Spanien 20071016 - 20080404

Del 1. Resan ner till Conil

September månad närmar sig sitt slut och snart blåser kalla höstvindar. Vi börjar tröttna på de svenska vintrarna med mörker, kyla och halka och känner för att pröva något nytt. Under det kommande vinterhalvåret tänker därför vi försöka övervintra i södra Spanien, för att under ett halvår få uppleva ett annat klimat. Det visade sig senare, att vår resa kom att sträcka sig in i både Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal och Marocko.

På måndag ska vi byta husbil, så igår tömde vi den gamla. Då kom de i somras inköpta plastsäckarna från Jysk och IKEA väl till pass. Vi städade husbilen ordentligt för ett tag sedan, men idag ska den sista finputsningen ske. Dessutom behöver bilen tvättas utvändigt.
Ingemar har ägnat mycket tid åt att lägga in ställplatser i navigatorn, kontakta försäkringsbolag för att få prisuppgifter på premier, jämfört olika back-kameror, tagit fram diverse information om Frankrike och Spanien m.m. Tillsammans har vi via Internet bl.a. informerat oss om åtskilliga världsarv. Jag hittade en hel del viktig information på UD;s hemsida, som nu är utskriven och inlagd i en mapp. Vi har på det hela taget forskat mycket på Internet.

I förrgår arbetade jag en hel del i våra rabatter och slängde även de flesta av sommarens krukväxter. De båda hyllorna på altanen blev tömda på innehåll och ordentligt rengjorda. Jag försöker tömma frys och kyl innan vi åker, men i förrgår fyllde jag på igen. Bakade 4 limpor och 8 rågsiktkakor. De färska rågsiktkakorna smakade gott till det gröna kvällsteet. För ett tag sedan klippte jag ner pepparmyntorna och torkade bladen. De ligger nu förpackade i en vacker teburk och används löpande till vårt morgonte. Ingemar hjälpte mig att jordslå myntorna över vintern. Det lilla landet med kryddväxter har jag förberett tidigare inför vintern. Persilja, gräslök och oregano är förpackade i små burkar i frysen och kommer att tas med på resan.

Igår förbarmade Ingemar sig över det skräpiga altangolvet, där mängder av tallbarr och gula björklöv hade landat efter sin irrfärd i höstvindarna. Han fällde även ihop och ställde undan sommarmöblerna inför vintern. Själv ägnade jag mig åt att göra rent badrumsskåpet och slänga allt, som inte används. Tvättbänken i badrummet har jag blundat för i det längsta. Den har varit belamrad med diverse bråte ett bra tag. Igår grep jag mig an verket, röjde underskåpet, där vi förvarar rengöringsmedel, målarburkar och diverse kemikalier. Lyckades t.o.m. att tömma bänkytan på allt, som hade samlats. Så skönt det kändes!
Medan jag i alla fall var i farten, bakade jag ytterligare fyra rågsiktkakor, så det blev färskt bröd den här kvällen också, som vi njöt av till kvällens långfilm.

Tisdag 16 oktober
Den 1 oktober hämtade vi den nya husbilen och därefter har mycket tid ägnats åt inredning och packning. Nya kuddar till sofforna och förvaringsfickor till sovrumskrypinet har sytts, men jag har fört en ojämn kamp mot naturlagarna i mina försök att få krokar m.m. att fastna på väggarna. Vi vill borra så lite som möjligt, men kan bara konstatera att krokar med sugproppar inte fastnar på träfanér i toalettutrymmet. Däremot gick det bra inne i duschavdelningen. Förvaringsfickorna ovanför sängarna ramlade ner den första natten, trots att de var ordentligt fastsatta med självhäftande kardborreband. Boven i dramat visade sig vara värmespalten bakom sängarna. Klistret mjuknade helt enkelt.
Idag är det i alla fall ”dagen D” och nu gör vi som flyttfåglarna, vi drar söderut. Att bilen fungerar tillfredsställande, vatten och diesel är påfyllt och toan rengjord, hade Ingemar kontrollerat igår. Inte trodde jag att det skulle vara så mycket kvar att göra den sista dagen. Jag vet inte hur många fyllda påsar med diverse innehåll vi har släpat ut. Svårt att hitta rätt plats för allt, men det får ge sig så småningom.
Klockan 16.30 var vi till slut färdiga för avfärd. Hör och häpna! Det första stoppet blev Hammarsundet, några få kilometer utanför stan. Där plockade jag fram mat och vi åt en mycket försenad lunch, innan vi fortsatte vår färd i det lätta duggregnet. Hösten hade smyckat naturen i en färgsprakande skrud av gyllene toner. Vi var ganska trötta efter allt packande och diverse städning, så redan efter ca 10 mil stannade vi vid Östgötaporten för att övernatta. Här blåste det rejält, vinden tjöt runt knutarna och det var tämligen mycket trafik. Litet störd blev nattsömnen den här första natten, men vad gjorde det?

Onsdag 17 oktober
Vädret var milt, men himlen var mulen och här och var svepte morgondimman som stora moln över vägen. Än så länge är vi inte vana vid ordningen i den nya bilen, men vi kommer säkert att bo in den så småningom. Det känns också lite overkligt, att vi kommer att vara borta så länge.
Vårt första mål för dagen var Ullared, där vi köpte en liten dammsugare till bilen och en perkulator. Jag passade samtidigt på att få mina glasögon justerade i Glasögonhuset.
Den medförda kålpuddingen smakade bra efter inköpsrundan och vi unnade oss även en tupplur efter maten, innan vi fortsatte mot Helsingborg. Solen tittade fram och lövskogsdungarna i det småkuperade landskapet söder om Ullared riktigt flammade i sina eldiga färgtoner. Tänk så vacker hösten är! Jag konstaterade även att möbelklädseln i bilen går ton i ton med de nuvarande färgerna i naturen. Sent på eftermiddagen kom vi fram till Helsingborg, där vi åkte HH-färjan över till Helsingör för fortsatt färd till Farö, där vi stannade över natten i sällskap med ett flertal andra husbilar. Idag hade vi åkt 50 mil.

Torsdag 18 oktober
Efter en god natts sömn for vi till Rödby och åkte färjan över till Puttgarden. Vi hade ett och annat att ombesörja med bilen idag och vårt första mål var det närbelägna Burg, där vi letade oss ner till Hafen och sökte upp firman Berndt Johannsen, för att fylla på gasol i den tyska gasolflaskan och samtidigt köpa en adapter för spanska flaskor. På rullande hjul for vi vidare söderut i riktning mot Hamburg, där vi i Kayhude, nära staden Ahrensburg, letade upp en större Dethlefförsäljare för att få hjälp med några detaljer. De hade några ställplatser inom sitt stora husbilsområde, så där beslöt vi oss för att övernatta. Dagens etapp var ca 22 mil.

Fredag 19 november
På husbilsfirmans område rådde en total tystnad, så nattsömnen blev god. Det var kyligt ute på morgonen, men solen lyste från en klarblå himmel, när vi rattade vidare mot den medeltida staden Mölln, som var dagens första mål. Vi hade beslutat oss för att idag följa en del av Elbe-Lübeck-kanalen och samtidigt den gamla saltvägen. På det sättet slapp vi till största delen de ganska trista motorvägarna och kunde i. st. åka småvägar genom vackra byar och mindre städer. Förr, när vägnätet var enklare, gick det bra, att med hjälp av en vanlig bilkarta ta sig fram genom Europa, men idag, när vår jord på vissa platser ser ut som ett termitbo, är en navigator nästan ett måste.

Som en pärla ligger Mölln omgivet av skog, idylliska byar och en kedja av större och mindre sjöar, de Lauenburgiska sjöarna. Den lilla staden är helt präglad av den legendariska narren Till Eulenspiegel. På många ställen är han avbildad och hans skämt finns återgivna. T.o.m. efter sin död blev stadens invånare gäckade av den gamle narren. Han hade lovat att Möllns medborgare skulle bli stenrika. När man öppnade hans efterlämnade kista, innehöll den enbart stora stenar, så nog blev de stenrika! Stadens lilla medeltida torg är omgivet av gamla vackra korsvirkeshus. Här finns Eulenspiegels lilla önskebrunn med narren gjuten i brons och även den medeltida skampålen står kvar nära kyrkan. Vi gjorde ett besök i Eulenspiegels museum och blev stående ett bra tag framför en bildskärm, där vi lyssnade på en del av narrens skämt iscensatta av dockspelare. Vid torget ligger även det vackra rådhuset i gotisk stil och där satt vi en stund och följde en bildvisning om Elbe-Lübeck-kanalens tillkomst.

