Spanien 20071016 – 20080404

Del 4. Karneval i Cadiz. Till  Ronda och Cordoba

 

Fredag 25 januari
Färden gick idag vidare mot gränsstaden Vila Real de Santo Antonio. I den intensiva värmen under dagarna hade även en del frukträd slagit ut. Temperaturen skiftar just nu under ett dygn med 20-25 grader, eftersom nätterna kan ha en temperatur på enbart +8-9 grader. I många apelsinlundar dignar träden fortfarande av frukt. Jag undrar, vad man gör med all överbliven frukt? För några veckor sedan såg vi att man hade gett fåren apelsiner.

Under vår resa utefter Algarvekusten har vi konstaterat, att man inte har fullt så mycket byggnation på gång som i Spanien. Boningshusen här utefter Algarvekusten har ofta fantasifulla skorstenar, som pryder byggnaderna. Husen är ofta målade i två färger, en färg för själva huskroppen och därefter har man dekorationsmålat dörr- och fönsterkarmar, taknockar, husknutar m.m. i en annan kulör.
Man ser ganska många övergivna och förfallna hus på väg. En del är rena ruinerna. Mindre slumområden med hoplappade hus av plåt, papp m.m. finns här och var. Vilka bor här? Bebos de måhända av kringvandrande zigenare? Jag vet inte. Det är en ren gissning. Vi har vid ett flertal tillfällen mött zigenarfamiljer, som kommer åkande med sitt bohag i en kärra med förspända hästar. Ibland travar en eller två hästar efter kärran. I ett vägskäl hade en zigenarfamilj slagit läger i gröngräset, där man hade spänt upp ett stort tygstycke som skydd. Under detta låg familjens sängkläder m.m. Mannen i familjen försökte få en eld att ta sig. Förmodligen skulle man laga mat.
Jag får inte det här att gå ihop i dagens moderna Europa. Vilka zigenare är det, som fortfarande för ett kringströvande liv? Det kom ju många zigenare till Spanien och Portugal för flera generationer sedan och dessa är ju idag väl etablerade i samhället. Det här måste jag forska mer i.

Vi kom i varje fall fram till Vila Real de Santo Antonio, som har en stor hamn för fritidsbåtar. Vi parkerade efter hamnvägen, där det redan stod ett flertal husbilar. Här träffade vi även på det svenska par, som vi mött vid ett tillfälle i Sagres. Vi hade inte tänkt stanna över natten i staden, utan ville bara se oss omkring och vandrade därför runt en hel del i den gamla staden, som har specialiserat sig på försäljning av bomull och frotté i mycket fin kvalitet. Varorna ligger vackert upplagda i hyllor och de små affärerna drivs ofta av kvinnor.

Efter att ha delat på en stor portion grillade sardiner, for vi vidare in i Spanien och till hamnen i Mazagon, där vi tidigare hade övernattat. Här stod redan ett flertal andra husbilar, bland dem en svensk, som vi dock inte kom i kontakt med. Med larmet påkopplat, somnade vi gott.

Lördag 26 januari
Idag åkte vi tillbaka till Torreguadiaro intill Sotogrande. Vi var lite nyfikna på om purpurhönorna, fanns kvar på sin häckningsplats. För att vi skulle komma fram lite fortare, åkte vi motorvägen över bergen. Det vackra vädret föredrog tydligen att hålla sig kvar i Portugal, för nu blev det mulet och blåste kraftigt hela vägen. Grönskan och blomningen hade kommit mycket längre vid Algarvekusten än här på den spanska sidan. Positivt är att man har börjat städa efter vägarna på flera håll.
Sent på eftermiddagen anlände vi till Torreguadiaro, där det redan stod ett flertal husbilar. På en intilliggande vildcamping vid havet såg vi ett par av de tyska husbilar, vi hade stått tillsammans med tidigare här. Idag var vi ganska trötta. Jag hade köpt färsk svärdfisk på Carrefour vid ett uppehåll. Den gick lätt och fort att laga till och den var en delikatess som vi åt med andakt.

Söndag 27 januari
I natt ven och tjöt det ordentligt runt knutarna. Solen har gjort krampaktiga försök att titta fram. Fiskare är ett härdat släkte, som inte ger upp för vädrets makter. Redan igår kväll stod ett par män i vattenbrynet med sina spön och stod de fortfarande kvar i den saltmättade vattendimman sent på morgonen idag.
Klockan är nu 20.30 och dagen lider mot sitt slut. Det blåser fortfarande, även om vinden har mojnat något. Vi har just delat på en stor solmogen mango. Det är bara så gott! Ur radion strömmar vilsam spansk musik. Ingemar löser ett sudoku, så då kan jag passa på att skriva lite.

Dagen har för övrigt varit lugn. I den värsta blåsten tog vi en strandpromenad och gick bort till lagunen i hopp om att få en skymt av purpurhönorna. Mycket mer än en skymt blev det inte. Med kikarens hjälp kunde vi ana honan, som tydligen ligger på ägg, Den andra fågeln gick långt bak i den höga vassen.
Lite senare under dagen gick vi till den irländska puben, för att kunna läsa mail och göra ett par inlägg i resedagboken. Det var mycket segt idag och jag höll nästan på att ge upp. Förhoppningsvis kom något av inläggen in. Lyckades efter en dryg timme få fram e-mailen, som vi nu har läst och glatt oss över.

Ingemar har just läst om förberedelserna inför karnevalen på Algarvekusten. Mamma mia! Nu blir det svårt att välja. Loule läste jag lite om, redan när vi var i Portugal. I Loule kommer det tydligen att bli mer brasilianskt än tidigare. Cádiz lockar här i närheten. Det får nog bli det sistnämnda.

Måndag 28 januari
Blåsten har inte gett sig helt ännu, men det verkar bli varmare igen. Det var hög tid för storstädning i husbilen. Medan jag gjorde en grundlig rengöring i dusch- och toalettutrymmen, tog Ingemar ut alla mattor och skakade den samt dammsög av golven. Jag borstade rent alla dynor och tvättade golven. Mattorna behöver textiltvättas, men det får bli i morgon.

Vi behövde fylla på gas i den spanska flaskan. Ingemar ringde vår kontaktman för gasolpåfyllning i Estepona och stämde träff med honom i hamnen, varefter vi åkte raka vägen dit. Här är det ”por la mañana”. Vi skulle träffa honom kl. 14.00. Han kom ½ timme tidigare. ”Bra”, tänkte vi, ”då kommer vi fortare hem.” Mannen, som är belgare, skulle komma tillbaka kl. 15.00. Han kom strax före kl. 16.00. Ja, ja, är man i Spanien så är man.

Under tiden passade jag på att göra lite nytta och tvättade en del handtvätt. Eftersom vi inte hade någon gasolanslutning, räckte varmvattnet bara till tvätt och en sköljning, men vad gjorde det? När gasolflaskorna åter var på plats, började vi åka hemåt. Vi stannade vid en större bensinmack, där Ingemar fyllde på vatten. Man får ju inte vara dum, så jag passade också på att göra någonting. Jag fortsatte att skölja tvätten. Det tog ovanligt lång tid att fylla på vatten, för jag behövde skölja många gånger. 

Till slut var både vattentanken full och tvätten sköljd. Vi kunde nu fortsätta tillbaka mot vårt kära Torreguadiaro. Vi behövde fylla på vårt brödförråd och Ingemar svängde av till Lidl. Numera sitter han mestadels gärna kvar i bilen, medan jag går in och handlar, vilket jag har full förståelse för. Jag skulle bara köpa bröd. Något lämpligt bröd hittade jag inte, men kom ändå tillbaka med en stor påse fylld av diverse varor.
Medan jag lagde köttfärssås med pasta, lyckades Ingemar hitta tvättställningen bland allehanda ting i skuffen. Tvätten var snart upphängd och ganska trötta efter dagen diverse göromål, slog vi oss ner vid matbordet. Idag blev det ingen sen kväll. Det är jobbigt att vara pensionär, men vad bra vi har det!

Tisdag 29 januari
Hundskall i flera tonarter och det glada kvittrandet från de små gröna papegojorna väckte oss. Fiskarna satt åter på stranden med sina långa metspön och väntade på lunchmaten. De kommunalanställda unga männen körde sedvanligt sin speciella sopmaskin på stranden, så nu är all bråte efter den hårda blåsten borta. Solen lyste åter från en klarblå himmel. Vad kan man mer begära?

Idag ringde Ingemar till camping La Rosaleda i Conil och beställde en plats för vår husbil inklusive oss under några nätter. Vi får ”vår” gamla plats nr 89 igen. På söndag går det stora karnevalståget i Cádiz och det vill vi se. Det är många år sedan jag var med på en spansk karneval, så det är något jag ser fram emot. En buss var redan fullsatt, men det skulle med största sannolikhet avgå ytterligare en buss från campingen.

Jag hade skrivit en hel del dagboksinlägg, som det inte hade funnits möjlighet tidigare att lägga in i resedagboken. Datorn togs idag med ner till den irländska puben, där det brukar vara hyfsat bra uppkoppling. Även här är det tydligen lite si och så numera och att surfa mellan sidorna i resedagboken tar mycket tid, om det ens går. Jag försökte lägga in flera dagar samtidigt, men det misslyckades, så det var bara att kopiera in en dag i taget. Vad jag inte tänkte på, var att det för varje inlägg jag gjorde, gick det ut ett meddelande till dem, som följer vår resa. Det blev alltså 8-10 stycken meddelanden till var och en, vilket jag beklagar och ber om ursäkt för.

