Min resa till Rumänien  28/4 – 11/5 2002

Resan, som jag kommer att berätta om, anordnades av Rumäniengruppen i Västervik, som är en godkänd biståndsförening med namnet ”Bistånd Östeuropa”. För tillfället inriktar sig arbetet på att utveckla tre ideella föräldraföreningar, dels genom utbildning av personal och föräldrar och dels genom direkthjälp med mat och kläder. Man bedriver även fadderverksamhet. I Rumänien räknas bara de, som är friska och starka. Har man någon form av funktionshinder är det omöjligt att få ett arbete. Föräldrar, som har utvecklingsstörda barn och ungdomar hemma, får själva kämpa för att ordna skola, dagverksamhet och avlastning. Sedan april 2001 driver föreningen en Secondhand-affär i Västervik, där allt arbete utförs ideellt och alla pengar används för projektet i Rumänien.

Resan till Rumänien påbörjades för min del, när jag steg på tåget i Örebro strax efter kl. 09.00 på lördagsmorgonen. Färden mot Västervik medförde tre tågbyten, vilket var mest besvärligt i Linköping, dit tåget var försenat. Hade ca fyra minuter på mig att ta mig nerför en trappa och genom en gångtunnel, som var belamrad med ett par hundra skolungdomar och därefter uppför en trappa igen. En vänlig tjänsteman på SJ blev min räddning. Väl framme i Västervik kl. 13.45 blev jag mött av mina vänner I. och S.  I deras hus stod en mycket välsmakande lunch serverad.

Efter en natts välgörande sömn, frukost och en utflykt för att njuta av havsluften och beskåda alla vackra vitsippor samt äta ännu en god lunch, blev I. och jag hämtade av vår chaufför L.C.  i en hyrd minibuss kl.16.00, för att därefter fortsätta färden mot Karlskrona. Vårt ressällskap i bussen var I-L H. från Borås, M. och H. S. även de från Borås, H. S. från Västervik och M. C. från Gamleby. I en annan minibuss, som kördes av A. G., befann sig M. E., I. C., M. J. och I. G., samliga från Västervik samt H. S. från Vimmerby. I Ljungbyholm hämtade vi upp E. B.

Färden gick därefter vidare till ett regnigt Karlskrona och den väntande färjan, som avgick kl. 21.00. Väl ombord på färjan installerade vi oss i våra hytter. Delade en 4-bäddshytt med I., M. och I. En för alla sinnen lockande buffé stod framdukad i matsalen, där ett långbord var reserverat för oss. Vi lät oss väl smaka och avlade därefter ett kort besök i taxfreebutiken, för att anskaffa ”färdkost”.

Nattsömnen blev minst sagt dålig för samtliga, eftersom ett stort antal skolungdomar väsnades högljutt under flera timmar. Efter en god och riklig frukost var vi vid 10.00-tiden färdiga för avfärd från Gdynia i Polen. Vi möttes här av en klarblå himmel med strålande sol.

Norra Polen verkar vara ett bördigt jordbrukslandskap. Växtligheten hade här kommit längre än hos oss och överallt mötte oss en skir, mångskiftande grönska. En mångfald av frodiga slånbärssnår stod i full blom. Träden var under långa sträckor helt fyllda av mistlar. Många praktfulla storkar häckade på både skorstenar och lyktstolpar. Vindarna var milda och redan på förmiddagen var det + 15 grader. Här och var kunde man se konstgjorda små sjöar och dammar.

Trötta som vi var efter den gångna natten, tog de flesta av oss en liten tupplur emellanåt. Tur nog somnade inte våra förare! När klockan närmade sig 11.30 var det dags för en kaffetår med tilltugg. Vi stannade till vid en bensinmack, som ligger i Rudna, där campingbord, gasolkök, vatten, smör, bröd m.m. plockades fram. Stärkta till kropp och själ fortsatte vi vår färd ytterligare några timmar. Vid 15.00-tiden var vi framme i Kowal, där vi utanför en bensinmack intog medhavd fruktsoppa och smörgås.

Vid 20.00-tiden anlände vi till Krakow, där vi skulle övernatta. Den här dagen hade vi åkt ca 66 mil. Förirrade oss lite i vårt letande efter hotellet. Kom in på en cykelväg och hamnade till slut framför ett par stora soptunnor, där vi alla satt och skrattade hejdlöst. Den andra minibussen kom snällt efter oss. Tala om att leka ”Följa John”! Genom att fortsätta genom en hel del kirskål och annan grönska  kom vi så småningom in på rätt väg, som förde till vårt hotell. Kl. 20.45 anlände vi trötta, men nöjda till hotell Hold Urbis Kracovia. En timme senare satt vi i matsalen, för att inta en sen middag.  I. och jag, som hela tiden delade rum, fick såväl ett sovrum som ett vardagsrum till vårt förfogande. Högst onödigt, för det enda vi var i behov av, var våra sängar.

Efter en natts mycket god sömn, hörde jag inte ens väckarklockan som ringde kl. 06.40. Vaknade först när Iris försökte att väcka våra grannar med bultningar. Efter frukost och inpackning av bagage var det vid 08.30-tiden dags att styra kosan mot Budapest. Trodde vi ja ! Efter ett tag upptäckte vi, att vi var på väg mot Ukraina! Visserligen var flera av oss pigga på en sightseeing där, men det blev trots allt lite delade åsikter .  L., vår chaufför fick en vägbeskrivning på polska. Med gemensamma krafter lyckades vi förstå:” Jesus, kors och Kristus.” Vi spejade alla efter en Kristusbild, men upptäckte så småningom att beskrivningen avsåg en korsväg ! Äntligen på rätt väg! 

Ett vackert, böljande och kuperat landskap bredde ut sig framför oss. Så småningom närmade vi oss även en mäktig och delvis snötäckt bergskedja. Vi försökte att komma ihåg en del polska ortsnamn, men det var inte lätt. Det blev bl.a. ”müslinicka” och ”müslinisse” !  I Rabka tog vi en liten paus, medan vi inväntade A., som gjorde en egen liten rundtur. Det är inte lätt det där med färdriktningen ! 

Södra Polen domineras av vackra och mer påkostade hus jämfört med den norra delen av landet. Förmodligen lever man här mer av turism p.g.a. närheten till bergen. Husen har i många fall försetts med fantasifulla, brutna tak. Naturen prunkade med ängar fyllda av gullvivor Mandelträden hade kaskader av små rosa blommor, medan maskrosorna redan stod i frö. Nära gränsen mellan Polen och Slovakien tog vi dagens första kafferast, för att sedan vid 11.30-tiden via gränsstationen Chyzna åka in i Slovakien. Byarna här ger ett fattigare intryck än den södra delen av Polen. Dock passerar vi en hel del vackra trähus med brutna spåntak. På flera håll ser vi människor, som är ute på åkrarna för att sätta potatis. Hoppsan! Nu är vi åter på väg mot Ukraina. 

