Kroatienresan 31/3 - 11/5 2007

Den här resan på ca 6 veckor kom att bli vår första långtur med "Lille Skutt", husbilen som införskaffades i slutet av november år 2006. Under den gångna tiden har vi varit ute på ett par kortare resor och som längst under ett par veckor. Vi är båda frihetsälskande och tycker om att utforska nya trakter på egen hand. Med en husbil upplever man verkligen en stor frihet och allt man behöver finns nära. Jag har ännu inte vågat köra husbilen, utan det har Ingemar gjort. Han har även skött det mesta av underhållet, den tekniska biten och navigeringen. Jag har stått för planering av hushållet, matlagning och det mesta av fotograferingen. Under resans gång har jag fört löpande anteckningar och även skrivit en hel del av reseberättelsen. Färdigställandet skedde dock hemma, där vi båda, vartefter som jag skrivit, har kompletterat med händelser och fakta. Ingemar har läst korrekturet och kommit med några ändringsförslag. Vi hade tagit närmare 700 kort, som jag redigerat i Photoshop. Tillsammans har vi sett ut de kort, som nu finns med i reseberättelsen. Ingemar har slutligen lagt ut reseberättelsen och korten på hemsidan. Vi har alltså haft ett teamwork från början till slut.

Lördagen den 31 mars 2007
Efter att ha packat in det allra sista i husbilen, startade vi vår långresa kl. 08.40 lördagen den 31 mars 2007. Termometern visade på + 4,5 grader och himlen var i det närmaste molnfri, när vi styrde mot Stockholm, som var vårt mål för dagen. Tussilagon lyste som små gula solar i dikena. Färskvatten var påfyllt. Genom att Ingemar hade köpt vattenslang och adapter tidigare, kunde vi nu fylla på vatten var som helst. Kylskåp och frys var fyllda med diverse matvaror. Bilen hade varit kopplad till el under natten och nu kopplade vi om kyl och frys till 12 volt under körning. Inbrottslarmet var installerat och den nya navigatorn Tomtom följde vår väg. Färden gick sedan vidare till Slagsta, där vi kom i lagom tid till färjeavgången till Ekerö. Där välkomnades vi av mina förväntansfulla och glada barnbarn. Nu var det dags att fira nästa födelsedag. Moa skulle nämligen fylla 8 år om några dagar. Hon blev mycket glad över örhängena, som hon fick i present. Även jag fick presenter i efterskott, mjuka handdukar, fina djupa tallrikar och muggar till husbilen. Moa hade målat en påsksten åt oss och Tove hade köpt ett gult ljus, som vi skulle ha i bilen till påsk. Underbara godhjärtade barn! Det var så varmt, att Tomas kunde grilla ute, trots att det bara var sista mars.

Vi upptäckte, att det läckte vatten från en slang in i skåpet vid tvättstället i husbilen. Det var svårt att komma åt och Ingemar tillbringade mycket tid med att försöka åtgärda felet. Vi fick tvätta oss i diskhon så länge. Tomas fortsatte med trädgårdsarbete, medan Pia och jag gjorde i ordning 9 panelgardiner till köket och 4 till trappuppgången, där det redan satt nya gardinstänger på plats. Kl. 24.00 var allt färdigt. Det blev verkligen ljust och vackert i köket och även i trappuppgången. Tove hade valt de snygga köksgardinerna. Gissa om vi sov gott under resten av natten!

 
Söndagen den 1 april 2007
Moa lurade oss alla ”första april”! Jag säger som Emils pappa: ”Förbenade unge!” Solen strålade från en molnfri himmel. Tove skulle på kalas och var klädd som en prinsessa redan tidigt på morgonen. Moa väntade på sitt kalas för kompisarna under eftermiddagen. Det var så varmt idag, att hon kunde ha festen ute. Tyvärr hade en av panelerna i köket blivit för lång, men det var snart ändrat. Tomas hade tidigt på morgonen satt upp ännu en gardinstång över ett mindre fönster i köket, så efter frukosten gjorde vi i ordning ytterligare tre panelgardiner. Det kändes skönt, att allt blev färdigt och resultatet lyckat.

Mina barnbarn ville absolut, att vi skulle fika, innan vi åkte vår långresa. Så småningom blev vi klara för avfärd och gav oss av i det vackra resvädret. I Söderköping kände vi för en bensträckare och tog en solskenspromenad utefter kanalen. Vi läste att man har planer på att göra en båtlyft över kanalen, för att minska de långa bilköerna genom staden.

Efter en kopp kaffe, for vi vidare till Västervik, där våra vänner väntade med en utsökt god middag. Det var ett tag sedan vi senast träffades, men det är alltid lika trevligt. Jag försjönk snart i värdinnans bok om Rumänienhjälpen, som hon hade sammanställt. Det var ett gediget arbete med såväl hopsamlad text som bilder. Hoppas att boken kommer att finnas i flera exemplar! Snart blev vi serverade kaffe av värdparet, varefter värdinnan och jag försvann in till en dator, där jag fick läsa och titta igenom materialet till boken om hennes eget liv. Något liknande har jag påbörjat för länge sedan, men har än så länge bara fragment liggande. Vi avslutade en mycket trevlig kväll med att äta av ostbrickan, som min väninna serverade oss. Vissa vänner bara finns och det oberoende av tidsperioden, som förflyter mellan mötena. Även denna natt sov vi skönt i husbilen.

Måndagen den 2 april 2007
Efter frukost med våra vänner, fortsatte vi vår färd, idag med Lövestad by i Skåne som mål. Vid påfyllning av gasol utanför Mönsterås, konstaterade vi att navigatorn hade slutat att fungera. Den fanns inte tecken på liv. Vi testade i det andra uttaget framme i bilen, men det fungerade lika dåligt. Ingemar tog fram datorn och kontrollerade, om den fungerade i något av uttagen, men det gick inte heller. På väg uppsökte vi en Fordverkstad, där reparatören hade ett komplicerat arbete under ca 1½ timme. Det gick inte på garantin, eftersom den förre ägaren hade gjort en del omkopplingar. Jag ringde min väninna Eva, för att berätta att vi var försenade. ”Då blir det kvällsmat”, konstaterade hon glatt.

Ute var det ett strålande väder och ca 15-16 grader varmt. Vi hade ställt in navigatorn på vårt mål, men den ville inte, att vi skulle fortsätta E22, utan guidade oss i stället in på en vacker väg med flera skogsområden förbi Torsås och utefter Lyckebyån. Vitsipporna blommade i backarna och vi konstaterade, att våren hade kommit längre här. Det hade inte varit mycket trafik under dagen, men neråt Skåne tätnade den betydligt. CD-spelaren kom till användning. BAO´s orkester och Simons inspelade italienska melodier förgyllde vår resa, när vi for genom det leende skånska landskapet.

Så småningom anlände vill vännerna Eva och Lasse, där även gårdens hund Isa tog emot oss med ett glatt skällande. Scillorna blommade i mångfald. På ängen spatserade fasanerna och i träden skränade de häckande kajorna, som passade på att använda husbilens tak som toalett. Det var inga svårigheter att komma igång med pratandet, utan det var bara att fortsätta, där vi slutade för några år sedan. Det blev med andra ord mycket prat och många glada skratt över kycklingsalladen. Isa hade av allt att döma accepterat mig, för hon sjönk ner i mitt knä med en djup suck och föll snart i sömn. Det gjorde även vi, när vi så småningom bröt upp och begav oss ut till husbilen.

Tisdagen den 3 april 2007
Efter frukost och prat om en hel del gamla minnen från KAK-regionen, bröt vi upp kl. 10.30 för att fara vidare, idag mot Itzehue i norra Tyskland. Idag var himlen grå och termometern visade bara på 4 grader, även om det under dagen klarnade upp med några enstaka kvarvarande moln. Vid morgonens dusch kunde vi konstatera att fästet vid duschdörren behövde justeras. När jag skulle duscha, sprutade dessutom vattnet upp vid sidan av slangen. Ingemar åtgärdade snart detta genom att skruva åt kopplingen.

Vid infarten till Helsingborg möttes vi av påskliljor och scilla i mängder och även en del buskar hade slagit ut. Vi kom i god tid innan färjan skulle gå till Helsingör, så vi passade på att koka och dricka lite kaffe. Jag hann även skriva en del på datorn.
 

Helsingör nästa

Efter avfarten i Helsingör möttes vi av massor av ljusblå och rosa scilla i en plantering, vilket kändes välkomnande. Även ginsten blommade. Det var 10 grader varmt och en tämligen grå himmel, när vi styrde mot Köpenhamn. En hel del trafikkontroller fanns på väg, både polisbilar, motorcykelpoliser och övervakningskameror. Längs vägen spirande grönskan och buskar och träd var fyllda av små vita blomklasar. Utbyggnaden av E47 fortskrider. Det var ganska mycket trafik, när vi korsade Själland. På Farö tog vi en liten rast, innan vi fortsatte mot Rödby. Ungefär 4 mil före Rödby pågick under ca 2 mil motorvägsbygget, som beräknas vara färdigt i oktober 2007. Med viss tvekan körde vi på färjan i Rödby. Skulle höjden räcka? Det gick bra och efter ca 20 min. anlände vi till Puttgarden.

Efter Oldenburg körde vi väg nr 202 mot Lütjenburg. Det var en vacker väg med omväxlande skogspartier och åkrar i vårgrön klädsel. Vägen kantades ofta av trädalléer och marken lystes upp av vårens vitsippor. Här ute på landet fick vi återse de gedigna tegelhusen med tjocka agtak. Vi började få ont om diesel. Det var långt mellan mackarna, men i Selent kunde vi fylla på. Slutligen nådde vi vårt mål för dagen, Itzenhue, där vi skulle besöka en återförsäljare för Hobby-bilar.. Vi letade förgäves efter en Stellplatz, som skulle finnas utanför staden. Till slut ställde vi oss på en parkeringsplats, som tillhörde en stängd restaurang. Hästarna i hagen blev våra närmaste grannar.

Onsdagen den 4 april 2007
Vi vaknade vid 07.30-tiden. Det hade varit ganska mycket trafik under natten. Efter frukosten åkte vi raka vägen till Hobby-verkstaden för att få en av husbilens madrasser utbytt. Vi hade reklamerat den redan i januari, när vi var i Heide och nu hade den äntligen kommit. Ingemar frågade, om vi även kunde få hjälp med den felaktiga vattenpumpen. Först var verkmästaren tämligen vrång, men efter mitt bevekande ”bitte”, veknade han. Mekanikern arbetade ca 1 timme, innan allt fungerade. Alla justeringar gick på garantin.

Det var soligt ute, men en mycket kall morgon. Först fram på förmiddagen blev det 11- 12 grader varmt. En man berättade, att de bara hade haft ett par cm snö under en dag i vintras. Klockan 11.00 kunde vi fortsätta vår resa mot Fridrichroda i Thüringen, som var vårt mål för dagen. Vi ställde in navigatorn mot Hamburg. Vilken vacker vårgrönska! Ginst, blommande slån, förvildade körsbärsträd m.m. kantade vägen. Det var en fägring, som nästan tog andan ur mig och jag uppfylldes av en underbar lyckokänsla. Även den här resan var vi tvungna att åka genom Elbetunneln, något som jag inte alls tycker om. Försökte distrahera mig själv genom att löpande fotografera.

Äntligen slutet av tunneln!

Vi hade nu ca 30 mil att köra på en tämligen enformig motorväg, innan avfarten mot Leipzig äntligen kom. Väg 27 var mycket vacker, där den ringlade fram i dalgångarna mellan Thüringens mjukt rundade berg, som oftast kröntes av en gammal borg. Plötsligt befann vi oss i det gamla Östtyskland. Några äldre skyltar och en sämre väg talade sitt tydliga språk. En slingrande väg förde oss fram till den lilla kurorten Friedrichroda, som ligger i ett kuperat område. I stadens utkant fann vi en liten provisorisk Stellplats, där vi kunde få ström för natten.

Vår Stellplatz i Friedrichroda

Vi var både trötta och frusna, när vi knallade iväg till det närbelägna Lidl för att köpa yoghurt. Lidl blev en glad överraskning. Det var välskött och hade ett bra och rikligt sortiment. Väl hemma igen, gjorde jag i ordning stekt potatis, gravad lax och gravlaxsås. Tyvärr hade spenaten blivit kvar hemma, men det fick gå bra med tvåveckorssalladen. Ringde mitt barnbarn Moa, som fyllde år idag. Det blev även ett kort samtal till grannfrun, som sköter posten. Den här kvällen sov vi tidigt.

Torsdagen den 5 april 2007
Vi sov länge och tog därefter en promenad in mot staden. Ett nytt stort sjukhus och även flera kuranläggningar hade byggts under senare tid. Många hus renoveras. Man river gammalt och bygger nytt. Innerst inne upplevde jag en svag olustkänsla. Med det gamla Östtyskland i åtanke kände jag mig mycket kluven inför denna blandning av gammalt och nytt. Tidigare var alla hus grå och i alla fönster hängde vita gardiner och ogräset växte vilt på gårdarna. Här sker långsamt en klar förändring, men ändå ser man på åtskilliga håll en stor misär bakom plank och murar.

Kvarleva från öststatstiden.

Stadens kyrka.

Så här ser det också fortfarande ut.

Innan vi lämnade vår ”Stellplatz” fyllde vi på friskvatten och tömde slaskvatten. Det visade sig att det blev för mycket vatten i vattenbehållaren, så det gick åt några stora ”bilhandukar”, för att torka torrt. Vi är nog inte de enda, som har råkat ut för det missödet. ”Lille Skutt” förde oss sedan upp till det högt belägna, stora Berghotellet, där vi spatserade ett tag och passade på att fylla lungorna med syrerik bergsluft. Här fanns många vandringsvägar och vi konstaterade att stavgång var ”inne”. Vi åkte därefter ner till staden, där jag gjorde en stadsvandring för att fotografera en del vackra husfasader. Att jag var så upptagen av motiven, att jag på återvägen passerade husbilen utan att se den, är en annan sak. Min sambo såg mycket konfunderad ut och undra på det!

Det blev eftermiddag, innan vi var färdiga för avfart och ställde in navigatorn mot Prag. Navigatorn är en välsignelse, som kan ställas in på olika sätt och verkligen är pålitlig. I utkanten av Friedrichroda kom vi fram till en viadukt, där skylten visade en höjd på max 3,2 m, vilket är strax över husbilens höjd. Vi passerade mycket sakta och drog en suck av lättnad, när vi kom ut på den andra sidan. Ute var det nu ca 15 grader varmt. Vi befann oss ännu i Thyringens kuperade landskap och nästan varje kulle kröntes av en gammal borg. Nu hade påsktrafiken tilltagit och ibland var det långa mer eller mindre stillastående köer. Puh! Vi passerade Jena, där höga hyreshuskomplex reste sig mot kullarna. Byggnation av nya motorvägar pågår. I riktning mot Dresden var motorvägen tämligen sönderkörd, säkert främst av stridsvagnar. Allt skakade i bilen. Navigatorn förde oss genom centrala Chemnitz, där vi köade ca 1 tim. på en lång gata. I ett större område höll man på att bygga om gamla kaserner till hyreshus. Resultatet såg ut att bli mycket lyckat.

