Spanien 20071016 – 20080404

Del 2. På camping i Conil

Lördag 8 december
I söndags var det första advent. Tankarna gick emellanåt till all vacker adventsmusik och sång, som jag under tidigare år såväl har njutit av att lyssna på som deltagit i. Det var lite svårt att känna någon adventsstämning här, när solen strålade från en klarblå himmel. Mitt på dagen var det ca+23 grader, men vinden var fortfarande kall. Vi befinner oss trots allt helt nära Atlanten och det är vinter här. Atlantvinden ”El Levante” gör sig alltid påmind. Även det här området tillhör Andalusien, men efter Gibraltar, där Atlanten tar vid efter Medelhavet, byter kusten namn till Costa de la Luz, ljusets kust. Den här delen av landet är tämligen orörd och brukar kallas Spaniens sista okända kust. Här befinner man sig långt borta från den lyxturism, som präglar Costa del Sol och man hittar i stället små genuina byar och städer, samt långa och mestadels orörda sandstränder, som är vindsurfarnas paradis. Här finns de egenartade nationalparkerna och även om mindre semesterorter växer upp, byggs de i harmoni med omgivningen och man försöker behålla den genuina prägeln till skillnad mot Medelhavskusten, där naturen mer eller mindre har ersatts av stora turistanläggningar i betong.

Campinganläggningen Rosaleda är som jag tidigare nämnt väl underhållen. Häckar och buskar är välklippta och stensättningarna runt rabatterna vitmålade. Dörrarna till sanitetsavdelningarna öppnas automatiskt och allt är klätt med stora, vackra kakel. Här är rent, ljust och fräscht.

Alla campinggäster har sitt lilla område avgränsat med låga murar och tujahäckar mot grannarna. De lövfällande träden gör sig nu av med sin gamla beklädnad, vilket gör att den sandiga marken snabbt täcks av stora löv i gulbruna färger. Redan den första dagen kom ett par unga män, för att kratta bort lövhögarna. Kvar blev den mycket finkorniga sanden, som fullkomligt klistrar sig fast vid skosulorna. Vi har förgäves letat efter en förtältsmatta härnere, men den här veckan köpte vi en stor blå presenning, som täcker en stor del av marken framför husbilen. Skönt!

En stor njurformad pool finns inom området, men tyvärr är den inte uppvärmd. Elen är dyr och det är tydligen få pooler, som är uppvärmda den här delen av året. Det blev lite av en besvikelse, för vi hade räknat med en daglig simtur. Temperaturen ute skiftar avsevärt. Dagarna är visserligen varma, men nätterna är betydligt svalare, även om det långt ifrån närmar sig nollstrecket.

I måndags åkte vi till El Puerto de Santa Maria, som ligger några mil norrut från Conil. Varför? Min rygg och mina ben har strulat en hel del under längre tid och nu har jag fått nog. Jag hittade via Internet en amerikansk chiropraktor i ovannämnda stad. Den här dagen blev det allmän genomgång och många tester. I onsdags åkte vi till en röntgenavdelning, belägen intill hamnen i samma stad. Med röntgenplåtarna i ett kuvert for vi sedan tillbaka till chiropraktorn, där vi med hjälp av plåtarna gick igenom mina defekter. Min engelska är inte den bästa, men tack vare att jag för en del år sedan läste ganska mycket anatomi och fysiologi, gick det bra att förstå. Jag blev riktigt glad, när han förklarade, att signalerna från min hjärna p.g.a. defekterna, stannade vid mitten av kroppen och alltså inte kunde fortplanta sig på ett tillfredsställande sätt till mina ben och fötter. Jag fick klarhet i mycket. Redan på onsdagen fick jag den första behandlingen och i fredags var det dags för den andra.

När vi i måndags i sakta mak körde utefter en större gata i El Puerto de Santa Maria, samtidigt som vi spejade efter chiropraktorns skylt, kom åter en polispatrull till vår undsättning. Tyvärr visste de lika lite som vi, men de visade oss en parkeringsplats, varifrån vi kunde söka vidare. De vill väl inte ha ett par turister, som dräller omkring hur länge som helst! 

Efter chiropraktobesöket passade vi på att orientera oss lite i det omkringliggande landskapet. Vi hade beslutat oss för att åka en liten bit in i den mycket stora nationalparken ”Parque Nacional Doñana” för att även kunna bese de inom nationalparken belägna saltinerna nära mynningen av floden Rio Guadalquivir, som är Spaniens största flod. Ingemar hade läst i en broschyr, att en turistbåt skulle stanna till vid flodbanken. Vi åkte därför en mindre väg åt nordväst från El Puerto de Sankta Maria.

Här befann vi oss i det unika sydspanska området, där marsklandet enligt uppgift inte kan jämföras med någon annan plats i hela Europa. Var vi än befann oss, var vi omgivna av större eller mindre vattensamlingar. Utmed vägen växte även mängder av vilda pelargonior, som helt förståeligt väntar med knoppbildningen tills i vår.

Strax söder om kuststaden Sanlûcar de Barrameda svängde vi in på en något större väg åt nordost och kom in i ett mycket märkligt åkerlandskap. Allt liknade mjuka sanddyner, gav en vision av Afrika och såg ut som ett drömlandskap med flytande färger från brunt, olika gula nyanser till grått och mjukt vintervitt. Vi for förbi ett flertal andalusiska tjurfarmar s.k. ”cortijos”, belägna bland korkekar och olivlundar.

I detta vidsträckta landskap känner man en sann frihet

De flödande jordfärgerna bör upplevas!

En godsherre ser över sina ägor

Saltberg vid saliner i nationalparken Doñanas utkant

En kohäger i marsklandet

Den lilla kyrkan i utkanten av Doñana

Vi svängde därefter av nordväst in på en smalare väg, där vi längre fram skymtade staden Trebujena. På vår vänstra sida befann sig plötsligt en vacker parkanläggning. Bilen åkte förstås förbi, men jag ropade: ”Stanna”! Ingemar lade in backen och stannade mycket riktigt framför grinden till den stängselomgärdade parken. Jag gick ut med kameran i högsta hugg. Innanför grinden stod en leende spanjor och sprutade växterna med vatten. Han vinkade åt oss att komma in och öppnade grinden. Det visade sig vara hans privata park, som han hade börjat ställa i ordning för tre år sedan. Enligt vad vi förstod var han byggmästare för vägar och förutom ridning var parken hans stora hobby. Allt var välordnat med olikfärgade stensättningar i de naturligt slingrande gångarna. Här fanns framför allt ökenväxter, som trivs i den sandiga jorden. Antika kärror och jordbruksredskap syntes här och var. I en liten damm simmade ett flertal fåglar. Mitt i anläggningen fanns ett lusthus, som mannen stolt visade oss. Innertaket i gammal stil hade han själv byggt. Härinne fanns en liten bar och vi blev bjudna på ett litet glas förstklassig manzanilla, den torra sherryn, som framställs i området. Jag var helt tagen av den generositet med vilken han visade oss sitt verk. Vi blev t.o.m. erbjudna att övernatta i husbilen antingen utanför eller innanför grinden, om vi efter vår tur skulle komma samma väg tillbaka. Själv bodde han med sin familj i Trebujena, där hans fru arbetade som lärare. Vilka underbara människor det finns i detta land!

Vår generöse spanske vän, hans vackra parkanläggning, som är under uppbyggnad, och lusthuset, där vi bjöds på manzanilla

 

Efter Trebujena åkte vi vidare på dammiga grusvägar mot vårt mål för dagen. Flockar av får och kor betade i omgivningarna. Här och var strövade enstaka kor, hästar och getter fritt utefter vägkanten och marsklandet gjorde sig påmint med sina olikartade vattensamlingar. Ibland liknade landskapet rena vilda västern med ryttare, som inspekterade sina domäner. Dyrbara och sällsynta hundar följde emellanåt i deras spår. Strax före floden stannade vi till vid ett rekommenderat värdshus, där vi åt ett par tapas, innan vi fortsatte vår färd. Detta värdshus låg märkligt nog mitt ute i ödebygden. Vi kom fram till Doñana, där vi först följde en nybyggd väg genom pinjeskogen. I nationalparken lär bl. a. finnas 21 olika sorters ormar, men tack och lov har jag inte sett en enda ännu. Vi åkte även ut till salinerna längs ytterligare en vattenomgärdad dammig väg, bara för att finna att här fanns ingen båt. Nu återstod det att åka hemåt. Det blev en lång färd, eftersom vi till att börja med kom in på dåliga, smala vägar ute i marsklandet. De vita mystiska fåglarna fanns nästan överallt och ett flertal hägrar iakttog vaksamt vår färd. Nära de små samhällena fanns överallt odlingar av diverse slag. Förmodligen var det även risodlingar, eftersom vissa områden var mycket vattensjuka. Flera vägarbeten gjorde att vi fick åka omvägar och navigatorn visade oss in genom Sanlúcar de Barrameda, vilket gjorde att vi åter plötsligt befann oss i trånga gränder, som inte alls var avsedda för husbilstrafik. Puh! Hem kom vi varje fall.