Vid 15.00-tiden tar vi rast vid en bensinmack i Ulénka. På stående fot förser vi oss med soppa, smörgås och frukt. Oj, vad det smakade gott! H. och I. fortsatte att träna uttal av ortsnamn, den här gången på slovakiska. Det blev nog lite fel, för ett par namn liknade ”grissvål” och ” sexförvaring”. De får nog träna ett tag till. Före gränsen blev det ytterligare en och annan extratur p.g.a. felkörning alltså. Efter den episoden fick vår buss med L. vid ratten ta ledningen. 

Vid 17.00-tiden var vi framme vid gränsen Slovakien – Ungern. Efter att ha färdats genom Budapest anlände vi vid 19.30-tiden till hotellet i Monor, som ligger ute på landsbygden. En liten tur för att bese omgivningarna hann vi med före maten. Hotellet, som till stor del är byggt i trä och har ett mycket vackert spåntak, är omgivet av en vacker trädgård, en hästhage samt en nygrävd damm, där en mångfald grodor tycks stortrivas. Ett stall är beläget i utkanten av trädgården. Ett flertal frispringande hundar hälsade oss välkomna. Iris och jag träffade på en liten ärggrön groda med lila fötter. Glömde att pussa den! Dessutom fick jag i efterhand veta att det finns en skarpt grön, liten groda i Ungern, som är giftig, så där försvann den prinsen! En 3-rättersmiddag väntade oss i hotellets matsal. Eftersom det var sista april blev det ett sångframträdande av oss. Lite hastigt påkommet visserligen, men det gick bra. Vi klarade både ”Sköna maj” och ”Vintern rasat”. Därpå följde en liten tur till dammen, där vi kunde lyssna på den mest öronbedövande grodsång. I. och jag tog en skön extrapromenad i mörkret. Lita på att vi sedan sov gott!

Uppstigning kl. 06.30. Yrvaken fick jag leta igenom hela bagaget efter schampo. Så är det, när man ska försöka att ha superordning! Då hittar man ingenting. Efter att ha ätit frukost och sagt adjö till alla hundar, var det dags för avfärd kl. 08.30. Färden gick nu över den ungerska pustan, som är ett flackt och tämligen tråkigt landskap. Några mil före gränsen mot Rumänien stannade vi för kafferast. 

Vid 12.00-tiden anlände vi till gränsstationen Bors mellan Ungern och Rumänien. Bergskedjan Karpaterna skymtar vid horisonten. Vi hade nu åkt ca 25 mil sedan morgonen. Nu var det dags att ställa fram klockan en timme, så alltså var den plötsligt i. st. 13.00. Vi passade på att växla en del av våra medhavda Euro och Dollar till rumänska Lei. Här blev det ca 1 ½ timmes väntetid. Ungefär 70 – 80 långtradare väntade på att få åka in till Ungern. Vid 14.40-tiden åkte vi alltså in i Rumänien, närmare bestämt Transsylvanien. Här kom vi direkt in i stora fabriksområden, där de flesta fabrikerna ser mycket rostiga och förfallna ut. Fönster saknas på många ställen. Överallt breder invecklade rörsystem ut sig och man ser gamla, tjocka och rostiga rör, som på åtskilliga ställen är lappade och omvirade.

Rörsystem i norra Rumänien

Man utvinner ju mycket naturgas i Transsylvanien, så förmodligen transporteras en hel del gas i rören. Det verkar finnas åtskilliga kemiska fabriker i trakten. Svavelröken låg tät över nejden på vissa ställen.  En hel del konstgödselfabriker lär finnas i de här trakterna. Här och där kan man se någon enstaka nybyggnation, men det mesta är här grått, smutsigt och trasigt. Städerna ger dock ett något bättre intryck, men förorterna ser i den här delen av landet oftast mycket ruffiga ut.

Kl. 15.45 stannar vi vid en mack ute på landsbygden för att dricka fruktsoppa och äta smörgås. Vi hann knappast stanna förrän vi hörde hur visslingar löpte runt nejden och strax därefter var vi omgivna av ett 20-tal zigenarbarn och en tilltufsad hund. De blev hela tiden motade av den unga mannen, som arbetar på macken. Det var intressant att iaktta, hur de hela tiden strategiskt närmade oss med hjälp av sina ledare. Hade vi börjat dela ut något här, hade det säkert kommit en mängd nya barn, så det gick bara inte. Det gällde bara att fortast möjligt komma in i bussarna och ge sig av, något som genast började gnaga i samvetet. Vi befann oss nu i nordvästra delen av Rumänien och här ute på landet såg man en hel del nybebyggelse av privathus.

Ett vanligt fortskaffningsmedel är hästskjuts.

Maskrosorna, som just hade börjat blomma hemma, har här blommat ut. Nybyggda, breda serpentinvägar slingrade fram på bergssidorna. Ett mycket vackert, böljande landskap med skilda gröna nyanser bredde ut sig framför oss. Överallt såg man skogsklädda kullar med blandskog, även om lövträden överväger.

Landskap i Rumänien

Huedia finns det en hel del nybyggda hus, ofta försedda med rikligt brutna, försilvrade tak. Dessa hus påstås vara byggda av rika zigenare. Ju längre inåt landet vår färd gick, desto mer började skogslandskapet att domineras av jordbrukslandskapet, men det behöll fortfarande sin mjuka, böljande form. Betesmarker bredde ut sig och man såg här och var fårherdar med sina fårskockar. 

Djuren är aldrig inhägnade, utan strövar fritt. Ibland såg vi hästar, kor, får, getter och bufflar i samma hjord. Många människor, speciellt äldre, var ute med hackor i sina åkrar. Det påminde mig om 40-talet, när vi också använde hackor i potatislandet. 

Vid 20.30-tiden anlände vi till staden Tirgu Mures, som har ca 170.000 invånare. Väl framme vi hotellet blev vi tilldelade våra rum på hotellet, som ligger mitt i staden. I. och jag delade som vanligt rum. Efter en snabbvisit hos I.-L., intog vi en sen måltid i hotellets matsal. Ett par zigenarbarn lyckades ta sig in på hotellet och kom till bordet för att tigga. Nu väntade bara John Blund vid sängen. Från Västervik till Tirgu Mures hade vi nu avverkat ca 190 mil.

Vi åt frukost vid 08.00-tiden varefter vi gick vi till Zoltans Foundation för att avlägga ett besök. Tyvärr var barnen lediga p.g.a påsklov, något som arrangörerna inte hade informerats om. Endast en pojke var där. Zoltan berättade om verksamheten för oss. När man startade 1963, visste man inte säkert, hur det skulle bli framöver. Huset, som man nu vistades i, inköptes år 1965 med hjälp av biståndspengar från Tyskland. Riktig start på verksamheten fick man först i november 1996. År 2001 hade man ett stort 5-årsjubileum under medverkan av bl. a. rumänsk radio och TV. När man startade, hade man 8 barn i åldern 3 – 13 år i en grupp. 