Onsdag 30 januari
Den här dagen blev lugn, utan några större omvälvande händelser. Vi vildcampar fortfarande på den stora parkeringen vid stranden i Torreguadiaro tillsammans med ca 10 andra husbilar från England, Tyskland och Frankrike.
När man är ute så här länge och dessutom långt hemifrån, går tankarna ofta till släkt och vänner. Tankekraftens energi är snabb och med dess hjälp finns inga avstånd. Våra vuxna barn och deras familjer finns också hela tiden med oss.
Innan vi åkte hemifrån i oktober förra året, fick vi en liten vitmålad duva i trä som maskot av ett par grannar. På duvans kropp finns Närkes landskapsblomma, en gullviva, målad för hand. Med duvan följer en önskan om lyckosam resa och att den hittar vägen hem. Duvan har hela tiden hängt i husbilen och än så länge har den medverkat till att ge oss både tur och många fina upplevelser. På en vägg i köksavdelningen sitter ännu en gåva från en vän. Det är en svartmålad ren, snidad i trä, som har sitt ursprung hos våra vänner i Västervik. Smörkniven i kökslådan kommer också därifrån.

Längs hela Medelhavskusten finns åtskilliga vakttorn i sten kvar från 1400-talet. En del är väl bevarade, medan andra ser ut att vara färdiga att rasa samman. Den arabilska och romerska kulturen präglar fortfarande mycket och överallt finner man spår från en svunnen tid i form av stadsmurar, fästningar, slott, vakttorn, fort, viadukter och kloster. Vi åker runt mycket och upptäcker hela tiden, vilken fascinerande blandning från olika kulturer och tidsepoker man finner överallt.

Torsdag 31 januari
På morgonen var allt stilla, när gryningsljuset började väcka världen till nytt liv. Från stranden följde vi solen, där den snabbt rullade upp som ett stort eldklot bortom havet. Långt borta vid horisonten skymtade vi Atlasbergen i Afrika.
Vi kände för en tidig morgonpromenad utefter stranden och bort mot lagunen, där så många fåglar häckar. Jag hade länge tänkt plocka några av alla de små vackra, platta stenar, som slätslipade av vind, vatten och salt ligger i högar på stranden. Det blev inte av den här morgonen heller. Vinden var nämligen isande kall, så det var bäst att gå fortast möjligt. Vi hade hoppats på att åter få se purpurhönorna, men de gömmer sig väl i vassruggarna. Där stor emellertid ett exemplar av en annan här förekommande fågel, som vi inte hade sett tidigare och det var en stor grå häger, La Garza Real. Det finns ju många olika arter av hägrar.

Idag kom textilschampot till användning och bilens mattor fick en lite jämnare kulör, så länge det varar.
Solen värmde gott under dagen, även om vinden envisades med sin isande kyla. Ingemar tog en cykeltur i nejden, medan jag föredrog att klottra lite med färgpennorna ömsom till indianmusik och ömsom till Mozart.

Fredag 1 februari
Himlen var mer eller mindre mulen redan på morgonen och förblev så under resten av dagen. Något regn kom emellertid inte.
Vi åkte idag ca 10 mil tillbaka till Conil, där vi hade beställt plats på campingen under några dagar. Vi hade vildcampat under ca 14 dagar och det var dags att tvätta både bil och kläder.

Med tanke på att vi skulle vilja åka över till Afrika lite senare, svängde vi ner mot Tarifa, för att se var vi skulle kunna parkera bilen. Den här gången åkte vi en annan avfart och det gick betydligt bättre än förra gången, när vi trasslade in oss i stadens gränder. Stora parkeringsplaner fanns det också, där redan ett antal husbilar stod parkerade.
Vi åkte därefter av till camping Rio Jara, nära Tarifa, där det visade sig att man förmedlade korta resor till Afrika och även ordnade med transport till hamnen, vilket är bra att veta.

Efter att ha handlat helgmat och en massa vattenflaskor, åkte vi nu raka vägen till campingen i Conil, där vi fick vår gamla plats, vilket kändes både vant och tryggt. Innan kvällen hann jag tvätta upp en del handtvätt.

Lördag 2 februarti
Idag var det samarbete, som gällde. Tvättlinorna satt redan på plats, men tvättställningen skulle ut. Jag packade ihop tvätten och medan Ingemar gick och laddade en tvättmaskin på campingen, lagade jag frukost. Snart hängde tvätten på plats och idag torkade det fort.
Senare på eftermiddagen tog vi itu med biltvätten. Ingemar tvättade bilen utvändigt, medan jag tvättade träytorna invändigt och putsade alla fönster in- och utvändigt. Såg senare, att det inte hade blivit så bra, som jag hade hoppats, men finputsen får bli en annan dag.

Söndag 3 februari
Kl. 12.00 avgick två bussar från camping Rosaleda i Conil till Cadiz, där vi fram till återfärden kl. 22.30 skulle få uppleva karnevalen. Det var vårt första besök i staden, som anses vara Europas äldsta. Landtungan, som förbinder Cádiz med fastlandet var lång, men till slut stannade bussarna vid varuhuset El Corte Inglés för att släppa av oss.

Det visade sig, att gångsträckan in till stadens centrum var ganska lång. Bilar och människor strömmade till från alla håll. Vi följde strömmen och kom efter att ha passerat trånga gränder, fram till den stora katedralen, där det mesta just då tycktes utspela sig på den stora öppna platsen framför kyrkan. Större och mindre näringsställen var öppna överallt runt torget. Här såldes nyfriterade chips, mandelgodis, smårätter, dricka och starkvaror i öppna stånd. Försäljare av maskeradtillbehör, hattar, solglasögon, visselpipor m.m. hade fällt upp sina små bord överallt på de smala gatorna i den gamla stadsdelen.

Många, såväl vuxna som barn, var utklädda, men långt ifrån alla. Aktörer i större och mindre grupper uppträdde på varje ledig plats. Ett roligt inslag, som vi träffade på flera gånger under dagen, var en grupp ”chirigotas”, bestående av 12 äldre kvinnor, som dansande och sjungande på ett komiskt sätt berättade om vardagen – tror vi. Det var bara att hänga på med handklappning, dans och sång för den som så ville.

Trummor och gitarrer ackompanjerade en lite större grupp av ”comparas”, som också beskrev vardagslivet lite mer poetiskt á la Bellman. Tyvärr räckte vår spanska inte till för att förstå innehållet. Visselpipor och klappande pinnar ledde mindre grupper ”kvartetter”, som tydligen är ett utvidgat begrepp. Att tolka deras förlöjligande av sociala och politiska händelser fick vi försöka göra via kroppsspråk och sång, vilket inte heller var så lätt, men vi hade roligt ändå.
Plötsligt lockade ett härligt trummande oss att ändra riktning. Här skulle det hända något nytt! Det visade sig vara en liten pojke i 3-4-årsåldern, som hade en stor trumma hängande på magen. Jag stod som klistrad vid detta lilla musikaliska underbarn, som oberoende av omgivningen helt hängav sig ut ett mästerligt trummande. Rytmerna växlade och han använde sig av såväl trumskinnet som blecket runt instrumentet i sitt musikaliska utövande. Vad blir det av denna lilla människa?

En av de välsjungande manskörerna

Gatuförsäljning av skaldjur

               

En stolt pappa med en av de charmigaste på karnevalen

Den lille trumslagarpojken

I en pelargång befann sig ett litet gäng musiker, som framförde allt från Johannes Brahms ”Ungerska danser” till irländsk och orientalisk musik. En av de unga männen spelade elektrisk fiol med stor genialitet, en annan hanterade digeridoo, medan den tredje hade en välklingande trumma i form av en slags låda. En ung kvinna dansade orientaliska danser med stor inlevelse.

Vid restaurangerna i centrum var det lång väntan på mat och dryck. Med köerna till toaletterna var det likadant. Vid det första tillfället, när jag skulle uppsöka toaletten, var det 17 kvinnor före mig och jag köade närmare en timme. Bakom mig stod en kvinna, som hade inhandlat ett tortyrinstrument för öronen. Jag har ingen aning om, vad det kallas för, men det lilla otyget sattes på tungan och när kvinnan skulle ”prata” hördes enbart höga, snabba, skärande och obehagliga toner. Hon älskade att prata och hon tilltalade alla, som kom i närheten av henne och det var många. Ingen förstod vad hon sa. Puh! Ingemar började tro, att jag hade tuppat av.
Framåt kvällen började ett och annat ekipage, framfört av traktorer visa sig på gatorna. På dessa fanns stora manliga körer, ”coras”, som med dramatiska gester och underbart vacker sång, framförde sina verk, som lär belysa dagsaktuella politiska händelser. De sjöng i varje fall en hel del om ”hjärta” och ”något, som de har” och ”något som de önskade”. Hoppas att de fick det de önskade, för det var de värda! 