I norra Tyskland dekorerar man fantasifullt inför hösten och Halloween.

Narren Eulenspiegel Har ett eget museum i Mölln.

Båtlyftet ”Schiffshebewerk” i Scharnebeck.

Vi åkte vidare söderut och kom till dagens nästa mål, Scharnebeck. När man grävde kanalen, kom man här till en ås, som man inte förmådde gräva ur. I. st. byggde man här ett ”Schiffshebewerk” ett båtlyft, som en gång var världens största och som lyfter båtarna 48 m. Vi hade turen att få se, när man lyfte ner en stor pråm, som transporterade grus på kanalen. Det var bitande kallt ute, när vi på en slingrande väg och omgivna av täta bokskogar, for vidare mot klostret i Medingen, bara för att konstatera att det var stängt för dagen. Vi åkte i. st. vidare mot kurorten Bad Bevensen och den tätt intill kanalen belägna ställplatsen Waagekai, där vi beslöt oss för att övernatta tillsammans med ett tiotal andra husbilsfarare. Jag fick en trevlig pratstund med en äldre gentleman, som höll på att tömma myntapparaten vid ställplatsen. Han hade tillsammans med sin fru nyligen varit i Sverige och hade bara lovord att ge om vårt land. Dagens etapp blev knappt 17 mil.

Lördag 20 oktober
När vi vaknade på morgonen, konstaterade vi att det hade varit frost under natten. Vi hade tänkt följa Rhendalen och kanske åka en båtfärd, men den kyliga väderleken avskräckte oss och vi beslöt oss för att snabbast möjligt åka mot Frankrike och Spanien. Idag var det motorvägarna som gällde. Dagens etapp på ca 63 mil förlöpte väl, bortsett från att vi blev stående en dryg timme i en milslång kö p.g.a. en olycka. Vid Urloffen drygt 4 mil från Lahr stannade vi för övernattning tillsammans med långtradare och ett par svenska husbilar.

Söndag 21 oktober
På morgonen åkte vi direkt in till Lahr, där jag inte hade varit sedan 1962. Jag ville än en gång se huset, där min far bodde under ett flertal år före sin död. Det var lätt att hitta och snart fortsatte vi vidare in i Frankrike via Mullhouse. Navigatorn var inställd på vägar utan biltullar, och dagen blev en angenäm överraskning. Vi slapp till största delen motorvägar och åkte i. st. på vägar som slingrade sig fram sig genom en hel del pittoreska byar och småstäder, men även genom mindre välskötta orter, som präglades av tristess. Vi åkte i utkanten av industristäder med dess tråkiga gråa hyreskaserner, men även utmed gulnande sparrisodlingar och majsfält, genom majestätiska poppelalléer och utmed kanaler och floder som slingrade sig fram i dalgångarna. Speciellt vacker tyckte vi att floden Doubs flöde i natursköna omgivningar var. Vår väg följde flodens slingrande lopp fram till staden Besancon.
Innan vi åkte från Sverige hade vi sökt medlemskap i ” France Passion”, vilket innebär att vi kan övernatta vid utvalda bond- och vingårdar.
Det var redan tidig kväll och mörkt, när vi med navigatorns hjälp letade oss fram till ”La Ferme Farjaud” utanför byn Saint Gerand Le Puy. En glad och trevlig bondson hälsade oss välkomna och vi parkerade utanför ladugården. Bondgården hade stora ägor och en mängd kor av olika raser, varav de flesta var ute på bete.

Måndag 22 oktober
Vi vaknade av åsnans skriande och efter att ha kliat henne mellan öronen, klappat de två korna i lagården, pratat med kaninerna och blivit avvinkade av den unge fransmannen, gick färden vidare genom det öppna franska landskapet. Vägen gick över Franska Centralmassivet och idag åkte vi till stor del A75, en mycket vacker motorväg utan vägtullar. Jag nynnade av och till på Ulf Lundells ”Öppna landskap”, något som passade mycket bra här. De skogsklädda höjderna kröntes ofta av ett slott eller en gammal borg och i dalgångarna ringlade vattendrag runt de små städerna och byarna. På ett ställe passerade vi en mindre sjö, som tydligen är hägrarnas paradis. Idag var vår navigator inställd på en vingård Domaine de Roque Haute i Portiragnes, som ligger mellan Beziers och Agde vid ”Canal du Medi”. Även här blev det en lugn övernattning intill en stor medeltida gård, där vingårdens ägarinna bor tillsammans med en del släktingar.

Den lilla åsnan, som väckte oss på bondgården ”La Ferme Farjaud”

Domaine de Roque Haute i Portiragnes Här fick vi information om olika druvsorter och gårdens viner.

Tisdag 23 oktober
Innan vi åkte vidare på morgonen fick vi i en inredd lagerbyggnad visning av gårdens produkter av ägarinnan själv. Hon förklarade hur de olika druvsorterna användes till gårdens viner. Man har även en mindre produktion av olivolja. På vår mycket knaggliga franska tackade vi för att vi fått övernatta och for vidare.
På eftermiddagen passerade vi gränsen mot Spanien och snart glittrade Medelhavet mot oss och temperaturen steg.
Vid staden Blanes sökte vi oss till Camping Blanes, där vi stannade tre dagar. Här parkerade vi bara några få meter från stranden på det inhägnade området. Havets dån följde oss dag och natt. Vi behövde tid för återhämtning och för att ordna en del praktiska göromål. Här kunde vi koppla upp oss på Internet för första gången sedan avfärden från Sverige. Bredvid oss på campingen fanns ett trevligt svenskt par från Husbilsklubbben, Eila och Ingemar samt deras lilla lekfulla hund.
I vår husbil finns plats för två gasolflaskor med automatisk överkoppling, som ska fungera, när gasolen tar slut i den ena flaskan. Vi har en svensk och en tysk flaska. Den ena gasolflaskan var nu tom och vi skulle köpa en spansk. I Sverige hade Ingemar skaffat en spansk koppling. En man, som arbetade inom campingen gav oss en adress till ett gasollager, som inte låg alltför långt bort. Glada i hågen åkte vi dit. Gasolflaskor fanns det gott om, men att köpa gasol visade sig vara ”imposible”. Den lille mannen. som vi trodde skulle vara oss behjälplig, ruskade bara på huvudet och hänvisade oss till gasolfabriken, som låg 5-6 mil mot Barcelona. Där skulle det även finnas ett kontor, där man kunde ordna formaliteterna. Det var bara att åka vidare.
Efter en del forskande och med navigatorns hjälp, såg vi efter några mil de stora gaskupolerna och ett mycket stort förråd av gasflaskor. Nu hade vi nått målet, trodde vi och körde långsamt fram till det välbevakade området. En Securitasvakt stoppade oss i god tid och tog på sig sin allra strängaste min. Trodde han verkligen att vi var terrorister? Jag log ödmjukt emot honom och förklarade vårt ärende på mycket knagglig spanska. Han mjuknade betydligt och blev både vänlig och behjälplig. Här vid fabriken visade det sig också vara ”imposible” att köpa gasol. Han skrev nu upp en annan adress, dit vi kunde åka. Så här fortsatte vår dag med ytterligare hänvisningar. Det var som att vara ute på en större orientering. Till slut gav vi upp och åkte hem igen. Roade oss i. st. lite med datorn och ringde bl.a. några Skype-samtal.

Äntligen framme vid Medelhavet! På Camping Blanes ville vi stå så nära vattnet som möjligt

Strandpromenaden in till Blanes.

 

Fredag 26 oktober
Nu hade vi blivit trötta på havets dånande i Blanes och for vidare med destination Vilanova Park vid Vilanova ila Geltru. Det visade sig vara ett stort välskött campingområde, där såväl spanjorer som fransmän, holländare, tyskar, engelsmän, norrmän, danskar och svenskar slagit sig ner för en tid. Förutom att åsnan i den intilliggande djurparken skriade mitt i natten och tuppen tog fel på klockan och började gala klockan fyra på natten, var det lugnt och skönt. Men djuren störde oss inte alls. Det var bara gemytligt.