Idag arbetar man med 17 barn och man har även tillgång till speciallärare, logoped, barnläkare och sjukgymnast. Samtliga barn är handikappade, en del med flerhandikapp såväl fysiskt som psykiskt. Barnen kommer från centrala Tirgu Mures samt dess ytterområden. En pojke har 4 mil att åka till verksamheten, men han kommer inte varje dag. Zoltan hämtar och kör varje dag hem 12 barn i sin minibuss. 

Man får ingen hjälp från staten, utan driver verksamheten med hjälp av sponsorer från England, Tyskland, Holland och Sverige. Rumänska staten betalade dock två lärarlöner under de två senaste åren, men detta åtagande avbröts p g a  nedskärningar i budgeten, vilket drabbade verksamheter på många håll. 

Inför år 2003 kommer Amerika att stötta med pengar till ett nytt hus. Man har redan en tomt. Önskvärt är att kunna ta in flera barn och att kunna följa dem under längre tid. Arbetslösheten i landet är ca 40 % och om arbetslösa föräldrar har ett svårt handikappat barn, kan man få ett understöd på 50 – 60 Euro/månad från staten. I dessa fall kan man även få lite hjälp till telefonkostnader och transporter. För dagverksamheten betalar man en symbolisk summa på 1 – 1 ½ Euro/månad. Även de som inte har råd, får ha sina barn här. All mat tas med hemifrån och man vistas 4 tim/dag i Zoltans Foundation. Rumäniengruppen i Västervik har under ett år hjälpt Zoltan med transportpengar. För ca ett år sedan gjorde Zoltan även ett besök i Sverige. Lärarna har i Rumänien högre status än läkarna och tjänar även mer. Inkomsten för en lärare är ca 750:- exkl. skatt för en arbetstid på 5 tim/dag. Ca 60 Euro går till sociala kostnader. Vid arbetslöshet får man en liten ersättning under 1 ½ år och därefter ingenting.

Zoltan

Efter informationen hade styrelsen för Rumäniengruppen möte. Vi andra begav oss ut på stan för att bl.a. besöka i en kyrka. Vi hittade ett litet varuhus och en livsmedelsaffär, där vi inhandlade diverse smått och gott. Därefter hade vi återsamling på Mc Donalds, där vi åt lunch. 

Vid 13.30-tiden kom Maria (som är läkare), Magda och Klara till vårt hotell och därefter begav vi oss till Marias Foundation. De har ett nyinköpt hus, som håller på att totalrenoveras med hjälp av föräldrar och frivilliga. Man har byggt till en ny övervåning, samt gjort en liten tillbyggnad, som bl. a. kommer att inrymma toaletter. På den övre våningen kommer man att ha autistiska barn, vilorum och kontor. I den nedre våningen kommer man att bedriva dagverksamhet. Den äldre delen av huset, som gränsar mot trädgården, ska rivas och man kommer där att bygga en gymnastiksal. 

A., L., H. och H. ville se övervåningen, så de tog sig uppför en stege till taket på den undre byggnaden. Färden gick vidare uppför en takstege och upp kom de alla fyra. Nedstigningen gick däremot inte helt utan komplikationer. För L. och H. var det inga problem, men A., som är mycket höjdrädd, kröp mycket ångestfylld sakta neråt, alltmedan I. dokumenterade allt med sin videokamera. Därefter kom Maria, iförd lång, snäv kjol och höga klackar glatt springande neråt! H. fick lite problem, för han höll sig krampaktigt fast i en dörrpost högst upp och den lossnade, så det var tur att inte båda kom ner samtidigt. En av pojkarna, som arbetade på bygget, fick bråttom att ta hand om dörrposten, varefter H. kunde ta sig ner utan vidare problem.

Möte på tidningsredaktionen

Vi begav oss nu till ett större rum på en tidningsredaktion, där Agnes, Marias medarbetare på foundationen arbetar. När vi väl hade placerat oss runt ett större bord, blev det ytterligare information och presentation av samtliga närvarande. 

Maria, som har två döttrar, arbetar som barnläkare, familjeläkare och husläkare. Hon har många patienter, som har det mycket svårt och som även har flera besvär. Clara, som är f.d. lärare på sjuksköterskeskolan, har en dotter som är psykiskt handikappad. Clara är vice ordförande i den nybildade föräldraföreningen och dess ”pappersfixare”. Magda, som är f.d. lärare, har två söner, varav en är mentalt handikappad. Euersche, som är dotter till Maria, hjälper till på foundationen. Agnes har en dotter, som är psykiskt handikappad. 

Under tiden, som vi befann oss på tidningsredaktionen, hade någon passat på att göra ett inbrottsförsök i en av våra bussar. Det misslyckades, men låset på förarsidan blev förstört. Medan styrelsen därefter hade möte, begav vi andra oss ut på stan en stund. Det blev även tid över för en välbehövlig tupplur, innan en skrattande och lite virrig Iris kom hem, som vanligt med ögontuschet under ögonen. Vet inte vad de hade gjort på styrelsemötet! 

På kvällen gick vi till en närbelägen restaurang, som var belägen i en mysig källare, för att äta en god pizza. Väl hemkomna låg Iris och jag och pratade tills in på småtimmarna. Det var mycket, som behövde diskuteras och bearbetas.

Fredag 3 maj

Efter frukosten begav vi oss till affären för att köpa vatten och vin. Det rumänska vinet är mycket gott och efter våra förhållanden även billigt. 

Silvia hämtade oss kl. 09.15 vid hotellet och vi begav oss alla till en ny 4-rumslägenhet, där man bedriver verksamheten för Silvias Foundation. Man har såväl skola som dagverksamhet. Lägenheten, som ägs av Rumäniengruppen, inköptes i december 2001 för 110.000:-.  Köpet av lägenheten föregicks av många formaliteter med pappershantering och stämplar. Pengar från Secondhand-affären i Västervik har finansierat lägenheten. I.-L. från Borås har skänkt en hel del pengar, som bl. a har använts för inköp av möbler och mattor. Man behöver göra entrén handikappvänlig och för detta söker man nu sponsorer. Tack vare hjälp från barnens föräldrar var lägenheten helt nyrenoverad och man hade precis kommit igång med verksamheten där. 