Vi stannade på en rastplats för att koka kaffe. Efter allt skakande hade kaffeburken ramlat fram i skåpet och när jag öppnade vickade den raka vägen ner på gasolspisen. Påföljden blev frystorkat kaffe överallt. Det blev en försenad kaffetår. I stället åkte dammsugaren fram. Vi åkte därefter en kort sträcka, innan jag märkte att TV-skåpet höll på att gå upp. Av allt skakande hade TV; n åkt fram i skåpet. I Marienberg var det en ”Umleitung”. Det var mycket svårt att hitta och vi fick åka en lång omväg genom ett antal byar och skogspartier. Det var tack vare att vi kunde ställa in navigatorn på ortsnamnen, som vi till slut hamnade rätt. Så småningom kom vi fram till gränsen, där det var tjeckisk passkontroll. De är ännu inte med i Schwengenavtalet. Vi ställde oss i lastbilsfilen och kom snabbt fram efter ett trevligt samtal med kontrollanten. Mellan Östtyskland och Tjeckoslovakien var det tidigare en starkt bevakad bred remsa av Ingemansland. Där fanns då både vakttorn, taggtråd och ett minerade fält, som även bevakades av hundar och mopedåkande soldater. Skönt att allt detta har försvunnit! Innanför den tjeckiska gränsen fanns en stor marknad längs vägen, där man framför allt sålde hantverk av olika slag.

Vi åkte nu på en helt nyasfalterad väg. Navigatorn hade här ganska svårt att hitta och den körde ett bra tag i det gröna bredvid den gamla vägen. Ca 8,5 mil före Prag kom vi fram till en liten avfart, som ledde till Vaclava, som mest består av ett hotell, ett par restauranger, varav den ena stängd, och en liten vacker kyrka. Idag avstod vi från att laga mat, och besökte i stället den lilla restaurangen, som med sin barockinredning var kvar från 1700-talet. Parkeringsplatsen var ordentligt upplyst och varje gång någon gick nära, tändes strålkastare. Här kändes det fridfullt och med larmet på vågade oss på att övernatta.

Vår vackra övernattningsplats

Fredagen den 6 april 2007
Vi vaknade ganska tidigt denna långfredagsmorgon, som var kylig. Det kändes fortfarande mycket fridfullt vid den lilla kyrkan. Efter dusch, hårtvätt och frukost var vi beredda att åka vidare mot Prag. Till höger reste sig långt bort i fjärran en bergskedja, med flera höga toppar. Autostradan lystes upp av stora grönskande buskar och blommande ginst i vägrenen.

Så småningom anlände vi till Prag, där blommande magnolia välkomnade oss. Trots att det var långfredag, arbetade man för fullt med byggnation. Ingemar hade på Internet sett ut en i centrum befintlig Stellplatz, som vi letade ett bra tag efter, men till slut lyckades hitta. Det visade sig vara en stor bevakad parkeringsplats.

När vi hade etablerat oss, vandrade vi genom en grönskande park och vidare nerför en högre bergkulle. Där låg Moldau med sina broar framför oss och en mäktig vy över staden bredde ut sig.

Broarna i Prag.

Vi gick över den närmaste bron och begav oss in i den gamla vackra stadsdelen med dess vackert dekorerade hus. Jag gjorde mitt bästa för att dokumentera en del. Den här dagen värmde solen bra och serveringarna var fullsatta. Även vi lockades till en plats i solen vid ett bord, där vi satt ett bra tag och njöt av vårvärmen och folkvimlet, innan vi strosade vidare på de slingrande och ganska smala stadsgatorna. Vi gick igenom det judiska kvarteret med dess synagoga och passerade det mäktiga världsuret innan vi kom ut på torget, där det var full påskkommers i de många stånden. På flera håll var det vackert dekorerat med framförallt färggranna påskägg. I ett flertal stånd såldes handmålade ägg, som är lite av en specialitet här i Tjeckoslovakien. Någonstans hemma har jag ett handmålat ägg, som jag en gång fick i present av en tjeckisk dockspelare, som numera är bosatt i Sverige. En grupp äldre musiker spelade medryckande jazzmusik. Vi strosade runt ett bra tag bland alla turister, där åtskilliga nationaliteter var representerade. Kyrkor lockade med påskkonserter. Tjeckerna har alltid varit bland de främsta, när det gäller dockteater och det märktes även här i Prag, där det både såldes dockor för eget bruk, fanns flera dockteatrar och ett dockmuséum. Efter ett tag närmade vi oss Karlsbron, som är det verkliga stråket. Här pågick försäljning av diverse slag. Det spelades klassisk musik och även här underhöll en grupp jazzmusiker. En man spelade på ett gammalt positiv och en annan underhöll med en marionettdocka. Vi fortsatte vår promenad hemåt utefter stranden med ett litet avbrott för mat i en mindre restaurang.

Mycket vacker husfasad.

Påskmarknad vid torget.

Den glade spelmannen.

Världsuret

När vi kom fram till husbilen var vi ganska trötta och beslöt oss för att sova en liten stund. Det var en stor genomfartsgata vid parkeringsplatsen, vilket gjorde, att det var mycket störande. Efter åtskilliga timmar i Prag och vår lilla tupplur, beslöt vi oss för att fortsätta ut ur staden, för att hitta ett lämpligare övernattningsställe. Vi fortsatte resan på den lantliga vägen. Nära den större staden Havlicuv Brod kom vi till en bensinstation, med butik och restaurang. Här hade ett flertal långtradare parkerat för övernattning och även vi hittade en plats, som kändes trygg. Larmet sattes på och vi somnade gott.

Lördagen den 7 april 2007
Idag var det påskafton. Vi fortsatte vår resa på E54 genom ett mjukt böljande jordbrukslandskap, där de små byarna och städerna avlöste varandra. Byggnationen började alltmer likna den, som finns i gränstrakterna i Nieder-Österreich. Utetemperaturen visade på 12 grader och det kändes skönt, även om inte solen sken. Det såg välvårdat ut. Många hus är nyrenoverade och en hel del nybyggnation är på gång. Vi passerade Znojmo med dess vingårdar. Björkarna var utslagna och fruktträden blommade. ” Lille Skutt”, husbilen, skuttade oroväckande på de knaggliga byvägarna. Även här gick ett flertal ” Nordic Walking”. Vi åkte igenom Hevin och blev godkända vid gränsstationen Laa mellan Tjeckien och Österrike.

Nu åkte vi raka vägen till Mistelbach, där Elke, min f.d. svägerskas dotter, hennes man Herbert, den lille 1-årige sonen Alexander och svärmor väntade oss och tog emot med ett stort leende. Vi blev guidade i det helrenoverade huset, där nu den fjärde generationen bor. Allt var mycket smakfullt inrett. Svärmor har sitt eget rum och finns alltid till hands. Elkes mamma, som bor i huset må – to, har också sitt eget rum. Alla kommer bra överens och lille Alexander kan inte ha det bättre. Min f.d. svägerska och Alexanders farmor reser ofta tillsammans. Det gläder mig att den lilla familjen har det bra. Man håller nu som bäst på att lägga om hela trädgården och hade dagen innan kapat flera äldre fruktträd. Under vår visit ringde Elkes mamma, Elfi, och bjöd oss på lunch nästa dag. Efter en lång och glad stund vid kaffebordet fortsatte vi vår färd.

Eftersom vi i alla fall var i närheten av Velm-Götzendorf, åkte vi förbi Erikas familjs hus, där ingen var hemma. Synd! Vi fortsatte vår sightseeing bland byarna på landet. På åtskilliga håll var det vackra påskdekorationer framför husen. Utanför Dürnkrut fann vi en stor öppen plats framför en större åker. Här var det inte mycket trafik och det verkade lugnt, så vi beslöt oss för att övernatta, vaggade till sömns av fågelsång.

Bönderna har humor

Typisk bygata i Nieder-Österreich

Turistreklam för Weinstrasse

Vinkällarna ligger tätt

Söndagen den 8 april 2007
Idag var det påskdagen. Vi vaknade även till ljuvlig fågelsång. Även om det bara var 5 grader varmt ute, strålade solen från en klarblå himmel, vilket inspirerade oss till att ta en morgonpromenad utefter åkrarna.

Vi körde sakta mot Katzelsdorf, byn där mina barns farmor hade bott medan hon levde. Jag hade inte varit här på drygt 20 år, så mycket hade förändrats. De flesta husen var renoverade och framför bostäderna fanns på många håll planteringar. Vi åkte längs vinkällarna upp till den lilla kyrkan, där vi strövade runt ett tag. På kyrkogården hittade jag barnens farmors och farfars grav. En äldre kvinna kom fram och började prata. Hon var tydligen lycklig över att någon lyssnade på hennes livs historia. När vi tog ett par kort, blev hon så rörd, att hon började gråta. Jag lovade, att skicka ett par kort.

Infarten till Katzelsdorf

Trädgårdsdekorationer

 

Kl. 12.00 anlände vi till min f.d. svägerska Elfis hus, där vi blev varmt mottagna. Vi hade inte setts på många år och det blev ett varmt återseende. Wienerschnitzel, potatissallad och gurksallad väntade vid det dukade bordet. Elfi hade varit uppe redan kl. 07.00 för att baka rulltårta till kaffet. Elfi och hennes dotter skickade med oss ett flertal flaskor vin från trakten. Elfi var påtagligt rörd, när vi åkte.

Talande ordspråk på husvägg

Påskdekorationer i den lilla byn

Ingemar ställde nu in navigatorn på Wien, där vi så småningom fann vår Stellplatz för natten i Kritzendorf helt nära järnvägsstationen. Här kunde man både fylla på färskvatten och tömma slaskvatten. Ytterligare tre husbilar hade valt denna plats för natten.

Måndagen den 9 april 2007
Idag var det Annandag Påsk. Vi vaknade tämligen tidigt och gjorde oss i ordning för att åka in till centrum. Kl. 12.00 skulle vi träffa Ursula, min kusin. Vi åkte först tåg från Krizendorf till Heiligenstadt. Vi blev lite konfunderade över hur vi skulle ta oss vidare mot stadens mitt. Konduktören hade precis förklarat detta för ett schweiziskt par, som erbjöd oss att slå följe med dem. Det erbjudandet tog vi tacksamt emot. Det blev ett glatt samtal under resans gång. Vi åkte U4 (tunnelbana) till Schwedenplatz, varefter vi fortsatte med U1 till Stephansplatz.

Stephansplatz med Domen

En av Wiens vackra skulpturer

En av många konstskatter

Vår Stellplatz i Krizendorf

Min kusin och jag hade inte träffats på ca 50 år. Hon hade förklarat för mig, att hon numera vägde ca 20 kg mer och var gråhårig. Jag spejade in varenda kvinna med grått eller vitt hår, som befann sig framför den pampiga Stephansdomen. Jag sovrade bort den ena kvinnan efter den andra och till slut återstod en enda, som skulle kunna vara Ursula. Jag gick ganska nära och studerade henne noggrant. Först låtsades hon inte om något, men sedan möttes våra blickar och visst var det rätt. Efter 50 år är det inte lätt att känna igen varandra. Vi strövade runt ett tag, småpratade och tittade på de omkringliggande turistattraktionerna. Även idag var det varmt och många låg och solade i parkerna. Ursula hade bjudit oss till en liten familjeägd ungersk restaurang, som verkligen var i särklass. Här åt vi en hemlagad mycket god ungersk gulasch. Det var den godaste gulasch jag ätit på många år. Efter en långlunch med ytterligare pratande skildes våra vägar. Ursula skulle hem för att förbereda för de hantverkare, som skulle komma under morgondagen. Hon hade gärna sett, att vi senare under dagen hade åkt hem till henne för att dricka kaffe, men vi avböjde. Det hade blivit för mycket åkande och vi var ganska trötta. Dessutom hade vi bestämt oss för att göra en stadsrundtur under en timme med buss. Förr var jag ganska ofta i Wien, men det var många år sedan. Mycket förändras och minnet sviker.

När vi kom tillbaka efter rundturen, strövade vi ytterligare lite i innerstaden, innan vi letade upp ett café för att dricka en kopp kaffe och äta en bit Sachertorte. Sedan var det dags för hemfärd. Det gick bra ända tills vi skulle med tåget. Då blev vi lite fundersamma och jag skulle just fråga en konduktör, vilket tåg vi skulle ta, när vi hörde ett par, som skrattande tilltalade oss. Det var paret från förmiddagen, som nu var på returresa. Alltså fick vi eskort tillbaka. Visst finns det änglar!

Tisdagen den 10 april 2007
Idag kände vi oss båda ganska trötta, så den första delen av dagen sov vi mycket och vilade. Först framåt eftermiddagen for vi in mot staden. Den här gången hittade vi själva utan större problem. Från Sydtyrolerplatz gick vi till Schloss Belvedere, där vi tog en promenad i den biologiska trädgården. Här var det konstigt nog inte mycket som blommade och markvegetationen lämnade en hel del till övers.

Schloss Belvedere	Utsmyckning i foajén

I stället gick vi in i slottet, beundrade den utsmyckade entrén med dess magnifika skulpturer, och gick en runda i den nedre avdelningen, innan vi slog oss ner i caféet en stund. Man höll helt på att lägga om den i vanliga fall så magnifika trädgården. Endast en del skulpturer fanns på plats.

Redan igår hade vi beslutat, att idag skulle vi bege oss till den anrika restaurangen Figlmüller, där man äter Wiens största wienerschnitzel. Restaurangen ifråga ligger i närheten av Stephansplatz. Det såg inte långt ut och vi beslöt oss för att gå. Det blev emellertid ganska långt, eftersom. vi förirrade oss in på en del smågator. Väl framkomna till Stephansdomen förstod vi, att vi var i närheten av vårt mål. ”Nära skjuter ingen hare” sa alltid min mormor och det stämmer. I de här kvarteren är det ett snår av mindre gator och gränder. Till slut frågade jag en wienare om vägen och det visade sig att vi bara var ca 100 m från vårt mål. Den lilla restaurangen i Grinzingstil var helt fullsatt. Det var bara att ställa sig i kö och vänta på ett bord. Till slut fick vi ett litet bord för två. Här sitter man tätt, stämningen är god och kyparna gemytliga. Vi fick in en mycket stor och tunn schnitzel med en ljuvligt god potatissallad samt en knaprig och småbladig machesallad. Jag är ingen större köttätare, men den här maten kan nog ingen motstå. Ingemar åt upp hela sin portion. Jag fick resterande schnitzel med i en doggibag. Nöjda med dagen åkte vi hem igen och trots att vi hade sovit mycket under dagen, somnade vi tidigt.