Idag var det första gången, som vi hade behövt ett paraply. Det regnade faktiskt lite av och till under kvällen och försäljarna fick bråttom med att packa ihop sina varor. Dessutom blåste det kraftigt. Vi ignorerade regnet och blåsten så mycket som möjligt och försökte följa folkströmmen, för att på detta sätt komma till händelsernas centrum. På detta sätt lyckades vi gå samma gata fram- och tillbaka minst fyra gånger. Varje gång vi kom fram hade folkströmmen vänt åt andra hållet. Sista gången förde den oss långt in i de gamla gränderna och plötsligt stod vi på ett mycket litet torg, där det var packat av ungdomar, alla försedda med drinkar i händerna och av allt att döma i väntan på att diskoteken skulle öppna. Tack vare Ingemars förträffliga orienteringssinne lyckades vi hitta den långa vägen tillbaka till El Corte Inglés, där vi väntade en dryg timme, innan bussen anlände och förde oss hemåt igen. För min del hade det blivit lite för mycket av blåst och allt gående på kullerstenar, så min icke önskvärda kompis fibromyalgin gjorde sig ordentligt påmind. Jag var glad över att min bästa kompis, Ingemar, stödde mig den sista kilometern.

Måndag 4 februari
Idag blev det en allmän vilodag efter gårdagens karneval. Ingemar tog en cykeltur, men min kropp bromsade och ville ha lugn och ro. Tur att tankeverksamheten inte är alltför beroende av kroppen! Jag har reflekterat en del över gårdagens upplevelser.

Vi visste redan från början, att karnevalen i Cádiz skulle vara lite annorlunda än ex. på Kanarieöarna, där jag har varit ett flertal gånger, men jag var nog inte beredd på, att det skulle vara så stor skillnad. De olika grupperna, som jag skrev om igår, fanns ju på plats, men nog saknade vi ett riktigt karnevalståg och framför allt influenserna från Brasilien m.m. när det gäller musik och dans. Vi hörde inte en enda sydamerikansk rytm under hela dagen och inga sambadansande flickor fanns på plats. Måste tillstå, att jag kände mig lite besviken. Var inte ensam om detta.

Ett par engelsmän, som att bakom oss i bussen under hemfärden, frågade vad vi tyckte om karnevalen. De hade varit på karneval i Cádiz under flera år och tyckte, att det var dåligt i år. Förra året exempelvis hade det varit 20-30 dekorerade vagnar och en parad. Även den sydamerikanska musiken hade funnits. Det var skönt att höra för vi funderade smått över, om vi hade missat något väsentligt, men så var det tydligen inte.

Onsdag 6 februari
Gårdagen bjöd på ett strålande vårväder med sol och värme. Ingemar fyllde på vatten, tömde gråvattnet och toan, medan jag tvättade upp den sista handtvätten. Vi längtade tillbaka till friheten igen och bröt upp från camping La Rosaleda på förmiddagen, för att åter åka till vår favoritplats för vildcamping i Torreguadiaro.

Våren fortsätter med sin hänförande förvandling av naturen. Åkrar och ängar, som under några få månader var en ögonfröjd med sina skiftande jordfärger, är nu vackert gröna.
Här och var lyser mimosan upp naturen med nyutslagna små gula bollar och utefter vägkanterna står enstaka buskar, vars graciöst vajande grenar är översållade av minimala vita blommor. Det blir vackrare för varje dag och förändringarna sker nu snabbt.

Vi tog en lång strandpromenad idag och stannade till vid den lilla lagunen, där vi såg många sothöns och flera olika småfåglar, men ingen purpurhöna. Idag höll 6-7 ungdomar från en organisation för miljöskydd på att skära ner en del av den gamla vassen från förra året. Hela det här området är klassat som naturpark p.g.a. sin unika strandvegetation och sitt fågelliv.

Hamnen för fritidsbåtar är stor i det intilliggande Sotogrande och idag fortsatte vi vår promenad runt en stor del av anläggningen, där lyxiga lustyachter ligger på rad, den ena större än den andra. Idag var det livlig verksamhet på ett flertal båtar. Många anlitar speciella rengöringsfirmor, som ständigt putsar båtarna och ser till att de hålls i ordning.

Vi fortsatte till en restaurang, där vi åt dagens lunch, innan vi återvände till stranden för att sakta vandra hemåt. Det hade börjat blåsa mer och de skummande havsvågorna rullade energifyllda och med stor intensitet mot stranden. Utefter en havsstrand finns det alltid mycket att se och lyssna på och så var det även idag, varför promenaden hem tog lång tid. Några yngre män fångade vår uppmärksamhet, där de med hjälp av surfingbrädor och färggranna skärmsegel utmanade havsvågorna i sin framfart.

Torsdag 7 februari
Natten blev lite orolig p.g.a. den hårda blåsten. Jag hade svårt att sova, eftersom vinden och havet förde ett förfärligt oväsen. När klockan närmade sig halv fyra på morgonen, gav jag upp och satte mig vid datorn för att redigera en del av våra foton. Efter ett par timmar gick det bättre att sova.

Fiskarna är ett härdat släkte, som inte ger upp för vädrets makter i första taget. Tidigt på morgonen kom en man, som medförde tre kraftiga metspön, strävande mot vinden på väg ner till stranden. Även vi trotsade den hårda blåsten och tog en liten promenad utefter havet. Vinden var inte kall och termometern visade på omkring +15 grader. Resultatet av denna vandring blev att håret förvandlades till en saltstod och jag såg ut som en punkare.

Mannens fiskelycka uteblev dock idag, för snart invaderades stranden av glatt samspråkande unga män i våtdräkter, som kämpade fram med sina surfingbrädor och uppblåsbara, färggranna skärmsegel. Den ena bilen efter den andra anlände till parkeringen, där all tänkbar sportutrustning för det våta elementet plockades fram. Snart studsade mellan fjorton och sexton brädseglare fram i havets upprörda vågor. Vilken uppvisning vi fick vara med om! Vi satt som klistrade vid fönstret timme efter timme och iakttog hur ungdomarna trotsade havets upprörda vågor, där de skickligt for fram över vågkammarna, tog höga skutt och ibland slog volter i luften. Jag gick en bit ner mot stranden och gjorde ett försök att videofilma med hjälp av min lilla digitalkamera. Resultatet blev inte så lysande, delvis beroende på att det var svårt att hålla still kameran i blåsten.

En av de många duktig surfarna

De små prickarna i vattnet är surfare

Fredag 8 februari
Nattens härjningar var om möjligt hårdare än förra nattens. Lite extra ackompanjemang fick vi genom att vinden hade vänt en aning och nu med ett glädjetjut for genom det minimala utrymmet i den hårt hoprullade markisen. Det finns inga öronproppar, som står emot detta.
Idag vägrade jag att gå ut. Håret var nytvättat efter gårdagens saltbad och jag hade tröttnat på att vara punkare.

Ett mindre antal surfare infann sig även idag på stranden, men nu var de kvicka att ta på sig både vindtäta jackor och mössor, när de kom upp på land. Temperaturen var ungefär densamma som igår, men vinden var hårdare och saltvattnet piskade med stor kraft mot allt och alla. Även rutorna i husbilen hade fått en beläggning av salt.

Lördag 9 februari
Puh! Nu börjar vi tröttna på den ihärdiga blåsten. Jag tog på mig en tröja och en jacka direkt på morgonen och gick raka vägen ner till stranden. De stackars vindpinade palmerna far verkligen illa i den hårda blåsten. Ett litet träd vacklar betänkligt och skulle behöva stöttas. En mindre belysningsstolpe vid strandpromenaden har blåst omkull. På stranden låg massor av skräp, mindre lådor och t.o.m. en tunna, som flutit iland. Däremot fanns det få nya snäckskal. Vågorna har under natten tagit sig längre upp på land. Idag var det endast en surfare, som vågade sig ut i böljorna.

Utanför Marbella har en val kommit på avvägar och flutit iland. Trots ihärdiga räddningsförsök dog den sorgligt nog. Förmodligen hade den blivit påkörd av ett fartyg, eftersom den var skadad. På stranden utanför Zahara, nära de romerska lämningarna, flöt en delfin iland, som man lyckligtvis kunde rädda.

Livsmedelsförrådet behövde fyllas på, så vi gjorde en utflykt till bl.a. Carrefour i Los Barios. Det var skönt att komma ut ett tag. På parkeringen utanför Lidl träffade vi ett danskt par med husbil, som skulle åka till Marocko. De kom närmast från Torre del Mar, där de hade haft vackert väder. Undra på att de frös här! Aldrig i livet att jag sätter mig i en båt i den här blåsten!  Nu hoppas vi att stormen snart bedarrar.

Igår skrev jag ett flertal mail till släkt och vänner, där vi bl.a. önskade en trevlig helg. Den helghälsningen lär nog komma lite sent. Jag hade hoppats på att kunna skicka iväg mailen idag, men i det här vädret är vägen lång till den irländska puben, där vi kan koppla upp datorn mot nätet och det blåser för mycket.