De flesta i Rumänien äger sin lägenhet och man betalar för el och värme, vilket är mycket dyrt. Här kan man inte ha dekorationsbelysning i rummen, som vi ofta har i Sverige. Ingen äger det yttre, som ex. hissar, fasader o.d. utan detta får ofta förfalla.  Många vuxna barn bor hemma eftersom man inte har råd att köpa lägenhet. Under sin tid som landets ledare, ville Ceausescu att alla skulle bo i städerna, för att sedan bussas ut till kolchoserna. Staten sålde från början lägenheterna, som sedan har sålts vidare av köparna. Det finns inga bostadsrättsföreningar. Om en hyresgäst inte har råd att betala elavgiften, stryps elen för husets samtliga hyresgäster.

Vi fick ett otroligt välkomstmottagande. En av kvinnorna mötte oss med ett stort brytbröd på en bricka och en annan bjöd oss små glas med plommonbrännvin. Vi lärde oss att skåla på rumänska d v s ”nårråk”. Vi slog oss sedan ner runt ett vackert dukat bord, där vi kunde förse oss med kakor av allehanda slag. Därefter dukades den färggranna och vackert dekorerade rumänska buffén fram. Det var välsmakande mat, som avåts under glada samtal. Vi kände oss verkligen välkomna. Det är en sed i Rumänien att hur fattigt man än har det, så bjuder man alltid sina gäster på det man kan åstadkomma.

Silvia berättar att de handikappade barnen som vistas här är 7-17 år. Det är till stor del autistiska barn och barn med afasi. Vid besöket här överlämnades en hel del gåvor. Välkommet överallt var kaffe, som är mycket dyrt här. 

När det var dags för avsked förärades vi alla en liten vackert broderad duk och en flaska plommonbrännvin. Styrelsen stannade en stund för möte, medan vi andra begav oss ut i solen. Äldre fattiga kvinnor satt och tiggde.  Kände en skam, när jag gav dem pengar och de välsignade mig med tårar i ögonen. 

Vi åkte så småningom vidare till Agnes´ dagis i Sangeorgiu de Panduro. Vår besvikelse blev mycket stor, när vi fann att barnen även här hade lov. Detta dagis är I.-L;s projekt. Hon överlämnade pengar och en del gåvor och även från oss andra överlämnades gåvor.  Här vistas i vanliga fall ca 60 barn i åldern 3 – 6 år. Miljön är mycket fin med färgglada teckningar och små gosedjur överallt.  Alla barn har ett eget skåp i något av rummen. Dessa skåp kan lätt omvandlas till en säng när det är dags att sova middag.  Även här bjöds vi på kaffe, vatten och kakor. 

Det inträffade en rolig och överraskande episod i samband med ovanstående. I.-L. och jag satt en kväll och pratade. Hon hade rest omkring under många år som knalle på marknader och även vid ett flertal tillfällen besökt Örebro. Hon kände mycket väl min granne ute på landet, som allmänt kallas för ”Karamell-Brita”. I.-L. berättade vidare att hon under sina besök i Örebro brukade stå på Järntorget. ”Förresten,” sa I.-L., ”så finns det en kvinna i Örebro, som sitter och stickar sockor. Jag hade med en stor påse till Agnes´ dagis.” ”Nu behöver du inte berätta mer,” sa jag. ”Säg nu bara att du känner ett par, som brukar sälja dukar på Järntorget, och som brukar övernatta privat,” fortsatte jag. I.-L. tittade lite förundrat på mig och medgav att det var så. Jag berättade i min tur för I.-L., att den som stickade sockorna, är en av mina bästa väninnor i Örebro. Gissa om hon blev förvånad! Ännu mer förvånad blev min väninna, när jag en dag bara lade korten på bordet och talade om var hennes sockor fanns. Det var tur att hon satt!

Färden gick därefter vidare till en liten hantverksby, som heter  Corond. Resan dit gick genom ett vackert landskap, som badade i sol. Byggnationen ute på landet och i de små städerna växlar mycket mellan gamla, fallfärdiga hus och nybyggnation. I stort byggs det mycket, även en del mycket påkostade hus. 

Vi kunde även här se många människor, som var ute med hackor på sina långsträckta jordlotter. Häst och skrinda är ett mycket vanligt transportsätt, liksom det var hos oss på 50-talet och i Östtyskland på 60- och 70-talet. Här och var såg man åter stora fårhjordar tillsammans med sin herde. Samtliga får var mycket långhåriga i värmen. Däremot såg man inte många kor eller getter ute på bete. Vi funderade lite smått över om man kanske höll sina djur inne i samband med helgen. Kanske håller man djuren inne året runt, som jag åtminstone vet förekommer exempelvis i vissa delar av Österrike än idag. Här och var kunde man dock se en äldre kvinna som ledde sin ko på bete efter dikesrenen. Tankarna gick osökt till ”Sagan om den lilla gumman.” 

Vi såg ofta zigenare på väg, antingen i färgglada kläder eller iförda mycket trasiga och smutsiga paltor. Mer välbeställda män och även pojkar bär stora, vidbrättade, svarta hattar, vita skjortor och svarta västar. I hantverksbyn, där vi stannade ett par timmar, fanns alster av diverse slag, främst dukar, korgar, keramik, träslöjd och mattor. Det mesta var efter våra förhållanden mycket billigt.

Sighisoara

Resan fortsatte till den högt belägna lilla italienskinspirerade staden Sighisoara. Det vilar en fridfull stämning över den lilla staden, som har många hus från tidig medeltid. Efter en liten rundvandring och titt på det gamla slottet, gick vi in i greve Drakulas hus, där numera en trevlig restaurang är belägen. 

I restaurangen arbetar en kypare, som varit i Vingåker i Sverige under 2 år och i och med detta talar bra svenska. Han höll humöret på topp för oss alla, medan han serverade oss en god köttstuvning med polenta. Bredvid M.  fanns en tom stol och vi undrade nog lite till mans, om det inte var Draculas.

Väggmålning i Drakulas hus.

Efter en nära 13 timmar lång och händelserik dag kom vi hem mycket trötta. I. och jag satt och pratade om dagens händelser och kom plötsligt på att vi nog var sugna på ett glas vin. Att öppna en vinflaska med väl isatt kork med hjälp av en vek korkskruv och en liten kniv, var inte det lättaste. Våra skratt lockade in H., som befann sig ute i korridoren. Först sedan vi hade hämtat även I., som hade en bättre korkskruv, fick vi med gemensamma krafter upp den motsträviga flaskan. Det blev mycket prat och skratt och klockan blev över 01.00 innan vi äntligen somnade. 

Efter frukosten tog I. och jag en promenad på stan. De flesta affärerna var dock stängda. Träffade på en trevlig zigenarfamilj, som satt med sina barn och tiggde. Det gick inte att motstå de små, utan det blev både fotografering och pengar.

 I Tirgu Mures såg man varje dag, interner, som iförda gula västar och långa kvastar, sopade gator och trottoarer. En vakt befann sig hela tiden i närheten. När jag i smyg försökte fotografera, tog vakten upp jakten på mig, så det var bara att snabbt ge sig av.