Vi har nu beslutat oss för att stanna på camping ”Rosaleda” under en månad, dels för att platsen är ett bra utgångsläge för längre och kortare utflykter i de intressanta omgivningarna och dels för att jag ska kunna få behandling ett par gånger i veckan.

Conil de la Frontera, där vi bor, är en typisk gammal fiskestad, där man länge levt på sin tonfiskfångst. Stadens fyrkantiga, vitrappade hus ligger utströdda på en kulle, som sluttar ner mot havets långsträckta sandstränder. Här finns den sköna småstadsidyllen, som en kontrast till det hektiska livet vid Costa del Sol.

Våra husbilsvänner, Eila och Ingemar kom också till ”La Rosaleda” i början av veckan. Även de har beslutat sig för att stanna här över helgerna, så av och till har vi sällskap av varandra. I måndags kväll gjorde vi sällskap till områdets restaurang, som drivs av en trevlig marockan från Agadir. Han hade iordningställt en specialmeny för campinggästerna. Kvällen avslutades med en timmes salsaundervisning, för dem som var hågade.

 Lördag  8 december
 Idag kom ett svenskt par, Anita och Jyrki, som också är med i Husbilsklubben, på besök. De var på genomresa och kom närmast från Portugal. Över en kopp kaffe i solen berättade de om sina erfarenheter och vi fick överta en del broschyrer.

Fredag 14 december
Vi har det fortfarande bra och dagarna bara rinner iväg. Det är skönt att ligga still här ett tag, eftersom det finns mycket att upptäcka i omgivningarna. Campingen ligger drygt 2 km bortom Conil och vi har varit ner till staden ett flertal gånger för att undersöka en del av hemligheterna i dess gränder.

I lördags åkte vi ner till staden med Anita och Jyrki, som var på tillfälligt besök, och en annan dag kom ett par engelsmän och erbjöd oss skjuts. En dag åkte vi i gemensam taxi tillsammans med våra svenska husbilsvänner och igår kom ett par från Scottland och undrade, om vi ville åka med dem. Hem har vi mestadels gått, om det inte har varit mycket att bära.

Det finns ett flertal basarer i staden, som ägs av marockaner, och där hittar man praktiskt taget allt. Ingen är påträngande, utan man får gå i lugn och ro och botanisera på hyllorna. Det är förvånansvärt, att innehavarna vet, var allt finns. Det tar lång tid att titta på allt, alltför lång tycker Ingemar, men vad då? Man får ju missa något viktigt.

Ingemar har länge klagat över, att vår större kniv är slö. Ska han säga! Här om dagen höll han på att skära en frukt med en liten kniv. Det gick mycket trögt. Jag tittade roat på under en liten stund, men sedan framförde jag försiktigt ett förslag och sa:” Hur skulle det vara, om du vände på kniven?”  Han gav mig en förkrossande blick och återgick till arbetet. Inte var det något fel på den kniven inte. En ny större kniv inhandlades emellertid vid ett senare tillfälle i en av basarerna för 2 Euro.

I måndags kunde campinggästerna åter få en specialmeny till bra pris på kvällen, då det även skulle bli fortsatt salsaundervisning. Vi hamnade mellan Ingemar och Eila samt ett trevligt par från Scottland, båda pensionerade. Kvinnan hade arbetat som sjuksköterska och mannen hade varit verksam inom armén, innan han blev rektor vid ett universitet. Salsaundervisningen verkade lite tjatig idag och vi betalade för att gå hem, men vem kan motstå sydamerikanska rytmer? Inte jag!  På stenläggningen utanför restaurangen upptäckte jag, att det gick lika bra att dansa passodouble, så varför inte. Det blev en ensamdans med Ingemar som glad åskådare. Nu fick jag använda både armar och ben. Olé!

Här är det salsaundervisning i restaurangen vid camping La Roseleda i Conil

Ett av de vackert juldekorerade skyltfönstren i Conil

I onsdags följde vi med på en från campingen anordnad bussutflykt till Gibraltar. Intresset var stort, så bussen var i det närmaste full, till största delen med engelsmän. När vi via La Linea skulle passera in i det brittiska området, kom en passkontrollör in för att se våra pass. Rena ”löjan” egentligen i dagens Europa, tycker jag, även om jag förstår varför. Därtill kom ytterligare en man medförande en hund in i bussen. Tror de verkligen att pensionärer, för det var nästan alla, smugglar narkotika? Bättre att de kontrollerar alla båtar, som kommer i hamn, lagliga som olagliga!
Efter den sedvanliga cappucinon – som de absolut inte kunde tillaga vid det besökta caféet – vandrade vi långsamt fram mot huvudstråket i vars början vi hittade en glashytta, där man tillverkar vackra kristallföremål. På Main Street trängdes juvelerare och klädbutiker med varandra. Vi kände oss inte lockade av någonting och själv kände jag mig mer eller mindre blasé inför all denna överflödskonsumtion. Parallell- och sidogator till Main Street var bullersamma och starkt trafikerade av såväl bilar, som vespor och motorcyklar. När vi närmade oss slutet av huvudgatan, var det dags för lunch, innan vi gick vidare till linbanan, som förde oss uppför den branta Gibraltarklippan. Man kunde även ha åkt en längre taxitur runt områdets sevärdheter. Halvvägs uppe på berget stannade korgen för att släppa av oss. Här stod välkomstkommittén bestående av ett antal berberapor, Gibraltarklippans ursprungliga och vilda invånare. Efter att ha bekantat oss med ”släkten” gick vi uppför några trappor, där vi hade en imponerande utsikt över Gibraltarbukten och Afrika på ett flertal ställen.

Här möts Europa och Afrika	Gibraltarklippan
Utsikt från Gibraltarklippan	Härskaren över Gibraltar

Klockan 17.00 var det dags för hemfärd. Det hade medfört en del ceremonier för att kunna komma in i det brittiska området, men att komma ut var inte lättare. Vi fick alla, medförande våra påsar, lämna bussen för att passera ett par tullmän, som till synes var upptagna av ett engagerande privatsamtal. Ingen brydde sig om oss. En engelsk kvinna påpekade, att vi kunde ha haft fem isärtagna gevär i påsarna allesammans, utan att någon hade märkt det. Vi såg på håll att bussen blev genomgången. Smugglande pensionärer, va!  Därefter fick vi passera en passkontrollant. Jag trätte över alla formaliteter i dagens Europa och gjorde ett försök att bara visa upp ett pass för oss båda. Det gick bra det också! 

Hemresan med bussen gick bra och vår spanske bussförare körde säkert. Att det vid vägkanten utmed den starkt trafikerade vägen betade kringströvande getter får man räkna med, åtminstone här. Solen går ner mycket fort härnere och under hemresan följde vi en av de vackraste solnedgångar jag sett. Den gav en vision av Afrika med flammande färger, som inte kan återges.

I torsdags var det åter dags för ett besök hos chiropraktorn. På hemväg hade vi tänkt besöka ett kloster, som ligger vid infarten till El Puerto la Sankta Maria. Trots att det på anslaget stod, att klostret ifråga skulle vara öppet, var det till vår stora besvikelse stängt.
Helt nära hade jag tidigare spejat in en stor möbelaffär. Vi letar ju fortfarande efter solstolar.   Jo, jag vet att spanjorerna går i vinterkläder den här årstiden, men skandinaverna är som de är. I varje fall fick mitt estetiska sinne sitt lystmäte tillgodosett i den här butiken. Man saluförde enbart möbler och tillbehör från Mexiko, Indonesien och Kina. Wow!

