Spanien 20071016 – 20080404

Del 5. Tanger, Torrevieja och Barcelona

 

Onsdag 27 februari
Klockan 10.00 stod vi vid receptionen i väntan på att bli skjutsade till hamnen i Tarifa. Vi hade bestämt oss för att åka den snabbgående färjan över till Tanger i Marocko idag. Eftersom det var första gången vi besökte Tanger och även Afrika, var det bäst att följa med på en guidad tur, där även lunchen var inkluderad Vädret var perfekt för utflykten, för idag blåste det inte mycket och himlen var klarblå. En kortärmad tröja respektive skjorta och tunna jackor fick räcka.

På campingen var turen till Tanger beställd och delvis betald. I färjeterminalen löste vi nu biljetterna och betalade resterande belopp. Här var man tvungen att visa pass och vi fick två formulär att fylla i, ett för överresan och ett för resan tillbaka. Båten skulle gå kl. 11.00, men åkte först en halvtimme senare. Överfärden tog 35 minuter. När vi kom iland fick vi åter visa passen. Polisen tittade på våra biljetter och bläddrade fram- och tillbaka i passen, samt klagade på, att vi inte hade någon stämpel. Stämpel? Vad då för stämpel? Det visade sig, att man skulle ha gått till en passkontroll på båten, för att få två stämplar på biljetten. Vi var inte ensamma om att ha missat detta. Vi återvände till båten, där vi fick våra stämplar och äntligen blev vi insläppta i Afrika.

Nu var vi i Tanger och vid första anblicken såg vi hur stadens olika delar klättrade uppför kullarna. På kajen stod vår guide för dagen, Mohammed, och välkomnade oss. Vi blev en grupp på fjorton personer, som fick åka den första sträckan in i Tangers äldre stadsdelar i en mindre buss. Vår guide var iförd en kaftan, försedd med spetsig huva som framtill hade ett antal tränsade knappar och knapphål, som enligt honom är typisk för marockanska män. Vi upptäckte, att liknande klädnad i olika färger och material bars av många män i staden. Kvinnor hade en liknande klädnad, men utan huva och med handsydda tränsade knappar och knapphål på hela framsidan. Många bar även en betydligt enklare kaftan.

Guiden berättade, att många människor, som bor innanför stadsmuren i Kasbah, arbetar i de gamla affärskvarteren i Medina. Man har här ingen elektricitet i hemmen. När man ska baka, gör var och en sin deg och bakar den sedan i en gemensam ugn.

Vår guide i Tanger

Början av vår vandring

En av de ljusare gränderna

Med guiden i spetsen vandrade vi iväg genom gatorna, där vi bl.a. passerade skolan och en moské, där vi en stund senare hörde böneutroparen. De smala gatorna och gränderna i de äldre stadsdelarna är mycket knaggliga och försedda med ett otal ojämna och ofta höga trappsteg. Vi gick ut en stund genom stadsmuren för att beundra utsikten över hamnen och Atlanten. En och annan försäljare gjorde sitt bästa för att få vår uppmärksamhet och flera barn tiggde pengar. En vykortsförsäljare hade mycket lämpligt ställt upp sitt bord, där vi passerade. Någon större förtjänst fick han inte genom vår lilla grupp, för när skulle vi kunna skriva korten och var kunde de postas?

Vi promenerade vidare in på smalare gator och blev visade in genom en port och uppför ett par trappor. Här var allt inrett enligt marockanskt mönster. Vi hade kommit in i en av stadens restauranger, där vi togs emot av en grupp musikanter, som underhöll oss med marockansk musik. En välkryddad, men god pastasoppa med bröd serverades som förrätt. Därefter bars järnspett med lammkebab in. Den var starkt kryddad, men välsmakande. Huvudrätten bestod av couscous och kyckling. Därefter fick vi varsin mycket söt och klibbig honungskaka. Till denna serverades det sedvanliga sötade myntateet med färska myntablad, som är bra för matsmältningen. Myntate dricker vi under större delen av året, dock utan sötningsmedel.

Inredning i restaurangen

Vår leende servitör

Orkestern på plats. Vilket turistjippo!

Nu var den välbehövliga vilan slut och det var dags för stadsvandring igen. Gatuförsäljarnas antal hade ökat och väntade troget på oss utanför restaurangen, där de viftade med armband, halskedjor, trummor, kaftaner, väskor och jag vet inte allt vad. En mycket kraftig man tillhörande vårt sällskap gav upp. Han orkade inte gå längre, utan tog tillsammans med sin son en taxi till ett större torg, där de senare anslöt sig till oss.
Vi andra fortsatte att gå som en samlad fårskock efter guiden in i den allra äldsta delen av staden, där gränderna blev allt smalare och där jag absolut inte skulle ha velat gå som ensam turist. Överallt går, sitter eller står det människor av allehanda slag. De envetna gatuförsäljarna, män i alla åldrar, flockas omkring oss som flugor på en sockerbit.

I pyttesmå krypin med en öppen port mot gränden sitter efter ett stråk män och åter män, som alla broderar de mest fantasifulla och vackra tyger. I fack utefter väggarna ligger tusentals spolar med silkestrådar i alla tänkbara nyanser. Några färdigbroderade sagolikt vackra klänningar hänger även på väggarna i de små utrymmena. En man sitter och broderar ett slöjliknande tyg med silvertråd och täta pärlbroderier. En annan broderar med gulfärgad tråd på guldlamé. Vi passerar allt snabbt och det är så trångt i de myllrande gränderna, att det tyvärr är svårt att såväl hinna som kunna fotografera. På flera ställen har unga pojkar spänt silkestrådar mellan befintliga utstående delar på husen, där de tvinnar ännu finare trådar. Hur kan man hålla tyger och trådar rena i all denna sörja, som finns på gatorna? Där ligger allsköns bråte och vad som flyter omkring överallt vill jag inte ens tänka på.

Här och var i krypin mot gränderna säljs bl.a. grönsaker, frukt och bakverk. Försäljarna trängs omkring oss. Tiggare, invalider och även svårt förståndshandikappade finns överallt. Vi förs in i basarer, där kycklingar hänger i rader och slaktaren hugger sina köttstycken. Kryddbodarna och bodarna med alla olivinläggningar intresserar mig, men här får man inte stanna. Guiden travar vidare och honom måste vi ha i sikte, annars hittar man aldrig ut härifrån. Många kvinnor har lyckats sätta sig intill en vägg, där de har brett ut sina grönsaker på gatan till försäljning. En vackert klädd kvinna, var iförd en stor hatt med färgglatt flor. Hon satt på marken och sålde ostar, dekorerade med palmblad.