Lördag 27 oktober
Vi hade tänkt åka buss in till Barcelona tidigt på morgonen, men när vi vaknade vid sjutiden regnade det, så vi avstod. Beslöt oss i stället för att försöka ordna detta med gasol. Från receptionen fick vi en adress till ett gasollager i Vilanova, där de även skulle ha ett kontor, där man kunde ordna formaliteterna. Nu började cirkusen igen. Vi var tvungna att uppsöka ett Repsil-kontor längre in i den tämligen stora staden. Med ännu en adress på ett papper åkte vi vidare. Det var inte så lätt att hitta, som vi hade trott och ganska snart hade vi åkt fel. Gatorna blev allt smalare och ingenstans fanns det en parkeringsplats för vår stora bil. Tydligen hade vi blivit uppmärksammade, för på vänster sida om vår bil for en polisbil upp jämsides. De ville nog inte ha en omkringirrande husbil inne staden, som blockerade all trafik på lördagsförmiddagen, så de log vänligt och lyssnade på vårt dilemma för dagen. De åtog sig att lotsa oss till en parkeringsplats, så att vi kunde gå till fots till kontoret ifråga. Med polisbilen framför oss, fick vi se större delen av staden. Vi åkte gata upp och gata ner, men överallt var det fullparkerat. Till slut kom vi till ett parkeringsgarage. Den glade föraren i polisbilen hoppade ur och frågade hur hög vår bil var. Vår ”Bamse” var naturligtvis för hög. Polismannen kliade sig i håret och pratade med sin kompanjon. Han sken därefter upp och vinkade åt oss att följa efter dem igen. Gatorna blev allt kortare och trängre. Av och till gick det inte att köra in direkt på en gata, utan Ingemar fick backa ett par gånger. Polisbilen for glatt vidare, utan att stanna vid stopptecken. Laglydiga, som vi försöker vara, stannade vi och räknade till tre innan vi glatt vinkande kom efter. Detta hände ytterligare ett par gånger. Gatorna blev nu om möjligt ännu trängre och liknade mest av allt smala gränder, med bilar parkerade på ena sidan. Den ene polismannen gick ur bilen för att vinkande lotsa oss fram. Det var mycket trångt med bara ett fåtal centimeter till de parkerade bilarna på ena sidan och husväggarna på den andra, när Ingemar med stor skicklighet krypkörde med ena hjulparet på trottoaren. Att de på trottoaren befintliga människorna försvann in i portarna, behöver jag väl inte nämna. PUH! Till slut kom vi fram till en öppen parkeringsplats nära sjukhuset. Polisbilen satte på blåljusen, en polisman hoppade ur bilen och förklarade att de hade en utryckning. Det var väl deras enda sätt att bli av med oss! Kontoret hittades. Alla papper ordnades och vi kunde återvända till gasolfirman för att köpa gasol. Det blev dyr gasol. Med en hyrd spansk flaska kostade det ca 1.300:-!

Tisdag 30 oktober
Under den gångna helgen övergick vi till vintertid och ställde åter tillbaka klockan en timme. Tankarna gick emellanåt till våra grannar i Askersund, som hade utedag på vårt bostadsrättsområde i lördags. Förutom klockan ställde de med största sannolikhet även tillbaka sommarmöblerna. Vi är ödmjukt tacksamma över att för första gången slippa kyla och halka, men hoppas samtidigt att våra vänner i Sverige får en vacker vinterperiod.
Vi hade inte tänkt stanna så länge här i Vilanova, men min kropp har trampat på bromsen. Redan hemma hade jag ont i ryggen, men jag tog mig inte tid för att få den justerad. De senaste dagarna har min stöttepelare varit rejält argsint. Jag har haft svårt att gå och smärtorna går ända ner i tårna. Det här dilemmat har gjort, att vi har varit på en ny orienteringstur, denna gång inte i jakt på gasol utan på en kiropraktor. Människor på vår väg har varit mycket vänliga och har gjort sitt bästa för att hjälpa. Vi har kommit till massörer och även till skönhetssalonger, där man sysslar med figurtrimning m.m. Till slut beställde jag tid hos en fysioterapeut i morgon. Ikväll har jag forskat på Internet och funnit att det bara finns en enda kiropraktor i Vilanova, medan det finns 26 auktoriserade i Barcelona.
Dags för en liten solskenshistoria. Idag när vi var inne i stadens centrum, gick vi förbi en enklare bar, där några män satt och drack kaffe. På trottoaren, men med huvudet på tröskeln in till lokalen, låg en liten hund och fixerade en man, samtidigt som han med ett litet gnyende pockade på uppmärksamhet. När han inte lyckades, knyckte han på huvudet, reste sig snabbt upp och sprang iväg mellan de gående på trottoaren. Någonting på andra sidan gatan fångade den lille jyckens uppmärksamhet och han gav sig morskt ut i trafiken och kryssade fram mellan bilarna tills han kom till den andra sidan. Med glada språng och nyfikna blickar utforskade han sin omvärld, innan han bevattnade ett träd och därefter åter våghalsigt gav sig ut i trafiken för att ännu en gång korsa gatan. Trafikljus och förkörsrätt, vad är det? Nu blev det om möjligt ännu mer fart på den lille jycken. I full galopp studsade han fram på trottoaren och tog ett glatt skutt upp på en parkerad vespa. Strax kom husse ut från baren och de båda försvann i stadsvimlet.

Söndag den 4 november
Allhelgonahelgen närmar sig nu sitt slut och med en tillbakablick kan vi konstatera, att det inte blev någon fysioterapi för min del i onsdags, utan i stället var det ”il dottore” inom campingområdet i Vilanova, som förbarmade sig över mig. Han arbetar med något, som jag själv har utbildat mig en del inom under tidigare år och har talat mig varm för, nämligen bioenergi. Han gav mig ”Tuina” en tämligen hård, men välgörande kinesisk massage, där man arbetar med meridiansystem och akupressurpunkter. Dessutom avslutades behandlingen med varma stenar. Efteråt, när jag länge satt och kände på de stora, svarta stenarna, som var helt slätslipade av vind och vatten, berättade ”il dottore” att han hade letat på många platser i världen efter liknande stenar, men slutligen hade kunnat plocka dem i Arizona.
I torsdags begav vi oss till Barcelona. Busen från campingen till centralstationen, skulle enligt uppgift gå ofta. Vi fick vänta närmare en timme! När vi skulle lösa tågbiljetter, behövde vi inte betala. Det gick nämligen bara att åka tåg en kortare sträcka, eftersom man håller på att lägga om spåren. Vi blev sedan visade till specialbussar, som skulle föra oss till dagens resmål. Inte heller här behövde vi lösa biljett. Det blev en reducerad sightseeing i Barcelona p.g.a. att jag hade svårt att ta mig fram.
Ingemar, som tidigare hade varit i staden, tog fram sina dolda kunskaper, vilket gjorde det lättare att hitta i vimlet. Med hans goda orienteringssinne blir det sällan fel. Vi åkte till den största Ramblan, där jag hade glatt mig åt att få göra ett besök i La Boqueria, den stora saluhallen från 1800-talet. Tanken var god, men besöket får nog bli ”por la mañana”. Den 1 november är det nämligen ”Todos los Santos” och då är saluhallen stängd. Nära saluhallen skulle enligt vår reseguide Palau Güell, uppfört av Antoni Gaudi, ligga. Jag hejdade en polis på motorcykel, för att höra, om vi var på rätt väg. Även Palau Güell var dagen till ära stängd! Tunnelbanan förde oss i stället till La Sagrida Familia, Gaudis fantasieggande skapelse. Denna vackra kyrka ser ännu ut som en stor byggplats, men man beräknar att den ska vara färdigbyggd år 2026, 100 år efter Gaudis död. Vilket oslagbart konstverk! Med träd som förebild reste sig mjukt formade pelare i kyrkan. Jag var envis och ville gärna se mer av Gaudis byggnader, så vi åkte nu mot Parc Güell, men från tunnelbanestationen är det ca 600 m att gå fram till denna trädgårdsstad. Det var bara att inse, att den promenaden var en omöjlighet med min strejkande kropp. Det fanns mycket kvar på önskelistan, men förhoppningsvis kommer vi till Barcelona en annan gång!