Vi gick i. st. upp till det närliggande hotellet, där man har en betaldator. Ingemar hade tidigare hittat en spansk länk, där vi kan se vädret för sju dagar framöver. Tack vare den, var vi förberedda på det nuvarande försämrade vädret. Tyvärr ser det inte ut att bli bättre under de närmaste dagarna. ”Falsksångarna”, d.v.s. vi, har tränat flera dagar på ”Ta mig till havet” och ”Stormy weather” och vi skulle gärna vilja sjunga en sång om solen nu.

Söndag 10 februari
Vinden fortsätter att tjuta och saltvattensdimman ligger som en suddig ridå över stranden. Sömnen blir orolig och i natt gick jag upp och satte mig att läsa någon timme. Min trogne kompis fibromyalgin tror, att om det stormar ute, så har den också tillåtelse att röja runt i min kropp, som ett svar på vad som händer i den större världen, vilket är en total missuppfattning.

Sent på förmiddagen beslöt vi oss för att trotsa blåsten och gå till den irländska puben, för att där kunna koppla upp den egna datorn mot Internet. Idag hade t.o.m. windsurfarna gett upp och stranden låg öde. Sjöfåglarna kämpade för att hålla balansen i kastvindarna. De små papegojorna lyste helt med sin frånvaro, vilket var fullt förståeligt. I den lilla lagunen var det tämligen stilla. Den stora hägern stod emellertid på plats och övervakade området.

På puben var det tämligen folktomt, sånär som på några enstaka engelsmän, som satt vid sina bärbara datorer och surfade. Vi beställde varsin stor kopp café con leche och ägnade oss cybervärlden ett bra tag. Vid 14.00-tiden fylldes lokalen plötsligt av människor i alla åldrar och t.o.m. barnvagnar drogs in. Här skulle man äta lunch innan den engelska fotbollsmatchen skulle sändas på storbildsskärm.

Vi packade ihop och strävade hemåt i den hårda blåsten för att laga söndagsmiddag. Den stora skivan kotlettfisk, som inköptes igår fick med nöd och näppe rum i den största stekpannan. Snart satt vi vid det dukade bordet och njöt av en underbart god fisk, dilldoftande potatis, en blandad sallad och ett glas kallt rosévin. Vad gör det, att det blåser ute?

Måndag 11 februari
Levanten fortsätter att svepa fram över kusten med oförminskad styrka. Det börjar kännas, som om vi har gått i ide och vi saknar lite längre promenader. Ingemar tittar inte ens åt cykeln. Att gå i medvind går an, men i den hårda motvinden är det nästan svårt att andas. Jag saknar fåglarnas annars så livliga konversation och vi märker att de kurar avvaktande i vassruggarna och palmerna. Ibland kan man se några få sjöfåglar, som gör krampaktiga och energislösande försök att flyga mot vinden. Därefter gör de som segelbåtar i blåst på havet, enligt min sambo. De kryssar fram på himlen.

Idag fyllde en f.d. skolkamrat, tillika en av mina bästa vänner, Vivianne, jämna år. Vi är födda samma år och har svårt att förstå, att det är oss det handlar om. Inte är vi så gamla! Hennes man skulle överraska henne med något och jag undrar vad det blev, för jag har både mailat och försökt ringa flera gånger de senaste dagarna, utan att få kontakt.

Vår spanska gasolflaska var tom och behövde bytas och dessutom kände vi för att göra en utflykt idag. Vi behövde även komma ifrån den eviga blåsten ett tag. Ingemar ville undersöka, om en bensinstation i Los Barrios, som tillhör Repsolkedjan, säljer propan. Det visade sig snart, att de inte saluför propan, utan enbart butan.
Jag hade större tur, för nu befann vi oss nära ett inköpscenter, där jag gärna ville besöka en speciell affär för att se, om de hade fått in nya kläder inför våren. Helt nära denna affär fanns även ett par butiker för elektronik, så Ingemar blev inte sysslolös.

Eftersom vi inte hade fått tag i gasol, ringde Ingemar vår kontaktman i Estepona, för att få flaskan utbytt. Efter ca en timme var vi framme i Esteponas hamn, där vi hade stämt träff med mannen ifråga. Medan vi väntade, träffade vi ett par andra svenska husbilsägare, som var på väg till Ronda. Även vi har tänkt åka till den gamla staden högt uppe i bergen, men vill gärna avvakta lite bättre väder. Mannen med gasolflaskan infann sig snart, gasolflaskan blev utbytt, och vi fortsatte hem igen till vårt blåshål i Torreguadiaro.

Vi ville gärna se väderprognoserna på Internet för de närmaste dygnen. Att gå till puben i blåsten kändes för långt, så vi gick i. st. till det närbelägna hotellet, där vi lånade en betaldator en timme. Det såg inte ut att bli bättre väder under de närmaste dagarna oavsett var man befinner sig utefter kusten. Det är bara att avvakta.

Tisdag 12 februari
Mitt hår är i ett bedrövligt skick efter all blåst och är dessutom i stort behov av klippning. Vi tog en promenad runt hela Torreguadiaro i hopp om att hitta en damfrisörska. Vi fann en liten salong, men den hade stängt en halvtimme tidigare och skulle inte ha öppet förrän på fredag igen. Vi slog oss i. st. ner vid en liten barservering för att äta en toast. Hit kom även en äldre engelsman, som verkade leva i svår misär. Många gånger undrar jag, vad som ligger bakom vissa levnadsöden.
Efter lunch tog Ingemar med den bärbara datorn och vi gick till den irländska puben för att surfa lite och framför allt för att se om väderprognosen blivit bättre. Man får ta sedan dit man kommer, så jag gjorde som alla engelsmän, drack ett par koppar te, medan Ingemar drack ett glas öl. Vädret såg inte ut att bli bättre, snarast tvärtom. Det skulle blåsa ännu mer under det närmaste dygnet. Tur nog är det inte kallt, utan temperaturen håller sig omkring +15-16 grader även under nätterna.

Någon frågade, om vi inte saknar våra barn och barnbarn. Visst gör vi det! Det vore konstigt annars, men vi håller kontakt hela tiden. Mina barns familjer finns i mina tankar åtskilliga gånger per dag. Vad vore jag utan dem och utan min sambo? Mina två barn har gett mig fem underbara barnbarn, som ständigt ger mig mycket glädje och den gåvan är jag djupt tacksam för.
Ingemar vände bilen idag. Den hårda och ihållande blåsten hade åter börjat slå en del i den hoprullade markisen. Dessutom har jag under ett par dagar dragits med en ihållande hosta och har klagat över att jag känner lukten av avgaser, när vi ska sova. Efter att ha konstaterat att lukten inte kommer från någon av de andra parkerade bilarna eller deras eventuella elverk, kom vi så småningom underfund med att blåsten slog in de svaga avgaserna från kyl och frys, men detta är nu åtgärdat.

Onsdag 13 februari
Man kan faktiskt bli sjösjuk även på land. Nu vet jag det. Jag började t.o.m. att vagga fram som en sjöman. Levanten hade nämligen härjat värre än någonsin under natten. Väven i fördragsluckorna i taket skakade och rasslade. I natt drog jag bort den stora luckan och då blev det lite tystare. Bilen gungade emellertid som en båt i blåsväder.
Vi har av allt att döma sovit i skift i natt. Under den första delen av natten kunde jag inte sova, utan gick ut flera gånger för att se om de andra husbilarna stod stilla. Efter att ha sett att alla bilar stod kvar och med Ingemars försäkran, att husbilen inte skulle tippa, blev jag lite lugnare, somnade och sov djupt under resten av natten. Under de tidiga morgontimmarna hade emellertid Ingemar blivit störd av levantens härjningar och därmed sovit oroligt.
Under frukosten fattade vi ett beslut, nämligen att åka ifrån den blåsiga kusten ett tag och i. st. bege oss upp i bergen till Ronda, som är den största av ”de vita byarna”. Enligt väderprognosen såg det ut att bli mindre blåsigt i Ronda under de närmaste dagarna, även om temperaturen skulle bli lägre än vid kusten.

Husbilen såg ut som om den inte hade blivit tvättad på länge, för den hade nu en beläggning av såväl salt som sand efter den långvariga levanten, men vi beslöt oss för att låta rengöringen vänta, tills vi kom till en camping. Vi packade snabbt ihop och var snart på väg. Det ”råkade” finnas ett stort Gardencenter alldeles i början på vår färdväg. Jag hade länge velat göra ett besök där och idag styrde Ingemar snällt in på parkeringen och följde även med in. Den liknade i stort sett handelsträdgårdarna i Sverige, bortsett från att man här även saluför djur, både fiskar, fåglar, mindre sällskapsdjur och även hundar. Jag har svårt för att se hundar i burar. De stackars små hundvalparna behöver ju levande kontakt. Här fick jag tag på en kruka färsk basilika.

Landskapet var under ett flertal mil betydligt lummigare och grönare, än efter kusten. Korkekar fanns det gott om i markerna och vi såg att åtskilliga av dem var avskalade för inte alltför länge sedan. Snart passerade vi även en korkfabrik, där korkflaken låg travade i högar på marken som bräder. Hör och häpna! Solen tittade fram lite och det var länge sedan.

