Färden gick nu vidare upp till den vackra buddistiska stupan, som år 2005 invigdes
av den buddistiske mästaren från Himalaya, Lopön Tsechu Rinpoche. Stupan är ett
monument för fred, välfärd och harmoni i världen, samt en plats för meditation.
Idag var den öppen och vi gick andäktigt uppför trapporna och in i den stora stämningsfulla
meditationssalen. Jag stod länge i djup beundran inför ett mästerverk till mandala,
som förvarades liggande i en monter. Den bestod av ett invecklat mönster i harmoniska
färger och var utförd i finkornig sand av munkar från Tibet. En trappa ner kunde
vi bese en utställning med allehanda buddistiska föremål.
Vi åkte därefter tillbaka till Torreguadiaro, intill Sotogrande, där vi ämnade
fricampa en natt, innan vi skulle fara vidare mot Sevilla. Även denna natt var vi
flera på samma plats. Tyvärr såg vi inte den vackra vadarfågeln den här gången.
Onsdag den 9 januari
Efter en strandpromenad, då jag bl.a. plockade några stora snäckor, som hade förts
i land av havet under natten, åkte vi nästan raka vägen mot Sevilla och campingen
”Villsom” i Dos Hermanos strax utanför staden. Vi kunde på väg konstatera,
att det böljande landskapet, som tidigare hade skiftat i olika jordfärger, nu till
stor del grönskade. När vi bodde på campingen i Conil, levde vi i ljust gulbrun
sand. Här i Dos Hermanos visade sig sanden vara röd och den färgar allt i dess väg.
Brrr!
Vi har en förmåga, att dra till oss katter överallt. I Colil hade vi en kattmamma
med flera halvvuxna ungar, som alltid kom och hälsade på. En av dem var kolsvart
och honom kallade vi Murre. Han var speciell, for runt som en virvelvind, jagade
insekter och löv, allt som rörde sig. Eftersom vi vet, att det kommer nya gäster
efter oss, som tycker om djur, så hade vi inget dåligt samvete över att mata dem.
De fick matrester på fat. Till slut köpte jag även en kartong med kattmat. Mamman
och även ett par av ungarna kunde även ta maten från handen, men inte Murre. Han
slog med tassen. Det gick bara inte att uppfostra honom!
Här fick vi också direkt kattvänner. De måtte känna på lukten, att vi är djurvänner.
Tur att kartongen med kattmat finns, för de är sju stycken. Fyra är kolsvarta, varav
två verkar vara halvangora eller något liknande, två svart- och vitspräckliga och
en med bruna inslag.
Torsdag 10 januari
Vi hade från början tänkt, att vi skulle åka in till Sevilla idag, men vi kände
oss båda lite trötta, så vi stannade hemma på campingen och tog det lugnt. Ingemar
tvättade av bilen lite och jag hade en del handtvätt att ta hand om. På campingen
fanns ett annat svenskt par, som vi bytte en del erfarenheter med. De hade åtskilliga
tips beträffande Portugal att dela med sig av och som vi tacksamt tog emot.
Fredag 11 januari
Camping Villsom strax utanför Sevilla är ett mycket lugnt område. Här är lummigt
och vi omges av bl.a. palmer och apelsinträd. Jag plockade en apelsin igår
kväll och hade väl mina onda aningar. Mycket riktigt! Den var sur, mycket sur! Citrusfrukter
är inte alltid att lita på.
På morgonen duggade det fint. Jag fick bråttom att ta in tvätten, som om möjligt
var ännu våtare nu än igår. Det gäller att ta till fantasin, när man ska hänga tvätt
i en husbil, men visst går det. Den röda sanden var nu en klibbbig sörja och vi
införde totalförbud på att gå in med skor.
Idag skulle vi åka buss in till Andaluciens huvudstad, Sevilla, för att göra
en liten rundvandring. Ingen av oss hade varit där tidigare, så det var spännande.
Paraplyn packades ner i en ryggsäck tillsammans med kamera och pocketguider. Är
man turist, så är man. Vi promenerade iväg till hållplatsen, som ligger några hundra
meter bort. En man kom genast till Ingemar och frågade, om vi bodde på campingen.
Vi måtte se mycket exotiska ut, trots att vi hade försökt att klä oss neutralt.
Väl inne i Sevilla konstaterade vi att bussen hade stannat helt nära ”Plaza de España”,
som är ett mycket stort halvcirkelformat torg, vilket gjordes i ordning till den
spansk-amerikanska utställningen år 1929. Vilket mästerverk! Nästan hela torget
är klätt med kakel. Längs torget löper vackert mönstrade bänkar. Väggarna täcks
av historiska motiv och de 52 spanska provinsernas vapen, allt utfört i kakel.
|
Plaza España i Sevilla
|
En av de vackert kaklade bänkarna
|
Några zigenare hade kommers med solfjädrar, kastanjetter m.m. En av kvinnorna gick
omkring och delade ut små rosmarinkvistar, men jag tackade nej. Såg att hon därefter
ville spå i hand, men jag är så nöjd med livet, som det är, så här ska det inte
spås något.
Vi gick sakta in mot staden, stannade vid ett lite café mittemot universitetet för
att beställa en cappucino. Det sistnämnda hade man inte, utan mannen innanför disken
föreslog en café con leche och den smakade mycket gott. Vi har vid flera tillfällen
lagt märke till, att man är noga med valet av kaffesorter.
Imponerande höga moriska murar stod plötsligt framför oss på vår vandringsväg. Vi
var framme vid det magnifika byggnadskomplexet Real Alcázar, som innehåller
ett otal salar, gångar och mindre gemak omgivna av fridfulla trädgårdar med fontäner,
dammar, häckar, palmer och citrusträd. De äldsta delarna som finns kvar härstammar
från 1100-talet, där man kan se pelargångar med valvbågar och de mest utsökta stuckarbeten,
som för tankarna till de vackraste spetsar. Ett kupolformat innertak i förgyllt,
utskuret trä väckte min hängivna beundran. De rikt förekommande glaserade kaklen
i palatset var imponerande. Vilka skickliga hantverkare och konstnärer det har funnits
under många århundraden! Hela detta verk har byggts på, rivits, ändrats och varit
utsatt för förstörelse under den stora jordbävning, som raserade mycket i delar
av Spanien och Portugal i mitten av 1700-talet. Allt detta hände under ett otal
härskare med olika politiska inriktningar, religioner och kulturer och ändå är detta
verk ännu idag så otroligt vackert.
Vi kan erkänna, att vi gick ordentligt vilse ett tag i labyrinten bland alla gemak.
Ett flertal gånger återkom vi till den utsökt vackert dekorerade salen med rofylld
trädgård, som hade uppförts till de 100 oskuldernas minne. Tydligen hade de då härskande
kaliferna i tribut från de kristna varje år krävt 100 oskulder. Till slut fick vi
i en av trädgårdarna syn på en skylt, som visade vägen till ett café. Vi insåg,
att hade vi kommit så långt, så kunde vi inte vara långt från utgången. Efter att
ha fått oss lite till livs, fann vi även strax därpå den eftertraktade utgången.
Ett tag hade det känts lite som ”I som här inträden, låten hoppet fara”.
Real Alcázar, som finns med på UNESCO´s Världsarvslista, är en av
Sevillas mest sevärda byggnader. Inträdet kostar 7 Euro, men är man pensionär och
kan visa legitimation, går man in kostnadsfritt, vilket inte är att förakta.
|
Höga murar omsluter Real Alcázar
|
Lejonporten vid Real Alcázar
|
Den ljuvliga apelsinlunden
|
|
En av de många innergårdarna
|
Vilka konstnärer det har funnits!
|
Blommornas beskyddare
|
Intill Real Alcázar står nästa monumentala byggnadsverk, nämligen Sevillas imponerande
gotiska katedral, som också finns med på UNESCO´s Världsarvslista.