En nutida förgylld Mozart

Onsdagen den 11 april 2007
Det var 6 grader varmt på morgonen. Vi tog en promenad till den närbelägna affären för att proviantera en del. Bl. a. var juicen och filmjölken slut. Vid bröddisken köpte vi färska småfranska, en råglimpa med pumpakärnor, en bit apfelstrudel och lite kallskuret pålägg. Även en vinjett, skattemärke, för motorvägen inhandlades. Kl. 11.00 var vi klara för avfärd. Efter tömning av toa och slaskvatten samt påfyllning av färskvatten ställde Ingemar in navigatorn mot Wienerwald, för att få se lite av Wien från ovan. Här blommade maskrosor, blåsippor, blå violer och gullvivor. I övrigt var marken i skogarna ännu täckt av fjolårslöven. Vid en fin utsiktsplats stannade vi till för att koka kaffe, innan vi for vidare.

Utsikt över Wien från Wienerwald

Den på morgonen inköpta apfelstrudeln smakade mycket bra till kaffetåren. Årets första humla visade sig. Ingemar ställde nu in navigatorn mot Graz och A2 och den ledde oss med lätthet ut ur Wien för den här gången. De vackert lilafärgade syrenerna började slå ut efter vägen. I områdena kring Wiener Neustadt kom vi åter in i vindistrikten. Vi lämnade nu snart Nieder-Österreich för att i. st. åka in i Steiermark. Runt omkring oss började Alperna torna upp sina höjder och vid avfarten mot Bruck an der Mur såg vi de första vitklädda topparna. Man hade tidigare berättat för oss, att det hade varit mycket snöfattigt i Österrike i år och att man hade varit tvungen att åka ända ner mot Klagenfurt för att kunna åka skidor.

Autostradan som förde oss över Alperna var mycket bra med välordnade rastställen, där det vid ett flertal tillfällen fanns både restaurang och hotell. Byggnaderna var inga fyrkantiga lådor, utan var fantasifullt utformade, vilket passade bra in i det kuperade landskapet.

Hotellets hundbar

Ute var det 20-22 grader varmt och björkarna prunkade i sin vackraste gröna vårdräkt, när vi närmade oss Kärnten och Klagenfurt. Under åtskilliga mil före Klagenfurt höll man på med omfattande motorvägsbyggen. Så småningom siktade vi Wörthersee.

Wörthersee med Alperna i bakgrunden

Ingemar hade kört hela dagen och vi började båda bli trötta. Mellan Pörtschach och Velden kom vi fram till en stor bensinmack med restaurang, hotell och affär. Här beslöt vi oss för att övernatta. Både vanliga bilar, långtradare och ytterligare ett par husbilar hade parkerat för natten. Ingemar slog på larmet och vi somnade ovaggade.

På natten vaknade jag för att gå på toaletten. Ingemar gick samtidigt upp för att dricka lite vatten. I samma ögonblick som jag råkade slå igen dörren till toaletten litet för hårt, drog Ingemar upp jalusin i dörrfönstret för att titta ut. Det blev bara för mycket för larmet. Det gick igång med ett tjutande. Tur nog var Ingemar snabbt framme för att stänga av det. Nu visste vi åtminstone att larmet fungerade och vi kunde lugnt sova vidare.

Torsdagen den 12 april
När vi vaknade på morgonen, låg Wörthersee i strålande sol nedanför oss och med vita alptoppar som bakgrund. Vi beslöt oss för att följa den gamla strandvägen utmed sjön fram till Velden i stället för att åka motorvägen. Det välbekanta casinot lockade oss inte, utan vi gjorde en avstickare till den lilla orten Rosegg, för att se hur den markerade Stellplatzen där såg ut. Varje liten by har sin egen kyrka och klockorna klingade vackert i dalen mellan bergen.

Vi var nu helt omgiva av höga berg och de snöklädda topparna på Karavankerna låg framför oss. Jag som inte alls tycker om att åka i tunnlar, var nu tvungen att åka igenom den 7,8 km långa Karawankentunneln.

Betalstation för Karawankentunneln

Ingen återvändo! Ännu en tunnel!

Trafiken flöt bra, men jag sa inte ett ord under färden, men räknade noggrant de kvarvarande kilometrarna innan vi äntligen kom ut i dagsljuset igen. Vi passerade den slovenska passkontrollen och befann oss nu i Slovenien, där vi åkte vidare mot Bled. En del industrisamhällen låg strax innanför gränsen. Solen strålade från en klarblå himmel och snart omgavs vi av vidsträckta, vackra vyer. Omgivningen gav ett rent och prydligt intryck. Allt var tydligt skyltat.

Vi anlände till Bled, som såg ut som en liten sagostad, där den låg vid den lilla sjön, Lake Bled och var omgiven av de höga Lulianska Alperna.

Som en hägring är utsikten över sjön Bled

Vi tog en titt på den femstjärniga campingen, som hade öppnat för säsongen för bara för några dagar sedan och beslöt oss för att först fortsätta att åka ” den gröna = den vackra vägen” förbi sjön Bohinj. Där fanns ytterligare en camping, som såg ut att vara mer eller mindre nedlagd. Däremot fångade en skylt om ett vattenfall 5 km bort vårt intresse. Vi for sakta den tämligen smala och slingrande bergvägen uppåt och kom efter en stund fram till en större parkeringsplats, som var avsedd för restauranggäster och vandringssugna besökare. En parkeringsvakt var snabbt på plats och ville ha 35:- för parkeringen. Jag hade ganska svåra smärtor den här dagen, så efter en smärtstillande tablett lade vi oss båda att vila en stund, innan vi drack en kopp kaffe före äventyret. Vi befann oss i den glesa skogen, vars träd hade sina rötter bland stenarna i kalkstensberget. Den tämligen branta stigen med ett otal iordninggjorda trappsteg av den knaggliga stenarten inbjöd vandraren till en skön vandring . Luften var frisk, syrerik och lätt. Tack vare den smärtstillande medicinen, en stunds sömn och handräckning av min sambo klarade jag utmaningen. Barnen sprang förbi oss och ungdomarna passerade oss med lätta steg, men vad gjorde det? Vi klarade av de många stegen längs slingrande stigar till det dånande, pampiga vattenfallet, där vi blev stående ett bra tag innan vi började vandringen neråt igen.

En njutning för själen

Nu förstod vi, varför så många gjorde vandringen lite senare på dagen. Då fanns det ingen parkeringsvakt länge och inte heller någon, som ville ha ytterligare 20:-, för att man skulle få besöka vattenfallet. När vi väl var nere igen, for vi tillbaka till den femstjärniga campingen i Bled, där vi letade upp en för oss lämplig plats mot en skogskant, som var beströdd med en mångfald blommor på marken. Efter lite mat, somnade vi även denna kväll helt ovaggade.

Fredagen den 13 april 2007
Vi vaknade till ljuvlig fågelsång utanför husbilen. Solen spred sina gyllene strålar genom lövverket i den lilla skogsbacken, där gårdagens blomknoppar hade slagit ut i full blom. Där fanns blåsippor, violer i de vackraste blå nyanser och mängder av minigullvivor, som med sin milt ljusgula nyans strålade som små minisolar emot oss. I denna sköna miljö satt vi ute och njöt av frukosten.

Solens värmande strålar vid frukostbordet

Idag tänkte vi gå in till staden. Det skulle bli ca en timmes promenad längs den lilla runda sjön, som angränsar till campingplatsen. De många andparen och svanarna har en rofylld plats i dess klargröna vatten. I sjöns mitt ligger en liten ö, med en vacker barockkyrka. Klockan i den lilla kyrkan ljöd var femte minut mellan bergen.

Vacker utsikt från campingplatsen

Den, som så önskar, kan ta en gondoltur ut till ön. Sett från campingplatsen är utsikten absolut den bästa, så vi gjorde ett flertal avbrott för att fotografera och vila en kort stund.

Inne i staden hittade vi en liten uteservering, där vi njöt av en god cappucino och traktens bakverk, en äkta Kremna Recina, innan vi fortsatte vår promenad.

Vem kan motstå denna läckra bakelse!

Bled är en tämligen lyxig turistort, som även har flera casinon. Detta lockade oss inte, men det gjorde däremot de kända tonerna från en uteservering, där en man satt och spelade elorgel. För min del blev det mycket långsamma steg förbi den serveringen.

Runt sjön åkte ett lilleputtåg. Den sista turen skulle gå klockan 17.00 och den hade vi beslutat oss för att följa med. Utanför campingplatsen fanns en påstigningsstation och Ingemar berättade för föraren, att ville vi stiga av där. Det låg ungefär halvvägs runt sjön. Tåget knallade iväg och vi var nöjda med att slippa gå hem. Ett njurbälte hade inte suttit i vägen, för det var ganska skakigt. Vi kom fram till campingen, men föraren stannade inte. Han fortsatte att åka i samma takt. Vi började ropa och gestikulera, men han varken såg eller hörde. Det lilla tåget tuffade vidare in mot staden på den andra sidan sjön. Vi fortsatte att ropa om möjligt ännu högre och viftade med hela armarna. Tågföraren varken såg eller hörde. När vi kom fram till ett litet hotell vid vägen, stannade plötsligt tåget. Föraren hade träffat en bekant man, som han började samspråka med. Här tog vi vår chans och klev snabbt av tåget. Nu var det bara att knalla tillbaka till fots och varför inte? Den här vägen hade vi ju inte gått tidigare. Dessutom var det inte så långt.

Vid den övre sjön stannar man gärna upp

Lördagen den 14 april 2007
På den här campingen kunde man fylla på gasolflaskor. Det var dock ganska dyrt, men den stora gasolflaskan var nästan tom. Hur man lyckades fylla 12 kg i en 11 kg flaska fattade vi inte. Är det kanske tyngdskillnad mellan propan och butan eller kan det vara storleksskillnad på flaskorna? Efter vattenpåfyllning och betalning av campingen var vi färdiga för avfärd. Strax utanför Bled fanns en stor Spar-affär, där vi passade på att proviantera.

Resan med ”Lille Skutt” gick vidare i riktning mot Ljubilana. Man höll på att bygga ut motorvägen. Efter Ljubilana kom en avgiftsbelagd motorväg, som vi betalade för, när vi körde av mot Postojna. Vi hittade snart vägen till de omtalade Postojnagrottorna och även en stor parkeringsplats. Mycket folk var i rörelse. Sång och musik hördes från området uppe vid grottingången. Vi var både hungriga och trötta, så vi åt lite mat och tog en tupplur, innan vi begav oss till grottorna.

Fantasifulla bikupor

Här uppe sjöng, spelade och dansade man fortfarande. Tydligen var det en stor barnfest på gång. Stora utklädda sagofigurer vandrade omkring. Massor av försäljningsstånd fanns utefter vägen. Från en närbelägen restaurang bars jättelika tårtor, champagne och annat drickbart ut.

Tårta och champagne! Mums!

Detta monster vandrade omkring på festen

Vi köpte biljetter till grottorna. Sista turen skulle gå kl. 16.00 och beräknades vara 1½ timme. Postojna är ett av de mäktigaste och största grottsystemen i världen. Grottorna är oerhört långa - ca 2 mil - och består av kalkstensformationer och underjordiska gallerier. Vi forslades in i berget ca 2 km i ett litet tåg, som åkte ganska fort. Väl inne fick vi ansluta oss till den guidade grupp, som passade oss bäst. Vi gick fram till den engelsktalande guiden, som under ca en timmes tid visade oss runt i de storslagna grottorna. Alla dessa stalaktiter och stalagmiter växer endast ca 1 mm på 30 år, så tanken svindlar, när vi ser att åtskilliga är flera meter långa. Här tänker man osökt på citatet: ”Droppen urholkar stenen icke genom kraft, utan genom att ofta falla.” Grottorna är välförsedda med spotlights, som på ett trolskt sätt belyser naturens vackra konstverk. Vid ett par tillfällen blev vi ordentligt skrämda för en kort stund. All belysning slocknade nämligen och vi befann oss flera kilometer inne i de milslånga grottorna. Man blir direkt vilsen, men ljuset kom snabbt tillbaka.

I bergakungens sal

Denna albino lever hela sitt liv i bergets mörker

Efter grottbesöket sökte vi ett bra tag efter en campingplats, som skulle finnas i närheten, men det visade sig att den var obefintlig, så vi fortsatte motorvägen mot Koper, som är Sloveniens största hamnstad. Strax före staden kom vi till en bensinmack, med stora parkeringsmöjligheter för alla slag av fordon. Här hade åtskilliga parkerat för natten och även vi beslöt oss för att stanna. Strax därpå kom ytterligare en husbil, som parkerade tätt intill oss.

Söndagen den 15 april 2007
Efter att ha handlat lite i bensinmackens affär och tagit ut mer pengar i bankomaten, var vi färdiga för avfärd. Här i Slovenien hade man vid årsskiftet övergått till Euro, men man har under det första halvåret dubbla valutor. Vi hade under de senaste dagarna åkt genom åtskilliga tunnlar och på så sätt sluppit de slingrande vägarna över alperna. De mäktiga alptopparna hade nu försvunnit och avlösts av mjuka skogsklädda kullar. Landskapet planade ut alltmer och vi passerade en hel del vingårdar och olivlundar. Snart såg vi den första delen av Adriatiska havet. Nu passerade vi strax först den slovenska och kort därefter den kroatiska passpolisen. På båda ställena blev vi mycket vänligt bemötta.

Vi befann oss nu i Kroatien och följde den sagolikt vackra kustvägen i Istrien, där grönskan var närmast tropisk. Jag kastade avundsvärda blickar in i trädgårdar, där grönsakerna frodades och var lika långt komna, som hos oss i juli – augusti. Strax efter Umag såg vi en liten inbjudande restaurang, där vi beslöt oss för att äta lite lunch utomhus. Cevapcici och en flaska mineralvatten kändes bra. Ingemar föredrog pommes frites, medan jag nöjde mig med en blandad grönsakssallad till de grillade köttfärsbiffarna.

Vi studerade kartan och letade efter en lämplig campingplats utefter kusten. Bi-Village nere vid Fazana såg lämplig ut. Vi fortsatte resan och kom så småningom fram, registrerade oss och letade upp en lämplig husbilsplats nära havet. Det var varmt i luften. Människor satt och solade. Nu behövde vi inte längre ha någon värme på inomhus under nätterna. Här kunde vi den första kvällen njuta av en underbart vacker solnedgång.

Campingplatsen i Bi-Village

Dessa otroligt vackra solnedgångar!

