Skip Navigation Links

Spanienresan 20081128 - 20090404

Del 2 Alcornocales och Torrox Costa

 

Måndag den 19 januari
Vi är trötta på regn och lera. Nu bryter vi upp.
Idag var det åter en regnig och blåsig dag. Vi har nu varit i Conil på ”La Rosaleda” snart en månad och på onsdag är dags att bryta upp och dra vidare mot okända äventyr. Under dagen började vi smått packa ihop och stabilisera ett och annat i skåp och lådor.

Ett par holländare, som låg snett mittemot oss, flyttade idag på morgonen och ersattes snart av nytillkomna engelsmän. ”Lagom är bäst”, sa min mormor. På den här campingplatsen är det övervägande engelsmän. Inte för att jag har något emot engelsmän, men om jag ska vara riktigt ärlig, tycker jag personligen, att det är trevligast och mest givande med blandade nationaliteter på en camping. Just nu bor det engelsmän framför oss, snett framför oss, vid sidan om oss och bakom oss. Lite trötta börjar vi bli på deras högljudda konversation, men vill man lära sig engelska enligt naturmetoden i Spanien, är man på rätt plats. Enligt vad vi har hört, har engelsmännen t o m egna gudstjänster här.

I varje fall börjar vi känna, att vi har fått nog av att ligga still på en camping, i synnerhet som det är oerhört lerigt och spårigt överallt efter allt regnande. Människor kör ideligen fast med sina bilar. Man städar och städar och så snart någon tar ett par steg utanför husbilen dras det in ny lera. Tur att vi har skaffat en kraftig borste för rengöring av mattorna. Den går bra att skura rent leriga skor med också. Usch vad jag kverulerar, men det är nog så, att vi alla längtar efter bättre väder. Är man frihetsberoende, känner man sig lätt instängd på en campingplats, när det mest bara regnar och blåser. Vi har klarat oss helt utan förkylningar, men idag kom Silwia förbi med en lånad DVD och hon var genomförkyld. Hoppas att du snart kryar på dig!

Tisdag den 20 januari
Stortregn - stark blåst - utflykt till Conils hamn och fyr
I natt störtregnade det, men under dagen blev det uppehåll och av och till ganska soligt. Något som inte gjorde uppehåll var blåsten. Den har sin blomstringstid och idag tog den i med full styrka och hotade av och till att kasta omkull oss.

Vi beslöt oss för att försöka komma loss från vår plats för att göra en mindre utflykt. Med Ingemar vid ratten och lite baxande fram och tillbaka kom vi ut på gången. Bakom oss låg djupa och leriga spår. Hur vi skulle komma in tillbaka fick bli en senare fråga.

Man har byggt mycket i utkanten av Conil sedan förra året. Vi åkte mot de helt nybyggda kvarteren, för att ta en titt i deras nya livsmedelsaffär, Alde, och samtidigt komplettera med ett och annat till kylskåpet. Vår vattenkokare är i skriande behov av avkalkning, men vi hittade varken ”descarbonation”, d v s avkalkninsmedel, eller citronsyra, så det får bero till ett senare tillfälle.

Färden gick vidare i riktning mot Conils hamn och fyr och vi kom förbi en pizzeria, som enligt ett par campinggäster lär ha mycket goda stenugnsbakade pizzor. Vi äter inte pizza så ofta, men en stenugnsbakad dylik, säger jag inte nej till. Nu var det emellertid stängt, så vi åkte i st. till den intilliggande restaurangen, där Ingemar åt en blandad höns- och grönsakssoppa, medan jag njöt länge av en underbart god skaldjurssoppa, som verkligen kan rekommenderas.

Vi tog en promenad längs hamnen, där vi konstaterade att tidvattnet höll på att gå tillbaka. Den gamla ankarkyrkogården låg kvar på samma plats som förra året. Det gjorde även de gamla uttjänta båtarna i vattenfåran. En fritidsfiskare sorterade in dagens fångst i bilen. Utmed den av och till lite skräpiga vegetationen nedanför berget växte vild rosmarin och lavendel, dock är det bara rosmarin, som blommar den här årstiden, men den förekommer desto rikligare.