Kylskåpet var nästan tomt, så vi åkte in till inköpscentrat ”El paseo”, för att handla det nödvändigaste i Carrefour. Här har man ett enormt utbud av livsmedel. Medan Ingemar letade efter mjölk, juice och vatten, köpte jag färsk tonfisk, några hekto stora räkor till gynnsamt pris och en stor laxkotlett till Ingemar. Synd nog tål Ingemar inte skaldjur. De är gudomligt goda. Jag bad honom därefter att leta efter hårt bröd, medan jag handlade kaffe, smörgåsmargarin, grönsaker m.m. Han tog med den stora vagnen och försvann. När jag inte kunde bära mer, lade jag mina varor i en tom kartong mitt i butiken och ställde mig att invänta husets herre. Ingen Ingemar syntes till. Minuterna gick. Min kropp värkte av trötthet, men ingen Ingemar kom. Först efter en lång stund kom han sakta vandrande från avdelningen för möbler och hushållsartiklar och undrade, varför jag vinkade så frenetiskt. Något hårt bröd hade han inte hittat, men han hade tittat efter solstolar. Ja, ja! Hem kom vi varje fall och allt var frid och fröjd.

Tisdag 18 december
Hu, vad dagarna går fort! Ingemar håller just nu på att fylla på vatten i bilens vattentank. Själv sitter jag en stund vid datorn och lyssnar samtidigt på fridsam musik, som strömmar ut från radion.

Idag har vi knappast varit utanför dörren. Jo, vi åt frukost och lunch vid vår lilla uteplats, men mycket mer har det inte blivit. Vädret inspirerar inte till några längre promenader, även om det är drygt +17 grader ute. ”Gubben Höst” blåser ordentligt idag. Han gör sitt bästa för att skaka ner resterande blad från de lövfällande träden. Han passar även på att ruska om husbilen. Lite onödigt tycker vi. Ingemar har varit ute och förankrat presenningen, som ligger som förtältsmatta. Av rapporter att döma, skulle det bli sämre väder de närmaste 3-4 dagarna, men det är ju inte annat att vänta, eftersom det är vinterperiod även härnere.

I fredags åkte vi till marknaden i Conil med ett par från Scottland. Det var första gången vi besökte marknaden nere i hamnen. Att den skulle vara så stor, hade vi inte trott. Förutom några få stånd med nötter, mandel och godis, samt ett otal olika olivinläggningar, salufördes nästan uteslutande kläder. Jag var förvånad över att varorna nästan genomgående verkade vara av mycket bra kvalitet. Stadens kvinnliga invånare handlade åtskilligt och kom senare släpande med ett flertal kassar i backarna. Jag har svårt för att köpa kläder utan att prova och när det finns ett överflöd av varor, känner jag mig enbart förvirrad. Vi gick därifrån med ett par påsar nötter, russin och oliver. En stilla reflektion var att köpmännen i stadens många små trevliga specialbutiker, som är belägna i de trånga gränderna, måste förlora en hel del på denna marknad, som återkommer varje vecka.

Falco omfamnar en kompis

Här ska det solas! Visst får ni ligga i våra stolar!

Det är skönt att kunna sitta ute i december

Egentligen besökte vi först stadens ”Mercado” d.v.s. saluhallen, vars existens vi inte alls kände till, förrän skottarna visade oss den. Här fanns såväl frukt och grönsaker som fisk och kött. Den här lilla staden är spännande. Man upptäcker ständigt något nytt. Vid detta första besök, såg vi oss bara omkring, men återkom efter hamnvisiten för att köpa färsk frukt och nyskördade grönsaker.

I lördags kände jag att det var dags för en rejäl städning. Man behöver plocka om i skåpen och ”skuffen” emellanåt. De heltäckande mattorna åkte ut. De borstades av och jag skumtvättade dem. När man bor så pass trångt, går det inte att undvika att man spiller ibland. Juldekorationerna letades fram och provades på olika sätt. Nu kommer de röda hjärtana, som vi köpte på rea för 5 Euro styck i Heide i våras, väl till pass. Även en bordsdekoration och en tändsticksask, tillverkad av en dotter till en av våra grannar i Askersund, plockades fram. Tyvärr glömde jag adventsljusstakarna, men levande ljus har vi haft hela tiden. För övrigt liknar området snart ett mindre tivoli. Här finns många engelsmän och de tycks älska allt, som glittrar och glimmar, helst i alla regnbågens färger. 

Igår fyllde Ingemar år. Han fick en extra lång kram. Vi skulle sedvanligt till min chiropraktor, men efter det besöket för vi till ”Carrefour” för att handla mat och även några ljus. Ingemar hittade en vanlig ljusslinga och jag en liten vacker julgran, som vi inhandlade. Ett födelsedagsbarn måste ju firas på något sätt, så jag bjöd honom på lunch i en liten mysig och välbesökt tapasrestaurang i inköpscentrat

Här är födelsedagsbarnet

Två glada pensionärer på vift

I Conil plockar vi vilda blommor i julmånaden

När vi var hemkomna började Ingemar göra i ordning utanför husbilen. Bl.a. satte han upp den nyinköpta ljusslingan, som ställdes in på fast sken. Den lilla julgranen packades upp och visade sig vara riktigt tät och vacker. Jag var under tiden sysselsatt med att göra i ordning en trerättersmiddag. Vi hade bjudit in våra svenska vänner Eila och Ingemar, till en födelsedagsmiddag. Potatisen hade Ingemar kokat, under tiden som jag var hos chiropraktorn, så med tillsats av ytterligare några ingredienser, förvandlades den snart till en potatissallad. De nyinköpta schnitzlarna mörbultades med hjälp av en hammare – man tager vad man haver sa Kajsa Varg – och panerades. Melonen skars i skivor, som lades på fyra tallrikar och fick tillsammans med några skivor lufttorkad skinka bilda förrätten. Jag skar fruktsallad och lade i fyra skålar, tände ljus och satte ute på bordet fram oliver, fyra glas och en liten flaska Cava, som vi skulle välkomna våra gäster med och framför allt fira födelsedagsbarnet med. Vi sjöng och hurrade! Det blev en trevlig kväll, under vilken även Ingemars dotter ringde för att gratulera. Vi åt och drack, pratade och skrattade. Benny Anderssons orkester och Julio Inglésias förgyllde kvällen och vi tog även en liten svängom på golvet.

Lördag 22 december
När jag satt och skrev på reseberättelsen i tisdags, hade det börjat blåsa. Våra campingstolar hade under kvällen lagts in i skuffen. Den hårda vinden kulminerade och var som hårdast under den kommande natten. Hur många sekundmeter det blåste, vet vi inte, men vinden tjöt och ruskade om allt i dess väg. Husbilen skakade betänkligt flera gånger, men lyckades göra ett välkommet motstånd. Jag kunde inte sova mer än korta stunder och var ut ett par gånger för att plocka tillbaka våra kringirrande bord. Mattan, som hade legat utanför ingången till husbilen, trodde att den hade fått vingar och ville helt klart kallas för ”flygande mattan”. Visst hade det varit intressant med en flygtur över den närbelägna kontinenten Afrika, men lite längre planeringstid vill man nog ha i den här åldern.  Mattan blev därför bryskt återförd till husbilen och det blev även den nyligen inköpta vackert målade blomkrukan, som rullade runt i vinden och trodde att den var försedd med hjul. Tji, vad den bedrog sig! Att sova gick i varje fall inte och två gånger under natten trotsade jag vindens ylande motstånd och gick runt området. Sömnen var av allt att döma bristfällig på åtskilliga håll, för det lyste i många husbilar och husvagnar. En hel del campinggäster var ute och försökte förtöja sina tillbehör bättre.

När vi besökte våra husbilsvänner nästa dag, visade det sig att de inte hade sovit alls under natten. Blåsten bedarrade något under dagen och Eila och jag beslöt oss för att fly husbilslivet och våra respektive under några timmar. Vi åkte ner till staden för att leta upp en damfrisör. Enligt vad det hade sagts, skulle det finnas flera inom ett visst område. Vi gick gata upp och gata ner, men ingen frisersalong syntes till. Turistinformationen var stängd, men lägligt nog kom ett par städerskor ut genom dörren, när vi skulle passera. Glatt gestikulerande visade de oss, att det fanns en frisör ”Alemana” några få meter från oss, samtidigt som de förklarade, att det var stängt för siesta. ”Frissan” skulle öppna en timme senare och det passade oss alldeles utmärkt. Vi var nämligen kaffesugna och ett öppet konditori låg helt nära. Här var det lugnt och stilla, trodde vi, så vi slog oss ner med varsin cappucino och en liten kaka, samt förberedde oss på en pratstund kvinnor emellan. Ja, nog blev det pratstund kvinnor emellan allt! Tydligen var det skolavslutning, för snart stormade det ena gänget flickor efter det andra in, alla i de övre tonåren. Det blev ett sådant intensivt tjatter, att vi fick luta oss långt fram över bordet och ta till kroppsspråket, för att förstå varandra.