Vi firade ankomsten till Adriatiska havet med medhavd gravad lax, gravlaxsås inköpt på IKEA i Stockholm, stuvad spenat och potatis. I Kroatien är man tvungen att övernatta på en campingplats, där man samtidigt blir registrerad. Det är förbjudet att ställa bilen någon annanstans för övernattning.

Måndagen den 16 april 2007
Solen strålade från en klarblå himmel och vi kunde sitta ute för att äta frukost med det härligt blå Adriatiska havet framför oss. Vi hade sovit gott och på campingplatsen var det lugnt. Det är nog mest medelålders människor, som är ute och campar den här årstiden.

Idag var det åter vardag och dags att för min del söka upp en chiropraktor eller naprapat. Min trogna följeslagare, fibromyalgin, hade plågat mig svårt de senaste dagarna och även min rygg behövde sedan länge rättas till. De smärtstillande tabletterna hade hållit mig någorlunda på benen, men nu fick det vara nog. I receptionen kände man varken till naprapat eller chiropraktor. När jag nämnde ”Wellnesscenter” strålade den välvilliga tösen i receptionen och förmedlade en adress till ett hotell i det närbelägna Porej.

Vi begav oss ut på en orienteringstur. Mycket byggs i de här områdena för framtida utvidgad turism. Vi kom fram till ett högt beläget nybyggt hotell, där vi la fram mitt problem för den vänliga och tillmötesgående personalen. Någon chiropraktor fanns inte i deras ”Wellnesscenter”, men däremot en massör, som kände till en praktiserande chiropraktor i Pula. Efter en del irrfärder hamnade vi i Pula, där vi efter mycket om och men hittade den namngivna adressen. Vilka vänliga människor det finns i det här landet! Den mycket rara och söta receptionisten – (läkarsekreteraren) – tog alla mina uppgifter. Visst skulle jag få en behandling direkt! I det lilla rummet stod tre behandlingsbänkar. En man låg på en av bänkarna. Den behandlande chiropraktorn, som var amerikan, titta upp med stort leende och sa:” Hallo Inger! I´m glad to see you!”, sträckte fram handen och sa:” I´m pleased to meet you. Sit down!”, varefter han fortsatte behandlingen av patienten. När han var färdig, slog han sig ner på bänken bredvid mig med mina uppgifter i den ena handen och den andra armen om mig. Vilket härligt bemötande! Han hade helhetssyn på människan och var en mycket duktig terapeut. Både rygg, nacke, armar, ben och fötter blev genomgångna. Inget av mina kroppsliga problem gick förbi honom och han tyckte att det var hög tid åtgärda dem. Ibland fick jag vila en kort stund, medan han hjälpte en annan patient. Människor kom och gick hela tiden och alla fick samma soliga bemötande. Jag fick mycket skriftlig information om min kropp och även övningar. Bokade ett nytt besök tills i övermorgon.

Ingemar och jag åkte därefter ner till hamnen, där det fanns gott om parkeringsplatser. Vi larmade och låste ”Lille Skutt” innan vi begav oss till den närbelägna amfiteatern. Ingemar gick in, medan jag satte mig i solen en stund.

Utanför amfiteatern i Pula

Rester av en gången tid

 

Vi tog därefter en promenad i de gamla, tämligen slitna kvarteren. Önskvärt vore, att man rustade husen för den lokala befolkningen i stället för att lägga allt på byggen för turister, men utan att precisera något, är det nog bara att inse att det är mycket olika kassor. När vi låste upp husbilen, blev vi lite förvånade över att inte det lilla larmet hördes, när vi gick in. På rutan satt en lapp. Vi hade fått parkeringsböter! Förmodligen hade larmet utlösts, när parkeringsvakten hade satt lappen på rutan.

Vi kom väl hem efter dagens äventyr. Efter lite mat och en kvällspromenad, larmade vi husbilen och somnade gott. Kl. 24.15 vaknade vi av att larmet gick för fullt i bilen. Vi hade haft takluckan öppen och det hade börjat blåsa så mycket ute, att husbilen gungade. Förmodligen var det blåsten, som hade utlöst larmet.

Tisdagen den 17 april 2007
Idag beslöt vi oss för att ta det lite lugnt. Efter morgonens frukost promenerade vi längs stranden in till Fazana och strövade omkring ett bra tag i de äldre stadsdelarnas krumma gator och små torg. På ett par undanskymda platser höll man på med utgrävningar av gamla ruiner. Vi passade på att handla yoghurt och juice i en liten kvartesbutik, innan vi slog oss ner vid en uteservering för att äta en soppa Jag åt en god fisksoppa med nyfångad fisk inhandlad från en av fiskebåtarna, som låg alldeles intill.

Utflyktsbåt i Fazanas hamn

En av stadens gränder

När vi kom hem, kopplade Ingemar av med en deckare. Jag sov en stund, innan jag fortsatte att skriva på reseberättelsen. Även om det var lite svalare idag på kvällen, kunde vi sitta ute och äta. Ikväll blev det pasta Cabonara med pesto, nyriven parmesanost och röda bönor.

Vi avslutade dagen med att ta ännu en strandpromenad till Fazana, där vi satte oss en stund för att se den vackra solnedgången. Vi gick sedan sakta hemåt, medan vi njöt av det av solen ännu pastellfärgade vattnet, som mjukt rullade mot land.

Ett litet kapell i Fazana

Denna solnedgång ser vi bara en gång.

Onsdagen den 18 april 2007
Idag kände vi att det var dags att bryta upp för att fortsätta vår resa. Det mesta var förberett. Efter den sedvanliga frukosten utomhus, tvättade jag upp lite, som kunde hängas vid nästa campingplats, medan Ingemar tömde toan och fyllde på färskvatten.

Vårt första stopp för dagen var Pula, där jag hade återbesök hos chiropraktorn. Där gick allt bra och vi kunde påbörja dagens resa mot i första hand Labin, som även det ligger på den vackra halvön i Istrien,. Nu var det slut på tunnlarna, som tidigare hade underlättat vår färd. Här slingrade sig vägen upp och ner på bergssidorna och genom dalgångarna Pinjeträd, ståtliga cypresser, allehanda lövträd och frodiga buskage var en ögonfröjd. Småväxta ginstbuskar lyste upp det gröna.

I Labin tog vi av mot hamnstaden Rabac. Vi hade hört, att det kunde finnas delfiner i det här området. Här låg några båtar, som vanligen gör utflykter, för att besöka delfiner. Den större båten skulle in för service och vid de mindre fanns ingen personal. Dessutom finns det ingen garanti för att få se delfiner, vilket man kan förstå. En kvinna berättade, att hon hade sett de åtråvärda djuren ända inne i hamnen. Vi avslutade vårt besök i den vackra hamnstaden med en god cappucino vid en servering, innan vi återvände till Labin, för att åka vidare mot Brestova.

Här sökte vi efter en båt för delfinutflykt

Havsvik nära Rabac

 

Strax utanför Labin fyllde Ingemar på diesel, innan vi gjorde ett besök i den närbelägna och välförsedda stormarknaden för livsmedel. Här hittade vi ett lagom stort campingbord, något som vi hade letat efter i Sverige, men som inte hade kommit in för säsongen. Vi köpte också ett medel, som fick ersätta den medhavda saneringsvätskan för toaletten, som började ta slut. Under den här resan lärde vi oss, att man ska förse sig med tillräcklig mängd saneringsvätska före avfärden hemifrån, för det kan vara mycket svårt att få tag på längre söderut. Även en efterlängtad sil till husbilen blev inköpt, innan vi fortsatte. En fascinerande landskapsbild med höga skogsklädda berg och svindlande djupa dalar mötte hela tiden våra ögon. Vid en av de få utsiktspunkterna slog vi oss ner för att äta en matbit, innan vi fortsatte vägen neråt, som bitvis hade en lutning på 20 %.

Vi nådde hamnen i Brestova, där färjan över till ön Cres väntade. Vi ämnade bege oss till campingplatsen vid staden Cres. I väntan på färjan betraktade vi förvånat ett par äldre fiskare, som satt på den mycket branta bergssidan mot hamnen. Hur de hade lyckats ta sig dit, förstod vi inte.

Vattenvirvlar från färjan

Gör om det, om ni kan!

Efter en ganska kort överfart, mötte oss en ny och mäktig natur. Ett karstlandskap bestående huvudsakligen av kalksten, men bitvis även med inslag av granit och sandsten låg framför oss, där vi nu åkte på serpentinvägarna uthuggna i det branta berget.

Vägen till staden Cres på ön Cres.

Vägen var förhållandevis bred och även asfalterad, men mestadels utan vägräcken. Växligheten var här annorlunda. Bl.a. fanns en mångfald av kraftiga gulgröna blommor.

Dessa vackra blommor växte överallt på ön.

Får strövade här och var på bergssluttningarna, ibland omgivna av låga murar av kalksten. Välmående fikonträd växte vilt. Tyvärr kunde man inte stanna någonstans för att fotografera. Vägen var så vacker att jag skulle ha velat filma den. Vi nådde så småningom staden Cres och i dess utkant även campingplatsen Kovacine, där vi etablerade oss under pinjeträden vid strandkanten bland övriga husbilar.

Torsdagen den 19 april 2007
Idag vaknade vi inte direkt till fågelsång, men däremot till duvornas kuttrande och byggnadsarbetarnas oväsen. Om man pålade för ny bebyggelse eller krossade kalksten, visste vi inte. Frukost åt vi emellertid sedvanligt utomhus, även om det var lite snålblåst tidigt på morgonen. Under natten hade vi förresten vaknat av att ”Lille Skutt” – husbilen – larmade. Tur nog var bara det lilla larmet på. Det blåste kraftigt ute och det gillade den tydligen inte. Jag gick ut och hämtade in tvätten, som hängde på tork, för att slippa se kläderna driva iväg ut på Adriatiska havet.

Idag var vi båda trötta, så vi la oss faktiskt att sova igen efter frukost. Skönt! Efter lite frukt och en kopp kaffe tog vi en långpromenad längs stranden in till staden Cres, där den vackra bebyggelsen flödade i sol vid det kristallklara vattnet. Husen av olika höjd var mestadels sammanbyggda. En hel del var målade i välstämda pastellfärger, medan andra var helt orenoverade eller något påbörjade. I den lilla hamnen låg många småbåtar. Längre bort skymtade vi en docka för fartyg och en större hamn för fritidsbåtar.

Visst är det vackert!

Vid bergets fot ligger hamnen i Cres.

Den inre hamnen och de smakfullt pastellfärgade husen.

Här hänger tvätten på tork i gränden

Vi strövade omkring ett bra tag i det vackra vädret och slog oss ner för att äta en tallrik soppa, innan vi i sakta mak återvände hemåt. Vi unnade oss ytterligare en stunds sömn. Man behöver helt enkelt slappardagar. Idag blev det medhavda köttfärsbiffar och traktens goda kål i lättstuvad form.
De medhavda deckarna i pocketform kommer väl till pass under lugna stunder.

Fredagen den 20 april 2007
Nu var det dags att för ett tag lämna havet och även Kovacine. Några delfiner hade vi inte sett till och inte heller den vithövdade gåsgamen, som bara lär finnas här. Idag var vårt slutmål nationalparken Plitvicka Jezera med dess berömda vattenfall. Vi lämnade campingplatsen och begav oss till färjeläget i Merag, där färjan förde oss över till hamnen Valbiska på den närbelägna ön Krk. Vi följde något som närmast liknade en ganska tråkig transitväg. Trots den tidiga årstiden verkade det mer eller mindre uttorkat och ett regn vore säkert välkommet.

 Via en bro kom vi till fastlandet och kunde nu följa den vackra kustvägen söderut. Kastanjerna blommade och många fikonträd växte efter vägen. Vilt växande djupblå iris var en ögonfägnad. Vi hade en vacker utsikt hela den här vägen med den mycket karga delen av Krk på vår högra sida. Väglaget var mycket skiftande. Ibland var vägen nyasfalterad och slät, medan den på andra ställen var mycket lappad och knagglig. Vid Senj vek vi av från kustvägen för att i stället följa en riktig serpentinväg, som så småningom förde fram till den avgiftsbelagda motorvägen A1. Idag tycktes alla frukt- och bärträd ha slagit ut i sin fagraste blom. Dalar och vägkanter prunkade i vita och rosa färger. På många ställen satt människor och sålde honung, slivowitz och även ost.

Vi kom fram till en vacker liten stad, Otocac, där vi tog av in på väg 52, som skulle föra oss närmare nationalparken Plitvicka Jezera. De små byarna låg här ganska tätt och de två första gav ett ljust och fridsamt intryck, men sedan började något som vi inte var förberedda på. Ruiner stod här och där. Till en början trodde vi att det var en tillfällighet, men ju längre vi åkte desto vanligare blev det. Här fanns inte bara ruiner utan även sönderbombade hus, utbrända bostäder och framför allt massor av övergivna boningar. På en del ställen fanns påbörjad nybyggnation, men även den var till stor del övergiven. På enstaka ställen bodde fortfarande människor. Här finns fortfarande påtagliga minnen från inbördeskriget i det forna Jugoslavien.

Så småningom kom vi in på riksväg 1. Under våra resor har vi sett skyltar, som varnat för såväl grodor som sniglar, men här kom något nytt. Varning för brunbjörnar! Någon björn såg vi inte vare sig på slätterna eller på bergssidorna. Däremot en hel del kringströvande kor, får, hundar och katter. Vi följde riksväg 1 mot nationalparken Plitvicka Jezera och campingplatsen Korana, där vi etablerade oss för natten.

Lördagen den 21 april 2007
Traktens hundar förde länge ett förfärligt oväsen i natt. De skällde ilsket och min fantasi skenade iväg. Här fanns ju en hel del vilda djur inom området bland annat varg och björn. Någon varg hade jag inte hört yla, alltså måste det vara en björn. Min yrvakna sambo höll inte riktigt med mig, utan tyckte nog att jag yrade. Att gå ensam på upptäcktsfärd mitt i natten lockade inte, så till slut somnade även jag.

Idag skulle vi ägna oss helhjärtat åt nationalparken Plitvicka Jezera, så efter frukost gav vi oss till en av entréerna. Den här nationalparken är med all rätt utsedd till en del av världsarvet av UNESCO. Området är mycket stort och man behöver flera dagar för att ta sig runt. De 16 kristallklara sjöarna med sitt blågröna vatten är på olika nivåer förbundna med varandra genom mängder av större och mindre vattenfall, som springer fram ur berget över kalkstenssediment i de mest skiftande former. Sjöarna är omgivna av djupa skogar, som klättrar uppför bergssidorna. I de här skogarna lever både varg, brunbjörn, hjort och rådjur.

Musik för öron och fägring för ögon

I bergsjöarnas helt klara vatten lever många fiskar

Här befinner man sig i en trolsk värld

Watermusik!