Vi var redan ganska trötta efter flera timmars vandring i Real Alcázar, men en kortare
tur i katedralen, som till volymen är kristenhetens största kyrka, ville vi absolut
göra. Klocktornet ”La Giralda”, som syns på långt håll i staden, var ursprungligen
en minaret från 1100-talet. Man kan gå uppför trapporna, för att njuta av utsikten,
men vi beslöt oss för att spara energin.
|
Klocktornet ”La Giralda”
|
Columbus grav i katedralen i Sevilla
|
Här kostar inträdet 7.5 Euro, men kan man intyga, att man är pensionär, kostar det
bara 2 Euro. Alla kyrkor, som vi kommer till under våra resor i Europa, håller tydligen
på att renoveras, så även denna. Den största begivenheten är enligt vårt tycke den
enormt stora altartavlan från 1400-talet, som är utskuren i trä och därefter förgylld
och som uppvisar ett stort antal scener ur bibeln. Altartavlan lär vara den största
i världen. Överallt i Spanien finner man spår och monument över Columbus. Här i
katedralen finns hans grav, där man har byggt ett mausoleum. Efter att ha beskådat
detta och tagit en liten promenad i apelsinträdgården, gav vi oss åter ut i Sevillas
folkvimmel. Den gamla stadsdelen Santa Cruz låg helt nära, så varför inte gå en
liten omväg genom gränderna? Här kunde den som var hågad köpa allt från flamencoklänningar,
instrument och andra tillbehör i var och varannan mindre affär. Flamencodansörer
blir vi nog inga, så vi uppsökte i. st. ett konditori, för att dricka en kopp café
con leche, som även här smakade gott.
Stärkta kropp och själ vandrade vi nu sakta tillbaka till busshållplatsen. För att
se Sevilla räcker det inte med en dag och inte ens en vecka, men vi var nöjda för
den här gången. Centrala Sevilla ger ett lummigt intryck med sina många apelsinlundar,
insprängda trädgårdar och planteringar. Bussarna går tätt och snart var vi på hemväg.
När det var dags för oss att kliva av, engagerade sig ett flertal personer i detta,
vände sig om mot oss och ropade ”Camping Villson”. Överallt möter vi människor,
som är spontant vänliga och tillmötesgående. När vi kom hem började det att regna,
men ”vi hade i alla fall tur med vädret!”
Lördag 12 januari
Idag sken solen igen och det var dags för avfärd mot nästa mål, det efterlängtade
El Rocio. Ingemar skötte de sedvanliga sysslorna ute, d .v.s. tömde toaletten och
gråvattnet, samt fyllde på vatten, medan jag plockade i ordning i största allmänhet,
skakade de mindre mattorna, borstade bort den röda sanden från våra skor och dammsög.
På avfarten från Sevilla ligger IKEA och jag lyckades få min sambo att söka en parkeringsplats,
vilket inte var lätt, eftersom området av allt att döma inte är färdigställt. Ingemar
föredrog att stanna i bilen, medan jag glad i hågen vandrade iväg. Av mängden besökare
att döma är IKEA tydligen lika populärt här som hemma. Dessutom var det rea. Jag
gick raka vägen till matavdelningen, för att bl.a. köpa pepparkakor, gravad lax,
gravlaxsås och hårt bröd.
Här gjorde jag mitt bästa för att göra reklam för Sverige och svenska produkter.
Hur det lyckades, vet jag inte. En spanjorska stod och tittade på en burk
lingonsylt och världens kvinnor bör hjälpa varandra, anser jag. Alltså försökte
jag med hjälp av enstaka spanska ord, lite engelska – som hon inte förstod – och
kroppsspråk berätta om våra förnämliga lingon. Förmodligen var även min spanska
svårförståelig, men den glada kvinnan lyste som solen och spanskan flödade emot
mig som ett porlande vattenfall. Jag tänkte, att det är lika bra att jag gör reklam
för blåbären också, så jag pekade på lingonsyltsburken och en burk blåbärssylt och
försökte förklara, att bären inte växer i Spanien, bara i Sverige.
Hon ville veta, vad man kunde använda lingonen till. Nu blev det genast lite knepigare,
för jag tror inte att man äter gröt eller blodpudding i Spanien och dessutom har
jag ingen aning om vad det heter på spanska. Jag klarade av situationen genom att
tala om Corn Flakes, så nu blir det nog populärt med Corn Flakes och lingonsylt
till frukost i Spanien. Kvinnan talade även om bröd och marmelad och det hängde
jag genast på. Visst kan man ha lingonsylt på bröd! Kunde man ha det till korv?
O ja! Det är gott! Kvinnan lade med ett leende ner lingonburken i sin varukorg.
Vi bör ju var och en på bästa sätt bidra till utvecklingen i världen, och nu har
jag gett mitt bidrag! E viva Españia y IKEA!
Efter att ha betalat mina matvaror i den speciella kassan, kastade jag en blick
in mot själva varuhuset. Det var mycket folk, men köerna till kassorna såg inte
ut att vara alltför långa. Det borde inte ta lång tid att handla det vi behövde.
Det var speciellt två kökstillbehör, som jag hade saknat under en längre tid, nämligen
en måttsats och en liten skärbräda. Det är så, att saker försvinner i husbilen och
måttsatsen försvann för länge sedan. Ibland hittar min sambo på nya förvaringsplatser
för ett och annat, men vi har letat överallt och måttsatsen finns bara inte, och
att få tag på en vanlig måttsats i Spanien tycks vara omöjligt, men IKEA;s grundare
Camprad hade säkert tänkt på den detaljen. Den lilla skärbrädan, som är så praktisk
i trånga utrymmen, är också spårlöst försvunnen sedan ett par veckor tillbaka. En
anledning till att ett och annat försvinner spårlöst, kan vara att soppåsen står
alldeles under köksbänken. Där har nämligen en vacker burköppnare i form av en fyr
redan försvunnit. Jag sneddade gångarna i möbelavdelningarna och kryssade fram mellan
kundvagnar och barnvagnar, för att så småningom vid slutet upptäcka att jag var
tvungen att åka en trappa ner, där man hade alla tillbehör. Skärbrädorna hittade
jag snart. Det tog lite längre tid att finna måttsatsen, men till slut lyckades
jag.
Ett par bredvid mig stod och betraktade IKEA;s stapelbara förvaringsburkar, som
man köper 17 stycken för 39:90. Ska man kunna lära sig ett språk, måste man ju träna
på den inhemska befolkningen. Smått euforisk som jag kände mig efter den förra så
lyckosamma reklamkampanjen, ville jag gärna kasta mig in i ett nytt projekt, för
att se, om jag kunde göra mig förstådd. De båda lyssnade med full koncentration
på mitt försök att konversera och följde noggrant mitt gestikulerande, där jag försökte
förklara att burkarna är mycket bra och att vi har dem både hemma och i husbilen.
De lade snabbt ner en burksats i sin IKEA-påse. Antingen förstod de, vad jag menade,
eller insåg de, att det enda sättet att bli av med mig var att köpa varan. Olé!
Bortsett från att jag fick köa mycket länge för att betala, ansåg jag att de här
inköpen gick fort. Mycket nöjd med min lilla utflykt, gick jag snabbt tillbaka till
husbilen, där Ingemar med ett leende förklarade att jag åter hade varit borta ett
par timmar.
Vi for nu raka vägen mot vårt mål El Rocio. Både före och efter Sevilla kunde vi
konstatera att det ligger mycket stora jordbruksområden. I utkanten av Sevilla åkte
vi över Spaniens största flod, Guadalquivir, som här är mycket bred och där vi såg
åtskilliga stora lastfartyg i hamnen. Efter ca 10 mils körning kom vi fram till
camping La Aldea, som ligger alldeles i utkanten av den lilla ”staden i sand”
El Rocio.
Söndag 13 januari
Den här dagen kom att bli något utöver det vanliga. Vi vaknade kl. 09.10 och fick
bråttom med frukosten. Vi ville gärna vara med om en gudstjänst, som skulle äga
rum kl. 10.00 i kyrkan i El Rocio. Morgonen var kall, så vi klädde på oss såväl
tunna fleecetröjor som jackor. För första gången tyckte jag, att det var kallt om
händerna.
Den här staden är märklig. Den vilar helt på sand. Man skulle kunna tro, att man
befinner sig i Vilda Western. De långa, vita huslängorna, som ligger utmed gatorna,
är hopbyggda som radhus. Framför husen finns pålar, där man kan binda sina hästar.