Frisersalongen öppnade så småningom och det visade sig, att den glada och utåtriktade ”frissan” hade bott i Tyskland åtskilliga år. Visst talade hon tyska men med spanskt uttal och spansk prosodi och det var inte alltid lätt att hänga med, även om min tyska är ganska hyfsad. Nåväl, Eila fick lämplig färg i håret och blev så småningom även klippt. Jag skulle bara klippas och blev riktigt nöjd med resultatet.

Natten till torsdag blev något lugnare eller också var det kanske så, att vi var så uttröttade, att vi sov djupt och var ovetande om vad som hände.

Idag cyklade Ingemar ner till staden för att leta upp en herrfrisör. Han behöver ingen kam de närmaste veckorna. Min sambo har blivit snaggad, men det blev snyggt! Jag bor tillsammans med straffånge 89.  Det sistnämnda är numret på vår campingplats.

Framåt kvällen kom vår svenske vän Ingemar förbi och meddelade, att han hade anmält sig och sin fru till kvällens festligheter. Det skulle bli julfest i restaurangen med middag och flamenco. Vi hade inte varit inspirerade att anmäla oss tidigare, men nu försvann även min sambo och kom efter en stund tillbaka och talade om, att han hade anmält även oss. ”Du får det här evenemanget som julklapp!” sa han. Wow! Vilken trevlig julklapp! Jag hade en halvtimme på mig att göra mig i ordning. Ja, ja, ibland kan det gå fort. Problemet var bara att kränga på sig kläderna, men till slut gick det med nöd och näppe. Jag hann t.o.m. måla naglarna en gång.

Det visade sig bli en mycket trevlig tillställning, som vi långt ifrån ångrar. Restaurangen var juldekorerad och man hade dukat vid mindre bord för de ca 200 gästerna. Vi fyra svenskar fick sitta tillsammans. Man hade gått ut med ett enhetligt pris, i vilket det ingick en förrätt bestående av diverse kallskurna charkuterier, en salladstallrik med bl.a. potatissallad, morotssallad, fiskpaté och tonfisksallad, en vegetarisk soppa, huvudrätt bestående av tunna fläskfiléer med pommes frites och svamp/lökröra. Dessutom en vackert dekorerad efterrätt, som var någon sorts mousse i chokladformar. Den sistnämnda skulle vara en form av Tiramisu. Förutom all denna mat ingick en flaska vin/två personer och ett litet glas bananlikör. Efter denna femrättersmiddag var vi mer än mätta. Tilläggas bör att den förnämlige kocken på restaurangen är en mycket rund och glad yngling, som av kroppskonstitutionen att döma provsmakar maten ofta. Dessvärre ser han till, att även vi gäster går upp i vikt. 

Ett beklagligt intermezzo inträffade, då en av gästerna blev hastigt sjuk. En av de övriga gästerna, som är pensionerad sjuksköterska, gav första hjälpen och snart var såväl en välutrustad ambulans som polis på plats. Den drabbade fick hjälp på plats i ambulansen, som stannade kvar ett bra tag. En engelsktalande kvinna förkunnade därefter via restaurangens mikrofon, att den sjuke hade fått all behövlig hjälp och nu hade begett sig hem till bungalowen för att vila. Alla pustade ut och festen kunde fortsätta. En eloge bör ges till restaurangpersonalen, som skötte det hela mycket smidigt och snabbt. En god tanke skickar jag även till den snabbutryckande polisstyrkan och ambulanspersonalen

Klockan 22.00 var alla färdiga med middagen och då kom nästa punkt på programmet, som bestod av en två timmar lång flamencoföreställning. Gruppen som bestod av närmare 20 medlemmar, alla flickor och kvinnor i åldern 8-10 år och uppåt 30-årsåldern, framförde tillsammans med sina ledare en oförglömlig flamencoshow. Flamencoskolorna ligger tämligen tätt i de här områdena, vilka redan på 1400-talet befolkades av spanska zigenare, som förde med sig denna temperamentsfyllda dans. Vilken underbar konstart! Jag älskar flamencomusiken sedan länge och fylldes den här kvällen helt av den medryckande musiken, rytmerna och rörelserna. Flera av flickorna inte bara dansade flamenco, de var flamenco och deras mimik var fylld av inlevelse. WOW! Vilken härlig kväll! Den unga flickan, som dansade flamenco, gjorde det med stor inlevelse

När föreställningen var slut, började man spela 60-talsmusik. Alla flamencodeltagare sprang runt och lockade upp gästerna på dansgolvet, som snart blev fyllt. Detta var ju vår generations musik och de flesta försvann snart i dansens virvlar. Lite stela har vi väl blivit med ålderns rätt och det var lite svårt att komma ner till golvet på twisten, men vad gör det?  Roligt hade vi. Ingemar blev snart bortlockad av en liten flamencoflicka. Han såg så glad och lycklig ut, så att ett brett leende drog över mitt ansikte. Vi behövde så väl den här motionen efter all mat. När vi gick hemåt, var jag genomvåt av svett. Ingemar försvann tämligen snart ner i sängen. Jag gick upp till duschutrymmet för att svalka av mig, innan jag sköljde upp kläderna och hängde ut dem på tork. Tydligen tyckte min gamla ryggsäck fibromyalgin inte om, att jag hade dansat, för trots värktabletter plågade den mig ordentligt under natten, men vad gjorde det. Vi hade haft roligt!

Nästa dag, på fredagen, skulle vi ha åkt till min chiropraktor. Jag var tvungen att ringa återbud. Smärtorna satte stopp, så det får bli ett nytt besök nästa fredag i stället. Nu hade blåsten lugnat ner sig, men den spanska vintern hade annat i beredskap. Nu kom det efterlängtade regnet. Nederbörden var mer än välkommen, eftersom vattendepåerna var i det närmaste tömda. Den blå presenningen, som ligger framför husbilen förvandlades till något, som liknade marsklandet. Den eviga sanden och vattnet förvandlades till en enda gegga. Vi tillbringade dagen inomhus. Datorn finns alltid till hands, villig att roa sin omgivning, även om Internetuppkopplingen inte alltid är den bästa. Vi har även försett oss med en hel del böcker, som kommer väl till pass vid dåligt väder.

Det spöregnade hela natten till lördagen och ett och annat mullrande hördes på avstånd. Regnet fortsatte att strömma ner även under större delen av lördagen. När vi tittade ut, ångrade vi, att vi inte hade införskaffat vattenskidor. Det hade blivit bra fart i nedförsbacken, där vi campar.
Nåväl, framåt eftermiddagen ljusnade det och vi beslöt oss för att ta oss ner till staden för att handla. Det mesta hade tagit slut i kylskåpet och i övermorgon är det julafton. Vi behövde motion, så vi var överens om att gå. Hem kunde vi ta en taxi, eftersom vi skulle komma att ha ganska mycket att bära.
Vi promenerade iväg, njöt av att få röra på oss och gladdes åt den nytvättade naturen. När vi passerade eukalyptusträden, som stod oberörda efter storm och regn, fylldes våra lungor av den välgörande doften. Vi kom fram till Eroski, där vi skulle göra våra inköp.

Nu går det inte alltid, som man har tänkt sig. Naturens lag gjorde sig påmind. Vatten in, vatten ut. Jag var kissnödig och behövde uppsöka en toalett. Det innebar en promenad betydligt längre in mot staden. ”Du kan gå in på en bar” tyckte Ingemar. Det tyckte inte jag.  Alltså lunkade vi vidare mot stadens mitt, för att uppsöka ett konditori. Vi var minsann inte ensamma i staden. När vi närmade oss kyrkan strömmade det till människor från alla håll. Gatorna var fyllda av bilar och stadens poliser gjorde sitt bästa för att hålla ordning. Vad var på gång? På en blinkande skylt lyckades jag läsa, att ”något” skulle ske kl. 19.00. Vi kom till slut fram till det med människor fyllda konditoriet. Jag slank lycklig in på toaletten. För skams skull beställde vi varsin cappuccino.

