Spanienresan 20081128 - 20090404

Del 1 Nerresan, jul i Conil

Välkommen att läsa den här dagboken, som  jag (Inger) skrev under vår andra övervintringsresa till Spanien - Portugal. Vi tog inga bilder under de första dagarna, men det kommer många foton senare.

Torsdag den 20 november 2008
Avresan - den första snön

Vi startade vår resa från Askersund mot Spanien vid 14.00-tiden. Mätarställningen stod på 25242 och vi hade en resa på ca 360 mil framför oss. Årets avfärd blev ca en månad försenad, p.g.a. att vi väntat på ett par klartecken, innan vi kunde ge oss av söderut.

Resan ner genom Sverige gick bra, men i norra Skåne började det att snöa ganska kraftigt. Eftersom vi inte hade bråttom och klockan redan var 18.30, beslöt vi oss för att nöja oss med dagens 34 mil och stannade för övernattning vid ställplatsen hos Bengt i Örkelljunga vid Skåneporten, där det redan stod en husbil på den oplogade planen. Med larmet påslaget somnade vi ovaggade vid 21.30-tiden.

Fredag den 21 november
Genom Danmark mot Tyskland -  snöbyar och hagelskurar
Kyl, frys och skafferi är välfyllda, så efter en god frukost fortsatte vi vid 09.00-tiden vår resa mot Helsingborg för att åka med HH-linjen till Helsingör.

Färden genom Danmark förflöt bra. En och annan solglimt förgyllde tillvaron och bara någon enstaka mindre snöby och hagelskur påminde oss om att vintern var i antågande.

I väntan på Scandlines färja i Rödby hann vi äta lunch i all hast, innan det var dags att köra ombord på färjan till Puttgarden. Vi körde raka vägen genom den lilla staden Burg, för att leta upp gasolfirman Berndt Johannsen, som ligger i hamnen. En leende ung man mötte oss. Tyvärr, det var stängt. Man hade bara öppet 08.00 – 12.00 och klockan var nu ca 14.00. Det gick dock att beveka honom och snart hade han fyllt både den tomma spanska flaskan och den likaså tomma tyska  samt fyllt upp den svenska för endast 34 Euro. Det är annat än de svenska gasolpriserna.

Den fortsatta resan genom norra Tyskland gick bra. När vi kom en bit ner på Lüneburger Heide, började det åter snöa, trafiken hade tätnat och dessutom hade det hunnit mörkna. Eftersom vi hade gott om tid, ville vi undvika mörkerkörning. Dessutom låg det ett stort ovädersmoln framför oss. Vi körde av från den stora motorvägen och åkte några få kilometer mot en mindre ort, Egestorf. Den betydligt lugnare vägen gick genom ett skogsparti, där en ”girl” satt i en med ljusblå och rosa ljusgirlander upplyst husbil och väntade på kunder. Vi åkte genom orten och fram till en Stellplatz, belägen vid ”Barfotapark”, som enligt broschyren ser ut att vara ett väl genomtänkt fritidscentrum. Här var det helt ostört och efter att ha ätit lite och tittat på en film sov vi gott efter dagens etapp på ca 47 mil samt två färjeturer.

Lördag 22 november 
Snökaos i Tyskland
Vi vaknade tidigt och kom iväg vid 07.30-tiden, då det började ljusna ute. Idag var inte vädergudarna med oss. Det ena snökaoset avlöstes av det andra. Plogbilar och saltbilar körde oavbrutet på den breda motorvägen. På radion rapporterade man om avåkningar, olyckor, isbelagda vägbanor och avstängda vägar. När det vid ett par tillfällen var som värst, åkte vi av vid en rastplats och gjorde långa uppehåll, tills snöfallet hade lättat något. Vid ett tillfälle, när vi befann oss i riktning mot Dortmund, var alla filerna igenproppade av kilometerlånga bilköer, som stod mer eller mindre stilla och vägbanan för mötande trafik var helt avstängd. Så småningom rullade trafiken igen och vi tog oss förbi Ruhrområdet i riktning mot Aachen. Det började mörkna ute och vi åkte av vid en avfart mot Jülich, där vi letade oss fram till en husbilsplats vid en stor fritidsanläggning. Trots de långa uppehållen idag, hade vi lyckats avverka ca 46 mil. Ute var det bitande kallt, så det blev tidig nattning även ikväll.

Söndag 23 november
Genom Belgien till Frankrike - regn och kyligt.
 Vi vaknade mycket tidigt på söndagsmorgonen och åt frukost i lugn och ro medan vi väntade på att det skulle ljusna. Strax före 08.00 gav vi oss iväg mot den belgiska gränsen. Numera, när alla gränsstationer är borta, vet man knappt vilket land man befinner sig i. Den gamla tullstationen hade blivit arbetsbefriad och låg öde. Endast en EU-skylt med Belgien i text upplyste oss om att vi lämnade Tyskland för att åka in i ett av nyfallen snö vitpudrat Belgien. Det var uppehåll, solen tittade emellanåt fram och motorvägen var snöfri. Det blev nog inget EU-bidrag över till värdlandet, för vägen var mestadels tämligen dålig. Tydligen hade saltbilen varit i farten, för det var tämligen slaskigt, men hellre det än en isbelagd körbana. Det var ganska lugnt på vägen, mycket beroende på att de flesta långtradarna gör uppehåll under helgerna. Om vi är rätt underrättade, är den extra avgiften hög, om man vill åka lördag-söndag.

Efter att ha passerat Aachen åkte vi vidare mot Paris, som Ingemar med beundransvärd skicklighet lyckades manövrera runt. Människor på väg såg frusna ut i den iskalla vinden. Här hade det inte kommit någon snö tidigare, men under vår förbifart började de vita flingorna dala och vädergudarna serverade ett tillfälligt snöblandat regn. Färden gick vidare i riktning mot Tours och Bordeaux. Idag avverkade vi ca 72 mil på de mestadels raka och mycket fina betalvägarna. Regnet tilltog så småningom och vid 17.00-tiden föredrog vi att åka av motorvägen in mot staden Sainte Maure de Touraine, där vi tillsammans med tre andra husbilar parkerade oss på en husbilsplats intill en gammal kyrka i ett lugnt kvarter. Vi hade tänkt ta en kvällspromenad i staden, men våra planer grusades p.g.a. att himlen öppnade slussporten och ett ihållande regn strömmade ner. Vi plockade i stället fram en från TV inspelad film, ”Little Big Man” med Dustin Hoffman. Den var riktigt bra. Kan rekommenderas.
 

Måndag 24 november
Mot Pyrenéerna - Bilbao. Regn och hagel
Klockan 07.00 väcktes vi av melodiska klockklanger från den närliggande kyrkan. Dags för frukost och en promenad, innan vi påbörjade dagens etapp. Det känns betydligt säkrare att åka av motorvägen för att hitta en sovplats i en mindre ort, än att stå på de stora rastplatserna. Idag var det snöfritt och milt ute, när vi fortsatte vår resa i riktning mot Bordeaux och Bayonne. Under dagen skulle vi komma att lämna Frankrike för att bege oss in i Spanien och därmed över Pyrenéerna.

Eftersom vi är sena med vår resa ner till Spanien, och oväder kunde väntas här och var, valde vi att åka den bästa motorvägen genom Frankrike/Spanien, även om det är betalväg och kostar mer. Betalstationerna ligger tätt, i synnerhet nära de större städerna. På vår väg passerade vi bl.a. San Sebastian.

Vid avfarten till Zumaia åkte vi av, för att leta efter en husbilsplats, som skulle finnas i hamnen. Tydligen har man ändrat bestämmelserna, för vid infarten visade en skylt att det var en maxhöjd på 2 meter och vi lyckades inte få ”Bamse” att krypa ihop så mycket att han blev godtagen. Det var bara att åka vidare. Mörkret föll och det började åter regna kraftigt.

Utanför Bilbao stannade vi på en större, tämligen nybyggd rastplats. Det var i grevens tid, för det började åska och det kraftiga regnandet övergick i hagel. Vi gjorde tre försök att ta på oss skor för att gå ut en sväng, men varje gång tilltog styrkan i ovädret, så till slut gav vi upp. Efter att det rödblinkande fusklarmet hade placerats i framrutan, den stora varningsskylten för larm satts i fönstret vid förarplatsen och larmet slagits på, blev det tidig nattning. Idag hade vi avverkat ca 62 mil.

Tisdag 25 november
Dimma- halkrisk - snö i Pyrenéerna, vilse i Madrids tunnlar-
rallyvägar i Sierra Morenas
Vi vaknade vid sjutiden av att långtradarna bredvid oss drog igång. Natten hade varit lugn och dagens etapp i riktning mot Burgos och Madrid påbörjades 08.30. Det var +7,4 grader ute och regnade lätt, när vi fortsatte resan över Pyrenéerna. Temperaturen kom att växla ordentligt under dagen och låg mest runt 0-gradersstrecket. Vi möttes av dimma och det varnades åtskilliga gånger för halkrisk. Saltbilarna, som även fungerar som plogbilar hade fullt upp att göra och stod överallt beredda på vädrets växlingar. När vi kom högre upp, låg de snöklädda topparna oroväckande nära. Efter att ha passerat det högsta bergsmassivet i Pyrenéerna och vi fortfarande befann oss på hög höjd, började det snöa. När vi åter kom ner på lite lägre nivå, var det åter barmark.

Färden genom Pyrenéerna

Vi närmade oss Madrid, som har ett gytter av motorvägar och andra större vägar. På något sätt måste vi ha missat den rätta avfarten för att kunna åka runt staden och hamnade i stället i oändliga tunnlar under jorden. Så småningom kom vi emellertid rätt och befann oss åter på A4/E5.

Vi trodde vi för dagen hade avverkat det värsta, när det gäller berg, men snart låg Sierra Morenas slingrande bergsvägar framför oss, med många varningar beträffande hastighet och lösa vägkanter. ”Bamse”, med Ingemar vid ratten, tuffade på ganska friskt under mina högljudda protester. ”Jag följer bara de andra”, förklarade min sambo, alltmedan jag hade nedräkning – 80 – 60 – 50 – 40 – 30. Snart var vi nere i 30 km/tim. och jag vågade kasta en blick på det mörka, spretigt vassa och samtidigt mycket fascinerande bergslandskapet, som vi befann oss mitt i. Så små och unga vi människor är jämfört med dessa naturens skapelser, som har många miljarder år på nacken! Önskar att vi kunde ha tagit kort. Lite senare kastade Ingemar en blick på mig, log brett och sa: ”Bra rallyvägar det här!”

När de värsta kurvorna tog slut, kände vi att det var sovdags och Ingemar styrde in till en rastplats vid La Carolina med bensinmack, cafeteria, restaurang och ett mindre hotell. På en äng framför anläggningen betade några hästar och bakom hotellet gick en hjord svarta tjurar. Här vågade vi nog unna oss några timmars välbehövlig sömn. Efter en café con leche i cafeterian la vi oss att sova. Det blåste emellertid så mycket, att det inte gick att få en blund i ögonen. Dessutom gjorde luftdraget att larmet gick igång, trots att det låg inne i ett skåp. Klockan halv tolv flyttades bilen till ett mer vindstilla läge bredvid bensinmacken och John Blund kunde dra en suck av lättnad. Dagens etapp blev ca 67 mil.   

Onsdag 26 november
Granada - besök i Nueva Andalucia - störtregn,
cykelstället rasade - till  Torreguadiaro
Nu hade vi inte många mil kvar innan vi skulle nå Torreguadiaro, som skulle bli vårt första mål vid Medelhavet i Andalucien. Motorvägen gick i riktning mot Cordoba och Granada och här bredde jordbrukslandskapet ut sig med vinodlingar och olivlundar så långt ögat kunde se. På några platser i de sistnämnda låg stora travar med bildäck. Undrar just vad man använder dem till i olivlundarna? Likaså stod det här och var mycket stora vasformade lerkrus bland vinrankorna. Hur använder man dessa? Jag känner inte till det från vinodlingarna i Österrike. 
 
När vi kom utanför Granada, vek motorvägen vi skulle följa av mot Malaga. Här fanns robusta väderkvarnar utmed vägen och en och annan konservfabrik för sparrisinläggningar låg nära de stora sparrisodlingarna. I det här området skingrades molnmassorna, himlen blev klarblå och solens generösa strålar nådde oss. Det var emellertid ingen värme, utan temperaturen låg bara på några få plusgrader.

Ingemar kom på att hans kusin Lasse och dennes fru, Britt-Marie, kanske fortfarande var kvar i sin lägenhet i Spanien, varefter han ringde. Mycket riktigt, de var kvar. De skulle ha åkt för en vecka sedan, men hade blivit fördröjda p.g.a. att flygbolaget Sterling hade gått i konkurs. De båda männen kom överens om att vi skulle ses en stund, när vi kom förbi Nueva Andalucia. Själva skulle de åka till Sverige i övermorgon. När vi närmade oss ”Solkusten”, var vädergudarna inte längre med oss, utan himlen förmörkades så mycket, att man inte såg skillnad på Medelhavet och himlen. Snart öste regnet ner. Efter lite felkörning kom vi fram till huset, där Lasse redan stod på altanen och vinkade. Trots att de höll på att packa för hemresan, välkomnades vi med kaffe och smörgås. Tack Britt-Marie och Lasse för en trevlig pratstund, gott kaffe och välsmakande smörgåsar!

Nu hade vi bara ett par mil kvar till Torreguadiaro, där vi tänkte slå läger för natten. Mitt i en rondell utanför Estepona tutade en kvinna, körde upp jämsides och pekade bakåt bilen. Samtidigt började flera tuta för att göra oss uppmärksamma. Ingemar hade hört en duns. Det var ingen trevlig syn, som mötte oss, när vi klev ur bilen. Hela cykelstället hade rivits loss från de övre fästena på bilen och låg och släpade på marken med de båda cyklarna i sitt överdrag. De undre fästena hade dessutom slagit hål på bilen. Det var en mardrömsupplevelse att stå mitt i trafiken med detta. Vi lyckades knyta loss presenningen och ta loss cyklarna, som vi till slut kunde lyfta in i det lilla kvarvarande utrymmet i bilen. Ingemar monterade loss cykelstället och la in det i bilen. När jag skulle ta upp verktygslådan, för att sätta in den i skuffen, glömde jag att kontrollera, att den var stängd, vilket hade till påföljd att verktyg, en massa skruvar och muttrar for ut på gatan. En olycka kommer sällan ensam.

Så småningom kunde vi i långsam fart fortsätta mot vårt mål. Ingemar körde varsamt, medan jag satt och höll i cyklarna. Efter lite inköp av frukt och grönsaker i Lidl, som låg längs vår rutt, anlände vi till Torreguadiaro vid Sotogrande och kunde parkera bland alla de övriga husbilarna. Vi kände oss något molokna efter den här strapatsen och satt ett bra tag och diskuterade, hur vi skulle förfara. Vi var helt överens om, att vi skulle bli tvungna att försöka få förvara våra cyklar någonstans. Jag hade köpt en helt ny cykel innan vi for hemifrån och hade inte cyklat en enda gång på den. Den trivs säkert i Spanien! Idag hade vi åkt ca 38 mil. 

Torsdag den 27 november
Åska - kraftig blåst - regn, cyklarna tar in på hotell
Vi har tydligen hamnat i en riktig ovädersfront. Åskan har gått hela natten och det har regnat och blåst kraftigt. Först sent på eftermiddagen lugnade regnet ner sig. Vi är ganska många husbilar, som står här på parkeringen vid badstranden i Torreguadiaro, bl.a. ytterligare två svenskar, som båda är medlemmar i Husbilsklubbben.

Ingemar gjorde en storartad insats idag. Han gick helt sonika upp till det närbelägna hotellet för att höra efter, om vi möjligen kunde få hysa in våra cyklar där under en längre tid. Portieren kunde bara några få ord engelska och Ingemar endast några få ord spanska, men med hjälp av kroppsspråket lyckades de två förstå varandra hjälpligt. Ingemar kom lyckligt leende tillbaka och ville ha nyckeln till sin cykel. Han återvände snart och talade om att han hade fått ställa in den i ett förråd på hotellets gård, där man bl.a. förvarade en del stolar och bord.

 Nu hämtade han nyckeln till min cykel för att även köra upp den till hotellet. Den här gången hade portieren sett konfunderad ut. Tydligen hade han trott att det bara var en cykel, som skulle ställas in, men det gick bra.

Ingemar stod sedan konfunderad och avvägde möjligheten att skruva isär cykelställningen, för att om möjligt kunna få in den i skuffen, men konstaterade snart att det var omöjligt. Alltså återstod den enda möjligheten, nämligen att efter avtvättning bära upp även den till portieren på hotellet i ett försök att beveka honom ännu en gång. Den här gången var portieren om möjligt lite mer avvaktande, men när min sambo sa ”finito” hade det gått bra. När jag senare föreslog Ingemar, att han även kunde lämna sin cykelhjälm på hotellet, eftersom han inte skulle komma att behöva den, strejkade han. Förstår inte det, men hjälmen får väl ligga kvar i skuffen. Den tar ju inte så stor plats. Slutet gott, allting gott! Nu återstår problemet med husbilen. Hur vi ska kunna få hem cyklarna, vet vi i dagsläget inte.

Fredag den 28 november
Regn -  kvar i Torreguadiaro - flera svenskar
Igår lyckades vi ta en promenad mellan skyfallen. I övrigt tornar ovädersmolnen löpande upp sig vid horisonten mot Afrika. Kortbyxor och sollinnen ligger och sover sin Törnrosasömn i väntan på värmen. I Sverige talar man om snökaos och kyla. Solen verkar svika hela Europa, där de kraftiga snöfallen tycks vara övervägande. Jag funderar över, om vi skulle vädja till den forntida solguden Mithros, som förr dyrkades av romarna, men i finanskrisens spår har han kanske blivit avpolleterad.

En av de svenska husbilarna har åkt, men under gårdagen anlände ett nytt ekipage, vilket gör att vi åter är tre svenska husbilar, samtliga tillhörande Husbilsklubben, som fricampar ovanför badstranden vid Torreguadiaro. Samtliga fricampar hela tiden och tar bara in på camping för att kunna tvätta m.m. Vi fick en trevlig pratstund över en kopp kaffe hos ett av paren. Senare tog vi en promenad ner till den irländska puben, för att kunna koppla upp mot Internet en stund. Vi överraskades åter av regnet och var tämligen blöta vid framkomsten, men vad gjorde det? Med lite tålamod kom vi ut på nätet, där vi kunde göra en del bankärenden, göra ett inlägg i bloggen och titta på posten. Ingemar har försökt få kontakt med försäkringsbolag, verkstäder m.m. Vid senare tillfälle ska jag skicka adressen till bloggen till våra vänner. Uppkopplingarna, när man är ”på hjul” är ju långt ifrån desamma som hemma.

Lördag den 29 november
Regn och kastvindar - till Conil - "La Rosaleda" ,
kaffe hos husbilsvänner
Efter nattens ihärdiga regn och kastvindar beslöt vi oss för att åka vidare mot Conil, där vi låg hela december förra året. Det mesta var sig likt på väg. Tjurarna betade fridfullt under korkekarna även i år. Vi lämnade Medelhavskusten och åkte därefter en bit från Atlanten. Vid camping ”La Rosaleda” stod vi snart på samma område som förra året och hos våra husbilsvänner Eila och Ingemar väntade kaffet. Vi hade slarvat lite med maten idag och beslöt oss alla fyra för att gå till restaurangen för att äta. Vi kvinnor beställde fisk, medan männen försåg sig med entrecote. Den i Atlanten infångade tonfisken smakade utmärkt och männen såg också ut att njuta av sin mat. Vi fick ett par trevliga timmar med många glada skratt.