Plötsligt visar guiden oss in i en affär, som var en skarp kontrast till grändernas handel. På nedre våningen trängdes en mängd större och mindre föremål i trä, läder, koppar och keramik, men där fick vi inte stanna för att pusta. Mer motion ska vi ha och vi föstes uppför trapporna till tredje våningen, där vi snabbt satte oss på pallarna utefter väggarna. Vi har kommit till mattparadiset och här ska det förevisas. Den ena vackra handknutna mattan efter den andra blev utrullade på golvet framför oss. Här fick vi beskåda mattor i de mest skiftande färger, mönster och storlekar. Vi fick reda på köpevillkoren, men inga priser. Alla var vi tämligen utmattade efter flera timmars promenad och ingen var köpsugen. Då satte man in en attack. Från alla håll strömmade försäljarna in och gjorde sitt bästa att övertala oss att handla. Vägen blockerades oupphörligen, medan vi samtliga gjorde krampaktiga försök att nå trappan, som förde neråt. Till slut lyckades vi nå bottenvåningen, där allt annat hantverk var samlat. Hade man inte lyckats sälja några mattor till mindre köplystna turister, skulle försäljarna med förenade krafter säkert lyckas här. Inte nog med detta, för utanför inkörsporten stod alla dessa gatans månglare och viftade med sina alster. Puh! Jag spejade förtvivlat efter guiden, bara för att se hur han diskret försvann uppför trappan igen. Här skulle det säljas till varje pris. Till slut gav även han upp och vi lyckades tränga oss fram genom hopen utanför porten för att gå vidare.

Än var vi inte färdiga med ”shoppingen”. Vi fördes in i ytterligare en gränd och visades in genom en liten port. Vi hade kommit till ”apotekaren” och här förevisades vi allehanda kryddor och undermediciner av en glad man. Vi gick därifrån med en liten påse med förlösande medel mot snarkning.

Vilka grönsaker! Vilka frukter!

Här söker egna företagare arbete

Apotekaren

Möten av skilda slag

Vi är omgivna av månglare

Vem vill rida på oss?

Utanför stadsporten satt en del män utefter gatan. De var arbetssökande. De medförde diverse verktyg och andra utrustningar och väntade på arbetsuppdrag. I en liten park omgiven av flera hus, satt några advokater iförda sina speciella klädnader. En trappa upp i ett av husen fanns nämligen någon form av domstol. Utanför köade människor i väntan på att deras mål skulle komma upp. Även kroppslig vård kunde fås i ett av husen.

Vår guide insåg att vi behövde en stunds vila och stannade till vid ett litet torg, där vi kunde dricka en kopp kaffe eller ett glas myntate, samtidigt som vi beskådade stadslivet. En kringvandrande skoputsare utförde sitt hantverk nära oss. Man kör ofta med flakmopeder på de trånga gatorna. Från dem säljs både vatten i diverse flaskor, gasolflaskor och läskedrycksbackar.

Efter ytterligare rundvandring kom vi till ett större torg, varifrån bussen förde oss upp i stadens högre belägna delar på en sightseeing. Här fanns de vackra villorna med inhägnade trädgårdar och högst upp väntade flera kameler med förare, på att vi turister skulle sitta upp på en kamel och rida ca 8-10 meter för en Euro. På tillbakavägen åkte vi genom stadens nyare delar med mer moderna affärskvarter.

Vår guide såg till att vi kom till färjeterminalen, där vi tacksamt gick ombord på färjan, som förde oss tillbaka till Tarifa i Spanien. Berikade på nya erfarenheter och tämligen utmattade anlände vi med taxi till husbilen, där vi nästan omedelbart somnade.

Torsdag 28 februari
Sömnen var mycket god under den gångna natten. Undra på det efter dagen igår! Det tar tid att bearbeta alla intryck och det kändes som om hjärnan behövde vila idag. Det behövde även fötterna. De vägrade att ta på sig sportskorna från igår. Idag ville de trava omkring i sandaler. Vi packade ihop för att åka mot Torreguadiaro igen. När vi åkte över bergen tornade molnen upp sig oroväckande, men vi blev aldrig berörda av något oväder. Vid ett tillfälle svävade ett kungsörnspar fram över våra huvuden. Det var en pampig syn.

När vi kom ner till kusten och därmed Torreguadiaro sken solen. Vi behövde vila och njöt till fullo av att åter vara här. Platsen har blivit populär och idag fanns det ca 20 bilar på plats. Ingemar putsade bilen lite, medan jag tog ut de heltäckande mattorna. Vi hjälptes åt att skaka dem, varefter jag bearbetade dem ordentligt med textilschampo. Ingemar fick ta på sig uppgiften att lägga in dem igen. Jag hade två omgångar handtvätt som väntade.

Fredag 29 februari
Jag klädde mig snabbt på morgonen och tog en promenad till den lilla fågellagunen, där det förutom ett par sothönor och en ensam kohäger var helt tyst. Idag hade solen knuffat undan alla molngubbar och var envåldshärskare på himlen. Det blev en mycket varm dag. När jag vid 12.00-tiden tittade på termometern innanför dörren, visade den på 34,5 grader. Det var ganska mycket folk i rörelse och en del låg nere på stranden och grillade sig. För egen del tyckte jag att det räckte att sitta småstunder i solen. Jag ägnade mig i st. åt att memorera dagen i Marocko.

Glädjande är att de små papegojorna har kommit igång igen efter ovädret och flyger tjattrande fram som vanligt. De skarprosa blommorna i strandvegetationen lyser som små solar. Naturen återgår till det normala efter den hårda stormen och regnet. Palmerna på stranden ser emellertid illa medfarna ut. Flera av dem saknar blad och en har t.o.m. tappat hela kronan. Även en och annan flaggstång har blåst omkull. Nu har man i varje fall lyckats få igång både belysning och vatten på stranden igen.

Framåt eftermiddagen tog vi en promenad till den irländska puben för att kolla e-mailen och läsa lite. När vi kom fram till lagunen tyckte jag att det långt inne i vassen skymtade något diffust rött. Strax därpå lyste en vit fläck emot oss. Purpurhönorna! De fanns kvar! Tidigare idag hade Ingemar sett en belgare, som medförande en stor kamerautrustning stod på stranden och fotograferade. Han kom nu på träspången, där vi stod. Jag kunde ju inte vara tyst, utan frågade honom, om han hade sett purpurhönorna. Det hade han och berättade att han filmade natur och djur och följde flyttfåglarna. Det blev en lite trevlig pratstund, under vilken vi fick uppleva att en av purpurhönorna flög över lagunen till den andra sidan.

Lördag 1 mars
I lördags tog vi farväl av vår mysiga vildcampingsplats i Torreguadiario för den här gången och begav oss i riktning mot Marbella. Även den här dagen var det blå himmel och mycket varmt ute. Efter ca 7 mil anlände vi till Ingemars kusin Lasse och hans fru Britt-Marie. Tur nog hade en parkeringsplats på gatan framför huset där de bor blivit ledig bara några minuter tidigare.

