Spanien 20071016 – 20080404

Del 6. Hemresan. Camarague, Pont du Gard och Heide

 

Tisdag 18 mars
Himlen var blå och vid 09.00-tiden var det redan drygt +16 grader. Vi hade fått löpande rapporter om snöfall i såväl Örebro och Askersund som i Kalmartrakten och Västervik. Det verkar vara ett utbrett snöfall, så säkert har det drabbat flera platser. Jag lider verkligen med alla där hemma, som så väl behöver sol och värme efter en mörk och snöfattig årstid. När det inte har kommit någon snö under hela vintern, känns det ju onödigt nu, när alla väntar på våren.

Vi hade snart ätit frukost och packat ihop på morgonen och efter att ha vinkat adjö till våra norska grannar åkte vi ner till campingens serviceplats för husbilar, där gråvatten tappades av, färskvatten fylldes på och bilen spolades av efter all pollenattack de senaste dagarna. Toakassetten hade Ingemar tömt redan tidigare på morgonen.
Idag skulle vi åka ca 30 mil och var efter detta ännu en bit på hemväg. Vi lämnade nu Vila Nova utan någon större saknad. När vi kom förbi Lidl i stadens utkant, stannade vi ett tag. Jag skulle ”bara” köpa det speciella paellariset och några förpackningar av den särskilda kryddblandningen, som är avsedd för paella. Riset fick jag tag på, men kryddorna hade man inte. Att jag kom ut med betydligt flera andra varor, ska vi tala tyst om.

Efter en kortare sträcka åkte vi in på AP7, som är motorväg. Vi ville spara lite tid så här i början av dagen, för att inte alltför sent komma fram till trakten runt Perpignan i Frankrike, som var vårt mål för dagen. Vi befann oss fortfarande i Catalonien, vilket inte minst syntes på skyltarna. Här heter det inte ”playa” utan ”platja” t.ex. Vägen förde runt Barcelona, men det var mycket trafik, speciellt långtradare och jag tror att även Ingemar drog en suck av lättnad, när vi passerat storstaden. Redan i den här trakten var det mycket grönare än på tidigare platser.

Nordväst om Blanes, där motorvägen börjar svänga av norrut, åkte vi på avfart 9 in på väg NII. Temperaturen hade nu stigit till närmare + 27 grader. Vilket vackert landskap, som väntade oss! Hit hade våren kommit på allvar. Bergen är här mer skogsklädda än på flera andra platser i Spanien. I saluhallen i Barcelona funderade jag över, var all svamp kom från, men i den här trakten kan man säkert finna en hel del. De lövfällande träden hade nyss slagit ut och sträckte sina skira ljusgröna kronor mor skyn. En mångfald buskar och träd prunkade med vita och rosa blommor. Djupröd vallmo, blå iris och gurkört växte vilt i landskapet bland många andra arter. Det var en ögonfägnad och vi sög åt oss som läskpapper.

I trakten av Girona stod löpande unga, vackra och mer eller mindre avklädda unga flickor och väntade på kunder. Även här fanns det ett flertal keramikfabriker, men nu blev det inget stopp. Jag saknar ord, för att beskriva den vackra väg, som slingrar genom den pyreneiska bergskedjan. Vi åkte raka vägen mot den franska gränsen. Här finns ju mängder av affärer och här var min sista chans att få tag på kryddorna. Ingemar stannade i bilen för att studera kartan, medan jag gick in i supermercadon. Här hamnade jag i rena grossistaffären. Här fanns kryddblandningen jag hade sökt. Att jag sedan behövde en hel kundvagn för några förpackningar är en annan sak. Ingen av oss var speciellt hungrig, så jag fyllde en baguette med kokt skinka, där jag satt framme i bilen. Det gick bra att äta medan vi åkte.

Idag hade vi tänkt bo vid en vingård. Vi anlände så småningom till Perpignan, som ligger i regionen Roussillon och där vi letade oss vidare till Sainte Marie de la Mer. Efter lite rundåkning fann vi en skylt, som visade till Chateau Barrera. En smalare väg förde oss mellan vingårdarna fram till ett boningshus, där ägaren Pierre dÁmarzit tog emot oss. Visst var vi välkomna att ställa husbilen på gården för övernattning. Om mistralen skulle vina för hårt runt knutarna, kunde vi ställa oss i lä på en plats, som den leende fransmannen visade oss. Denna form av övernattning är en samverkan mellan vinodlare och bönder som kallas France Passion. Innan vi drog oss tillbaka var vi in ett rum, där man exponerar gårdens olika vinsorter. Man odlar bl.a. muskatdruvan. Vi fick provsmaka ett smakrikt rött vin. En flaska tog vi med, som gömdes långt inne i ett skåp.

Onsdag 19 mars
Det var mycket tyst vid vingården och vi hade sovit gott under natten. På morgonen åt vi frukost i lugn och ro, medan vi väntade på att temperaturen ute skulle stiga. När Ingemar gick ut med soporna, kom gårdens lilla lurviga hund och hälsade. När jag senare gick ut, kom den lille krabaten springande och satte sig på mina fötter, medan jag klappade den. Där satt den helt tryggt, ända tills jag talade om, att vi skulle gå till hans husse. När vi kom fram till gårdsplanen, fann vi vår värd stående högt uppe på en stege på gång med att klippa ner murgröna, som klättrade uppför husväggarna. Vi gick åter in i det lilla rummet, där vi igår fick provsmaka ett vin. Idag smakade vi på ett något sötare vin. Vår glade vän frågade därefter, om vi inte ville provsmaka gårdens specialitet, ett gyllene (dessert)vin i en vackert rundad flaska. Ingemar smuttade på den ädla drycken, medan jag smakade på en dryg matsked. Fransmannen och jag tittade på varandra i samförstånd. Han såg att jag var begeistrad över den smakrika drycken. Det var något av det godaste jag druckit. Drycken bör avnjutas tillsammans med kaffe och en bit mörk choklad. Voala! Den flaskan har jag gömt långt inne bland mina kläder i ett skåp. Det är en dryck, som kommer att tas fram vid mycket högtidliga tillfällen. Vi tog nu farväl av vår värd, som hälsade oss välkomna tillbaka.

Pierre dÁmarzit vid Chateau Barrera

En ny liten kompis, vingårdens lilla tillgivna hund

Vårt nattlogi intill vingården

Vi passerade vingårdarna, där vi konstaterade, att en del sorter redan hade hela små knippen av gröna blad, medan andra vinstockar ännu stod helt kala. Vi åkte väg D627 förbi Leucate och befann oss i ett område mellan Perpignan och Narbonne. Vi var helt nära havet och kom snart genom ett hänförande vackert landskap, där laguner s.k. etanger med klart blågrönt saltvatten avlöste varandra under en längre sträcka. Grupper av långbenta, rosafärgade flamingos stod på flera håll som dekorativa inslag i vattenriket. På tal om fåglar har vi observerat skator med mycket långa stjärtfjädrar här.