Här tar man sig mest fram på hästryggen. Enligt uppgift bor det endast ca 1000 personer
i staden och under större delen av året är den en sovande stad. I en lång huslänga
bor det kanske bara två-tre familjer. Alla de övriga husen, och de är många, ägs
av olika brödraskap från Spaniens olika provinser.
En gång per år fylls staden av ca 1 miljon människor och då firas där en av Spaniens
största festivaler, romerian. Till Romerian, som egentligen är en vallfärd, dit
man kommer för att hedra ”Nuestra Señora El Rocio”, tar sig de flesta besökarna
fram antingen ridande eller åkande i hästvagn och då iförda de speciella kläder,
som hör ihop med romerian. Dessa kläder finns att köpa i några av El Rocios små
affärer. Endast deltagarna i denna vallfärd, som äger rum vid pingst, har dispens
att ta sig fram genom Doñana. ”Nuestra Señora El Rocio” är en madonnellik staty
som förvaras längst framme vid altaret i den lilla kyrkan och som anses ha undergörande
krafter.
Idag var det som sagt söndag och vi gick raskt på för att hinna fram till gudstjänsten.
Staden var tämligen tom på människor. Kyrkklockan började klämta. En av stadens
innevånare såg att vi letade efter närmaste väg. Han vinkade åt oss att följa med
och lotsade oss ända fram till den lilla vackra vita kyrkan.
Prästen hade precis börjat tala och vi gick tyst in och satte oss på en av de sista
raderna. Kyrkan var i det närmaste fullsatt och fler människor var på ingående.
Ytorna i kyrkan var helt vitmålade med mjuka stuckaturer. I taket fanns stora målade
vapen från olika delar av Spanien.
Det som direkt drog till sig uppmärksamheten i kyrkan var den utsökt vackert förgyllda
och belysta altartavlan, som är utformad som den inre halvan av en kupol. Hela altartavlan
har en utstrålning, som är svår att förklara. Den är bara så vacker. I dess mitt
finns den väna, madonnaliknande ”Nuestra Señiora El Rocio” i sin guldglänsande klädsel.
Ovanför henne svävar änglar, som spelar för trakten typiska instrument som tamburin,
gitarr, trumpet, trumma, flöjt m.m. Här hanterar man ofta både trumma och flöjt
samtidigt och det gör även en av änglarna. Hela altaret var dekorerat med stora
blomsteruppsättningar.
|
Kyrkan i El Rocio
|
Altartavlan med madonnan i mitten
|
Musiker på väg in i kyrkan
|
Prästen, som predikade var en skådespelartalang. Han inte bara talade. Han kunde
konsten att utnyttja sin röst med alla dess tänkbara varianter. Kroppsspråket behärskade
han till fulländning. Han fångade mig helt. Gudstjänsten förflöt till en början
som en vanlig katolsk mässa. När prästen skulle dricka nattvardsvinet, gjorde han
det till dånande trumslag och drillande flöjtspel uppifrån läktaren. Ingemar tyckte,
att prästen drack av nattvardsvinet lite då och då. Lite blev det nog kvar, för
därefter kunde kyrkobesökare sedvanligt gå fram till altaret för att få nattvarden.
Plötsligt började en tvåstämmig kör bestående av både män och kvinnor högljutt sjunga
ett flertal ”sevillánas” uppe på läktaren, ackompanjerade av dova trummor och ett
flertal speciella flöjter. Vid den första åsynen av altartavlan hade mina ögon tårats,
men nu rann tårarna och jag fick bita mig i läppen för att inte börja gråta högljutt.
Näsduken kom flitigt till användning.
Prästen sade något och alla kyrkbesökare ropade flera gånger något som påminde om
”Jäpp, jäpp, jäpp!” Prästen sa nu ytterligare någonting och nu blev det full fart
på människorna. Alla började kyssa varandra på kind, kramas och ta varandra i hand.
Man vände sig till dem bredvid på bänken, framför och bakom och vi hängde med.
Efter en timme var gudstjänsten slut och vi beredde oss på att gå ut, men då hördes
musik utanför kyrkan. In kom trummande och flöjtspelande människor, flera bar på
fanor och standar. Alla var klädda i speciella kläder och de flesta kvinnorna hade
cowboyhattar, likadana höga, bruna läderstövlar och ibland även en poncho. Stora
blomsterkorgar bars mellan två kvinnor eller män. Dessa blommor placerades framme
vid altaret och de högtidsklädda stannade framför altarringen.
Vi blev sittande på ytterligare en mässa. En annan präst tog vid och det visade
sig att han sjöng förnämligt. Vid ett tillfälle satt en kvinna iförd cowboyhatt
innanför altarringen och läste något ur bibeln. Vi fick nu vara med på ännu ett
kramkalas. Musikerna tågade vid mässans slut åter ut, men fortsatte att gå
runt i staden och spela. Ytterligare musiker anslöt sig och även standaren bars
runt.
|
Ett av brödraskapen med standar på väg in i kyrkan
|
Såväl gammal som ung spelar flöjt och trummor
|
Vackra kläder för romerian i El Rocio
|
Nu räckte det med gudstjänster för vår del och vi gick ut på planen framför kyrkan.
Under tiden, som vi hade varit inne, hade staden fyllts av människor. Många hade
kommit långväga ifrån med bil, medan andra hade ridit hit. Bilarna stod i tredubbla
rader på en del gator. Hästar var bundna vid många pålar. Nu hade flera av de små
affärerna öppet. Här kunde man köpa allt från stövlar till hattar och flamencoklänningar.
Statyer av madonnan, smycken med hennes bild m.m. såldes i flera butiker. Vi köpte
en video med CD från romerian. Barn kunde få rida på ponnyhästar, de speciella munkarna
såldes, trummor och flöjter köptes till barnen. I en affär fanns alla tillbehör
för hästar. Tydligen är varje söndag en stor fest.
|
Till El Rocio rider man gärna
|
Utanför brödraskapens hus binds hästarna vid pålar
|
Här strövar hästarna vilt i marsklandet
|
Vi köpte en stor munk, gick fram till strandsjöarna och tittade på alla hästar,
som gick fritt ute i marsklandet och betade. Ibland undrade vi, hur de hade kommit
dit. Överallt gick människor och spelade eller stod i grupper och pratade. Många
var klädda i de för El Rocio så speciella kläderna. På en servering gick vi in för
att dricka en kopp kaffe. Där spelade man flamencomusik och servitörerna ilade mellan
borden, samtidigt som de klappade takten.
Det var lite svårt att slita sig från festligheterna och gå hemåt till campingen.
Gudstjänsterna fortsatte och hur länge man höll på, vet vi inte. Dagen efter var
staden åter lugn. Flera hade sagt till oss, att man bör besöka El Rocio, om man
har möjlighet och nu förstår vi varför.
Måndag 14 januari
Vi var fortfarande kvar på camping La Aldea vid El Rocio. Även om morgontemperaturen
var lite låg, såg det ut att bli en vacker dag och det passade bra för våra planer.
I receptionen bad vi om hjälp att beställa en terrängbil för en längre utflykt till
områden i Doñana, som man inte kan ta sig till som privatperson. Klockan
15.30 kom en ung man farande med en grön terränggående mindre buss, som hör till
Doñana. Det visade sig att ytterligare tre par hade anmält sitt intresse för utfärden,
så vi blev nu sammanlagt nio personer med föraren, som skulle guida oss.
Färden gick förbi delar av marskland, där hästar betade överallt. Det fanns inga
riktiga vägar, utan vi skumpade fram på provisoriska stundtals mycket våta sandvägar.
Det hade kommit regn dagen innan, men bilen plöjde genom tjocka lerlager och kryssade
mellan stora vattenfyllda gropar. Vi var omgivna av pinjetallar, korkekar och buskage.
Vildkaniner fanns det gott om, men något exemplar av det iberiska lodjuret såg vi
inte. I Sverige är det ju inte heller lätt att få syn på detta djur. Däremot såg
vi på ett flertal ställen betande hjortar av de två arter, som finns här. Den goda
tillgången på vildkaniner är viktig, eftersom de utgör föda för såväl rovfåglar
som lodjur.