Idag var det marknad i Puero Bañus och den lockade. Det är alltid intressant att se på folklivet, även om det inte är något speciellt, som ska köpas. Vi, som inte hade träffat svenskar på ett bra tag, fladdrade med öronen, för här fanns det gott om landsmän. Efter ett par timmar var vi alla mätta på marknadsstånd. Lite senare begav vi oss till restaurang Girasol = Solrosen, där vi njöt av trevlig miljö och en god middag.

Söndag 2 mars 2008
Det var vackert väder och mycket varmt också idag, så vi njöt av en god frukost ute på altanen.
Även idag var det marknad, denna gång längre upp i bergen i Manilva. Naturligtvis var jag marknadssugen även idag. Alltid finns det något nytt att titta på. Jag lyckades locka med mig Ingemar med ett löfte om att han skulle kunna sitta i serveringen och ta en öl, medan jag gick runt bland marknadsstånden. Lasse och Britt-Marie stannade hemma, medan vi lånade deras bil ett par timmar. Jag hade hoppats på att hitta ett par keramikföremål, men det jag hade tänkt mig fanns inte. Däremot köpte jag något, som jag hade letat efter länge, nämligen ett par bomullsshorts.

Det blev inget längre besök på marknaden, utan vi var snart hemma hos våra vänner igen, som hade tänkt ut en annan utflykt för eftermiddagen. Med Britt-Marie vid ratten for vi upp i bergen till en liten vacker stad, Benhavis, som man nästan kan kalla en restaurangstad. De smala gatorna slingrar sig fram på bergets sidor. Överallt finns små mysiga serveringar. Här intog vi en god söndagsmiddag på den öppna verandan i restaurang La Sarten = Svarta Pannan, vilket får mig att tänka på Svarta Pannan i Örebro.
David Marschall, heter en konstnär, som är verksam häruppe. Wow! Tyvärr var hans ateljé stängd, men vi fönstershoppade och gladdes åt att få se hans energisprudlande alster i en kombination av gul- och vitmetall. Här fick själen sig en fantasikick.

Måndag 3 mars
Efter ännu en god frukost ute på altanen i Puerto Banüs, var det dags att ta adjö för den här gången av Ingemars kusin med fru. Varmt tack Britt-Marie och Lasse för god förplägnad och trevlig samvaro! Hoppas att vi ses i Askersund till sommaren!

Vi åkte nu ytterligare några mil till Costabella, där min kusin Ursula och hennes man Heinz välkomnade oss. Heinz, som vi träffade för första gången, var en mysig bekantskap. Han är en gemytlig wienare och det märks, att de båda har arbetat inom hotellbranschen under många år. Det var många år sedan jag var där och allt hade verkligen förändrats till det bättre. Den höga häcken var borta. Allt var vitmålat och här fanns det nu ljus och rymd. Den lilla verandan var utbyggd och framför huset fanns en njurformad pool i anslutning till en mindre terrass. Det var helt klart förbättringar till det bättre.

Jag var trött i huvudet den här dagen och hade emellanåt lite svårt att hänga med i detaljerna i Ursulas utläggningar. Hon är född och uppvuxen i Schwaben, men har bott drygt fyrtio år i Frankrike och en schwäbisk tyska med fransk accent är inte det lättaste.  Det var lättare att förstå Heinz´ utläggningar. Han höll sig till sin medfödda wienerdialekt men med mindre fransk brytning. Förresten blev det mest engelska.

Min kusin Ursula och jag på stranden i Costabella

Ursulas man, Heinz en glad wienare, och Ingemar

Medan Heinz lagade lunch, gick vi en strandpromenad tillsammans med Ursula. Hon visade på att avokadoträden blommade. Jag har nog aldrig vetat hur avokadon växer och måste titta på Internet, när vi någon gång framöver har bra uppkoppling. Vi har funderat mycket över alla illa medfarna palmer och nu fick vi en förklaring till det. Tydligen har ett flertal sorter drabbats av palmsjuka, som sprids av en sorts stora skalbaggar.

När vi kom tillbaka var lunchen färdig. Den annorlunda potatisen har jag bett om receptet på, likaså den friskt smakande citronkakan, som Ursula hade bakat. Det är lustigt detta med människor och möten. Ursula och jag hade inte setts på drygt femtio år och nu har vi träffats två gånger under ett år.

Efter att ha umgåtts några timmar, åkte sedan Ingemar och jag vidare ca tjugofem mil till camping Castello de Banus vid Montril, där vi tänkte övernatta och där vi tidigare var några dagar i höstas.

Tisdag 4 mars
Vi packade ihop tidigt på morgonen, för idag hade vi ca 40 mil att åka från Castello de Banüs till Cabo Roig, som ligger strax söder om Torrevieja vid Costa Blanca och där vi skulle hälsa på våra goda vänner, Gunborg och Åke.

Färden gick till stor del på A7, som vi båda upplevde som tråkig, med sina mängder av plasttäckta odlingar och många opersonliga industribyggnader. Att det dessutom färdades en mångfald långtradare på den här vägen, gjorde den inte roligare. De sedan några dagar tillbaka blommande mimosaträden gjorde dock sitt bästa att förgylla den för övrigt lite tråkiga miljön.
När man sitter i en husbil och åker mil efter mil, hinner man tänka en hel del. P.g.a. associationer med omgivningen poppar det dessutom emellanåt upp tankar och minnen från förr.

När jag idag vid ett tillfälle skulle använda en större skärbräda, som vanligtvis ligger i en låda, var den försvunnen. Nu började jag få mina onda aningar. Det var inte den första skärbrädan, som hade försvunnit. En mindre bräda hade också sedan lång tid tillbaka lyst med sin frånvaro. Bilen har ett avancerat värmesystem, vilket medför att det finns en hel del ventilationsutrymmen bakom skåp och lådor, där det kan försvinna ett och annat. Ingemar lyckades få in en hand i ett av dessa tomrum och halade snart fram den stora skärbrädan. ”Vänta ett tag”, sa han. ”Det finns någonting mer här”. Mycket riktigt! Snart lyckades han även få tag på den lilla skärbrädan, som hade varit försvunnen sedan i slutet av förra året. Det är inte bara skärbrädor, som har försvunnit. I mitten av november försvann även min måttsats. Att få tag på en ny måttsats i Spanien är stört omöjligt, om man inte åker till IKEA. Det gjorde vi vid tillfälle och då sände jag många varma tankar till herr Camprad, som hade tänkt på detta med måttsatser. Nu har jag två måttsatser i bilen. Ingemar tyckte nämligen att det var riktigt roligt att som Pippi Långstrump vara sakletare, så han lyckades även hitta den försvunna måttsatsen i ett annat av bilens tomrum. Det är bra med sakletare!