Stora ostronodlingar syntes i en av lagunerna. På vår vänstra sida löpte en smal vit sandstrand, där det på ett ställe stod en mindre husbil. Utanför hade en människa slagit sig ner vid vattnet. Jag omväxlande jublade, skrattade och utstötte diverse gutturala ljud för att få Ingemar att förstå, att så ville jag också sitta och tittade febrilt efter en nerfartsväg, men han tyckte det var lite för tidigt för kaffepaus. Dessutom påpekade han att det blåste för mycket, eftersom det var många vindsurfare ute i en av lagunerna. Trots att vi passerade ett par större firmor med smäckra, glänsande fritidsbåtar blev det ingen paus. Här och var lite skyddat vid lagunerna stod flera grupper av husbilar parkerade. Vilka härliga övernattningsplatser!

Att det är omöjligt att plocka blommor var som helst förstår t.o.m. jag. Man kan inte stanna mitt i körbanan, även om det känns lockande. Här fanns blommor, som jag inte har sett tidigare. Havsblå iris växte även vilt efter vägkanterna, men jag undrar om de inte är fridlysta. Här och var på sluttningarna skymtade diverse kryddväxter förbi. Små rosafärgade mattor av backtimjan syntes här och var. Även malva växte vilt här och var. När vi befann oss någon mil utanför Méze, stannade vi till vid en rastplats för att dricka det efterlängtade kaffet. Det satt ett par vid ett annat bord, som jag önskade ”smaklig måltid” på franska, när vi passerade. Det är inte många ord franska jag kan, så man får använda det lilla, som finns kvar i minnet. Lite snopen blev jag, när Ingemar påpekade, att de var spanjorer!
Ingemar hade på en hemsida läst, att det skulle finnas en ställplats för husbilar nere i hamnen i den lilla pittoreska staden Méze. När vi väl kom till hamnen, visade det sig att där fanns bommar och att ingen bil högre än 2,2 meter kunde komma in på den stora parkeringsplatsen. Det var synd, för det var en liten vacker hamn omgärdad av några mindre serveringar. Det var bara att backa för att försöka ta sig ut ur staden igen. Gatorna var trånga och flera var enkelriktade. När vi kom till stadens lilla torg, visste vi inte hur vi skulle komma vidare. Här ryckte en hjälpsam fransman in och lotsade oss fram tills vi kom på rätt väg. Tackande och glatt vinkande for vi vidare.
Vi befann oss nu i regionen Languedoc och tänkte åka fram till katedralen St. Pierre de Maguelone nära Montpellier, som skulle ligga vackert. Vi kom fram till en liten parkeringsplats, varifrån en landtunga omgiven av laguner för ut till katedralen, som ligger på en halvö. I de här lagunerna stod om möjligt ännu flera grupper av flamingos. Det här är i stället för att se på svanarna i Tysslingen eller tranorna i Hornborgasjön. När vi hade passerat landtungan fanns det även här en större parkeringsplats, men dit kunde inga husbilar komma in. Ännu en bom gjorde att det var ”för lågt i tak”. För att komma till klostret gick man sedan över en längre bro. Vi hade inget annat att göra, än att vända tillbaka över landtungan. Vid parkeringsplatsen framför stod en tysk husbil parkerad och där ställde även vi oss. Det var dags för lite mat. Medan Ingemar tog en promenad, lagade jag till lite ätbart, som vi tog med oss ut till rastplatsen intill. Här ute i naturen smakade det mycket bra, även om vinden började bli lite väl kall. Nu åt vi bl.a. den inlagda tonfisken, som vi hade köpt i saluhallen i Vila Nova. Vilken skillnad det är på tonfiskinläggningar! Den här var fast och mycket smakrik.

Gryningsljus vid vårt natthärbärge nära Montpellier

En stilla kvällsmeditation

Före soluppgången. Flamingos i saltsjö

Solnedgång

Enligt väderleksprognosen skulle det bli kallare och mer blåsigt både idag och i morgon och mycket riktigt tilltog blåsten ordentligt. Det kändes som snö i luften. Det var säkert den beryktade mistralen, som vi fick känna på. Efter ett par promenader, beslöt vi oss för att ”göra kväll”. Jag upptäckte emellertid att solen höll på att gå ner och tog därför med kameran och begav mig ut på landtungan i snabb takt. Vilken vacker syn, där landskapet badade i den nedgående solens strålar! Det var som att uppleva de vackraste akvarellmålningar, där himmel, laguner och växlighet lyste i de mjukaste pastelltoner. Nu förstår jag varför så många konstnärer befinner sig i dessa trakter för att kunna måla det beryktade ljuset, vars like jag inte har sett, sedan jag var i Skagen. När jag återvände till husbilen visade det sig att vinden låg på, så att det tjöt i markisen och avgaserna från kyl och frys slog in i bilen. Efter att Ingemar hade vänt bilen, blev det lugnare och så småningom mojnade även den ihärdiga vinden.

 

Torsdag 20 mars
Ingemar sov gott under natten. Jag låg vaken vid flera tillfällen och lyssnade på de häckande sjöfåglarnas läten i vassruggarna, som skiljde husbilen från en större lagun. Vid 05.30-tiden var det bara +4,2 grader ute. En halvtimme senare åkte våra tyska grannar sin väg och efter ännu en halvtimme klädde jag på mig, tog med kameran och smög mig ut. Temperaturen hade nu stigit till + 5,5 grader, men det kändes inte kallt, utan luften var enbart frisk och det var helt lugnt ute. Det verkade som om hela naturen vilade i en rofylld förväntan på solens uppgång. Det enda som hördes var sjöfåglarnas skriande och flamingornas lite tjattrande och nästan gläfsande läten. I de låga saltvattenslagunerna stod klungor av flamingos, så långt ögat kunde se. De var med största sannolikhet flera hundra, om inte fler. Plötsligt rullade solen sakta upp över horisonten i öster och började väcka naturen till liv inför den nya dagen. Själv gick jag med raska steg tillbaka till husbilen, kröp ner i sängen och somnade gott. Måste erkänna att nattvaket hade satt sina spår, för jag var ganska trött, när jag vaknade ett par timmar senare. Samtidigt sände jag tacksamhetens tankar till Ingemar, som hade börjat förbereda frukosten.
Vi gjorde ett försök att ta en morgonpromenad över den långa landtungan ut till katedralen, men kom snart underfund med att den isiga, hårda vinden också hade mornat sig och ville göra oss sällskap. Vi var inte trakterade av sällskapet, utan strävade tillbaka till husbilen i hård motvind. Nu förstår jag, varför man planterar cypresser och höga trädhäckar som skydd både mot vingårdar och bostadshus.

Vi åkte idag vidare med navigatorn inställd på Les Saintes Maries de la Mer, som är den enda staden träskområdet Camargue, som befinner sig mellan floden Rhônes båda armar. I Camargue möts Languedoc och Provence med flytande gränser. Träskmarken har av allt att döma ändrat karaktär under senare år, eftersom en stor del har torrlagts för vin- och risodling. Några växande risplantor såg vi inte, men däremot stora, förberedda vattendränkta fält. Vem vet, kanske riskornen redan låg i jorden? Här odlar man i varje fall en tredjedel av Frankrikes risbehov. Vingårdarna med vin för avsmakning och till försäljning ligger mycket tätt och är vackert skyltade.

