Istanbul

När jag en dag letade efter ett par gamla kartor, fann jag en liten anteckningsbok, där jag memorerat en del från en resa till Istanbul, som påbörjades den 20 oktober 1989. Fylld av äventyrslust hade jag gjort resan helt på egen hand och dessutom bokat en ospecificerad resa.

 1989-10-20
Vid starten från Arlanda var vi 20 minuter försenade. Orsaken fick vi aldrig reda på. Trevligt ressällskap hade jag med en i Istanbul boende flygvärdinna och hennes manlige vän, som var stewart vid Transwede. Den sistnämnde bjöd oss på flera glas champagne, så förmodligen ersattes den eventuella flygrädslan av en lätt huvudvärk.

Så småningom landade planet i Istanbul, staden där väst möter öst och som redan på den här tiden hade ca 9.000.000 invånare. Vid flygplatsen kom jag på fel buss, men vänligt nog släpptes jag trots detta av vid mitt hotell vid 16.00-tiden. Det medförda bagaget for emellertid vidare till okänd destination! Kommer senare, fick jag besked om! Att bagaget kommer på villovägar börjar jag bli smått van vid. Jag har tydligen en tendens att dra till mig incidenter av detta slag. Nåja! Det ordnar sig säkert.

Hotellet låg mitt i slummen och var omgivet av maximalt sotiga avgaser. Den utvändigt ruffiga och smala sjuvåningsbyggnaden låg inklämd mellan ett större antal likvärdiga kåkar.

Mitt rum var beläget på sjunde våningen. Man fick inte lida av cellskräck, för att våga ställa sig i den lilla trånga hissen. Rummet stank av avgaser och kroppens immunförsvar mobiliserade alla resurser för att klara attacken. Rummets enda fönster vette mot en sjabbig bakgård, omgiven av en förfallen kåkstad. Här bodde inte enbart människor, utan här arbetades det även såväl dag som natt. På andra sidan bakgården var nämligen ett flertal syateljéer belägna. Trots de nedsotade fönsterrutorna hade jag god insyn i den febrila verksamheten.

Mitt lilla rum var för övrigt fullt acceptabelt. Jag hade ju inte åkt hit för att vistas i vackert ett hotellrum, utan för att få uppleva staden. En och annan liten misär får man räkna med, som att exempelvis när jag skulle hänga upp enhandduk i badrummet, ramlade hela stången i golvet med ett brakande ljud. Trots att jag bodde in mot gården var det hela tiden många främmande ljud och ett förfärligt oväsen, men är man i en storstad, så är man. Böneutroparna i stadens många minareter hjälpte vid bönetiderna till att förstärka ljudnivån.

Jag försökte att spola i toaletten genom att enligt anvisningarna föra spaken uppåt. Det resulterade i att hela det övre toalettlocket ramlade på golvet. Snart skulle man kunna leka ”Inte stöta marken”! Fem minuter senare rann vattnet i toaletten fortfarande, som om man skulle hälla vatten med 100 meters fallhöjd på en stor tom plåttunna! Kanske något för Händels ”Watermusik”?

Vid 17.00-tiden kom bagaget tillrätta och då hade även vattenmusiken i badrummet upphört. Jag hade blivit förvarnad om, att det kunde vara mycket varmt den här årstiden. Varmt! Pyttsan! Här var det minsann inga +25´- +30´! Det var kallt och jag frös! Mina medresenärer frös också! Alla hade vi sommarkläder med oss. Törs jag berätta, att jag hade packat ner ett sollinne! För övrigt var allt mycket bra och det kändes enbart spännande att under några dagar kunna få utforska Istanbul på egen hand.

Istanbul, som ligger vid Bosporen och Marmarasjön är den enda staden i världen, som är belägen i två världsdelar. Staden är ett inferno av handel och moskéer. Det är liv och rörelse överallt, men där ryms även mycket av skönhet och njutning. Tämligen snart fick jag veta, att taxiförarna vägrar att köra över broarna i rusningstrafik. Skönt att jag packade ner ett par rejäla promenadskor!  Uppenbart är att jag får vara beredd på att till största delen ta mig fram till fots. Det kommer att bli många turer över Galatabron, som förbinder den nyare stadsdelen med den gamla.

Den första kvällen förflöt lugnt och stilla. Tillsammans med ett svenskt par åt jag supé på en schweizisk restaurang. Träffade därefter två svenskor, som jag tog en kvällsfika med. Försökte förgäves få ta med mitt vatten till rummet, eftersom jag var törstig, men det var tji. Det SKULLE bäras upp av en snäll gosse enligt hotellets principer.