Apropå IKEA, så har vi ett annat minne därifrån. I Spanien äter man ju mycket vitt bröd men ibland får jag lite noja och jagar annat bröd vart vi än kommer. När jag vid ett tillfälle var på IKEA, passade jag även på att titta runt på livsmedelsavdelningen. Där fick jag syn på en kartong, som det stod ”Svenskt rågbröd” på. Visserligen tyckte jag, att det rasslade lite i förpackningen, men jag såg framför mig ett saftigt rågbröd täckt med massor av nötter, solrosfrön och diverse andra frön. Klart att det trillar av ett och annat. Stolt visade jag mitt fynd för Ingemar, när jag kom till bilen, varefter jag började läsa lite närmare på paketet. Det visade sig, att innehållet i detta paket skulle blandas med vatten och därefter gräddas! Så var det med det rågbrödet.

Mitt andra ”brödfynd” gjorde jag vid ett besök i Lidl. Där hittade jag en limpa riktigt tyskt rågbröd. Lika stolt som förra gången visade jag upp mitt fynd för Ingemar, när jag kom till bilen. Vid närmare påseende visade det sig, att detta rågbröd skulle gräddas ytterligare 10-12 minuter! Jag säger som politikerna: ”Ingen Kommentar!”
Detta var lite av tankarna, som kom och gick under vår färd till Cabo Roig. Så småningom kom vi fram och kunde växla ett par varma kramar med Gunborg och Åke. Det var mycket roligt att träffas igen. Det hade ju hänt en del efter det sista mötet i november.

Onsdagen 5 mars
Vi var lite sömniga idag efter alla förflyttningar och när vi väl pallrade oss ur husbilen på morgonen, hade våra vänner varit vakna ett bra tag. Det är alltid lika roligt att träffa vänner och precis som hos Britt-Marie och Lasse i Puerto Banüs, åt vi frukost på den soliga altanen. Solen var het, men vinden var iskall och det kändes precis som när det är snö i luften i Sverige.
Alla kände för en vilodag och ville passa på att njuta av solen nere i trädgården, där det var lite mer lä.

Torsdagen 6 mars
Brrr! Klockan 07.00 visade termometern bara på +4 grader och det var därmed den lägsta temperaturen under hela vår Spanienvistelse. Skönt nog blev det litet varmare under dagen, även om vindarna fortfarande var kalla. Enligt väderleksrapporterna hade det kommit snö i norra Spanien, men även på Kreta och Mallorca. Skåne fick tydligen också en del med av den vita nederbörden. I norra Tyskland lär det ha varit snökaos och även översvämningar.

På terrassen hos Gunborg och Åke var det dock inte kallare än att vi åt frukost ute. Redan igår hade vi varit överens om att åka till termalbaden i Archena, där det välgörande vattnet strömmar ner från källor i de omkringliggande bergen. Efter frukost packade vi snabbt ihop badtillbehör och med Åke vid ratten, var vi snart på väg.

Thermalbadet i Archena

Det kändes skönt att vara tillsammans med ett par, som varit här ett antal gånger. Även om Archena ligger i en ”gryta”, tog vi oss lite småhuttrande från bilen till anläggningen. Här betalar man för den tid, man vistas inom badanläggningen. Badmössa var ett måste. Thermalbadet i Archena har två stora pooler, varav den ena är belägen helt inomhus. Den stora poolen utomhus är halvt övertäckt. Båda poolerna är uppvärmda och har jacuzzi i olika former och det var underbart skönt att simma runt och låta kroppen bli masserad av de livgivande och mineralrika strålarna. Vilken härlig känsla det var, flyta omkring på rygg och njuta av blå himmel, berg och palmer! Ett par av oss blev kaffesugna och tog därför på oss badrockarna för att gå bort mot poolbaren utomhus. Halvvägs strejkade jag. Baddräkten kylde och klibbade fast mot kroppen som ett kylande omslag. Det blev inget kaffe. Det blev ett nytt värmande bad i stället.

Efter ca tre timmar i thermalbadet kände vi alla, att vi hade fått nog för dagen och begav oss så småningom in till staden, för att äta lunch. Man blir hungrig av att bada. Det här var en helt underbar dag, som går till minnesarkivet. Alla kände vi oss avslappnade och nöjda med dagen.

Fredag 7 mars
Idag blev det frukost inomhus och det var dags att säga adjö till våra vänner, för att åka vidare. Varmt tack Gunborg och Åke för er gästfrihet och trevliga samvaro under några dagar! Jag undrar just, om det blir i Askersund eller Stockholm vi ses nästa gång?

Idag hade vi en del att bestyra. Först av allt behövde vi handla, för det var tämligen tomt i kyl och frys. För det andra behövde mina glasögon rättas till. Varför? Ja, hur klantig får man vara?  När jag var på en toalett på en restaurang för några dagar sedan och skulle ta papper från en stor rulle, som satt på väggen, råkade jag stöta till plastkupan över rullen, vilket medförde att den ramlade i huvudet på mig och slog bort mina glasögon.  Efter denna eskapad satt glasögonen lite för långt ner på näsan och såg ut, som om de väntade på nästa slag. Bäst att inta försvarsställning, såg de ut att tänka. Nåja, en optiker skulle nog inte vara så svårt att hitta.

Ännu ett problem hade jag samlat på mig. En söm hade gått sönder på en av mina specialsandaler. Igår letade Gunborg och jag med hjälp av telefonkatalogen efter en ”zapatero”. Dessa visade sig vara helt obefintliga och vi övergick till att leta efter ”calzados” och reparation av dessa. Till slut fick vi tag på ett par adresser i Alicante, som verkade lovande. Gunborg fick genom en bekant ännu en adress i Torrevieja, så detta med skomakare skulle nog snart vara ordnat. Dessutom skulle vi till Carrefour för att handla och där fanns det med största sannolikhet en snabbskomakare.

Optimistiska och glada i hågen for vi till Carrefour utanför Torrevieja. Där hittade jag snart en vänlig optiker, som rättade till mina glasögon. Så långt var allt väl. Jag jublade inombords, när vi även fann en snabbskomakare i ett litet bås framför kassorna i Carrefour och ställde mig i kö. På hyllor låg en hel del nyklackade skor, så det såg förhoppningsfullt ut. Det blev lång väntetid, eftersom kvinnan före mig skulle ha ca 35-40 nya nycklar, men vad gjorde det? Här fanns mannen, som skulle rädda mina fortsatta dagar i Spanien, för utan sandaler under varma dagar, känns det inte skönt. Visserligen hade jag ett par gamla sandaler med i reserv, men de var nu så utslitna, att det var dags att ta farväl och låta dem få evig vila. Efter lång väntan blev det min tur. Skomakaren kastade en blick på min sko och ruskade på huvudet. Han hade ingen maskin! Jag trodde att vi hade missuppfattat varandra och försökte beveka honom ännu en gång, men det var tji. Han kunde inte hjälpa mig och visste inte heller var det fanns någon annan skomakare. Det säljs massor av bra och billiga skor på marknaderna, så jag förstår, att folk kastar sina gamla och köper nya, men har man problemfötter, så har man.