Nu skulle vi alltså gå tillbaka till Eroski för att handla. Först gick vi fram till taxistationen för att beställa en taxi till hemresan ca 1 timme senare. Mina värsta farhågor besannades. Inte en enda taxi fanns inne. Där brukar alltid stå 4-6 bilar. Detta med att storhandla kunde vi glömma. Jag lyckades övertala Ingemar att vi skulle ta vägen förbi kyrkan för att se, vad som hände där. På det lilla torget utanför helgedomen hade det samlats mycket folk. De började sjunga, samtidigt som de promenerade iväg ner mot stranden. Trummorna dunkade och de många medhavda tamburinerna skallrade. Här skulle det bli fest! Vi nöjde oss med detta, för att i. st. gå vidare till Eroski, där vi inhandlade en del inte alltför tunga livsmedel, som Ingemar åtog sig att bära hem. Hem kom vi och de på den lilla julmarknaden inköpta tyska franskorna smakade bra efter långpromenaden.
Nu väntar John Blund med sitt paraply!

Torsdag 27 december
Vi har tillbringat en stillsam och lite annorlunda jul utan några större eskapader. Ute på ett litet avlastningsbord har vi en ca 80 cm hög julgran, som vi har klätt med röda små kulor och glitter. En ljusslinga med mindre ljus hänger mellan träden och vår husbil. Dess stilla, vita sken gör allt för att lugna ner de glittrande färgvågorna, som dansar fram från alla håll genom området. Inget ”mini-Las Vegas” här inte!

Inne i husbilen hänger ett par tjocka girlander i rött och silver längst framme vid förarsätet. På en av sofforna sitter ett par hustomtar. Tre röda glasfiberhjätan, inköpta på rea i en hemslöjdsaffär i Heide i höstas, skänker tillsammans med ett tjockt rött ljus på bordets gröna löpare, julstämning och ro. Ur bilradions högtalare strömmade julmusiken, medtagen från Sverige. Vad jag personligen saknade var någon av de stämningsfyllda julkonserter, som alltid finns att tillgå i vanliga fall. Visserligen såg jag, att man skulle ge Händels ”Messias” i Cádiz, men det är inte alltid så lätt att komma till alla platser, åtminstone inte med en stor husbil.

Ett par dagar för jul hördes julmusik och glada rop på området. Det var flickorna i receptionen, som utklädda till tomtar, åkte omkring för att dela ut en julklapp i form av en ljuslykta och ett julkort till alla campare. Den gesten blev verkligen uppskattad.

På julafton, som i år inföll på en måndag, höll sig både regn och blåst på avstånd, så solen fick en chans att visa sig från sin allra bästa sida. Det var nog den första gången i våra liv, som vi kunde sitta ute och äta på julafton. Vi var bjudna till våra svenska vänner och de hade dukat ett prunkande lunchbord ute under partytältet. Mat hämtade vi inne i bilen. Här fanns örtgravad lax, tunna skinkskivor, köttbullar gjorda av den goda spanska köttfärsen, rödbetssallad m.m. Eila hade t.o.m. lyckats åstadkomma en sorts ”ris á la Malta” till efterrätt, som vi inte kunde motstå. Senare på kvällen bjöd vi på några svenska sillrätter, som vi avnjöt, medan vi pratade och lyssnade på julmusik. Jag läste dagens budskap ur en av mina favoritböcker, som är min trogne följeslagare, nämligen ”Öppna inre dörrar”.

På juldagsförmiddagen, när vi hade ätit frukost ute, kom våra grannar Mary och Ron från Wales över med ett glas dricka och engelska julkakor. Även detta blev en trevlig stund att minnas. Vi började prata om fåglar, och våra grannar talade om, att de saknade den vita fågel, som de tidigare hade sett så många av. Jag fick mig ett gott skratt, för det var just den fågel, som jag hade efterlyst namnet på under en tid. Vi fick låna en fågelbok av dem, så nu har vi studerat våra bevingade vänner här i Spanien. Det var ”Cattle Egret” vi hade sett. Inom parentes kan sägas, att vi inte hade någon Internetuppkoppling under juldagen och Annandag Jul, annars hade jag samtidigt läst Britt-Maries kommentar i resedagboken, där hon talade om, att det nog var ”Kohäger” vi hade sett. Tack Britt-Marie! Nu kan vi även det svenska namnet på denna fågel, som inte finns på våra breddgrader, bortsett från något enstaka exemplar.

Personalen på La Rosaleda kommer med julklappar

Jullunch utanför Eilas och Ingemars husbil

Julmaten serverad i Eilas och Ingemars husbil

Eila och Ingemar. Här ska det rakas och klippas

Fest i restaurangen. Nu vill vi dansa

Våra glada vänner från Wales

Våra grannar hade varit i ”El Rocio”, en liten stad i nationalparken Doñana, som vi har hört mycket talas om. Även vi planerar att göra ett besök där framöver. Mary och Ron hade köpt en video, som vi fick låna. Det var mycket intressant och vi fick en upplevelse av att förflyttas till en annan plats och en annan tid.

På Annandag Jul blev samtliga campinggäster bjudna till restaurangen på eftermiddagen för att äta ”Tartas Fritas”, en speciell julkaka, som påminner om våra klenäter. Restaurangen fylldes snart av glada gäster. Vid två stora bord var sju personer ur restaurangpersonalen sysselsatta med att baka och fritera dessa kakor. T.o.m. restaurangägaren arbetade, så att svetten lackade. Vid det ena bordet bakades de stora degarna ut till tunna kakor, som delades i små fyrkanter. Vid det andra bordet stod en mycket stor frityrpanna, som drevs med gas. I denna friterades de små fyrkanterna tills de blev gyllenbruna. Efter att ha blivit sockerbeströdda bars de ut till de väntande gästerna på stora tallrikar. Var och en fick beställa något drickbart. Vi föredrog en kopp starkt kaffe. Det blev ett annorlunda och minnesvärt kaffekalas denna juleftermiddag.

Senare på kvällen tittade våra grannar Mary och Rom in för att äta lite svensk sill tillsammans med oss. Nu åt vi den sista medhavda hembakade limpan.

Idag har vi tagit det lugnt. Ingemar har läst en hel del. Själv har jag legat flera omgångar, eftersom ”min ryggsäck fibromyalgin” inte har varit på sitt bästa humör, utan har plågat mig en hel del. Men han/hon tröttnar säkert snart. Under kvällen flyttade vi husbilen och övriga tillbehör till platsen nedanför vår nuvarande. En engelsman hade för länge sedan bokat vår tidigare plats fr.o.m. den 28 december. Ombyte förnöjer och vi står lika bra här.

Tro inte att man åker till Spanien för att lära sig spanska! Glöm det! Här lär man sig engelska. Får jag vara här några månader, kommer jag sannolikt att tala engelska som en infödd. Gör jag inte det, har jag inget språksinne, så det så! Ingemar är min trogne hjälplärare.

Förresten börjar jag tröttna lite på de högljudda engelsmännen här. Eller också är det så, att vi börjar tröttna på campinglivet på den här platsen. Vi är båda så skapta, att vi vill röra på oss och uppleva något nytt. Det finns mycket att utforska här i trakterna, men både det lite osäkrare vädret på sistone och min lite struliga kropp har gjort att vi har legat lågt under en tid, men det blir nog snart förändringar.

Onsdag 2 januari 2008
I fredags kom det vackra vädret tillbaka och därmed även värmen. Mina ”värstingsmärtor hade släppt, vilket jag är mycket tacksam för. Den här dagen skulle vi till El Puerto de Santa Maria för mitt sista besök hos chiropraktorn. Vi startade i god tid, för att även hinna åka upp till fyren Faro Roche på udden Cabo Roche ovanför Conil, där man uppe från bergsryggen har en strålande utsikt över Atlanten och Conil med omnejd. Häruppe finns information om området och slingrande stigar i den speciella kustvegetationen inbjuder till både cykelturer och vandringar. Vi fortsatte att åka genom det exklusiva villaområdet i Roche och kom så småningom ut på den större vägen, som förde oss mot El Puerto de Santa Maria.