Även ordet ”mas” ser man ofta, där vägen för in till en bondgård och där man mestadels bedriver tjuruppfödning. Ute på ängarna betar här och var stora klungor av de inhemska, svarta tjurarna, som lär ha något mer uppåtböjda horn, än de spanska. När tjurarna är ett par år, blir de utsatta för en hård gallring. De mest aggressiva skickas till Spaniens tjurfäktningsarenor. De mer ”mesiga” tjurarna hamnar i rökt tjurkorv eller i den i Camargue så vanliga tjurgrytan, som man kan se på restaurangernas matsedlar. Tur att jag inte är tjur! Då hade jag blivit utgallrad många gånger om. Dessförinnan hade nog både Ingemar och jag suttit under en korkek som tjuren Ferdinand. Här i Les Saintes Maries de la Mer har man en annan tradition beträffande tjurar. Ett band knyts mellan tjurens horn, som sedan unga män med hjälp av ett handredskap ska försöka ta bort.
Utefter vår färdväg fanns ett flertal stånd, där man förmodligen bl.a. kunde köpa honung av diverse slag och traktens örter. Vi stannade emellertid inte, utan åkte vidare mot dagens mål. Stora åkrar var med sina långsmala kullar förberedda för senare lavendelodling. Vilken färgrikedom och doft det lär vara under sommaren! Voala!

De vita hästarna i Carmague

Betande svarta tjurar

Landskapet domineras förutom av laguner med mängder av rosafärgade flamingos och åkrar med svarta tjurar, även av hästar. Vita kohägrar, som vi lärde känna i Spanien, finns även här. I grannlandet fyllde de sin uppgift med att hålla rent boskapens klövar. Här i Frankrike tycks de ha fått en upphöjd position, eftersom vi flera gånger har sett dem åka snålskjuts på hästryggarna. Ju längre in i Carmague man kommer, desto fler hästar ser man. Carmague är berömt för sina vita, ”vilda” hästar, men de flesta är nog numera mer eller mindre inhägnade och de finns överallt, på ängar, utmed vägkanterna och drickande vid de små lagunerna och åarna. Hästarna är vackra och ser vänliga och harmoniska ut. Hästgårdar och små blomsterprydda stallar ligger tätt utefter vår väg. Om jag önskade tillbringa ett par veckor på hästryggen, skulle jag med glädje välja en hästgård i Carmague. Det måste vara en lisa för både kropp och själ att få rida omkring i det frodiga, omväxlande landskapet. På en mindre väg befann sig ca 15 vita hästar med ryttare. Det var ett gäng ungdomar, som glatt vinkade och ropade åt oss, när vi sakta gled förbi. Voala! Detta är Frankrike! Det hade varit ett fint minne att få föreviga den här lilla upplevelsen med kamerans hjälp, men tyvärr går det inte alltid att fotografera och vissa händelser kommer mer till sin rätt i minnets arkiv.

Solen lyste fortfarande, när vi anlände till Les Saintes Maries de la Mer, men blåsten med sina kalla vindpustar höll i sig och snodde runt allt och alla. Efter en del rundåkning kom vi fram till den av stadens ställplatser, som låg utefter ett stenomgärdat promenadstråk vid havet. Här fanns redan många husbilar, men alla hade än så länge gott om plats. Det visade sig, att det senare under kvällen anlände så många fler, att det blev mer eller mindre fullt.

Les Saintes Maries de la Mer är romernas största vallfartsort. I katedralen förvaras en madonna, ”Svarta Sara” som 24-25 maj varje år bärs ut i procession. När vi senare ujnder dagen kom till kyrkan, visade det sig att den var stängd, så någon ”Svarta Sara” såg vi aldrig.

Vilka dofter! Vilken ögonfröjd!

Även i Les Saintes Maries de la Mer betyder tjurarna mycket

Efter nattens ”fågelvaka” var jag lite sömnig och tog en tupplur, medan Ingemar begav sig ut på rekogniseringstur i staden. Vi tog senare en promenad in till centrum, där Ingemar passade på att uppsöka en frisör. Under tiden botaniserade jag i de små pittoreska butikerna utmed de smala gatorna. Det här var Provence! Nu förstår jag, var Gösta Linderholms fru har fått inspiration till sina konstnärliga alster. Här doftar det lavendel och andra kryddväxter, och man möts av glatt färgsprakande tyger och keramik. Det vackra franska språket, som jag upplever som musik, flödade emot mig från glatt samspråkande människor. Här fyller man med lätthet sina sinnen med sprudlande glädje.
Ingemar och jag hittade så småningom varandra igen och jag kunde konstatera, att den kvinnliga frisören hade klippt honom mycket bra. Han var jättefin! Vi kände för att fira klippningen och Provence med en kopp ”café au lait” på ett närbeläget konditori. Idag ville vi ha något gott till kaffet. Voala! Vilka goda bakverk! Vi delade på en skuren krämkaka, med luftig citronkräm och en bit nötkaka, båda lika goda. Det får bli bantning i morgon! I en av de små butikerna köpte jag något länge efterlängtat, nämligen en liten flaska ren eterisk lavendelolja. Var ska man köpa den, om inte i Provence!

Fredagen 21 mars
Idag är det långfredag och mina tankar har många gånger under den här dagen gått till mitt äldsta barnbarn, som fyller 20 år idag. Jag tycker inte det är länge sedan jag för 20 år sedan kom hem från en resa till Rom och hon då var ett litet knyte med mycket svart hår på huvudet, bara några dagar gammal. Tiden försvinner alltför fort. Det gäller att vara varsam med den och med varandra. Vår tid på jorden är så kort och allt så förgängligt.

Idag var det tämligen mulet, när vi vaknade och framför allt var det kallt. Den isande hårda vinden inspirerade inte till någon promenad längs havet. Vi hade kunnat tänka oss att stanna lite längre i den här staden, men p.g.a. nuvarande väderleksförhållanden blev det ändrade planer. Vi begav oss någon mil utanför staden, där man har en ornitologisk park. Här fanns det promenadvägar och ett otal större och mindre laguner. Inom området kunde man se de flesta av de fåglar, som återfinns i Carmague.

I ornitologiska parken finns tusentals flamingos

Herr och fru flamingo på promenad

Någon ropade, så nu flyger vi snart

Visst är naturen vacker!

Sovande flamingos

En vit silkeshäger

Vad vi nog aldrig kommer att glömma är parkens flamingos. Jag gick flera gånger och trallade på ”Flamingo”, låten som var så populär i slutet av 1950-talet. Här fanns de i tusental och var konstigt nog inte skygga, som de annars kan vara. Vi kunde studera dem på nära håll. Både den äldre och den lite yngre generationen fanns representerad. Det tar några år innan ungarna får den vackert rosa färgen. Honan är lite mindre än hanen. Ofta står de i en stor klunga, ibland i mindre grupper och emellanåt ser man paren sirligt lyfta sina långa, smala ben, där de majestätiskt kliver fram i det grunda saltvattnet. Blir de skrämda av någon annan fågel, sträcker de på sina långa s-formade halsar och det blir ett förfärligt kacklande. Ibland lyfter några få för att flyga en bit och vi får se den vackra undersidan av vingarna, som har svarta, vita och djuprosa partier. En del uppvaktade varandra genom att ”pussas” med näbbarna och dansa lite med flaxande vingar. Det här var ett oförglömligt och intressant besök. Till slut var vi tvungna att ge upp. Trots att vi tagit på oss fyra lager kläder bestående av både kortärmad tröja/skjorta, fleecetröjor, tjock tröja/fleecejacka och varsin vanlig jacka, var den isande vinden plågsam.