Det klara vattnet springer fram ur varje skrymsle

En stilla båtfärd på en av bergsjöarna

Vi fick ordentligt med motion idag under de fyra timmarna i nationalparken. Solen sken från en klarblå himmel, och även om det är svalare här uppe i bergstrakterna, var det angenämt varmt. Man går på gångar utmed sjöarna, över sjöarna och utmed vattenfallen. Mängder av fiskar lever i vattnet och man kommer så nära, att man nästan kan klappa dem. Efter en kopp cappucino vid en servering åkte vi en eldriven båt över en större sjö. Här kom en lång guldglänsande orm eller kanske en art av snok simmande bredvid båten. Vi fortsatte därefter vår upptäcktsfärd genom att gå uppför flera branta trappor, som ledde oss till parkens minitåg. Tåget transporterade oss sedan längs en smal serpentinväg så högt upp man kunde komma på berget. Vi åkte därefter retur så långt ner man kunde komma och fortsatte därefter resten av vägen till fots.

När vi kom hem sken solen fortfarande. Medan Ingemar gjorde en del småreparationer, lagade jag mat. Vi hade inte ätit sedan frukost, så nu smakade det bra i kvällssolen. Campingplatsen i Korana var välskött med stora gröna ytor och lummiga träd. I kväll blev det ganska trångt på campingen. Det var ju helg och många passade på att njuta av det härliga vårvädret. Idag kom många italienska husbilar, men vi hade även sällskap av engelsmän, belgare, holländare, tyskar, österrikare m. fl.

 
Söndagen den 22 april 2007
Så här högt uppe i bergen var det fortfarande svalt på morgnarna, så vi föredrog att äta frukost inomhus, innan vi fortsatte riksväg 1 mot Zadar. Det kändes som om man åkte i ett ”Ingemansland”. Landskapet bär tydliga spår från krigstiden. Det är stora öde slätter med ouppodlade vidder mellan bergen. Många ruiner syns efter vägen. Förutom några enstaka bebodda hus är det mesta övergivet, förfallet och sönderbombat. Det är långt mellan bebyggelsen och några byar kan man inte tala om. Här och var hade man iordningställt små åkrar. Får och några kor gick och betade. Det kändes nästan som om det är mer tätt mellan de blomsterprydda kyrkogårdarna och små kyrkorna än mellan bebodda hus. Det rådde torka i naturen och för inte alltför lång tid tillbaka hade det brunnit i ett större område. De reklamskyltar som mötte oss på väg är mycket gamla, solblekta och söndertrasade.

Vi kommer in en bit på motorvägen mot Zadar. Frukt- och bärträd såg nu ut att vara i slutet av sin fagra blomning. Det var mycket frömjöl i luften och det kändes i ögon och hals. De massiva bergen låg framför oss på vår väg tillbaka till havet. Termometern visade på +17 grader. Det var som sagt lite svalare här i bergstrakterna. Det mycket höga bergsmassivet kom emot oss i rask fart och det visade sig, att vi skulle åka igenom en mycket lång tunnel. Ingen av oss hann uppfatta hur lång den var. Att den var flera km är helt klart och vi hade båda den långa Karavankentunneln i tankarna. När vi kom ut, visade det sig att vi fortfarande befann oss högt uppe bland bergen, men att vi i varje fall såg havet igen. Man höll på att iordningställa en större parkeringsplats och där stannade vi till en stund. Till min stora lycka fanns där vildväxande dragon, backtimjan och vanlig timjan. Plockade lite backtimjan till kvällens morotssallad.

Vi fortsatte resan och kom strax till ytterligare en tunnel, denna gång på 740 m. När vi kom ut ur den hade temperaturen stigit till + 21 grader. Ännu en tunnel passerades, innan vi kom ut på en mycket bra motorväg, som slingrade sig ner mot havet. Det blåste ganska bra, men temperaturen var nu uppe i + 25 grader. Här på det bördiga låglandet började åter vinodlingarna och grönsaker som allehanda kålsorter, sallad, lök m.m. stod färdiga att skördas i trädgårdarna och på fälten. Det kändes skönt att se vanlig bebyggelse igen.

WOW! Vilt växande timjan!

En av de mäktiga vyerna på väg

Strax före Zadar såg vi Metro, som var öppet och där stannade vi till för att proviantera. Det gick bra till en början, men när vi kom till frukt- och grönsaksavdelningen blev det lite problem. Jag letade febrilt efter små plastpåsar att lägga tomater m.m. i. Till slut frågade jag en expedit, som kunde tyska och då förklarade hon att man måste köpa en hel låda tomater etc. Fullt så mycket grönsaker ville vi förstås inte ha, även om vi hade lagt ner en påse med 1 kg nyskördad spenat för 10:- i korgen. Ännu värre blev det, när vi kom till kassan. Där frågade man efter ett kort. Det visade sig att vi hade hamnat i en grossistfirma! Den vänliga kassörskan ordnade emellertid, så att vi fick köpa det vi hade i korgen.

Vi åkte nu efter den mycket vackra kroatiska kusten, där bl. a. fikonträd, valnötsträd och massor av nyutslagna ginstbuskar prydde vår väg. Överallt pågick mycket byggnation av såväl bostadshus som turistanläggningar. I Sukosan stannade vi till i hamnen för att laga lite lunch och sova en stund. Jag öppnade den stora påsen med traktens färska spenat, sköljde, rensade och förvällde, medan Ingemar ställde fram stolar och bord utanför husbilen. Spenatsoppan med färskt bröd smakade mycket bra i solen. Vi fortsatte senare längs kusten till staden Sibenik, där vi letade rätt på den tänkta campingplatsen för natten, Solaris. Det visade sig att den här campingplatsen var mycket stor och att många bor i sina campingvagnar året runt. Med största sannolikhet är det åtskilliga, som arbetar med byggnation i närheten. Campingen var inte så välskött som de tidigare, som vi hade gästat, men det fick vi senare full förståelse för. Området hade varit illa åtgånget under inbördeskriget och är fortfarande tämligen fattigt. Innan vi bestämde oss för, var vi skulle parkera, tog vi en promenad utefter stranden vid campingområdet. Cementsegmenten bar tydliga spår efter inbördeskrigets beskjutningar. Vi letade oss fram till ett ljusare område, där Ingemar baxade in husbilen bland några andra. Ström fanns, men däremot ingen vattenanslutning. För att fylla på vatten fick vi åka ner till marinan, som också tillhörde Solaris. Den inköpta spenaten kom väl till pass även ikväll, eftersom vi hade kvar ett paket av den gravade laxen, inköpt på IKEA i Stockholm.
 

Måndagen den 23 april 2007
Vi befann oss nu i Dalmatien och idag var det åter dags för en återhämtningsdag. Bortsett från att vi städade ”Lille Skutt” – husbilen – ordentligt, tog vi det lugnt på förmiddagen och t.o.m. sov en extra stund efter förmiddagskaffet.

På eftermiddagen åkte vi in till Sibenik, där vi turligt nog fick tag på en parkeringsplats centralt belägen i hamnen. Parkeringen skulle kosta 10 Kuna = ca 13:- för 2 timmar. Blomdoften från en mängd träd med tättsittande små blommor, var nästan bedövande. Vi strövade en stund i solen efter stranden, innan vi vek av upp mot Sibenikkatedralen och den gamla stadsdelen. Med all rätt är katedralen upptagen på Unescos världsarvslista. Katedralen syns tydligt i staden, även om den upplevs som lite inklämd mellan den övriga bebyggelsen. Denna magnifika byggnad, som påbörjades i början av 1400-talet, är till största delen ett verk av en arkitekt från Zadar och representerar flera olika stilar. De höga pelarna, kupolerna och väggarna är alla uppförda i en stenart med skiftande grå nyanser allt från kalkstensfärgat till närmast svart. Man vistas inte oberörd i denna storartade medeltida katedral. Utanför är ett stort torg beläget, som är belagt med stora blanknötta kalkstenplattor. Vi slog oss ner med en cappucino vid en servering, för att ytterligare en stund få njuta av den sällsamma friden. Ur serveringens högtalare strömmade mjuk sång och musik, som mycket påminde om Julio Inglesias, men tydligen var den inhemska sångaren och poeten Arsen Dedic, som kopierat stilen. Musiken var så rogivande, att vi kommer att försöka få tag på en CD.

Den imponerande katedralen i Sibernik

En medeltida stämning omger oss

Här på torget satt vi länge framför katedralen

Boutiquer finns det gott om

Vi fortsatte vår upptäcktsfärd genom de smala gränderna och ringlande gatorna med sina låga hus, innan vi sökte oss tillbaka till parkeringsplatsen för att åter åka till vår campingplats Solaris. Den här staden var svårt åtgången av serbernas bombningar och är än idag fattig. Mot strandpromenaden byggs nu stora bankkomplex, hotell och restauranger, men bakom detta kan man än idag se spåren av kriget.

Tisdagen den 24 april 2007
Även om det var lite soldis idag, var det fortfarande en angenäm värme. Nu var det dags att besöka nästa nationalpark, nämligen den mycket stora Krka. Vi åkte uppför berget i Sibernik, där stora höghus reste sig och mycket nybebyggelse var på gång. Rosorna blommade överallt. På många ställen i naturen kan man se en sorts vildväxande pelargonior och även flera sorters stenpartiväxter.

Åter ett imponerande vattenfall

Naturen är den bästa konstnären

Efter ca en timme kom vi fram till Skradin och Skradinski buk, där de största vattenfallen skulle finnas. Här var det ännu inte så välordnat som vid Plivicesjöarna, så det var lite svårt att veta vart man skulle bege sig. En del turister gick på en större väg, men vi hittade ett stråk uppbyggt på gångbroar av trä och det var en oförglömlig naturupplevelse att följa detta under ett par timmar. Vart vi än gick, var vi omgivna av större och mindre vattenfall i en natur, som närmast liknade en tropisk urskog med sin fuktiga värme. Luften var fylld av en lätt berusande blomdoft.

All livets musik ryms i dessa sagolika vattenfall

En stolt egenföretagare

Grodorna i vattensamlingarna kväkte och fåglarna sjöng sina melodiska solopartier överallt i denna sagolika natur. Vattenfallen och forsarna blev till en mångstämmig bakgrundskör. Fikonträden sträckte sina grenar emot oss och murgrönan omslöt allt, som den kunde klättra i. I denna så annorlunda natur lär finnas åtskilliga vilda djur, flera fiskarter, sköldpaddor, 19 olika sorters ormar och andra reptiler. Skönt nog träffade vi bara på små gröna ödlor och en sköldpadda, som var ute och spatserade. Varför är inte denna nationalpark med på Unescos världsarvslista?

Den här sköldpaddan mötte vi på vår vandring

När vi efter ett par timmar kom tillbaka till utgångsläget, åkte vi vidare väg 33 mot Drnis, för att se en annan del av nationalparken. Vägen var förhållandevis bra, när vi klättrade uppför bergsvägarna. Högt uppe började en oändlig karg slätt, som ibland, när den var som bäst, påminde lite om Alvaret på Öland. Ett mycket stort område hade härjats av skogsbrand. Här uppe var det glest mellan bebodda hus. Däremot fanns det många sönderbombade och övergivna bostäder. Kyrkogårdarna var emellertid många i denna ödebygd. Ibland fanns en ensam kyrka bredvid dessa. Åter kändes det som om vi befann oss i ett Ingemansland.

I Drnis svängde vi åter av till vänster mot nationalparken, denna gång till Roski Slap. Vägen var till största delen rak, men inte direkt någon turistväg. Den var om möjligt ännu kusligare än den förra sträckan med sina ödsliga slätter. Med jämna avstånd fanns stora skyltar försedda med en dödskalle och varning för minor.

Ett öde landskap och varning för minor

Så här ser det fortfarande ut på många ställen

Man hade alltså ännu inte desarmerat minorna på dessa stora minerade fält. Sista delen av vägen till Roski Slap klättrade åter på bergssidorna med många skarpa kurvor utan skyddsräcken.

Från den här platsen i nationalparken skulle man kunna åka båt över till ön Visovac med sitt franciskanerkloster. Vi fann snart både båten och dess kapten. Ingemar gick fram och pratade med kaptenen, men han ansåg att två personer var för lite att forsla till ön och det hade vi full förståelse för. Vi frågade vilken väg, som var den bästa tillbaka till Sibernik och fick beskrivning på en väg, som gick nära ön Visovac.

Vi såg en skymt av ön Visovac

Den här vägen var mycket trevligare att färdas på, men dessvärre fanns det ingen fortsättning på den, när vi kom ner till stranden mitt emot ön, utan det var bara att vända och åka tillbaka till en tidigare korsning, där vi åkte en delvis nyare och bättre väg tillbaka till campingen i Solaris. Här uppe mötte vi en och annan herde med sina får.

Ännu ett möte på väg

Onsdagen den 25 april 2007
Morgonen var solig, när vi bröt upp från campingen Solaris, för att fortsätta den vackra kustvägen mot Trogir – Split. I den lilla idylliska staden Sergit Deniz, där lyxyachterna låg på rad i marinan, gjorde vi en kort vattenpaus. Utefter hela kustvägen växte stora palmer, en mångfald rosor hade slagit ut i de vackraste färger och krassen blommade på flera håll. Här odlar man även en hel del kronärtskockor. Utefter hela kusten är bebyggelsen tät.

I Trogir, som finns med på Unescos världsarvslista, lyckades vi hitta en parkeringsplats tämligen nära stadens centrum.

Delar av den gamla stadsmuren i Trogir

Ett av de gamla befästningstornen i Trogir

 
Det var mycket folk i rörelse, eftersom det pågick en större marknad. Många inhemska odlare från landet hade samlats för att avyttra sina grönsaker och frukter. Små bondgummor i svarta sjalar sålde hemodlad och obesprutad kål, spenat, sallad m.m.

Här köpte vi hemodlade grönsaker

Vi försåg oss med nyskördad rucola, färsk lök, torkade fikon m.m. innan vi fortsatte vår promenad i den gamla stadsdelen med dess kalkstens- och kullerstensbelagda smala gränder. Många ungdomar var i rörelse och i den här lilla staden var det liv och rörelse på ett annat sätt än tidigare.

Vi fortsatte vår resa mot kuststaden Split, som är omgiven av massiva, höga berg. Här reste sig många höghus och industriområdets fabriksskorstenar dominerade ett stort område vid infarten. Ingen av oss hade lust att stanna till, utan vi fortsatte söderut och kom till det vackra område, som kallas Makarska Rivieran. Idag föll faktiskt de första regndropparna under vår färd. Det blev bara en kort regnskur.

Så här tidigt på året är inte så många Autocamps öppna och vi hade inte sett ut någon lämplig plats för natten. ”Det ordnar sig nog”, sa vi. Lite spänning måste det ju vara. Visst åkte vi förbi ett flertal campingplatser, men ingen av dem var öppen. Strax efter Sivogosce dök en skylt med ”Camp Ciste” upp vid sidan av vägen. Dessutom stod det ”Öppet”. Visst var det öppet! Det visade sig vara en liten privatägd, mycket välskött camping.

