London

.

Torsdag 2006-05-11
Väckarklockan ringde kl. 02.00! Ja, just det! Kl. 02.00! Varför? Jo, vi skulle åka till London. Med några dagars varsel hade vi fått tag på 5-kronorsbiljetter hos Ryanair. Snart satt vi i bilen på väg till Skavsta där flygplanet med destination Stansted lyfte kl. 06.40. Två timmar senare var vi framme i London. För min del var det mitt första besök i den engelska huvudstaden. Från flygplatsen åkte vi med Stansted Express, ett tåg som tog c;a 45 minuter till Liverpool Station, varifrån vi fortsatte till Paddington med tunnelbana. Den sista biten blev det fotvandring till vårt hotell Orchard vid Sussex Gardens, dit vi anlände lite trötta efter den långa resan.

Efter en stunds vila promenerade vi mot Hyde Park, där vi beslöt oss för att åka med en Sightseeingbuss, för att få lite orientering i storstaden. Till att börja med gick det ganska bra trots all trafik, med vid Picadilly Cirkus och Trafalgar Square var det tvärstopp under mycket lång tid. Så småningom kunde vi sakta åka vidare mot Tower Bridge, där vi beslöt oss för att åka Sightseeingbåten västerut in mot staden. Vi hade insett att det gick betydligt fortare att åka båt i. st. f. buss. I vanliga fall gick det säkert fortare, men vi råkade gå på en båt, som förde oss österut, ännu längre bort från stadens mitt! Trevligt med överraskningar! Nu fick vi se en del, som vi inte hade räknat med. Båtens kapten var en bra guide, som ingående berättade om allt under vår färd . På väg mot Greenwich passerade vi de stora nybyggda områdena i Docklands, som domineras av bankvärldens skyskrapor. Den enorma Milenniumdomen reste sig mot skyn och inklämd mellan hypermoderna bostadshus såg vi Londons äldsta pub. Vid Greenwich stannade båten till för landstigning, men vi beslöt oss för att utan uppehåll följa med tillbaka in mot Towerområdet. Nu gällde det först av allt att hitta en toalett. Vi följde pilarna mot de offentliga toaletterna. De sistnämnda fick högsta betyg. Här var det verkligen välstädat! Efter att ha promenerat omkring i Towerområdet ett tag, letade vi upp en liten restaurang i äldre stil, som hade gårdsservering. Vad vi åt? ”Fish and chips” så klart! Vår biljett till Sightseeingbussen gällde fortfarande, så den fick transportera oss mot Hyde Park, varifrån vi följde Edgware Road mot vårt hotell. Här kan man tro, att man befinner sig i Mellanöstern. Här hör man arabiska överallt och även de flesta skyltarna är skrivna på arabiska. Kvällen var ganska varm och jag hade knutit jackan runt midjan. Plötsligt kände jag en lätt rörelse i fickan mot ena låret. Ett rånförsök! Sorry, men bytet blev bara en pappersnäsduk. Plånbok och mobil låg säkert i jackans innerficka.

   

Marble Arch

Utanför Big Ben

   

Londons moderna skyline i Docklands

Broöppning vid Tower Bridge

   

Towern

Fredag 2006-05-12

Tidigt på förmiddagen begav vi oss ” Madame Tussaud´s”. Vaxkabinettet är ett ”måste”, när man är i London för första gången. Min sambo hade träff med Julia Roberts och prinsessan Diana, medan jag passade på att sjunga tillsammans med Tom Jones och Luciano Pavarotti. Dalai Lama och jag hade också en del att diskutera! Bästa upplevelsen med de bästa figurerna fick vi under färden med minitåget, som förde oss genom det historiska England.

Efter det här besöket skyndade vi oss till Leicester Square för att försöka komma över ett par musicalbiljetter till halva priset. Vi hade tur och kunde köpa biljetter till ett par bra sittplatser till kvällens föreställning av ”Les Misérables”.