Vi for nu en bit norrut inom Carmagues stora sumpmarker, tills vi kom förbi de största etangerna= lagunerna, fortsatte därefter väg D37 norr om den stora Etang du Vaccares fram till väg D36, som vi följde söderut utmed Rhônes stora arm tills vi kom till saltstaden Salin de Giraud. Stora delar av Carmague är numera utdikade och används för odling av säd, men framför allt ris. Vi åkte förbi såväl stora odlingar, som vattensjuk träskmark. Hagar med betande svarta tjurar och ytterligare hästgårdar fanns på vår väg.

När vi anlände till Salin de Giraud kunde vi konstatera, att man höll på att bygga om en del av de gamla saltmagasinen till bostäder. Någonstans hade jag läst, att saltutvinningen var nedläggningshotad, vilket den inte alls såg ut att vara, när vi på vår fortsatta färd kom till de stora saltbergen och de kilometerlånga saltinerna, där man grävde salt med grävskopor. Från en utsiktspunkt kunde vi blicka ut över de oändliga fälten. Däruppe hade vi fullt upp med att hålla balansen i blåsten, och det var skönt att komma ner och in i bilen igen.

Oändliga saltområden

Saltberg och saltiner

En liten påskmåltid på tu man hand

Vi åkte åter in i staden och fram till färjeläget, där bilfärjan förde oss över den breda Rhône till Barcarin. Vi åkte nu en bit söderut till hamnstaden Port St Louis du Rhône, där Rhône rinner ut i Medelhavet och där vi sökte oss ner till en av stora grusplanerna vid hamnen, som iordningställts för husbilar. I Port St Louis du Rhône finns en sluss, där båtar via en kanal kan komma ut i Medelhavet. Utloppet lämpar sig inte för sjöfart. Det blåste fortfarande hårt, men vinden avtog sent på kvällen, då det kom ett stilla regn.

Lördag 22 mars
Idag var det påskafton och solen lyste åter, även om det var tämligen svalt ute under dagens första timmar. Port St Louis du Rhône hade inte gett mycket och det kändes skönt att få lämna staden. Vi hade nu ca 8 mil att åka på Rhônes östra sida tills vi kom fram till dagens mål, världsarvet Pont du Gard, den magnifika romerska akvedukten, som inte är mindre än 275 meter lång och 49 meter hög. Förr pumpades vatten i långa tunnlar till staden Nimes. Pont du Gard ingick i en 5 mil lång vattenledning. Den byggdes under romartiden helt utan murbruk och är ett av den tidens mest magnifika byggnadsverk.

Under påskdagarna 22-24 mars pågick speciella festevenemang inom området.
Vi kom fram till en stor parkeringsplats utanför Pont du Gard. I utkanten av restaurang, toaletter och en trevlig butik, som för traktens varor, hördes upplivande musik, som kom från ett par glada musikanter med allehanda instrument uppförda på en enorm, flerhjulig cykel. Vi stannade till en stund, lyssnade och skrattade tillsammans med övriga åhörare.
På en lummig promenadväg, som går mellan en flod och en skogsklädd bergssida gick vi vidare mot Pont du Gard. På väg fanns ytterligare musikanter bl.a. en blandad kör, som sjöng franska sånger. De stora sammanfogade brostenarna lyste gyllengula i solskenet. Det var nu något varmare, där vi promenerade över den stora brobyggnaden.

Många helglediga hade sökt sig till det här området, där ett flertal även satt i gräset och åt picknick. Förutom ett par tyskar, hörde och såg vi bara fransmän. Det var många evenemang på gång denna helg. I några tält hade man information om traktens växter, fåglar och övriga djur. Tyvärr var all information på franska. Här kunde man även hitta bilder och uppgifter om de gamla pyramidformade stenhusen, som lär finnas i området och som jag skulle vilja veta mer om. Vi gick uppför en stentrappa och kom fram till något som påminde om ”bondens dag” i Sverige, Här saluförde man traktens produkter och vi fann allt från stenugnsbakat bröd och fikonmarmelad till olika viner, fårostar, honungssorter och vit, mjuk nougat. Vilken kvalitet!

Den mäktiga akvedukten Pont du Gard från romartiden

Pont du Gard sedd från andra hållet

Bondens dag vid Pont du Gard

De glada musikerna

Vi avvek så småningom för att åka vidare och söka en ställplats för natten. Jag satt flera gånger och beundrade de vackra kommunala rabatterna på väg. Man blandar alla sorters blommor som penséer, tulpaner, påskliljor, ringblommor och mixar alla färger. Underbart vackert! Vi var inne i regionen Côte de Rhône och Ingemar hade ställt in navigatorn på orten Montfrin, som är beläget endast några mil från Pont du Gard. Där skulle det finnas en vingård, som tillhörde France Passion. Efter att ha åkt några krokiga byvägar kom vi fram till vingården Elevage du Real, där vi var välkomna att ställa bilen över natten.

Vår husbilsplats vid vingården

Här stod vi tryggt. Alla kvarterets barn kom och beskådade oss

Söndag 23 mars
Nu var det redan påskdagen. Det märktes att vi började komma norrut. Jag längtar redan tillbaka till värmen, men än har vi inte tagit fram vinterjackorna. Vid 05.00-tiden på morgonen var det bara +2,2 grader ute. Under den fortsatta dagen höll sig temperaturen runt +10-12 grader. Medan jag plockade i ordning inne i bilen, gick Ingemar in till värdfolket för att tacka och samtidigt be om lite färskvatten. Därinne hade man dukat ett påskbord för 10-12 personer. På bordet hade det stått ett par stora champagneflaskor. Någon i familjen fyllde 18 år idag.

Vi fortsatte vår färd i riktning mot Lyon och hade ca 30 mil att åka idag. Navigatorn var inställd på att undvika motorvägar. På så sätt fick vi se mer av landskapet. Vår färdväg löpte genom större och mindre samhällen och förbi mängder av vingårdar och fruktodlingar, där träden stod i sin fagraste blomning. Jag tycker de ockrafärgade bostadshusen är så vackra, speciellt där man inte har gömt de grova, oregelbundna stenarna under lager av puts. Björkar, en del nyutslagna, började synas här och var i landskapet. Vi passerade stora lavendelfält och sparrisodlingar. Så gott hela trakten ska dofta, när lavendeln blommar. I varje liten butik sprider denna blomma sin ljuvliga doft. Vi en försäljningsbod på väg stannade vi. Vår potatis var slut, så det passade bra. På en disk låg nyskördad sparris, både vit och grön i flera storlekar. Jag kunde inte motstå frestelsen, utan köpte några få stjälkar och även en liten rund fårost, speciell. för trakten.