Vår strand i Camp Ciste

Vi hade en underbart vacker utsikt här i Ciste

Just idag var det inte många gäster och vi hittade en plats alldeles vid havet, där vi slog oss ner. Inte långt ifrån oss såg vi ön Hvar, där fyren blinkade. Kvällen tillbringade vi i glatt samspråk i den lilla serveringen tillsammans med värden och ett holländskt par. Långt borta i bergen gick åskan, men den nådde oss aldrig.

Torsdagen den 26 april 2007
Vi befann oss nära Bosnien och tänkte idag besöka den gamla staden Mostar. Den första delen av kustvägen var ganska knagglig, så det gällde att ha allt ordentligt förankrat i husbilen. Utanför kusten ligger den långa halvön Peljesac, där man i hela havsbukten har stora odlingar av musslor och ostron. De sista kilometrarna innan vi nådde Opusen, där vi skulle svänga av mot Bosnien och Mostar, fanns stora, mycket välskötta grönsaks- och fruktodlingar.

Här köpte vi apelsiner och fikon

Långa vattenkanaler löpte mellan odlingarna. Vid stånd efter vägen såldes framför allt apelsiner. Vid den bosniska passkontrollen ville man även se det gröna kortet, men sedan släpptes vi igenom. Landskapet efter vägen påminde mycket om det kroatiska. Även här finns många ruiner och övergivna byar, som på en del håll börjar bli mer eller mindre övervuxna. Vi nådde fram till staden Mostar och lyckades hitta Stadion, där vi hade blivit rekommenderade att parkera. Mitt på ett torg hade Eufor – EU;s militärstyrka – någon form av manifestation, och man hade bl.a. lagt en stor blomsterbukett vid en minnestavla över stupade spanska militärer. Att staden Mostar hade blivit mycket hårt attackerad under Balkankriget råder det ingen tvekan om. I staden råder verkliga kontraster.

Några mannar från EUFOR och ett husskelett sedan krigets dagar

Nybyggnation

Samtidigt som man har byggt ett nytt sjukhus, stora moderna affärskomplex och banker, ser man åtskilliga höga ruiner, stora urblåsta hus och av kulor helt perforerade portar och byggnader. På flera håll är gatorna fortfarande förstörda av granater och kulor. Det mitt i staden belägna gymnasiet används, men fasaden är full av kulhål. Vi, som inte är vana att konfronteras med krigsminnen på så nära håll, känner oss lite förstämda, men glädjande är alla ungdomar, som ser glada ut och verkar vara fulla av tillförsikt inför sin framtid. Måtte de få leva med fred! Enligt vad som berättades, lever nu kroater, muslimer och serber sida vid sida och i stadsbilden syns såväl kyrkor som moskéer. Organisationen OHR arbetar oavbrutet med att försöka ena de skilda folken. Samtliga institutioner i staden är dubblerade.

Vi tog en promenad till den gamla stadsdelen i Mostar med dess berömda bro över floden Neretva.

Den nya bron i Mostar

Delar av restaurangen Labirint belägen vid floden Neretva

Den här bron, som förbinder de båda stadsdelarna, förstördes helt den 9 november 1993 i samband med inbördeskriget i det forna Jugoslavien. Den ursprungligen mycket vackra bron byggdes redan på 1500- talet, som en symbol för de olika folkens samexistens. Återuppbyggnaden av bron, de två brotornen och drygt 20 andra förstörda byggnader i den gamla stadsdelen lär ha kostat ca 13,5 miljoner dollar. Bron återinvigdes den 23 juni 2004. Bl. a. har den internationellt inriktade biståndsrörelsen ”Kulturarv utan gränser” – KuG - gjort ett storartat arbete i det krigshärjade landet.

Den gamla stadsdelen genomsyras av en orientalisk atmosfär sedan staden styrdes av turkarna. Hela huvudstråket på båda sidor om bron är kantat av små basarbyggnader och hantverksbodar, många med murar ända sedan 1500-talet.

En av bodarna med typiskt orientalisk prägel

Åtskilliga av de ursprungliga bodarna förstördes också till stor del under inbördeskriget. Murarna har återuppbyggts med autentiskt material och de vackra stentaken, som består av stora stenskivor lagda som takspån, har återskapats med hjälp av gamla hantverksmetoder. Det har var en mycket intressant dag, som vi rundade av med lite mat i den gamla restaurangen ”Labirint” belägen utmed floden. Därefter startade vi resan tillbaka till Ciste. Den avlöpte problemfritt och den här kvällen somnade vi tidigt.

Fredagen den 27 april 2007
Idag kände vi för en riktig slappardag. Ingemar var uppe lite tidigare än jag, som sov nästan till kl. 10.00, för att senare även sova middag. Vi satt ute i solen utefter havet, läste och åt såväl frukost som lunch utomhus. Våra närmaste grannar var fransmän. Medan frun låg på stranden och solade, var mannen varje dag ute med sin gummibåt och fiskade. Ingemar redigerade ett par videoinspelningar och vi gick igenom de senaste korten. Jag ägnade mig en del åt reseberättelsen, där jag låg efter.

På kvällen var alla campinggäster bjudna på fiskparty i värdens lilla servering. Detta är ett uppskattat återkommande evenemang varje fredag. Igår var vi bara ca 15 personer på området, men den här kvällen kom ca 40 gäster. Överallt rådde en glad och uppsluppen stämning. Vi hamnade vid ett bord tillsammans med ett tyskt och ett schweiziskt par, som vi under ett par timmar utbytte erfarenheter med, alltmedan vi väntade på att den grillade fisken skulle bli färdig. Den nyfångade makrilliknande fisken smakade gott och avnjöts under tystnad. Det blev en tämligen tidig kväll, eftersom åtskilliga av gästerna skulle på olika utflykter nästa dag.

Lördagen den 28 april 2007
Vi var nu långt nere vid kusten i Kroatien och inte långt från dess sydligaste del, Dubrovnik. Vi ville gärna göra ett kort besök i den vackra staden, innan vi vände uppåt landet igen.

På väg till Dubrovnik

Vi åkte kustvägen i riktning mot Dubrovnik. Pinjeträd klängde sig fast i bergsskrevorna och cypresser sträckte stolt sina spetsiga kronor mot skyn. Lövkojor, vallmo och liljor växte vilt och i trädgårdarna fanns ett överdåd av rosor i alla kulörer. Till Dubrovnik var det ca 12,5 mil, men det visade sig vara mycket dryga mil. På flera ställen höll man på att bredda vägen och vägarbeten här, är inte detsamma som hemma. Vägen löpte utefter bergskammarna och överallt stupade berget brant ner. Det blandade kalk- och sandstensberget är poröst och medför stor risk för ras. Vägarbetarna här har synnerligen svåra arbetsförhållanden. Till en början åkte vi samma väg som i förrgår, när vi besökte Mostar i Bosnien, men i stället för att vika av till vänster i Opusen fortsatte vi rakt fram. På flera ställen, där det pågick vägarbeten, blev det långa bilköer. Med hjälp av provisoriska trafikljus var vägen enkelriktad. Med tiden kom vi åter ner till kusten, där man under en längre sträcka hade mussel- och ostronodlingar i havet. Här var vi tvungna att passera bosniska passkontrollen två gånger, eftersom Bosnien stäcker sig neråt kusten, där landet äger en tämligen liten kustremsa. Åkturen gick vidare längs den vackra vägen utefter havet.

I Dubrovnik lyckades vi hitta en stor parkeringsplats efter genomfartsleden, där vi placerade ”Lille Skutt. Vår ambition var nu att hitta till den gamla stadsdelen, för att ta en liten titt på den. Vi trodde att vi skulle kunna ta oss fram till fots, men det visade sig, att det var långt att gå. Buss nr 4 blev vår räddning. När vi parkerade husbilen, såg vi inte många turister, men när vi kom fram till den gamla staden, myllrade det av människor från när och fjärran. Här stod många turistbussar parkerade och ute på redden låg ett stort kryssningsfartyg.

Hamnen i Dubrovnik med kryssningsfartyget i bakgrunden

De mäktiga medeltida murarna reste sig pampigt framför oss och vid ingången till den gamla stadsdelen prunkade några apelsinträd med såväl doftande blommor som mogna orangefärgade frukter. Direkt innanför låg ”Stora Onofrio-fontänen”, där människor både drack av vattnet och tvättade sig. Sedan 1400-talet har fontänen försett människorna i staden med vatten.

Stora Onofrio-fontänen

Ett av de magnifika palatsen

Vi strövade omkring ett bra tag, men insåg snart att vi inte skulle orka gå på stadsmuren de tre timmar, som promenaden lär ta. Det var nämligen olidligt varmt idag och svetten bara rann. Solsting ville vi inte riskera och det var bara att inse, att en vandring på stadsmuren bör man helst göra så tidigt på dagen som möjligt. Vi njöt i stället av den sköna känslan att få vandra omkring på de blanka kalkstensplattorna, som var gatubeläggning överallt i staden och av att få titta in i de trånga medeltida gränderna. Vi besökte ett minnesrum över stupade soldater, där man även kunde följa en bildvisning om Dubrovnik under Balkankriget. Mycket hade blivit förstört i den gamla stadsdelen, men vi kunde konstatera att man hade renoverat allt med mycket varsam hand. Att Unesco har staden med på världsarvslistan har vi djup förståelse för.

Delar av Dubrovniks gamla stadsmur

Vårt besök i Dubrovnik blev kort, eftersom även vägen hem var lång och besvärlig. Vi konstaterade dock, att Dubrovnik är en stad, som vi gärna återvänder till för att bese närmare under några dagar. På hemväg stannade vi till vid en mindre restaurang för att äta en utsökt god wienerschnitzel. Vid restaurangen höll man på att grilla ett helt får i en av dessa stora specialbyggda grillar, som man så ofta ser här. När vi kom hem var vi genomtrötta och somnade redan vid 22.00-tiden.

Söndagen den 29 april 2007
Idag var ”Lille Skutt” ute på ett riktigt äventyr. Vi måste ha varit trötta efter gårdagen. Klockan var närmare 10.00 innan vi gick upp. Nu var det dags att skiljas från vår lilla trevliga camping Ciste, för att sakta åka uppåt landet igen. Det var mycket varmt och närmast kvavt ute. I flera trädgårdar blommade en mångfald amaryllis. Många utnyttjade det vackra vädret med att göra utflykter till stranden. Vilka pärlor till små idylliska städer det ligger utefter ”Marska Riviera”! Vi beslöt oss för att göra en avstickare ner till ett par av de mindre städerna.

 Igrane såg lockande ut och Ingemar styrde skickligt husbilen nerför den branta, kurviga vägen, som förde ner till den lilla hamnen. Där fanns ett par parkeringsplatser lediga, men Ingemar ansåg att vi skulle kunna fortsätta in i staden längs den smala strandvägen. Ganska snart hade vi serveringar tätt intill oss på bägge sidor om bilen och det gick bara att ta sig fram mycket sakta. Att backa var inte att tänka på. En och annan bil stod inklämd längs vägen och ett par bilägare såg tämligen oroliga ut, när de skyndade ut, för att om möjligt rädda sina fordon. Vi hade fönstren nervevade, för att kunna se hur många cm vi hade tillgodo på varje sida och blev livfullt påhejade av gästerna vid serveringarna. Det var bara att sträcka ut armen för att ta dem i hand. Här fick man i varje fall ett bra samtalsämne för dagen. Vad gör man inte för att roa sina medmänniskor!

 När serveringarna tog slut, blev gatan om möjligt ännu smalare och ringlade sig brant uppåt mellan de vackra husen, som låg tätt intill gatan. Lyckligtvis var den trådsmala gatan nu fri från såväl folk som fordon och det har jag förståelse för. Det var nog bäst att hålla sig inomhus, när ”Lille Skutt” kom brummande. Plötsligt stannade han mitt utanför en liten butik, som låg i en kurva.

Pinsamt trångt Lille Skutt!

Jag förstår, att han inte ville åka vidare. ”Lille Skutt” såg nämligen mycket stor ut i den här omgivningen. Innehavaren till butiken, en kvinna, kom förskräckt utrusande och talade om, att det inte var någon parkeringsplats här. Utrusande var för mycket sagt. Hon kunde med nöd och näppe ta sig ut ur affären, så nära hade ”Lille Skutt” ställt sig. Ingemar lyckades baxa upp bilen ett par meter i den nu mycket branta backen, som övergick i en skarp kurva. Där stod bilen nu och slirade och kom inte vidare. Det osade bränt gummi och asfalt lång väg. Bilens högerhjul befann sig oroväckande nära en kant, som sluttade brant neråt. Ingemar drog åt bromsarna och där stod nu ”Lille Skutt” mitt i backen. Kvinnor måste ju hålla ihop, så för att blidka affärsinnehavarinnan, gick jag ner för att köpa två par badskor, som vi faktiskt behövde. Att vi dessutom hade en livfull diskussion om våghalsiga män, är en annan sak. Under tiden hade Ingemar backat husbilen ett par meter för att få sats uppför backen och bättre kunna ta den skarpa kurvan. Med stor skicklighet lyckades han och försvann i ett moln av damm och asfalt. Borta var både ”Lille Skutt” och min sambo. Vad den andra kvinnan och jag hade att säga om män, ska vi nog inte sätta på pränt.

Nåväl, jag fick en skön promenad uppför den ringlande gatan, där jag passade på att fotografera lite. Efter ett tag hittade jag både Ingemar och ”Lille Skutt” och jag måste medge, att det var med stor skicklighet, som han hade tagit sig ur en svår situation. Efteråt har vi skrattat mycket åt händelsen.

Vi gjorde även en avstickare till den lilla staden Topeci, där husbilen varsamt parkerades, medan vi drack en cappucini, samt införskaffade ett par bättre badskor åt mig och ett par simglasögon åt Ingemar.

Denna sagolika grönska!

Ögonfröjd

Vi fortsatte sedan motorvägen från Split till Paklenica Nationalpark, där vi slog oss ner på campingen. Här tältade massor av ungdomar, många försedda med hjälmar och stadiga rep. Det visade sig att det idag hade varit en stor internationell alpin tävling ”Big Wall Speed Climbing”. Den här nationalparken lämpar sig bäst för bergsklättrare och bergsvandrare.

Dessa stolta, magnifika kalkstensberg!

Bergsklättrarnas läger

 

Inom campingområdet fanns det, förutom ett flertal tavlor med information om nationalparkens flora, djurliv och olika bergsarter, en sten med följande passande inscription:” What is harder than rock? What is softer than water? However yet soft water hollows out hard rock.” Ovidius

Måndagen den 30 april 2007
Idag var det den sista april och tankarna gick emellanåt till Örebro och slottet, där vi hade tillbringat åtskilliga valborgsmässoaftnar. Här i Paklenica var det lite svalare på morgonen, men senare under dagen blev det åter varmt och kvavt. På eftermiddagen mullrade åskan bakom bergen och dess toppar skymdes av mörka moln, innan det kom en välkommen regnskur.