 

Söndag den 30 november - första advent
En solglimt - kraftig blåst, adventskaffe hos oss
Hurra! Idag tittade solen fram. Här är vi tämligen skyddade för vinden, men våra vänner, som står på en av ”hundgatorna”, lider svårt av den kraftiga blåsten, vilket vi har full förståelse för. Ingemar ägnade sig åt de mer tekniska delarna för husbilen, fyllde på färskvatten, tömde avlopp och toa, samt gjorde rent dessa utrymmen. Jag gjorde storrengöring av toalett- och duschutrymmen. Ventilationsluckan skakades rent från höstens björkfrön hemifrån och rengjordes. Det kändes skönt att få gå igenom varje skrymsle ordentligt. Vissa delar är av utrymmesskäl snålt tilltagna, så det kan ibland vara svårt att komma åt överallt, men med hjälp av tops blev även skenan, som dörren löper i, ren.
 

Min kropp var i uppror den här dagen. Fibromyalgin får man ju dras med och idag härjade ”min kompis” vilt i hela bukhålan. Det var bara att lägga sig för att sova och läsa resten av dagen, tills upproret var över.

På kvällen kom Eila och Ingemar över för att dricka ett glas glögg och äta pepparkakor. Det är första advent. Någon adventsljusstake har vi inte med. Det fick räcka med ett par tända ljus på bordet. Tankarna går till alla stämningsfyllda adventskonserter, som jag har fått njuta av under många år.

Måndag 1 december
Kvar i Conil, solglimtar - spridda skurar
Nu är det redan december. I natt har vi varit befriade från såväl regn som blåst. Min ”fibrokompis” har tydligen tagit ledigt, så jag drog snabbt på mig kläderna och tog en snabb promenad före frukost. Idag har det mest varit spridda skurar. Solen har tittat fram och det har varit ca +10 – +15 grader under dagen, även om vinden är kylig. Vi slipper i alla fall den värsta kylan och snön och vädret kommer säkert att bli bättre.

Våra svenska vänner gav emellertid upp idag och övergav sin blåsiga plats för att åka vidare. Vi stannar nog några dagar. Känner för att varva ner i lugn och ro efter en mycket snabb inpackning hemma och en lång och intensiv resa ner. Vi har fortfarande mycket livsmedel kvar, både när det gäller torrvaror och sådant som förvaras i kyl och frysfack.
 

På den här campingplatsen bor mest engelsmän och idag anlände ett större gäng, som beslagtog nästan varje ledig plats utmed ”vår gata”. De var av allt att döma här för första gången, för när vi tog en kvällspromenad, frågade de hur maten är på restaurangen. Vi träffade på ett tyskt par, som vi pratade med en stund. I morgon tänkte de åka vidare mot Ronda, där det kan vara mer lä, trots att det ligger högt. Tyskarna hade varit i Portugal, där de hade haft soligt och varmt. Vi har också funderingar på att åka mot Portugal så småningom. Samtidigt skulle vi vilja se mer av nationalparker och även kunna göra kortare vandringar i det fria. Vi tar dagen som den kommer och det känns helt rätt.

Ingemar har utan resultat försökt komma in på Internet hela dagen, men till slut fick vi veta, att man har anslutningsproblem i hela Conil p.g.a. det ihärdiga regnandet. Har ännu inte kunnat skicka adressen till den här bloggen, så våra vänner får mycket att läsa så småningom.

Tisdag 2 december
Sol, men kalla vindar, +2 grader på morgonen!
Vi vaknade tidigt. Solen sken för första gången från en klarblå himmel, så det blev full fart. Ingemar gick till receptionen för att köpa en tvättpollett, medan jag plockade ihop tvätten, som hade lagrats. Visst var det soligt, men vinden var isande kall och termometern visade bara +2 grader på morgonen. Snart hängde emellertid kläderna på tork. För första gången kunde vi sitta ute och dricka kaffe på eftermiddagen. Jag tog t.o.m. på mig sollinne och kortbyxor en kort stund. I solen var det ca +17 grader, men fortfarande är vinden kall.

Onsdag den 3 december
Kallt - ösregn, ingen Internetuppkoppling, humöret gott
Himlen var klarblå tidigt på morgonen, men ganska snart mulnade det på, även om regnet höll sig på avstånd tills framåt kvällen. Det var bara +3,3 grader på morgonen och det var nästan risk att resterna av ”Flitiga Lisa” i krukorna på campingen skulle frysa. Idag var det för kallt att sitta ute och äta. Alla människor vandrar omkring iförda långbyxor och varma tröjor. Förra året stuvade vi undan vinterjackorna redan under nerresan till Spanien, men i år hänger de framme.

Nåja, vi ska inte klaga. Det är varmt och skönt i husbilen, så vi behöver inte frysa, men mina tankar går allt som oftast till alla, som bor i provisoriskt hoplappade hus. Hur klarar man den kalla vinden och regnet? När vi på nerresan åkte genom Madrid, kom vi vid ett tillfälle förbi en mycket långsträckt soptipp, där det fanns hela kåkstäder. Hur mår människorna där, när det nu är så mycket kallare och regnigare än vanligt den här årstiden? 

Under gårdagskvällens promenad fick vi en liten pratstund med ett annat svenskt par, som bor en bit härifrån och som tänker bo kvar här på ”La Rosaleda”i Conil tills i mars. I kväll blev det ingen promenad i ösregnet.

Vi har behövt några dagar i lugn och ro och först idag känner jag att man börjar komma igen. Hemma var det av ett par skäl mycket osäkert, om vi skulle komma iväg till Spanien. Till slut löste sig allt och då blev det bråttom, alldeles för bråttom. Inom ett par dagar skulle allt ordnas. Sedan åkte vi så fort som möjligt genom Europa för att slippa det värsta vintervädret.

Det är fortfarande strul med nätverket här på campingen. Ingemar lyckades komma in ett tag på förmiddagen, då han passade på att forska lite och lägga in nya ställplatser. Jag kunde sedan göra ett inlägg i min blogg och ägnade mig därefter åt att försöka få iväg länken till bloggen till släkt och vänner, som kan vara intresserade av att hålla kontakt och följa vår resa. Därefter var det totalt stopp på hela anläggningen.

Torsdag den 4 december
Något varmare - mulet, fortfarande ingen Internetuppkoppling
Även om det var gråmulet ute, var det till största delen uppehållsväder och något varmare. Vi tog en promenad till en större affär för att handla ett par småsaker. Nätverket var fortfarande ur funktion, vilket börjar kännas mycket irriterande, eftersom vi hade en del att uträtta på Internet. Folk kom löpande till receptionen och klagade.

 Idag övervägde vi, om vi skulle ge oss av under morgondagen. På något sätt kände vi oss färdiga med campingen för den här gången. Dessutom behövde vi besöka en återförsäljare för Dethleff , som finns nära Sevilla, för att få ett nytt cykelställ påmonterat. Ingemar hade vid ett tidigare tillfälle lyckats få kontakt med såväl försäkringsbolag, som Dethleff´s huvudkontor i Tyskland. Våra cyklar har ju tagit in på hotell i Sotogrande, så de saknar oss säkert inte, även om de bara bor i ett förråd på bakgården.

Fredag den 5 december
Äntligen varmt! Los Palacios - charmig stad, till Auto Caravana Montaño, Dos Hermanos/Sevilla
Himlen var lätt molnig, men termometern visade på +17 grader och det gick äntligen att ta på sig en kortärmad tröja. Undrar just om min vädjan till solguden Mithros har haft lite verkan, för under dagen tittade solen fram emellanåt. På morgonen försökte vi åter komma in på Internet, men det gick fortfarande inte.

Vi packade ihop och åkte upp till områdets biltättavdelning för att skölja av bilen, d.v.s. Ingemar tvättade bilen, medan jag plockade i ordning och förberedde dagens mat. Vi hade bestämt oss för att åka vidare idag och i första hand söka upp Auto Caravana Montaño nära Sevilla. När vi skulle betala i receptionen, försökte vi att få pruta, eftersom vi hade varit utan Internet hela veckan, men det gick inte. Det andra svenska paret, som bor på campingen, kom också ner och var förtvivlade över att inte ha åtkomst till Internet.

Vi åkte mot Roche. Den slingrande vägen kantades av pinjeskog, som lyste fräscht grön efter allt regn. Marken hade en heltäckningsmatta i gult och grönt bestående av de i Spanien så vanliga gula marktäckande blommorna med sina klöverliknande blad. Däremot slokar bladverket på eukalyptusträden en del. Vi for förbi Colorado och ut på A4 mot Sevilla.

Kohägrarna fyllde sedvanligt sin renhållningsuppgift, genom att picka rent klövarna på nötboskapen ute på ängarna. Storkarna, ibland med en unge i de högt belägna bona, stod och spejade ut över nejden. Snart hade vi marsklandet på bägge sidor om vägen. Före Jerez körde vi in på AP4. På vissa sträckor kan vi konstatera att det är betydligt mindre skräp utmed vägarna än tidigare, dock inte överallt. I Spanien har alla som arbetar utefter vägarna gula reflexoveraller eller västar, vilket gör att de syns mycket bra. Som bilist måste man också medföra reflexväst.

Vi tog in på N lV mot Los Palacios, som vi senare for igenom. Vilken charmig småstad med personlig byggnation! Här låg de mindre butikerna på rad, något som många av oss numera saknar i Sverige. En hel del av husen utmed genomfartsgatan var tämligen nyrenoverade i vackra jordfärger. Svartmålade, vackert mönstrade räcken kantade de halvmånformade balkongerna, som prunkade av blommor och gröna växter. Det var nu 18,5 grader ute, även om molnen tätnade närmare Sevilla. Mitt i trafiken vid stoppljusen gick några leende afrikaner omkring och försökte sälja pappersnäsdukar till förbipasserande bilister.

Vid kilometerstolpe 559 utmed N lV låg Auto Caravana Montaño. Byggnaden ser lite ruffig ut på utsidan, men inne och på den omgärdade gården har man en mycket stor husbilspark. Vi blev vänligt bemötta en försäljare, som kunde lite engelska. Med hjälp av detta, lite spanska och i övrigt kroppsspråk, förstod han snart vår belägenhet. Visst skulle vi få hjälp med att montera ett cykelställ. Kanske skulle även det gamla gå att reparera, men han måste se det först. Vi behövde bara beställa tid. Det var dags för siesta och vi stannade utanför försäljningslokalen för att även vi ta siesta d.v.s. äta lite och kanske sova en stund. Vi behövde även byta en trasig lampa, så vi fick vänta tills de öppnade igen. Under tiden som ett par av anläggningens hundar bekantade sig med oss, gick en av mekanikerna för att hämta en lampa. Lampan hittade han, men sedan var det värre att hitta en prislista på kontoret. Plötsligt kom han leende ut, vinkade åt oss att komma med och pekade mot vår bil. Utanför porten la han fingret över munnen, skrattade och gav oss lampan. Vi ville betala, men han bara skrattade och viftade bort oss.

Vi åkte vidare till Dos Hermanos utanför Sevilla, där Ingemar hade hittat en husbilsplats. Vi hamnade i kvarter, där det låg många villor innanför låga murar och häckar. Utmed de väl upplysta gatorna låg även åtskilliga helt nybyggda tvåvåningshus, där man bl.a. hade seniorboende.

Seniorboende i Dos Hermanos

Allt, både hus, bilar och människor såg mycket välvårdade ut. Här fanns inget skräp på gatorna. Här stannade vi för att övernatta. Efter att ha ätit, satte vi oss en stund för att lösa en sudoku, innan det var dags att sova. Plötsligt gungade bilen till. Ett ungt par hade parkerat sin bil framför och hade backat emot oss. De var ute på övningskörning. Tur nog blev det ingen skada på bilarna. Ungdomarna var mycket vänliga och bad flera gånger om ursäkt. Bortsett från en hund i huset intill som i väntan på husse och matte ylade i timmar, kunde vi sova utan störningar.

Lördag den 6 december
El Rocio - beskrivning av staden och ceremonier
Idag åt vi upp det sista hembakade matbrödet, som hade legat i frysen. Även de sista italienska skorporna tog slut senare under dagen. Det var mulet ute, men uppehållsväder och +15,5 grader.

Idag ville vi åka de få återstående milen till El Rocio, där vi var även förra vintern. Det är långhelg i Spanien, så där skulle det med största sannolikhet vara festligheter. På måndag firar man ”Den obefläckade avelsens dag”. Ingemar styrde in bilen på E5/A49 mot Huelva och snart åkte vi på den långa och vackra bron över floden Guadalquivir, där man har fin utsikt över ett stort och pampigt Sevilla. Förbifarten är mycket bra och med en van förare vid ratten, som med skicklighet klarade alla rondeller och filkörningar, stod vi snart vid bensinmacken utanför IKEA för att tanka. Dieseln kostar ca 10:-/liter och är alltså betydligt billigare än hemma.

Vi åkte vidare i riktning mot Huelva/Portugal och passerade bl.a. livsmedelskedjan Mercadona´s stora centrallager. Sparris- och jordgubbsodlingarna låg tätt efter vägen. Tämligen många bilar var på väg i samma riktning som vi. Efter en liten kafferast på väg, befann vi oss snart på den mindre vägen, som för mot El Rocio, som ligger i utkanten av nationalparken Doñana. Förra året bodde vi på campingen utanför staden, men i år tänkte vi fricampa och åkte därför in i ”staden i sand”. Vi hittade en lämplig plats intill en park, där vi parkerade tillsammans med åtskilliga andra bilar, dock inga husbilar. Det visade sig senare, att vi säkert var de enda icke-spanjorerna i El Rocio idag

El Rocio - staden i sand

Det var skönt att få sträcka på benen och ta en promenad i staden. Såväl arkitektur som folkliv har Vilda Västern-drag. Husen, är byggda i samma stil och ligger som långa vitmålade kedjehus utmed de raka gatorna i staden. Här finns inga trottoarer, utan alla går, åker eller rider på samma breda gator av sand, som med största sannolikhet är betydligt bättre för våra ryggar än asfalterade och stensatta gator och trottoarer.

Här var full aktivitet idag och en ständig ström av bilar anlände med tillresande. Man får inte vara rädd för hästar, när man befinner sig i El Rocio. De finns överallt. Många tar sig fram på hästryggen, såväl gammal som ung. Vilket samspel mellan människa och djur man kan se med dessa väldresserade hästar! Den yngsta, som kom ridande ensam på en hög häst, var ca 3 år. Har man ingen egen häst, finns det att hyra nere vid våtmarken nära den berömda kyrkan. Där kan även barnen få  en ridtur på en av de små ponnyhästarna. Vill man hellre åka hästdroska, går det bra. De dras av såväl hästar, mulor som åsnor.

Vi konstaterade, att det mesta var sig likt från förra året. Ett par butiker säljer de för El Ricio så speciella hästdroskorna, där den billigaste kostade närmare 55.000:-. De för högtiderna i El Rocio så speciella och mycket välgjorda trummorna och flöjterna fanns till salu i ett par butiker. Butikerna för fantasifulla och vackra flamencokläder hade rea.

Oh, vad det vore roligt att få klä sig i en vacker flamencoklänning med ett par böljande volanger nertill! Olé! Skulle nog behöva en åtstramande ”body” först, som höll in en del icke önskvärda former. De speciella ”dräktaffärerna” var välbesökta. Här finner man traditionella dräkter, kavajer, byxor, kjolar, sombreros, hattar, stövlar m.m. allt i mycket god kvalitet och mest avsedda för bruk i El Rocio. De långa stövlarna i brunt läder är underbart vackra.

Det var liv och rörelse överallt. Vi slog oss ner utomhus vid samma bar som förra året för att över en liten öl studera det brokiga folklivet, innan vi kryssande mellan människor och hästar tog oss över torget fram till den pampiga, vita kyrkan, där klockorna ringde och dagens gudstjänster var i full gång. Normalt är det bara gudstjänster på söndagarna, men under den här speciella långhelgen var det tre andakter mitt på dagen även idag lördag.

Kyrkan i El Rocio

Vid ingången till kyrkan hade lottförsäljarna full kommers. Många köper lotter till det statliga lotteriets juldragning, då det finns storvinster för den som har tur. Vi gick tyst in genom den öppna kyrkporten och ställde oss för att under en stund lyssna på prästens mässande och den sagolikt välsjungande körens toner, som framfördes till flöjt, trummor och gitarrer. Kyrkan har en mycket bra akustik och i Spanien är sångare inte rädda för att sjunga ut, så en lyssnare får en upplyftande upplevelse. Huvudattraktionen i kyrkan är den stora förgyllda altartavlan med en staty av ”Nuestra Señora del Rocio”, som anses ha undergörande krafter. Under gudstjänsten bärs löpande stora och mycket påkostade blomsteruppsatser in och ställs framme vid altarringen.

Kyrkan i El Rocio

Den här långhelgen, som varar tre dagar, firar man ”den obefläckade avelsen”, och besökarna kommer med bilar och bussar från Spaniens olika provinser. De olika broderskapen har sina egna hus, ofta med stora salar och innergårdar, där provinsens innevånare samlas för umgås, äta, dricka, sjunga, dekorera och förbereda sin gudstjänst. Olika broderskap ansvarar för de olika gudstjänsterna. Om ex. Ronda har hand om gudstjänsten kl. 11.00 en dag, börjar kyrkklockor och många klockor vid deras byggnad att ringa kl. 10.30 för att mana till samling. Människor, många med lyckobringande amuletter med bild av madonnan hängande runt halsen, ställer upp sig med olika standar och stora blomsteruppsatser. Längst fram står minst en man med sombrero på huvudet och försedd med flöjt och en speciell trumma. Klockan 10.45 börjar han att hantera både trumma och flöjt och processionen rör sig långsamt mot och in i kyrkan. Detta broderskap har nu tillsammans med prästen hand om gudstjänsten. Man har sångare och musiker på läktaren samt en eller två personer innanför altarringen, som läser vissa texter.

I kyrkobyggnaden finns ut mot torget även ett mindre antal butiker inrymda, där man har ett stort utbud bl.a. av amuletter och statyer av madonnan. Det är en stor händelse för ett barn att få sin första amulett. Efter besöket i kyrkan gick vi sakta hem till husbilen för att laga och äta lunch samt ta en siesta. Sent på eftermiddagen tog vi ännu en promenad i staden och köpte då ett par ringlade munkar, som vi njöt av under en stilla stund nere vid vattnet.

Söndag den 7 december
Lugn natt, Doñana - regn - ingen vandring - åter El Rocio
Trots att det är många människor i staden, märks inget busliv och inga fyllon syns till. Bortsett från att en klunga ungdomar vid ett av husen satt ute hela natten och sjöng, samt att det löpande var en hel del trafik, var natten lugn. Vi låg och läste i lugn och ro, men ca klockan 24.00 märkte vi att något var på gång. Det brann en eld i parken och högljudda röster hördes. Vi klädde på oss och gick ut. Det visade sig att motorcyklisterna, som hade kommit i ganska stort antal, hade sin egen fest med grillning, tävlingar m.m.