Det var tydligen den stora familjedagen idag, för det var folktomt och lite trafik. Affärerna var stängda. Det var bara restauranger, några konditorier och en och annan blomsterhandel, som hade öppet. Några flanerande människor såg man inte till idag, bara en och annan, som skyndsamt ilade fram på trottoarerna och hade krupit in så långt som möjligt under täckjackor, mössor och värmande schalar.
Alla byar vi åkte genom kan man inte benämna som pittoreska. Bristande underhåll, mycket klotter och förfall var påtagligt på många håll. Åtskilliga industrier låg i trakterna utmed delar av vägen och vi passerade två stora kärnkraftsanläggningar.

Vid en större grusplan stannade vi till vid en annan husbil, för att sova en kort stund, innan vi for vidare. Nu hade det tillfälligt börjat blåsa igen. Färden gick vidare. Vi befann oss nu mellan Alperna och det Franska Centralmassivet, där vi på båda bergskedjorna kunde skymta snö. Lyon passerades. Vi befann oss i Bejoulaisregionen.

Vi for uppför en liten slingrande bergväg och i utkanten av Anse fann vi den vingård tillhörande France Passion, där vi hade planerat att stanna. Här skulle det t.o.m. finnas en restaurang och enligt uppgift talade man även engelska. Utanför huset stod en hel del bilar och jag såg redan framför mig, hur människor satt i restaurangen och åt god mat. Det här hade vi sett fram emot. Det blev inte riktigt, som vi hade tänkt oss. Inne i den luftiga och gemytliga exponeringsdelen av huset var det nämligen fest. Visst skulle vi få stå på planen bredvid vingården! Vi hade fin utsikt över nejden mot bergen, där vi långt borta kunde se ett par snöfläckar. Här var det emellertid helt snöfritt, men isande kallt.

Vi vinkades in i lokalen, där ett trettiotal fransmän i alla åldrar befann sig, alla med ytterkläderna på. Festen var tydligen över och alla var på väg hem. Ville vi inte ha en drink? Snart stod vi omgivna av glada fransmän med var sitt litet glas Bejoulais i handen. Det visade sig, att man hade samlat hela släkten för att fira en man, som fyllde 80 år den här dagen. Vår franska är begränsad till några få ord, men några av de tillresta ungdomarna kunde bra engelska och konverserade med oss. Ingemar lyste som en sol bland de söta fransyskorna och snart fick vi varsin kamera i handen med förfrågan, om vi kunde ta ett kort på hela släkten. Visst! Hela gänget försvann ut på gården, där de flesta klättrade upp på en av gårdens vagnar. Festföremålet kom efter med sin käpp och placerades på en stol framför alla. Cheese! Korten togs, sammankomsten löstes upp och de tillresta försvann som agnar för vinden, medan vi gick tillbaka till husbilen.

Det var påskdagen och god mat skulle vi ha, även om det inte blev något restaurangbesök. Det gäller att vara förberedd på det mesta, när man är på turné med husbil. Jag gjorde i ordning de nyinköpta sparrisstjälkarna till förrätt. Förutom att jag i all hast glömde att skala den nedre delen av sparrisen, var den underbart god och smälte som smör i munnen. I kylen låg en förpackning kycklinglår, som stektes och snart låg i en örtkryddad sås. Där försvann den sista resten av den djupfrysta oreganon hemifrån. Ett par franska ostar hade jag köpt, för att ta med hem. Nu fick de bli ”efterrätt” tillsammans med resterande oliver från Spanien. Vi somnade gott i en rofylld omgivning.

Här är festsalen i vinodlingens butik. Det är påskdagen och barmark

Nästa dag, Annandag Påsk såg det ut så här

Måndag 24 mars
Det kunde inte vara sant! När vi vaknade på morgonen låg ett snötäcke på marken och från ovan hade många små flingor bråttom att landa på Moder Jord. Dessutom var det några minusgrader. Centralmassivets berg bortom vingården var nu målade i vitt. Vi som skulle följa våren hem till Sverige!

Nå, vädrets makter kunde vi inte påverka. Det var bara att finna sig i den nuvarande situationen och avvakta ett tag. Jag muttrade något om Spanien och värme, samt att jag vägrade åka nerför bergsvägarna utan räcke i frosthalka. Kolugn som Ingemar alltid är, lugnade han mig med att snön säkert snart skulle smälta bort och att det nog var bättre längre ner i dalen. Dal och dal förresten! Vi var högt uppe, även om det anses vara en dal mellan Alperna och Franska Centralmassivet. Temperaturen steg snart något och snön smälte nästan helt bort. På väg ner från Anse lyste små gullvivor överallt. De växer i mängder, så här kan de bara inte vara fridlysta. Ingemar blev påmind om, att jag hade pratat om blommor på bordet varje dag den senaste månaden. Det var Annandag Påsk och visst ville jag gärna ha gula blommor. Han lyckades hitta en liten plats att stanna på, försvann ut och kom snart tillbaka med en liten söt vårbukett, som jag blev mycket glad över att få.

Eftersom vädret verkade ytterst opålitligt, beslöt vi oss för att undvika mindre vägar för att i stället åka motorvägar idag och startade med A6 för att senare fortsätta på A36. Vi planerade att lämna Frankrike och åka in i Tyskland under dagen. Det skulle bli en dagsetapp på ca 35 mil. Ingemar hade funnit en ”Autohof” i utkanten av Freiburg, som verkade vara på lämpligt avstånd.
Trafiken flöt lugnt på motorvägen, trots att många var på hemväg efter påskhelgen. Det var få långtradare, eftersom de tydligen inte får trafikera motorvägarna under helgerna. Buskar och träd var inte så gröna som tidigare och ginsten efter vägarna verkade vara helt omedveten om att våren borde vara annalkande. Däremot lyste forsythian upp naturen här och var med sina gula stjärnformade blommor.

För att muntra upp föraren spelade jag en CD med BAO = Benny Andersons orkester och passade själv på att medverka i ett av inslagen på min lilla lerflöjt från Ecuador. Min insats blev inte speciellt välljudande, så jag övergick till att i stället stampa takten, tills benen började protestera. Nå, det var ett litet skämtsamt inslag under den allra första delen av färden.

Det kom att bli en långdragen resa, där hela dagen gick åt att ta sig fram. Vi kom nämligen snart in i ett snökaos, samtidigt som temperaturen höll sig omkring nollstrecket. Tur nog körde alla varsamt och höll bra avstånd. Det dröjde inte länge förrän varningslamporna på framförvarande fordon blinkade. Det var bilkö i samtliga filer och den var många kilometer lång. Mestadels stod kön helt stilla. I en sådan här situation är det lycka att sitta i en husbil. Plog- och saltbilar körde från båda håll. Det blev på sina ställen moddigt och av och till var det mycket halt. På flera avfartsvägar stod trafiken stilla. Kön kröp sakta fram och sent omsider kom vi fram till en betalstation för motorvägen. Efter den var biltrafiken till en början inte längre så intensiv. Förmodligen behövde de flesta uppsöka en toalett. Snöbyarna avlöste varandra, men när vi kom in i Tyskland verkade de att avta. Vi drog en suck av lättnad och jag sände många varma tankar till Ingemar, som hade skött den krävande körningen perfekt. När vi anlände till ”Autohof” intill en bensinmack var vi tämligen trötta. Man står lite mer skyddad på en ”Autohof”, än på många andra platser. Tankar man i samband med övernattningen kostar det ingenting. Efter att ha parkerat, tog vi en promenad till en intilliggande italiensk restaurang, där Ingemar bjöd på en god pizza bakad i stenugn. Här var det barmark och vi somnade gott. Annandag Pingst var slut och vi var glad över att ha kommit fram utan några större eskapader.