Hamnen och fyren i Conil

Intill fyren stod två tyska husbilar, som av allt att döma fricampade. Här blåste det om möjligt ännu mera och för första gången plockade jag fram den vindtäta vinterjackan och satte på mig ett par tunna pants under jeansen, innan vi begav oss ut på en liten vandring utmed klippkanterna ovanför havet. Det kändes som en befrielse att komma hit upp, även om det blåste kraftigt.


Blomning vid Atlantkusten

Den karga skönheten i naturen är mycket vacker med sin mångfaldiga växlighet. Buskvegetationen är övervägande. Kämpande mot naturens krafter slingrar sig lågväxande tujor och tallar tillsammans med allehanda okända växter. Trots att det är vinter, finns det massor av små blå, vita och gula blommor. Mot de skrovliga klippkanterna kastar de dånande vågorna upp ett virvlande skum. Det är vackert, otroligt vackert.

Jag frös, när vi kom hem och lade mig i sängen ett tag, men trots att jag bäddade om mig både täcke och fleecefilt, frös jag lika mycket. Ingemar satt och läste och tyckte inte alls att det var kallt, men jag tände sju ljus och först då kändes det varmare, när det råa i luften försvann.

Det var vår sista kväll på campingplatsen. Vi tog en promenad runt området och sa samtidigt adjö till Lena och Lasse, när vi kom förbi deras husbil. Vi passade på att byta några böcker med varandra.

Onsdag den 21 januari
Naturparken Alconorcales - besök av svenskar
Klockan 08.00 var det bara +3,4 grader ute, så det hade förmodligen varit frost även i natt. Marken var stelfrusen, så det var ingen svårighet att åka ut från vår plats, när vi skulle ge oss av. Vi kände att det skulle bli skönt att få lämna de annars så leriga husbilsplatserna för den här gången. Det finns roligare saker att göra än att torka, sopa och tvätta bort gul lera. Under resten av dagen var det strålande sol, trots alla förutsägelser om ihållande regn. Ibland är det skönt, att vädergubbarna har fel.

Dagens resa startades på E5/A48 mot Algeciras. Vi hade beslutat oss för att bitvis åka en mindre väg genom naturparken Los Alcornocales och svängde därför efter ett tag mot vänster in på väg 221 mot den lilla staden Facinas, som vi for förbi. Kraftiga kor med stora böjda horn stod alldeles intill vägen, antagligen för att se vad det var för tokiga turister, som kom. Till en början var den slingrande vägen med sina höga vägkanter nyasfalterad.

Efter Facinas blev det en sämre vägbeläggning bestående av grus och lera. På många ställen var det djupa gropar. Lerigt och spårigt var det naturligtvis efter allt regnande. Ingemar kände sig som hemma och trodde han körde bilrally, där han med stor skicklighet parerade mellan vattenpölarna. Vad gjorde det om vägen var dålig, bara den var framkomlig! Det var krypkörning som gällde och här befann vi oss i Spaniens vilda och till största delen orörda natur. Snart kom en skylt, som talade om, att vi befann oss i naturparken. Landskapet var mjukt kuperat och klätt med hög vegetation av diverse slag. Vi befann oss i ett riktigt spanskt skogslandskap. Buskar, snår, korkekar och lianer kantade vägen.

Plötsligt möttes vi av diverse varnings- och fartbegränsningsskyltar. Det visade sig, att man höll på att dra en flera kilometer lång gasledning, bestående av en mångfald kraftiga rör, genom naturparken. Den smala och leriga vägen slingrade sig fortfarande fram nu kantad av diverse fordon och män, som arbetade inom området. Det gick bra att komma förbi vanliga terränggående fordon. Värre var det med en långtradare, som vände vid en lerig åker och en annan stor lastbil som höll på med att lasta av rör. Jag var glad över att vägkanten höll.


Här bygger man gasledningar

Man får inte ha bråttom, när man ska åka den här vägen och nu tar det givetvis längre tid p g a gasledningsarbetet, men om man bortser från detta, är det en sagolikt vacker natur, som skiljer sig helt från de vanliga turiststräckorna. Det finns även en och annan vandringsväg inom området, men det lär inte vara lätt att gå p g a den för tillfället sanka marken.