Om det var mycket folk i El Rocio igår, var det om möjligt ännu flera idag. Idag fick besökarna ta fram paraplyn, för under flera timmar föll ett kraftigt regn. Vi gick bara ut för att skaffa bröd. När regnet lättade lite senare på eftermiddagen åkte vi till ett närbeläget besökscenter i nationalparken Doñana i hopp om att kunna gå en kortare vandringsled. Det visade sig att regnandet fortsatte, så efter en kaffepaus åkte vi tillbaka för att övernatta på samma ställe.

Måndag den 8 december
"Den obefläckade avelsens dag", ”El Palacio del Acebron” i Doñana, liten vandring.

Idag var det ”den obefläckade avelsens dag” och klockan 09.30 väcktes de flesta sovande av ett flertal mycket hårda och dova skott. Det lät som om man fyrade av kanoner. Samtidigt började stadens alla klockor ringa. Vi var inte särskilt hungriga, utan beslöt oss för att vänta med frukosten för att i stället bege oss till kyrkan, som vi trodde skulle vara full redan vid 10.00-gudstjänsten, eftersom det tidigt på morgonen hade anlänt ett flertal bussar. Natten hade i övrigt varit lugn. Det enda som hade stört oss något var det smattrande ljudet av eukalyptusträdets hårda frukter, när de landade på husbilstaket.

Utanför kyrkan befann sig idag några få zigenerskor, som sedvanligt delade ut rosmarinkvistar för att därefter få spå personen ifråga mot en avgift. Någon spådom var igen av oss intresserad av, utan vi gick in i kyrkan, som långt ifrån var fullsatt. Prästen som föregående år hade fångat oss helt p.g.a. sin karismatiska utstrålning och genom att använda en människas hela register av möjliga uttrycksmöjligheter, var i full aktion. Vilken skådespelare världen har gått miste om i honom, men med största sannolikhet fyller han en minst lika stor uppgift för sina medmänniskor som präst. Vid en av biktstolarna stod en ung flicka på knä och anförtrodde en präst ”sina synder”.

Vi gick tillbaka till husbilen för att äta frukost och begav oss därefter till ett närbeläget besökscenter ”El Palacio del Acebron” i Doñana. Utmed den mindre vägen var varningsskyltar för det iberiska lodjuret uppsatta och i det något karga landskapet växte såväl blommande spansk ginst som rosmarin och vildväxande timjan. Jag testade den senare i maten till lunchen, men den starka timjansmaken tyckte ingen av oss om. Jag föredrar de sorter, som växer i vår rabatt i Askersund.  Besökscentret visade sig vara inrymt i ett jaktslott, byggt i början av 1960-talet. Efter ägarens död hade slottet donerats till nationalparken.

I jaktslottet är en permanent utställning, där man kan lära mycket om Doñanas historia. Mycket intressant! Skogsvaktarna levde förr tillsammans med sina familjer djupt inne i skogarna i egentillverkade hus s.k. ”choza”, som var gjorda av det naturen bjöd på i området. Barnkullarna var ofta stora och skogsvaktararbetet gick i arv från far till son. Döttrarna gifte sig med andra skogsvaktare. Familjerna var självförsörjande. Man hade jakträtt och en egen täppa, där man kunde odla till husbehov. Några husdjur och honung från bikuporna gav ett tillskott till försörjningen. Kolmilor anlades och husgeråd m.m. tillverkades av material från den omgivande naturrikedomen.

"Chozo" i Donana

Kolmila förr

Ovanligt nog lyste solen idag och termometern visade på drygt +23 grader, det varmaste hittills. Dagen lämpade sig för en kortare vandring och en led började alldeles intill slottet. Nu yppade sig en annorlunda natur, än den vi tidigare hade sett i Doñana. Träbroar löpte över den träskartade marken, där täta snår av buskvegetation bredde ut sig. Här skulle bl.a. finnas sköldpaddor, men de uppenbarade sig i varje fall inte för oss. Däremot surrade ett otal insekter långt inne i buskarna. Vilda bin kanske?  Nja, det var bara en vild gissning. För övrigt hördes bara diverse ljud från fåglar. Det enda lodjursliknande vi träffade på, var en kelen katt, som följde oss till en början. Det var skönt att få sträcka på benen och även om en stor del av vegetationen var försatt i vinterdvala, var det en njutning för kropp och själ med en fortsatt promenad bland pinje, korkekar, eukalyptusträd och diverse andra för årstiden kala lövträd. En lång lian fick mig att hoppa högt, när de slingrade sig runt halsen.

Något jag vid ett flertal tillfällen har tänkt på, är att det i denna enormt stora nationalpark finns obegränsade upptäckter att göra, men ett otränat öga ser bara några få detaljer i taget. Så är det ju förresten med allt i livet. Därför blir vi heller aldrig fullärda.

Molnen började nu tätna på himlen och det var sen eftermiddag. Vi beslöt oss för att köra de få kilometrarna tillbaka till El Rocio, för att övernatta. Nu var staden i det närmaste utrymd. Festen var över och sopkörarna hade redan utplånat de sista spåren efter de många besökarna. Endast några ryttare galopperade fram i full fart. De njöt nog av att åter ha gatorna för sig själva. Här kunde vi sova tryggt.

Tisdag den 9 december
”Camping Vilsom”- Internet - besök engelsmän - ösregn
Idag var det åter betydligt svalare, bara ca +8 grader på morgonen. Himlen var åter mulen. Vi körde nu tillbaka till Auto Caravana Montaño i Dos Hermanos för att beställa tid för påsättning av cykelställ. Vi skulle få komma nästa dag klockan 10.00. Skönt! Här är det inte långa väntetider. Det var länge sedan vi hade Internetuppkoppling, så vi åkte till det närbelägna ”Camping Vilsom”. Nu öste regnet åter ner och allt kändes mer eller mindre fuktigt i bilen.

På campingen var det tämligen tomt. Vi parkerade nära receptionen, där det skulle finnas chans till Internetuppkoppling. Det fungerade emellertid inte, utan Ingemar gick till receptionen och satte sig utanför den lilla baren med datorn, medan jag tog en tupplur. Utsövd och i hällande regn gick jag också till receptionen. Vi kunde båda uträtta våra bankärenden och göra ett inlägg i bloggen.

Jag gjorde färdig min hemsida för Forever Living Products. Du får gärna gå in och läsa under följande länk http://www.myaloevera.se/ingerhl/hem   Önskar du produkter under tiden vi är bortresta, kan du kontakta mig, så löser vi det lätt.

Är du ute och reser i Spanien och ser vår bil, får du gärna komma och prova våra produkter. Det kostar ingenting. Vi har även ett lager av produkter med oss till försäljning. På bilen sitter dekaler med ”Forever Living Products”, så den är lätt att känna igen. Vi ses över en kopp kaffe eller ett glas vin! Välkommen!

Regnet fortsatte att ösa ner och att få en njutningsfylld promenad var uteslutet. Vi bjöd in våra engelska grannar, Carol och Mike, på ett glas vin med tilltugg. Ingemar pratar bättre engelska än jag, men även jag gjorde mitt bästa för att bidra till konversationen. Efter ett par timmars oavbrutet flöde, var jag fullkomligt tom i huvudet, men vi hade haft trevligt. Vi sov ovaggade.

Onsdag den 10 december
Nytt cykelställ, byte av propangasolflaska, tidsbeställning
för 3000-milaservice, spansk Forevervän
Vi gick upp ovanligt tidigt idag, för klockan 10.00 skulle vi vara vid Auto Caravana Montaño. Det var bara +8 grader på morgonen, men solen sken från en blå himmel och utlovade en vacker dag. Vi kom i god tid till husbilsfirman. Ytterligare några husbilar anlände, som även de hade problem, som behövde åtgärdas. Klockan 11.30 var det vår tur. Är man i Spanien så är man. Här har man tid och det har vi också.

Auto Caravana Montaña

Över området kretsade ett flertal flockar med storkar. Vilken vacker syn!  En gladlynt, sjungande mekaniker grep sig an verket, röjde ur skuffen och skåpen ovanför sängarna, samt började borra för fästena till det nya cykelstället. Ingemar övervakade arbetet och tittade på husbilar, medan jag passade på att skriva. En liten hund, tillhörande en av mekanikerna, följde oss troget, speciellt sedan han hade fått ett par smakprov från bilens matförråd.

Verkmästaren kom in och började prata Aloe Vera med mig. Det visade sig att han hade en kompis i Sevilla, som säljer Forever. Själv dricker han också en dos från den ”gula dunken” varje morgon och talade om, hur bra det är för magen. Han använder flera av produkterna bl. a. schampo och balsam och är mycket nöjd. Tala om att ha gemensamma intressen!

Efter närmare 2½ timme var cykelstället färdigmonterat och allt inpackat. Jag passade på att dammsuga inomhus, men det visade sig snart vara bortkastat arbete. När jag öppnade ett av köksskåpen, rasade en plastburk med linfrö ut. Golvet i köksavdelningen blev brunprickigt och en del av de små ”loppfröna” hamnade även vid spisen. Det var bara att plocka fram dammsugaren igen. Ibland när jag öppnar ett av köksskåpen, där vi förvarar burkar med te, kaffe m.m. tänker jag på en saga, där alla döda ting fick liv nattetid. Så är det nog med sakerna i det här skåpet också. De verkar ha lekt både kurragömma och tafatt, medan vi sover.

Nu var projekt nummer ett avklarat. Ingemar började nerräkningen och konstaterade att det för dagen återstod ytterligare två viktiga projekt. Efter en provisorisk lunch kopplades ”Astrid”, navigatorn in för att lotsa oss in i Dos Hermanos. Ingemar hade ställt in navigatorn på Calle Utrea, där en firma,”Fontainera y Gas”, skulle ha propangasflaskor. ”Astrid” var ganska vimsig idag eller också var hon upplagd för en sightseeing. I vilket fall som helst blev det en ordentlig rundtur i staden, innan vi slutligen kom rätt. Klockan var nu 15.30 och det var alltså siesta. Hade vi tur skulle firman öppna klockan 16.00. Det visade sig snart, att man hade stängt ännu en timme, så vi hann både sova en stund och dricka kaffe.

Ingemar tog med gasolflaskan och gick iväg. Jag hade under tiden sett en skylt på ett staket på andra sidan gatan, där det stod ” Se venta naranjas dolces baratas”. Vi hade bara två apelsiner kvar, så det passade bra. Det visade sig att det var en apelsinlund mitt i staden. På en innergård bredvid en paketeringsmaskin stod en äldre man och sålde säckar med apelsiner. Han tyckte jag skulle köpa en 5-kilossäck, men jag nöjde mig med 3 kilo. De kostade 5:-/kilo, så de var som utlovat, billiga. Jag hade inte jämna pengar, utan var tvungen att växla en eurosedel. Mannen hade en liten börs, där han förvarade pengarna. Där hittade han lite växelpengar. Resten letade han fram i tröjans två fickor och byxfickorna. När jag kom tillbaka, höll Ingemar på att spänna fast den nya gasolflaskan. Det var dagens tredje projekt.

Färden tillbaka till campingen gick betydligt lättare. ”Astrid” är riktigt läraktig. I en gatukorsning med trafikljus träffade vi årets första jultomte. Det är vanligt, att afrikaner går omkring och säljer pappersnäsdukar, där bilisterna stannar till. Den här mannen hade kommit på ett försäljningsknep genom att klä ut sig till jultomte.

När vi väl kom tillbaka till campingen, återstod dagens tredje projekt, nämligen att beställa tid för 3000-milsservice hos en närliggande Renaultfirma. Medan Ingemar gick iväg för att ordna detta, lagade jag mat. Det visade sig, att vi skulle få komma för service redan på förmiddagen nästa dag. 

Torsdag 11 december
Strul med 3000-milaservice, åter El Rocio
Enligt gårdagens överenskommelse infann vi oss klockan 10.00 vid Renaultfirman i Dos Hermanos, som är en förort till Sevilla. Idag fanns det endast en man på plats, som talade om att vi inte kunde få någon service. Här servade man bara bilar i yrkestrafik inte ”turismo”! Han hänvisade oss till en Renaultverkstad för personbilar i Dos Hermanos. Efter en hel del rundkörning kom vi slutligen fram till verkstaden, där det visade sig att vi inte kunde komma in p.g.a. höjden på bilen. Här kunde man inte förstå, varför den förra firman inte hade kunnat göra en service. Vi blev hänvisade till en ny adress i Sevilla och hade inget annat att göra än att bege oss ut på nya äventyr via E1/A49. Vi snurrade runt i flera industriområden i utkanten av storstaden, men lyckades trots navigatorn inte hitta rätt adress.

Vid ännu en annan Renaultfirma fick Ingemar en ny gatuadress, Calle Pino Central, dit vi anlände strax före kl. 12.30. Visst hade man tid att utföra en service! Ljuset vid värmereglaget på instrumentpanelen hade slocknat för gott, men det skulle man också åtgärda. Mekanikerna var glada och tillmötesgående. Klockan 14.30 skulle bilen vara klar. Vi gick till en intilliggande bar för att äta lunch under tiden. Jag hade beslutat mig för att ha en ”smaldag” och åt några nyfångade gambas, medan Ingemar beställde serveringens hemlagade köttbullar. Även om luften var kall, lyste solen idag. Vi hade ingen brådska, utan satt kvar ett bra tag. Människor kom och gick. Ett par brevbärare stannade till med sina motordrivna cyklar för att ta en öl. En kärra med ett par förspända åsnor åkte sakta förbi.

Min fantasi sattes i rörelse. Vi skulle kanske kunna ha några små åsnor, som betar av gräset i Stavahagen i Askersund? De kunde även utnyttjas till transporter. Sommartid kunde vi ordna ridturer för turister och på så sätt få in pengar till föreningen. Om vi dessutom utökade besättningen med en flock getter, kunde dessa sköta gräsklippningen av de kommunala grönområdena. I Stavahagen skulle vi alla ha full sysselsättning med att tillverka getost, som vi kunde stå efter vägarna och sälja till turister. På sikt skulle samtliga boende i Stavahagen kunna bo hyresfritt. 

Framåt 14.30 gick vi in i verkstaden för att se hur det hade gått med bilen. Då var samtliga montörer på väg att gå på lunch och vi blev utlovade en ny tid. Klockan 16.00 skulle bilen vara färdig. Vi beslöt oss för att inta horisontalläge för att läsa och sova en stund. Efter en timme anlände mekanikerna igen och vi gick till en annan närbelägen bar för att dricka en kopp kaffe. Klockan 16.00 var bilen fortfarande inte färdig och hela instrumentpanelen var bortmonterad. Montören sa att det var mycket svårt och trångt att komma åt och han skrattade gott, när jag sa, att vi behövde en ny Renault.

Tur nog hade man ett väntrum för besökande, dit vi gick och satte oss. Vi satte på TV; n och surfade bland kanalerna för att hitta en nyhetssändning. Det visade sig att det hade snöat ordentligt i Italien och i Spaniens Navarradistrikt, som ligger norrut, var det minusgrader och där hade det också kommit snö. För övrigt var det mycket tal om finanskrisen. Renault skulle säga upp 1200 man i Sevilla i början av januari. Det blev rena spansklektionen för oss och vi hann se flera nyhetssändningar, innan bilen till slut var färdig strax före klockan 18.00. Montören hade åtskilliga skrapmärken på händerna. 

Vi var ganska trötta efter en heldag i Sevillas industriområden och beslöt oss för att åka tillbaka till El Rocio för att övernatta. Där rådde ett underbart lugn, när vi parkerade utmed en husvägg vid ett av stadens torg. Bortsett från någon enstaka tillfällig skylt nära kyrkan, som upplyser om, att det är begränsad parkeringsmöjlighet, finns det inte en enda parkeringsskylt i den här lilla pittoreska staden. Några trafikregler existerar inte heller. Man åker, där det går att komma fram och på vilken sida som helst. På sandplanen framför oss höll en ensam ryttare på att dressera sin häst och ett par flickor red förbi. Några enstaka bilar körde i olika riktningar, medan en och annan tog en kvällspromenad.

Även vi kände, att vi behövde ta en promenad. Dessutom tyckte vi, att vi kunde unna oss något gott efter dagens strapatser och styrde stegen mot stadens ”panaderia” , som har mycket goda bakverk. Det var svårt att bestämma sig, och den leende expediten log ännu bredare, när jag förklarade, att vi ville ha allt. Till slut fastnade vi för ett par läckra bakverk i smördeg med äppelmosfyllning, som kvinnan med stor noggrannhet lade på en liten förgylld pappersbricka, slog in i ett papper med motiv från bageriverksamhet och slutligen la i en plastpåse med julmotiv. Det fina omhändertagandet värmde hjärtat, när vi småhuttrande i kylan begav oss hemåt igen. Snart stod kvällsmaten på bordet, ljusen tändes och vi kunde avsluta den strapatsrika dagen i harmoni.

Fredag den 12 december
Åter regn, Matalascañas, La Ràbida - Columbusmuséet
Vi hade sovit både djupt och ostört i denna lilla fridfulla stad. Enligt väderrapporten skulle det idag bli högst +13 grader och växlande molnighet med vissa solglimtar. Verkligheten såg något annorlunda ut. Himlen var tämligen grå och läckte på sedvanligt vis som ett såll.

 Vi rullade sakta ut ur El Rocio och ner mot kusten. På väg mot Matalascañas ligger det största av Doñanas besökscenter, Acebuche, som vi besökte förra året. Vi hade sett fram emot att få gå en längre promenad på de spångbelagda lederna, som leder in i de ostörda naturområdena, men vädret inbjöd inte till några längre utflykter. I de här områdena brer sanddynerna ut sig och här och var har man planterat ny skog för att binda sand.

Vi befann oss nu vid Costa de la Luz. När vi nådde staden Matalascañas öste regnet ner. Vi avvaktade en stund i husbilen och så småningom övergick skurarna i ett stilla duggregn för att slutligen upphöra. Äntligen fick vi en kort men efterlängtad promenad och begav oss på de uppbyggda träbroarna över sanddynerna ner mot havet. Av förståeliga skäl var växtligheten tämligen sparsam. En och annan rosmarinbuske blommade och även enstaka för oss okända svampar växte här och var. Vi gjorde en intressant upptäckt. Här och var i den fuktiga, sammanpackade sanden syntes tydliga spår av ett stort kattdjur. Här hade med största sannolikhet ett lodjur passerat för inte alltför länge sedan.

Vi fortsatte kustvägen förbi hamnstaden Mazagòn och upp till den lilla universitetsstaden la Ràbida, där vi passerade den stora biologiska trädgården, som jag gärna skulle ha velat titta lite närmare på, om vädret hade varit mer gynnsamt. Vi befann oss nu i Columbus fotspår. Det lilla medeltida klostret, som ligger uppe på en höjd och där Columbus fann tröst före sina upptäcktsresor, hoppade vi över i år.