Nåväl, vi handlade mat i Carrefour, packade in i husbilen och for in till centrum, där vi hade en ungefärlig adress till en skomakare. Honom lyckades vi aldrig hitta, men under vår irrfärd fick jag syn på en liten butik, där man förde ortopediska hjälpmedel och även en del skor. Jag blev väl bemött. Idag var det fredag, men tills på måndag skulle min sko vara lagad. Jag passade på att prova ett par nya sandaler, som tyvärr visade sig vara för små. Det var inget problem. De skulle ringa till fabriken, så skulle ett större par anlända tills på måndag.

Vad gjorde vi nu? Vi hade tänkt åka vidare, men det var inte att tänka på. Vi var tvungna att stanna tills på måndag och åkte till den närbelägna camping La Marina, som ligger på andra sidan om Torrevieja. Vilken camping! Wow! Här finns allt. Man höll just på att fylla den stora oregelbundna poolen utomhus med vatten. Här och var står stora konstgjorda elefanter och sköldpaddor och allt är omgivet av vackra palmer och andra växter. Det finns även en inomhuspool, som man alltså kan simma i året runt. Ett välutrustat gym och stor gympasal ligger intill. Här ordnas det löpande med aktiviteter. Den som önskar kan spela bordtennis, vanlig tennis m.m.
Här ligger många övervintrare, som kommit redan under september eller oktober. Några svenskar på väg till ”linedans” kom emot oss och började prata. På det hela taget var det en välkomnande och angenäm stämning inom området. Vi letade upp en ledig plats mitt bland en del tyskar. Plotterna finns i tre storlekar och är väl tilltagna. Campar man bara några få nätter blir det ganska dyrt, men stannar man en längre tid är priset ett annat.

Barnpoolen i La Marina

Del av poolen

Baren vid poolen

Lördag 8 mars
Det var soligt och varmt utanför husbilen, där vi satt och åt frukost på camping La Marina. Vi kände för en promenad. Medelhavet var beläget ca 700-800 meter längre bort och det var ett tag sedan vi tog en riktig strandpromenad. Den asfalterade vägen, som förde fram till det efterlängtade havet var ganska tråkig, men till slut skymtade de skummande vågorna. Det stod tämligen många bilar parkerade, men när vi kom förbi sanddynerna såg vi inte många människor. Alla hade tydligen slagit sig ner bakom de skyddande sandkullarna. Varför? Jo, det blåste kalla vindar utmed stranden. Vi var för lätt klädda och vår lust att vandra försvann tämligen snabbt.
Det blev en annan motion idag, visserligen oväntad men mycket rolig. Vi hade sett att det skulle bli internationell musik i restaurangen den här kvällen. Man var välkommen antingen man ville äta eller bara ta en drink. Jag hade köpt färska pangafiléer på Carrefour igår, som vi hade festat på idag, så mer mat var inte att tänka på.
Jag lyckades övertala Ingemar, att vi kunde ta en promenad till restaurangen vid 21.30-tiden. Vi satte oss vid ett bord i baren med varsitt glas rödvin. Från restaurangen ljöd glad musik och vi gick in. Ingemar fick inte ut mig på bra länge. Han hade bara att följa med upp på dansgolvet. Här dansades det disco och spansk dans. Ungdomar? Nej, här var det mest spanska par i ålder från ca 40 år och uppåt. De flesta var med största sannolikhet pensionärer eller nära pensionsåldern. Vilken fart! Vilken livsglädje! Vilka härliga rytmer! Vissa låtar kände jag igen från förr, när jag dansade mycket i Spanien. Trodde inte, att jag skulle få uppleva något liknande igen. Ingemar hade aldrig varit med om något sådant, men han verkade stortrivas, även om han ibland ställde sig bredvid min snurrande, klappande och hoppande gestalt för att titta på. Wow! Både Ingemars och mina ögon glittrade i kapp med stjärnorna på himlen. Några äldre par dansade en passodoubleliknande dans med djupt engagemang, medan vi andra stod för glada tillrop. Musikanterna bestod av två unga män, varav den ena spelade keyboard. Den andra spelade gitarr, sjöng och ägnade sig åt intensiv publikkontakt. Vilken energi!

De två musikanterna tog en välförtjänt paus och vi slog oss åter ner vid vårt bord, där rödvinet stod orört. Vem har tid att dricka vin i dansens virvlar? Framför oss hade vi en storbildsskärm, där man tydligen hade ordnat med specialvisning för män, som hade dragits med till dansen. Här kördes det nämligen Grand Prix Roadracing för motorcyklar i Dubai. Jag frågade Ingemar, om han inte tyckte, att jag var snäll, som hade tagit med honom på motorcykeltävling en lördagskväll.

Efter någon halvtimme återkom de två musikerna och den spanska musiken överröstade allt och alla med sina härliga rytmer. Efter löfte om att få se flera motorcykeltävlingar lyckades jag dra med Ingemar till dansgolvet igen. Snart började en form av danslekar. Min partner nekade att delta, men det gjorde inte jag. Ska man motionera, så ska man! Den energiska unge mannen framme på scenen stod nu som en caller i squaredans och ropade ut instruktioner på spanska. Det blev rena spansklektionen. Vi skulle vifta med armarna åt höger och åt vänster, därefter blev det ”arriba” d.v.s. rakt upp. Vi gick sedan med taktfasta och gungande steg åt sidan, samtidigt som vi snurrade ett finger i luften. Nu blev det tvärvändning åt det andra hållet och samma rörelser. Man skulle dessemellan även klappa sig på bröstet, samt gå ner som i gamla tiders twist och vifta på baken. Svetten rann om mig, men roligt var det! Undrar vad det var för dans?  När vi kom hem, var det bara att kränga av sig de våta danskläderna och gå in i duschen. Vilken rolig kväll och vilken skön motion! Undrar just, om vi inte borde göra som många andra, bli långliggare på La Marina? De tycks ha musik varje lördagskväll där.