I norra Frankrike  såg det ut så här

Tisdag 25 mars
När vi vaknade var världen vit även här. Det är otroligt! Vi skulle följa våren och ta med den hem, men i stället verkar det, som om vi tar med oss vintern. De igår så vackra påsk- och pingstliljorna i stadens rabatter, såg tämligen molokna ut idag. Vädret inspirerade inte till några större utflykter, men vi beslöt oss för att försöka följa Rhens östra sida upp mot Rüdesheim och Koblenz.

Vi kom ner på den ringlande vägen som följer Rhen. Himlen var mulen och det var isande kallt ute. Enstaka ovädersmoln syntes på avstånd. Vi anlände till Rüdesheim, som min partner bara tänkte passera. Jag protesterade högljutt. Jag hade inte varit här, sedan jag var 17 år och ville gärna se om den berömda Drosselgasse var sig lik. Vi parkerade på en större parkeringsplats och gick huttrande ner i staden för att följa strandvägen en bit och kom på så sätt in på tvärgatan Drosselgasse, där vackra hus ligger på rad. Den ena restaurangen avlöser den andra och souvenir- och vinbutiker ligger tätt. Ingemar började tala om wienerschnitzel. Det gör han alltid, när han kommer till ett tysktalande land. Vi hade visserligen mat i husbilen, men när vi kom fram till ”Bei Hannelore” och det hördes musik, blev även jag intresserad. Inne i den rustika restaurangen byggd i bästa tyrolerstil stod en man, som spelade keyboard och sjöng. Ett par dansade på det lilla golvet. Visst skulle vi ha wienerschnitzel! Här kunde man sjunga med, om man ville och det ville ”man”! Jag fick emellertid inte upp Ingemar på dansgolvet, men det var överkomligt. Vi fick god mat och en trevlig paus på väg.

En matpaus i Bei Hannelore

Sång och musik fick vi också till maten

Drosselgasse i Rüdesheim

Vi fortsatte färden utmed Rhen med dess många borgar, kyrkor och slott från gångna tider. På den breda floden kämpade sig en och annan lastpråm fram uppströms. Det började bli sen eftermiddag och vi beslöt oss för att stanna på en liten campingplats belägen nära Lorelei utmed Rhen. Här stod endast ett fåtal husbilar och husvagnar, så vi fick lätt plats på den stora gräsytan. En andhona med två kavaljerer, närmade sig husbilen och visst hittade jag en brödskiva till dem, som blev rättvist fördelad mellan de tre. Bortsett från tågen, som passerade på båda sidor om floden, var det lugnt och vi somnade gott.

Onsdag 26 mars
Nu har vi fått det bekräftat. Vi för med oss vintern. Det är den tredje dagen i följd, som vi har vaknat och det har snöat under natten. När vi vaknade idag var nämligen den igår så gröna gräsmattan vit av snöblask. Når vi var färdiga att åka, stod hjulen och spann på stället och bilen ruckade sig inte många centimeter, trots att Ingemar försökte gunga loss den. Vår avtorkningsmatta, som vi brukar lägga utanför bilen offrades och lades framför ett av hjulen, men det hjälpte inte det minsta. Det var blött och lerigt. En tysk, som låg på campingen, kom till undsättning och med förenade krafter försökte han och jag förgäves att skjuta på den tunga bilen. Först när ett par engelsmän anlände lyckades vi fyra med Ingemars insats vid ratten få lite fart på bilen, så att den kom loss. Därefter återstod en stunds rengöring, för leran fanns högt upp på bilen.

Vi hade tänkt åka mot Moseldalen och eventuellt även till Holland, där tulpanerna säkert stod i blom, men i det här vädret gav vi upp alla planer och beslöt oss för att åka raka vägen mot det för oss sedan tidigare kända Heide i norra Tyskland. Det visade sig att det hade snöat mer eller mindre på de flesta områden vi passerade. På ett par åkrar var människor ute och försökte rädda återstoden av grönsaker, som var i farozonen. Det blev idag en resa på cirka 70 mil, där vi till största delen åkte motorväg. Vädret var växlande och mycket lynnigt och vi kunde följa ovädersmolnen i olika riktningar. Till en början under dagen regnade det och tur nog höll sig temperaturen några grader över nollstrecket. Ibland möttes vi av finkornig pulversnö, som gränsade till hagel.

Efter ett par pauser kom vi fram till Heide och ställplatsen, där vi tidigare hade övernattat. Här hade åtskilliga husbilar stannat för natten, men vi lyckades få den sista platsen. Klockan var nu runt halv tio på kvällen. Skönt nog fanns det mat i kylskåpet, som var färdig att värma. Vi var både trötta och hungriga. På väg blir det mest frukt, kaffe, smörgås eller en kaka samt massor av vatten.

Torsdag 27 mars
Vi har skojat om, att det är min födelsedagsvecka och Ingemar hade kommit med en idé, om att vi skulle övernatta ett par nätter på hotell Berlin i Heide, där vi har var tidigare i samband med att vi vann en reseauktion. Vi bodde då billigt och njöt av deras vackra spaanläggning, samtidigt som vi åt mycket goda frukostar. Vi åkte nu till hotellet, där Ingemar bokade rum, innan vi begav oss ut i staden. Jag hade ett mål i sikte, nämligen att hitta en bra frisör för min något vildvuxna hårman. Det lyckades. Under ca 2½ timme blev jag både klippt och fick slingor gjorda, medan Ingemar fick göra staden på egen hand.

Mitt hår blev godkänt och själv var jag mycket nöjd med resultatet. Efter en lätt lunch i husbilen for vi till hotellet för att installera oss, där vi senare under kvällen njöt av deras wellnesscenter.

Wellnesscenter i Hotell Berlin i Heide

En vacker och avkopplande miljö

Ännu en interiör

Badpojken i bastun

Fredag 28 mars
Min godhjärtade sambo Ingemar både sjöng för mig och uppvaktade med en vacker blombukett tidigt på morgonen. Det kom ett tidigt SMS med gratulationer på 70-årsdagen. Det måste ha kommit till fel mobilnummer. Visserligen fyller jag år idag, men 70 år? Nej, det måste vara någon annan. Bortsett från enstaka småkrämpor känner jag mig som 35-40 år, så det så! Sedan gick telefonen varm. Till slut måste jag inse, att det inte var fel på Telias kommunikation, utan att det var jag, som var födelsedagsbarnet. Jag undrar just vart de 70 åren har tagit vägen? Livet är kort, alldeles för kort, när man har trevligt.

Vi gick ner i matsalen för att äta frukost. Man hade reserverat ett bord för oss och där stod både en blomma, ett ljus och på bordet låg rosenblad utströdda. Så omtänksamt det kändes! Vi njöt av en god frukost med gravad nordsjölax, hembakat tyskt bröd och ett glas champagne. Ja, här serveras det alltid champagne till frukost. På bordet i vårt hotellrum stod senare under dagen en lyckönskan med en liten vers från hotellet.