La Sagrida Familia, Antoni Gaudis fantasieggande skapelse, som aldrig blir färdig

Såväl utanpå som inuti har hela kyrkan en mycket stor detaljrikedom. Här finns en mångfald människotyper, djur, blommor och andra växter avbildade

De vackra pelarna är utformade som palmer

Ett av de unika glasfönstren i La Sagrida Familia

I fredags kände vi att det var dags att lämna Vilanova för att åka vidare, denna gång till Fortuna, staden med de varma källorna, som ligger uppe i bergslandskapet. Vi hade en färd på ca 51 mil framför oss och hade ställt in navigatorn på ”icke betalvägar” ”Astrid”, som vi kallar navigatorn, lotsade oss längs en kurvig, men samtidigt mycket vacker bergsväg. Därefter rullade vi vidare på större vägar och kortare sträckor även på motorvägar, som vi inte behövde betala avgift för. Astrid hon vet! Dessutom har hon ett aldrig sinande tålamod. Ibland låter hon lite trött, men hon klagar aldrig. Vi testade hennes gränser till det yttersta, när vi skulle passera Tarragona. Där var vägnätet värre än Essingeleden med många rondeller och massor av vägar som korsade varandra. Vi testade alla avfarter minst en gång och varje gång bad Astrid oss lugnt att vända tillbaka och pröva på nytt. Det var värre än att gå i en labyrint. Själv spejade jag förgäves efter försäljare, som stod och viftade med god Tarragonachoklad. När vi slutligen lämnade Tarragona bakom oss, hade antalet mil inte minskat, utan tvärtom ökat.
Vi åkte vidare på väg 340 och passerade även floden Ebro, som rinner ut i deltat vid Medelhavskusten.

En lättkörd motorväg förde oss förbi Valencia, innan vi åter kom in på väg 340. Det var nu varmare ute och termometern visade på ca +21 grader, när vi åkte genom det bördiga landskapet. Stora fält med grönsaksodlingar och oändliga apelsin- och olivlundar avlöste varandra. Andre´ Revieu´s smäktande toner strömmade ut ur CD-spelaren, när vi passerade byar och mindre spanska städer utmed kusten. Delar av bergskedjor låg såväl framför som till höger om oss. Det hela var en så mäktig upplevelse, att mina ögon tårades. Rosmarin och andra kryddväxter förskönade vägrenen tillsammans med ståtliga palmer, cypresser och stora exemplar av diverse gröna plantor, som vi hemma köper som småväxta krukväxter. I höglandsområdet ovanför Alicante blev vägarna smalare och jordarna alltmer utarmade. När vi bara hade en kort sträcka kvar till Fortuna, och just hade passerat en höjd, öppnade sig landskapet plötsligt och vi överraskades av en Afrikaliknande vy. De låga sandstensbergen flöt ut i en kuperad lerliknande sandjord, som av vind och vatten hade formats till de mest fantasieggande skapelser. Växtligheten bestod nästan uteslutande av dadelpalmer och fikonkaktusar. Det var en trolsk syn.
Nu var det Allhelgonahelg och dags för gravsmyckning. Massor av människor kom åkande i sina bilar och när vi kom till en stor kyrkogård i utkanten av Fortuna gjorde vi ett stopp. Människor strömmade ut och in genom de svarta smidesgrindarna. Jag försökte diskret att smälta in i mängden, medan Ingemar satt kvar och bevakade bilen. Vi är vana vid öppna kyrkogårdar, men här möttes jag av en helt annan syn. På den muromgärdade griftegården korsade åtskilliga gator varandra och alla kantades av låga sammanhållna huskroppar. Varje hus var indelat i små rum, vars smidesförsedda öppningar vette mot gatan. Vart och ett av dessa rum, som tillhör en familj eller släkt, var storslaget dekorerat med helgonbilder och porträtt av de avlidna. Nu inför allhelgonahelgen fylldes luften av en hänförande vällukt från alla magifika och mycket påkostade blomsterarrangemang som prydde dessa vilorum. Stora röda och vita med helgonbilder dekorerade ljus lyste upp de små rummen. På några ställen var hela väggar indelade i mindre fyrkanter, lagom stora för att kunna föra in en kista. Även här var det mycket rikt dekorerat med blommor och ljus. Det hade nu mörknat, när vi åkte vidare in i staden för att proviantera lite, innan vi sökte oss till campingplatsen ”Las Palmeras”.

Bilden ger inte rättvisa åt det annorlunda landskapet nära Fortuna

Gravsmyckningar på den stora kyrkogården inför Allhelgonahelgen

 Måndag den 5 november
Vi stannade tre dagar på ”Las Palmeras”. På den här campingen, som är högt belägen, var det lugnt och skönt med stora fria ytor. I söndags kunde jag äntligen gå en lite längre promenad. Det kändes som att få frisk luft under vingarna, när vi strosade runt i den lilla närbelägna kurparken.
 

Poolen i La Fuente i Fortuna

Det lite ödsliga landskapet vid camping ”Las Palmeras

Det finns en hel del hotell i Fortuna, som erbjuder bad och behandlingar av diverse slag. Däremot hittade vi inte en enda affär, men bagaren kom tutande med sin bil varje morgon, så färskt bröd kunde vi köpa. Fortuna är känt för sina varma källor, men de är väl gömda inom ett större hotellområde och vid en intilliggande, betydligt mer påkostad camping ”La Fuente”. Vid bägge dessa kan man bada i pooler med 36-gradigt, hälsobringande vatten. Det visade sig dock vara ganska dyrt.

På ”Las Palmeras” hade vi ingen åtkomst till Internet, men trots detta var det skönt med några dagars lugn. Det fanns även en del, som behövde åtgärdas. En korg och en och annan krok behövde sättas upp. Smutstvätten plirade med vädjande ögon mot mig och till slut förbarmade jag mig över den. Det är som att återgå lite till ”anno dazumal” för det blir mycket handtvätt, men det går bra. Vattnet är hett och tid har vi gott om.

Under resans gång utvecklar vi löpande nya färdigheter. Ingemar har med ett aldrig sinande tålamod avancerat till förste flugfångare. Redskapen för konstutövandet har varit av varierande slag. Just nu är det informationsbroschyren från Vilanova, som inbringar de största fångsterna. Undra på att katterna sitter utanför husbilen och slickar sig om nosen!

Efter tre lata dagar åkte vi idag ca 10 mil till Cabo Roig, söder om Torrevieja, vid Costa Blanca, där vännerna Gunborg och Åke väntade på oss. Husbilen ställde vi för fricamping på den lilla lugna gatan utanför Gunborgs charmiga hus. Vi blev välkomnade med champagne och en delikat middag och tillbringade några gemytliga timmar tillsammans, innan det var dags att gå ut till vår lilla etta för övernattning.

Välkomstchampagnen är färdig att serveras!

Utsikt över mimosadalen. Snart fylls träden av små gula bollar

Tisdag 6 november
Den gemensamma frukosten intogs på den stora soliga altanen, med utsikt över den intilliggande mimosadalen. Den sistnämnda är med största sannolikhet mycket vacker, när den under våren är översållad av små duniga, ljusgula blommor.