Tack vare vår duktige guide och med kikarens hjälp såg vi en hel del rovfåglar,
som kretsade i skyn på spaning efter något villebråd. Vid våtmarkerna stannade vi
till några gånger och där fanns tämligen rikligt med fåglar. I strandsjöarna spatserade
åtskilliga flamingos omkring i sökandet efter mat i det grunda vattnet. Storkar
fanns det gott om. Ett festligt inslag var det på en plats, där en stork, en grå
häger, en kohäger och en stor vit häger stod nära varandra. Den stora vita hägern
har jag aldrig sett tidigare. Förmodligen var det en ägretthäger.
|
Pinjeskogar finns det gott om i Doñana
|
Våtmarkerna är utbredda
|
Det iberiska lodjuret lyste med sin frånvaro
|
Vid ett besökscenter gjorde vi ett uppehåll, för att kunna gå på toaletter, dricka
en kopp kaffe, samt ta del av foton och information om Doñana. Efter fyra timmar
for vi tillbaka samma väg. Den här sträcka är endast öppen för allmänheten vid ett
tillfälle varje år och det är vid romerian, som under pingsten äger rum i El Rocio,
då en dryg miljon människor vallfärdar gående, ridande eller åkande i speciella
hästvagnar.
Tisdag 15 januari
Solen lyste och även om morgontemperaturen var lite låg, steg värmen framåt dagen.
Idag skulle vi bryta upp från El Rocio.
Nu är båda mina barn med familjer hemma i Sverige igen efter sina resor till Thailand.
Det känns bra, att de är nöjda och att alla åtta har kommit hem välbehållna. Min
sons familj kom hem redan i början av året och idag på morgonen fick vi mail från
min dotter. De hade landat i natt och kunde inte sova p.g.a. tidsskillnaden, utan
hade umgåtts och haft trevligt mitt i natten. Härligt!
Vi städade bort mesta möjliga sand inne i husbilen och skakade mattorna i ett försök
att befria oss från de flesta av de små sandkornen, som har en förmåga att tränga
in överallt. Sisalmattan, som legat ute, var fuktig och sandkornen klibbade fast.
Jag skakade av så mycket som möjligt och gömde sedan mattan i en svart sopsäck,
innan den förpassades in i skuffen. Sandkorn förökar sig som virus, det är ett som
är säkert.
Idag skulle vi bese nationalparken Doñana från ett tredje håll och dagen till ära
tänkte vi vandra för oss själva rakt ut i vildmarken. Efter en färd på ca en mil
kom vi fram till Doñanas största besökscenter Centro de Visitantes El Acebuche.
Under den sista sträckan fanns det flera farthinder på väg – sovande poliser, som
engelsmännen säger – och några varningsskyltar med lodjur fanns vid sidan om vägen.
Redan när vi parkerade bilen, mötte oss en annan skylt, där man varnade för skorpioner
och ormar. Av de sistnämnda lär det finnas ca 28 arter i Doñana.
|
Tur nog såg vi varken ormar eller skorpioner!
|
Ett vackert byggt gömsle för fågelskådning
|
En av de många blåskatorna som bodde i en buske
|
Försedda med kikare och kamera passerade vi receptionen, där Ingemar lyckades övertala
flickorna att sätta igång filmen om Doñana i en närbelägen sal. Efter att ha försett
oss med ytterligare information, var vi beredda på att ge oss ut i vildmarken. Reservatet
Doñana, som är Europas största och även finns med på UNESCO´s Världsarvslista,
omfattar mer än 1000 kvadratkilometer. Tydligen vill man inte ha några vilsna turister
i det stora området, för här finns många kilometer långa vandringsleder i form av
breda träspångar. Under vår vandring såg vi inte en enda människa, så man bör nog
inte irra bort sig..
En skylt talade om, att det skulle finnas sköldpaddor, men under vår vandring såg
vi varken sköldpaddor, ormar eller skorpioner. Det var nog för torrt i vegetationen.
Några små ödlor kilade däremot fram på spången, där vi gick. Idag kom vi främst
i kontakt med ett av parkens ekosystem, nämligen ”coto”, som här mest består av
pinjetallar, korkekar och buskvegetation. Väldoftande rosmarin växte överallt som
stora, lite spretiga buskar.
Ibland gick vi på spångarna fram till den andra av de tre ekosystemen, ”marisma”,
våtmarken, där man vid lagunerna hade byggt gömslen, för fågelintresserade. Idag
var det ganska tyst. Dels gick vi mitt på dagen och dessutom är det nog mycket mer
fågelliv om ca 1½ månad. Intressant var att gömslena var byggda i den gamla traditionella
stilen från 1700-talet, då stugorna bestod av en vass- och halmklädd trästomme.
Stora rovfåglar kretsade runt vid ett par tillfällen. Storkarna verkar ha tillökning
på gång, men ett par gjorde en vacker flyguppvisning nära oss.
Några däggdjur såg vi inte, men vi fick en lång och mycket skön vandring i en orörd
och tyst natur. Vi var både trötta och hungriga, när vi så småningom återvände till
centret. Här roade oss en hel grupp fåglar, som tydligen häckade i ett buskage intill
byggnaden. Jag är dålig på fåglar och de kanske finns hemma också. De påminner i
kroppsformen och färgerna lite om nötskrikorna, men de här fåglarna hade långa blå
stjärtfjädrar. Intill byggnaden hade man även gjort i ordning en stor lagun, där
man försöker rädda en mindre fiskart, som är utrotningshotad.
Vi åkte nu vidare ner mot kusten till Matalascañias, där vi kunde se delar
av det tredje av Doñanas ekosystem, nämligen sanddynerna. Efter att en kort stund
ha sett på havet och sanddynerna, åkte vi den nyasfalterade vägen, som löper utmed
gränsen till parken och kom fram till Mazagon. Ingemar körde ner till hamnen,
där det låg oräkneliga fritidsbåtar. Vi hade blivit tipsade om den här platsen och
på en stor asfalterad parkeringsplan, stod 5-6 husbilar. På den här fricampingen
finns det såväl toaletter, som duschar och tvättmaskiner. Efter att ha handlat lite
mat, etablerade även vi oss där för natten och konstaterade , att vi hade mycket
vacker utsikt över hamnen och havet, där solen snabbt höll på att gå ner. På en
kulle ovanför oss blinkar en vacker fyr, för att leda sjötrafiken på Atlanten. Vid
en pir ligger ett äldre fartyg. Är det kanske en kopia av ett av Columbus fartyg,
som kommer att användas för utflykter med turister? Förmodligen.
Onsdag 16 januari
Nu har vi gått i kloster! Vi vaknade till ljudet av ett snabbt övergående smattrande
ösregn. Ovädersmolnen drog snart vidare och solen visade sig åter på en klarblå
himmel. Vädret skiftar mycket fort i de här trakterna. Mitt på dagen visade termometern
på drygt +28 grader och vid 19.00-tiden var det fortfarande drygt +17 grader. Vi
befann oss nu i Huelvaområdet och efter en kort överläggning beslöt vi oss
för att idag åka vidare till La Rábida. Här yppade sig en ny landskapsbild ”la plástica
cultura”, som inte är alltför vacker. Vi befann oss i det största distriktet för
jordgubbsodlingar, där mängder av låga plasttält bredde ut sig, så långt ögat kunde
se. Runt Palos de la Frontera blev det en helt annan vy. Här finns de stora
oljeraffinaderierna och det var nog den största anläggning vi har sett.
Vi kom snart till vårt mål, den mindre orten La Rábia, där vi försökte läsa
alla skyltar, för att hitta rätt. Universitet passerades och även en biologisk parkanläggning,
som säkert var sevärd, men vi letade efter Monasteria de Santa Maria de La Rábia,
det gamla franciskanska munkklostret, där Columbus vistades en tid för att få andlig
och praktisk hjälp inför sin långa resa, som år 1492 kom att leda till upptäckten
av Amerika.