Vi åkte över San Roque och följde den långa, kurviga vägen, som ringlade utefter de branta bergssidorna på väg mot Ronda. Det är tre bergskedjor, som möts här och vi kom allt högre upp i det bergiga landskapet. Jag noterade en annorlunda gran, som växte på bergssluttningarna och som jag senare fick veta är en inhemsk gran, som härstammar från bergstrakterna här. Trädgränsen passerades och framför oss låg de mäktiga kala bergen, som skiftade i de mest häpnadsväckande nyanser. Så långt vi kunde se nedanför oss, avlöste djupa dalar och skogsklädda bergstoppar varandra. Det var ett hisnande vackert landskap, som hela tiden mötte oss. Termometern visade på +8,8 grader. Det var lite skillnad mot morgonens ca +16 grader.

Så småningom förde vägen oss sakta neråt igen, där den ena lilla vita byn efter den andra låg. Vi åkte även genom byn Gaucin, där det kommer att vara tjurrusning under påskdagen. Då tänker vi inte vara där. Det är ett som är säkert.
Ginsten hade börjat slå ut här och var. De små vita narcisserna, som vi för flera veckor sedan hade glatt oss åt, hade blommat över i denna del av Andalucien. Här blommade emellertid något, som jag hade saknat ända sedan vi var i Portugal, nämligen alla mandelträd. De vackert rosablommande träden växte överallt utefter vägen och klädde som skira slöjor bergssluttningarna ner mot dalgångarna.

Snart siktade vi Ronda, beläget på en bergskam på 700 meters höjd, vars vitkalkade hus, ligger utspridda som sockerbitar i naturen. Ronda ligger i bergsområdet Serrania de Ronda. Vi stannade ett par kilometer utanför staden, där vi ämnade övernatta på camping El Sur.

Torsdag 14 februari
Vi trodde att vi hade åkt ifrån blåsten, men under natten var det av och till kraftiga kastvindar. Det var emellertid positivt att blåsten gjorde uppehåll emellanåt. ”Tjuren Ferdinand” såg vi inte till, trots att vi bodde under korkekar. Däremot svajade trädkronorna betänkligt, när jag vid ett tillfälle tittade ut under nattens mörka timmar.
Det var kallt, när vi vaknade på morgonen, bara drygt +8 grader och det var vi inte vana vid. Idag skulle vi in till staden och det var bara att sätta på sig varma kläder. Det visade sig senare, att temperaturen steg snabbt till drygt +20 grader, när solen kom fram. Att parkera en husbil i Ronda var omöjligt och det fanns inga bussförbindelser. Det var långt att gå och vi ville ha krafter kvar för att kunna utforska staden. Vi beställde en taxi och det visade sig vara en bra investering.

Genom den välbevarade porten ”Puerta de Carlos V”, som tillhör den vackra, gamla stadsmuren, åkte vi in i den äldre stadsdelen. Vi lät taxibilen stanna vid den nya bron ”Puente Nuevo”, där vi hade ett bra utgångsläge för dagens utforskningar. Den här bron, som är byggd på 1700-talet, löper över en ca 100 m djup ravin, och förbinder Rondas två stadsdelar med varandra.
Efter ett besök vid turistinformationen beslöt vi oss för att återkomma till ravinen senare och att i första hand gå till tjurfäktningsarenan, som lär vara den största i världen och samtidigt en av de äldsta i Spanien. Här i Ronda föddes tjurfäktningskonsten. Ernest Hemingways bok ”Klockan klämtar för dig” handlar om Andalucien och enligt Ingemar, har författaren delvis suttit i Ronda och skrivit. Det var länge sedan jag läste något av Ernest Hemingway, så jag bör nog gå till biblioteket i Askersund, när vi kommer hem, för att låna en bok.

Man märker verkligen att Ronda är tjurfäktningens stad nummer ett i Spanien. Vi tittade in i några mindre affärer och där kunde man köpa allt från praktfulla utrustningar för toreador till souvenirer av allehanda slag. Även om jag personligen anser att tjurfäktningar är ett stort djurplågeri, var det intressant att besöka arenan, som helt är byggd i kalksten. Vi fick gå in i de olika avdelningarna, där tjurar och hästar vistas. Jag hade lite svårt för tjurarnas avdelning, eftersom jag ”kände” hur ångesten satt i väggarna. Även picadorernas ridskola finns här och vi tittade en stund på, hur en ung picador tränade sin häst. Ett tjurfäktningsmuseum finns också inom arenans väggar.

Vacker dekoration vid campingen

Ännu en smakfull dekoration

Puente Nuevo i Ronda

Trots årstiden var det många turister i Ronda, såväl japaner som fransmän och t.o.m. svenskar. Efter att ha ätit en lätt måltid gick vi tillbaka till den nya bron för att se närmare på den mäktiga ravinen och utsikten, varefter vi mellan de vitkalkade små husen gick en slingrande brant och kullerstensbelagd gata ner i den gamla staden. Överallt ser man de vackra spanska kaklen, många med moriska motiv.

Plötsligt såg vi en i sten vacker uthuggen fasad. Vi stod framför Palacio del Marqués de Salvatierra. Trädgården lär vara utsökt vacker, men enligt uppgift är palatset numera privatägt och alltså oåtkomligt för allmänheten. Vi gick i. st. fram till en utsiktspunkt, där vi framför oss hade en välbevarad port från Filip V:s tid. Nedanför oss låg den allra äldsta delen av Ronda med bl.a. det arabiska badhuset och den judiska synagogan. Överallt i Spanien finner man spår av de gamla kulturerna och ofta har man bevarat en del av det moriska arvet och byggt den kristna enheten ovanpå.

En äldre man, som hade stått och pratat med ett par engelsmän, kom nu fram till oss och berättade, att han bodde ute på landet. Han talade även om, att han hade gott minne och började på tydlig spanska berätta om alla faciliteter runt omkring oss. Ja, i Ronda finns det mycket att se och utforska. Vi började bli trötta och vandrade därefter vidare uppför en brant och smal gata utmed ravinen. Att gå flera kilometer hem till campingen var inte att tänka på. Tur att det finns taxibilar!

De två stadsdelarna på var sida om ravinen

Det är hisnande höjder ner i ravinen

Den gamla romerska välbevarade stadsdelen

Vår guide

Spaniens äldsta tjurfäktningsarena

Vindlande gränder med blomstersmyckade hus

Vi hade fortfarande inte tvättat av salt och sand från bilen. Den uppgiften åtog sig Ingemar, medan jag lagade lite kvällsmat och tog hand om all handtvätt, som väntade.

Fredag den 15 februari
Igår hade vi beställt färskt bröd, som vi kunde hämta i receptionen på morgonen, vilket smakade bra till frukost. Jag putsade bilrutorna lite extra med specialtrasor, medan Ingemar fyllde på vatten, samt tömde toa och gråvattentank.

En svensk man, som åkte ensam i sin husbil, kom fram och pratade. Det visade sig, att han hade sålt allt, och nu som så många andra levde i sin husbil. Han konstaterade, att det är en ny livsstil, som alltfler ägnar sig åt.

Vi hade idag för avsikt att åka mot Cordoba via Antequera. På den här sidan av Ronda bredde ett jordbrukslandskap ut sig med lägre berg här och var. Åkrarna lyste gröna i solen och här och var bönderna ute och harvade inför nysådden.

Vi var ganska trötta idag och beslöt oss för att bara åka igenom Antequera och i. st. försöka komma fram till camping ”El Torcal”, som skulle ligga någon mil utanför staden. Vi snurrade runt lite i staden, innan vi kom åt rätt håll. På flera håll såg vi magnifika gamla fästningar och borgar. Nära ett stort bergsmassiv visade en skylt in till campingen till höger om vägen. Vi blev lite konfunderade, för här låg en hel del vita hus, förutom att det på parkeringen stod en del husvagnar parkerade.

Vi har ibland haft svårt att få tag på propan (gasol). Här mötte vi en liten bil inom campingområdet fullastad med flaskor. Nu gick det upp ett ljus. Butan (gasol) fungerar inte så bra, om temperaturen understiger +5 grader. Då är Propan bättre. Därför är det naturligtvis lättare att få tag på propan i bergstrakterna.

Mäktigt berg utanför Antequera

Camping El Torcal

Vår campingplats vid engelsmännens hus

Här låg mycket riktigt en mindre camping och snart fick vi förklaring till alla de mindre husen. I de flesta av de sistnämnda bodde flera engelska familjer permanent. En engelsman kom fram till oss och berättade att även han bodde här med sin familj. Av allt att döma arbetade han inom nöjesbranschen på Costa del Sol. Han hade varit här vid ett tillfälle och hade därefter åkt hem till England, sagt upp sitt arbete, sålt sitt hus och flyttat hit. Han tyckte att det var en skön plats att leva på.
Jag blev så inspirerad av läget intill det stora berget, att jag lagade en trerättersmiddag av i kylskåpet befintliga ingredienser. Middagen blev ganska unik! Det smakade bra, mycket beroende på att solen fortfarande sken, så vi kunde sitta ute och äta. Jag undrar, när nästa inspirationstillfälle kommer!