Hamnen i Conil taget nedanför fyren Faro Roche

Utsikt från Cabo Roche. Här finns fina vandringsstigar

Solen lyste från en klarblå himmel och gav ett hopp om en snar vår. Här och var tornade höga, spetsiga saltberg upp sig mellan raderna av saliner. Förutom några få storkpar, som spatserade omkring i en åker i sökandet efter föda, tronade övriga storkar i sina magnifika bon, byggda på höga kraftledningsstolpar. Ett ståtligt inslag i några av marsklandets större vattensamlingar var spridda grupper av stora, rosafärgade flamingos. Ute i hagarna gjorde kohägrarna sitt bästa för att hålla den betande boskapen fria från smådjur. Tack vare välvilliga medmänniskor känner jag nu igen och vet namnet på den här fågeln, som är så vanlig här i Spanien!

Ingemar, som sedan flera veckor tillbaka hade hittat ett trådlöst nätverk i bostadsområdet där chiropraktormottagningen ligger, satt under tiden som jag fick min behandling och forskade efter transportabla elverk, lämpliga för husbilar. Vi har funderat både på elverk och solceller, för att kunna ladda batterierna och trygga vår elförsörjning, om vi fricampar en längre tid framöver.

Med Ingemar vid ratten for vi i nordostlig riktning mot en av sherrydistriktets viktigaste städer, Jerez de la Frontera. Reklamen för de förnämliga sherrysorterna fanns överallt och bodegorna låg på rad. Inte hann vi besöka någon bodega den här gången inte!  Däremot hann vi lära känna de flesta av industriområdena i vår jakt efter en särskild firma, som skulle saluföra ett speciellt elverk. 

Under vårt sökande for vi även genom flera vackra bostadsområden, där de konstgjorda tomtar, som är så vanliga här, klättrade på var och varannan balkong, eller såg ut att vara på väg in genom ett fönster eller en skorsten. Här och var klättrade även ”de tre vise männen” eller som man säger här ” de tre konungarna”. Tyvärr lyckades vi inte hitta firman ifråga. Vi blev rekommenderade att besöka ”Leroy Merlin”, som visade sig vara en stor byggnads- och inredningsfirma i stil med ”Bauhaus” i Tyskland. Här fanns ett elverk liknande det Ingemar hade letat efter. Han noterade all information, som en engelsktalande försäljare gav, samtidigt som jag köpte en påse roccula. Man kan ju ha olika intressen!

Kylskåpet började bli tomt, så en del matnyttigt behövde införskaffas. Under vår irrfärd genom staden kom vi förbi Lidl. Ingemar föredrog att stanna kvar i husbilen, medan jag skulle handla det nödvändigaste. Båda var nöjda med beslutet och jag försvann in i affären för att botanisera bland varorna på hyllorna. Att det sedan var en välskött butik med ett stort utbud, kan väl inte jag rå för!  Det tar faktiskt tid att handla. Efter en stund kom Ingemar brett leende in i butiken och undrade, om jag inte var färdig. Färdig! Jag hade ju nyss kommit in! Han påstod, att jag hade tillbringat en hel timme i affären. Det kunde inte stämma. Jag hade nyss kommit in. Män och kvinnor har av allt att döma mycket olika tidsuppfattning.  Tyvärr hade inte Lidl allt jag hade skrivit upp på inköpslistan, utan det blev ett kort besök även i El Corte Inglés, innan vi for hem.

I lördags åkte vi åter upp till fyren Faro Roche, där vi strövade omkring ett bra tag, njöt av solen och växtligheten, som efter det ihärdiga regnandet hade fått ny kraft. Många människor var ute och rörde på sig, gick eller cyklade. Ingemar hade som vanligt kikaren med sig och iakttog fyrar och fartyg i Atlantens farvatten.

Nu märktes det, att det hade skett en klar förändring beträffande väderleksförhållandena. Det var vår och hela kroppen jublade av glädje. Även den här dagen hade vi beslutat oss för att göra en utflykt. På väg i husbilen satt vi och sjöng ” Ja det är våren, ja det är våren, som har kommit igen…….” Visst får man vara glad, även om man är pensionär? Ja, det får man! Man har all rätt att vara glad och få visa sin glädje oavsett om man är barn eller till åren kommen, som det heter. Jag tycker, att jag ständigt får nya bevis för att vi har alla åldrar inom oss. Att låta barnet i oss få komma fram och leka, skapar glädje och livsglädje kan vi inte få nog av.

Vi åkte även idag igenom Roche och fortsatte mot i riktning mot Chiclana, för att ta en titt på golfarnas exklusiva paradis La Barossa och Novo Sancti Petri. Golfbanorna såg mycket välskötta ut och den långa och breda sandstranden lockar säkert många badgäster under den varma årstiden. Stentrappan, som förde ner till stranden lockade inte mig speciellt. Stegen var långa och höga och inte alls gångvänliga. Tack vare en hjälpande hand, tog även jag mig ner och vi tog en promenad på den långa stranden, där många andra människor passade på att njuta av det vackra vädret.

Av de många bilarna att döma, huvudsakligen spanskregistrerade, fanns många besökare inom området. Hotell, lägenhetshotell och stora gröna golfbanor avlöser varandra. En avsevärd byggnation är på gång. Undrar just hur man ha tänkt sig att vattnet ska räcka till i framtiden med den oerhörda exploatering som sker? Här får man enligt uppgift betala runt 1500 Euro för två veckor i en trea. Jämförelsevis kan nämnas att i Sotogrande, där vi tidigare fricampade några nätter, kan man räkna med att få betala omkring 6000 euro för fjorton dagars vistelse i en villa med pool. Rena fyndet, eller hur!  Skulle man tycka, att det är för billigt, kan man hyra en lyxvilla i Marbellaområdet, som i år lär betinga ett pris på 15000 Euro i veckan.

I söndags blev det åter en strålande dag. Vi kände båda för en ny utflykt i omgivningarna. Sedan länge hade vi planerat att besöka Bolonia, som ligger i en bukt vid Atlanten tämligen nära Tarifa och idag skulle det bli av.

Vi följde till stor del huvudvägen mot Tarifa, som förde oss genom ett landskap, där jordbruk och boskapsskötsel är dominerande, vilket märktes på mångfalden av kor, som betade på ängarna bland korkekarna. Tjuren Ferdinand såg vi tyvärr inte till. Tjocka buskage med taggiga fikonkaktusar växer ofta utefter vägkanterna, speciellt vid de mindre vägarna. De utgör även många gånger gränsen mellan ägorna. Efter det välkomna regnet har naturen börjat grönska och på åkrarna spirade säden. Utefter vägarna och i hagarna blommade nu mängder av små doftande narcisser. Till min glädje stannade Ingemar bilen vid ett tillfälle, klev ur och plockade en bukett, som han förärade mig. Det gjorde mig både rörd och glad.

En slingrande och nyasfalterad väg, som delvis var kantad med eukalyptusbuskar och de vita narcisserna, förde oss över en bergkam ner till den lilla byn Bolonia, som vi inte fann speciellt attraktiv. Dess dragningskraft ligger i de historiskt värdefulla utgrävningarna av den betydelsefulla romerska handels- och sjöfartsstaden Baelo Claudia, som hade sin blomstringstid från 300-talet f Kr. Dess närhet till Gibraltarsundet gjorde, att man kunde bevaka all förbipasserande båttrafik. Stadens välstånd hade dock byggts upp av den dåvarande fiskinsaltningen.

Del från utgrävningen i Baelo Claudia

Ännu en del av utgrävningarna

En romersk viadukt vid utgrävningarna

Utsikt över stranden

Området kring Ruinas Romanas de Baelo Claudia är helt inhägnat och utgrävningar pågår fortfarande på flera ställen. Som EU-medborgare går man in gratis. Helst bör man medföra pass. men det behövde vi aldrig visa upp. Ett flera våningar högt, nyuppfört och vitrappat museum finns nära ingången. Allt är välordnat och vänliga vakter visar besökarna tillrätta. Skulpturer och andra föremål från området visas i montrar och åtskilliga multimediapresentationer finns tillgängliga, där man bl.a. kan följa forna handelsvägar. Mycket av staden är utgrävd och informativa skyltar på spanska och engelska finns överallt.