Nu vankas det god paella

Frukost på den soliga terrassen hos Gunborg och Åke

En glad kvartett i Cabo Roig

Åke erbjöd sig att följa med oss till ett närbeläget affärscenter. Hur kan två män ta med en kvinna till ett affärscenter? Har de inte lärt sig, att det mestadels tar lång tid för en kvinna att handla? När vi kom in på Lidl, blev jag fullkomligt euforisk och försvann snabbt i mängden bland övriga köplystna kvinnor, för att undersöka vilka livsmedel vi kunde ha användning för. Tyskt rågbröd med solroskärnor! Det var inte igår. Baguetter i all ära, men är det något jag saknar, så är det grovt bröd. Gunborg hade skickat med Åke en inköpslista och den avverkade han mycket snabbt, vilket innebar att jag snart hade de båda männen hack i häl, som började undra, om jag inte var färdig. Färdig? Redan? Jag lyckades smita ifrån dem och försvann snabbt in i en annan gång för att i lugn och ro kunna fortsätta mitt utforskande. Nåväl, så småningom blev även jag färdig och vi kunde fortsätta till Internetbutiken, där Ingemar köpte ett spanskt kort till en av våra mobiler och Åke passade på att fylla på deras. Internetbutik förresten! Jag har nog avslöjat dem. Detta med Internet är bara camouflage. Här inne har man nämligen stora tunnor med vin och det kommer löpande in människor med tomma vattenflaskor för att köpa vin. Det vore kanske en ny inkomstkälla för Internetcaféerna hemma?
Vi tillbringade en skön dag tillsammans med våra vänner, som hade en hel del att berätta för oss om bygden, vilket vi var tacksamma för. Den lilla esteten inom mig njöt av det harmoniska blickfånget i vardagsrummet, nämligen Gunborgs egenhändigt målade tavlor, vars mustiga färgskala helt harmoniserade med tyget på fåtöljerna.
Vi tog en gemensam promenad på strandvägen, som slingrade sig i utkanten av det guldskimrande sandstensberget utmed Medelhavet. Männen fick sin lilla pratstund utan våra inlägg och Gunborg och jag fick vår. Alla var med andra ord nöjda. Att jag bad små stilla böner, när vi passerade under de överliggande klipphyllorna, hörde ingen. Dagen förflöt snabbt och efter en god middag tillsammans med Gunborg och Åke drog vi oss åter tillbaka till vår lilla etta för övernattning.

Onsdag 7 november
Även idag lyste solen från en klarblå himmel, när vi åt frukost tillsammans med våra vänner på altanen till det lilla mysiga huset. Efter ett par dagar fyllda av trevlig samvaro och många glada skratt, var det dags att åka vidare. Ett varmt tack till Gunborg och Åke för fin gemenskap, förträfflig information samt utsökt god mat och dryck! Vi ser fram emot ett återseende!

La Pagán

Vi åkte nu vidare mot La Pagán vid Mar Menor, som är den största saltvattenslagunen i Europa. Idag tänkte vi för första gången bada i lera. Efter lite letande hittade vi piren, som Gunborg hade talat om, och började sakta vandra ut, samtidigt som vi iakttog ett par grupper av flamingos, som hade valt denna saltvattenssjö som rastplats på sin väg mot det under vintern betydligt varmare Afrika. Snart stod vi skrattande i det grunda vattendiket och smetade in oss med den välgörande svarta leran. Bakom oss tornade stora berg av salt upp sig, som man hade utvunnit ur salinas – saltbassänger. Vattnet i det här området är mycket hälsosamt och i kombination med det milda klimatet bildas den näringsrika, svarta leran, som även innehåller antiinflammatoriska ämnen, som har en välgörande effekt på hudåkommor och även ledgångsreumatism. Hur blev vi nu av med vår svarta maskering? Jo, det var bara att kliva ner i saltsjön bredvid och vaska av sig.

 Därefter åkte vi vidare till den stora campingen i La Manga för övernattning. På vissa ställen stod rader av gigantiskt stora husbilar försedda med såväl burspråk som balkonger, de flesta ägda av engelsmän. Personligt dekorerade och av fantasifulla planteringar omgivna småhus fanns det också gott om. Vi fick en känsla av att bo i en cell på de små ställplatserna för ”vanliga” husbilar och husvagnar. Nej, den här platsen var nog ingenting för oss. En övernattning räckte.

Onsdag 14 november
I torsdags förmiddag bröt vi upp från vårt tillfälliga natthärbärge och åkte vidare söderut genom Andalusien med destination Castillo de Banos. Vi lämnade nu Costa Blanca för att bege oss till Costa Tropical.

”Astrid”, vår navigator, lotsade oss genom landskapet, mestadels på motorväg, dock ej betalväg. Ibland verkar det som om ”Astrid” lider av utmattningssyndrom. Några mil utanför La Manga, där det var en del ombyggnation av vägarna, blev hon vilse och visste inte riktigt vart hon skulle. Likadant blev det, när vi närmade oss dagens mål. Här var det nybyggnation av vägarna och ”Astrid” blev mycket nervös och irrade hit och dit. Vi sa åt henne, att hon kunde vila ett tag och med Ingemars goda orienteringssinne hittade vi till Castillo de Banos.

Bortsett från Medelhavet, som skymtade långt till vänster, har vi ingen aning om hur landskapet vi passerade såg ut. Allt täcktes av kolossala drivhus med platta tak. Nu förstår vi, var man odlar det mesta av de spanska frukterna och grönsakerna.

Det är minsann inte bara i Sverige, som det är populärt med stavgång. På åtskilliga platser under våra resor har vi sett, att många ägnar sig åt ”Nordic Walking”. Här bland drivhusen såg vi en helt ny variant. Synd att jag inte hade kameran i beredskap! På ett av de platta drivhustaken kom nämligen en man gående med stavar!

Sent på eftermiddagen anlände vi till den lilla byn Castillo de Banos och dess camping. Vi hittade snart våra husbilsvänner Eila och Ingemar, som kommit hit någon dag tidigare och fann även en ställplats i närheten av dem. Här bodde vi nära campingens duschar, toaletter, diskutrymmen m.m. och det är alltid en fördel, att inte behöva gå så långt.

På den här campingen helt nära havet infann sig en skön känsla av välbehag och ro. Vi har tagit dagen, som den har kommit och bara njutit av tillvaron. Stranden är stenig, men med badskor går det bra att gå och vi har badat varje dag. Temperaturen har varit +21 – +22 grader under dagarna och mellan +14, 5 och drygt +17 grader under nätterna. Igår kväll regnade det en stund för första gången här nere, men efter den korta nederbörden fylldes luften av en underbar doft av rosmarin.

Vi har tillbringat ett flertal trevliga prat- mat- och kaffestunder tillsammans med husbilsvännerna Eila och Ingemar. En kväll drog vi ihop våra bord och stolar för att äta upp den sista medhavda matjessillen hos oss. Vad gör det att gräddfilen är slut? Det går lika bra med grekisk yoghurt. Även den djupfrysta gräslöken gick att använda. Idag åkte våra vänner vidare söderut, men vi kommer säkert att träffas flera gånger under vinterresan. Varmt tack, för trevliga stunder tillsammans, säger vi till Eila och Ingemar!

I lördags åkte vi till en närbelägen mindre stad, Castell de Ferro, där det var marknad. Jag har en viss förkärlek för marknader. Ingemar hittade äntligen ett par ”Foppaskor”, som han köpte. För övrigt inhandlade vi färska grönsaker, frukt, torkade fikon och soltorkade tomater. Vi drack en cappucino vid en utomhusservering, innan vi gick en tur runt några av stadens gränder och bl. a. köpte fisk i en liten fiskaffär.

I söndags hände ett missöde, som lyckligtvis slutade bra. Ingemar hade erbjudit sig att göra i ordning frukost. Jag satte mig en stund vid datorn. Plötsligt hördes en kraftig smäll, samtidigt som jag, när jag snabbt vände mig om, såg att Ingemar var på väg att ramla. Det tog några sekunder innan jag fattade, vad som hade hänt. Vi blev nog båda ganska chockade, men var efteråt mer än glada över att det hade gått så bra. Vad hade hänt? Jo, gröten var färdigkokt och Ingemar tog den från gaslågan, men glömde att släcka, innan han fällde ner den kraftiga glasskivan, som skyddar hällen. Det var skivan, som hade exploderat av värmen. Vad gjorde det, att vi fick städa under större delen av dagen? Ingen hade kommit till skada och en ny skiva finns att köpa.

Här inom området finns det som på många andra håll en del vildkatter. En liten söt och mycket snäll honkatt trivs tydligen bra här. Så fort det nalkas mat, sitter hon och tittar på oss med vädjande ögon och vem kan motstå en sådan blick? Ingen av oss! Mätt och belåten lägger hon sig sedan under en av stolarna för att sova middag. Idag kom hon försiktigt in på besök, för att se hur vi bor. Därefter la hon sig på mattan innanför dörren och såg mycket nöjd ut.

När det närmar sig lunch på dagarna, har vi vid några tillfällen gått upp till baren i byns restaurang, tagit varsin öl, en bit bröd och tapas på ett fat. Här blir man inte ruinerad. Tillsammans har vi betalat ca 18:- och med påfyllning av tapas och bröd ytterligare ca 9:- Ofta har jag gjort en frukt- och grönsaksbricka till lunch. Några brödbitar, ett par skivade tomater och paprika, några skivor melon, ett par stora plommon och några vindruvor smakar bra i solen.