I varje fall fick jag en lugn och fin födelsedag. Ingemar och jag tog en längre promenad in till staden, gick runt lite i affärer och drack gott kaffe. Väl hemkomna tog vi en liten tupplur, innan vi gick ner för att bada ångbastu m.m. i hotellets wellnesscenter. Visst kändes det kallt, när vi först klev ner i poolen utomhus, men har man födelsedag, så har man och poolen skulle vara uppvärmd. Vi simmade några varv, innan vi åter klev in i bastun. Nu har vi nog badat bort all vår solbränna från Spanien, men vad gör det!

Jag löste en timmes Internet på hotellet idag, för att kunna föra över inlägg i resedagboken, samt läsa och besvara en del e-mail. Det var mycket dålig uppkoppling och under hela denna timme, lyckades jag bara lägga in två av alla väntande inlägg. Internet hoppade ständigt ur.

Ska´man inte va´gla´på sin födelseda´!

Även en grattishälsning från hotellet

Nu väntar en god födelsedagsmiddag

Vi avslutade dagen med en god middag på hotellets restaurang, som Ingemar bjöd på. Tack Ingemar för att du förgyllde min dag! Varmt tack även till min älskade son och dotter, min alltid så omtänksamma svärson, duktiga svärdotter, alla mina kära barnbarn, övrig släkt och alla vänner för trevliga födelsedagshälsningar!

Lördag 29 mars
Efter ännu en god frukost på hotellet checkade vi ut. Någon måtta får det vara på lyxliv! Idag var det lördag och då är det alltid marknad i Heide, som har Tysklands största torg. Vi har varit här flera gånger tidigare. Ingemar föredrog att stanna i bilen och det har jag full förståelse för. Blåsten var nämligen mycket kylig, så det var inget större nöje att promenera.

Marknadsförsäljarna tyckte tydligen inte heller om väderleken, för här fanns det bara ungefär hälften så många marknadsstånd, som under en lite varmare årstid. De som jag var intresserad av fanns emellertid på plats. Hit kommer nämligen många av nordtysklands bönder med sina fina egenodlade grönsaker och frukter. Dessutom finns det alltid ett flertal både fiskare, slaktare och bagare på plats med sina vagnar. Alla saluför mycket fina varor. Det var inte mycket vi behövde idag, men jag återvände med en stor påse goda, tyska äpplen, purjolök, tomater och färskt bröd.

Vi bestämde oss för att försöka invänta det utlovade vackra vädret och åkte till den tidigare husbilsplatsen, som är utformad som en vacker ring runt en rabatt med påskliljor. Här fanns det plats även för oss och resten av kvällen tillbringade vi framför datorn, där vi såg ”Hästmannen”, som vi har som DVD. Vi har sett den tidigare som serie på TV, men den har ett så vackert budskap att man kan se den flera gånger. Ingemar kopplade till TV-tillsatsen till datorn. Vi hade mycket bra bild och många tyska kanaler att välja bland. Här fanns flera både informativa och bra program, så vi blev sittande ett par timmar. Tänk om man hade så bra TV hemma! Vad ska man förresten ha en TV-apparat, när man kan se så bra TV på datorn?

Söndag 30 mars
Tydligen var vi ganska trötta efter en längre tids alla upplevelser, för idag har vi slappat, sovit och läst en hel del. Vi hjälptes åt att städa av en del inne i bilen. Även om ytan är liten, måste man hålla efter, om det inte ska gro igen. Temperaturen steg på eftermiddagen till närmare +16 grader och ett tag tittade solen fram. Stolarna plockades ut och väl påpälsade mot vinden satt vi en stund i solen. Oj, vad lata vi har varit, men så skönt! Sent på kvällen kom ett stilla regn.

Måndag 31 mars
Idag fyllde Ingemars dotter år och grattades med hjälp av mobilen. Det är många födelsedagar på vårkanten!

Enligt tidigare väderleksprognoser skulle det vara soligt måndag – tisdag i norra Tyskland. Himlen var grå och någon sol såg vi inte skymten av. Vi hade tröttnat på gråvädret och beslöt oss för att åka mot Sverige. Navigatorn ställdes in på Rödby och före överfarten från Puttgarden passade jag på att handla en del i Lidl. Här hade man bl.a. mycket fina och billiga grönsaker.

Vi kom lagom fram till färjan, för att som sista bil få åka ombord. Idag var det vindstilla. Inte ens jag klagade över, att det gungade. Väl iland i Rödby åkte vi vidare i det danska landskapet. Det var relativt lite trafik på väg och därför heller inga köer. Här syntes inga spår av snö. Mängder av tussilago och vitsippor blommade. Även en hel del vildväxande påskliljor lyste upp ängar och skogskanter. Många träd och buskar har slagit ut, men inga björkar.

Efter en liten matpaus intill bron på Farö, fortsatte vi till Helsingör, där färjan förde oss över till Helsingborg i Sverige. Nu återstod bara ett fåtal mil fram till Skåneporten, där vi brukar övernatta, när vi är på väg. Här var det fridfullt och det fanns gott om parkeringsplatser. Lite svårt var det emellertid att hitta en plats, där det inte lutade. Det är lite svårt att laga mat, när oljan rinner ner i ena kanten av stekpannan.

Tisdag 1 april
Vi hade blivit vana vid att mötas av snö, när vi vaknade, men idag lyste vårsolen och Skånes vänliga landskap log emot oss. Det kändes som ett varmt välkomnande tillbaka till vårt vackra Sverige. Hos min dotters familj i Stockholm låg posten lagrad sedan nästan ½ år tillbaka och dit var det närmare 50 mil. Ingemar tyckte att vi skulle försöka åka raka vägen och så blev det.

Vi hade inte sett några svanar under hela tiden söderut, men här i Norden finns de smäckra, vita varelserna. Så vackra de är, där de glider fram i de lugna, små sjöarna, som glittrar mellan ännu kala björkar i solskenet! Björkarna vilar fortfarande i sin vinterdvala, medan tussilagon lyser som små solar efter vägrenarna.

Trafiken flöt lugnt och var periodvis nästan obefintlig. På väg gjorde vi ett par korta frukt- och kaffepauser. Temperaturen steg till närmare +16 grader och vid Östgötaporten i Ödeshög högt beläget ovanför Vättern tog vi matrast. Ingemar vilade en liten stund, medan jag förvandlade de i Tyskland inköpta kalkonfiléerna till schnitzlar, som vi en stund senare kunde sitta och njuta av ute i solskenet.

Med Ingemar vid ratten avverkade ”Bamse”, vår husbil, mil efter mil och snart stod vi vid färjeläget, där vägfärjan förde oss över till Ekerö. Vi konstaterade att man hade höjt priset med 25 % till 50 kronor!

Jag hade försökt få kontakt med min dotter, men det visade sig senare, att hon hade glömt mobilen hemma. Det var sagt, att vi kanske skulle komma idag, men förmodligen först i morgon. Därför blev det en överraskning, när vi utan närmare förvarning parkerade bilen på gatan utanför huset. Mina två barnbarn formligen ”flög” ut genom dörren med öppna armar. Strax efter kom min leende dotter. Vilket härligt välkomnande efter ett halvt år! Vår ankomst var inget aprilskämt! Endast min svärson som var på affärsresa, saknades. Ingemar blev ensam herre bland fyra ”damer” i skiftande åldrar, när vi en stund senare samlades vid matbordet, där grillad kyckling, svensktillverkad tortilla, goda ostar och mycket annat gott åts i skenet av levande ljus. Vilken fin avslutning på en lång och trevlig dag!