Söndag 9 mars
Idag skrattade vi många gånger, när vi tänkte på gårdagskvällen. Tänk om vi hade så roliga pensionärsdanser hemma! Människor skulle bli mycket friskare och gladare. Min ”kompis fibron” tyckte inte att det var roligt igår, utan ville straffa mig genom att röja runt i min kropp idag. Jag talade vänligt men bestämt om, att jag dansar, när jag vill, men att den kunde få en vilodag idag. ”Fibron” nöjde sig med detta och lugnade efter något dygn ner sig.

Idag var det dags för såväl maskintvätt som handtvätt igen och med gemensamma krafter hängde kläderna snart på tork.
Solen värmde oss även idag och på eftermiddagen la vi oss på ett par solstolar vid poolen och solade. Det var skönt, även om det var för kallt att bada i poolen. Några barn brydde sig inte om kylan, utan plaskade glatt omkring.

Vi hade flera tyskar som grannar och igår hade jag hälsat på dem med ett ”Grüss Gott”, vilket medförde att en tyska kom fram och pratade idag. Hon var fundersam, eftersom de hade sett, att vi hade en svenskregistrerad bil, men hade förstått, att jag pratade tyska. Vi fick en liten trevlig pratstund. Här på ”La Marina” är många tyskar, men även en hel del svenskar långliggare. Grovt kan man dela in vintercamparna i två kategorier. De som mer eller mindre ligger stilla på samma ställe och de som åker runt för att se sig omkring. Tillfredsställande är att se, att ett flertal rullstolsbundna har möjlighet att övervintra i Spanien.

När vi för några dagar sedan var på Carrefour för att handla, behövde vi även köpa vatten. Ingemar hämtade vattnet, medan jag ägnade mig åt frukt och grönt. När vi senare skulle ställa in flaskorna i ett skåp, upptäckte vi att det var fyra flaskor ”Gaseosa” d.v.s. sockerdricka i.st.f. ”Agua con gas”. Varje flaska innehåller 1½ liter sockerdricka. I skåpet stod sedan tidigare en sockerdricksflaska, som jag hade köpt av misstag. Egentligen hade jag köpt två, men den ena hade Ingemar redan druckit ur. Han tycker om sockerdricka, vilket jag inte gör. Nu hade vi alltså 7½ liter sockerdricka och Ingemar är mycket nöjd med inköpet.

Måndag 10 mars
Vi lämnade idag camping La Marina och åkte in till Torrevieja, där jag skulle hämta min sandal. Gasolen hade även tagit slut, så Ingemar skulle byta den spanska flaskan. Det blev en hel del letande, innan vi hittade till Repsols gasollager, som låg mitt i staden, helt nära den ortopediska affären, där jag hade lämnat min trasiga sandal. Att byta gasolflaska medförde inga problem och var betydligt billigare än vid tidigare byten.

Därefter var det dags för mig att hämta sandalen, som jag lämnade in i fredags och som skulle vara klar idag. Den var inte färdig! Kvinnan i butiken ville ha mitt telefonnummer, så hon skulle kunna ringa, när skolagningen var klar, kanske i morgon eftermiddag, eventuellt på onsdag! Jag bad att få ta med den trasiga skon. Den fanns inte där! Var? Flera kilometer därifrån! Hon kunde inget göra. Vi var tvungna att vänta tills i morgon eller på onsdag. Mamma mia!

Jag vill inte gå in närmare på Ingemars och mina diskussioner efter detta meddelande, men det medförde att han fick gå tillbaka till butiken, för att få adressen till platsen, där min försvunna sandal befann sig. Jag vägrade, att åka vidare utan den. Han hade mer tur, I affären fanns nu en engelsktalande kund. Tydligen fanns inte skomakaren i den avlägsna orten på plats, men man lyckades man få tag på honom via mobil och vi fick ett löfte om att sandalen kunde hämtas vid 17.00-tiden i den ortopediska affären. Slutet gott, allting gott! Vi tog en tur till Carrefour för att handla lite och äta en välförtjänt lunch. Klockan 17.00 kunde jag äntligen hämta min sandal och allt var åter frid och fröjd.

Vi åkte nu vidare uppför kusten och passerade de många salinerna, där långbenta flamingos och andra vadarfåglar stod med näbbarna nedstuckna i saltvattnet, för att inta dagens lunch bestående av plankton och smådjur. I trakten kring Torrevieja odlas mycket citroner och kronärtskockor.

Det var nu sen eftermiddag och dags att söka en övernattningsplats. Vi åkte vidare i riktning mot Alicante till camping Santa Pola, där gatorna inom campingområdet har namn efter olika länder. Här var det nästan fullbelagt, men vi fick en plats längst ner på campingen mot gatan. Till en början tyckte vi att trafiken var störande, men vi somnade gott och framåt natten blev det betydligt lugnare.

Tisdag 11 mars
Idag blev det en lång resa på närmare 55 mil. Det var bra resväder, inte så soligt, men uppehåll. Vi valde att åka väg N332 till största delen och det ångrade vi inte, eftersom omgivningarna var mycket vackra. De obebyggda ängarna var fyllda av olika blommor, de flesta gula. Konstigt nog finns det aldrig en parkeringsplats, när jag vill plocka blommor, eller om det är bromsarna, som inte fungerar.

Vi passerade förbi Alicante och så småningom även Benidorm, med sina höga skyskrapor. Färden gick vidare upp i bergen och runt Gata de Gorgos passerade vi ett otal keramikfabriker. Det påminde om glasriket i Småland. Innan vi kom fram till den första, började jag tala om kaffe och det nappade Ingemar på och körde snabbt av vid en plan utanför en större byggnad. Där låg den första keramikfabriken. Kaffevattnet kokade snart på gasolen och drycken smakade bra efter några mils körning. Jag försvann snart in i keramikfabriken, medan Ingemar tog en vilopaus i bilen. Vilket utbud av vacker keramik och så många vackra fontäner och skulpturer det fanns för trädgårdar! Jag gick länge omkring och njöt av all dekorativ keramik och kom även ut med några småsaker.

Om keramikfabrikerna låg på rad omkring Gata de Gorgos, så stod flickor, de flesta mörkhyade, till salu på rad närmare Valencia. Dagens färd hade gått genom flera mindre städer och byar. Nog för att det var både vackert och intressant, men det tog lång tid. Efter Valecia beslöt vi oss för att lämna väg N332 för att i. st. åka motorägen A7 och därmed betalväg den återstående delen av dagens resa. Vi åkte ganska nära kusten och såg delar av det stora Ebrodeltat, varefter vi fortsatte i utkanten av Tarragona. Så småningom närmade vi oss Vila Nova, där vi tänkte söka oss till camping Park Vila Nova för övernattning. Här bodde vi några nätter i november. Det var ganska krångligt att hitta rätt idag, eftersom vi fick lov att åka runt en del p.g.a. vägarbeten, men till slut kom vi fram och blev tilldelade en plats. Den här natten var det så varmt, att vi hade fyra takluckor på glänt.