Staden ligger på en sluttning intill havet och en rundvandring ger bra motion. På de små grönområdena mellan husen lyste nyutslagna vårblommor i vitt, gult, orange, rött och blått. Ovanför oss hade vi det stora blå himlavalvet med en sol, som belyste allt och alla. Jag kunde lätt ha stannat här en hel dag, bara för att få leva mig in i och förflytta mig bakåt i tiden, promenera runt på de gamla gatorna och känna in atmosfären.
Det här området bör kännas in med både kropp och själ. Tyvärr hade vi bara en dryg timme på oss, innan man skulle stänga. Nästkommande två dagar, nyårsafton och nyårsdagen skulle det vara stängt, men vid ett senare tillfälle skulle jag gärna vilja komma tillbaka.

Nedanför utgrävningarna brer en vidsträckt strand med finkornig vit sand ut sig längs hela den mjukt rundade havsbukten. Längst åt väster övergår stranden till höga sanddyner, som höjer sig över den intilliggande pinjeskogen och de eroderande klippformationerna mot havet. Här bildas sannolikt en ny öken så småningom.

I måndags var det nyårsafton. I områdets restaurang skulle en nyårsfest hållas, men vi kände inte för att delta, utan hade beslutat oss för att fly campingområdet. Nyårsmaten var redan lagad, så köksan var ledig för dagen. Det var varmt ute och inga moln skymde solen.

Vi gav oss av i samma riktning som under gårdagen. Ingemar körde av mot Barbate, som vi åkte förbi för att fortsätta till Zahara de los Atunes. På en liten gata i stadens utkant parkerade vi, satte på larmet och tog en promenad genom staden ner till hamnen. Ett par husbilar stod parkerade förmodligen för att fricampa, men vi tyckte inte att området inbjöd till övernattning utan vände tillbaka. Genom ett flertal högtalare, uppsatta på olika ställen i staden, spreds en modern nyårsmusik. Här upplevde vi åter en av de många kontrasterna i Spanien, då vi lyssnade till den moderna musiken, samtidigt som vi passerade en medeltida fästning och resterna av den gamla stadsmuren. I ett litet hembageri köpte vi en nybakad och mycket god baguette, samt en stor och tunn mandelkaka, som visade sig smaka förträffligt.

Vi åkte nu tillbaka till Bolonia, där vi fricampade på den stora parkeringsplatsen tillsammans med ett tiotal andra husbilar från Tyskland, England, Holland och Spanien. Stranden var inte överbefolkad, utan vi kunde i lugn och ro strosa fram längs havet.

En enorm rikedom och samtidigt stor fattigdom möts också på många ställen i det här landet. Det upplevde vi även här. Mellan den lilla byn och anläggningen för utgrävningarna fanns en större grop. Här bodde tydligen ett äldre par bland allsköns bråte. Det såg ut som en mycket fallfärdig, mindre kåkstad. Här sprang höns och även kalkoner omkring utan inhägnad. Vi stod länge och iakttog kalkontuppen som burrade upp sig och visade sig i all sin prakt. Även betande kor strövade omkring och betade utmed vägkanterna vid parkeringen. Som vanligt fanns det även många lösspringande hundar.

I år skulle vi anamma en spansk nyårssed. Jag hade i förväg fyllt två champagneglas med tolv vindruvor i varje. En liten flaska mousserande vin var kyld. Ingemar tyckte att det var skönt att vara inne i värmen, men till slut lyckades jag locka ut honom en liten stund. På det förmodade tolvslaget åt vi en vindruva för varje klockslag, innan Ingemar fyllde glaset med vinet. De tolv vindruvorna, som ska symbolisera årets tolv månader, ska bringa hälsa och lycka under det kommande året. Ett par fricampare försökte med klent resultat få igång ett mindre fyrverkeri. Den här natten var stjärnhimlen helt sagolikt klar och vacker. En sådan stjärnhimmel ser man aldrig hemma. Med kikarens hjälp såg vi ljusen från den närbelägna afrikanska kusten. Vi hade Tanger mittemot oss och i mörkret syntes både städernas, byarnas och båtarnas ljus klart. Det blev en annorlunda och minnesvärd nyårsafton.

Nyårsdagen gjorde vi oss ingen brådska hem, eftersom vädret fortfarande var vackert. Efter frukost vandrade vi ett par timmar på stranden och knallade även uppför sanddynerna för att kunna njuta av den vidsträckta utsikten över havsbukten och den lilla byn Belonia. Vi såg ända bort till Tariffa. Vilket härligt nyårsfirande!
Sent på eftermiddagen började moln att torna upp sig på himlen och vi påbörjade återfärden till vår camping. En liten avstickare till fyren vid Trafalgar blev det också. Det var ju där det berömda sjöslaget med amiral Nelson ägde rum för länge sedan.

Torsdag 3 januari
Nu har vi på olika sätt fått rapporter om snö, både i Stockholm, Örebro och Skåne. Några tycker inte om vintern, medan andra jublar över de virvlande snöflingorna, som dalar ner. Jag fick ett e-mail idag, där skribentens ovationer över den vita nederbörden för min del associerade till Hallelujakören ur Händels Messias.  Härligt!

När vi på nyårsdagen åkte hemåt efter besöket i Belonia, anade vi inte vad orosmolnen, som hade börjat torna upp sig på himlen, skulle komma att betyda. Natten till igår började det åter blåsa kraftigt och ett piskande regn spolade rent allt i dess väg. Den lilla julgranen, som stod uppbaxad ute på ett mindre bord med hjälp av stora sandstenar från trakten, lyckades slita sig loss från förtöjningen och blåste iväg med både kulor och glitter. Den lilla mattan framför dörren och de två sävmattorna passade på att leka ”Flygande mattan” och gjorde krampaktiga försök att starta sin flygfärd, innan Ingemar lyckades fånga in dem.

Gårdagen inbjöd inte till någon utevistelse, utan vi passade på att planera vår fortsatta färdväg här i Spanien. Ingemar forskade via Internet och studerade alla tillgängliga kartor, medan jag stöttade med glada tillrop, samtidigt som jag läste på en del om Sevilla, som det var tänkt, att vi skulle åka till nästa dag. En buss hade ordnats via campingen.

Natten till idag blev om möjligt ännu värre än föregående. Blåsten ven och tjöt, medan regnet piskade mot alla tillgängliga ytor, samtidigt som husbilen av och till gungade betänkligt. Att sova i detta oväsen var svårt, även om vi slumrade till emellanåt. Klockan halv åtta steg vi upp. Vi skulle åka med bussen från receptionen klocka 09.15 och med tanke på vädret, gällde det att organisera om lite.

Även om vi tog med paraplyn, behövde vi vind- och vattentäta plagg. Ingemar hade redan sin seglarjacka framme. Min vindtäta vinterjacka plockades fram ur skuffen. I en större vattentät ryggsäck plockade vi ner kamera, regnponcho, paraplyn och pocketböcker om Andalusien. Nu var vi redo för Sevilla. I Sverige säger vi ju alltid så morskt, att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder.

Vi gick i god tid ner till receptionen, varifrån bussen skulle avgå. Bortsett från en äldre spanjor, som stod där med ett uppfällt paraply i det strilande regnet, fanns inte en enda människa. Vi började ana oråd. Så småningom öppnades receptionen och då fick vi veta, att utflykten var inställd p.g.a. dåligt väder. Till saken hör, att ett par unga spanjorer hade åkt runt på området igår morse för att påminna gästerna, om att de skulle bege sig till receptionen för att betala resan. Ingemar begav sig genast ner, för att garantera vår resa. Vad vi inte visste, var att gäster senare under gårdagen löpande hade sagt ifrån sig utflykten p.g.a. de rådande väderleksförhållandena. Enligt uppgift skulle då de unga männen ha åkt runt ytterligare en gång för att dela ut lappar, där man upplyste om att resan var avlyst. Vi hade inte fått någon lapp.