Tankarna går ofta till våra barn och deras respektive, barnbarn, vänner och goda grannar därhemma. Vi hoppas att ni alla är friska, har det bra och klarar vintervädrets olika påfrestningar utan några större missöden.

I morgon bitti bryter vi upp härifrån och åker vidare söderut till Costa del Sol. Där kommer vi i första hand att hälsa på Ingemars kusin med fru, som bor nära Nueva Andalucia.

Chirimoya på marknaden i Castell de Ferro

Vem kan motstå en så förtjusande liten kattfröken?

Söndag 18 november
I torsdags förmiddag lämnade vi campingen i den lilla genuina byn Castillo de Baños, som ligger i provinsen Granada, för att åka vidare till Nueva Andalucia vid Puerto Banús, där vi var välkomna att hälsa på Ingemars kusin med fru.
Några dagar tidigare hade Eila och jag sett en ensam stenget, som stod och blickade ner mot Castillo de Bañus. När vi idag påbörjade vår åktur på en bergsväg, såg vi snart en varningsskylt för hjortar. Några hjortar såg vi inte, men däremot en stenget, som hade tagit sig nerför berget, passerat vägen och nu stod någon meter in på bergets branta dalsida och blickade ut över den soldränkta kusten. Vilken vacker syn!

Den här dagen åkte vi till största delen kustvägen genom det mycket uttorkade landskapet utmed Costa Tropical. Åtskilliga av de i landskapet rikligt förekommande palmerna är mer eller mindre döende p.g.a. vätskebrist. Även flera av floderna är uttorkade sedan ett flertal år tillbaka. Man berättade senare för oss, att vattendepåerna uppe i bergen börjar sina och att om det inte kommer tillräckligt med regn, kan det bli vattenbrist redan nästa sommar.

Costa Tropical övergick så småningom till Costa del Sol och vi kom därmed in i Andalusien och provinsen Malaga, där landskapet var betydligt grönare. Den som tror, att Spanien är ett mer eller mindre platt land, har helt fel. Det är till största delen ett bergslandskap, där den ena bergskedjan avlöser den andra och där bosättningarna antingen klättar uppför bergen eller befinner sig i dalarna. Hur man kan bygga så gigantiska hotell på bergssluttningarna är för mig en gåta, eftersom sandstensbergen är tämligen porösa.

Det har förflutit många år sedan jag var en längre tid vid Costa del Sol och det var en överrumplande upplevelse att upptäcka hur starkt man har exploaterat landskapet och hur hårt trafikerad kuststräckan är. Det är inte mycket man ser av havet längre, när man kommer resande.

Framåt kvällen anlände vi till Nueva Andalucia, vid Marbella, där vi parkerade bilen utmed den tämligen lugna gatan vid huset, där Ingemars släktingar har sin semesterbostad. Vi blev varmt välkomnade av Ingemars kusin Lasse och hans fru Britt-Marie. Under glatt samspråk avnjöt vi den första kvällen en delikat kycklinggryta, innan det var dags att låta John Blund komma med sitt paraply för att vagga oss samtliga till sömns.

Kaffe på terrassen hos Lasse och Britt-Marie

Lasse, Britt-Marie och Ingemar på blomsterprydd terrass

Så skönt det är i solen!

Vi upplevde här några mycket trevliga dagar från torsdag kväll till måndag morgon. Det var hela tiden varmt och soligt. En bit framför oss skymtade Medelhavet mellan befintliga hotell och bostäder. När vi blickade åt väster, såg vi Gibraltarklippan som majestätiskt reste sig mot skyn. Vid bra sikt kunde vi till vänster om denna även se Atlasberget i Afrika och lite av fortsättningen på bergskedjan vid den afrikanska kusten.
Bakom oss mot norr såg vi det höga, pampiga Sierra Blanca, även kallat La Concha.
När vi stod på altanen, såg vi mängder av starar, som kom flygande. Britt-Marie, berättade, att det varje kväll mellan klockan 18.00 och 18.30 kommer stora flockar av starar från bergen, som flyger mot Malaga.

Britt-Marie visade sig vara en duktig bilförare, när hon och Lasse guidade oss runt i trakten. Medan de två under fredagsförmiddagen uträttade ett ärende under en dryg timme, passade Ingemar och jag på att vandra runt i Marbella. Den vackra skulpturparken med dess tropiska grönska är väl värd ett besök. Vi knallade runt i den gamla stadsdelen med dess trånga gränder och vid en mindre servering beställde vi kaffe och munkar. Det var den största munk vi någonsin hade sett. Den låg ringlad över en stor tallrik och är tydligen något av en specialitet. Vid den första anblicken trodde vi inte, att vi skulle orka med den, men den blev uppäten och det utan att vi kände oss dästa. Vid ”apelsintorget” träffade vi åter Britt-Marie och Lasse för att äta lunch. Under tiden hade en mycket rutinerad kvinnlig s.k. fastighetsmäklare försökt att bjuda in vårt värdpar till ett hotell nästkommande söndag, där de kostnadsfritt och utan förbindelse skulle få njuta av allt, som hotellet kunde erbjuda, d.v.s. bad i pool, massage, jacuzzi m.m. Ja, ja, den visan har vi hört förr och ingen gick på det. Innan hemfärden hann vi även med en strandpromenad i Marbella.

Vilka munkar! Vi som skulle banta!

En av många vackra och påkostade dekorationerna på husfasader

 Under de kommande dagarna körde Britt-Marie och Lasse oss till flera av campingplatserna utmed kusten, för att vi skulle kunna skapa oss en liten uppfattning om dem. Ingen lyckades riktigt fånga vårt intresse.

Under lördagsförmiddagen besökte vi den varje vecka återkommande marknaden uppe vid tjurfäktningsarenan i Puerto Banós. Den har hunnit bli avsevärt mycket större sedan jag var där för drygt tjugo år sedan. Här köpte jag mig en plånbok i mjukt kalvskinn för 10 Euro. På kvällen åkte vi ner till den exklusiva hamnen i Puerto Banós för att äta middag på en italiensk restaurang med musikunderhållning. I den här hamnen låg lyxkryssarna sida vid sida. Det är ju vinter här nere nu, så det var ingen större aktivitet.

Idag blev det besök vid ännu en marknad, denna gång i Manilva, som ligger högt uppe bland bergen. Denna marknad kallas populärt för ”Tjuvarnas marknad” och här kunde man förutom vanliga varor även hitta ett stort utbud av loppisfynd, men även antikviteter. Ingemar blev mycket sugen på att köpa två tomma gasolflaskor. Den billigaste kunde man köpa för 13 Euro. Under den här turen ville Britt-Marie gärna visa oss svavelkällorna högre upp i bergen. Vi hittade dem aldrig riktigt, men däremot den smala flodfåran, där de mynnade ut.

Man blir glad över att träffa denna alltid lika glada marknadsförsäljerska. Flamancoklänningar, flamencomusik och kastanjetter! Voila!

Här söker man hem för herrelösa katter och hundar

 Det finns många herrelösa djur i Spanien och Portugal, något som gör mig mycket ledsen.Vi träffade en tysk, om hade två hundar. den ena hade han hämtat från ett djurhem och den andra hade han och den första hunden hittat levande i en soptunna

Vi for därefter ner till Puerto Sotogrande, som är beläget några mil från Gibraltar, för att äta lunch. Strax innan vi kom fram till hamnen, såg vi ett välordnat område med en långsträckt sandstrand, där det stod flera husbilar parkerade. Här skulle vi vilja ställa oss några dagar!
Det här är den sista kvällen hos Ingemars kusin med fru. I morgon kommer vi att förflytta oss vidare åt sydväst. Vi vill rikta ett varmt tack till Britt-Marie och Lasse för några mycket trevliga dagar med trivsamt sällskap, god mat och dryck och givande information!

Här i Sotogrande, som är dominerat av engelsmän, finns eftertraktade golfbanorna, seglingsmarinan, de exklusiva båtarna och bostäderna...................och så vi!

Lördag 24 november
När vi i måndags förmiddag kom ner till husbilen, upptäckte vi, att någon av allt att döma hade haft lite för bråttom någon gång under nattens timmar och därmed kört emot den bakre, nedre högra delen av bilen. Förargligt, men ett och annat får man räkna med under en resa. Den trasiga glödlampan kunde Ingemar byta, men resten får vi åtgärda senare.