Ingemar plockade ner cykeln och tog en tur till ingången till nationalparken. Vi tog det lugnt idag, promenerade en del och vilade. Jag hittade vilt växande lavendel, salvia och dragon. Om någon vecka, högst två, slår lavendeln ut. Lyckoklöver växte också vilt på ett flertal ställen.

Vad vore livet utan blommor?

Det var ju valborgsmässoafton idag, så vi firade med att äta stekt lax med spenatstuvning. På kvällen gick vi ner och satte oss på stranden. Undrar just, om någon hörde, när vi sjöng ”Vintern rasat ut” och ”Sköna maj”!

Tisdagen den 1 maj 2007
Vi väcktes av ihållande och återkommande klockringning i Paklenica. Det var lite kyligare idag på morgonen, men vad då? Har man köpt badskor ska de naturligtvis användas. Vi drog på oss såväl badkläder som badskor. Ingemar satte dessutom simglasögonen på huvudet för att se extra tuff ut. Medförande varsin badhandduk hälsade vi hurtigt på våra tyska grannar, som satt ute och åt frukost, innan vi travade iväg till den närbelägna stranden. Ingemar gick ut på piren för att studera omgivningen, medan jag mobiliserade allt mod och klev ut i vattnet. Nog var det kallt, men det låtsades jag inte om. Försiktigt blötte jag hela benen och bet ihop för att inte skrika Ingemar trodde tydligen, att det var varmt i vattnet, för han kom efter i full fart. Nu hojtade vi båda två, för det var som sagt inte speciellt varmt. Badvattnet var betydligt varmare för några dagar sedan, när ganska många badade, men vi inte hade några badskor. Säkert hade det varit frånlandsvind under natten. Det blev en mycket kort simtur, för det var nog bäst att ta sig upp, innan vi förlorade känseln i benen. Badskorna hade emellertid kommit väl till pass. Det var nämligen gott om sjöborrar.

Efter frukost packade vi ihop för att fara vidare norrut mot Rijeka. Den mycket vackra, men oerhört krokiga kust- och bergsvägen var de första milen helt nyasfalterad. Det konstiga var, att vi åkte en mycket lång sträcka, utan att möta en enda bil. Idag var det helgdag i Kroatien och Ingemar kom på att många förmodligen var i kyrkan. De praktfulla bergsmassiven med otaliga djupa raviner fanns överallt omkring oss. Ibland fick jag en känsla av att vi var ett med bergen. I stället för att bygga mindre tunnlar hade man ofta sprängt bort stora stenblock, så att man, när man befann sig på vägen hade höga stenväggar på bägge sidor.

I havet reste sig de mäktiga öarna Pag och Rab samt en hel skärgård av åt det här hållet helt kala öar. Det var en dramatisk och praktfull upplevelse att följa dessa öar med dess skiftande grå nyanser.

En idyll vid kristallklart vatten

Ödsligheten på Pag och Rab är magnifik

I bergsskrevorna växte ofta blålila liljor. Den rikt förekommande och nu blommande salvian förgyllde bergssidorna med sin vackra blå färg. I Kraljevica, som ligger nära Rijeka kom vi på eftermiddagen fram till campingplatsen Ostra, där vi tänkte stanna över natten. Det var mycket folk och ganska stojigt, när vi kom, men blev betydligt bättre lite senare på dagen. Det kändes inte, som om den här alltför skräpiga platsen hade blivit någon favorit, men den dög för en natt. Vi fick en extra matgäst, när vi satt ute för att äta. En svart labrador satte sig snällt vid bordet och tittade med vädjande ögon på oss. Mina hemlagade köttfärsbiffar dög, men råriset ratade han.

Onsdagen den 2 maj 2007
Det var ganska mulet ute och en ovanligt kylig morgon, även om det blev betydligt skönare längre fram på dagen. Vi packade ihop, när vi hade ätit frukost och jag måste erkänna, att det kändes skönt att få lämna den här lite ovårdade och skräpiga autocampen i Ostra, där cigarettfimpar låg slängda överallt. Dagens mål var Kroatiens huvudstad Zagreb.

 Fläderbuskarna blommade överallt, där vi följde den knaggliga vägen över bergen till motorvägen mot Zagreb. Naturen skiftar mycket i Kroatien och här liknade den av och till en vanlig svensk skog med inslag av björk. Det var många tunnlar att passera. Den längsta var här ca 2 km lång. Byggnation av motorväg var på gång på flera ställen.

Vi kom så småningom fram till autocampen Plitvica utanför Zagreb, som knappast var mer än vanliga parkeringsplatser vid ett hotell. Vi skyndade oss att sova en halvtimme, för att hinna med hotellets minibuss, som kl. 14.15 skulle skjutsa hotellgäster in till stadens centrum, som låg en bra bit därifrån. Vi blev avsläppta vid bussterminalen, där man kände sig lite vilsen bland alla bussar och spårvagnar. I. st. f. att åka beslöt vi oss för att gå upp genom staden. Det kunde inte vara långt till stadens biologiska trädgård, som var vårt första mål. Det visade sig vara ganska långt och den lilla trädgården gjorde inget större intryck. I odlingarna fanns dock flera mycket vackra liljor och vid den lilla dammen träffade vi på tre sköldpaddor, som blev förevigade med hjälp av kameran.

När vi passerade det fashionabla hotell Regent Esplanade Zagreb, gick vi in för att titta på världsklockorna i entrén. Detta hotell byggdes år 1925, för att kunna ge logi åt passagerare, som åkte Orientexpressen.

Vi hade hittills enbart gått i den nya stadsdelen, Donji Grad, och vårt nästa mål var den gamla stadsdelen, Gornji Grad och först av allt den berömda marknaden där. Nu var vi både törstiga och kaffesugna och passerade det ena kvarteret efter det andra, där det inte fanns ett enda café. Långt framme på gågatan fick vi syn på en markis, men besviket konstaterade vi att där bara låg en affär, som sålde högtalaranläggningar. Strax därpå dök det emellertid upp en liten trottoarservering, där själva caféet låg i källaren med ingång från gården. Kroppen jublade över att få en cappuchini och ett glas vatten. Stärkta till kropp och själ gick vi vidare, bara för att i nästa kvarter upptäcka en hel samling caféer, bland annat en uteservering bland antika skulpturer i trädgården vid det arkeologiska museet. Vi befann oss nu mitt i centrum vid det stora torget.

Här är stadens puls - torget i Zagreb

Liljor i den biologiska trädgården

Staty vid arkeologiska museet

 

Vi gick i riktning mot katedralen med dess två torn. Vart vi än kommer i världen, håller man tydligen på att renovera kyrkobyggnader och så var det även här.

Stadens katedral

Det iögonfallande taket på Sankt Marks kyrka.

Lite väster om katedralen fann vi marknadsplatsen, men där hade man tyvärr packat ihop för dagen. Tydligen pågår marknaden enbart under förmiddagarna. Vi strövade runt ett bra tag i den gamla stadsdelen med dess boutiquer, antikvitetsaffärer och gallerier. Vid Sankt Marks kyrka med dess färggranna tak, stannade vi till ett tag. Takpannorna på kyrkan är lagda så de visar Kroatiens, Zagrebs, Slavoniens och Dalmatiens sköldar.

Plitvicas hotellbuss skulle hämta oss först kl. 21.30 vid bussterminalen, så innan dess behövde vi äta. Högt uppe ovanför staden hittade vi en liten restaurang med bra utsikt över staden, där vi slog oss ner en dryg timme, innan vi påbörjade vandringen tillbaka. Efter en liten rundvandring vid det centrala torget, var det dags att bege sig den långa vägen tillbaka till bussterminalen. Min fibromyalgi gjorde sig starkt påmind och jag kunde med nöd och näppe ta mig tillbaka. Den lilla minibussen blev full även på tillbakavägen. Efter den här långa dagen sov vi både djupt och länge.

Torsdag den 3 maj 2007
Himlen var mulen och det var tämligen kvavt ute. Vi hade sovit över på autocampen Plitvica d.v.s. parkeringsplatsen framför hotellet. Jag gick in på hotellet och frågade var autocampens dusch var och fick då nyckeln till ett av hotellrummen. Vi tog det lugnt på morgonen och satt länge ute och åt frukost. Idag kändes det som om kroppen var tvungen att vänta in själen, som indianerna säger. Vi for sedan i riktning Maribor – Graz, lämnade Slovenien för den här gången och kom snart in i Österrike. Det kändes skönt, att kunna läsa skyltarna igen. Vid en av Roseneggers rastplatser stannade vi för att äta en mycket god gulasch med österrikiska semmelknödl, innan vi fortsatte en bit mot Wien. När klockan närmade sig 20.30 stannade vi tillsammans med flera andra husbilar vid en större rastplats, där det fanns både bensinmack och restaurang. Det var nu mörkt ute och snart bröt ett åskväder lös.

Fredagen den 4 maj 2007
Även idag var det mulet och de kvarvarande regndropparna uppe i skyn verkade fundera över, om de skulle trilla ner nu eller senare. Vårt mål för dagen var Wilfleinsdorf vid Bruck an der Lehta, så vi fortsatte motorvägen mot Wien, för att sedan vika av mot öster i riktning mot Neusiedlersee och den närliggande ungerska gränsen. Här befann vi oss nu i Burgenland och därmed i ett av de främsta vindistrikten. Vi letade oss fram i den lilla byn och stannade framför en villa med en vacker trädgård. Ingemar hann knappt stänga av motorn, förrän en man i 70-årsåldern uppenbarade sig på trottoaren, med ögonen strålande av glädje och ett brett leende över hela det mustaschprydda ansiktet. Det var Martin, min vän sedan början av 1960-talet, då jag tillsammans med ett tjugotal andra ungdomar arbetade som frivillig arbetskraft vid byggnation av hus för krigsflyktingar i Österrike. De gamla flyktinglägren höll då på att lösas upp. Även Martins föräldrahem var under byggnation och där bodde alla vi hjälparbetare. Idag är såväl Martins föräldrar som syskon döda. Vi hade inte setts på drygt 20 år, och under de åren hade Martin hunnit gifta om sig och jag hade en ny sambo. Vi fick ett hjärtligt mottagande och allt kändes som igår.

Vårt härliga värdpar

En glad kvartett

 

Så är det ju med riktiga vänner. Snart kom även frun i huset, Gitti, ut och vi fann varandra direkt. Under livligt pratande gick vi en kort husesyn, innan vi på terrassen blev serverade en varm soppa och därefter wienersnitsel, gjord på kalkon, och potatissallad. Vilken värdinna! Dessutom hade hon bakat en mycket god topfenstrudel.

Efter den goda lunchen bilade vi till Neusiedlersee, som verkligen var en intressant sjö. Sjön som delas mellan Österrike och Ungern är tämligen stor, men samtidigt mycket grund. Idag var den endast 1,52 cm djup. Här tävlas det en hel del i surfing och även med segeljollar. Att segla i Neusiedlersee kan ibland vara direkt farligt, eftersom det snabbt kan bildas jättevågor, som kan göra att båtar kastas in i vassen.

En av fyrarna vid Neusiedlersee

Vi hade fortfarande mycket att ta del av och en hel del att prata om, så färden gick vidare till en i grannbyn öppen ”Heurigen”, där vi åt en ”Grammelschmalzbrot” och drack en ”Gesptritzter”, allt till en ringa penning. Här samlades lokalbefolkningen i alla åldrar och t.o.m. prästen i byn slog sig ner. Om några dagar skulle en annan värd öppna sitt värdshus för ”Heurigen” och då tänds lyktan i den gröna kransen utanför dörren.

Besök vid Heurigen

Vi fortsatte tillbaka hem till vårt värdpar. Där blev vi alla sittande ett bra tag i vardagsrummet. Vi fortsatte att prata och titta på dagens fotografier. Otroligt vad mycket det finns att prata om, när man träffar gamla vänner. I det här huset fanns det en hjärtevärme för allt och alla. Husbilen stod på gatan, men i den fick vi inte sova. I stället bäddades det i ett extrarum. Precis som på hotellen låg en chokladbit på varje kudde med texten ”Merci”. Vilket välkomnande i detta hem!

Lördagen den 5 maj 2007
Vi sov gott i den sköna sängen i gästrummet och blev serverade en imponerande frukost av vår värd, som hade dukat ett festligt frukostbord, där frukter och grönsaker var upplagda i vackra mönster.

Vårt omsorgsfullt dukade frukostbord

Vi satt länge och njöt av allt det goda under lättsam konversation. Till slut var det dags för den oundvikliga sortin, eftersom vi var inställda på att åka hemåt igen. Det blev många pussar på kinden och varma kramar, då vi hoppades på att kunna få träffas ännu en gång i detta liv.

 Det var helmulet idag, när färden gick vidare på autobahn. Jag överraskade min sambo med att vilja svänga av mot Gmunden och Traunsee. Förslaget blev väl mottaget. Här kom vi helt nära de höga bergen och det 1575 m höga Traunstein reste sig mäktigt framför oss. I min ungdom vandrade jag tillsammans med ett par vänner uppför det berget. Det var en hisnande upplevelse, som jag inte skulle ha velat vara utan. Att vi sedan hade varit tvungna att slå följe med en bergsbestigare på nedfärden är en annan sak. Det var nog tur det!

Traunstein vid Traunsee

Idag gick vi omkring ett bra tag och njöt av den storslagna naturen och tittade under tiden på en utmed sjön pågående fotoutställning, innan vi gick in det celebra konditori Baumgarten för att avnjuta en kopp cappucino. Den här trakten kan varmt rekommenderas för utflykter och vandringar.

Under tiden som vi befann oss i Gmunden hade molnen iklätt sig en oroväckande mörk skepnad och det hade hunnit bli mörkt ute, när vi fortsatte vår resa på autobahn i riktning mot München. Långt bortom bergen lyste täta blixtar upp den mörka himlen.

Strax efter Salzburg och gränsövergången mot Tyskland var vägen plötsligt avspärrad av polis- och brandbilar med blåljusen påslagna. Vi blev beordrade att åka en mindre väg, vilket visade sig inte vara alltför lätt. Det fanns inga hänvisningar och vi snurrade runt ganska länge bland mindre städer och byar ute på landet, innan vi i sinom tid kom in på en mindre väg, som visade mot München. När vi kom in på motorvägen förstod vi, att man nyligen hade släppt på trafiken, för det dröjde länge innan vi mötte någon annan bil. Nu brakade ovädret loss även här. Regnet stod som spön i marken, blixtarna avlöste varandra och åskan dånade från flera håll. Vi insåg snabbt att vi borde söka nattlogi och avvakta bättre väder, så vid en större parkeringsplats utmed Chiemsee stannade vi tillsammans med åtskilliga andra.