Vi kom fram till en utvändigt tämligen oansenlig vitrappad byggnad, som är belägen
på en kulle. Det visade sig vara munkklostret, som invändigt var nästan osannolikt
välbevarat och mycket varsamt renoverat. Väggarna täcktes i ett flertal rum av freskmålningar
i milda färger och i andra rum hängde stora målningar, som berättade om olika episoder
från Columbus vistelse här. Mitt i allt låg den lilla klosterträdgården, omgiven
av pelargångar. Minnet av det här besöket skimrar som en vacker pärla.
|
Varsamt framtagna muralmålningar
|
Pelargången mot klosterträdgården
|
Altare med muralmålningar
|
I de här trakterna handlar mycket om Columbus och vid vattnet nedanför klostret
ligger Muelle de las Carabelas,
kajen, där tre kopior av hans fartyg ligger. Till detta hör ett stort museum, som
man måste passera, för att komma till fartygen. Museet var stängt under några veckor
p.g.a. renovering och vi kunde alltså inte komma helt nära fartygen, utan fick nöja
oss med att se dem på avstånd.
Även i det här området var det strandsjöar, men inte heller här såg vi den vackra
purpurhönan, som är en raritet. Vi såg den ju i Sotogrande och det får vi vara nöjda
med.
Vi åkte vidare till Isla Christina, med dess kilometerlånga playa. Vi var
inte i direkt behov av en campingplats idag, utan letade upp en fricamping nära
stranden, som vi hade blivit tipsade om. På en stor parkeringsplats står vi tillsammans
med ett tiotal andra husbilar. Strax före solnedgången tog vi en skön strandpromenad
utmed vattenbrynet och tittade lite på vad havet hade fört i land.
Torsdag 17 januari
Medan Ingemar mornade sig, passade jag på att gå en strandpromenad, för att se,
om Atlantens vågor hade lämnat några nya gåvor på stranden under natten. En liten
vildkanin korsade min väg, men förutom ljudet från vågorna, som rullade in mot stranden,
var det helt lugnt. Stranden var öde, men i vattenbrynet gled ett par mindre trålare
fram, för att hämta upp morgonens sista fångst. I öster rullade solen upp som ett
orangefärgat klot. Själv strosade jag längs vattenbrynet, där jag plockade en och
annan raritet. På hemväg blev jag bryskt överfallen av en yngre kvinnlig varelse.
En stor svart hund kom skällande i full galopp mot mig. Den unga tiken var tydligen
på sitt bästa lekhumör och hade en god portion överskottsenergi, för hon kastade
sig över mig, rev, skällde och slickade. En stickad tröja hade inte hållit för den
uppvaktningen. Till slut var jag tvungen att ryta i ordentligt åt henne, för att
hon skulle ge sig.
Idag tänkte vi åka till det närbelägna Portugal, Vi åkte några få mil till
gränsen, där vi hämtade broschyrer vid en turistinformation, innan vi for vidare
till Castro Marin. De små byarna och mindre städerna ligger tätt längs
Algarvekusten och ger ett fridsamt intryck. På ett torg i stadens mitt stod
redan ett tiotal husbilar, så även vi parkerade där, för att kunna ge oss ut på
en mindre upptäcktsfärd.
Ovanför staden, belägen på en kulle, ligger castellet, med rester från morernas
tid. En slingrande och mycket knagglig stenlagd väg förde oss sakta upp till höjden.
Vägen är gjord av oregelbundna större och mindre stenar utan någon sand- eller grusfyllning
emellan. Det var ingen väg för höga klackar med andra ord. De moriska resterna hade
byggts på under 1200-talet och man håller fortfarande på med utgrävningar. Gedigna
vakttorn fanns kvar vid den gamla ringmuren. Rester av hus, vattenbrunnar och spiltor
för hästar syntes överallt på platån. Vi beundrade utsikten ett tag, innan vi sakta
vandrade neråt för att åka vidare Tavira.
Efter ett par kortare uppehåll på ett par mindre orter, åkte vi förbi Tavira,
för att därefter vika av mot havet, där vi skulle söka en övernattningsplats. Mellan
hav och land finns även här våtmarker, en hemvist för otaliga fåglar. I Pedras dél
Rei såg vi en stor grusplan, som gränsar mot marsklandet. Här stod ca 40-50
husbilar på rad. Vi hade kommit till en fricamping, som vi tidigare hade blivit
tipsade om.
För att komma till stranden, måste man passera marsklandet. Flera gånger om dagen
hämtar ett mindre tåg människor, som vill ta sig till havet. Idag var vi lite för
trötta för den utflykten, men vi får se hur det blir i morgon.
Under dagens åktur kunde vi konstatera, att det är grönt ute. Mandelträden har börjat
blomma och på ett par mimosaträd lyste små gula bollar. Vi såg utslagen vallmo och
tistlarna är redan kraftiga. Vid ett stopp plockade jag en ny vacker vårbukett,
som nu pryder bordet.
Fredag 18 januari
Tidigt på morgonen gick vi över en del av marsklandet, passerade en lång bro och
kom fram till den lilla smalspåriga järnvägen, där en man stod beredd att köra oss
resten av vägen över våtmarken till havet. Blåsten var ganska kylig, där vi satt
i den öppna vagnen, men när vi kom ner till stranden, kändes det genast skönare.
På en av sanddynerna hade man satt fast gamla ankare i prydliga rader. Det är ”ankarnas
kyrkogård”. I Conil finns en liknande kyrkogård i hamnen.
Vi vandrade utefter stranden ett bra tag. Jag försökte till en början gå barfota,
men det gjorde så småningom lite ont i fötterna, för dels var sanden lite grovkornig
och våt och dessutom var det fullt av små musselskal, som också kan vara vassa.
Ett och annat strandfynd gjordes, innan vi for tillbaka med det lilla tåget.
|
Castellet från morernas tid i Castro Marim
|
Det lilla tåget i Pedras dél Rey
|
Ankarkyrkogården å stranden i Pedras dél Rey
|
När vi hade befriat husbilens mattor från mesta möjliga sand, åkte vi in mot det
närbelägna Tavira, där vi for ut på den långa piren. Här fanns tydligen på
flera ställen fricamparnas paradis. På en parkeringsplan gick det nog inte att klämma
in en enda husbil till. Ett fåtal var tydligen ute och åkte, men då hade man märkt
ut ”sitt revir” med uppkörningsklossar, pallar, stora vattenflaskor m.m. Någon hade
t.o.m. spänt upp ett plasträcke runt bilen.
Vi for vidare utefter Algarvekusten och kom till Olhão, där vi letade upp
campingplatsen. Vi ställde bilen utanför, för att kunna gå in och rekognosera. Campingen
var mycket stor och i mitt tycke opersonlig. Ingemar kände inte heller för att stanna
här. Däremot satte vi oss vid uteserveringen för att äta dagens lunch. För 7 Euro
skulle vi få soppa, bröd, varmrätt, efterrätt eller en frukt samt kaffe. Vi beställde
fisk och även en flaska vatten. Det var nu mitt på dagen och mycket varmt ute. I
skuggan var det drygt +26 grader.
Vi satte oss ner och väntade. Normalt brukar man få drycken direkt, men inte här.
Vi var törstiga och till slut reste jag mig och gick in för att hämta vattnet. Flickan,
som serverade protesterade och ville att jag skulle gå ut. Hon skulle komma med
det vi hade beställt. Då var det jag som protesterade och påpekade, att vi ville
ha vattnet med detsamma. Till slut lyckades jag få ta med både vatten och glas ut
till bordet.
Efter ytterligare en stund kom servitrisen ut med två portioner grillad fisk och
pommes frites. Nu ifrågasatte Ingemar, om vi inte skulle få soppan först. Det gick
inte alls. Soppan skulle vi få, när vi hade ätit upp fisken. Man får ta sedan dit
man kommer. Vi åt och den lite salta fisken smakade bra. Därefter förlöpte
allt väl och vi gick mätta och belåtna därifrån.
Vi åkte ner mot hamnen i Olhão, där många husbilar stod på en stor parkeringsplats.