Huvudgata i Tirgu Mures

I. träffade sin gamle vän, Zoltan, som några i gruppen hade lärt känna på gatan för några år sedan. Zoltan har varit ett par år i Sverige och då även undervisat i ungerska. Han var underrättad om att vi befann oss i staden och hade sökt oss på hotellet.

 Kl. 10.00 åkte vi till Glodeni, där vi besökte kvinnohemmet för fysiskt och psykiskt handikappade kvinnor i alla åldrar.

 Hela området är avstängt och låst mot yttervärlden. En stor trädgård omgav byggnaderna. I., som varit här tidigare, tyckte att mycket hade hänt till det bättre. Personalen var gladare och man hade ett nyrenoverat kök och en stor fin tvättstuga. Det var tydligen även betydligt renare överallt. På hemmet fanns en del dubbelrum, men för övrigt var det stora salar med många sängar. Detta påminde mig om 50-talets vård- och arbetshem i Sverige. Jag bodde själv under ett år bland fysiskt och psykiskt handikappade kvinnor, när jag gjorde min praktiktid i väntan på att komma in på särskollärarutbildningen. På hemmet här i Glodeni delade jag och flera med mig ut smycken, smink och hygienartiklar som gåvor, något som blev väl mottaget. Många av kvinnorna var sängliggande och åtskilliga var även krymplingar.

Kvinna med det nya halsbandet

Mycket synd tyckte vi att det var om de unga flickor, som var tvungna att vistas här bland så många äldre handikappade. I Rumänien är det så, att om man har ett handikapp av något slag, så har man inte en chans att få ett arbete. T.o.m. diabetes är ett hinder. Har man då ingen anhörig, som kan ta hand om sig, återstår bara ett tiggarliv på gatan 
Som kvinna kan man även hamna på ett kvinnohem, med ett mycket blandat klientel.

Svårt handikappad kvinna med sina broderier

Vi blev bjudna på lunch ute i trädgården., morotssoppa, bröd, fyllda paprikor och potatis.

Vi skulle därefter ha besökt ett yrkeshem för pojkar i Reghin, men detta var stängt p.g.a. att pojkarna också hade lov. I., H. och jag blev hembjudna till Maria på kaffe och vi fick skjuts av en av papporna, som tillhör den nybildade föräldraorganisationen i Marias Foundation.  Maria, som är läkare, är en liten spröd, ödmjuk kvinna, som utstrålar en otrolig energi. Hur hon räcker till för alla är en gåta. Dessutom ligger hennes man svårt sjuk på lasarettet. Maria jämförs i trakten med Moder Teresa, vilket säger allt om hennes uppoffrande arbete. Hennes bostad är liten, hemtrevlig, men trång. Jag tror knappast att en läkare i Sverige skulle ha nöjt sig med en så liten bostad. 

Vår manlige följeslagare körde oss nu vidare till två fadderfamiljer. Vi stannade först i en liten by, för att träffa Attila, som bor i ett litet hus tillsammans med sina föräldrar och sin syster. Attilas syster läser till sjuksköterska. Attila, som idag är 30 år, råkade som 11-åring ut för en dykolycka. Detta medförde att han är förlamad från midjan och neråt och alltså rullstolbunden.

Attila

Attila är en unik konstnärsbegåvning. Med hjälp av ett litet verktyg, tillverkar han på bordet, som tillhör rullstolen, mycket vackra keramikfigurer.

Ett par av Attilas mästerverk

Det var en oförglömlig upplevelse att få sitta bredvid honom och följa hans arbete.  Attila skulle behöva en liten brännugn, för att kunna bränna sina alster. Han berättade, att han tycker om musik och även spelar både flöjt och gitarr. Även här blev vi bjudna på en mycket god hembakad kaka och vatten. H. lämnade över pengar till Attila från sin f.d. man, som är fadder till Attila. Vi fick varsin keramikplatta, med väl bearbetade motiv, av Attila som gåva. Även ett fång syrener överlämnades till oss. Det var svårt att se Attila vid vår avfärd. När vi kom, var han mycket glad, men nu grät han öppet.

 Vi åkte nu vidare till H;s väninnas fadderbarn, Tynde, en autistisk flicka.

Tynde och hennes föräldrar bor i ett 1 rum och kök, uppskattningsvis ca 18 – 20 kvm. I rummet stod föräldrarnas säng ca 140 cm utefter en vägg. I vinkel mot sängen stod en soffa, som Tynde sover i. Ett skåp, ett litet bord och en enstaka stol, var allt som för övrigt fick plats. Allt var mycket prydligt och utsmyckat med rumänska handarbeten, som Tyndes mamma hade gjort.

Det fanns inget badrum och i köket, som var mycket litet, fanns bara rinnande kallt vatten. Någon plats för möbler fanns inte heller. Den andra halvan av huset bebos av Tyndes farföräldrar, som ser efter henne, medan föräldrarna arbetar. 

Vi blev skjutsade tillbaka till hotellet och begav oss så småningom tillsammans med M. och I. till en liten restaurang, där vi skönt nog kunde sitta ute och äta. Flera gånger kom barn och äldre kvinnor och tiggde pengar och mat. 

Vi hade fått reda på att det i den närbelägna ortodoxa  kyrkan skulle firas en större högtid kl. 23.00 på kvällen. Vi gick till hotellet för att ta en liten paus, innan vi samlades hos I. Ca 22.45 begav vi oss till den vackra kyrkan, som låg bara ca 200 meter från hotellet. Mycket folk hade redan samlats, men vi lyckades få sittplatser långt fram i kyrkan. I mittgången stod människor i kö för att komma fram till en sorts litet altare med en Kristusbild, där var och en knäböjde en kort stund. Fler och fler människor strömmar in i kyrkan och man kände hur stämningen steg och allt vibrerade av förväntan. 

Så småningom kom sjungande präster, iförda vackert utsmyckade dräkter ut från små rum, belägna längst fram i kyrkan. Som på en given signalbörjade alla att tända långa rosafärgade vaxljus. En man, som stod i närheten, kom fram till mig med ett ljus, tände det och gav mig sedan även en ljusmanschett. Tala om vänlighet och omtanke! Med flera standar i täten började nu de sjungande prästerna att sakta gå ut ur kyrkan, varvid alla människor följde med. Hela proceduren var mycket gripande och högtidlig. 

I och utanför kyrkan befann sig många tusen människor, en fantastisk syn. Alla började nu att i procession och med tända ljus gå tre varv runt kyrkan. Vi följde med en liten bit, men lyckades sedan avvika. Vi skulle trots allt upp tidigt nästa morgon och behövde sova. Det visade sig att det inte skulle bli så lätt att somna till prästernas mässande sång, som förstärktes av högtalare ut över torget. Dessutom ringde kyrkklockorna med jämna mellanrum. 