Vi parkerade i st. framför det stora Columbusmuseet uppfört i modern stil. När vi under vår föregående övervintringsresa var i La Rábida, var museet ännu inte helt färdigbyggt. I foajén möttes vi av en smakfullt klädd julgran och ett medeltida jullandskap. Inne i museibyggnaden har man gedigna samlingar, som alla anknyter till Columbus´ resor. Ute vid piren ligger autentiska kopior av Columbus´ tre fartyg, Santa Maria, Niña och Pinto. Gastarnas rop och stilla musik följde oss, när vi klev runt på båtarna. Kocken var i full färd med att laga mat och Columbus satt vid ett enkelt träbord med sjökortet uppslaget. Det här museet är verkligen värt ett besök för den som är intresserad av världens upptäcktsresande.

Mörkret började falla och vi åkte tillbaka till Mazagón för att övernatta på hamnområdet. Till vår förvåning fanns det inte en enda husbil. Förra året fanns här ca 10-15 bilar. Vi återvände till parkeringsplatsen utanför museet i la Ràbida, där en belgare redan tidigare hade parkerat sin husbil. Efter en stund kom han fram och pratade och det visade sig att han stod här för tredje året. Belgaren talade om, att polisen åker förbi emellanåt utan att klaga och att man kan stå kvar 3-4 dagar. Här var det mycket lugnt och med larmet påslaget sov vi gott. Mina tankar gick till mina barnbarn i Stockholm, som säkert hade firat Lucia i skolan idag. Senare bekräftade min dotter att de hade haft Luciafirande i kyrkan på kvällen. Min sons familj har nu åkt till Thailand för att stanna där tills skolan börjar igen.

Lördag den 13 december
Portugal -  Vila Real Sto Antonio - jullandskap - blåst
Idag firas Lucia i Sverige. Vi bröt upp från vårt nattläger för att åka vidare mot Portugal. Vid en rondell stod ett par ungdomar och sålde säckar med apelsiner och potatis. Vi köpte en 10-kilossäck apelsiner för 3 Euro och la i skuffen. De är både söta och goda och en bra vitamin- och energikälla.

Vi passerade Huelva och var snart ute på E1/A49. Jordgubbsplantorna blommade i de stora odlingarna. Resliga cypresser, palmer och rosmarinbuskar kantade vägen. De otaliga mimosaträden var överfyllda av minimala knoppar och i citruslundarna dignade träden av frukt. Man ser sällan någon, som är ute och plockar apelsiner och i det eviga regnandet måste det vara svårt att skörda. På många håll ser man övergivna och förfallna hus. Snart passerade vi gränsfloden Guadiana och befann oss därmed i Portugal.  

Trots mina högljudda protester, passerade vi Castro Marim i en ilande fart. Varför jag protesterade? Det var marknad i staden, men om jag nu ska vara riktigt ärlig, så var det inte speciellt lockande i regnet. Däremot stannade vi till vid Lidl för att proviantera lite. Den här butiken har ett stort och bra sortiment och för ovanlighetens skull kan man även köpa bröd. Utefter vägen ner mot Vila Real Sto Antonio stod de många duvslagen på rad.

Vi åkte ner till vägen, som löper utmed hamnen i Vila Real Sto Antonio och där det redan stod flera husbilar på rad. Försedda med ett paraply promenerade vi in i staden. Hit kommer busslaster med turister för att handla vackra frottéhanddukar, pyjamasar i finaste bomull m.m. Med hjälp av markiser, plastskynken m.m. exponerade butikerna sina varor trots regnet. Ingemar hade glömt ta med paraply, så han passade på att köpa ett nytt för 3 Euro.

Kommunhuset var öppet ut mot gatan och människor passerade ut och in. Bortsett från en gång runt den stora salen på nedre botten, där besökare kunde passera, bestod hela rummet av ett enda stort landskap med tusentals små välgjorda figurer i diskreta färger, varav flera med inbyggd mekanik. Krukmakaren satt och drejade och bagerskan satte in brödet i den vedeldade ugnen. Hela detta fantastiska arbete var uppbyggt av naturmaterial. Jag undrar hur lång tid det har tagit att bygga upp detta och hur många människor, som har varit involverade.

Ur högtalare som var uppsatta på många ställen i staden strömmade stämningsfulla och välkända julmelodier. På en affisch kunde vi läsa, att stadens filharmoniska orkester skulle ha konsert den 20 december. Det skulle ha varit trevligt att gå och lyssna på, men tyvärr lär vi inte vara här då.

Nöjda med dagen vandrade vi sakta hemåt. Det blåste ganska mycket och vi konstaterade att vinden låg på, så att det ven i markisen. Dessutom slog avgaserna från kyl och frys in. Ingemar vände bilen och parkerade den utefter en hög häck, varefter vi sov gott.

Söndag den 14 december
Vindkraftverk på husbil, vänner på besök   
Några spridda skurar kom även idag och den envisa blåsten fortsatte. Vi tog en vilodag.

Mannen i den tyskregistrerade bilen bakom oss kom fram och pratade en bra stund. Han berättade, att man kan åka till biblioteken här i Portugal, för att koppla upp sig mot Internet. Han hade monterat ett mindre vindkraftverk på sin bil. Senare under dagen kom Eila och Ingemar förbi. De var på väg till Conil och stannade för en pratstund över en kopp kaffe. Jag har satt upp några få juldekorationer. När en av de små broderade julbilderna ramlade ner, undrade Ingemar om det redan var julgransplundring.

Måndag den 15 december
Kvar i Vila Real Sto Antonio, isande vind, inköp
Vi hade dröjt oss kvar ännu en natt i gränsstaden Vila Real. Idag anlände flera bussar med köplystna spanjorskor. Man kan även åka färja över floden från den spanska sidan till den portugisiska.

Himlen var blå, men morgonen kylig och vinden så kall att, man skulle kunna tro, att det var snö i luften. Det är emellertid ljust, inte alls så grått och mörkt som hemma. Längre fram på dagen blev det ganska skönt i solen. Alla är inte rädda för kylan, för ute på floden gled en segelbåt sakta fram. Vi flanerade i sakta mak in till staden, men insåg snart att vi behövde en kopp kaffe för att värma oss, innan vi gick vidare. För 3.75 Euro fick vi varsin kopp ”Café con leche” och en nybakad kaka med mycket god fyllning. Det hade vi nog fått betala det dubbla för hemma.

Ingemar köpte en ny jacka, som står emot både en del blåst och regn. Han fyller år om två dagar, så jag passade på att köpa en välbehövlig present. När vi passerade romernas marknadsstånd utmed hamngatan, kunde min sambo inte motstå en snygg blå jacka, som passar bra att ha i bilen, när det blir lite varmare. Han fick ge 10 Euro för plagget.

Vi började bli hungriga, så vi återvände hem. Jag hade köpt fin köttfärs, som väntade på att bli omhändertagen, så idag blev det köttbullar med svampsås, potatis och blandad sallad. Svampen hade vi plockat i Närkeskogarna i höstas.

Vi kände båda för att sova en kort stund, innan vi tog en kvällspromenad i staden. Vi hade sett, att det fanns Internet vid en servering, så Ingemar tog med datorn. Det visade sig inte vara så enkelt. Man skulle ha postadress och talade om att skicka faktura, så det fick vara.

Vi gick i. st. hem igen och kokade ett par koppar grönt te, som vi drack till nybakade franska inköpta på ett hembageri, innan vi gjorde tidig kväll. Ett par lampor hade slutat fungera, där vi stod på hamngatan igår kväll, så vi flyttade bilen till hamnplanen, där ca 12 – 14 husbilar redan stod parkerade.

Tisdag den 16 december  
Farthållarknappen fungerar inte - åter till verkstaden
Träff med trevliga husbilsägare. Tingen har fått liv!
Solen lyste från en blå himmel, vinden hade avtagit och det kändes betydligt varmare ute. Det är skönt att bara spankulera runt i den här staden och vi beslöt oss för att gå en promenad på förmiddagen, innan vi åkte vidare.

Husbilen var inne på 3000-milaservice i Sevilla för några dagar sedan och då hade man samtidigt justerat belysningen på instrumentbrädan. Tyvärr hade det skett ett litet missöde med farthållarknappen, som blivit intryckt och alltså inte fungerade. Vi var med andra ord tvungna att återvända till bilverkstaden för att justera detta och det hade vi tänkt göra idag.

Jag hade länge saknat en tunnare tröja eller jacka, som är lagom att ha på sig under körning. I en av stadens affärer hade jag tittat på en tunn, röd fleecejacka flera gånger. Den kostade inte mycket och idag beslöt jag mig för att köpa den.

Ingemar, Carl-Anders och Mimmi

När jag stod och provade, började en sprudlande glad kvinna tilltala mig på svenska med norsk accent. Snart anslöt sig även hennes man till oss. Det visade sig, att vi hade en hel del att prata om, så vi promenerade en liten stund och beslöt oss sedan för att gå till ett av stadens konditorier för att dricka ”café con leche”. Vi blev sittande ett bra tag och våra skrattsalvor fick även personalen att le. Vilka härliga människor! De är inte rädda för äventyr av diverse slag. De hade plockat vindruvor i Frankrike och även vandrat pilgrimsleden i Pyrenéerna till Santiago de la Compostela. De fricampar också mest och lever större delen av året i sin husbil. Under sommarmånaderna bor de i ett fritidshus utmed kusten nära Trondheim.

På eftermiddagen lämnade vi Vila Real för den här gången för att åka tillbaka till verkstaden i Sevilla. Vi anlände lite sent, men skulle få komma nästa dag. Vi hade en kort överläggning och kom fram till att det lämpligaste vore, att åka till camping Vilsom i Dos Hermanos för övernattning. Där skulle vi eventuellt även hinna ut på Internet en kort stund. Det har varit mycket långt mellan våra uppkopplingar under vår vistelse här nere.

Under den här färden fick de flesta döda ting i bilen liv. Först ramlade en av de små sydda bilderna, som jag för många år sedan fick av mitt äldsta barnbarns mormor, ner och för att höras riktigt bra, trillade den på en av de små ljushållarna i metall, som står på bordet. Efter en stund rasade det stora röda ljuset med tillbehör, som står på en metallbricka på bordet, ner. Det är stadgat med antiglidmatta sedan flera dagar tillbaka och har inte rört det minsta på sig under alla våra turer, men nu hade det fatta mod och ville vara med i spökerierna. Efter ännu en kort stund hördes ett brakande och därefter en lång sekvens av skramlande ljud. Det visade sig senare, att det var en hylla på toaletten med samtliga tillbehör, som hade lyckats lossna. Tro inte, att det räckte med detta! När jag senare under kvällen skulle laga lite mat, hände ytterligare ett missöde. Jag hade precis skurit en fetaost i mindre bitar, när skärbrädan tippade och all osten hamnade på den heltäckande mattan. De små bitarna blev om möjligt ännu mindre.

På campingen var det lugnt, mycket lugnt. Dessutom var det mörkt på området. Trots närheten till Sevilla och goda kommunikationer, fanns det bara ett par husbilar på campingen. Helt klart har det dåliga vädret och finanskrisen bidragit till att det är färre övervintrare i år. Vi lyckades få nästan en timme vid datorn inne i receptionen, innan det var dags att stänga. Nu var det inget fel på uppkopplingen, men datorn signalerade, att det var dags för uppdateringar, vilket hade till påföljd att allt gick mycket långsamt. Mitt tålamod räckte bara till att som hastigast gå in på banken för att kolla att allt var någorlunda under kontroll. Ingemar var vänlig nog att följa mig hem till husbilen, så jag kunde börja med matlagningen, medan han gick tillbaka för att surfa under tiden. Det blev en lugn kväll med läsning och en och annan sudoku.

Onsdag den 17 december  
Ingemars 68 år. Omständigt vid bilverkstaden.
Vilket firande på baren! Dessa härliga spanjorer!
Idag var det Ingemars födelsedag. Om han trodde, att jag skulle vänta tills frukosten med att fira honom, hade han fel. Vi vaknade till strax efter klockan halv tre på natten. Jag smög mig upp, plockade fram hans present, tände ett ljus och började med morgonkraxig stämma sjunga för honom. Trots den tidiga morgontimmen blev det uppskattat och vi kunde snart sova vidare.

Det var Ingemars dag idag. Vi tog det lugnt på morgonen. Jag försökte duka lite extra fint till frukost och tände ljus. Ingemars dotter Elisabet, ringde och grattade, min dotters familj skickade grattishälsningar via SMS och även ett par vänner hörde av sig med SMS. Roligt! Det är han värd.

Medan jag plockade undan, diskade och hängde fram rena handdukar, fyllde Ingemar på vatten, tömde toan och betalade. Vi var nu färdiga att åka tillbaka till bilverkstaden i ett av Sevillas industriområden. Ingemar gick in och jag satte mig att läsa om Spanien en stund. När det hade gått ca 45 minuter, började jag undra vad som hade hänt. Just då kom min sambo ut åtföljd av en mekaniker. Felet var åtgärdat på mindre än en halv minut.

Varför hade det dröjt så länge? Jo, i stället för att gå ut och kontrollera vad som var fel, hade man i verkstaden börjat diskutera, hur det skulle betalas m.m. I en dator hade man ett översättningsprogram, där Ingemar fick fylla i en del uppgifter. Man hade även ringt en man på Renaults huvudkontor, som kunde tämligen bra engelska, och snart var det hela utrett. Är man i Spanien, så är man. Även om det kan vara lite omständligt emellanåt, är man oftast tjänstvillig.

Nu var det lunchdags och jag talade om, att idag ville jag bjuda på lunch. Förra gången vi var här, hade jag spejat in en liten barservering, där man hade ”menu del dia” och dit arbetare från omgivningen gick för att äta eller ta en öl. Jag frågade efter dagens meny och servitrisen visade på en tavla med handskriven text. Hon skrattade gott, när jag bad att få menyn ”på papper”. Vi fick menyn nedskriven på ett pappersark och kunde sätta oss i lugn och ro för att välja dagens lunch. Förrätt, varmrätt, efterrätt, valfri dryck, bröd och kaffe kostade 6,5 Euro. Vi åt en god grönsakssoppa, förmodligen gjord på potatis och den speciella pumpa, som finns här nere. En sallad sattes fram på bordet tillsammans med nybakat bröd. Som varmrätt hade vi valt en köttgryta gjord på mört nötkött, som serverades i en mycket god tomatsås. Det fanns många olika efterrätter att välja på.

Jag berättade för den godmodige servitören, att Ingemar hade födelsedag, så vi skulle vilja ha tårta. Vi serverades ett par bitar av en god nöttårta och servitören gick tillbaka till bardisken. Jag hörde hur personalen tisslade och tasslade och snart kom en leende servitris bärande på två café con leche, gav Ingemar ett strålande leende och sa: ”Happy day!”  Hela personalen skrattade och pratade. Ingemar såg mycket nöjd ut med uppvaktningen. Innan vi gick, passade vi på att ta ett foto av dessa härliga människor.

 

Ute lyste solen, bilen var klar och vi hade fritt val att åka vart vi ville. Våra cyklar befann sig dock fortfarande på hotellet i Sotogrande och vi beslöt oss för att åka dit, även om vi hade några timmars resa framför oss. Vi tankade på ett rastställe på motorvägen. Senare när Ingemar kollade kreditkortsdebiteringarna upptäckte han att ett extra belopp på 30€ blivit debiterat av bensinstationen. Krångel!!

När vi närmade oss den stora parkeringen vid stranden i Torreguadiaro intill Sotogrande, såg vi till vår stora förvåning, att det var helt tomt på bilar. Här brukar det alltid stå en hel del husbilar parkerade. Hade de blivit bortkörda p g a  den lilla marknaden, som alltid är på torsdagar här? Hade husbilsfolket gett upp p g a det dåliga vädret? Hade man blivit skrämd av polispådrag vid ett par tillfällen under senare tid, som hade utlösts av narkotikasmuggling ombord på båtar i den intilliggande viken?  Vi fick så småningom sällskap av en dansk långtradare, som också stannat för övernattning. Natten blev lugn.

Torsdag den 18 december
Strosa på stranden och "bara vara". Vädret bättre.
Även om vinden fortfarande är lite i kyligaste laget, är solen betydligt varmare och det var skönt att bara strosa runt på stranden i lugn och ro. Lite senare under dagen gick vi till den irländska puben för att kunna komma ut på Internet en stund. Ljudnivån på puben var mycket hög den här tiden på dagen och fick nöja oss med att kunna klara av ett par bankärenden samt kolla posten. Jag fick ett långt och trevligt e-mail från min son, som tillsammans med sin familj tillbringar några veckor i Thailand. De njuter av sol och bad. Det känns skönt, att de har det bra. Min dotters familj och jag SMS-ar en hel del. Skönt nog håller de på att tillfriskna efter veckans maginfluensa.

En liten del av Sotograndes stora hamn för fritidsbåtar

Inte heller idag syntes det till några husbilar, där vi är parkerade, men en större långtradare gjorde oss sällskap. Vi har konstaterat, att vi har det bra, mycket bra. Nu när regnet och den värsta kylan åtminstone tillfälligt har gett sig, känns det som under den föregående övervintringsresan och vi trivs och njuter av konsten ”att bara vara”. Många föredrar att ligga still på en camping under de kallaste månaderna, men vi har svårt att klara av det under en längre tid och är nog båda för frihetsberoende.

Fredag den 19 december
Cyklarna åter på plats -
Under större delen av dagen var det vindstilla och nedanför oss låg Medelhavet blankt som en spegel. Sjöfåglarna kretsade framför en av fiskarnas båtar i hopp om att få ta hand om resterna från rensningen. Några unga familjer anlände med sina barn, som med glada rop kastade sig över lekparkens alla begivenheter. En och annan fiskare satt med sitt spö nere vid vattenbrynet i hopp om att få napp. Solen värmde och vi smög ut våra stolar en stund för att dricka kaffe och läsa. De små pigga papegojorna, som bor i palmerna i Sotogrande, vågade sig åter glatt kvittrande ut på lekfulla flygturer, nu när vädret är bättre. När det efter middagstid började blåsa lite mer, gav sig ett par kite-surfare ut i vågorna.

Medan jag lagade lunch, gick Ingemar till det närbelägna hotellet för att hämta våra cyklar, som hade varit på förvaring där, sedan cykelstället gick sönder för en tid sedan.

Vi tog en kvällspromenad in mot Torreguadiario´s centrum, Ingemar med datorn i handen. Vi gick in på det lilla caféet, som öppnade i början av året och där man kan koppla upp sig på Internet. Det var sista dagen, som det var öppet före helgerna. Nästa dag skulle ägaren åka till Frankrike för att träffa sin dotter. Vi tog in varsin öl och en skål mycket goda, ansjovisfyllda oliver och ägnade oss under en liten stund åt att ta del av världsnyheterna. Det har blivit lite dåligt med nyheter på sistone. Vi har ett par tjocka lokaltidningar på engelska, som jag vid tillfälle borde studera lite närmare. Tur nog har jag ett levande lexikon – Ingemar.

I Torreguadiario har man liksom i de flesta andra orter satt upp vacker julbelysning. Hela staden har fått en uppfräschning sedan i vintras. Många hus är nyrappade i vitt eller den spanska jordens milda färgnyanser och nya gatlyktor i gammaldags design lyser upp de smala gränderna med sitt milda gulaktiga sken. Det är stämningsfullt och rofyllt. Vi gick en liten promenad genom gränderna och hittade den lilla lokala baren, där man enligt ett handskrivet plakat har jazz och bluesmusik på måndagar. Det får vi komma ihåg till ett senare tillfälle. Vi fortsatte vår promenad utefter fiskarnas välvårdade hus och kom snart fram till ”Bamse”, som nu hade fått sällskap av två andra husbilar, en fransman och en stor tysk husbil.