Vi hade inte för avsikt att stanna här, utan for vidare genom staden. Utmed stranden
ligger en stor, gammal saluhall, som lär ska var mycket sevärd. Jag blev besviken,
för tyvärr stängde den kl. 14.00, men vi lär komma samma väg tillbaka om någon eller
några dagar.
Vi hade en kort överläggning, om vad vi nu skulle göra. Vi hade hört att det i
Paderna, som ligger en bit från kusten, skulle finnas varma källor. Färden gick
på en smalare väg genom många små trevliga byar. Även idag såg vi blommande mandelträd
och även körsbärsträd. Utmed vägen blommade vildväxande vita liljor. På det hela
taget är det grönare här än i Spanien tidigare.
Vi kom fram till den lilla staden Paderna, men vid förfrågan visade det sig
att det inte fanns några varma källor här. Tydligen hade det blivit ett missförstånd,
när vi tidigare fick informationen från ett par svenskar. Vad skulle vi göra nu?
Vi hade att välja mellan att stanna här på stadens torg, för att övernatta eller
åka ytterligare ca 9 mil mot Sagres, som är Europas sydvästligaste udde.
Vi valde det sistnämnda. Under vår färd hann solen gå ner och vi kunde konstatera
att här hade man inte slutat julfirandet än. Städernas juldekorationer var tända
och på kyrkorna lyste ljusslingorna. Det var mörkt, när vi sakta for ut mot Ponta
de Sagres. Innan vi kom fram, såg vi på vår vänstra sida en stor parkeringsplats
där det stod ca 15 – 20 husbilar. Här parkerade även vi för övernattning.
Lördag 19 januari
Vi vaknade tidigt. Himlen var blå och solen skulle snart gå upp. Det kom en hel
del bilar, vespor och mopeder farande. Vi klädde snabbt på oss och gick ett par
hundra meter upp mot det gamla fortet, som låg ut mot Ponta de Sagres. När
vi närmade oss porten till fortet, såg vi att alla, de flesta män, medförde kraftiga
kastspön, bastväskor och stora, svarta hinkar. De sistnämnda såg tunga ut. Som vi
uppfattade, innehöll hinkarna grov vattenblandad sand. Vi hade hamnat i en klunga
på 30-40 glatt språkande fiskare, som skulle ut och pröva fiskelyckan denna vackra
lördagsmorgon. En av de glada männen hejade på oss på engelska. Jag beklagade mig
över att vi inte kunde något om fisket här och han svarade, att vi kunde komma och
titta.
Solen rullade som ett stort gult klot snabbt upp vid havets horisont,. Klockan åtta
öppnades plötsligt porten till fortet och alla fiskarna strömmade in medförande
sina tillbehör. Vi kom sist, men blev stoppade av den leende unge mannen, som hade
låst upp. Han förklarade, att det bara var fiskarna, som fick gå in klockan åtta.
Turister var välkomna klockan halv tio. Vi förklarade, att vi hade metspön i bilen
och då ljusnade han lite. Jag berättade emellertid snabbt, att de nog var för veka,
så det blev inget fiskande av för vår del.
Vi gick tillbaka för att äta frukost, innan vi återvände till fortet vid turisttid.
Då blev vi insläppta. Fortet, som är en försvarsfästning från 1500-talet, ligger
i början av Ponta de Sagres, som är Europas sydvästligaste udde enligt min sambo.
Vi tittade runt lite på fortet och utställningarna där, innan vi fortsatte ut på
den stora udden. Ponta de Sagres sticker rakt ut i Atlanten som ett tjockt finger
och man är överallt omgiven av havets vågor, som har grävt ur hålor och grottor
i de höga klipporna, som störtar rakt ner i havet. Vore man här en stormig dag,
skulle man få uppleva, hur Atlantens vågor slår över klipporna. De dödsföraktande
fiskarna stod överallt långt ute på de höga klippkanterna för att försöka fånga
havets läckerheter. En sak vet jag. Jag ska inte bli fiskare här. Det pirrade i
magen vid bara åsynen. Vi fick en skön vandring runt udden i strålande sol och med
den friska vinden, som rufsade om håret ordentligt. Marken var täckt av minnen från
stenregnet under den stora jordbävningen 1755, där nu allehanda tåliga växter hade
fått fäste.
|
Fiskarna köar in till fortet
|
Fiskarna är inte höjdrädda
|
Det gamla klostret på väg mot förgängelsen
|
Min dotter fyllde ju 40 år, när de var i Thailand. Idag har mina tankar ofta gått
till Ekerö, där hennes familj hade ordnat ett överrasknningsparty med släkt och
vänner. Vi var med i tankarna och hoppas att de alla hade trevligt.
Lagom när vi skulle bryta upp från vårt nattläger, kom ett par andra svenskar och
pratade en stund. Vi åkte neråt staden, tittade på hamnen och for upp på en platå,
där det på ett par platser stod åtskilliga husbilar. Här var det fritt och skönt
med fin utsikt över havet, så har stannade vi för resten av dagen och beslöt oss
även för att övernatta.
Söndag 20 januari
Ovanligt nog var himlen mulen idag, när vi vaknade. Något regn kom det dock inte.
På vår fricampingsplats här i Sagres är det lugnt och skönt. Idag var det tydligen
något lopp som gick av stapeln. Kanske Sagres runt? I varje fall var det många,
som kom löpande. Långt bort såg vi att det fanns vätskekontroller. Det gäller nog
att ha bra kondition inför ett lopp här, för terrängen är mycket kuperad. Vägarna
var tydligen tillfälligt avspärrade och utryckningsfordon hördes. Efter den sista
startande i loppet körde såväl polis som ambulans.
Härifrån ser vi fyren på Cabo de São Vicente, som var den sista delen av
”den gamla världen”, som Columbus såg, när han gav sig av för att upptäcka ”den
nya världen”. Den ligger på andra sida bukten, där vi befinner oss och idag beslöt
vi oss för att åka dit. På väg såg vi även idag dödsföraktande fiskare, som stod
längst ut på de tvärbranta klipporna, som störtar ca 100 meter rakt ner i havet.
Jag undrar, om deras fruar, vet hur farligt deras män lever.
En hel del människor hade förlagt söndagens utflykt hit till Cabo de São Vicente.
Allmänheten får emellertid inte gå fram till fyren, utan får nöja sig med att beundra
utsikten över Atlanten. Här vid Atlantkusten blåser det alltid och idag var vinden
både hård och kylig. Hela området här ute är klassat som naturpark och växtligheten
är udda. Apropå växter, såg jag idag vildväxande blommande ringblommor.
Här ute lär det ska finnas en delfinkoloni. Jag vet inte, hur många timmar jag har
tillbringat med att speja efter delfiner utefter Europas kuster. Än har jag inte
med säkerhet sett någon. Idag stod jag länge och spejade med kikarens hjälp ut mot
en klippformation långt ut i havet. Tittar man tillräckligt länge, får man nog till
slut hallucinationer. Både Ingemar och jag tyckte, att vi såg något som ibland rörde
sig på vardera sidan om klippan. Vad det var, vet vi inte, men delfiner var det
nog inte. Halvt stelfrusna gick vi tillbaka mot bilen. På väg köpte vi en mycket
god hamburgare med hembakat bröd, som ett trevligt portugisiskt par sålde från sin
vagn. Efter ett par stopp, där vi vid ett par vikar beundrade surfarnas skicklighet,
åkte vi tillbaka till vår camping. Att surfa är tydligen en innesport här, för det
var många ungdomar ute.
Vi kände oss lite trötta, när vi kom tillbaka, lade oss att läsa och somnade ett
tag. De har mycket goda ”sumos”, fruktdrycker här. Vi tog en kvällspromenad till
en liten närbelägen bar, där vi drack en underbart god ”sumo”, samtidigt som vi
passade på att uträtta våra bankärenden via deras fria Internet. Det var länge sedan
vi hade Internetanknytning, så dagboken får vila ett tag. Vi har märkt en stor skillnad,
när det gäller språkkunnighet i Spanien och Portugal. I Spanien träffar man på många
unga människor, som inte alls kan engelska. Här i Portugal talar de flesta en bra
engelska.
Måndag 21 januari
Idag sken åter solen och det kom att bli en av de varmaste dagarna hittills under
vår resa.