Även vindkraftverk står för elförsörjningen

Vi kom så småningom ut på A381, där vi åkte mot Los Barrios, och därefter åkte in till inköpscentret, där vi stannade vid den nybyggda jättestora filmstaden. Jag gick in på C&A i hopp om att hitta ett par passande jeans, men det var hopplöst. Som i många av liknande affärer finns det ingen att be om hjälp med att hitta lämplig storlek och efter att ha provat ca tio byxor gav jag upp och gick i st. till husbilen för att laga lunch. Ingemar lyckades hitta ett par jeans som ombyte. Jag gjorde därefter ett besök vid Decathlon, innan vi fortsatte mot vårt tilltänkta natthärbärge i Torreguadiario intill Sotogrande, där vi som vanligt tänkte fricampa på den stora parkeringen.

Här fanns redan 5 – 6 bilar bl.a. två svenska. En man knackade på vår dörr och tämligen snart därefter satt Egon och Laila från en mindre ort mellan Arvidsjaur och Jokkmokk inne hos oss för att utbyta erfarenheter. Egon, som är en talför man, berättade även en hel del om björnar och den norra delen av vårt land. Egon och Laila berättade, att under deras nerresa till Spanien, hade det snöat såväl i Pyrenéerna som i Paris. 

Här i Torreguadiario fick Ingemar TV; n på datorn att fungera. Vi tittade på väderleksrapporten, där man visade regn över hela Spanien bortsett från en liten del av kustremsan längs Costa del Sol. Min kropp hade också signalerat sämre väder.

Torsdag den 22 januari
Regn och blåst i Torreguadiario
Idag på morgonen var himlen grå. Det regnade och den ihållande blåsten var allt annat än angenäm. Ingemar gick upp till den lilla affären i centrum för att köpa bröd, medan jag gick upp till den lilla lokala marknaden, som är på torsdagar, för att köpa lite grönsaker och frukt. Här fanns årets första jordgubbar och några få tyckte jag att vi kunde unna oss till efterrätt.

Egon och Laila skulle åka vidare mot Gibraltar idag och deras husbilsvänner Inga-Lill och Tommy från Alingsås hade anlänt på morgonen för att slå följe med dem. Vi gick över för att hälsa på de nytillkomna och fick en trevlig pratstund, innan vi vinkade av alla fyra.

Vi lyckades få ett par kortare promenader mellan regnskurarna, men inne kändes det rått och kyligt. Jag tände sju ljus och snart kändes det bättre. Det går åt många ljus under den här vintern för att hålla fukt och kyla borta. Samtidigt fick jag igår ett e-mail från vänner, som tillfälligt är i Cabo Roig och där de hade kunnat ligga ute i solkläder en stund.

Under en av våra korta promenader idag vevade en tysk ner rutan på sin husbil och undrade, om vi visste var i Spanien vädret var bättre. Det var inte lätt att svara på den frågan. Under kvällen kom vi fram till att vi skulle åka mot Costa del Sol under morgondagen.

Fredag den 23 januari
Den vackra vägen förbi Ojen och Coin, till Torrox Costa - varmt
Det regnade fortfarande smått på morgonen, men det var milt ute och termometern visade +14,4 grader. Efter frukost började vi åka mot Estepona, där molnen började skingras, så att solen kunde kika fram lite försiktigt och värma upp luften till hela +18 grader. Ovanför bergen bredde en färggrann regnbåge ut sig. Efter ett litet uppehåll vid Carrefour, åkte vi mot Marbella, där vi svängde av på väg A 355 mot Ojen och Coin. Den här vägen hade vi aldrig åkt, men hade igår av de andra svenskarna fått höra, att den skulle vara mycket vacker. Den var även på kartan grönmarkerad som naturvacker väg.

Vägen slingrade sig fram utmed bergskammarna, där Sierra de las Nievas bredde ut sin bergskedja runt omkring oss. Bortsett från några dimhöljda bergstoppar, var sikten mycket god idag, så vi kunde njuta av de vackra vyerna, samtidigt som temperaturen sakta steg till hela +22 grader. Mjukt böljande och grönklädda bergskullar bredde ut sig över landskapet så långt ögat kunde se.