Lördag 16 februari
Efter frukost packade vi ihop och åkte vidare, för att ta oss en bit upp på det intilliggande berget, där naturparken El Torcal de Antequera, breder ut sig med sina unika kalkstensformationer. Jag förstår inte, att jag har fått så många rädslor under senare år. Det tog ett bra tag, innan Ingemar lyckades övertala mig, att åka uppför den tämligen branta, kurviga, men asfalterade vägen. Det var värt den onödiga ångesten, för väl uppe hade man en otrolig utsikt över omkringliggande bergsmassiv. Molnmassorna kom och gick, så tyvärr var sikten lite skymd. I vanliga fall kan man se ända till Malaga. Häruppe växte lammöron vilt.

Mäktiga vyer från El Torcal

Vid vackert väder ser man till Malaga

Utsikten från El Torcal är imponerande

Vi åkte nu tillbalka mot Antequera. På väg hade jag igår sett en hel del blå blommor, som jag gärna ville titta lite närmare på. Ingemar stannade till på en lämplig plats och jag gick snabbt över vägen. På sluttningarna växte massor av vilda små blålila iris! Så vackert och tydligen även unikt för den här platsen! Vi har bara sett dem här inom ett område på några hundra meter.

Vi fortsatte mot Cordoba genom ett jordbruksområde, som dominerades av olivodlingar. Här var många stora vägbyggen på gång. På det hela taget är vägarna i Spanien mycket bra och väl underhållna. Man behöver ju inte heller dras med tjälskador, som t.ex. i Sverige.

Efter att ha passerat några mindre kullar bredde plötsligt världsarvsstaden Cordoba ut sig framför oss. Vi var framme och med navigatorns hjälp hittade vi snart camping ”El Brillante”, som ligger tämligen nära stadens centrum. Dessutom visade det sig, att det finns bra bussförbindelser. Idag blev det ingen trerättersmiddag, utan en enkel blomkålssoppa och rester från gårdagen. Behöver jag säga, att vi var trötta? Klockan är nu 23.40. Jag har suttit vid datorn och försökt skriva ifatt lite från de senaste dagarna. Ingemar sover. Det var ett bra tag sedan vi hade Internetförbindelse och här finns det inte heller någon. Inne i stadens centrum lär det finnas Internetcaféer. Nu är det sovdags och jag lär somna ovaggad.

Söndag 17 februari
Idag behövde vi göra som indianerna, sätta oss ner och invänta själen. Min själ protesterade i varje fall högljutt. Jag har ett stort behov av att försöka se de mindre detaljerna och att sortera och smälta allt, som händer. Det blev med andra ord en vilodag, då vi tog det lugnt.
Mitt på dagen tog vi en promenad och gick mot Carrefour. I en storstad med ca 320 000 invånare kanske de hade söndagsöppet, men det hade de inte. Det råder tydligen samma lagar över hela Spanien. Här är affärerna stängda på söndagarna.

Vi promenerade vidare in mot staden och kom till Mc Donalds. Går föräldrarna lika mycket till Mc Donalds med sina barn, som i Sverige? Det måste undersökas och en kopp kaffe skulle smaka bra. Det blev kaffe med glass i. st. f. kaffe med mjölk och det var gott. Vi tog med dagens tjocka tidning ”El Mundo” till bordet och gjorde var och en vårt bästa för att fördjupa oss i de spanska nyheterna. Jag tog fram papper och penna, noterade nyckelord för att försöka översätta med hjälp av ett par parlörlexikon, när vi kom hem. Alltid lär man sig ett och annat.

När vi kom ut igen var marken fuktig. Ett milt och säkert välsignat duggregn föll över den spanska jorden. Barn sprang jublande ut och virvlade runt som små muntra dansöser. Vi hade inget paraply, men njöt också av de milda vattendropparna från ovan och konstaterade, att maskrosorna hade slagit ut.

Måndag 18 februari
Även idag tog vi det mycket lugnt på förmiddagen. Fåglarna sjöng för fullt, även utanför receptionen. Där finns nämligen en bur med många små fåglar. Idag satt det sparvar utanför, som pratade med de stackarna, som är instängda. Först framåt lunch gick vi till busshållplatsen, för att åka in till stadens centrum.

Bussen stannade utanför ”El Corte Inglés”, där jag snart försvann in till en damfrisörska, medan Ingemar begav sig ner till TV-avdelningen. Jag såg med förskräckelse på ur frissan kapade av 4-5 cm och därmed resterande slingor på mitt ganska långa hår. Nåja, det växer nog snart ut igen. Det räckte inte med TV-avdelningen för Ingemars del. Vi skulle till dataavdelningen också, där det efter en del diskussioner inköptes en tillsats till datorn, för att vi ska kunna se marksänd TV.

Det var mulet, men tämligen varmt ute, så vi fortsatte att promenera ner mot de gamla, charmiga och vackra judiska kvarteren. På väg satte vi oss vid en servering på ett litet torg för att reglera vätskebalansen och äta en tapas. En liten vit duva blev mitt skötebarn under den här stunden. Hon hade en klumpfot och behövde brödet bättre än jag. Hon fick dela med sig lite till en annan vit duva, som bara hade en tå på den ena foten.

Vi flanerade ett bra tag på de mycket smala och vindlande gränderna i de judiska kvarteren med sina vita hus. Jag saknar ord för att kunna beskriva de moriska små innergårdarna med sina utsmyckade valv, sin kakelkonst, fontäner, vackra smidesarbeten och apelsinlundar. Varje portingång var ett äventyr av upptäckarlust. Överallt är de samla gränderna, portgångarna och gårdarna belagda med små långsmala kullerstenar i de vackraste mönster. Även förskolans lokaler, som vi råkade kunna se in i, är konstnärligt utsmyckade. Vid ett tillfälle trodde jag att vi befann oss i Orienten. Innanför det utsmyckade och blomsterprydda valvet i en port befann sig ett litet arabiskt tehus. Allt andades frid och harmoni.

För att få lite mer information om staden letade vi upp en liten turistbyrå på väg. Den är inrymd intill altaret en gammal kyrka! Med all rätt är Cordoba med på världsarvslistan. Mitt i denna pulserande, moderna storstad med sina breda avenyer finns den kulturella mångfalden med sina spår från såväl kristen, som judisk och islamsk kultur, som smälter in som en naturlig del i vardagen.

Den judiska synagogan får vi se på vid ett senare tillfälle. Vi ägnade oss i. st. åt Cordobas största byggnadsverk, La Mezquita, som är den i storlek tredje största moskén i världen. Den är ca 23.000 kvadratmeter stor och har närmare tusen pelare. Dessa pelare i olika material har till största delen hämtats från gamla romerska och gotiska byggnader och var då av olika storlek, vilket medförde att en del fick sänkas ner i golvet, medan andra fick byggas på. Inne i denna magnifika moské har man lyckats bygga en katedral. Vi vandrade runt ca en timme, beskådade och beundrade. Vilka otroligt skickliga konstnärer världen har haft under många tusen år!

Vi var tämligen trötta, när vi kom ut ur moskén, och slog oss därför ner vid en närbelägen uteservering för att dricka en kopp kaffe, innan vi gick vidare. Runt moskén såg vi ett flertal kvinnliga romer, som tiggde eller ville spå turister efter att ha gett en rosmarinkvist. I en tidning för ett tag sedan läste jag, att det inför vinskörden under hösten kommer busslaster med villiga arbetare från såväl Bulgarien och Rumänien. Undrar just om det är en del av dessa, som har stannat kvar?

Utsidan av katedralen i Cordoba

En del av den jättelika katedralen

Typiska valvbågar från den moriska tiden

En av portarna in till katedralen

Det vackra arabiska caféet, med stensatt golv

En av de smakfulla innerträdgårdarna

På väg tillbaka in mot centrum gjorde vi ett kort besök i en av stadens många kyrkor, där en magnifik bärställning inför firandet av ”La nuestra señora” stod färdig för användning. Vi behövde köpa vatten och mjölk, varför vi stannade till vid ”El Corte Inglés”. Det mörknade ute och vi var tämligen trötta efter dagens upplevelser, när vi började söka efter bussen, som gick till campingen.

Nu är det ju så, att vissa gator är enkelriktade i en del städer och så visade det sig även vara här, vilket medförde att det var svårt att hitta rätt busshållplats. Ingemar skulle ”bara” gå fram till gatukorsningen för att se, om han kunde hitta hållplatsen. Han var försvunnen ganska länge och där satt jag omgiven av några tunga kassar och kände mig övergiven. Så småningom kom han tillbaka utan att ha funnit någon lämplig busshållplats. Bredvid oss stod ett medelålders par och jag tog mod till mig och frågade på stapplande spanska, var den åtråvärda busshållplatsen låg. Spanjorer är mycket hjälpsamma och genast engagerade sig ca 6-7 personer i vårt problem. Till saken hör att jag har mycket lätt för att förväxla siffror, vilket jag även gjorde här. Tur nog ryckte Ingemar in och talade om bussens rätta nummer. Allt slutade väl.

Tisdag 19 februari
I natt regnade det ordentligt och fortsatte även på morgonen. Vi hade tänkt åka in till staden för att gå på arkeologiska museet, men med tanke på vädret beslöt vi oss för att avvakta och försökte i. st. att efter bästa förmåga och en god portion fantasi ta del av de spanska nyhetssändningarna på TV.
Framåt eftermiddagen gick vi till det närbelägna Carrefour för att handla en del bl.a. färsk fisk. Det är det största Carrefour vi har sett i Spanien. Här finns även ett stort antal andra butiker inrymda t.o.m. Yves Rocher, som jag inte sett någon annanstans i Spanien. Detta Carrefour, beläget på två våningar, har ett mycket stort sortiment. Vi har tidigare letat efter solstolar. Här fanns det åtskilliga typer att välja bland.