Vårt värdpar stod och vinkade av oss, när vi lämnade Nueva Andalucia för vidare färd västerut längs kusten. Vi önskar dem fortsatt angenäm vistelse på solkusten, innan de återvänder hem till Sverige och julfirandet.

Vi fortsatte några mil ner mot Torreguadiario, beläget intill Sotogrande. Här stod husbilarna på rad, utmed på olika etage byggda parkeringsplatser, som är omgivna av låga sandstensmurar. Det ser ut som terrassodlingar med husbilar i.st.f. vinrankor. Vi var helt överens om, att här ville vi om möjligt stanna en tid. Utan tvekan är det här en mycket populär badplats under sommaren. Femtio meter nedanför oss breder den vidsträckta och med palmer dekorerade badstranden ut sig. Här finns det inga höga hotellbyggnader, som skymmer utsikten. På stranden finns t.o.m. fungerande duschar. Här känner vi en naturnära ro.
 

Vår favoritplats i Torreguadiario

Den lokala bebyggelsen vid stranden. Längst fram ses fiskarnas hus

 Vi bor intill ett naturskyddsområde. Från stranden löper en bred träbro med räcken över sankmark, som gränsar till Medelhavet. På båda sidor om träbron, som löper förbi en lagun, växer bl. a. hög bambu och eukalyptusbuskar. I det här området finns åtskilliga fåglar och på en anslagstavla, kan man läsa om de vanligast förekommande arterna. Ingen av oss är någon större fågelkännare. En dag, när vi passerade lagunen, kom ca 25 – 30 vita fåglar flygande och slog sig ner på varsitt bamburör, där de sedan satt och gungade. Tyvärr hade vi ingen kikare med. Fåglarna, som var kritvita med ganska långa ben, såg ut som mindre hägrar med sina spolformade kroppar och gula näbbar. Om någon av er, som läser det här, har en uppfattning om, vad det kan vara för fåglar, så tala gärna om det!

Palmerna hyser många fågelbon. Når jag under två morgnar har tagit en ensam morgonpromenad för att i stillhet lyssna på havets brus och fåglarnas morgonkonsert, har de små gröna papegojorna roat mig mycket. De har fått mig att tänka på 4-5-åriga barn, som har mycket ”spring i benen” och stor spontan livsglädje. De små fåglarna, som gärna flyger flera tillsammans, far guppande fram med mjuka, korta vingslag, som liknar en fjärils fladdrande. Deras speciella kvittrande får mig att associera till glatt lekande barn. Med kikarens hjälp har jag också fått ta del av deras morgonbestyr. Precis som apor hjälper de varandra att plocka bort små loppor och löss. Tack Britt-Marie, för att du gjorde mig uppmärksam på dessa små ljuvliga varelser!

På morgnarna kan vi också följa fiskargubbarna, som kommer i land med sina små fiskebåtar. Ibland far trålarna länge fram- och tillbaka längs vattenbrynet. En och annan fiskare sitter i ur och skur, där vågorna sköljer in mot strand.

Vi har en bärbar dator med på resan, men det är inte alltid så bra anslutningar till nätet på de campingplatser, som vi har bott på. Det tar ofta lång tid med uppkopplingarna och vi surfar inte så fort som hemma. Nu, när vi ”fricampar” har vi ingen anslutningsmöjlighet, men ett par gånger har Ingemar tagit med datorn och vi har gått ca 1½ km till en irländsk pub i det närliggande Puertosotogrande, där vi kan koppla upp sig fritt, medan vi dricker en cappucino e.d. Här sitter många, de flesta engelsmän, och arbetar vid sina datorer.

Just nu är det vinter här nere, även om vi slipper snön. Det har blivit betydligt svalare och emellanåt har vindarna varit ganska kyliga. En natt var det bara drygt +8 grader, men det blir snabbt mycket varmare, så snart solen visar sig. Redan i slutet av förra veckan signalerade min kropp, att det skulle bli ett väderomslag. Det stämde även denna gång.

Enligt rapport från en tysk husbilsägare, var ett oväder på väg från Portugal mot den spanska kusten. Mycket riktigt! I förrgår natt hörde vi, hur regnet piskade mot taket, och på morgonsidan vaknade vi av en åsksmäll, som var så hård, att vårt larm gick igång. Det blev växlande väder under dagen med sol, åska och en och annan regnskur.

Så här såg det ut nedanför vår husbilsplats efter åskregnet

En vit kohäger på promenad

Här är en av de "vita fåglarna" som vi undrat över. Det är kohägrar, som syns överallt, där det finns boskap. Kohägrarna håller rent klövarna.

Igår såg vädret ut att bli lite bättre, så vi beslöt oss för att göra en utflykt på ungefär 5 mil till Europas sydligaste spets, Tarifa, varifrån det går båtar över till Tanger i Marocko. Här möts Medelhavet och Atlanten. Bergslandskapet utmed vägen ner mot staden var imponerande. Vi passerade nerfarten till Gibraltar, men beslöt oss för att åka dit vid ett senare tillfälle. Afrikas kust med det höga Atlasberget låg framför oss. Här är det bara 11 km mellan Europa och Afrika och med båt tar överfarten 35 min.

Vi åkte ner till Tarifa med dess slingrande, trånga gator, for utmed den gamla stadsmuren, kvarleva sedan morernas tid och passerade även den vackra stadsporten, bara för att konstatera att vi inte kunde hitta någon parkeringsplats för husbilen. I utkanten av staden hade vi kunna parkera i ett bostadsområde, men här verkade det långt ifrån säkert att lämna bilen. I stället fortsatte vi att åka en bit utmed kustvägen, som löper utmed Atlanten och Costa de la Luz. Här är ett paradis för windsurfarna och mycket reklam på väg handlade om denna populära sport. Det blev ingen längre tur på den här vägsträckan, eftersom vi möttes av ett annalkande oväder med regn och åska. Det var med andra ord bäst att vända om hemåt.

Utanför Gibraltar ligger ofta stora lastfartyg och väntar på att komma in i de stora hamnarna i Algeciras eller Cadís. Från Algeciras kan man åka färja över till Seuta på den afrikanska kontinenten. Seuta tillhör fortfarande Spanien.

Det måste vara något fel antingen med bilens bromsar eller med bilförarens hörsel, för när jag signalerar att vi närmar oss ett ”Garden Center” eller ett större inköpscenter, så åker vi bara förbi.  Inte kör vi förbi några hamnar inte! Idag beslöt jag mig för att det skulle bli en förändring, så jag talade högljutt om att vi nalkades ett stort varuhus, det franska ”Correfour” och att vi skulle ta avtagsväg nummer 112. Det blev nedräkning och hör och häpna. Ingemar blinkade faktiskt ner på rätt avtagsväg och lyckades lirka in bilen på den stora parkeringen utanför varuhuset. Att han plötsligt kände sig mycket trött, har jag djup förståelse för. Det blir han alltid, när jag ska handla.  Glad i hågen travade jag in i det stora varuhuset. Jag skulle ju ”bara” handla mat inför helgen. Här fanns ett sextiotal kassor och det säger nog allt om storleken på varuhuset. Behöver jag tala om, att det tog ca två timmar för mig att handla?  Det fanns alltför mycket att titta på och välja bland. Dessutom är det mycket roligt att jämföra utbudet av livsmedel i olika länder. När jag slutligen kom tillbaka till husbilen, hade Ingemar hunnit sova ett bra tag och dessutom spela ”Kungen” ett otal gånger. Jag förstår inte varför han hade börjat fundera på att efterlysa mig!  Fattar inte män, att vi behöver MYCKET tid för att handla? Vi går ju helhjärtat in för våra uppgifter här i livet. 

På väg hem blev vi stående länge i bilkö på den hårt trafikerade vägen. Vi såg ett flertal blinkande blåljus längre fram på vägen och förmodade, att det hade hänt en olycka. När vi så småningom hade lyckats krypköra fram till det första ljuset, såg vi att det var en massiv vägspärr, många poliser med hundar och åtskilliga polisbilar. Oss vinkade de förbi, men efter oss blev det totalstopp under ett bra tag. Till saken hör att vi, när vi tidigare under dagen åkte mot Tarifa, hade mött många polisbilar på väg åt motsatt håll. Det här är ju ett hett område för såväl smuggling som stölder, men även för många, som olagligt vill ta sig över till den Europeiska kontinenten, så det händer säkert mycket, som aldrig kommer till allmänhetens kännedom.