Det var bara att bege sig tillbaka till husbilen för att packa upp igen. Enligt en senare uppgift lär det ha snöat i Sevilla, så det var nog tur att vi inte kom iväg. Efter nattens störningar var vi tämligen trötta, så utan att ha dåligt samvete lade vi oss för att sova ett tag till. Bortsett från korta uppehåll har det regnat av och till hela dagen. Tur nog behövde vi inte åka för att handla idag. Vi ägnade dagen åt att läsa en del och planera ytterligare. Ingemar kollade lämpliga campingplatser, som vi kan behöva framöver. Jag satt och lyssnade på musik i min CD-spelare, samtidigt som jag klottrade lite med färgpennor. Man kan ha det mysigt, även om det regnar.
Senare under kvällen gick vi upp till restaurangen för att äta något lätt. Där fanns även våra svenska vänner, så vi fick en liten pratstund, innan det var dags att gå hem. Strax därefter kom det ett ihållande störtregn, samtidigt som ett åskväder brakade loss. Det är inte alltid vackert väder, inte ens vid spanska sydkusten.

Fredag den 4 januari
Idag var vädret betydligt bättre än de senaste dagarna och det var åter marknad i Conil. Bortsett från ett och annat i matväg, var det ingenting speciellt vi behövde, men det är i alla fall roligt att gå en sväng i folkvimlet, så vi gick ner till staden och botaniserade en stund bland allsköns utbud i klädväg vid marknadsstånden på stranden. Efter att ha inhandlat en liten påse stora, mycket välsmakande macademianötter och även en påse gröna oliver inlagda med vitlök, kände vi oss redo för en tapas vid en närbelägen restaurang. Där satt redan vår svenske vän i väntan på sin fru, som också befann sig på marknaden i hopp om att göra ett kap av något slag.

När vi hade fått oss lite till livs, gick vi upp till stadens saluhall för att handla grönsaker och frukt från de inhemska handlarna. Man bör ju ta seden dit man kommer och det har blivit lite ”por la mañana” över oss också, vilket i det här fallet hade som följd, att vi kom strax efter stängningsdags och alltså i st. fick bege oss till det närbelägna Eroski för att handla. Efter att ha köpt det allra nödvändigaste gick vi åter hemåt. Vår svenske vän, som kånkade på en stor fullastad ryggsäck och ett flertal påsar med diverse innehåll på hemvägen, talade skämtsamt om, att han hade uppgraderats från åsna till packåsna. 

I en folder, skriven på spanska och utgiven av festkommittén i Conil, lyckades jag uttyda, att det senare under kvällen skulle bli en fest speciellt för far- och morföräldrar med folkmusik och folkdans. Tyvärr var vi för trötta för det evenemanget. Vi gjorde i. st. sällskap med John Blund, som sedvanligt väntade med sitt paraply.

Lördag 5 januari
Idag är det trettondagsafton och mina tankar gick genast till min dotter, som fyller 40 år idag. Hon och hennes familj befinner sig sedan nyårsafton i Thailand. Sent på förmiddagen fick vi kontakt via Skype och hennes mobil. Vi sjöng efter bästa förmåga och hurrade. Det visade sig, att hon redan hade ridit på en elefant under dagen och att hela familjen nu låg i poolen och njöt av livets goda. Vilket underbart skönt sätt att fira sin födelsedag på!

Min sons familj skulle komma hem till Sverige i torsdags efter tre veckors vistelse i Thailand. Jag har förgäves försökt att ringa dem, men har inte lyckats få kontakt. Eftersom det har varit upptagetton, antar jag att de i varje fall har kommit hem. Har man ungdomar i huset, är det mestadels upptaget vid telefoner och datorer! 
Från det ena till det andra har Ingemar och jag har bildat en liten sångkör, en duett, som vi kallar för ”Falsksångarna”. Det är nämligen så, att vi ofta sitter och sjunger, när vi är ute och åker. Det ger upphov till många glada skratt, för ibland har vi lite olika uppfattning om melodin och av och till har vi glömt texten och då blir det nyskapande. Just nu tränar vi ”Ja det är våren…..”

Klockan 12.00 var vi bjudna på kaffe hos våra svenska vänner. Vädret var gynnsamt, så vi kunde sitta ute. Det blev en trevlig pratstund över kaffebordet, där deras hund Falco, förgyllde tillvaron och förhöjde stämningen med glada skall och lekfulla skutt.
En pratstund fick vi även med våra mysiga grannar från Wales, som kom med prospekt och förslag på campingplatser m.m. i Portugal, dit vi så småningom ämnar bege oss. Dessa två har, liksom några andra par vi träffat under vår resa, sålt allt på hemmaplan och bor nu året runt i sin husbil.

Framåt halv sex beställde våra svenska vänner och vi en taxi ner till staden. Idag skulle det nämligen bli fest! Det var ”De tre konungarnas dag” och kl. 18.00 skulle en kortege åka genom staden, där man från vagnar skulle dela ut gåvor, d.v.s. godis till alla barn. Långt uppe på en mindre gata, som strålade ut från rondellen, syntes och hördes några av stadens musikanter, som gjorde sig redo för kvällens festligheter.

Fyllda av förväntan satte oss vid ett ledigt bord på trottoaren utanför en liten servering intill en juldekorerad rondell i stadens mitt. Vi var ute i god tid för att inte missa något av evenemanget. En del av lokalbefolkningen började även samlas i små grupper. Man pratade, skrattade och pekade upp mot backen på den större gatan, där kortegen skulle begynna. Det låg förväntan i luften och diskussionens vågor gick höga. Unga barnfamiljer kom gående med sina små, som var uppklädda i sina bästa kläder. Alla barn bar på en stor plastpåse. En del påsar innehöll redan lite godis och ibland även en bok. Det syntes, att den här dagen hade man väntat länge på. Unga män for runt på stadens gator i sina bilar. Fönstren var nervevade och ur högtalarna strömmade rytmisk musik med högsta möjliga styrka. Stadens ynglingar hade trimmat sina mopeder och med högljudda brummanden for de runt på ett hjul, den ena mer våghalsigt än den andra. Nyförälskade par fräste högljutt hojtande iväg på sina vespor.

Här förekom inga slagsmål eller bråk. Allt var glädje, men trafikanterna fick ju inte fara fram hur som helst, om kortegen skulle kunna komma fram. Den här kvällen var såväl Policia Lokal, som Policia Civil engagerad. Den första kom farande på ett fyrhjulsdrivet motorcykelliknande fordon och nästa kom i en nytvättad polisbil med blinkande blåljus. De parkerade sina fordon på strategiska platser, för att på detta sätt leda trafiken in på lämpliga gator. De båda unga männen stoltserade i sina batongförsedda slimmade uniformer med höga stövlar och skötte sitt arbete till allas belåtenhet. Håret var nysnaggat och skägget trimmat inför festligheterna.

Nu firas ”De tre konungarnas dag”

Ännu en kortegevagn och massor av godis kastas ut

Stämningen steg och sorlet ökade. När klockan hade passerat 19.00 hördes äntligen taktfasta steg, trummor och trumpeter långt uppifrån staden. Folkmängden runt rondellen i vår närhet ökade och sakta närmade sig kortegen, som leddes av en stor musikkår, huvudsakligen bestående av ungdomar. Här fanns det många trummor och blåsinstrument. Fem - sex traktorer drog juldekorerade, mycket vackra och påkostade vagnar, där de tre konungarna med följeslagare satt på sina tronar och delade ut godis till folket nedanför. Jag undrar just, om det är stadens tandläkare, som sponsrar detta jippo? På varje vagn fanns det ett flertal stora säckar med godis, som slängdes ut under färden, som gick runt många av stadens gator. Godiset trillade över oss som stora hagel. Alla plockade och likväl fanns det kvar många inslagna karameller på gatorna. Jag hade en liten spansk pojke med pappa framför mig. När han fick en del av mina kolor, log han ett brett tandlöst leende mot mig och läspade ett ”Grazias!” Jag blev varm inombords och önskade lite smått, att det hade varit något av ”änkans sista skärv” jag hade gett honom. Nu var det ju bara av mitt överflöd.

Den här festen skulle pågå flera timmar än, men vi fyra började bli hungriga och drog oss ner mot en av strandens serveringar, för att få en bit mat, innan vi skulle gå hemåt igen. På hemvägen blev vi stående ett tag för att lyssna på en grupp kvinnor, en gitarrist och en trumslagare, som från en scen framförde julsånger, allt i spansk stil, högröstat och med handklappningar. Vår gamla välkända ”Bjällerklang” blir sig aldrig med lik efter detta. 
Numera framför vi den med glada rop och handklappningar i bästa flamencostil. Viva Españia!
Det skulle bli mer sång och musik på stranden senare, men vi tyckte att det räckte för den här gången och gick sakta hemåt.

Till Del 3