Vid 10.00-tiden kom Maria och hämtade oss. Vi begav oss nu till ett ålderdomshem, som Iris hade besökt 1996. Hon konstaterade snabbt att det hade skett en klar försämring här. Föreståndarinnan gav ett mycket kyligt intryck. Vi fick bara besöka den del av hemmet, där de friskaste bodde. Hur det såg ut på den andra avdelningen kunde man bara i sin fantasi föreställa sig och den bilden blev tyvärr inte vacker. Hela hemmet gav ett mycket beklämmande och deprimerande intryck. Det var trist, trångt och mörkt och överallt möttes vi av en fruktansvärd stank. Man hade inga blöjor och ca 80 % är inkontinenta. Lakan, som hängde på tork ute, var helt gula av urin. På vissa ställen kunde man knappast passera mellan sängarna. Enligt uppgift bor det många fler åldringar här nu än tidigare. 

En äldre man tiggde om lite pengar till vatten. Man måste själv köpa sitt vatten och han hade inga pengar. 

Även svårt cancersjuka människor, som det inte fanns något hopp för längre, bodde här.
Fruktansvärt! Träffade två unga utvecklingsstörda flickor, som enligt uppgift även hade cancer. En gammal kvinna, som nyss hade kommit till hemmet, gick hela tiden och grät högljutt. Hon ville åka hem, men hon hade inget hem längre. Hon hade bott hos sin dotter, men dottern var nu död.

Åtskilliga av de boende var sängliggande och en hel del verkade drogade. Tänkte åter på 50-talets Sverige, när man var mycket frikostig med mediciner på våra vård- och arbetshem. Jag var vid den tiden i de övre tonåren, när jag arbetade som praktikant, hade nycklar till medicinskåpet och vid kvällstjänstgöring fick dela ut sömnmedel och nervlugnande preparat.

 Maria hade vid ett flertal tillfällen tårar i ögonen. T.o.m. för henne som är van att se mycket elände, blev det här för mycket. Hon var även mycket trött idag. Efter vår långa tur under gårdagen, hade hon lagat mat till sin mamma, samt besökt sin svårt sjuka man på sjukhuset. 

Nedstämda och under djup tystnad gick vi in i våra bussar för att åka vidare till Lydias barnhem, som Zoltan från Zoltans Foundation har hand om. Här mötte oss en glad personal och en massa barn, som ger intryck av att vara en enda stor syskonskara. En mamma, som inte orkade med alla sina barn, skulle enligt överenskommelse lämna en 3-åring. När hon kom hade hon även ett tvillingpar på 1 ½ år med, som hon lämnade. Dessa små kunde varken tala eller gå. Hade enligt vad man berättade blivit misshandlade. Här blir de emellertid mycket väl omhändertagna av såväl personalen som de andra barnen.

Vi hann även besöka ett hem för gatubarn, där en pojke, som med knapp nöd kunde läsa och skriva, på egen hand hade lärt sig så bra engelska att han kunde guida oss runt på hemmet. Det här hemmet verkade också trivsamt och välskött. Man bör tillfoga, att alla dessa hem har rustats upp och får löpande underhåll av hjälporganisationer.

När vi kom tillbaka till hotellet skulle I., I. och A. möta Zoltan (från gatan) och hans dotter.

Själv föredrog jag att ta en lång och välbehövlig tupplur. Framåt kvällen var det taxibilar beställda, som körde oss till ett stort fritidsområde i utkanten av Tirgu Mures. Vi var ditbjudna av Maria och de kvinnor, som arbetar vid Marias Foundation. Efter en välgörande långpromenad runt det vackra området, gick vi till en restaurang inom området, där vi blev bjudna på en underbart god supé. Det rådde en glad stämning och vi hade mycket trevligt. Dock blev det på slutet en del tårar och ett lite vemodigt farväl. Det var nämligen dags att skiljas från Maria och de övriga kvinnorna. 

Måndag 6 maj

Efter frukosten lämnade vi Tirgu Mures för denna gång och åkte söderut mot Olteni för att där besöka en större skola för särskoleelever. Claudio, som varit bosatt i Gränna under 2 år och som talar flytande svenska mötte oss på väg. Strax utanför Olteni åkte vi förbi en mycket förfallen zigenarby.

Olteni var omgärdat av en mur och vi passerade genom en bevakad port  in i området. Vi blir välkomnade av Fabian, som sköter skolan och hans medarbetare Zoltan, som sköter allt övrigt på anläggningen. Det finns normalt ca 120 elever, men även här hade man påsklov. Ett 40-tal elever finns dock alltid kvar på skolan p g a  att de antingen inte har några föräldrar eller har föräldrar, som inte vill kännas vid dem. 

Här har man fått mycket understöd av Alliansmissionen, som är en sammanslutning av olika frireligiösa församlingar i Jönköping. Samhjälp har vuxit fram ur Alliansmissionen och arbetar för bistånd i Östeuropa. Fabian berättade att man sköter uppvärmningen med vedeldning i kakelugnar, butangas och el. Byggnaden, som särskolan är inrymd i var från början ett 150 år gammalt slott.

Atmosfären kändes bra och här finns fina rum för 2-6 personer. Man ser många växter och allt är personligt och fräscht. I.-L., som varit med här från början, talade om att det har ägt rum mycket stora förändringar. Man hade fått en ny stor tvättstuga, hade egen djurhållning och stora grönsaksodlingar, även växthus.

När vi var färdiga med vår rundvandring, slog vi oss ner runt ett dukat bord, där vi bjöds på köttsoppa, bröd, schnitzel, kaka och kaffe. Ute på skolgården väntade barnen på oss, för att få visa vad de kunde. Det blev uppvisning i "fågeldans",  breakdance m.m.

De äldre hade samlats i en klunga för sig, där de stående och sittande iakttog oss mycket noga. Jag lät en medhavd karamellburk gå runt bland barnen, som ett litet tack för deras vackra välkomstsång. Prästen tog oss med på en vandring genom byn och fram till en stor inhägnad plats, som var tänkt att med tiden bli en fotbollsplan. En hjälporganisation hade skänkt pengar till detta projekt, som är prästens stolthet. Han hade nu låtit plantera träd efter sidorna. För övrigt kommer det nog att ta tid innan det blir en färdig fotbollsplan. 

Efter återkomsten till församlingsgården, blev vi visade in i ett rum, där ett långbord dukat med smörgåsar, specialbröd, vaniljkakor, kaffe och vatten väntade på oss. Gästfriheten var mycket stor överallt, men det fanns en gräns för vad vi orkade med. Puh! Hur dåligt man än har det, vill man bjuda på det man kan åstadkomma. 