När vi kom hem lagade jag en stor sats paella. Jag måste tillstå, att det är mycket roligt att laga mat här. Dels är tillgången på färska råvaror god och dessutom äter Ingemar det mesta och klagar aldrig, utan tvärtom. Vi hade köpt en liter billiga, färska jordgubbar från Huelva, som smakade bra till efterrätt, varefter vi åter följde nyhetssändningarna.
Vi befann oss ju tidigare en längre period mellan Sotogrande och Estepona., där vi fricampade tillsammans med många andra på en parkering nära havet. Levanten, den envisa östliga vinden blev till slut alltför hård och påfrestande och efter lite överläggningar åkte vi mot Ronda och senare mot Antequeria och till slut Cordoba, där vi nu befinner oss. Det var säkert tur, för på TV har man haft flera inslag om vädersituationen i Estepona med omnejd, där man har drabbats av svår storm och översvämning. Vi får nog hålla oss till inlandet ett tag till.

Onsdag 20 februari
Sent i natt kom ett tämligen snabbt övergående åskregn. Temperaturen höll sig omkring +14-15 grader under mörkrets timmar. På morgonen började solen titta fram och det blev varmt under dagen.

Det har blivit ganska mycket ”por la mañana” över oss och vi tar det mycket lugnt på förmiddagarna. Nu har vi dessutom de spanska nyhetssändningarna på TV, som vi försöker följa på datorn. Snällt nog textas en del ord, så där sitter vi med ögon och öron öppna, samtidigt som vi slår i spansk-svenska ordböcker. Säg sedan om det inte är jobbigt att vara pensionär!

Sent omsider promenerade vi iväg till busshållplatsen, för att åka in till centrum. I väntan på bussen underhöll vi oss med ett tyskt par, som också bodde på campingen. Många tyskar vi träffar på väg har varit i Sverige och dessutom åkt ända till Nordkap. Ingemar har också varit där, men däremot inte jag.

Idag tänkte vi gå till stadens arkeologiska och etnologiska museum och vi gick åter ner genom de vindlande gränderna i de judiska kvarteren. Här och var mötte vi glatt samspråkande skolbarn i skiftande åldrar, alla iförda snygga skoluniformer. Nu vet vi även var dagis ligger i de judiska kvarteren. Även dessa små var iförda likadana överdragskläder, där de hämtades av föräldrar eller far- eller morföräldrar. Små barn är ständigt hungriga och nästan alla slog sig ner på murarna i en liten park för att dricka och äta lite mellanmål. Mysigt!

Idag träffade vi inte på så många turister, men däremot åtskilliga skolklasser, där eleverna var som nyutsläppta kalvar på grönbete. Att de hade trevligt gick inte att ta miste på. Dagens strövtåg kändes som ett stort äventyr, där vi tittade in genom portar och portvalv. Det är svårt att rättvist beskriva dessa mysiga kringbyggda innergårdar, som finns överallt med sina vackra valv, kakelsättningar, mångfald av blommor, springbrunnar och smideskonst. Överallt möter oss en kulturell blandning, som berör på ett underbart sätt.

Vi passerade stadens konstskola, där vi tittade in i förrgår, dansskolan och även dramatiska institutet. En gatuskylt visade mot det filosofiska institutet och jag gjorde ett halvhjärtat försök att vi skulle gå dit, med det nappade inte Ingemar på. Han tyckte att jag var tillräckligt filosofisk. Nåja, det kan vi ha delade meningar om.

Vi slog oss ner vid en mindre servering vid ett litet torg för att äta ett par tapas och få något drickbart. Det går åt energi att utforska nya trakter. Vi hade utan resultat letat efter det arkeologiska museet ett bra tag och frågade nu servitören. Att ge en vägbeskrivning i dessa kvarter, där gatorna är som en labyrint och ofta slutar vid en vacker husvägg, är inte lätt, men han gjorde sitt bästa. Skyltar stämmer inte heller alltid och många gånger saknas de. Efter ytterligare förfrågningar kom vi slutligen fram till museet, som är inrymt i ett palats från renässansen. Denna är i sin uppförd på en gammal romersk byggnad och på vissa ställen har man tagit fram delar av väggar, golv och pelare. I denna stad känns det som att all kultur är samtidig.

I detta museum finns åtta olika rum och flera innergårdar, där man på nedre våningen kan följa kulturens förändringar i Cordobaområdet från forntiden till den romerska tiden och västgoternas inflytande. På den övre våningen har man samlingar från den arabiska tiden, då flera religioner samsades under flera hundra år. Mycket på den här våningen kommer från utgrävningarna i Medina Azahara och bl.a. finns ett stort antal vackra brunnar. Al-Andaluz genomsyrar allt.

Häruppe tog en trevlig vaktmästare oss under sina vingars beskydd. Han talade enkel och långsam spanska för att vi skulle förstå så mycket som möjligt och berättade bl.a. om hur man en gång hade tillverkat de individuellt utsmyckade brunnarna för hand. Mannen talade om, att han tidigare hade åkt en del i Europa, men inte hade varit i Sverige. Nu var barnen större och han skulle åter kunna resa. Synd nog fick man inte fotografera i museet, annars hade vi haft vår vän på bild. Varmt leende tog han oss i hand, när vi skulle gå och såg länge efter oss. I minnets arkiv lade jag in ännu ett fint möte med en medmänniska.

På väg in mot staden gjorde vi ett kort besök i den judiska synagogan, innan vi satte oss vid ett större torg för att dricka en kopp kaffe. Det var länge sedan vi hade Internetkontakt. Vissa campningar har inte Internet och här i Cordoba ligger inte Internetcaféerna tätt. Nära torget fann vi äntligen ett Internetcafé. Tyvärr var det nästan omöjligt att skriva på datorn, jag satt vid, så att besvara e-mail var inte att tänka på.

Torsdag 21 februari
Idag beslöt vi oss för att stanna kvar på campingen. Personligen hade jag en del sömn att ta igen, eftersom jag har haft lite svårt att sova ett par nätter. Det blev en varm och solig dag. Ingemar tog ut mattorna, gjorde rent presenningen efter det senaste skyfallet och röjde i skuffen, medan jag bl. a. tvättade en hel del. Allt hann inte bli helt torrt, eftersom det kom en regnskur sent på kvällen, men vad gör det. Förhoppningsvis kommer det en dag i morgon också.

Vi tittade en del på spansk TV för att försöka följa med lite vad som händer i världen. Jag såg med förskräckelse att det var ordentliga översvämningar i Ecuador och mina tankat gick direkt till en väninna, som befinner sig därnere. Jag hoppas verkligen, att hon och hela hennes grupp befinner sig i säkerhet. De skulle bl.a. åka på en av Amazonas bifloder och övernatta i djungeln. Resrutten hade fått läggas om p.g.a. att det hade varit ett kraftigt vulkanutbrott nyligen.

Mina barn och barnbarn finns ständigt i tankarna och jag saknar dem alla. För ett tag sedan fick jag ett par mycket välkomna e-mail från två av mina äldsta barnbarn och jag uppskattar verkligen att de berättar en del, om vad som händer i deras liv.

Sent på eftermiddagen anlände två spanska husbilar till vår lilla del av campingen. Vi hejade glatt på varandra. Mannen i bilen närmast oss kom fram och pratade. Han var från Valencia. Det går ett 5-dagars cykellopp i Andalucien just nu, där han följer med för att göra dopingtest på cyklisterna. Det var första gången han var i Andalucien. Däremot hade han varit i Sverige! På huvudet hade han dessutom en keps, som det stod ”Stockholm” på. En gång åkte han till Tyskland fött att gå på en större fotbollsmatch, men fick inga biljetter. Då åkte han raka vägen till Göteborg och fortsatte norrut ända till Nordkap.

Jag blir varm vid tanken på alla dessa öppna och generösa människor, som gör allt för att vi turister ska förstå dem. Tydligen tyckte även denne spanjor att det var givande att prata med oss, för efter en stund kom han och gav oss ett par chiramoyafrukter.

Fredag 22 februari
Efter gårdagskvällens korta regnskur sken åter solen. Inne i husbilen närmade det sig +30 grader, så det var bara att öppna dörren och luckorna i taket. Trots att vi hade sovit både bra och länge, var vi trötta och tog en extra tupplur på förmiddagen.
En nyanländ och mycket pratsugen nordtysk kom fram till husbilen. Han hade varit i Sverige en gång och vid det tillfället var det kallt, så han ville aldrig mer åka tillbaka. Hur tar vi hand om våra turister?