I Spanien är taken på den sedvanliga bebyggelsen vanligtvis platta, men i Ojen sluttade de flesta, vilket jag tydde, som att man är van vid ett och annat snöfall. Vid en utsiktspunkt stannade vi till för att röra på oss ett tag, njuta av solen och de vackra vyerna, samt äta en snabbt tillagad lättlunch.


Den vita staden Ojen

Skogslandskapet övergick sakta till ett välskött jordbrukslandskap. I olivlundarna har man sedan någon månad tillbaka hållit på att beskära träden. På en och annan plats brinner fortfarande de små eldarna med avsågade olivgrenar. Vi mötte ett par fåraherdar, som med hjälp av några hundar försökte hålla ihop en flock på många hundra getter. Tyvärr var jag inte beredd med kameran. Apelsin- och citronlundar kantade vägen.

Utanför Coin hade vi tänkt svänga av på A404, men missade avfarten och fick fortsätta mot Cartama, där vi åkte in höger på väg A357. I Malaga kom vi också lite fel, men lyckades så småningom köra in på den gamla kustvägen N340A, som är betydligt trevligare att åka, där den slingrar sig fram mellan den gamla bebyggelsen med dess välskötta grönsaksodlingar.


Husbilsparkeringen i Torrox Costa med hotell ”Riu Ferrara”

Vi passerade Torre del Mar och Lagos och kom fram till Torrox. Vi hade aldrig varit här tidigare, men hade hört, att det skulle finnas en bra fricampingsplats här någonstans. Mycket riktigt! På en stor parkeringsplats bredvid strandpromenaden utmed havet stod ca 25-30 husbilar. Någon svenskregistrerad bil såg vi inte till. Det var fortfarande ganska varmt ute och tämligen vindstilla, när Ingemar backade in mellan en tysk och en fransk husbil. Bredvid vår tillfälliga hemvist låg det vackra lyxhotellet ”Riu Ferrara” målat med välstämda och mjuka jordfärger. 

Lördag den 24 januari
Klar himmel - värmande sol - strandpromenaden
Vädrets makter bjöd på en värmande sol och en klar himmel. Det var en äntligen en dag, som lockade till välbehövliga längre promenader och det blev flera efterlängtade turer den här dagen. Nedanför parkeringen ligger den långa strandpromenaden, som löper tätt intill havet och som kantas av allehanda restauranger, barer och caféer, som annonserar ut sina menyer på såväl spanska som tyska. Det var lätt att inse, att vi hade hamnat i ett klart tyskdominerat område och vi fick senare veta, att man kallar Torrox Costa för ”lilla Tyskland.


Del av strandpromenaden

Utmed strandpromenaden ligger även här och var en låg byggnation, med välansade och dekorativa trädgårdar. Vi njöt av solen och den lätta brisen och minnet framkallade en känsla av Kanarieöarna, med dess doft av hav och sol. Jag försvann snart in bland salustånd med kläder av allehanda slag. Innehavarna var av allt att döma kineser. Även ett flertal sydamerikaner med påtagligt indianskt påbrå höll på att packa upp sina varor.

En tyska i övre medelåldern, som höll i ett par mjukisbyxor, kom fram till mig och började diskutera sitt tilltänkta inköp. Kan man ha strass nertill på byxorna i Tyskland? 10 Euro var ju inte så mycket för den kvalitén, eller vad tyckte jag?  Nej, jag tyckte nog, att det var ett bra pris och kommer nog att själv köpa ett par, innan vi åker härifrån.


Här är det skönt

Leende afrikanska gatuförsäljare försökte sälja armbandsur till oss. Jag måste erkänna att jag får en viss skamkänsla, för de är aldrig otrevliga, utan ser alltid glada ut. En ung spanjor hade med van hand skulpterat en stor och välgjord krokodil i sand i hopp om att få lite pengar av förbipasserande turister.

När jag höll på att förbereda lunchen, hörde vi ett glatt tillrop utanför bilen. Det visade sig vara en svensk man, som är gift med en spanjorska och bor nära fyren här i Torrox. Han brukar ta en tur till parkeringen ibland för att se, om det finns några svenskar att prata med. Det var en glad Göteborgare, som jag tror heter Elving. Vi stod alla tre en bra stund och pratade och han gav oss en hel del goda råd och tips.