I.-L. överlämnade en vacker Kristustavla. Vi samlades därefter tillsammans med byns innevånare i bönesalen. Prästen talade till oss och barnen sjöng. Vi bidrog med ”Tryggare kan ingen vara” och ”Den blomstertid nu kommer”. M. delade ut gosedjur till barnen och jag gav bort mina promenadskor till en kvinna, som behövde dem bättre.

Kl. 10.00 hämtade Claudio oss till sitt barn- och skolhem. Hemmet som heter ”Forget me not” är avsett för gatubarn och andra övergivna barn. Claudio, som nu är 27 år, vistades i Gränna i Sverige under ett par år, men fick inte uppehållstillstånd. Under sin Sverigevistelse lärde han sig bra svenska och blev även religiös. År 1993 återvände Claudio till Rumänien och arbetade där under 2 år i ett affärsföretag, vilket han inte trivdes speciellt bra med. 

År 1995 kom en amerikan med fru till Brasow. Claudio lärde känna dem och alla tre började diskutera gatubarnens situation. Margareta i Gränna skickade klädkartonger till Claudio. Hon skänkte även 200 DM och för dessa pengar köpte Claudio och de två amerikanarna bröd och frukt, varefter de åkte till järnvägsstationen för att dela ut detta bland gatubarnen där. Med hjälp av gåvor fortsatte man denna utskänkning och tog även med barnen på picknick. Den 4 februari 1996 fick man ett gammalt hus. Huset hade dåliga elledningar och dåligt avlopp, men barnen trivdes. Så småningom kom man över ett litet och gammalt sjukhus. Man hade nu hand om 26 barn. År 1997 fick man tillstånd från myndigheterna att driva ett barnhem. Myndigheterna hade mycket stora krav och personalen fick utbildning. När barnen vistas på gatan finns det inga gällande lagar, men så fort de bor i ett barnhem är det mycket strängt. Barnen får t. ex. inte hjälpa till i köket, men Claudio har skapat ett projekt, som gör att barnen kan medverka.

Hur ska man annars kunna lära sig att klara ett eget socialt liv? Rebecka, som är utbildad sjuksköterska, har arbetat på barnhemmet under 4 år. Där har hon även skött administrationen. En läkare kommer på besök 2 ggr/år. I en mindre nyrenoverad byggnad bor 6 flickor. I den större byggnaden bor 20 barn. Hyreskontraktet går ut i september år 2002. I juli ska man ha förhandlingar med myndigheterna. Om kontraktet förlängs med 5 år, planerar man en större renovering med hjälp av amerikanska sponsorer. Sponsorerna växlar och även Sverige, Holland och Irland har ställt upp med bidrag. Man får ca 100:-/månad från myndigheterna som hjälp. 

Det yngsta barnet, Larissa, är nu 7 år och hon kom hit från gatan, när hon bara var 6 år. Larissa liksom många andra, såväl vuxna som barn saknar helt tänder.  Larissa bor tillsammans med sin syster. Hon är en mycket charmig, liten flicka. Vi två hittade en soffa, där vi satt och tittade på  presenterna. Speciellt lycklig blev hon över några kattkort. 

 Den äldsta på hemmet är 18 år. Det är ingen svårighet att få barn i 12-13-årsåldern att stanna. De äldre, som kommer hit, kan däremot försvinna ut på gatan igen. Ca 1800 barn lämnar varje år de statliga barnhemmen. Man beräknar att ca 54.000 barn kommer att lämna hemmen under de närmaste åren. 2 – 5 nyfödda barn lämnas varje vecka kvar på sjukhuset i Brasow. De flesta barnen kommer från zigenarfamiljer. Det finns speciella statliga barnhem för nyfödda. T.o.m. Claudio har svårt för att gå in i spädbarnshemmen, där barnen bara ligger övergivna och ensamma i sina sängar. De barn på Claudios barnhem, som har missat 3 år eller mera av sin skolgång, får sin undervisning på skolan för att komma ifatt. I skolan har man även ett datorrum.

Övriga barn går i vanlig skola. Tog en titt in i flickornas rum, där det var mycket hemtrevligt. Delade ut en del smycken, kort, fina speglar och kammar m.m. till flickorna.

 En konstnär hade inspirerat barnen att måla väggarna i glada färger. På en vägg finns Noaks ark.

 Barnen hade velat måla ett kors på en vägg, men det var förbjudet. Då målade de i. st. ett träd, som såg ut som ett kors och dekorerade det med blad och avtryck av sina egna händer. 

En charmig pojke, Florin, som bor i ett litet hus bredvid, håller redan på att träna sig inför ett eget liv. Han ska snart börja arbeta på en stor bondgård i närheten. När Claudio träffade Florin första gången, levde han på gatan, kunde inte prata och gick som en apa. Vilken otrolig utveckling! Tala om att bli väl omhändertagen! Det lyste fullkomligt av glädje runt pojken. 

Väl hemkomna efter den långa dagen, samlades en del av oss hos H. för att ventilera dagens upplevelser och även ha lite roligt, vilket behövdes. 

Onsdag 8 maj

Nu var det dags att påbörja vår hemresa. I Tirgu Mures stannade vi för att äta lite och hämta I.-L;s resväska. I. och jag tog en snabb tur till en affär som säljer vackra barnkläder, för att köpa lite till våra barnbarn. Vi åkte nu vidare mot Ungern och kom så småningom tillbaka till hotell Monor, där god mat, vänliga hundar och grodsång väntade på oss igen. 

Torsdag 9 maj

Efter frukosten var det dags att packa in i bussarna för vidare färd mot Budapest, där vi stannade ett par timmar. M., H., H. och jag gjorde sällskap på stan. Besökte den stora innehållsrika saluhallen och tittade lite allmänt i skyltfönstren på gågatan, innan vi slog oss ner för att ta en öl. H. och jag kom på att vi var lite småhungriga, så vi passade på att även äta en hamburgare, innan det var dags att åka vidare. 

På väg mot Abda, blev vi stoppade av polisen, för att vi inte hade något märke för vägskatt. De ville ha en bra summa i böter. Monique tog till alla språk, inklusive kroppsspråket, i en salig blandning och till slut började poliserna att svettas och bli allmänt förvirrade, så de bad oss att åka. I Abda tog vi en titt på marknaden samt åt lite mat. 

Färden gick sedan vidare genom Slovakien mor Brno, där vi skulle övernatta på hotell Slovan. Vi hade vissa svårigheter att hitta hotellet, men en man förbarmade sig över oss och visade vägen. Hungriga som vi var igen, gick vi ut för att söka upp ett matställe och så småningom hittade vi en pizzeria, där vi kunde sitta ute och äta.

M. och I. berättade för I. och mig att de hade något avlångt, gult i sitt badkar. Det visade sig vara en flaska gott vin, som vi delade, innan vi intog sängläge.