Onsdag 12 mars
Vi hade beslutat oss för att stanna här ca en vecka. Man måste helt enkelt ta en vilopaus ibland från allt åkande, annars hinner varken kropp eller själ med. Min rygg och mage hade redan börjat protestera. Vi gjorde inte mycket nyttigt idag, utan slappade mest. Jo, Ingemar satt en hel del vid datorn, där han forskade och planerade vår fortsatta resa.
Nu hade vi för första gången på mycket länge en riktig uppkoppling för Internet. Vår Outlook, som inte hade fungerat med vare sig utgående som ingående post under närmare två veckor, hade tydligen tagit igen sig och var åter igång. Undrar just hur många mail, som har gått förlorade!

Vi har en fransman som granne på den ena sidan. Han måtte vara en stor djurvän, för när jag tittade på morgonen stod det tio matskålar utanför hans vagn och vid varje skål satt en katt. Det finns många katter här. En liten svartvit korthårig kattfröken med halsband har tydligen blivit mycket förtjust i oss. Hon vägrar att överge oss och man snubblar på henne överallt. När jag vid ett tillfälle satte mig i en av sofforna, hoppade hon upp och la sig på min hals, där hon spann högljutt och mjölktrampade på mina axlar. Vem kan stå emot en sådan uppvaktning? Ingemar, som tycker mycket om djur, men är allergisk mot katter, försökte att hålla henne på avstånd. Inte lätt, när hon trampar runt på tangentbordet till datorn och lägger sig i hans knä.

Några av djuren i Park Vilanovas djurpark

En liten stenget. Var har jag hamnat?

I anslutningen till campingen finns en mindre djurpark, dit vi tog en promenad på kvällen. Vi hittade ett och annat grönt i omgivningen, som nog borde gallras. Vad vi gjorde med det? Vi matade stengetterna!

Torsdag 13 mars
Även idag var det till stor del en vilodag. Ingemar fortsatte att planera, medan jag tvättade upp en del handtvätt. Fick i tvättstugan en trevlig pratstund tillsammans med en norska från Bergen.

Alldeles utanför campingen finns en busshållplats och på eftermiddagen åkte vi in till Vila Nova för att strosa runt ett tag, samt äta ett par tapas på en bar. Idag var det tydligen avslutning inför påsklovet, för det var mängder av både barn och ungdomar i stadens centrum, som gick på konditori eller köpte godis tillsammans med föräldrar eller mormor/farmor.
Man blir bortskämd med värmen. Det var svalare idag och när det sent på eftermiddagen bara var närmare +18 grader, upplevde jag det som kallt.

Fredag 14 mars
Fram på förmiddagen gick vi ner till busshållplatsen alldeles utanför campingen, för att åka ner till järnvägsstationen i avsikt att åka till Barcelona. Det är mycket enkelriktat i den här staden och bussen hoppar inte över många farbara vägar för att komma till stationen. Det tar med andra ord lång tid, men det blir en bra sightseeing.

När vi igår åkte med samma buss, steg det vid en hållplats på ett flertal vuxna förståndshandikappade, som av allt att döma kom från ett dagcenter. Även idag steg det på några vid samma hållplats. Framför min stol stod en kvinna, som på spanska och ett fåtal engelska ord, började samtala med mig. Hon var lärare för dessa förståndshandikappade. Eftersom det även är min grundutbildning, hade vi samma yrke. Vilket sammanträffande! Hon talade enkel och tydlig spanska för att jag skulle förstå. Arbetar man med förståndshandikappade får man lära sig att tala långsamt och tydligt. Hon berättade, att gruppen nu var på väg ner till stranden för att åta paella med sina vårdare. ”Mona” = en gåva fanns också med i sammanhanget. Alla i skolorna var nu lediga till den 26 mars. Kvinnan berättade en hel del om sitt liv och sitt arbete, och hur välbehövlig ledigheten var. Arbetet är svårt och arbetsamt, men samtidigt mycket roligt. Hon var mer än 70 år, men var tvungen att arbeta, eftersom hon var ensamstående. Mannen hade hängt sig för ett antal år sedan. Hon hade tre barn och om jag förstod henne rätt, hade hon ett eget utvecklingsstört barn.

När vi var här i november, höll man på att bygga ut järnvägsspåren, vilket medförde att man fick åka gratis p.g.a. att det tog så lång tid. Den sista sträckan fick man då åka buss. Tågresan var fortfarande kostnadsfri och tydligen var man ännu inte klar med utbyggnationen, för det gick ibland med snigelfart.
Så småningom anlände vi dock till Barcelona. Vi hade inga större ambitioner att hinna med så mycket som möjligt, utan kände mest för att strosa omkring lite på ”La Rambla”, där vi passerade både ”fågelramblan” med alla dess burfåglar till försäljning och ”blomsterramblan” med alla färggranna blomsterarrangemang. Jag fick försöka lägga band på känslorna, när vi passerade alla dessa hopträngda burfåglar. Arma djur! Det var om möjligt ännu fler ”levande statyer” efter La Rambla idag, än när vi var här i november förra året. Fantasin har inga gränser.

Nötter torkad frukt av alla slag, godis! Wow!

Vilka frukter! Pitahaya har vi aldrig ätit

Här kan man bli sugen på glass

Levande statyer i Barcelona

Ännu en levande staty på la Rambla

Ytterligare en av Gaudis skapelser

Vi kom snart fram till den gamla saluhallen från 1800-talet, ”La Boqueria”, som var mitt önskemål för dagen. Förra gången missade vi den p.g.a. att det var helgdag. Den toppar alla saluhallar, som jag har sett under mitt liv. Hela denna magnifikt stora hall är ett superbt konstverk med dess färggranna salustånd, fyllda av prunkande och väldoftande varor från all världens hörn, allt konstnärligt och mycket smakfullt exponerat. Jag undrar bara varifrån all svamp kommer denna årstid? Här fanns bl.a. gula kantareller, svart trumpetsvamp och gul trumpetsvamp. Har man speciella odlingar även för dessa svampar numera och var finns de i så fall? Här fanns stånd som saluförde plastaskar med skuren blandad frukt, allt färskt och delikat förpackat med en liten plastgaffel. Vilken affärsidé! Dessutom pressade och blandade man löpande fruktsafter som man kunde köpa i små plastmuggar. Vi provade en blandning bestående av banan och jordgubbar. Dessförinnan hade vi slagit oss ner vid en serveringsdisk för att dela en tapas och framför allt dricka vatten samt njuta av det livliga folklivet.
Efter ytterligare lite strövtåg, då vi bl.a. tittade på ett par av Gaudis hus återvände vi hem. Hemresan gick något fortare. Den tog ”bara” ca 1½ timme.