På kvällen gick vi en tur över till den mycket stora kinesiska basaren, som ligger på andra sidan vägen. Araberna brukar ha mycket i sina butiker, men det här var ett snäpp värre. Här fanns allt, om man bortser från möbler. Jo, de hade faktiskt t o m solstolar. Vi hittade ett och annat, som vi hade saknat bl.a. kontaktlim och avkalkningsmedel.

Vi hade inte tagit med mobilerna och när vi kom hem, hade min dotter SMS-at till båda mobilerna och undrat hur vi hade det. Hon tyckte det var otäckt med stormen. Vilken storm? Medan jag lagade mat, svarade Ingemar snabbt att allt var bra. Tack för omtanken Pia!

Klockan 23.30 sov Ingemar och jag låg och läste. Plötsligt hördes det som kanonskott utifrån följt av ett intensivt och hårt smattrande. Ljuden hördes fram – och tillbaka över parkeringen. Ingemar vaknade och jag kom snabbt ur sängen. Man hinner tänka mycket under en kort stund och genom mitt huvud for tanken på eventuell maffiauppgörelse och att vi borde lägga oss på golvet. Just då övergick de hårda ljuden till ett sprakande och jag vågade öppna dörren. Det var fyrverkeri på två håll. Vi kunde sova lugnt igen.

Söndag den 25 januari
Storm i Spanien och Frankrike - nyanlända svenskar
Idag var det inte lika bra väder längre. Det hade blivit lite kallare och blåsigare, även om solen lyste emellanåt. Några små regnmoln lättade på bördan och fuktade marken.

Under dagen anlände ytterligare husbilar, så framåt kvällen var vi ca 45-50 bilar på parkeringen. Nere vid stranden finns det möjlighet till såväl toatömning som vattenhämtning. Vi åkte ner en bit på parkeringen för att lättare kunna hämta vatten. Medan Ingemar gick med vattenkannan, passade jag på att möblera om lite i skuffen och ett par av skåpen.

När vi kom tillbaka, hade en nyanländ husbil kört in på vår plats. Vi flyttade en bit och hamnade bredvid en annan svensk bil, den enda förutom vår. För övrigt finns det många bilar från Tyskland, England, Schweiz, Holland, Spanien, Italien, Österrike och Belgien. De två andra svenskar,na Gun och Krister från Kolmården, anlände snart och vi blev stående länge. Det finns alltid mycket att diskutera med husbilsfolk. De hade nyligen stått på fricamping tillsammans med flera andra vid Torre del Mar. Där hade de blivit attackerade av några ungdomar, som skjutit med slangbellor. Tur nog hade rutorna hållit, men det fanns tre bucklor på bilen.


Så här ser det ut idag på parkeringsplatsen i Torrox Costa

Ingemar letade upp en Internetlokal på eftermiddagen, där han läste en del nyheter. Visst hade det varit storm! Den hade tydligen härjat som värst dels i Frankrike och dessutom i södra delen av Medelhavskusten, bl. a Alicante. I Spanien hade 14 personer mist livet.

I skrivandets stund speglar sig solens sista strålar som reflexer i hotellfönstren. Husbilen gungar lätt och bladen på palmerna utmed stranden svänger oroligt i kastbyarna från den tilltagande hårda vinden.

Måndag den 26 januari
En trevlig marknad i Torrox Costa - kyliga vindar
I natt blåste det tämligen mycket av och till, men trots att vi befinner oss på en större parkering, står vi ganska bra i lä mellan de omgivande husen och husbilarna. Det var soligt under större delen av dagen med växlande molnighet och enstaka korta skurar med lätt regn. Den tämligen kalla vinden höll i sig och visste inte riktigt från vilket håll den skulle antasta alla små varelser på marken, utan härjade nervöst omkring under större delen av dagen. Vi har konstaterat, att vädret ändrar sig mycket snabbt i det här området.

Idag var det marknad, med allt det innebär. Från det intilliggande hotellet och utefter hela gatan bort genom staden hade knallarna ställt upp sina bord, där man på allehanda sätt försökte saluföra sina varor. Det mesta var av bra kvalitet och utbudet var stort. Ingemar föredrog att gå till en Internetbutik, så jag strövade i lugn och ro under ett par timmar.