Tunnelbanan förde oss vidare mot Westminster Abbey, med dess storslagna gotiska arkitektur. Även om vi fick pensionärsrabatt var inträdet tämligen dyrt, vilket vi hade full förståelse för. Underhållet för den imponerande kungliga katedralen måste kosta enorma summor. I Westminster Abbey var det förbjudet att fotografera, men efter att i en pergola ha blivit stående länge framför ett underbart vackert minnesmonument för under första världskriget stupade soldater inom marinen och flygvapnet, föll jag för frestelsen att bryta mot lagen och ta en bild. Tavlan var uthuggen ur ett stenblock, så inga färger kunde påverkas. Det tog ett par timmar att bese katedralen och ändå kände vi, att vi bara hade skummat på ytan. Själv konstaterade jag att jag trivdes bäst i den gamla delen av det benedikterklostret från 900-talet med dess fridfulla klosterträdgård.

 Nu var vi både trötta och hungriga, men gjorde ändå ett tappert försök att gå mot Buckingham Palace. Tröttheten tog av allt att döma överhanden, för vi tappade lite av orienteringen och beslöt oss för att skjuta upp besöket. Nu var det mat som gällde! Vi hittade en gammeldags pub, där min sambo tog ett bord, medan jag uppsökte toaletten en trappa ner. I en vindlande gång ljöd hög musik av helt annat slag än den en trappa upp. Jag hittade damtoaletten och lyckades efter en del försök även låsa dörren. Däremot lyckades jag inte låsa upp den igen! Jag var inlåst! Det fattades en del på själva låsanordningen. Nere i källaren skrålade den höga musiken och det fanns ingen människa i närheten. Efter att ha brutit av tre naglar utan att låset ruckades det minsta, började jag att banka på dörren och ropa ”help”! Ingen hörde mig och inne på toaletten var det mycket kvavt. Svetten rann i ansiktet. Om jag åtminstone hade haft en nagelfil eller liknande med mig! Jag försökte åter att få tag på den återstående delen av låset med hjälp av papper i handen. Inte heller det lyckades. Upptäckte en liten springa upptill på dörren, så pass stor att jag kunde få in en hand för att försöka lyfta lite på dörren. Underverk sker även idag, för på något sätt ruckades det hela och till slut fick jag upp dörren. Om vi åt på det här stället? NEJ! Vi avlägsnade oss snabbast möjligt och hittade en liten smörgåsbar, där vi blev serverade mycket goda kycklingsandwichar.

Väl hemma på hotellet igen fick vi en stunds vila, innan det var dags att åka till West End för att se musikalen ”Les Misérables” efter Viktor Hugos berättelse, som handlar om de fattiga och förtryckta i revolutionens Frankrike. Den mästerliga ensemblen höll oss trollbundna under drygt tre timmar. Väl ute vid Piccadilly Cirkus kunde vi konstatera att samtliga musikaler slutade samtidigt och glada människor strömmade ut på gatorna från alla håll. Ett flertal yngre män var villiga att ge trötta turister cykelskjuts. Från ett ställe ljöd jambitrummor och naturligtvis stannade vi upp en stund för att lyssna. Nöjda med dagen begav vi oss hemåt, för att få några timmars vila inför nästa dags äventyr. Vi var lite småhungriga och nära hotellet köpte vi ”Hot Chicken Wings” i ett gatukök. Det gick åt flera glas vatten till den måltiden, för nog var det ”hot” allt! Båda tänkte vi på ”varma kycklingvingar”, när vi köpte maten. Vi hade inte en tanke på att ”hot” betyder ”stark”, men gott var det och vi fick ett gott skratt.

   
   Einstein, Picasso och Van Gogh

   

Beatles

 

Lördag 2006-05-13

Idag ägnades hela dagen åt Royal Botanic Gardens, Kew, som ligger österut i utkanten av London och nära dess största flygplats Heathrow. Den här dagen var det en ständig ström av landande flygplan från alla världens hörn.

Den storslagna trädgården Kew har världens största samling av växter, ca 30.000 arter, från jordens alla delar, varav en del är synnerligen sällsynta. Att hinna se allt i denna trädgård under en dag är en omöjlighet. Vi startade med att åka en tur runt den stora parken med minitåget Kew Explorer Bus. Jag var överväldigad av den imponerande samlingen välskötta träd och buskar från när och fjärran. Himmels. Den här dagen blev det långa promenader, så både kropp och själ mådde mycket gott, när vi nöjda drog oss mot utgånkt ljuv fågelsång fyllde luften och överallt lyste ståtliga Blue-Bells med sina azurblå klockor. För att stimulera insektsbeståndet, klipper man inte gräset överallt, utan låter den vilda floran ta över. I det största av flera glashus, Temperate House, fick vi möjligheten att se den 17 m höga vinpalmen, som från år 1846 har vuxit upp från ett frö. Nu har den emellertid nått taknivå och dess fortsatta existens är hotad. Mest intressant var dock det vattenångande och mycket kvava Palm House, där 70 % av palmerna kom från tropiska regnskogargen mot slutet av dagen.