Vi kände att vi började få nog av Cordoba för den här gången, men ville gärna se den gamla borgen Alcázar och dess trädgårdar, innan vi åkte vidare. Det tog alltså en busstur in till staden även idag och därefter en promenad ner mot floden Guadalquivir, där borgen ligger. Nu visade det sig, att det var gratis inträde på fredagar, men att man hade stängt under siestan. Vi åt en tapas under väntetiden och snart var det dags att ansluta sig till de övriga turisterna. Idag träffade vi på många fransmän. I en av de smala gränderna hejade någon glatt på oss med ett ”Ola!” Det var vår spanske granne med sällskap, som också var på sightseeing. Stockholmskepsen hade han på sig.
Vi gick runt ett tag i Alcázar, beundrade de stora mosaiktavlorna på väggarna, och gick även ner till de utgrävda romerska baden. De sistnämnda ingav ingen angenäm känsla. Kanske berodde det på att borgen även hade fungerat som fängelse tidigare. Det som lockade oss mest var den stora trädgårdsanläggningen, med dess vattenbassänger, fontäner och formklippta tujor.

Den gamla borgen Alcázar från trädgården

Typisk bebyggelse från morernas tid i Spanien

En av de gamla stadsportarna

Promenaden in mot stadens mitt blev lite långdragen idag, men underlättades betydligt av att vi drack en cappucino vid en servering på ett stort torg, innan bussen förde oss hemåt igen. Ibland är det konstiga regler som gäller. Här satt vi alla på serveringen mitt på avenidan, medan bilarna åkte på trottoarerna.

Lördag 23 februari
Igår lyckades vi via en spansk TV-sändning se väderleksprognosen för de närmaste dagarna. Den verkade inte speciellt lovande, utan såg ut att bli både regn och åska i hela landet. Vid kusten skulle det dessutom fortsätta att blåsa. Först framåt onsdagen såg det ut att kunna bli soligare. Det är bara att avvakta och landet behöver ju regn.
Vi hade tänkt åka ner mot kusten igen, men efter att ha handlat på Carrefour, for vi ca 15 mil raka vägen till camping ”Villsom” i Dos Hermanos utanför Sevilla, där vi varit tidigare. Här var det tämligen fullbelagt, men vi lyckades hitta en acceptabel plats, dock utan Internetuppkoppling. Det utlovade regnet har kommit. TV-mottagningen är dålig här och Internet fungerar bara några meter från receptionen, men annars är allt bra. 

Söndag 24 februari
Tack för alla trevliga kommentarer och e-mail! Det är roligt få livstecken från vänner och även kunna följa lite, vad som händer på hemmaplan. Jag skrattade så tårarna trillade, när jag läste, att grannar följer vår resa med hjälp av Google Earth och fågelbok.
Beklagar att det kommer så många utskick från resedagboken! Det tar mestadels lång tid att surfa och lägga in inläggen, om det på det hela taget går. Det beror på var vi befinner oss. Ibland ser jag inte, om inläggen har gått in. Har emellanåt försökt att ta bort utskicken, men då har det strulat ännu mer.

Vi fick bråttom att flytta husbilen idag. Det blev nämligen en plats ledig närmare receptionen och där fanns det bättre chans till Internetförbindelse. Nu visade det sig, att denna Internetförbindelse inte var så speciellt bra, men vi tog med datorn och satte oss inne i receptionen och där gick det betydligt bättre.
Det var hög luftfuktighet idag och regndropparna fortsatte att trilla ner emellanåt under dagen. Även solen kämpade på och lyckades till slut titta fram ett tag och mitt på dagen var det drygt +20 grader. Det verkar kunna bli bättre väder. Ingemar kollade väderleksprognosen och upptäckte att även blåsten utmed kusten håller på att ge sig. Då blir det kanske en tur över till Afrika under veckan. Vi får se.

Måndag 25 februari
Idag bröt vi upp från camping ”Villsom” i Dos Hermanos utanför Sevilla. Den röda sanden på marken klibbade fast vid allt. Tur att det finns dammsugare och borstar!
Navigatorn ställdes in på Torreguadadiaro, dit det är ca 15 mil och ”Bamse” brummade glatt iväg. Solen tittade försiktigt fram under den första delen av vägen, men sedan smög sig ett ljusgrått täcke fram på himlavalvet och solen fick åter dra sig tillbaka. Det syntes att det hade regnat kraftigt den senaste tiden, för det hade bildats småsjöar här och var ute i naturen och en del olivträd hade fått svalkande fotbad.

Naturen såg lite avvaktande ut, men många buskar var översållade av vita små blommor och även ginsten hade vågat sig på att skicka ut de första gula blommorna på spaning. ”Falsksångarna” – vi alltså – stämde upp ”På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och gol”. Ingemar hade länge önskat att få höra Mats Rådberg och Rankarna sjunga ”Peta in en pinne i brasan” och idag fick han sin önskan uppfylld. Cowboyhattarna sattes på, radion vreds upp på högsta styrka och vi sjöng med. Jag förstår inte varför Ingemar alltid ser så glad ut, när han hör den låten.

Vi gjorde en kort avstickare till ett inköpscenter. Medan jag var på spaning i en affär, bekantade sig Ingemar med en dansk, som satt på gatan och tiggde. Han medförde en liten ilsken hund och hade en cykel fullpackad med diverse. Tydligen hade han cyklat runt i Europa under ca ett år. Vi drog en suck av lättnad, när vi kom fram till Torreguadadiaro. Vi längtade efter friheten och havet. Här känner vi oss hemma. Här stod redan ett flertal husbilar och inom tio minuter hade vi pratat både med en fransman, en tysk och en engelsman och dessutom hejat på en spanjor.

Så fort vi hade etablerat oss, gav vi oss ut på promenad. På den breda stranden hade både vind och vatten farit fram våldsamt den senaste tiden och här låg en stor sophög, innehållande allsköns bråte, som tydligen hade blåst iland under levanten och det ihärdiga regnandet. De små papegojorna brukar alltid flyga fram och tillbaka, men de syntes inte till, utan det var helt tyst, sånär som på en del sjöfåglar. Strandvegetationen hade börjat grönska och de speciella strandblommorna i rosa och gult lyste förhoppningsfullt.

Efter stormen var stranden i bedrövligt skick

En av palmerna var totalt sönderblåst

När vi kom fram till den lilla fågellagunen, kände vi knappt igen oss längre. Vattnet hade av allt att döma stigit och de små halvöarna, där vi bl. a. hade sett purpurhönan och den stora hägern, var helt borta. Den höga fjolårsvassen var sönderblåst på flera ställen. Förutom en and och några sothönor var det helt stilla. Sorgligt!

Ingemar testade TV-mottagningen och det visade sig, att det gick att få in flera kanaler här med mycket bra bild. Ute på parkeringen är det för ovanlighetens skull helt mörkt och även på stranden. Förmodligen är det en av verkningarna efter stormen. Ikväll testade vi något nytt. Mitt i byn har man öppnat en ny trevlig bar, där man kan ta med datorn för att surfa. Här sitter vi nu mitt bland alla ungdomar. 

Tisdag 26 februari
Inte heller idag hördes de annars så glada små papegojorna. Vi tänkte idag åka vidare till camping ”Rio Jara” nära Tarifa och efter frukost packade vi snabbt ihop. Vi skulle komma att passera Algeciras och idag var det tisdag och då var det marknad i staden.
Det blev en del rundkörning, innan vi hittade vägen upp till en större parkeringsplats. Mitt i staden fick jag syn på en romersk staty, som stod vid något, som liknade en byggarbetsplats. Här höll man på att gräva fram ett flertal ruiner efter gammal bebyggelse. Åter fick vi känslan av att befinna oss i historiens mitt och av att all tid är samtidig. Olika kulturer och religioner är ständigt mixade.
Marknaden var stor, men det finns bättre enligt mitt tycke. Ville man köpa textilier till hemmet samt barn- och ungdomskläder kunde man säkert göra fynd. Bordet med allehanda kryddor, helande växter och teer var imponerande. Vi drack en kopp gott kaffe, köpte oliver och ett par påsar kryddor, innan vi åkte vidare.

Snart siktade vi campingen vid Atlantkusten och därmed även den breda, långa sandstranden. Det märktes att det hade regnat åtskilligt den senaste tiden, för det var tämligen sankt på gräsmattan, där vi parkerade. Vi längtade båda efter att kunna ta en långpromenad och så fort vi hade etablerat oss, gick vi mot stranden. En bro förde över en flod och därefter låg stranden framför oss, trodde vi. Vi blev nog ganska långa i synen, när vi upptäckte, att vi först skulle behöva passera ett mycket brett bälte av tjock klibbig lera, innan sandbältet tog vid. Eftersom vi inte hade lust att klafsa barfota i leran, var det bara att vända om tillbaka till campingen.

Här fanns Internet, men det var dålig täckning, så vi gick och satte oss vid ett bord utanför den lilla baren. Där gick det betydligt bättre. Vid bordet stod en liten järnsoffa och två stolar. Vi satte oss på soffan. Den ena stolen var upptagen av en sovande vit katt, som var iförd halsband. Hon fattade tydligen tycke för oss, för tämligen snart låg hon rakt över våra knän och spann högljutt. På området sprang även en liten lurvig, brunspräcklig och mycket lekfull hund iförd en brun klädnad omkring. Tydligen var de små djuren mycket intresserade av Internet, för det dröjde inte länge förrän även hunden anslöt sig till oss och lade sig mellan fötterna på Ingemar.

Till Del 5