Onsdag 2 april
Tidigt under nattens timmar föll ett stilla vårregn. Vi sov djupt den här natten, men vaknade en stund tidigt på morgonen till den mest underbara fågelsång. Det var koltrasten som höll sin serenad i gryningen. Duvornas enformiga kuttrande och hackspettens ihärdiga knackande hördes på avstånd. Jag somnade om och sov mycket länge. Klockan var halv elva, innan Ingemar fick liv i mig. Han hade då varit uppe ett bra tag och började med stor sannolikhet längta efter en försenad frukost.

Allt eftersom den lite bleka vårsolen rullade upp på himlen steg även temperaturen och vädergudarna bjöd på en vacker dag. Vi konstaterade med tillfredsställelse, att vi kunde sätta oss på en bänk utomhus för att dricka förmiddagens kaffetår, samtidigt som vi lät ögonen vila på trädgårdens första vårtecknen i form av vitsippor, blåsippor och krokus. En ekorre skuttade fram mellan träden och nådde snart fågelbordet, där den försåg sig med mat. När vi igår vid ankomsten till Ekerö stannade till på vägen utanför familjens trädgård, klev en stor råbock ut ett par meter framför oss, där den stannade en lång stund för att studera oss ingående, innan den sakta kröp under staketet för att fortsätta sin vandring genom trädgården mot skogsbrynet.

Idag hade vi påtagit oss att hämta mina två barnbarn på ”fritids”. Att åka husbil från skolan är ju inget de gör varje dag, så den skjutsen var välkommen. Två glatt vinkande och ropande barn mötte mig. Efter en kram skyndade de vidare till Ingemar, som väntade i husbilen.

Torsdag 3 april
Idag var det bara det yngsta barnbarnet, som skulle hämtas med husbil. Glädjen över att efter lång tid få träffa barnen och deras föräldrar igen är svår att beskriva.

Under kvällen besökte vi Ingemars dotter, som också bor i Stockholm. Där blev vi bjudna på kyckling med quinoa, som serverades med en god dressing bestående av creme fraiche, fetaost och soltorkade tomater, vilket smakade mycket gott.

När vi senare under kvällen kom tillbaka hade även min svärson kommit hem. Nu blev det nya kramar.

Fredag 4 april
Vi hade klockan på ringning idag. Det hade inte behövts, för jag hade varit vaken sedan kvart över fyra på morgonen. Vi klädde oss snabbt och smög in i huset. Idag var det en stor dag. Det äldsta barnbarnet fyllde 9 år och hon skulle naturligtvis gratuleras innan det var dags att åka till skolan. Försedda med dukad bricka, blommor, tända ljus och paket tågade vi andra fem sjungande in i sovrummet. Det lyste av lycka omkring 9-åringen. Härligt!

Idag arbetade de båda föräldrarna hemifrån och vi åtog oss att hämta barnen. Därefter åkte vi gemensamt till Aspens gård, en vackert belägen stuga, där vi åt födelsedagslunch. Vi skulle sedan åka hemåt, men innan dess hjälptes födelsedagsbarnet, hennes lillasyster och jag åt att göra två tårtor. Ingemar och min svärson flyttade om möbler. Det skulle nämligen bli disco i huset under kvällen och hela klassen var inbjuden. Jag hoppas att tårtorna gick att äta. Det blev lite stressigt med tillagningen, men det ordnade sig säkert.

Ingemar och jag åkte nu hemåt Askersund. På väg stannade vi i Tumbo, där verkmästaren vid husbilsfirman tittade på bilen. Vi hade fått en parkeringsskada i Spanien, som framöver behövde åtgärdas.
Vi var nog ganska trötta, när vi åkte de sista milen och jag kände, att jag höll på att somna flera gånger. Till slut kom vi fram till vårt trevliga och välskötta bostadsområde Stavahagen. Borta bra, men hemma bäst! Visst var det skönt att efter ett halvt år på hjul vara hemma igen! Några grannar, som hade uppmärksammat att vi hade anlänt, kom fram och pratade. Ytterligare en granne ringde. Det kändes välkomnande! Tack snälla ni för omtänksamheten!

Lördag 5 april
I natt sov vi ovaggade och jag måste erkänna, att jag känner sig lite omtumlad. Man behöver ”invänta själen” och det är mycket, som behöver hamna på plats i hjärnkontoret. Dagen ägnades helt åt att ta hand om all tvätt. Ingemar piskade av dynorna i bilen samtidigt som jag plockade in livsmedel. Det är skönt att helt kunna tömma både kyl, frys och livsmedelsskåp ibland, som vi hade gjort.

Söndag 6 april
Vi börjar nu finna oss tillrätta igen. Ingemar sitter och ser på Formel 1. Jag har just lagat lunch och har även hängt ut en del kläder på vädring. Mellan varven sitter jag och skriver en avslutning på reseberättelsen.

Vi startade resan söderut den 16 oktober år 2007 och var åter hemma den 4 april år 2008. Under den här tiden har vi åkt ca 1500 mil och hela resan har gått mycket bra. Vi har huvudsakligen vistats och åkt runt i Spanien, men har även besökt Tyskland, Frankrike och Portugal samt gjort ett kort besök i Marocko. Vi är många upplevelser och erfarenheter rikare och har lyckligtvis genomgående mött tillmötesgående och trevliga människor på vår väg.

Jag har att löpande försökt dokumentera vår resa. Förhoppningsvis är det inte alltför många fel. Normalt kan man via datorn kontrollera det skrivna, men tyvärr fungerar inte stavningskontrollen.
Vi har även fotograferat en hel del och framför mig ligger ett tidskrävande, men roligt arbete med att redigera bilderna. Ingemar funderar som bäst på, hur vi ska kunna visa dem på en större bildskärm.

Ett varmt tack vill vi rikta till er alla, som har haft intresse att följa vår resa. Ni har löpande stöttat oss med glada tillrop och kommentarer, såväl här i resedagboken som via e-mail och telefonsamtal. Det har betytt mycket, att vi trots lång bortavaro har känt att vi inte är avskurna från allt och alla där hemma.
Ett stort tack även till min sambo Ingemar för fint samarbete under alla dessa månader! Vi har delat på sysslorna och var och en har utfört det han/hon har bästa fallenhet för.

Till dig som funderar på att bryta gamla invanda mönster, tveka inte! Säg ja till livet! Man har så lite att förlora och så mycket att vinna. Livet är kort och det gäller i alla situationer att ta vara på och göra det bästa av det.
Väljer man att åka husbil har man både mat, husrum och allt väsentligt man behöver med sig. Man är alltid ”hemma”. Tar du ett steg utanför bilen är hela världen din. Får vi leva och har god hälsa blir det säkert flera resor.

Varmt tack och en glad vår önskar vi er alla!
Inger och Ingemar

Vid pennan: Inger

Om Du är intresserad av din hälsa, så tycker vi att Du ska titta in på Inger’s AloeVera-sida.