1989-10-21
Jag sov uruselt p g a att det var mycket kallt på rummet. I övrigt är allt mycket bra. Idag uppfylldes äntligen en av mina tonårsdrömmar, nämligen att få se ett riktigt sultanpalats, i det här fallet Topkapipalatset med harem. Under den Ottomanska tiden styrde sultanerna sitt stora rike härifrån under ca 400 år. Så mycket guld, silver och så många smaragder har jag aldrig sett i hela mitt liv! I dessa överdådiga samlingar ingick t o m guldbelagda gardiner i en del av rummen. För mig är dock en svensk sommaräng mer värd!

En klack hade redan ramlat av en sko. Lyckades på en bakgata hitta en skomakare, som inom några timmar lagade skon. Med hjälp av en stadskarta hittade jag t o m tillbaka. Här hade jag hamnat i hantverkskvarteren, där bl a kopparslagarna satt mitt på trottoaren och förrättade sitt värv. Hamnade inne på en bakgård. Dunkande ljud hördes och en port stod öppen. En leende man vinkade åt mig att komma och en annan man kom ut med ett glas äppelte, som han sträckte fram emot mig. Nyfiken som jag är ställde jag mig försiktigt i porten och kikade in. Här pågick en febril verksamhet. Jag hade hamnat hos mattvävarna. Jag nöjde mig med att kika in ett tag från porten, innan jag vandrade vidare på min upptäcktsfärd. 

Detta är sannerligen kontrasternas stad på många sätt.  Det gjorde mycket ont i mig, när jag mitt i storstadens vimmel mötte två brunbjörnar, som med nosringar kom gående i koppel. Detsamma upplevde jag för några år sedan i S;t Petersburg. Arma djur!

Den egyptiska kryddmarknaden är enorm, där en mångfald av säckar vars innehåll av kryddor och torkad frukt av allehanda slag sprider tunga exotiska dofter. Har gått ca 5 timmar idag. Passade under dagen även på att besöka Orientexpressens ändstation.

Tillsammans med en annan svensk kvinna har jag ikväll tittat på magdans och lyssnat på turkisk musik ca 3 timmar. På nattklubben fick vi sjunga ”Flickorna från Småland”! Fick inget engagemang. Undrar just varför? Det var ett flertal trappor i nattklubben. I skumrasket råkade jag snubbla nerför det sista trappsteget vid ett tillfälle. Nej, jag var INTE berusad. Hade inte druckit en droppe alkohol. Lyckades dock halvt vricka en fot och få ett blåslaget och svullet knä.

Vi promenerade hem genom sexklubbskvarteren. Det fanns beväpnade poliser utposterade vid varje gathörn, så vi kände oss trots allt ganska trygga. Med en kebab som färdkost anlände vi hem till hotellet. En ung portier hade tydligen fixerat sig vid mig och envisades med att åka med i hissen upp till sjunde våningen i tron att han skulle få ”bjuda mig på öl”, när klockan var 01.30 på natten! Jag betackade mig för den ölen! Han fick vackert per omgående ta returhissen ner igen, men var noga med att tala om, att han skulle arbeta hela natten!

Nu är det bäst att sova en stund innan böneutroparen startar i minareten här intill. Har lyckats få en filt till, så i natt kanske det går att sova.

1989-10-22
Besåg på egen hand Hagia Sofia med dess många vackra mosaiker. Den enorma kupolen är byggd 55 m ovan mark. Hagia Sofia byggdes ursprungligen som kyrka, men är numera museum. Åt rostade kastanjer i solen, innan promenaden gick vidare till Blå moskén med dess sex minareter och vackra blå kakelplattor.

Begav mig därefter till det gamla anrika turkiska badet från 1500-talet, Cenberlitas Haram, som bl.a. hade besökts av Florence Nightingale. Jag gick in genom den flotta huvudentrén, men det blev en kort visit. Här stod nämligen bara män i kö. Kvinnornas ingång till badet låg lite diskret på sidan av huset och var betydligt mer anspråkslös. Det var min första upplevelse av ett turkiskt bad. En unik upplevelse! Snart hamnade jag inne i ett stort, vackert och ångande varmt rum, där jag fick en anvisad plats på marmorbänken, som löpte efter hela väggarna. Försedd med ett ämbar fick jag sitta ett bra tag och ösa varmt vatten över mig, som strömmade ur kranar, utformade som lejonhuvuden. I rummets mitt fanns en stor rund marmorskiva, där man senare skrubbades ren på ett underbart sätt med en grov tvättsvamp. Håret tvättades och hårbotten masserades. Efter diverse ritualer hamnade jag hos den kvinnliga massösen, som utförde sitt arbete till full belåtenhet. Helt avslappnad och mycket ren, trädde jag åter ut i stadens vimmel

Köpte på gatan två vackra, hemstickade tröjor av en kvinna för 25:-/st. Det får man inte garnet för hemma.  Gick hela vägen hem och åt på kvarterskrogen. Även här hade man magdans, dock av sämre kvalitet. Trött efter dagens långa promenader sov jag redan kl. 22.00.