Lördag den 20 december
Sol hela dagen!
I natt var det ovanligt varmt ute, närmare 12 grader. Det märktes också att värmen inte hade gått igång så mycket som tidigare. Natten var lugn fram till strax efter klockan 03.30, då det hördes upprörda röster ute på parkeringen. Mittemot den tyska bilen stod två mörka privatbilar parkerade. Mitt emellan dessa höll 6-8 män en mycket högljudd och upprörd diskussion. Tydligen handlade det om någon bil, mer uppfattade jag inte, där jag stod och försiktigt gläntade på rullgardinen framför det lilla stängda köksfönstret. Hur länge man höll på med ”förhandlingen” vet jag inte. Till slut åkte båda bilarna iväg och allt återgick till det normala.

På middagen tog vi en långpromenad runt Sotograndes stora hamnområde, där mängder av välputsade lyxbåtar låg vid kajerna. I början av året höll man på att bygga nya stora bostadskomplex, som enligt planritningar även skulle komma att inhysa åtskilliga butiker, alla med entrén ut mot gågatan vid vattnet. Utvändigt såg byggnaderna till stor del ut att vara färdiga. Påfallande var dock att samtliga öppningar, som skulle leda in till butikerna, var igenmurade, inte bara provisoriskt, utan det var ett välgjort arbete. Varför kan man verkligen fråga sig. Enligt tidigare uppgift skulle det här området invigas i december år 2008, men det har med största sannolikhet blivit uppskjutet.

Nu behövde vi inte känna oss ensamma på parkeringen längre, för under dagen hade det anlänt ett tiotal husbilar, såväl spanskregistrerade, som tyska, engelska och franska. Några andra svenskar syntes dock inte till. Idag hade solen lyst hela dagen och något varmt ytterplagg hade inte behövts. Flera kite-surfare samlades utefter stranden och människor spatserade i solen.

På kvällen gick vi en liten tur till hotellet för att titta på väderleksprognosen och läsa nyheter.

Söndag den 21 december
Tysk husbil med cykel, scooter och flygplan!
Dessa underbara hundar!
Grattis på namnsdagen säger jag till min trevlige och omtänksamme svärson Tomas!

Under natten blåste det en hel del, men vinden lugnade så småningom ner sig. Solen lyste och även om temperaturen inte inbjöd till att sätta på sig kortbyxor och sollinne, var det skönt att sitta ute i värmen för att läsa och dricka kaffe.

Jag ägnade en hel del tid åt att försöka ta del av nyheterna i de engelska tidningarna. I den ena upplagan kan man förresten läsa nyheterna på både spanska och engelska, om man nu behärskar båda språken. Den för årstiden ovanliga kylan kommenterades av såväl ortsbefolkning som ”övervintrare”. Man har haft minusgrader, där det normalt är betydligt mildare. Den mycket rikliga nederbörden har dock medfört att vattencisternerna nu är fyllda till ca 31 %.  Förvånansvärt att procentsatsen inte är högre, men å andra sidan ser man fortfarande flodfåror, som är mer eller mindre uttorkade.

I det här området är det tämligen vanligt med narkotikasmuggling mellan Afrika och Spanien. och under november hade man gjort tre tillslag på båtar, varav ett i viken nedanför oss. Man har även tagit en del ledare för gangstergäng, som ägnar sig åt omfattande sedelförfalskning. Såväl Nordafrika, som Spanien och Syditalien var inblandade i denna lukrativa affärsverksamhet.

En lång artikel handlade om våra urlakade jultraditioner och hur barn i Spanien tävlar om vem som får de största och dyrbaraste julklapparna. Precis som hos oss sätter sig många föräldrar i skuld och har inga pengar under årets första månad. Man har konstaterat att skilsmässorna ökar markant under januari. Skribenten uppmanade läsarna att försöka bidra till att vända trenden, så att vi får tillbaka syftet med julen och våra ursprungliga traditioner. Något att tänka på även för oss i Sverige.

Tysken, som har husbilen parkerad nära oss, har en stor svart hund av för mig okänd ras. Han har en tjock, lurvig päls och är mycket godmodig. Visserligen försökte han inge respekt igår, genom att sätta sig bredvid vår bil och morra åt Ingemar, med det gick snart över. Idag hörde jag att han satt länge utanför ”sin” husbil och skällde. Jag sa till Ingemar, att hans husse säkert var borta. Mycket riktigt! Tysken hade gett sig ut på en cykeltur och ansåg att det hade blivit lite för långt för jycken. Han brukar vanligtvis följa med. Den mysiga hunden kände inga gränser över hur glad han var för att husse var tillbaka, så han for runt våra bilar som en virvelvind med flaxande öron och glada skall. Vi fick ta del av fröjden och han slog sig ner ett bra tag hos mig för att jag skulle få klappa honom. Djur är underbara!

Den tyske mannen, som är från Ruhrområdet och tycks åka ensam i sin bamsestora bil, har en cykel bakpå bilen och en scooter inne i rymliga skuffen. Han hade tänkt åka till Marocko, men hade inte fått inresetillstånd p.g.a. att han medför ett tvåsitsigt flygplan. ”Mycket ska man höra, innan öronen ramlar av”, sa min mormor och hon hade nog rätt.

Vi läser en hel del, när vi är här nere och försåg oss redan hemma med en hel del pocketböcker. Vi tycker båda om att lösa sudoku och även en korsordsbok finns med. Jag har en del skrivmaterial med, som jag håller på att sammanföra med tanke på barn och barnbarn. Gjorde en del i somras, men det är mycket som återstår. Ingemar har spelat in en hel del filmer från TV, som kommer väl till pass, när vi är ute med husbilen.

Framåt 18.00-tiden tog vi en kvällspromenad inne i stan och passade på att köpa färskt bröd i en liten glass- och brödbutik, innan vi gick hem och tittade på ”De tre musketörerna”.

Måndag den 22 december
Åter till Atlantkusten och Conil
Även idag strålade solen från en molnfri himmel. Vid horisonten mot Afrika ligger dock sedan flera dagar tillbaka en tjock molnbank. Vi hade beslutat oss för att åka till Conil idag för att fira julen där. Vi hade ett annat ärende också, vi behövde tvätta. Tvättsäcken var överfull.

Efter en lugn frukoststund gjorde vi oss i ordning för att lämna Medelhavets strand och bege oss mot Atlantkusten. Vi sa adjö till den tyske mannen, som kom gående från centrum, där han hade inhandlat ett nybakat frukostbröd . Med öron, tassar och svans fladdrande åt alla håll kom den svarta hunden farande mot mig som ett koncentrat av glädjefylld livsbejakelse, varefter han landade vid mina fötter för att bli bejakad. Hans husse tänkte stanna här några dagar och undrade, om vi skulle komma tillbaka. Vi sa, att till Sotogrande återvänder vi alltid.

Trafiken flöt bra, även om den kanske var lite hetsigare än vanligt, men det är ju bara två dagar kvar till julafton. I bergsområdet omkring Gibraltar tätnade molnen, men det blev ingen nederbörd. De gula blommorna med sina klöverliknande blad, som är så vanliga i Spanien, låg som heltäckningsmattor i omgivningarna och är jämfört med förra året kraftigare. De små narcisserna stod i sin vackraste blomning ute på ängarna. En och annan bonde var ute och harvade sina ägor.

Vi behövde handla både mat och dryck och stannade vid Carrefour utanför Algeciras. Ingemar gick för att hämta vatten, mjölk och lite vin. Jag begav mig genast till fiskdisken för att ta en kölapp. Ett par tjocka pangafiléer hamnade i vår kundvagn, liksom en bit lax till Ingemar och en påse jätteräkor till mig. Mums! Skaldjuren är gudomligt goda. Synd att Ingemar är allergisk mot dem! Jag hade gjort en inköpslista, men det tog ändå tid att handla bland alla julhandlande människor. När vi kom ut, konstaterade Ingemar att vi hade varit inne nästan två timmar. Oj, vad tiden går fort, när man har trevligt! Nu behövde vi mat och jag fyllde snabbt ett par tortillas med diverse godsaker, som vi avnjöt till ett glas vatten.

Färden gick vidare och snart närmade vi oss Conil, där Ingemar rattade fram till Repsol´s gasollager, som ligger strax bakom camping Rosaleda. Där fick vi snabbt byta vår tomma gasolflaska mot en full för 12 Euro.

 

Inne på campingområdet letade vi upp en lugn ledig plats för husbilen, där vi hade bondens åker med spirande grönska framför oss. Vi hade lugna engelsmän och holländare som grannar. Skönt! Sedan vi hade etablerat oss och ätit räkor, lax och en rejäl sallad, tog vi en promenad för att leta upp Ingemar och Eila, som redan befann sig på området. De hittade vi på restaurangen, där det var julmiddag med flamencounderhållning för campingens gäster. Vi hade redan ätit och flamenco kände vi inte för ikväll. I morgon bitti var det dags att tvätta, så vi behövde sova.

Tisdag den 23 december
Da´n före da´n - tvättdag - julklapp från campingen
Det är kallt! Brrr!!! Trots den kyliga vinden satt en och annan engelsman ute i sandaler och kortbyxor.

När vi kom till campingen igår, hördes snart glad julmusik. Först trodde vi att det var en granne, som spelade, men snart såg vi en av campingens bilar, som med personal vid ratten for runt för att önska campinggästerna ”God Jul”. Två små tomteklädda barn lämnade ett paket med tillhörande julkort. I år fick vi en vacker jultomte att ställa på bordet. Förra året innehöll paketet en ljuslykta.

Idag skulle det tvättas. Jag sorterade tvätten och bad Ingemar att lägga in den första omgången i ”Muy caliente” d v s 60 grader i den närbelägna tvättinrättningen, medan jag lagade frukost. Först tar vi alltid en liten bägare ”Aloe Vera Gel”, bra bl. a för att hålla magen i trim och en del bakterier borta. Müslin utökades med några valnötter och torkad frukt och vi drack en stor kopp grönt te, ”Kejsarens blomma”, till baguette inköpt på Carrefour och hårt bröd från Sverige. Normalt brukar vi nöja oss med ost som pålägg, men idag, dagen före julafton fanns det även kokta skinkskivor på bordet, som visade sig vara både smakrika och goda. En nyöppnad spansk ost höll också måttet. Ett glas juice och varsin apelsin fulländade måltiden.

En holländska, som bor granne med oss, kom över och pratade om Forever´s Aloe Vera-produkter, som vi är återförsäljare för och menade, att de är bra. Om någon av er, som läser det här, vill veta lite mer, kan ni gå in på min hemsida och läsa. http://www.myaloevera.se/ingerhl/hem
Även vår vän Ingemar med sin lilla pigga hund, Falco, kom på en liten visit.

Solen lyste och det blåste ganska friskt, vilket gjorde att tvätten torkade snabbt. En andra tvättomgång med 40-graderstvätt hängde också snart på tvättlinorna. Ett par fåglar sjöng i trädet bredvid. Det luktade gott och jag njöt av att få gå och hänga, plocka in och sortera kläderna. Skönt att allt är rent igen!

Vi var nog ganska trötta båda två idag, så för övrigt har vi tagit det lugnt. På kvällen, när jag tänkte skicka en del julhälsningar till släkt och vänner, var det lite struligt med uppkopplingen till Internet, men förhoppningsvis går hälsningarna fram i morgon bitti.

Onsdag den 24 december
Nu är det jul igen - julfirande med vänner - kallt
God Jul önskar vi er alla! Idag är det julafton och våra tankar går till nära och kära. På förmiddagen sa mitt yngsta barnbarn i telefonen, att hon ville ha snö och undrade, om vi hade någon. Även om vinden fortfarande är kall här, har vi ingen snö. Däremot har vänner via e-mail berättat, att både Örebro och Askersund är täckt av ett tunt lager nysnö och att Alsen har fått ett tunt lager av is. Ett vackrare julmotiv får man nog leta efter än ett snötäckt Askersund.

Vi tog det lugnt på morgonen och åt frukost med flera tända ljus på bordet, samtidigt som vi lyssnade på Jan Malmsjö och Carola, som sjöng stämningsfulla julsånger. Ute lyste solen, men den kyliga vinden inbjöd inte till att sitta ute.

Ingemar har läst en hel del under dagen, medan jag har skrivit i bloggen och laddat in en del foton. Vi vill tacka våra barn, barnbarn och vänner för telefonsamtal, SMS, e-mail och respons i bloggen. Det värmer hjärtat att kunna ha lite kontakt med er.

Vid middagstid packade vi ihop lite mat och dryck för att gå över till våra vänner, Eila och Ingemar och för att precis som förra året äta jullunch tillsammans. Vi hade beslutat oss för att trotsa kylan och försöka sitta ute. Vindskydd var uppsatta. Eila, som tidigare har arbetat med matlagning i ett hotell och är mycket duktig, hade gjort en underbart god gravad lax, Janssons Frestelse och Ris á la Malta. Vår medhavda senapssill och inlagda sill från Abba med kaviargrädde smakade också bra. Vi klarade av att äta det mesta utomhus, men till efterrätten och kaffet flyttade vi in och Eila satte på ett extra element. Ja, ja, men snart vänder det nog, så att det även blir varmare utomhus.

De sista förberedelserna

Julbordet är dukat

Härligt att sitta ute och äta julbord!

Julbelysningen på plats

Efter all god mat och trevlig gemenskap var vi alla mycket belåtna men samtidigt ganska trötta, så vi vandrade hemåt och somnade tämligen snart, vilket säkert även våra värdar gjorde. Det blev en sen men välbehövlig tupplur.

Julstämning i vår husbil

Nu är det julaftonskväll och den första juldagen är snart tillända. Vi har haft en fridfull dag, som vi är mycket nöjda med och vill nu önska er alla en fortsatt trevlig julhelg!

Torsdag den 25 december
Juldagen - lite nyhetsreflektioner
Den kyliga vinden har mojnat lite idag på förmiddagen och termometern visar på +16,6 grader i skuggan. Några enstaka campinggäster bär kortärmade tröjor, men de flesta av oss föredrar långärmat och långbyxor.

Efter gårdagens jullunch blev det kvarvarande rester till lunch idag. På eftermiddagen var det så milt, att vi kunde sitta ute i solen hos oss och dricka kaffe tillsammans med Eila och Ingemar.

Våra husbilsvänner Eila och Ingemar

Idag har det inte varit någon som helst uppkoppling till Internet här på campingen. Hoppas att de kommer att åtgärda det i morgon!

Nu har jag hittat drömvillan härnere, så vi får nog åka hem och spara pengar. Den kostar nämligen ca 3.220.000 Euro! Om någon undrar var jag hittade den, så var det i ett engelskt – spanskt magasin. Jag har nämligen suttit ute och läst en engelsk tidning och ett mycket påkostat magasin från Sotogrande. Drömma och fantisera kan man alltid, men egentligen är jag mycket nöjd med situationen, som den är.

Tur att vi inte var i Spanien i september, när det var Gibraltars egen sångfestival. Då hade nämligen en av mina gamla favoriter, Demis Roussos, medverkat.

Även om soptipparna på sina håll är oändliga och man på åtskilliga ställen fortfarande gräver ner soporna, börjar man ändra sitt miljötänkande här i Spanien. Utefter vägarna ligger inte längre lika mycket skräp som förr och på många orter har man börjat med sopsortering. I San Roque-området har man haft dokumenterade miljödagar i skolorna med ”Rädda kusten-projekt”. Barnen har bl.a. studerat djur- och växtliv, avfall, giftrester m.m. utefter strandremsorna. I Sotogrande har studenter från hela Spanien haft symposium om klimat och miljö.

I Spanien finns många djurhem för herrelösa hundar och katter. I Estepona har en djurrättsorganisation dragit igång en kampanj. Man söker femton frivilliga, som tillsammans med femton herrelösa hundar vill gå en pilgrimsfärd från Estepona till Santiago de Compostela i vår. Det är en sträcka på 120 mil och man beräknar, att det kommer att ta sju veckor, om man går ca 2,4 mil/dag. På väg kommer man att besöka föreningar och skolor, samt hålla anföranden på gator och torg. Det har visat sig, att många lämnar sitt djur efter minsta lilla misslyckande. Varje pilgrim får betala 340 Euro/vecka, som då inkluderar mat och logi. Även andra ”pilgrimer” är välkomna att gå sträckan. Man kan även sponsra en hund med 1 cent/kilometer.

Spanien har en suveränt duktig skulptör, Marco Augusto Dueñas, även kallad ”The Lord of the stones”, som kommer att vara den förste spanjor, som har en skulptur i St. Peterskyrkan. Hans skulptur ”Santa Rafaela Maria” , som är uthuggen ur ett enda marmorblock är 6 meter hög. Dueñas säger, att den klassiska, figurativa stilen håller på att komma tillbaka, därför att det på sluttampen är den stil, som överlever och som var och en förstår. Konstnären är född och uppvuxen i Cordoba och hans största projekt för övrigt är 50 mycket stora skulpturer, som representerar de mest betydande personerna i Cordobas historia. Dessa ska vara färdiga inför Cordobas nominering till ”Europas kulturella huvudstad år 2016”. Jag, som älskar de gamla klassiska skulpturerna, skulle vara mycket glad, om jag innan dess hade möjlighet att få se några av hans verk.

Oj! Här sitter jag i lugn och ro och filosoferar om Spanien av idag, utan tanke på att klockan är ganska mycket. De här stunderna på kvällen, när jag kan göra ett sammandrag av dagens upplevelser i stort och smått är så mycket värda. Nu är det emellertid dags att sova.

Fredag 26 december
Sol, men ingen värme. Våra engelska och holländska grannar,
Under större delen av dagen lyste solen från en klarblå himmel och vinden hade någorlunda lagt sig till ro. Iförda långbyxor och med långärmade jackor i beredskap gick det att ligga i solstolarna för att läsa och slumra en stund. Framåt eftermiddagen tätnade molnen och siade om en närstående väderleksförändring.

Det milda vädret lockade ut de flesta av oss, som tidigare mestadels hade kurat i husbilar och husvagnar i väntan på att vädergudarna skulle förbarma sig över alla frusna och huttrande varelser. Det blev under dagen en del småprat med de närmaste grannarna från Holland, England och Tyskland. Engelsmannen, som tillsammans med sin fru bor mitt emot oss, fortsätter att tillverka små sirliga smycken av gamla engelska mynt med hjälp av fina verktyg och lupp, medan hans fru sitter inne i förtältet och lägger ett stort pussel. Holländaren löser mestadels sudoku, medan hans fru ägnar mycket tid åt förberedande matlagning.   

Längre upp på vår camping-gata, där det också bor ett par holländare, passade jag på att bekanta mig med en förtjusande kattfröken, ”modell norsk skogskatt”, iförd en silkeslen, gråmelerad päls. Matte berättade, att hon arrogant avvisar alla försök till närmanden från andra katter. På tal om katter är det betydligt färre katter på campingområdet i år jämfört med förra året.

För några dagar sedan upptäckte Ingemar på ett kontoutdrag från banken, att man vid en bensinmack nära Jérez förutom betalning för bensin hade debiterat ytterligare 30 Euro samma dag. Det vore nog en utopi, att ringa till bensinmacken för att utan språkförbistringar försöka reda ut detta. Det löste sig dock på ett mycket bra sätt. Flickorna i receptionen var villiga att hjälpa till och nu väntar vi på en förklaring, när det åter blir vardag.