Fredag 10 maj

När vi vaknade på morgonen, hittade I. inte sin handväska, men tur nog var den kvarglömd hos I. och M. Efter en god och riklig frukost var det dags för avfärd, men när vi skulle packa in, visade det sig att M;s och I.-L;s väskor saknades. Ett tyskt ressällskap hade av misstag packat in dem i sin buss och därefter startat sin resa.  Problemet löstes genom att två personer från hotellpersonalen tillsammans med M. åkte efter den tyska bussen och hämtade väskorna.

Vår avfärd blev försenad och vi kom iväg först vid 10.00-tiden. De flesta av oss ville hoppa över det planerade korta besöket i Prag, eftersom det är svårt att köra i staden och näst intill omöjligt att hitta en parkeringsplats. En och annan ville dock absolut åka in i staden för att köpa glas, så det fick bli så. Efter att ha irrat omkring ett bra tag, fann vi slutligen en parkeringsplats nära centrum. I., I.-L, M. och jag var ganska trötta på korta besök i storstäder, så vi satte oss på en uteservering för att ta en öl och studera folkvimlet. 

Kl. 15.00 samlades vi för att åka vidare, vilket visade sig inte vara så lätt. Vid en bro blev vi stående vid rödljus. Vi skulle ha svängt år höger och åt det hållet var det grönt. En bil bakom tutade på oss, varefter L. tutade på A., som stod framför oss. A. körde, men inte åt höger utan rakt fram mot rött! Vi hade inget annat val än att följa efter honom. En polis fullkomligt gnuggade händerna av förtjusning över att kunna stoppa en del pengar i egen ficka. Båda bussarna fick böta direkt på plats. Vi betalade 400:- och A. fick visst ge lite mer. Polisen förbarmade sig dock över oss turister, så förarna fick behålla körkorten. Han ordnade i stället så att vi fick poliseskort ut ur stan. Med största säkerhet var han trött på virriga svenskar! 

Nu var vi äntligen i säkerhet och kunde styra vidare upp mot Tyskland. Trodde vi ja! Efter en stund på motorvägen stoppade två poliser oss igen. Vi hade inte betalt vägtrafikskatt, eftersom vi inte hade något märke. SUCK! Alla började ropa på mig, eftersom den ena polisen kunde bra tyska, så polisen och jag startade en lång och ”givande” dialog. Han ville ha 1.500:- (omräknat i svensk valuta) per buss, men ville, som han sa vara ”korrekt” mot oss, så vi skulle bara behöva betala 600:-/buss. Jag talade om för honom, att ingen hade talat om för oss, att vi skulle betala vägskatt och att det heller inte fanns någon skriftlig information någonstans.  Förklarade även, att vi inte hade några tjeckiska pengar, men det angick inte honom, tyckte han, varefter han med våra pass i handen travade iväg till en annan bil. Kom dock tillbaka, så att vårt lilla samtal kunde fortsätta. Jag frågade honom vad vi skulle göra och vädjade till honom, om han skulle kunna hjälpa oss. ”Det är inte mitt problem!” var hans stående svar, varefter han åter travade iväg med våra pass. Tala om maktutövande! Tur att man har hållit på med skapande dramatik en gång i tiden! Någon gång får man alltid användning för sina förvärvade kunskaper. Nästa gång han kom fram till oss, frågade jag allvarligt och lugnt och med ett pokeransikte, om vi kunde vända för att köra tillbaka och köpa ett skattemärke. Han stirrade på mig, som om jag vore en fullkomlig galning och ropade: ”Vända! Man kan ju inte vända på Autobahn!” Det visste jag också, men jag såg fortfarande lika dum ut och han bara ruskade på huvudet. Kom efter en kort stund tillbaka och undrade vart vi skulle. ”Till Sverige” sa jag. ”Vi ska bara åka igenom”. Då förklarade han att han kunde skriva ett ”kvitto” till oss, som vi skulle visa upp vid gränsen och betala där. Även om han inte fick några pengar att stoppa i fickan, så ”behöll han sitt ansikte”.  Jag tackade honom med alla tänkbara vackra ord på tyska för vad han hade gjort för oss, samtidigt som jag lite tystare och utom hörhåll för honom, avslutade med ”skitgubbe”.

När vi närmade oss tyska gränsen, var både gator och hus fyllda med prostituerade flickor. Ett program därifrån har ju vistas i TV. Väl framme vid gränsen, visade vi inte våra böteslappar och ingen sa något. Så småningom nådde vi Dresden. A., som körde ledarbussen, åkte fel och vände. I vårt försök att följa efter tappade vi bort honom. Tur att det finns mobiler, så att vi kunde stämma träff. När vi äntligen träffades utanför motorvägen, var klockan redan 19.45. Nu ville inte A. köra ledarbussen längre, utan vi fick ta ledningen. Utanför Berlin kom vi på fel sida om staden, vilket föranledde några extra mil. Vi tog vår uppgift som ledarbuss mycket allvarligt, så alla försökte göra sitt bästa med att läsa kartan, vilket föranledde en del missuppfattningar. L. fick många olika direktiv som ” kör till höger”, ”du ska köra åt vänster”, ” nej, kör rakt fram”. Tur att vi hade en mycket lugn och sansad förare, som hade förmågan att ”stänga av”, när det behövdes! Den sista delen av vägen fram till Sassnitz, ca 25 mil är mycket dålig, krokig och smal. Dessutom var det mörkt nu och i dikesrenen betade överallt klungor av hjortar. Det gick bara inte att köra fort och dessutom var våra förare trötta efter en lång dags körning, så de var tvungna att ta paus emellanåt. Vi skulle ha åkt med en färja, som gick kl. 03.15, men vi insåg att det var omöjligt att hinna med den.

Lördag 11 maj

Kl. 03.45 lördagen den 11 maj var vi framme vid färjeläget och nästa färja skulle gå kl. 08.00. Det var bara för alla att försöka sova en stund i de parkerade bussarna. Väl ombord på färjan åt vi lite frukost, innan vi sökte upp liggstolar för ytterligare lite sömn. Kl. 11.45 anlände vi till Trelleborg. Där avtackade vi våra chaufförer och E., som hade skött det mesta av organisationen. Därefter åkte vi för vår del vidare till Växjö, där vi lämnade av M.. I Vimmerby var det H;s tur att lämna oss, efter att först ha visat oss runt i den lilla idylliska staden med många minnen från Astrid Lindgren. Hos A. lämnade vi av I.-L. samt M. och H.  I. och jag fortsatte hem till S., där han väntade oss med  dukat bord och en välbehövlig middag. Vi var trötta, men mycket nöjda med resan! Det var en av de mest givande resor jag gjort på länge. Men – gissa vad som fanns kvarglömt i bussen? En av I.-L;s väskor!