Söndagen den 6 maj 2007
Det var lite svårt att sova under natten p. g. a. åskans mullrande och regnets hårda, intensiva smattrande mot husbilens tak. Av och till hotade regnet att övergå till hagel. Det lilla larmet i husbilen hade dessutom reagerat varje gång en bil for förbi under natten. Chiemsee, som säkert är mycket vacker under mer gynnsamma väderleksförhållanden, låg nu insvept i ett grått vattentungt dis. Efter frukost bröt vi upp från vårt litet provisoriska nattläger och for vidare på motorvägen förbi München mot Bodensjön och Meersburg. I den här södra delen av Schwaben var det tätt mellan vingårdar, humleodlingar och stora välordnade fält med frukt- mandel- och nötträd.

På eftermiddagen anlände vi till den lilla medeltida staden Meersburg, där vi efter lite letande fann en Stellplatz för husbilar, som låg långt uppe på höjden i stadens ytterområde. Efter en stunds vila, gick vi nerför de vindlande gatorna till innerstaden för att orientera oss inför morgondagens utflykt till Mainau. Utmed de pittoreska, smala och slingrande gatorna låg de medeltida borgarna och husen tätt. Här gäller det att ha både god kondition och starka ben, för backarna är mycket branta.

WOW! Vilka fantasieggande hus i Meersburg!

Praktfullt hus i Meersburg

Tur nog fanns det åtskilliga skyltfönster att stanna upp framför, när benen bad om en stunds vila. De små butikerna lockade med ett rikt sortiment av varor, som oftast håller mycket bra kvalitet. Vi promenerade ner till hamnen för att ta reda på avgångstider och avgångsplats för båten inför morgondagens resa. Vägen hem, som hela tiden gick uppför, var ganska lång i mitt tycke, men till slut siktade vi ”Lille Skutt”, som troget stod och väntade bland de andra husbilarna. Ikväll somnande vi snabbt.

Måndagen den 7 maj 2007
Det blev ingen sovmorgon idag, eftersom vi tänkte åka ut till den lilla blomsterön Mainau i Bodensjön, som är Lennart och Sonja Bernadottes livsverk. Efter en närande frukost gick vi de branta vägarna ner till den lilla hamnen, för att lösa kombibiljett, som kostade ca 200:- för tur- och returresa med färjan samt besök i trädgårdsanläggningen. Kl.10.00 klev vi tillsammans med många andra köande turister ombord på färjan ”Stuttgart”, som inom 20 min. förde oss över till Mainau. Vi följde en väg kantad av hänförande vackra rhododendronbuskar i en mångfald färger. Den tyske konstnären Stefan Szczesny´s utställning ”Drömmen om ett jordiskt paradis” genomsyrade hela trädgården med vackra skulpturer, urnor och målningar.

Båten Stuttgart på ingående

Visst är den vacker!

En blomstergubbe

I fjärilshuset

Eftersom det hela tiden ska blomma på denna 45 hektar stora ö, var åtskilliga av de 450 trädgårdsarbetarna sysselsatta med att gräva upp utblommade lökväxter och violer, som nu skulle ersättas av av ny ögonfägnad. Åtskilligt kastades i containrar, där ett flertal kvinnor passade på att fylla sina medhavda väskor med lökar från Mainau. Det är en njutning för både kropp och själ att sakta flanera i denna rofyllda park, där människor, djur och växter lever i en form av symbios. En del av de femhundra olika träden från världens alla hörn finns kvar sedan mitten av 1700-talet. Enorma blomsterskulpturer, antika skulpturer, fontäner och vattentrappor smälter in i mångfalden av färggranna blommor, lummiga buskar och och träd. Oräkneliga fåglar fyller luften med paradisisk musik. Den lilla bondgården lockar till sig både barn och vuxna med sina unika djur.

En av trädgårdens statyer

Nu är det matdags!

Blomma och fjäril

Sköldpaddorna i fjärilshuset

Vid Schwedenschenke avnjöt vi en välbehövlig cappucino och ett glas vatten. Det gamla barockslottet från 1700-talet bebos fortfarande av familjen Bernadotte. I bottenvåningen, som är tillgänglig för turister, kunde vi se mer av Stefan Szczesny´s konst.

Blommor i mångfald

Här kunde vi även ta en titt in i grevinnan Bettina´s lilla shop med mycket exklusiva hattar. I den lilla slottskyrkan uppehöll jag mig länge. Den var bara så vacker i sina ljusa pastellfärger med vackra guldutsmyckningar.

Rhododendronvägen

Nyutslagna rosor

Slottet på Mainau

Några av Szczesny´s målningar

Mainau är idag en stiftelse, som huvudsakligen leds av grevinnan Bettina. Hennes framtidsvision är att Mainau i en stressad värld ska bidraga till att finna lugn och ro i en ren natur, där växter, djur och växter samverkar. Den här sköna dagen hade vi tur med vädret. Det var först mot slutet, som vi tog fram paraplyerna. När vi kom tillbaka till Meersburg, tyckte vi att vi på väg hem hade gjort oss förtjänta av lite mat i ett närbeläget värdshus.

Tisdagen den 8 maj 2007
När vi idag skulle bryta upp från vår övernattningsplats i Meersburg blåste det ganska hårt och var tämligen mulet med något växlande molnighet. Vi fortsatte en mycket vacker väg mot Überlingen, som gick längs Bodensee, innan vi kom in på motortrafikleden, som senare övergick i motorväg.

Det första målet för dagen var den lilla orten Bad Teinach Station inne i Schwarzwaldskogarna, där jag i min ungdom tillbringade ett par somrar. Tidens tand missar ingenting i vår föränderliga värld och jag kunde bara konstatera att den lilla ortens tidigare så mysiga värdshus idag var pizzeria. Efter att ha tagit ett par kort fortsatte vi till den närbelägna staden Calw med dess vackra korsvirkeshus. När vi kom dit spöregnade det, men försedda med regnkläder och varsitt paraply begav vi oss ut på upptäcktsfärd. Att återse den lilla vackra stenbron var ett måste för min del. De pittoreska korsvirkeshusen fanns kvar, men sorgligt nog har man brutit stilen, när moderna butiker och näringsställen har etablerat sig på gatuplanet.

Herman Hesse i egen hög person

Det lilla kapellet på den gamla bron i Calw

Välbevarade korsvirkeshus vid torget i Calw

Vy i Calw

Vårt nästa mål var den vackra kurorten Bad Liebenzell. Man åker vanligen. genom Calw för att sedan fortsätta på de krokiga vägarna genom Schwarzwaldskogarna. Idag höll man på med vägarbeten i staden och alltså var vägen avstängd. Vägomläggningen medförde en lång omväg, och vi höll på att ge upp det sista målet för dagen, när det plötsligt dök upp en vägskylt, som omtalade, att det bara var 10 km kvar. Vägen till ortens Stellplatz var lätt att hitta och var belägen tämligen nära kurhuset och den vackra kurparken. Regnet öste ner och vi la oss att sova en stund.

När skyfallet så småningom lättade lite, begav vi oss ut på en orienteringstur. Kurhuset var för dagen stängt, så vi gick raka vägen till kurparken. Det var en stimulerande känsla att efter många år få återse den mycket vackra och rogivande trädgården. Att få strosa omkring här, njuta av naturens dofter och färger samt lyssna på den mångstämmiga fågelkören gav mig en känsla av lycka och stor rikedom. I en hög gran häckade ett par storkar och vid den lilla sjön höll några svarta svanar på att putsa sin praktfulla fågeldräkt. Längst bort i kurparken har en entusiastisk apotekare anlagt en stor apotekarträdgård med alla läkeväxter, som används inom naturmedicin och homeopati. Denna del av parken är ett paradis för den som är intresserad av örter. Vi fortsatte vår promenad för att bese badanläggningen, som numera är installerad i ett tämligen nytt huskomplex. Tyvärr medgav inte reskassan några behandlingar enligt Dr Hauschka, utan vi vandrade sakta hemåt till husbilen igen.

Staty i kurparken

Den lilla paviljongen i kurparken

Onsdagen den 9 maj 2007
Trots det ihärdiga regnandet hade vi sovit gott och efter frukosten checkade vi ut från nattens ” Stellplatz”. Vi begav oss till stadens högre belägna och äldsta områden, där jag ville fotografera lite vid Mathildenstrasse och den där belägna lilla sjön. Med paraplyets uppfällt lyckades jag föreviga min fars föräldrahem och några vackra vyer längs vattnet. Här fanns både svanar och häckande hägrar.

Kl. 10.45 skulle det bli förmiddagskonsert i Rådhusets parksal, som med sina höga glasfönster vetter mot den vackra kurparken. Vi infann oss i god tid och tillsammans med ett fåtal andra åhörare fick vi under den kommande timmen lyssna på varierande underhållningsmusik framförd av tre duktiga musiker. Det var en rofylld stund att få lyssna på örongodis, samtidigt som vi kunde blicka ut över den vackert lummiga kurparken. Tankarna kom och gick och mina tårar rann. Batteristen framförde ett otroligt skickligt solo, Duke Ellingtons ”Karavan”. Det var många år sedan jag hörde något liknande. Det visade sig, att musikerna, som var polacker, var bosatta i Göteborg. Det blev allmänt skratt, när vi efter konserten tackade på svenska.

En nyfiken häger vid den lilla sjön

Våra Göteborgsmusiker

Vi befann oss i Rådhuset, där även turistinformationen låg. Jag köpte en liten bok om Bad Liebenzell och Ingemar letade efter några broschyrer, medan jag sökte upp en kvinnlig anställd, som hade hand om ortens mantalsskrivningar. Hon tog emot mig mycket vänligt och jag fick en del kompletterande uppgifter om min fars släkt.

Efter allt detta startade vi vår återresa till Sverige. Molnen kunde inte hålla tätt, utan regnandet fortsatte. Vi försökte lätta upp stämningen med radions glada tyska musik. Själva sjöng vi regnsånger. Autobahn är mycket hårt belastad med bitvis kilometerlånga köer. Speciellt den högra filen, där långtradarna ofta tvingas köra, var vid flera tillfällen helt stillastående under mycket långa sträckor. På flera platser var det byggnation av bredare motorväg på gång. Tvåfilig motorväg räcker inte på Europas mest trafikerade leder. Det behövs fyrfiligt. En eloge måste ges till långtradarchaufförerna, som för att förebygga trafikolyckor sätter på varningsblinkersen, när de ser att det är köbildning längre fram på vägsträckan. När vi närmade oss Göttingen, stannade vi vid en rastplats, där vi övernattade mellan de andra husbilarna och långtradarna.

Torsdagen den 10 maj 2007
Vi var nog ganska trötta igår kväll och nattsömnen blev djup för oss båda. Vi har alltid det lilla larmet påslaget och jag vet, att jag ett par gånger lite halvvaket konstaterade, att ”Lille Skutt” gav ett ljud ifrån sig, samtidigt som jag noterade att det blåste. På morgonen förstod vi, varför larmet hade gått ett par gånger. Takluckan hade varit lite öppen och det går inte, när det blåser ute, för då reagerar larmet genast. Den här natten var vi förutom av husbilar omgivna av många långtradare, som också hade stannat för att få lite vila. Deras chaufförer måtte vara mycket morgonpigga, för redan vid femtiden körde de igång motorerna, förmodligen för att komma iväg en bit innan all annan trafik hade kommit igång. Både Ingemar och jag hörde motorljuden halvt i dvala, men sov tryggt vidare till framåt klockan åtta.

Vi åkte från vår rastplats i Göttingen och idag var det motorvägen som gällde, om vi skulle komma en bit på hemväg. Det blåste och regnade ihärdigt mest hela tiden. Tidvis såg motorvägen ut som en tät regndimma., som gjorde att det var tämligen dålig sikt. Långt uppåt norra Tyskland lättade det så småningom och ibland tittade t.o.m. solen fram. Det var sparristid i Tyskland och på många ställen såldes den åtråvärda grönsaken. Rapsen hade sin vackraste blomning nu och överallt bredde enorma knallgula fält ut sig.

I Lensahn gjorde vi en liten avstickare för att titta in hos en Hobbyåterförsäljare. Besvikelsen blev stor, när vi upptäckte att man hade specialiserat sig på husvagnar och bara hade ett par husbilar för uthyrning och ett par begagnade till försäljning. Jag passade på att handla lite livsmedel i en närbelägen stormarknad ”REWE”. Det var en av de bästa stormarknader för livsmedel, som jag har sett i Tyskland. Tänk om vi hade det brödsortimentet hemma! På Fehmarn sökte vi upp en Stellplatz, alldeles vid havet, Wolfener Hals, där vi stannade över natten.

Fredagen den 11 maj 2007
Åter vaknade vi på morgonen till regnets smattrande på taket. Kl. 10.15 åkte vi med färjan över till Rödby. Havet var lugnt, så det blev en rofylld färd. Även i Danmark bredde de vackra rapsfälten ut sig och vid sidan av motorvägen blommade mängder av nyutslagna syrener i såväl vitt som ljust och mörkt lila. Jag trodde att svanarna hade funnit sina sommarhem så här års, men naturen kanske har nya lagar. På två åkrar fanns det mängder av omkringspatserande svanar och i en mindre sjö simmade också åtskilliga omkring. Den senaste tidens ihärdiga regnande hade gjort att vi lite smått hade börjat längta hem efter våra sex veckor på kontinenten. I Örkelljunga vid Skåneporten tog vi en mat- och sovpaus. Skönt! Bortsett från ett par kortare kafferaster åkte vi sedan raka vägen hemåt. Molntapparna på himlen seglade snabbt iväg och ändrade ständigt formation, vilket gjorde att vi bjöds på ömsom sol och ömsom regn. Det var en härlig känsla att få möta våren på nytt. De nyutslagna björkarna bjöd på sin vackraste grönska och de blommande fruktträden utmed Vättern var en bedårande syn. Vitsipporna hade inte blommat över ännu. Klungor av kabbelekor lyste som små solar i diken och vid vattendrag. På ängar och i trädgårdar prunkade massor av vackra gullvivor. I trädgårdarna blommade tulpaner och påskliljor. Vad den svenska våren är vacker!

Vi kom hem något trötta efter många mil på motorvägen de senaste dagarna, men också mycket nöjda med vår tur, som hade sträckt sig över Danmark, Tyskland, Tjeckien, Österrike, Slovenien, Kroatien och Bosnien. Vi hade nu varit på resande fot under sex veckor och hunnit avverka ungefär 800 mil.

Jag vill gärna avsluta reseberättelsen med ett citat av Hans Christian Andersen;” Hela världen är en rad av underverk, men vi är så vana vid dem, att vi kallar dem vår vardag.”