Utan påtaglig anledning har jag känt mig lite melankolisk under några dagar. Det är jul och visst saknar jag barn och barnbarn, men man kan inte få allt samtidigt. Jag har tillbringat åtskilliga minnesvärda och mysiga jular hos min dotters familj på Ekerö, där även Ingemar under senare år varit med. Töserna har verkligen tagit honom till sitt hjärta, vilket gläder mig. Min dotter och jag har haft kontakt flera gånger under juldagarna och det känns bra. Ingemars dotter med sambo är i Thailand och de verkar ha trevligt, men vi väntar med spänning på att få läsa deras resedagbok.

Även min sons familj befinner sig i Thailand och har varit där ca 2 veckor. Vi fick ett e-mail, när de befann sig i Phuket, efter att ha vistats i Bangkok ett par dagar, där de kvinnliga familjemedlemmarna tydligen hade gått en ordentlig shoppingtur. Jag blev lite orolig, när vi inte hörde någonting till jul, men det kanske är för dem som för oss. Man har sällan uppkoppling till Internet. Mina e.mail inför julen blev nog också åtskilligt försenade p. g. a. dåliga uppkopplingar. Tidigt på juldagsmorgonen SMS-ade jag till barnbarnen och fick svar från äldsta flickan, att de satt i en bil på väg till ett nytt hotell. Då kunde jag andas ut.

Idag kom Ingemar utan förvarning hem med en bukett gula blommor, som han hade plockat åt mig. Vad glad jag blev! Den gåvan kom från hjärtat och den fina gesten suddade ut de sista resterna av melankolin.    

Sent på eftermiddagen tog vi en längre promenad i bostadskvarteren och passade på att handla lite i den närbelägna affären. Nära campingen finns ett stort sportcenter, där vi vid tillfälle ska undersöka inomhuspoolen närmare. 

Inte heller idag hade vi någon uppkoppling på Internet. Tydligen hade en supporter i alla fall varit här, för sent på kvällen fanns det anslutning under en kort stund.

Lördag den 27 december
Kastvindar och regn, vädergudarnas symfoniorkester
Idag var det mulet och det knappt förnimmbara duggandet sent på eftermiddagen övergick snart i tilltagande regn, samtidigt som kastvindarna gjorde att en del lösa föremål började leka ” Inte stöta marken”, så det var bara att plocka undan stolar, bord och en del juldekorationer.

Medan jag önskade få en alldeles egen stund för hudvård på förmiddagen, försvann min sambo till den andra Ingemar, där de båda männen snart satt djupt försjunkna i datorns alla mysterier och bl.a. med tydlig framgång lyckades lägga in en massa koordinater till husbilsplatser.

Under tiden passade jag på att ge Eila en skön hudvårdsbehandling. Utökat med det silkesmjuka serumet ur Sonyaserien, använde jag mig av det bästa hudvårdssetet, som finns inom Forever, nämligen Fleur de Jouvence. Det här setet har allt man behöver för en proffsig hudvård och är lätt att använda själv. Resultatet av skönhetsbehandlingen blev mycket tillfredsställande. Eila genomgick en föryngringskur och blev intresserad av att kunna fortsätta sköta sin hud med dessa förnämliga produkter.

Inte heller idag hade vi någon Internetanslutning och det lär dröja tills på måndag, innan någon kunnig person förbarmar sig över campingens trådlösa nätverk. På kvällen satte vi oss att titta på en från TV3 inspelad film med John Travolta, ”Get shorty”. Man får ju skylla sig själv, när man blir sittande framför en så dålig film, men hela tiden trodde vi, att den skulle bli bättre och att vi skulle få ett sammanhang. Icke, sa Nicke!

Vi somnade gott till regnets smattrande kaskader, men jag vaknade snart och fick inte en blund i ögonen på flera timmar, utan låg och lyssnade på toner och bullerljud från regn och blåst. Med lite fantasi kan man uppleva det som musik framförd av en symfoniorkester. Vinden svepte ibland förbi med flöjtliknande toner för att återkomma med basfiolsliknande tongångar, samtidigt som regnet smattrade på rutorna, som från en av batteristens mindre trummor. På taket dånade pukslagen i form av de stora regndropparna, som föll från träden.

En dag, när solen lyste

Söndag den 28 december
Störtregn - "La Rosaleda" har blivit våtmark!
Regn, regn och åter regn!  Inget stilla duggregn inte.  Här är det störtregn som räknas. Den blå presenningen framför bilen liknar rena våtmarken, fast i annan färg. Det är bara flamingos och andra vadare som saknas. Snart kommer väl gråsparvarna för att bada i vattenpölarna.

Ingemar har varit försjunken i en av Liza Marklunds böcker mest hela dagen. Även jag har läst en del och löst en och annan sudoku, men mest har jag nog känt mig instängd och ”börjat klättra på väggarna”. Jag känner mig som en ofrivillig fånge och är just nu inte alls sams med vädergudarna. Stackars Ingemar!

När det blev ett litet uppehåll mellan regnskurarna framåt kvällen, gick vi till restaurangen och drack ett glas öl. Att komma ut en stund, röra på sig och se lite folk, gjorde att det så småningom kändes bättre. När vi gick tillbaka nerför backen mot husbilen, såg det ut som ett vattenfall på gatan. Vattnet forsade fram. Skor och strumpor blev genomblöta.

Måndag den 29 december
Äntligen surdegsbröd! Engelsmän på besök.
Idag åkte vi in till Conil med lokalbussen på förmiddagen. Dels behövde vi proviantera en del och dessutom hade jag hoppats på att kunna få klippa mig hos den tysktalande frissan, som har sin salong intill turistbyrån. Vad jag hade glömt var att frisörerna har stängt på måndagar. De flesta butikerna var förresten också stängda. Vi gick i stället in till turistbyrån för att få lite ny information, varefter vi slog oss ner på ett konditori för att dricka en kopp värmande ”café con leche”.

Därefter fortsatte vi vår vandring genom stadens slingrande gränder och kom så småningom fram till det tyska bageriet, som lyckligtvis hade öppet. Visst är det gott med en nybakad spansk baguette, men ibland längtar jag efter riktigt grovt bröd, som dessutom är bättre för kroppen. Svenskt hårt bröd har vi till Ingemars stora glädje fortfarande kvar. Fylld av lyckokänsla och samtidigt gripen av beslutsångest inför flertalet variationer på surdegsbröd stod jag nu framför disken. Efter lite velande gick vi ut med en tung surdegslimpa, som innehöll såväl nötter som sesamfrön. Nästa besök gjorde vi på Eroski, där vi efter att ha handlat en del, återvände till stadens centrum för att komma i lagom tid till lokalbussen, som transporterade oss tillbaka till campingen.

På eftermiddagen kom ett par engelska grannar, Janet och Brian, till oss på besök. De var intresserade av Aloe Vera och ville gärna testa några av Forevers produkter. Vi bjöd dem på något typiskt svenskt, nämligen glögg och pepparkakor. Den enkla trakteringen utföll till belåtenhet och gästarna tyckte det var spännande smaker.

 

Dukat för engelska gäster

Janet och Brian på besök

Tisdag den 30 december
På äventyr hos en spansk frissa
Idag åkte vi åter in till staden med lokalbussen. Mitt vildvuxna hår var i stort behov av klippning och vi styrde stegen raka vägen mot frisersalongen, där den gallerförsedda dörren nu var frilagd. Jag var välkommen kl. 18.30 på kvällen. Bredvid frisersalongen ligger en arabisk affär, som har så gott som allt. Det är spännande att botanisera i dessa butiker, där man finner det mesta på de höga hyllorna inklämda på några få kvadratmeter. I den här butiken råder en beundransvärd ordning och allt är rent och snyggt. Vi behövde kaffekoppar  till husbilen och här hittade jag, vad jag sökte och dessutom till bra pris. 

Nu var både Ingemar och jag kaffesugna och beslöt oss för att leta reda på det tyska konditoriet, som vi hade fått utmärkt på kartan i turistbyrån under gårdagen. Gränderna är långa, där de slingrar fram som serpentiner i den lilla innerstaden, där husen ligger utslängda som sockerbitar i oregelbundna mönster. Nu var det åter tämligen kyligt ute. Ingemar hade varit klok nog att klä sig lite varmare än jag hade gjort. Jag huttrade och min näsa hade börjat anta en rödaktig färgton, när vi så småningom hittade det eftertraktade konditoriet och kunde slå oss ner i värmen. Vi beställde sedvanligt en ”Café con leche”, den här gången med varsin bakelse. Konditoriet är inrett i rustik stil och här finns såväl tidningar som hyllmetrar med böcker att tillgå. Någon tysktalande personal fanns det emellertid inte, utan här talade man spanska, åtminstone vid det här tillfället.

Bussen skulle gå tillbaka mot campingen klockan 12.00, vilket innebar att om vi skyndade på stegen, skulle vi hinna handla en del på Eroski inför nyårshelgen. Vi hann göra våra inköp och kom i god tid till bussen. Idag behövde jag inte laga lunch hemma, för vi var bjudna till Eila och Ingemar på fisksoppa. Eila är mycket duktig att laga mat och soppan smakade underbart gott efter vår långpromenad i den kyliga luften. Tack för god lunch Eila och Ingemar!

Jag hade tid hos frissan klockan 18.30. Den sista bussen in mot staden skulle gå från campingen klockan 18.00. Tyvärr är det ibland lite opålitligt, om bussen ska komma eller inte. Idag anlände ingen buss, utan strax före klockan halv sju beställde vi en taxi.

Att besöka en liten spansk frisersalong kan vara ett äventyr. Såväl den tysktalande frissan som hennes kvinnliga lärling var på plats. Den sistnämnda skötte hårtvätt och ibland även färgningar. Samtidigt som vi kom in, avlägsnade sig ett engelskt par. Kvar satt nu en mörkhårig spanjorska i en av de två stolarna. Hon hade något som påminde om Falu rödfärg påpenslat här och var i håret och snart satt även jag med en massa hårtussar med obestämbar färg spretande ut ur en tajt plasthuva.

När Ingemar efter en liten promenad kom in, såg han helt förskräckt ut och undrade, vad de hade gjort med mig. Frissan ansåg tydligen att det var bäst att avlägsna sig och försvann ut för att handla och återkom efter en stund med en baguette med tillbehör. Under högljutt pladdrande på en odefinierbar spanska började de två frisörerna att äta kvällsmat.

Ingemar satt i en korgstol i väntan på att jag skulle bli färdig. Han hade inte alls tänkt klippa sig, men min frissa, som hade en stund över, hade andra planer och gick till attack. ”Ska inte du klippa dig också?  Nej!  Jo, visst ska du klippa dig!”  Frissan vann kampen och resultatet blev mycket bra.

Nu kom det in ytterligare två kunder, en man och en kvinna. Kvinnan hade kortklippt svart hår, men med hjälp av den elektriska rakapparaten blev det om möjligt ännu kortare. Svartare skulle det också bli till nyår. Någon stol fanns inte ledig, men vad gjorde det! På stående fot masserades en kopp sotsvart färg in och nu påbörjades om möjligt en ännu hetsigare diskussion än tidigare. Iförd en blå cape och livligt gestikulerande travade den kortklippta kunden omkring på den lilla fria ytan.

Den manliga kunden, som satt i den andra besöksstolen, ville inte vara sämre, utan började även han att använda ett omfattande kroppsspråk för att förstärka sina högljudda inlägg. Nu gav sig även den hittills tämligen tysta kvinnan med rödfärgen in i diskussionen med sin altstämma. De båda frissorna förstärkte det hela genom att höja tonläget ytterligare samtidigt som de viftade åt alla håll med saxar, kammar och rakhyvlar. Den ena höll på att klippa mig. Det är ingen överdrift att påstå, att det blev en klippning med många avbrott. Diskussionens vågor gick höga och här avhandlades allt från politik till striderna i Ghaza, turism och finanskrisen. Ingemar och jag satt som tända ljus och försökte uppfatta så mycket som möjligt, vilket inte är lätt, när orden sprutar fram som ett smatterband. Efter två timmar, var jag emellertid färdig och vi begav oss åter till Eroski för att handla det sista inför nyårsafton.

Inköpen var snart avklarade och vi gick mot stadens centrum och den där befintliga taxistationen. Visserligen var det sent, men förr eller senare skulle det säkert komma en taxi. Efter lång väntan var det bara att inse, att härifrån kunde man bara åka taxi dagtid. Det var bara att samla ihop våra kassar och promenera ner genom gränderna till ett mindre torg, där barer och restauranger ligger tätt. En taxi stod på plats. Taxichauffören befann sig på en närbelägen bar, men förbarmade sig så småningom över oss och vi kom lyckligt men sent hem. Klockan var drygt 22.30 på kvällen.

Onsdag den 31 december 
Gott Nytt År! Nyårsafton med vänner. Regn.
När vi igår förmiddag var inne i sta´n, passade vi på att gå till saluhallen, där framför allt fiskarna har sin försäljning. Efter att ha studerat fiskdiskarna ett tag, fastnade vi för ett par skivor svärdfisk. Vi har redan tidigare konstaterat, att även i Spanien har fisken blivit dyr. Idag var det emellertid nyårsafton och då ville vi unna oss något riktigt gott till lunch. Den smakrika svärdfisken, som jag stekte i smör, åt vi sedan med enbart en stor blandad sallad och det smakade gudomligt gott. Ännu bättre hade det varit, om vi hade kunnat sitta utomhus, men de eviga regnskurarna fick oss att avstå.

På kvällen kom Eila och Ingemar över till oss för att äta gemensam nyårssupé. På campingens restaurang var det sedvanlig fest, men ingen av oss kände för att gå dit. Jag hade gjort varsin bruschetta till förrätt. Brödet var inte det bästa, men det fick duga. ”Man tager vad man haver”, sa Kajsa Varg. Som varmrätt åt vi kycklinggryta, ris och en sallad med många olika ingredienser. Jag hade köpt varsin ”flan” d.v.s. brylépudding till efterrätt. Nu lärde Eila mig något nytt. Om man vänder portionsförpackningen med puddingen upp och ner på ett litet fat, rinner den goda sockerlagen ner runt om och man får med allt. Tack för det Eila! Vi människor lär ständigt av varandra.

Vi tillbringade ett par timmar tillsammans, varefter de gick hem för att gå ut med Falko,  den lilla vänliga hunden. När det närmade sig tolvslaget tog vi med en flaska champagne och ett glas med tolv vindruvor till var och en. En och annan regndroppe föll som vanligt, när vi som i Spanien för varje klockslag åt en vindruva, drack den ädla drycken och önskade varandra ett Gott Nytt År. 
 

Snart är klockan tolv

Torsdag den 1 januari
Fortfarande regn och kyla - skönt med fleeceplagg!
GOTT NYTT ÅR önskar vi er alla!
Enligt löpande rapporter från släkt och vänner i Sverige är det åtskilliga som är eller har varit förkylda, legat i influensa eller magsjuka. Hoppas att ni alla har tillfrisknat och fått nya krafter!

En så´n här dag går tankarna till släkt och vänner, men även till dem ute i världen, som har det svårt på olika sätt.

Bortsett från att vi är mycket trötta på det eviga regnandet och längtar efter solen, mår vi bra. Sommarkläderna har gjort som björnarna under vinterhalvåret, d v s de har gått i ide och sussar gott i garderob och skåp. Under den förra övervintringen packade vi undan vinterkläderna redan under nerresan och därefter bar vi nästan alltid kortärmat, kortbyxor och sandaler. Nu är det långbyxor och långärmade tröjor som gäller. Fleeceplaggen har högsäsong. De flesta hundägare går i gummistövlar. Den kyliga vinden har tack och lov gett sig tillfälligt och ersatts av en något mildare variant.

Fredag den 2 januari
Marknadsdag och mildare väderlek
Idag var det marknadsdag och det var ganska skönt ute. Den milda vinden höll med andra ord i sig och gjorde sitt till, att vi åkte ner till stranden i Conil, där marknaden går av stapeln varje fredag. Det är alltid roligt att se på folklivet. Det var ingenting speciellt, som stod på önskelistan, utan vi strövade omkring ett tag i största allmänhet tills det var dags för en kopp kaffe i den närliggande restaurangen vid stranden.

Vi beställde som vanligt en ”cafe con leche” den här gången med rostat bröd, smör och marmelad. Jag brukar inte vara så förtjust i bröd med marmelad, men här smakade det mycket bra. I min ungdom var jag mycket ute i Europa och bodde då ofta på vandrarhem och där serverades alltid s k kontinental frukost bestående av te, vitt bröd, smör och marmelad. Ja, ja, sederna förändras genom åren.

Varma och för tillfället mätta gick vi tillbaka till marknaden för att köpa nötter och oliver. Det finns otaliga välsmakande olivinläggningar, så det bästa är att testa sig fram för att finna en favorit. Här finns även olika sorters nötter och nötblandningar, allt i olika prisklasser. Oliver, nötter och ett glas gott rödvin!  Mums!

Gränd i Conil

Vädret inbjöd idag till en längre promenad, så vi beslöt oss för att vandra upp genom den lilla staden gränder och vidare mot campingen. På väg gick vi till Mercadona, för att komplettera lite i matväg. Det kändes skönt att komma hem till husbilen utan att vara frusen.

En av de många barerna i Conil

På kvällen träffade vi ett par vänner på restaurangen för att äta en lätt måltid, innan det var dags att inta horisontalläge.

Lördag den 3 januari
Träffpunkt Tvättho! Vi bor i lera.
Det är mycket hög luftfuktighet och vinden börjar åter bli svalare. Jag har tvättat en del handtvätt. Det känns som när människor förr i tiden samlades vid tvättrännor och på bryggor för att vaska. Även här är tvätthoarna en samlingspunkt, där man dryftar det mesta. Har man långtråkigt, är det bara att leta reda på något, som behöver tvättas.

Vi tillhör inte dem, som tycker om att ligga still på en camping under längre tid, men när vädret är så opålitligt som dem här säsongen, inbjuder det inte till några större äventyr, utan då är det trots allt skönare att ligga still. Dessutom är marken så uppblött och lerig att det mesta känns smutsigt. Nåja, vi ska verkligen inte klaga. Jag tänker ofta på dem, som knappt har tak över huvudet eller mat för dagen. 
Ofta ser vi en film på kvällen, så även idag.

Söndag den 4 januari
Hemgravad lax hos våra vänner
Idag var vi bjudna till Eila och Ingemar på mycket god lunch, som bestod av egenhändigt gravad lax och dillstuva potatis. Jag blir lyrisk vid bara tanken, så gott var det.

Måndag den 5 januari
Pias födelsedag - kylig morgon - ösregn - inbrott på camping
Tidigt på morgonen var det bara +3,7 grader, Regnet öste åter ner och jag hade svårt att sova. Ingemar sov gott, så jag smög mig upp och satte på datorn en liten stund. Idag fyllde min dotter år och kanske skulle jag lyckas bli den första gratulanten. Jag tror nog att jag lyckades. Klockan 04.17 skickade jag ett SMS. När vi några timmar senare åt frukost, ringde vi via Skype. Vår lite morgonhesa gratulationssång blev uppskattad och jag hoppas att min dotter fick en fortsatt minnesvärd födelsedag.