Idag kom våra medhavda böcker väl till pass, när ovädret kulminerade med hård blåst, regn och åska under hela dagen. Havet var i uppror och blixtarna korsade den mörkgråa himlen. Det var ett vackert skådespel, men att gå ut var inte att tänka på förrän framåt kvällen, när regnskurarna hade upphört och åskvädret dragit vidare mot Gibraltar. Då gick vi ner till havet, där vi stannade länge och bara njöt av havets magnifika uppvisning, medan blixtarna lyste upp himlen åt väster. Det var ”Watermusik” med mycket hög kvalitet och en lisa för själen att se och höra de höga vågorna, som kom rullande långt utifrån ”Mare Nostrum”, där de därefter förökade sig och kastade kaskader av skum, som inåt land förvandlades till en saltvattendimma som fuktade markens växtlighet.

Lördag 1 december
Natten till i söndags hördes dånet från havets framrusande vågor under hela natten. Havsguden lugnade så småningom ner sig och solen kikade försiktigt fram, för att se om hon skulle våga lysa upp vår jord igen. Molngubbarna försvann och det blev åter en vacker dag, även om vindarna förblev friska. Stranden fylldes snart av unga spanska familjer. Deras små barn såg ut som små nyutsläppta kalvar på grönbete, där de for omkring som små virvelvindar på sandstranden. Vindarna blev emellertid allt kyligare och snart var stranden åter folktom och bara ett tiotal husbilar stod kvar på parkeringsplatserna för övernattning.

I måndags gjorde vi en utflykt till hamnen i Estepona, där Ingemar per telefon stämde träff med en man, som hade utrustning för att fylla på gasol. Mannen ifråga kom vid 16.00-tiden och tog med såväl vår svenska, som tyska och spanska flaska för påfyllning. Han skulle komma tillbaka klockan 18.00, men hade nämnt att det kunde dröja lite längre. Jag blev lite förskräckt med tanke på kylen och frysen. Inte gick det att laga mat heller, men vi hade en hel bunke paella kvar sedan gårdagen, så det ordnade sig. Den gick ju att äta kall och smakade t.o.m. bättre dagen efter. Vi hann ta en tur i Esteponas hamn, där de stora fritidsbåtarna låg på rad. En cappucino smakade bra i kvällssolen. När klockan närmade sig halv sju, måste jag erkänna, att jag började bli orolig. Ingemar var däremot lugn som en filbunke. Jag muttrade något om, att han nog borde ringa för att höra, när vi kunde vänta mannen ifråga. Kvart i sju ringde Ingemar och då var gasolmannen helt nära vår husbil. Strax därpå infann han sig med våra fyllda gasolflaskor och vi kunde andas ut. Lite ”por la mañana” men vad då? Vi är ju i Spanien. 

En av våra husbilsvänner, Eila, fyllde år i i onsdags. De befann sig på ”Parque Tropical” , en camping strax bortom Estepona. På tisdagen åkte vi dit och checkade in på campingen, för att kunna gratta henne på onsdagen. Vi behövde även ladda batterierna. Eilas och Ingemars hund ”Falko” blev glad över att få träffa oss igen och den glädjen var ömsesidig. Vi blev välkomnade med glädjeskutt och glada skall. Vi blev sedan bjudna på en god hemlagad trerättersmiddag, som vi avnjöt utanför deras husbil redan på tisdagskvällen. Varmt tack för en trevlig kväll, Eila och Ingemar!

Onsdagen kom och när vi hade sjungit upp oss efter frukosten , gick vi över för att gratulera Eila. Då blev vi bjudna på förmiddagskaffe. Framåt kvällen gjorde jag i ordning varsin tallrik med kallskuret och diverse smått och gott, som vi alla fyra åt inne i vår husbil. Vi tyckte att födelsedagsbarnet kunde få ledigt från köket en stund.

På torsdagen åkte vi tillbaka till vår fricamping vid havet, där det fortfarande stod 7-8 husbilar. Vi hann lagom handla lite frukt och grönt vid den lilla lokala marknaden strax intill, innan de packade ihop för dagen. När vi återvände talade en tyska om, att polisen hade varit vid parkeringen och sagt till, att alla måste köra bort före kvällen. Även om vi inte har råkat ut för det, händer det av och till att polisen kör bort husbilar. När vi stod här för några dagar sedan, åkte polisen förbi ett flertal gånger, utan att säga något. Nu var det en något irriterad stämning bland de tyska husbilsägarna.

Vi gav oss inte in i diskussionen, utan tog i stället med dator och kamera för att gå ner till den irländska puben. Vi behövde komma in på Internet för att bl.a. uträtta en del bankärenden. När vi passerade den lilla lagunen såg jag bara ett par sothönor, som simmade omkring, samt ett fåtal sjöfåglar på jakt efter föda. När vi ett par timmar senare gick tillbaka, hade det börjat skymma och nu var tydligen stormöte för de mystiska vita fåglarna. Det var rena landningsbanan invid den lilla lagunen och det såg ut som Stora Karlsö i bambusnåren, där det satt hundratals kritvita, spolformade fåglar. Åtskilliga var på inflygning och hade fällt ut de långa gula benen som landningsställ. Det var ett tjatter utan like. De borde kanske lära sig att använda en talsten, så att det kunde bli lite ordning i sammanträdet!  Jag vet fortfarande inte vad det är för fåglar., men om det finns kritvita flamingos, så stämmer det nog bra. Tyvärr var det för mörkt för att fotografera!

När vi återkom till husbilen, hade alla de övriga gett sig av. Vi beslöt oss för att åka till närmaste camping för att övernatta och i det här fallet blev det ”La Casita”, som låg 1½ mil längre bort. Vi följde skyltarna och kom fram till en bom, där en leende Securitasvakt kom emot oss. Vi hade kommit till en brandstation och ett tjusigt golfområde, men han lät oss vända där. Campingen, som såg öde ut och var tämligen misskött, låg strax intill. Vi parkerade bredvid ett italienskt husbilsekipage och de blev tydligen glada över att få sällskap. Mannen kom ut och berättade, att de var på väg till Marocko för första gången.

 På fredagen for vi vidare till stormarknaden Carrefour vid Los Barrios för att handla inför helgen, innan vår färd gick vidare med navigatorn inställd på Conil de la Frontera. ”Astrid”, vår navigator blev lite förvirrad och förde oss in på fel vägar emellanåt, men till slut kom vi rätt. Vägen gick genom ett stort naturreservat ”Parque Natural Los Alcornocales”, som lär ha en unik växtlighet och där det gick ett flertal vandringsleder. Jakarandaträd, korkekar, ricinoljebuskar och mängder av fikonkaktusar kantade vår väg. Det var bara tjuren Fredinand som saknades. Här och var syntes häckande storkar, som spejade ut över nejden. Landskapet övergick senare i mer mjuka former och vi befann oss i ett stort jordbrukslandskap, när vi åkte ner mot Atlantkusten.
Strax utanför staden Conil checkade vi in på den mycket välskötta campingen ”La Rosaleda”.

Redan vid 04.00-tiden väcktes vi av en galande tupp i hönsgården intill campingen. Framåt 06.00-tiden tystnade han äntligen, så då kunde vi fortsätta att sova. Idag har vi tagit det lugnt, läst lite och njutit av det vackra vädret. Jag tvättade fönstren och Ingmar gjorde rent den stora rutan utvändigt samt torkade av bilen lite. När vi åt lunch ute, var det så varmt, att jag kunde sitta i bikini.

I morgon är det första advent. Tyvärr tog vi inte med någon adventsljusstake. Jag har däremot klistrat glittrande stjärnor på några av fönstren. Snett mittemot oss finns det engelsmän, som har mycket som glittrar och blinkar, så vi får njuta av det. Vi vill samtidigt önska alla er därhemma en stämningsfull och vacker fortsättning på adventshelgen!

Utsikt över Conil från vår husbilsplats på camping La Rosaleda

Kyrkan, belägen vid en av de många gränderna i den lilla pittoreska staden Conil.

Kyrkogården i Conil

Till Del 2