   

Näckrosor i vattenhuset

Rhododendron

   

Rhapsody in blue

Vackert barrträd

 

Söndag 2006-05-14

Idag var det vår sista dag i London. Lite trötta efter gårdagen, sov vi ganska länge och åt en sen frukost, som serverades i det privatägda hotellets källarvåning av ett par vänliga unga kvinnor. Den engelska frukosten bestod sedvanligt av te/kaffe, rostat bröd, marmelad, bönor, bacon och ett stekt ägg. Inget fel i det, men jag måste erkänna att jag så smått började längta efter grovt rågbröd!

Är man som jag i London för första gången, bör man i varje fall få en skymt av Buckingham Palace. Vi knallade iväg till tunnelbanan och hann lagom fram till Wellington Barracks, där de längsta ceremonierna inför vaktombytet vid Buckingham Palace äger rum. Vi hade turen att komma i så god tid, att vi hamnade längst fram vid inhägnaden, där det gick bra att såväl ta kort som att videofilma småsnuttar med digitalkameran. Det sistnämnda var roligt, för på så sätt fick vi även med en del av den svängiga musiken som minne. Alla dessa ceremonier vid Wellington Barracks tog ca en timme, innan vakterna i sina röda jackor och höga björnskinnsmössor marscherade iväg till Buckingham Palace, där tusentals människor hade samlats utanför det inhägnade området. Såväl patrullerande som ridande polis försökte hålla ordning på folkmassan. En och annan försökte klättra upp på Viktoriamonumentet, men då visslades genast en varning. Vi hade såväl en manlig som kvinnlig ridande polis i vår närhet. En åskådare ropade: ”smile” till den manlige polisen, varvid denne med en glimt av humor i ögonen snabbt replikerade:” I don´t do smiling”.

När vaktparaden väl hade marscherat vidare i staden och alla närvarande hade skingrats, gick vi sakta mot St. James Park för att hitta en toalett, köpa en kopp kaffe och något ätbart. Den här parken anses vara Londons mest eleganta park och visst är den tilltalande. Mitt i parken ligger en sjö omgiven av de mest underbara rabatter i harmoniska nyanser. Azaleorna prunkade i himmelskt vackra färgskiftningar. Tänk om man kunde ha likartade buskar hemma! Sjön är som en stor ankdamm med sina änder, svarta svanar och pelikaner. Från bron, som går över sjön, har man fin utsikt mot Buckingham Palace.

Vi åkte med tunnelbanan till Leicester Square, och därifrån promenerade vi till Covent Garden, där gatuartister, jonglörer, mänskliga statyer m.m. tävlade om besökarnas uppmärksamhet. Tur att reskassan sinade, för bland konsthantverkarna på marknaden fanns åtskilligt av intresse! På gården vid St. Pauls Cathedral var det dagen till ära dockteaterfestival.

Vi hade inte ätit någon riktig lunch, så magen började påminna oss om att det var dags för riktig mat, varför vi i sakta mak gick mot Soho och Chinatown. De små restaurangerna avlöste varandra och det var lite svårt att välja. Till slut bestämde vi oss för en liten kinarestaurang, där vi blev serverade vällagad anka med ris.

Nöjda med dagen och vår Londonvistelse på det hela taget, åkte vi tillbaka till hotellet för att packa inför morgondagens hemfärd. London gör man sannerligen inte på fyra dagar, men vi har ändå hunnit uppleva en hel del och det utan att behöva stressa. Själv hade jag inte orkat en dag till. Kroppen protesterade högljutt och det tog några dagar att återhämta sig, men det var det värt.

   

Vaktparadens musikkår

Pompa och ståt

   

Staty utanför Buckingham Palace

Ordningsmaktens företrädare

   

Vacker rabatt i St.James Park

Azaleor i vackra pastellfärger

   

Levande staty i Covent Garden

Gatuartist "in action"