Lördag 15 mars
Vi behövde handla lite mat och beslöt oss för att åka buss in till staden – Vila Nova alltså. Stadens saluhall hade vi aldrig besökt och idag var det även marknad utanför. Det skulle nog gå fort att handla, trodde jag. Ingen av oss hade tänkt på, att det var storhelg och att många var lediga under ”Semana Santa”. Staden var med andra ord fylld av folk. För att komma till saluhallen var vi tvungna att passera folkvimlet på marknaden. Vid ett par stånd såldes speciella påskprydnader, ett skickligt hantverk, som Ingemar senare såg på TV, att barn bar i påskprocessioner. Vad de var gjorda av, vet jag inte. Materialet, förmodligen en växtdel, var styvt och gulare än halm. Det skulle kunna vara någon sorts vass.

Speciella prydnader för påskprocessionen	Trängsel vid fiskdisken inför helgen

I den här staden ser det ut att bo en mycket blandad befolkning. Förutom ”vanliga” spanjorer, ser man ganska många muslimer och en hel del människor med indianpåbrå. Här finns även åtskilliga romer. Flera livnär sig som etablerade marknadsförsäljare, andra kan stå i ett gathörn med några par solglasögon, strumpor e.d. till försäljning, andra åter sitter på gatan och tigger. Här finns även åtskilliga mycket mörka unga afrikanska pojkar, som på ett utbrett skynke oftast säljer väskor eller plagierade CD-skivor. Förmodligen säljer de illegalt, för de verkar ständigt vara jagade av polisen. I Barcelona höll dessa afrikanska gatuförsäljare sina skynken i ett rep, så att de snabbt skulle kunna ge sig av. Det såg vi vid ett tillfälle, när ca 15-20 unga män fullkomligt galopperade fram på gatorna mitt i trafiken.

Här i Barcelonatrakten observerar man snart att texten på skyltar m.m. ser annorlunda ut. Här talar och skriver man katalanska, som är ett romanskt språk. Ibland kan man se skyltar med både spansk och katalansk stavning.

Detta var en liten utvikelse. Vi kom så småningom in i saluhallen och där var det ett ännu större kaos. Det verkade som om hela stadens befolkning befann sig här. Jag hade tänkt köpa fisk och här insåg jag att det var svårare än någonsin. Oj, vad litet jag vet om havets gåvor! Här låg bl.a. uppfläkta marulkar på rad. Det är tydligen en fisk, som man äter mycket i den här trakten. Saltad och torkad fisk såg man också mycket av. Tydligen gör många en slags fiskgryta till ”Semana Santa” bestående av denna torkade torkfisk, spenat och kikärtor. Jag konstaterade snabbt, att fisken var mycket dyrare här än ex. i Carrefour, där jag tidigare hade handlat. Efter att ha köat ett bra tag beslöt jag mig för att ta det säkra för det osäkra och köpte ett par stora filéer, förmodligen också detta någon form av torsk.

Camping Vila Nova ser snart ut som rena barnkolonin. Massor av familjer anländer hit för att fira påskveckan. Tydligen har en hel del som arbetar tagit semester. Barnen är som kalvar på grönbete. Undra på det! Skönt med skollov så klart! Ikväll höll de på att leka en glad och högljudd kurragömma runt sanitetsanläggningen till strax efter klockan 23.30. Här går det livat till, men allt är oskyldigt. Än så länge i alla fall.

Söndag 16 mars
Idag anlände det om möjligt ännu fler familjer till campingen. Barnen far omkring på cyklar och rullskridskor. Många har eldrivna små cyklar. En sådan skulle jag vilja ha! Vi hade tänkt gå och simma i inomhusbassängen någon dag, men det kan man nog glömma. Utomhusbassängen är ännu inte fylld med vatten efter vintern. Jag sände många trånande tankar till Camping Marina och deras fina poolanläggning.

Efter att ha tagit hand om en del tvätt, som nu hängde på tork, beslöt vi oss för att fly fältet ett tag. Vi tog en promenad ner i det närbelägna villasamhället, där det var en lokal marknad idag. Jag hade glömt att köpa tomater igår, så det passade bra. Vägarna är ganska kuperade häruppe, så vi fick lite motion. Det kan behövas. Efter några månader i Spanien har vi båda gått upp en del i vikt och nu är det dags att göra något åt det. Det har varit alldeles för lockande att laga mycket mat med alla fina råvaror, som finns tillgängliga. Nåja, vi har även ätit mycket frukt, framför allt solmogna apelsiner, som jag tycker är alldeles för dyra, med tanke på vilken mängd, som sitter kvar på träden och även ligger på marken. Vi har även ätit åtskilliga mango och chirimoya. Har sett att man kan ha chirimoya som planta hemma. Få se, om jag kommer ihåg att spara några frön.

Vi kom så småningom ner till den lokala marknaden, som visade sig vara riktigt trevlig. De flesta stånden saluförde mycket bra varor. På ett ställe hade man underbart vackra barnkläder. Tyvärr är det inte lätt att köpa utan att prova eller veta om den tilltänkta mottagaren tycker om plagget. På ett ställe sålda man grillade kycklingar. Visserligen var de stora, men de kostade 8 Euro! Vi fick i varje fall våra tomater och en skön promenad i värmen. Ja idag var det faktiskt varmt, varmare än vad man hade förutspått.

Måndag 17 mars
Det är mycket frömjöl i luften nu, så jag förstår varför vi har varit lite snuviga den senaste tiden. Idag har jag torkat av utemöblerna tre gånger och varje gånga var trasan lika gul. Ingemar förbarmade sig över mattorna, tog ut dem och skakade av dem, medan jag tvättade av golven. Jag passade även på att göra rent klädseln på stolar och soffor, så nu känns det rent inför morgondagen, då vi beräknar att åka vidare.

De senaste dagarna har Ingemar suttit en hel del och forskat om framkomstmöjligheterna i Frankrike. Väderleksprognoser har följts och möjliga färdvägar har planerats. Han tog fram tre möjliga alternativ. För närvarande är väderleksutsikterna inom flera områden uppåt inte de allra bästa. Det är fortfarande en del vi gärna vill se och uppleva på väg, men vädret får till stor del vara en avgörande faktor. Bland annat hade Normandie och Santiago de la Compostela lockat, men som det ser ut idag, får det nog bero. Vi kommer åtminstone till en början att följa kustvägen. I första hand riktar vi in oss på Perpignan och vidare upp mot deltat i Camarque. I kväll satt vi och letade ställplatser, bondgårdar och vingårdar i de berörda områdena, varefter Ingemar lade in en del i navigatorn.

Till Del  6