Min Ingemar och Eilas Ingemar cyklade till Mercadona för att komplettera matförrådet. Min sambo träffade ett holländskt par, som bor granne med oss. De förbarmade sig över honom och tog med hans kassar i bilen. Vilken omtänksamhet!

För min del ägnade jag åtskillig tid åt att tvätta och åter tvätta, utan att få tvätten torr. Regnet hade visserligen tagit en återhämtningspaus, men luftfuktigheten var hög. T o m i skåpen kändes tröjorna smått fuktiga. Hellre har vi dock en hög luftfuktighet än -15 – -20 grader, som det verkar vara hemma.

Till tvättrännan kom idag en pratglad tysk man från Münster. Han och hans fru hade varit i Sverige och Norge under två månader och lovordade på alla sätt våra nordiska länder. För ca två veckor sedan hade de haft inbrott i sin husbil här på campingen och bl. a. blivit av med sin dator. Sådant bör ju bara inte hända på en camping, men ingenting är ju fullkomligt. Det blev en pratstund på en dryg halvtimme. Mannen var glad över att träffa någon, som var tysktalande, vilket jag förstår. Det är som vanligt övervägande engelsmän på campingen. Vid ett tillfälle rann mitt tvättvatten ut. Det gör inget, menade mannen, vi har gott om tid. Det är ju sant och fördelen med att inte vara styrd av tiden är att man kan äta, när man är hungrig och sova, när man är trött. Jag har inte ens en klocka på armen numera.

Tisdag den 6 januari
Social samvaro vid tvätthoarna - blå himmel - kyligt
Himlen var blå, även om vinden åter var kyligare. Idag var det emellertid mindre luftfuktighet och därmed bättre torkväder, så jag passade på att tvätta resterande smutstvätt. Lerigt som det är nästan överallt, fylls det ständigt på i tvättsäcken. Det blir lite av anno dazumal med träffarna vid tvätthoarna. Tänker på min skolkamrat/väninna i Västerås, vars man har träff med några andra tvättglada män i tvättstugan varje tisdag. Tvättinrättningar av diverse slag är med andra ord en plats för värdefull social samvaro. Känner du, att du vill ha utbyte med en medmänniska, gå och tvätta!

Idag träffade jag den pratglade tyskens fru och även hon var glad över att träffa en tysktalande campinggäst. Åter blev det en hel del diskussioner om våra länders för- och nackdelar i nuläget. Hon var mycket belåten med de fina möjligheterna till fricamping i Sverige och närheten till sjöarna. Ja, nog har vi en underbar natur i vårt hemland, så den kan vi vara stolta över. Vi konstaterade att det egentligen är vackert, var man än befinner sig, bara vädret är tillfredsställande. Skönhet finner man överallt, bara man är observant. Tyskarna var glada över att inom en snar framtid kunna lämna campingen för att åka vidare mot Sevilla. Vi besökte staden förra året och jag kunde därför förmedla ett tips om en camping, varifrån man lätt kan ta sig in till Sevillas centrum med buss. Tyskan menade, att fjorton dagar på en camping räcker och det håller nog både Ingemar och jag med om, även om det är skönt att ligga still ett tag, när vädrets makter inte bjuder på de bästa förhållandena.

Kvinna berättade, att inbrottet hos dem, som hennes man hade berättat om, hade ägt rum dagtid, vilket ju är ännu mer förvånansvärt. Ingen hade sett något, trots att tjuven ifråga hade klättrat in genom toalettfönstret, som stod på glänt.

Onsdag 7 januari
Snökaos i Europa - snö några mil från oss.
Idag hade jag en riktig deppardag. En liten tröst är att jag inte är ensam om att få depparstunder. Vi är ju alla vana vid att ha en större yta att röra oss på, när vi mestadels kan vistas utomhus. Alla har vi också sett fram emot att komma till värmen, kunna få använda våra sommarkläder och dessutom ha möjlighet att sitta ute och äta. Sommarkläderna ligger i sina gömmor och man blir utless på de få vinterplagg, som vi har med. Jag nekar att plocka fram vinterjackan igen och kämpar med sommarjacka och flera lager tröjor. Lite sturigt, men det är min protest mot vädrets makter.

Fram på eftermiddagen tog vi en promenad till Mercadona för att handla lite. Passade på att titta in i simhallen, där det pågick simundervisning för barn. Undrar just, om de har öppet speciella tider för motionssimning. Det fanns inget anslag.

Vi har hört, att det råder snökaos i en stor del av Europa, där man har på många platser har 20-30 minusgrader. Man har rapporterat, att bl.a. i Tyskland, Polen och Rumänien har människor frusit ihjäl. I Barcelona, Madrid m. fl. städer har det varit snöstorm. Flera flygplatser i Europa stängdes. I Antequera och på El Torcal, som bara ligger några få mil norr om Malaga, ligger det snö. Snön finns bara några få mil från oss. Enligt uppgift handlar en stor del av de spanska nyheterna om snön och man har inte upplevt en sådan vinter i mannaminne. Inte ens i Marocko har det varit så kallt på många år och i Atlasbergen ligger mängder av snö.

Idag blev det filmkväll i husbilen igen.

Torsdag den 8 januari
Utflykt till Chiclana med vänner
Idag började skolorna hemma i Sverige igen efter det långa jullovet.

Här håller kylan i sig och även på campingen bär människor både toppluvor, varma halsdukar och vantar. Fåglarna burrar upp sig som små dunbollar, för att skydda sig mot kylan. På tal om fåglar, fick vi idag besök av en grann tupp. Förmodligen hörde den hemma hos bonden, som bor på andra sidan ståltrådsstaketet. Gräset var väl grönare på andra sidan och hos oss blev han även utfordrad med en liten del av vår frukost. Det är skojigt med besök av diverse slag.

En oväntad gäst vid husbilen

Enligt uppgift från en engelsman skulle det vara marknad i det närbelägna Chiclana idag. Vi beslöt oss för att åka dit och frågade ett par vänner, om de ville följa med. De ville de gärna och snart var vi på väg. I den här staden går det inte att undvika parkeringsautomater. De stod tätt utefter stadens alla gator, där det finns den minsta möjlighet till parkering. Lika tätt var det nästan mellan parkeringsvakterna. Undrar just, om de är anställda som någon arbetsbefrämjande åtgärd? Vi har sällan sett vare sig parkeringsautomater eller parkeringsvakter i de mindre spanska städerna tidigare. Förmodligen kommer man att lösa en del av det här problemet, när den pågående byggnationen av det stora underjordiska parkeringsgaraget är färdigt.

Vi lyckades hitta en parkeringsplats och gick därefter in mot stadens centrum, som var lätt att hitta. Här fanns även den övertäckta saluhallen, där det pågick en livlig kommers. Färsk frukt och grönsaker av allehanda slag, kött och fisk salufördes under en livlig diskussion. Utanför stod tillresande bönder vid sina små bord och sålde örter och vild sparris.

Chiclana med sina ca 60.000 invånare visade sig vara en mysig stad med massor av små specialaffärer med personlig service, något som vi i stormarknadernas tidevarv saknar alltmer i Sverige. 

Det var bara att inse, att det inte var någon ”streetmarket” i Chiclana idag. Jag gick fram till ett par poliser och frågade, om de talade engelska. Nej, det gjorde de inte. Det var alltså bara att försöka använda sig av det spanska vokabulär, som jag besitter, om jag ville ha någon information. Det går ju alltid bra att göra omskrivningar, så även i detta fall. Jag frågade alltså, om det inte fanns någon annan marknad, där man inte bara sålde grönsaker, frukt, kött och fisk. Då sken de två gentlemännen upp och förklarade, att den marknaden är på tisdagar på den stora platsen nära bron. Samtidigt varnade de mig för tjuvar och sa att man skulle se upp med handväskan. Ja, ja, så är det även i Örebro.

Vi passade på att göra en del inköp, innan det var dags för återfärd. Efter ett stopp vid Lidl, där våra medresenärer behövde proviantera en del, fortsatte vi till Colorado, där vi i en järnaffär köpte en förtältsmatta.
Även den här dagen var det kyligt ute.

Fredag den 9 januari
Soligt, men kallt - snökaos i Spanien - inköp i Conil
På morgonen idag var det bara +3,2 grader och även om det är vinter, är det lite väl kallt för de här breddgraderna. Vi klädde oss varmt och gick ner till vägen för att åka med bussen till Conil, där det var marknad idag. Det gröna teet i lösvikt var slut och behövde fyllas på. Vi hade fått reda på, att det fanns en speciell teaffär i Conil och den lyckades vi hitta i en av gränderna nära saluhallen. Lite förvånad blev jag, över att det var tyskar, som var innehavare av den mysigt inredda butiken.

Tebutiken i Conil

De båda ägarna frös tydligen också, eftersom de var iförda varma mössor och jackor. Här har man en bra sortering av teer bl. a. Yogi-teer och ayurvediska teer för de olika personlighetstyperna, Vata, Pita och Kapha, Stora fyrkantiga burkar med te ställdes fram på disken och aromerna från dessa smektes fram till oss som en vårvind med hjälp av en stor viftande solfjäder. Vi fastnade för ett väldoftande grönt te, tog ett par kort i butiken och begav oss därefter av i riktning mot det tyska bageriet i staden, där vi köpte ett nybakat grovt bröd med tillsats av nötter.

Hantverksaffär i Conil

Så här vackra innergårdar finns i Conil

Vi fortsatte vår upptäcktsfärd i de ringlande gränderna, tog ett och annat kort och begav oss slutligen ner till marknaden för att köpa nötter och oliver, som har en strykande åtgång hos oss. Lite frusna gick vi till restaurangen intill stranden för att dricka en kopp värmande kaffe, innan det var dags att gå till bussen för återfärd till campingen klockan 12.00. På väg köpte vi ett par nygräddade maränger av mannen, som alltid när det är marknadsdag finns på plats iförd sitt vita förkläde.

Marängförsäljaren vid marknaden i Conil

När Ingemar senare under dagen tog en cykeltur, tog jag ut bilens heltäckningsmattor , piskade, borstade och skurade dem med skumtvätt. Golven blev dammsugna och torkade. Stolarnas alla svåråtkomliga detaljer och golvet i framtill blev också ordentligt rengjort, när jag i alla fall var på gång. Den här storstädningen var mer än välbehövlig och det kändes skönt, när den var gjord.

För Ingemars del väntade så småningom en mer omständlig uppgift. Underskåp i husbilar är ibland mycket opraktiskt konstruerade och åtminstone i vår bil har vissa saker en tendens att försvinna i de bakre öppna utrymmena. Förra året försvann en måttsats och en skärbräda. Alla, som har försökt hitta en måttsats i en spansk affär, vet säkert att det är näst intill omöjligt, om man inte åker till IKEA, vilket vi gjorde. Nå, så småningom lyckades Ingemar fiska upp både skärbräda och måttsats bakom ett av skåpen och allt var frid och fröjd och jag kunde glädja mig åt två måttsatser. I år försvann något betydligt större, nämligen en stor, blå sil, som jag brukar använda till pasta och även kokta grönsaker. Ingemar, som har något längre armar än jag, sträckte ner en arm bakom den halva bakre väggen i ett av skåpen, där jag påstod, att jag hade lagt silen ifråga. Någon sil hittade han inte och det hela fick bero till ett senare tillfälle.

Idag drabbades Spanien av ett totalt snökaos. Natten till idag hade varit mycket kall på många håll och därefter föll snön över större delen av landet, dock inte här. På ett 2-3 timmar förvandlades vägarna och bilar frös fast. Här har man inte heller vinterdäck, som hos oss. I Madrid hade man inte förutsett något snöfall, men där blev det totalstopp i trafiken även på huvudlederna in till staden. Man hade visserligen väntat nederbörd på flera platser i Spanien, men den stora mängden snö under kort tid och de låga temperaturerna förorsakade fullständigt kaos. Även i Sevilla och Barcelona snöade det och Mallorcas berg var vita.

Lördag den 10 januari
Stilla reflektioner på morgonkvisten - lätt frost i natt
Det är fortfarande bara några få plusgrader på morgnarna och i natt var det dessutom lätt frost.

Klockan 04.30 på morgonen vaknade jag och kände mig för tillfället utvilad. Bäst att säga ”för tillfället”, för ett par timmar senare kröp jag ner i sängen och fortsatte att sova. Klockan halv fem på morgonen rådde ett allmänt lugn såväl utomhus som inomhus. Ute var det bara tupparna i nejden som angav fel klockslag och inne i husbilen befann sig Ingemar fortfarande i drömmarnas värld.

Jag satte mig vid datorn för att ladda in en del kort, som fortfarande låg kvar i kameran, bättrade på skärpan på en del, beskar några andra o.s.v. Det är roligt att pyssla med foton. Kunskaperna skulle dock behöva bättras på. Tänker ibland på den roliga tiden för fem år sedan, när Ingemar och jag deltog i en kurs på nätet, där vi med hjälp av stort tålamod och mycket tid, lyckades åstadkomma åtskilliga foton med vacker design.

Vädret lockade inte till några större aktiviteter, så de flesta av dagens sysselsättningar förlades inomhus. Vi är båda ivriga sudoku-lösare. Ibland tar vi upp en sudoku på datorn och ibland löser vi dessa siffermysterier i en bok. Tidigare ägnade jag mig mycket åt att lösa korsord, men nu har sudokun tagit över. Det gäller att hålla hjärnan igång!

Det är inspirerande, att våra släktingar och vänner följer vår övervintring här i bloggen. Tack för respons i form av trevliga e-mail! Ni får gärna även skriva ett par rader i bloggen. Klicka bara där det står respons, så går det att skriva. Hoppas ni inser, att ni är värdefulla och att vi uppskattar kontakten med er! Vad vore livet utan våra närmaste och våra vänner? För de flesta vore det förmodligen tomt. Det är förunderligt med vissa vänner. Ni bara finns, oavsett vilken tidsrymd som förflyter mellan mötena. När vi träffas, känns det ”som igår”. Ni är en guldkant i tillvaron! Kram till er!

Söndag den 11 januari
En utflyktsdag - Zahora- Cabo de Trafalgar - Barbate -
Zahara de los Atunes - Barbate - Baelo Claudia
Nu kan det knappast bli kallare på de här breddgraderna! Klockan 04.15 i morse visade utomhustermometern på +2 grader. Lyckligtvis stiger temperaturen framåt dagen, men vinden är fortfarande kall.

Idag var det uppehållsväder och dagen passade bra för några timmars utflykt. Vi hade bjudit med ett par vänner och snart åkte vi i riktning mot Zahora, där vi ville titta lite närmare på den nya campingen ”Pinar San José”. Många engelsmän på vår camping hade tröttnat på lervällingen och flyttat hit. Säkert är det skönt att ligga på ”Pinar San José” på sommaren, för husbilsplatserna ligger under pinjetallar, så det är tämligen skuggigt på de flesta ställen. Gångarna består av sand. Det finns gott om vattenanslutningar, där man för att slippa bära vatten, kan koppla sin egen vattenslang. Vill man stanna en månad här, kostar det 300 Euro. Stannar man två månader, betalar man 250  Euro/månad och vill man ligga kvar under tre månader kostar det 200 Euro/månad. El ingår i priset. Trådlöst Internet saknas. Vill man hyra en bungalow, finns det många i skiftande storlek, som ligger på rad som en massa skokartonger. Allt är rent och snyggt, men för min del skulle det nog kännas för livlöst att bo här, men smaken är ju olika.
 
Färden gick nu vidare ner mot Cabo de Trafalgar, där Lord Nelson besegrade den spanska och franska flottan år 1805. Eftersom han dog under slaget, fick han aldrig möjlighet att njuta av segerns sötma. När vi var här förra året kunde man inte åka ner mot fyren, eftersom man höll på med ombyggnation av vägen. Idag var det möjligt att komma ända fram till vägbommen vid sanddynerna, varifrån man fick gå eller cykla den sista biten. Det blåste emellertid så kallt, så ingen av oss hade lust att gå ut till fyren. Jag nöjde mig med att ta ett par kort.

Fyren vid Cabo de Trafalgar

I stället gick vi till den nybyggda kombinerade baren och caféet ”Las Dunas” för att dricka kaffe och äta rostat bröd. Detta vackra byggnadsverk med sin fantasifulla inredning är med säker hand uppfört av konstnärliga människor med god stilistisk kännedom. Missa inte detta, om ni kommer i närheten! Inne i det stora rummet brann en öppen eld, men även om det var kallt, lyste solen och vi föredrog att sitta ute med vår förtäring.

Vår resa fortsatte på den nyasfalterade vägen genom en naturpark, där det finns många vandringsmöjligheter och vidare genom det till ytan tämligen omfattande Barbate, som vi bara åkte i utkanten av förra året. Vårt nästa mål var den lilla badorten Zahara de los Atunes, där vi tog en liten promenad i staden och där vi till slut fann ett eftertraktat konditori ” La Dulce Campesina”, där vi förra året hade köpt deras specialitet, en mycket tunn och stor mandelkaka, som smakar gudomligt gott. Kakorna fanns även idag i disken och snart gick vi lyckligt därifrån med en påse. Mandelkakorna delade vi sedan i bilen med våra gäster. 

 

Vi fortsatte nu till höger ut på E5/N340 och tog därefter åter av till höger för att genom det smått kuperade landskapet åka den vackra vägen ner mot Bolonia och Baelo Claudia, där de romerska ruinerna, som vi besökte vid ett par tillfällen förra året, ligger. Den här romerska handelsstaden, som anlades under det första århundradet efter Kristus och under kejsar Claudius tid, har under många år grävts ut av franska arkeologer. Tyvärr har de flesta fynden forslats till Paris, men i museet, som har stängt på söndagar, finns trots detta en hel del fynd att beskåda och man får en omfattande information. Att dessutom i lugn och ro få vandra genom staden är en fin upplevelse. Här känner man historiens vingslag, men det får bli en vardag framöver. Vi kunde konstatera att man under det senaste året har utvidgat utgrävningarna väsentligt utmed strandremsan. Intressant!

Det var sen eftermiddag, när vi återvände hem. Vi hade inte ätit någon riktig mat på hela dagen. Ingemar och jag tog en promenad till restaurangen, som fick stå till tjänst idag.

Måndag den 12 januari
Den försvunna silen - mildare vindar och sol
Idag kändes det, som om det var den första vårdagen. Vinden var mildare och solen lyste. Vi kunde sitta ute en stund i kortärmat, utan att bli genomfrusna och t o m fåglarna lät gladare. Utan att se på väderprognosen förstod jag, att det vackra vädret inte skulle hålla i sig, för fibromyalgi-smärtorna hade högsäsong i min kropp och gjorde att jag kände mig som en förstelnad staty. Jag borde nog söka tjänst vid SMHI.

En del handtvätt väntade åter, så det var bara att söka upp den sociala inrättningen, d v s tvätthoarna igen. Där småpratade jag idag med en holländare, jag på tyska och han på en tyska med holländska inslag, men det blev inga större språkförbistringar.

Ingemar beslöt sig för att försöka hitta den försvunna silen idag. Det medförde att han var tvungen att montera bort de två hyllorna och bakstycket i det nedre hörnskåpet i köksavdelningen. Där bakom bland alla slangar och ledningar fanns den eftertraktade silen. Tack Ingemar!