1989-10-23
Gick upp kl. 07.45. Det fanns ingen ström och inget vatten!  Jag bor som sagt på sjunde våningen och frukosten serveras i källarvåningen! Normalt kommer man dit med hiss. Man kan även komma ner via spiraltrappans 1 dm breda steg. Jag avskyr spiraltrappor och det är 150 steg ner! I den trånga korridoren utanför rummet fanns inga ljusintag. Där rådde totalt mörker. Jag hade en brandutgång utanför mitt fönster, en utvändig spiraltrappa. Nu hör det till saken, att jag är mycket höjdrädd, så bara tanken på att försöka ta mig ner från sjunde våningen via en utvändig spiraltrappa fick mig att avstå. Om jag ändå hade varit rökare! Då hade jag säkert haft en cigarrettändare.

Började sakta treva mig ner steg för steg i det becksvarta mörkret, utan att ha en aning om, hur det såg ut, men när jag hörde någon ramla bland glas längre ner, insåg jag att det var alltför riskabelt. Det fanns dessutom ingen ledstång. Satte mig i st. ner för att försiktigt hasa mig ner steg för steg. Risken att ramla var avsevärt mindre. På min väg ner stötte jag på såväl flaskor som glas och brandsprutor. Efter några trappor möttes jag av en kvinna ur personalen, som lyste upp resten av trapporna med ett ljus. Väl bibehållen kom jag ner till frukostbordet, om än lite försenad.

Jag hade en del kvarliggande pesetas med mig, som jag enligt resebyrån skulle kunna växla i Istanbul. Det visade sig inte alls vara så lätt. Idag vandrade jag under drygt två timmar runt till olika banker i hopp om att få växla men det var tji. Inte ens den lediga kvinnliga guiden, som frivilligt gick med mig, lyckades. Till slut åkte jag tillsammans med en fru från ressällskapet till Grand Bazar och där lyckades jag äntligen få växla i ett litet växlingskontor.

Grand Bazar är ett inferno med dess ca 5.000 affärer. Här har man hela affärsgator med guld, kristallkronor, mattor, kläder m m. Överallt ville man bjuda på äppelte. Här gällde det att ha toalettpapper i fickorna. Den unga pojken, som fungerade som toalettvakt, påpekade stolt att man hade såväl orientalisk som europeisk toalett. Orientalisk med hål i golvet och en kanna vatten bredvid! Nej tack! Här var det billigt att handla och jag hade gott om plats i resväskan, så jag handlade en del till familjen. Att t ex de broderade tofflorna sedan kändes fel, när man kom hem, är en annan sak!

Idag inhandlade jag  även orientaliska oljor, äppelte, tvättgurka och tvättsvamp. Åt på en restaurang vid Galatabron, som hade rekommenderats av resebyrån. Där serverades vi världens minsta sjötunga, max  3 msk fiskkött för 45:-! Den dåliga maten uppvägdes av att en katt utsåg mig till mor. Den hoppade helt enkelt upp i mitt knä och lade sig att sova. När jag försökte resa mig, protesterade den milt men bestämt, så restaurangägaren bjöd på raki, medan katten sov färdigt. Är man djurvän, så är man!

Vi lyckades få tag på en taxi som skulle föra oss till de stora skinnfirmorna i stadens utkant. Resan gick genom en labyrint av gator. Vi for bl. a genom garvarnas kvarter. De fanns minsann inte beskrivna i någon turistbroschyr! De dåligt underhållna husen med massor av utslagna fönster var svarta. Allt var svart. T o m människorna som syntes på gator och i fönster var svarta. Vilken vidrig arbetsmiljö! Den totala kontrasten fanns emellertid  i skinnfirmornas flotta lokaler. Vilka skinnplagg! Vilken kvalitet! Till slut föll jag för en välsydd och klassiskt rak kjol i det mjukaste skinn.