Jag hade noga studerat turistbroschyrerna, för att få en uppfattning om, var och
när det är marknader här på Algarvekusten. Ingemar läser också turistinformationen,
men han ser aldrig något om marknader, men det är det med största sannolikhet inte
många andra män heller som gör. Vi människor ser ju så olika saker och det är det
som gör livet spännande. Idag skulle vi i varje fall åka till Silves, där
det var marknad. Staden ligger ca en timmes körning från Sagres, och jag såg fram
emot att få ta del av en marknad i ett för min del nytt land.
Solen lyste från en molnfri himmel och landskapet grönskade. Man upplever det lite
märkligt, att det finns så många träd här söderut, som inte är lövfällande. Mandelträden
blommar alltmer och i en del rabatter prunkar krokus och penséer, samtidigt som
man i grönsakslanden kan skörda kål m.m. året runt.
Med hjälp av navigator och en bra förare kom vi utan svårigheter fram till målet.
I början av marknaden var det rena handelsträdgården, där man sålde både fruktträd,
buskar, blommor och plantor. Här är det redan dags att sätta vårens vitkåls- och
grönkålsplantor. Det lär nog dröja ett tag innan det är dags i Sverige.
Vi gick runt ett tag och köpte ett och annat, innan vi slog oss ner för att dricka
en kopp kaffe. Våra svenska husbilsvänner, Eila och Ingemar, som vi tidigare träffat
flera gånger på väg, ringde och talade om, att de var i närheten. Vi gick ytterligare
ett varv och jag pratade på ett par ställen lite med indianer från Ecuador, som
stod och sålde välgjorda hantverksprodukter från sitt land. Dessa kvinnor och män
var så trevliga och vänliga, att jag hade svårt att gå därifrån.
När vi kom tillbaka till husbilen, anlände även våra husbilsvänner, så vi åkte tillsammans
tillbaka till Sagres. Med Ingemar vid ratten satt jag och njöt av livet och
dess rikliga gåvor. Jag känner mig djupt tacksam över att ha möjlighet till denna
långa resa med dess många värdefulla upplevelser. En del människor samlar ting av
olika slag. Jag samlar på fina minnen. Ur radion strömmade vacker musik från någon
portugisisk radiostation, solen värmde, naturen grönskade och vårblommor prunkade.
Jag kände mig så rik att tårarna rann.
När vi och våra vänner anlände till den vackra plats, där vi tillsammans med många
övriga hade fricampat några nätter, hade vi hunnit bli hungriga. Eila kokade potatis
och gjorde sås, medan hennes man grillade. Jag gjorde i ordning en sallad med diverse
innehåll, samt grillade squash och aubergine med vitlök. Min sambo hjälpte till
med dukning m.m. Maten smakade underbart gott, där vi kunde sitta ute i kortärmade
sommarkläder. Vi avslutade måltiden med vårens första jordgubbar från trakten. Vilken
underbar dag!
Tisdag 22 januari
Vi vaknade strax före soluppgången idag. Nu hade vi varit några dagar i Sagres och
kände för att sakta åka tillbaka mot öster och på väg undersöka ytterligare några
orter på den portugisiska Algarvekusten. Den klara himlen och den höga, friska morgonluften
förebådade om ännu en varm dag.
När Ingemar kontrollerade gasolflaskorna, upptäckte han, att den spanska flaskan,
som vi hade köpt i Vilanova utanför Barcelona i november, nu var slut. Genom den
automatiska omkopplingen användes nu den svenska flaskan, tills vi antingen fyller
den spanska här i Portugal eller byter hela flaskan, när vi kommer tillbaka till
Spanien.
Vi sa adjö till våra vänner, som skulle stanna ännu någon dag för att bese Sagres
med omnejd. Själva åkte vi sakta mot Lagos, som skulle bli vår första anhalt. På
väg kom vi förbi en av de stora keramikfabrikerna, som tyvärr hade stängt. Flera
av husväggarna var dekorerade med vackert olikformade och målade keramikfat. Varje
region i Portugal lär ha sin speciella stil, när det gäller keramikframställningen.
På väg höll åtskilliga vägarbetare på att rensa vägkanterna från ogräs och samla
ihop vinterns kvarvarande skräp. Vi har konstaterat, att man i Portugal försöker
hålla rent på ett helt annat sått än i Spanien, där man ofta kan se massor av tomma
flaskor, papper och plastpåsar, som ligger här och var i naturen.
Vi kom fram till Lagos, där Ingemar lyckades parkera bilen på en stor öppen
plan strax utanför hamnen och den äldre stadsdelen. Jag var inte riktigt utsövd
idag och bad att få ta en kort tupplur, medan Ingemar rekognoserade lite i omgivningarna.
Därefter satt vi ganska snart vid kaffebordet, innan vi gav oss ut för att se oss
omkring i de gamla gränderna strax ovanför hamnen.
Den stora och välsorterade fiskhallen blev vårt första stopp, där man tyvärr redan
höll på att stänga för dagen. Vi hann gå en snabb tur bland fiskarna, som höll på
att lägga kvarvarande varor på is i stora lådor. Vi blev lite konfunderade, när
vi tittade på mycket långa smala och silverglänsande fiskar, som man kallade Espada.
Svärdfisk är för oss en betydligt större variant, men det finns kanske olika sorter
av Espada.
Vi strosade omkring på de smala gatorna ett tag och tittade även in i en och annan
affär, innan vi slog oss ned vid en uteservering för att dricka en kopp capuchino
och studera folkvimlet. När vi kom tillbaka till bilen, visade utetermometern på
drygt +30 grader. Inne i husbilen var det drygt +36 grader. Puh!
Den fortsatta färden förlades till motorvägen och snart siktade vi Quarteira,
där vi tänkte övernatta på lämplig plats. Vi hade trott att Quarteira var en mindre
ort, men här är ytterligare ett av golfarnas paradis och det visade sig att staden
var vidsträckt och hopbyggd med Vilamoura, som är en välkänd segelbåtshamn.
Innan vi slog läger för natten behövde vi handla lite. Att hitta en supermercado
här var inte lätt, men till slut lyckades det. Efter att ha handlat det nödvändigaste
åkte vi strandvägen så långt det gick. Efter ett tag hittade vi ett litet paradis,
en stor sandplan ca 20 meter från havet, där det redan stod ett antal husbilar.
Med havet framför oss och sandstranden nedanför, parkerade vi, åt lite kvällsmat
och hann beundra den vackra solnedgången innan det var sovdags.
Onsdag 23 januari
Igår kväll somnade jag tidigt, men vaknade efter ett par timmar och var klarvaken.
Ingemar sov djupt. Jag smög fram i bilen och stängde av larmet, så det inte skulle
sätta igång, samt drog bort fördragsgardinerna vid framrutan. Grannarna i husbilen
bredvid var vakna och stod ute och pratade. Vildhundarnas olika skall ekade i nejden.
På stranden satt ett par och grillade. För övrigt var allt stilla. Det var fullmåne
och hela stranden badade i det vita månljuset. Långt ute på Atlanten syntes blinkande
ljus från fiskebåtar. Jag tog fram kikaren och kunde räkna till drygt trettio båtar
ute på havet. Det hela var så stämningsfullt, så jag blev sittande ett bra tag.
På morgonen fann vi en påse mandariner utanför dörren. Det var ett par engelsmän,
som stod bredvid oss med husbilen, som hade förärat oss dem. Mannen förklarade skrattande,
att en man hade åkt runt och sålt mandariner och hans fru hade köpt en hel stor
säck.
Det var den sedvanliga onsdagsmarknaden här i Quarteira idag och vi hade
beslutat oss för att leta oss dit. Till en början kom vi in på en fel väg, men sedan
var det bara att följa strömmen av människor, som bar på påsar. På en sidogata lyckades
Ingemar hitta en parkeringsplats. Den här marknaden är i storlek jämförbar med lördagsmarknaden
i Puerto Bañus. Här var den livliga kommersen redan igång, när vi anlände och vissa
handlare försökte överrösta varandra i försök att locka till sig köplystna. Knallar,
som skriker, flyr jag raskt ifrån. Jag föredrar de lågmälda med bra varor och dessutom
vill man ju gärna kunna få behålla trumhinnorna ett tag till.