Sent på eftermiddagen gick vi till Mercadona för att göra en del inköp. Passade på att köpa en påse små nybakade baguetter att frysa in. De kan vara bra, att ha i reserv. Jag gick nästan igenom brödhyllorna med förstoringsglas. Tänk att det ska vara så svårt att hitta riktiga smörgåskex i Spanien!

Tisdag den 13 januari
Åter regn - campinggästerna bjuds på lunch
Det var som jag trodde. Det var bara lurendrejeri med föraningen av vår igår. Det började dugga under natten. Vi hade glömt att ta in dynorna till stolarna, så jag fick bråttom att gå ut, torka av dem och lägga in dem i skuffen. Den milda vinden hade tydligen tagit semester och ersatts av en betydligt hårdare variant. Under den fortsatta delen av dagen var det växlande molnighet under förmiddagen och därefter regnade det till största delen.

Med anledning av den i Conil årligen förekommande vallfärden ”La romeria de San Sebastian” var samtliga gäster på campingen idag bjudna på lunch. Dryck ingick ej. Har vi förstått informationen på Internet rätt, kommer vallfärden att gå av stapeln på morgonen nästa söndag, Man går från Conil till Colorado. Restaurangen var vid framåt 13.00-tiden fullsatt, mestadels med engelsmän. En video med bilder från Conil visades hela tiden. Musiken skrålade på högsta volym och restauranggästerna ökade undan för undan röststyrkan, tills de flesta började skrika och använda avancerad mimik samt armar och ben, för att göra sig förstådda. Det hela började likna en engelsk pub under en fotbollsmatch.

Den glade, omfångsrike kocken och hans kvinnliga medarbetare i köket hade idag fått förstärkning av en yngre sydamerikansk man. Enligt Eila arbetar den sistnämnde vanligtvis som murare på anläggningen. Ombyte förnöjer och den unge mannen skötte sin nypåtagna syssla till belåtenhet.

Längst framme i restaurangen hade dukats ett långbord, där en stor korg med bröd ställdes fram. En stor bytta med blandad sallad bars in och började portioneras ut på tallrikar och snart ringlade en lång kö av hungriga gäster fram mot bordet. Salladen bestod av stora bitar tomater, lök och grön paprika i en olja/vinägerdressing, inte speciellt gott, men tomater innehåller mycket antioxidanter, så det var säkert nyttigt. Snart ringlade åter kön fram mot långbordet, där vi nu bjöds på en sorts köttgryta, vars innehåll av kokt kött, lever och morötter smakade tämligen bra. Mätta och belåtna efter denna ”San Sebastianmåltid” kändes det skönt att få lämna den stojiga lokalen, för att gå hem och läsa en stund. Det blev en kort stund, för vi somnade snart båda två.

Framåt kvällen var vi på besök hos ett annat svenskt par, Lena och Lasse, för att utbyta erfarenheter och få information om ett för oss intressant område i Spanien, som de redan hade besökt. Tack för ett par trevliga timmar och för att ni delade med er av era kunskaper, Lena och Lasse!

Onsdag den 14 januari
En liten kvällsbjudning
Tidigt på morgonen låg en tjock dimma över nejden och när det blev ljusare var det bara att inse att himlen var mulen. Någon måste ha blidkat vädergudarna, för på eftermiddagen lyste solen, även om det fortfarande var kyligt. Ingemar försvann in i en annan värld och satt fullt påklädd ute i en av solstolarna och läste. Jag ägnade mig en hel del åt att memorera och skriva idag.

Sent på eftermiddagen var det dags för min del att börja förbereda kvällens lilla begivenhet. Vi hade bjudit hem Eila och Ingemar på ett glas vin med tilltugg. Det var deras sista kväll här på campingen för den här gången. I morgon ämnade de fortsätta sin resa mot Portugal. Vi har ännu en vecka kvar här och hoppas på lite bättre väder under de dagarna. Det finns några platser här i närheten vi skulle vilja titta lite närmare på, men allt är väderberoende. Våra gäster och vi tillbringade ett par trevliga timmar tillsammans, innan det var dags att säga ”på återseende” för ett tag. Vi önskar er en fortsatt trevlig resa mot Portugal!

Torsdag den 15 januari
Mysteriet med det nattliga dånet. Besök hos schweizare.
I natt vaknade vi av ett ihållande dån. Klockan var bara 03.10. Visst är det bra med en livlig fantasi, men ibland kan den vara lite irriterande och det var den just nu så här mitt i natten, när man helst bör se till, att man får en vederkvickande sömn. Det var inte storm, för bilen stod helt stilla. Kunde det vara en bilkolonn, som for förbi nere på vägen?  Var det flygplan, som flög på låg höjd?  Var det havet, som protesterade? Ingemar, som är lugnet självt, försökte lugna även mig, men vad hjälpte det? Jag gick upp och öppnade dörren för att se efter att Atlanten låg kvar på sin plats. Bortsett från ett par tuppar, som försökte avisera att klockan var sju och en skällande hund, var det bara det dova mullrandet som hördes. Visst var det Atlanten. Nu kom jag att tänka på, att en campinggäst tidigare hade berättat, att hon hade hört ett liknande ljud nattetid. Med stort tålamod sa Ingemar, att Atlanten säkert låg kvar och att det kunde vara stormar långt ute på havet, som förorsakade kraftiga dyningar in mot land. Som gammal seglare med flygcertifikat är han väl insatt i dessa förhållanden och betydligt lugnare, kunde jag fortsätta att sova. 

Även om termometern visade på varmgrader och det var uppehållsväder under dagen, var det gråkallt ute och inte alls inspirerande att göra någon längre utflykt. Enligt den spanska väderleksprognosen kommer det att bli soligare framåt helgen.

Under vår kvällspromenad passerade vi en stor gulmålad gammal buss, som nyss hade anlänt. Det visade sig vara ett par i den yngre medelåldern, som kom från Schweiz och som var på rundtur i Spanien för första gången. Jag kunde inte låta bli att säga ett par ord på tyska och paret bjöd genast in oss att ta en titt på deras boende. Vi blev varmt välkomnade av parets två små söta hundar, som genast anslöt oss till sin vänkrets. Det var två små King Charles Cavalier. Den här bussen är det schweiziska parets permanenta boende. De är skrivna hos mannens mamma, som bor i Schweiz, där de har ett rum, om de skulle vilja sova inomhus. De har även ett litet fritidshus i Frankrike. Längst bak i bussen låg sovrummet med en stor dubbelsäng och t.o.m. en riktig byrå. En provisorisk garderob hade gjorts med hjälp av en stång och ett draperi. Mitt i bussen låg köksavdelningen med en äldre dubbel gasplatta och en disk/tvättho. Bakom förarsätet låg, som kvinnan sa, salongen. Värme fick man via eluppkoppling och gasol. Underbart med människor, som vågar bryta av och inte ”måste” ha det senaste och modernaste! Mina tankar gick till de ”Rosa bussarna”, som för länge sedan föreföll lockande.

Fredag den 16 januari
En lång men trevlig dagsutflykt
Klockan 05.15 vaknade jag av att det ösregnade. Det stämde inte med väderprognosen, där man för fredagen hade förutspått växlande molnighet med solglimtar. Vi hade planerat en utflykt och hoppades verkligen på bra väder. Nåväl, termometern visade på 11,1 grader och vädergudarna skulle förhoppningsvis komma på bättre humör senare under dagen. Ingemar sov, ovetandes om vad som hände för tillfället. Även jag beslöt mig för att sova ett par timmar till.

När vi åt frukost vid 09.00-tiden hade regnet upphört och de befintliga molnen såg betydligt ljusare ut. Vi beslöt oss för att ge oss av snarast möjligt. Kylskåpet började bli tomt och även i skåpen behövde livsmedel fyllas på. Snart satt vi i bilen och utanför camping Rosaleda svängde vi till höger på vägen i riktning mot det mindre samhället Colorado. Den nyasfalterade, men ganska smala vägen ringlar sig här genom en vacker pinjeskog. Det syntes tydligt, att det hade regnat kraftigt, för stigarna var leriga och det hade bildats mindre vattensamlingar på många håll. Väl framkomna till Colorado tog vi av åt vänster och åkte till staden Chiclana, där Ingemar lyckades parkera bilen utanför Lidl. Här fanns det drivor av färska grönsaker och frukter, som jag fick botanisera bland i lugn och ro. Vi hjälptes åt att handla resten och kom efter ca en timme ut med en fullastad vagn. Vatten, vin, potatis, lök och apelsiner stuvade Ingemar in i skuffen. Resten lyckades jag plocka in i köksutrymmet.

Nu började det bli dags för en lätt lunch och vi for ner till den närbelägna badorten Sancti Petri, där vi parkerade nära stranden. Medan jag värmde en tortilla och blandade en sallad, gick Ingemar en kort promenad och passade på att ta ett foto av fästningen på den närliggande ön Isla Sancti Petri. Lunchen var lätt och lagom och snart for vi vidare genom det öppna landskapet, där enstaka mandelträd hade börjat blomma.

Fyren på Isla Sancti Petri

Solen visade sig emellanåt. För övrigt var det växlande molnighet med en temperatur, som pendlade mellan +16 – +17,6 grader, när vi for sedan vidare A382 i riktning mot Medina Sidonia. En intresseväckande busk- och gräsvegetation klädde den smått kuperade marken på båda sidor om vägen. Här skulle jag vilja ströva i lugn och ro för att studera markvegetationen, men det är inte så lätt att alltid stanna och dessutom är många strövområden för betesdjur omgärdade av stängsel. Tur det för det vore kanske inte så roligt att möta en skock tjurar! Det börjar grönska på åkrarna och glädjande nog är det inte fullt så skräpigt i det här området, som på många andra platser i Spanien. Sophanteringen an annars på många håll under all kritik, även om det på vissa platser har skett en klar förbättring.

Framför oss i det vidsträckta landskapet låg nu huvuddelen av den gamla staden Medina Sidonia i form av en mängd små platta hus på en bergskulle. Delar av staden klättrade vidare ner i de omkringliggande små dalgångarna. Medina Sidonia vill vi gärna se lite närmare på vid ett senare tillfälle, men idag hade vi andra planer och for förbi i riktning mot Los Barrios.

Medina Sidonia

Vildväxande gurkört sträckte sina små blå blommor och vackra bladrosetter mot himlen som i en bön om mera sol och värme. Det myckna regnandet har gjort att de stora så vanligt förekommande pelargoniaplantorna är kraftigare än vanligt. Mimosans knoppar ha svällt under den senaste tiden och på en del håll hade de små duniga gula bollarna slagit ut. Massor av nerium och ginstbuskar växer här i vägens mitt som avdelare. Ginsten hade börjat slå ut. Den spanska ginsten i betydligt skarpare gul färg har blommat länge. Nu på eftermiddagen var det växlande molnighet, men solen lyste mestadels och temperaturen låg fortfarande på + 16 grader.

Naturparken Los Arcornocales med dess sjöar har sedan länge väckt vår nyfikenhet. På campingen hade vi träffat ett par, som under resan ner genom Spanien via Ubrique hade åkt genom detta naturområde. Vi ville gärna veta, om det fanns några lättare vandringsvägar inom Los Arcornocales och svängde därför in norrut på väg A2304, där vi snart såg skyltarna mot informationscentret El Aljibe . Vi försåg oss med en karta, innan vi slog oss ner i cafeterian. Själv fördjupade mig en stor bok ”Haciendas y Cortijos en Andalucia”, som innehöll en mängd fotografier på såväl interiörer som exteriörer från många vackra lantegendomar.

Informationscentret El Aljibe


Naturparken Los Arcornocales

Någon vandring fanns det inte tid för idag, utan vi ville studera kartan hemma i lugn och ro. I stället åkte vi tillbaka en liten bit på samma väg, för att sedan följa skyltarna till den lilla bergsstaden Alcalá de los Gazules . De vita husen tornade snart upp sig på en bergstopp framför oss och bjöd på en vacker syn. Tyvärr är det ofta svårt att stanna på väg, men jag gjorde mitt bästa för att fotografera genom framrutan, medan Ingemar körde.

Alcalá de los Gazules

Vi åkte upp på en av de bredaste gatorna, där vi kunde parkera husbilen efter en trottoar. Ett myller av smala och slingrande gator låg framför oss. Jag hann inte mer än kliva ur bilen, förrän jag mötte en kvinna, som log och sa ”Óla!” I Spanien hälsar man även på främlingar, något, som vi kanske skulle kunna ta efter lite mera. Vi gick gatan ner och fann snart en skylt på en vägg, som upplyste om, att det fanns en turistbyrå.

Vi gick in genom porten som vette mot trottoaren och kom in på en rund liten innergård, där några mammor väntade på sina barn, som började komma ut genom flera dörröppningar. Tydligen hade man en skola här. De unga, söta mammorna hälsade genast på oss och visade på dörren till turistbyrån, samtidigt som de talade om, att den skulle öppna klockan 16.00 igen. Vi hade kommit mitt i siestan. Jag kände mig varm inombords av denna spontana vänlighet, när vi promenerade vidare en stund upp genom staden. Dessa små bergsstäder är sagolikt vackra, där de ligger som utkastade som små pärlor i naturen.

Det började bli sen eftermiddag, när vi påbörjade återfärden mot campingen i Conil. Även några kor såg ut att ta kväll, där de låg lojt betande på en sluttning bland blommande narcisser och bellis. Bellisen har slagit ut på många håll de senaste dagarna, så våren är nog på väg. Vilket foto vi gick miste om på väg hem! Bakom ett lågt stängsel alldeles intill vägen befann sig plötsligt en hel flock tjurar. Vilket vackert motiv! Tyvärr gick det inte att stanna.

När vi kom hem, laddade Ingemar in en ny karta i navigatorn TomTom, medan jag lagade en fiskgryta. Vi var båda mycket nöjda med dagens utflykt.

Lördag den 17 januari
Två små matgäster - högre nattemperatur

Det verkar som om den för Spanien ovanligt kyliga och regniga vintern håller på att ge vika för den kommande våren. Även om vindarna fortfarande är kalla, är temperaturen t o m nattetid högre än den varit tidigare. I Stockholm håller sig temperaturen runt nollstrecket just nu.

Dagen förflöt i lugn och ro utan några större händelser. Jag ägnade en del tid åt att skriva om gårdagens upplevelser och göra i ordning foton, medan Ingemar cyklade in till det tyska bageriet för att köpa bröd. Han kom hem med ett gott mörkt bröd med ett rikligt innehåll av pumpa -, sesam- och vallmofrön.

Vi har fått två små återkommande matgäster utomhus, en svart och en gråspräcklig katt och har funderingar över, om den svarta är fjolårets Murre, som har hittat hit.

Vi hade köpt en stor kyckling, som jag styckade i kväll. Några bitar hamnade i en kycklinggryta, som vi skulle äta i morgon. Resten frös jag in. Skinnet fick katterna, som snart tömde matskålen.

Det börjar närma sig slutet på vår vistelse i Conil för den här gången. På onsdag förmiddag åker vi vidare. Innan dess måste allt tvättas och det lär bli två fulla tvättmaskiner. Enligt väderprognosen kommer det att bli soligt hela dagen i morgon, men på måndag ser det ut att kunna regna en hel del, så vi får nog ta hand om tvätten under morgondagen.

Söndag den 18 januari
”La Romeria de San Sebastian”
Solen lyste och bortsett från några lätta moln var himlen klarblå. Synd att det fortfarande är för kallt att äta frukost utomhus! Förra vintern satt vi sällan inne och åt. Medan jag plockade ihop tvätten, dammsög Ingemar och hämtade tvättpolletter i receptionen. Det var köbildning vid tvättmaskinerna.

Idag var det ”La Romeria de San Sebastian” i Conil och efter klockan 10.30 började campinggästerna vandra ner mot den stora parkeringsplatsen utanför campingen. ”Vallfärden” går från Conil till El Colorado, en sträcka på ca 8 kilometer, där man tillbringar dagen i pinjeskogen, för att sedan återvända till Conil på kvällen.

Vi är för tillfället tre svenska och ett finlandssvenskt par på campingen och så småningom strålade vi samman vid vägen. Speciella ”romeriaglas” i läderremmar hängdes om halsen. Vid en bil delade kommunen ut gröna, trekantiga och för tillfället specialtryckta halsdukar.

Klockan 11.00 började pilgrimståget med polisen och ambulansen i täten sakta att röra sig framåt. Först kom en mångfald ryttare, vuxna såväl som barn, på sina vackra och väldresserade hästar. Därefter kom festföremålet självt, en staty av San Sebastian stående i sin bärstol på en vacker, blomsterklädd träkärra, som drogs av en vit mula.   

 

Tusentals människor, barn, unga, äldre och hela familjer följde sedan pilgrimståget, som var allt annat än tyst. Här spelades, sjöngs och dansades det på hela gatan. Underbart med denna spontana livsglädje! Människor har lättare att bjuda på sig själva här. Spansk musik av allehanda slag skrålade ur högtalarna.

Dessutom drack man överallt, både vatten, vitt lådvin, öl och söta dessertviner från stora flaskor. Även vi, som var åskådare, fick en slurk i våra glas av de glada ”pilgrimerna”. Dekorerade vagnar drogs av hästar, mulor eller traktorer.

Det tog ca 1½ timme för kortegen att passera oss, där vi stod och säkert tog det ytterligare ett par timmar för alla att vandra de ca 8 kilometrarna fram till Colorado. Sist i kortegen kom en ambulans åtföljd av en polisbil. Polisen, som körde, såg allmänt uttråkad ut och det har jag full förståelse för. Att ligga och krypköra ett par timmar är inget man längtar efter. Den manlige ambulansföraren såg ut att sucka djupt och hans kvinnliga arbetskamrat satt med huvudet hängande. De visste nog, vad som väntade dem under dagen.

På eftermiddagen kom ett svenskt par, Silwia och Rune över till oss för att dricka en kopp kaffe och samspråka i största allmänhet. Det gick faktiskt att sitta utomhus, även om det blev betydligt svalare, när solen försvann. Silwia hade läst min reseberättelse från förra övervintringen och blivit intresserad av camping La Rosaleda i Conil. Det är roligt, när vi människor kan inspirera varandra till nya upplevelser.

På kvällen satt Ingemar och jag i lugn och ro och läste, när vi vid 21.00-tiden hörde hästtramp och musik. Vi klädde snabbt på oss och gick ner till vägen. Vi ville gärna se, hur ”pilgrimerna” såg ut efter dagen. Små grupper av ungdomar satt utspridda på parkeringen. Nu var det ingen, som dansade längre, utan de såg tämligen trötta ut.

Jag försökte samtala lite med ett par flickor, som slagit sig ner nära oss, men det visade sig att deras engelska var mycket begränsad. Jag tog till min fåordiga spanska, som knappast innehåller några verbböjningar och saknar det mesta av annan grammatik också, men vi gjorde oss förstådda. Det var flickorna, som berättade, att det är 8 kilometer till Colorado. De hade varit där hela dagen och var mycket trötta. Det är inte lätt att vara pilgrim ens när man är ung! De tre flickorna fick i alla fall en oväntad upplevelse så här på kvällskvisten, för plötsligt kastade sig en stor mörkhårig herre över dem och överöste dem med blöta pussar. Det var Lena, som hade anlänt med sin stora svarta hund. Det gick inte att ta fel på flickornas förtjusning över kavaljerens uppvaktning.

Till Del 2