På kvällen gick vi till en närbelägen nattklubb. Tydligen var vi de enda turisterna och baren befolkades till stor del av lättklädda callgirls. Föga mätta efter dagens knappa lunch beställde vi ett bord. När vi såg oss omkring, kunde vi notera, att hit gick mest mer välbeställda medborgare. Och så vi förstås! Maten smakade utsökt och uppträdandet var av hög klass. I pauserna mellan uppträdandena spelade orkestern dansmusik. Nära oss satt en turkisk släkt, som av allt att döma firade något. Plötsligt stod en man i 50-årsåldern bredvid vårt bord och frågade artigt, om han störde. Han berättade att de firade hans farbrors 70-årsdag. Denne farbror hade en önskan. Han skulle gärna vilja dansa med mig! Nej, jag var inte utmanande klädd och hade inget urringat! Här kände ingen mig, så vad spelade det för roll, om jag dansade en dans! Jag är lång och farbrodern var mycket kortväxt, så jag tog helt enkelt av mina högklackade skor! Som enda par dansade vi snart både sydamerikanskt och tvist på en upphöjd scen. Ingen tryckare och det hade jag inte gått med på. Någon måtta får det vara på uppvisning! Mannen dansade bra och följde mig artigt tillbaka till bordet och tackade för dansen. Den andra svenska kvinnan och jag hade en riktigt trevlig kväll och vi kom hem ett bra tag efter midnatt. De beväpnade poliserna vakade som vanligt över oss, så hemfärden var lugn.

1989-10-24
Hade av en kvinnlig portier på hotellet blivit rekommenderad ett annat turkiskt bad, dit hon brukade gå. Jag beställde en taxi och gav föraren en lapp med adressen. Det visade sig att han visste UNGEFÄR var badet var beläget. Vi for genom åtskilliga bostadskvarter, där jag absolut inte skulle vilja vistas ensam och närmade oss så småningom utkanten av staden. Chauffören förklarade att badet skulle ligga här någonstans. Jag fick syn på en skorsten, som det ångade ur och där var badet. Hur skulle jag hitta hem igen och var skulle jag få tag på en taxi? Det fick bli en senare fråga. I det här badhuset pratade man enbart turkiska! Ingen förstod ett enda ord av något annat språk, men man kan komma långt med kroppsspråket. Dessutom hade jag en lapp med hotellets namn och namnet på den kvinnliga portieren och med det kom jag långt. Det var rent och snygg. Jag blev väl omhändertagen och efter alla promenader var det skönt att få massage. Så småningom stod jag åter ute på gatan, något vilsen. Här fanns det absolut inga taxibilar, men man hade pekat ut riktningen åt mig och efter några kvarter kom jag till en mer öppen plats, där det gick att få tag på en bil.

Hotellets foajé var samlingsplatsen för oss gäster. Det fanns alltid någon att prata med. Här bodde även ett flertal zigenare. Kvinnorna satt ofta och virkade och erbjöd sina alster, när man kom i närheten. Männen kom ett flertal gånger under dagarna hem med stora kristallkronor m m.

1989-10- 25
Idag tog jag en lång promenad längs kvarteren utefter Bosporen. Varorna i frukt- och grönsaksmarknaderna fick det att vattnas i munnen. Efter en och annan vattenpaus kom jag fram till det mäktiga Dolmabachepalatset, som är beläget vid stranden. Magnifika mattor, möbler och enorma kristallkronor möter besökaren i det överdådiga palatset. På väg hem strövade jag en del vid sidan om vanliga turiststråken. Det vanliga folklivet är trots allt mest intressant. Min vana trogen lyckades jag missa ett trappsteg på ett ställe utomhus. Slog i båda knäna och fick även ett hål på byxan!

1989-10-26
Efter alla sevärdheter längtade jag efter att få vandra i riktig grönska. Vandrade därför iväg samma väg som igår, men betydligt längre. Efter att ha passerat en del av universitetsområdet, kom jag fram till ett stort kuperat grönområde, Yildis Parki, där jag fann den njutning, jag längtat efter. Här fanns lummig grönska, mängder av blommor och fåglar. Mat och dryck gick det också att få på flera ställen. Här tillbringade jag några välbehövliga timmar.

Idag var det hemresedag. Vi samlades alla i foajén för att med buss transporteras till flygplatsen. Samtliga fanns på plats i rätt tid utom zigenarna, som fortfarande kom hemsläpande på kartonger, föga oroade av att vi skulle åka. Därefter började de forsla ner sitt bagage med hissen. Våra ögon blev större och större. De lastade ut många stora och tunga kartonger. Guiden var förtvivlad och zigenarna arga, för att de inte skulle få ta med allt. Till slut var man tvungen att beställa en extra buss till detta sällskap, för att de skulle få med allt sitt bagage! Att vi blev en timme försenade bekymrade dem inte. Vi hann med knapp marginal med flygplanet.

Väl hemma kunde jag konstatera, att jag var mycket nöja med min resa till Istanbul. Vad gör det med lite ”olycksfall i arbetet”? Jag hade skrapat sönder båda knäna och hade förmodligen en spricka i ett mellanfotsben. En bit av en tand hade lossnat och jag hade haft en släng av magsjuka. Bästa strumpbyxorna hade gått sönder redan första kvällen. Hade tappat klacken på en sko. Blixtlåset i en byxa hade spruckit p g a övervikt. Detta var dock petitesser. Resan hade inneburit många nya och spännande upplevelser!