Vi köpte bl.a. drygt 5 liter jordgubbar från Huelva för 3,5 Euro, så nu kan vi äta
jordgubbar morgon, middag och kväll. Strosande fram mellan marknadsstånden iakttog
vi folklivet. Den rara indianska kvinnan från Ecuador, som vi köpte ett par hattar
av på en tidigare marknad, fanns även här tillsammans med ett flertal av sina landsmän.
Några köpmän var förmodligen judar, iförda skägg och sina typiska hattar. Många
zigenare fanns bland köpmännen och ett flertal hade mycket bra varor. Plötsligt
hörde vi höga rop och några unga män rusade snabbt iväg med skynken och varor bland
marknadsstånden och allt folk. Jag trodde i all hast, att det var någon, som hade
stulit något och tänkte, att det var bäst att hålla sig undan, om det skulle bli
bråk. Ingemar hade hört, att de ropade ”polis” och det stämde. Tydligen var det
några, som inte hade tillstånd att sälja.
Vi slog oss ner en stund vid en servering med en stor munk och varsin café con leche,
innan vi gick runt bland stånden ännu en stund. Allt är minsann inte glädje och
ibland gör det så fruktansvärt ont inom mig att se människor, som far illa, när
jag själv har det så bra. På marken satt en man utan vare sig armar eller ben medan
en annan saknade båda benen. Det kom så oväntat. Jag gick sakta förbi och tårarna
bara rann. Det tog ett tag, innan jag hade samlat mig så pass, att jag kunde gå
tillbaka och lägga i en slant. Livet har så många sidor. För några dagar sedan såg
vi en man som haltade fram med hjälp av hemmagjorda kryckor av trä och tiggde. Får
man som handikappad ingen hjälp här i Portugal? Kan det verkligen vara så illa i
ett EU-land?
När vi kom tillbaka till husbilen, var det drygt +30 grader ute. Inne i husbilen
var det idag ”bara” +34,2 grader. Vi rådgjorde, om vi skulle åka vidare idag eller
om vi skulle stanna ännu en dag. Vi beslöt oss för att stanna för att ta det lugnt
vid sandstranden, där vi stod föregående natt. Ingemar tog åter ut bord och stolar
och vi kunde äta ute iförda minimala plagg, innan vi lite senare tog en lång strandpromenad
utmed vattnet. Stränderna är kilometerlånga här.
Vi satte oss åter ute på stranden och njöt av dagen. Ingemar läste och jag satt
och målade lite på skoj. Det var så roligt, att jag glömde både tid och rum. Våra
holländska grannar spelade musik med en spansk sångerska, vars hesa röst är något
utöver det vanliga. Tyvärr vet vi inte vad hon heter. Plötsligt blev det så mörkt
ute att jag inte kunde se längre och dessutom var allt alldeles fuktigt av den råa
kvällsluften. Det var med andra ord dags att gå in.
Torsdag 24 januari
Efter en kort tur till stranden på morgonen packade vi ihop för att åka mot Faro,
som med alla sina förorter är en betydligt större stad än de små mysiga städer,
som vi har besökt på Algarvekusten. Storstaden lockade inte, utan vi åkte rakt igenom
Faro och kom snart till vårt första mål för dagen, Olhão, där vi fann en
bra parkeringsplats intill hamnen. Solen värmde, när vi gick utmed strandpromenaden
mot de gamla saluhallarna. På väg beundrade vi de vackra parkbänkarna, som var helt
dekorerade med kakel. Emellanåt ser man även hela framsidor på hus, som har vackra
kakeldekorationer.
I en av saluhallarna säljer fiskarna och deras fruar nattens fångst. Här har även
slaktarna sin avdelning. I nästa intilliggande saluhall är det enbart försäljning
av frukt och grönsaker. Här var det mest äldre kvinnor, som saluförde sina varor
och konkurrensen var hård. Efter att ha handlat lite grönsaker och en påse färsk
potatis gick vi tillbaka till fiskhallen. Fisk skulle vi ha idag, men vilken? Där
fanns många fiskförsäljare och massor av olika sorters fiskar, som vi inte kände
till. Jo, lax, tonfisk, rockor och makrill förstås, men det är ju roligt att pröva
något nytt. Vi fastnade för en mycket lång, ganska kraftig fisk, som glänste som
silver. Jag såg att fiskaren styckade fisken åt en kund före oss och det var ett
plus. Snart gick vi därifrån med en styckad fisk, som avnjöts senare på kvällen.
|
Vår trevliga marknadsförsäljerska från Equador
|
En sorts espada/svärdfisk
|
En av parkbänkarna helt utförda i kakel och mosaik
|
Vi åkte nu vidare till Tavira, där det skulle finnas en firma med en man,
som enligt uppgift kunde fylla på alla sorters gasflaskor. Det skulle sitta en skylt
med en blå elefant utanför ingången, vilket egentligen innebar att det fanns en
biltvätt där. Vi hade redan tidigare varit i staden och letat, men utan resultat.
Ingemar var envis. Idag skulle det lyckas. Vi åkte gata upp och gata ner, men någon
blå elefant såg vi inte till.
På en mindre trafikerad plats kom vi till en liten trafikdelare. Tämligen nära refugen
på den högra sidan stod en mindre bil parkerad. Vår bil är både stor och bred. Ingemar
insåg att vi inte skulle kunna passera, utan svängde snabbt förbi på den vänstra
sidan, varefter vi fortsatte vårt sökande efter den blå elefanten.
Plötsligt svängde en polisbil upp på vår vänstra sida. ”Nej, inte nu igen” hann
jag tänka och hade nästan svårt att hålla mig för skratt. Ingemar vevade ner rutan.
En yngre polisman närmade sig, tog artigt av sig mössan och talade om för Ingemar
att de hade följt efter oss ett tag och att han hade en fråga. Det var ju i sin
ordning. ”Varför körde ni på den vänstra sidan om refugen” undrade polismannen.
”Därför att det var för trångt att komma fram på den högra sidan” replikerade Ingemar.
”Men jag kom förbi” sa polisen och tittade förväntansfullt på min sambo. ”Det förstår
jag” sa Ingemar, ”men vår bil är mycket bredare”. Polismannen kliade sig i huvudet,
tittade på vår bil och funderade ett tag, varefter han av allt att döma samtyckte.
Nu var Ingemar snabb och sa: ”Jag har en fråga till dig. Vi letar efter en blå elefant.”
Polisen tittade misstroget på Ingemar och upprepade: ”En blå elefant?” ”Ja, en blå
elefant.” Polisen såg mycket vilsen ut, tills Ingemar förklarade att man skulle
kunna fylla på gasol vid en firma, som har en blå elefant på skylten. Nu hade polisen
tydligen helt glömt bort felkörningen, för han lyste upp och talade om, att han
visste var det fanns en blå elefant, varefter han ingående förklarade vägen. Han
satte därefter upp handen till ett farväl, försvann till polisbilen, som raskt körde
därifrån. Någon gasolfirma hittade vi aldrig, trots att vi hade försökt att följa
vägbeskrivningen. Jag hade en svag känsla av att mannen ifråga hade visat oss raka
vägen ut ur staden. Svenskar, som letar efter blå elefanter, ska man nog akta sig
för.
Vi åkte nu raka vägen till Pedra dél Rey, där vi hade vildcampat tidigare.
Här stod redan ca 40-50 husbilar parkerade, varav två svenskar från Göteborgstrakten.
Atlantluften och åkandet tar på krafterna och vi var båda ganska trötta. Efter en
kort tupplur, gick vi till det lilla tåget, som åter tog oss över marsklandet ner
till stranden, där vi satt ett bra tag och njöt av havsvågorna, som rullade in.
En del mimosaträd blommar och även ett par gulblommande buskar, som varken är forsythia
eller ginst. De många mandelträden står i sin fagraste blomning och ängarna är fyllda
av blommor. Idag såg vi en hel del vallmo igen. Även ringblommor, petunior och tagetes
sprider sin lyster här och var. Det är underbart vackert.
Till Del 4