Curryn hade tagit slut igår, när jag lagade mat och det är en krydda, som jag har svårt att vara utan. Här hittade jag emellertid kryddhandlaren, som hade förpackat sina väldoftande kryddor i lagom små portionsförpackningar. Det fanns 3-4 försäljare av nötter och smågodis utmed gatan. Det starkt färgade smågodiset lockar mig inte alls, men däremot alla goda nötter och mandlar, så snart stod jag med ett par små påsar i handen. Jag kunde inte heller motstå de fina jordgubbarna, som antagligen är skördade i Huelva, utan köpte en liten påse med de röda, väldoftande bären.

På en sidogata ner mot havet hade åtskilliga sydamerikaner med indianskt påbrå sina salustånd med kläder, instrument och allehanda ting, allt i klara och vackra färger. Några av männen hade bildat en liten välljudande orkester, där de energifyllda och leende stod och framförde sitt hemlands toner med stor inlevelse. Jag har alltid känt starkt för indianerna och deras kultur. Musiken berör mig så starkt, att jag mestadels får tårar i ögonen. Det gick bara inte att gå förbi, utan jag blev stående en bra stund helt fängslad av de mjuka tongångarna och visst var de väl värda den lilla slanten jag la i deras låda.

Det började bli dags att gå tillbaka till bilen för att göra i ordning lunch. På tillbakavägen köpte jag ett par småsaker, bl. a en termometer till bilen och en vit T-shirt till Ingemar. När jag kom tillbaka till bilen, var Ingemar redan där och vi kom överens om att vänta en liten stund med lunchen och . st. gå tillbaka till marknaden för att köpa lite frukt och grönt. Snart bar Ingemar på en påse nyplockade apelsiner, som fortfarande är mycket saftiga och goda. Jag plockade även åt mig några av de stora, saftiga salladstomaterna, innan försäljarna började stänga för dagen. Flera hade redan börjat packa in i sina bilar, men vi lyckades kryssa oss fram till en man, som hade mycket goda torkade fikon av en liten sort, som vi aldrig ser hemma. Han fick även sälja en påse vitlök, innan vi begav oss hemåt.

Vi hade upptäckt att det intilliggande hotellet hade ett litet krypin, där man kunde sitta och koppla upp sin egen dator. Det var länge sedan vi hade Internetuppkoppling, så vi kunde inte motstå frestelsen. Vid ett runt bord satt några glada medelålders franska kvinnor och spelade kort. Tydligen försökte en av dem fria till glade bartendern på skoj, för han förklarade med ett brett leende, att han var gift. Vi beställde varsin cappucino och kunde ägna oss åt datorns mysterier under ett bra tag. Jag gladde mig bl.a. åt ett välkommet e-mail från min son, som berättade vad mina äldsta barnbarn har för sig. Tack Peter! Det var uppskattat. En trappa ner dansade några par stilla till en enmansorkester, men vi föredrog att gå hemåt.

Tisdag den 27 januari
Gasol i tobaksaffären - en skicklig flamencogrupp
Solen har lyst hela dagen, men vinden är fortfarande kylig. Idag har vi varit lite slöa. Ingemar tog en promenad för att hämta ytterligare några broschyrer på turistbyrån, medan jag tog ytterligare en tupplur på förmiddagen. Det är jobbigt att vara fritidsforskare eller fritidsförvaltare, som ett par skriver på sina visitkort!

Hör och häpna! I det här landet kan allt hända. Under sin promenad fick Ingemar reda på, att man kan byta gasolflaska i en tobaksaffär! Längst inne i affären har man en dörr ut mot en lastkaj, där gasoltuberna förvaras. Varje dag lär man sig något nytt. Visst är livet spännande!  Gasolbilen åker genom staden varje tisdag och fredag. Idag är det tisdag och senare under dagen tutade faktiskt bilen på gatan utanför parkeringen mellan 12 och 13. Bra att känna till!

Ingemar pratade lite med ett par svenskar från Skellefteå, som bara stannade till en kort stund på parkeringen. De berättade att i Solobreña nära Motril, finns en tre bra husbilsplatser och att det finns mycket vackert att se där. I bergen ovanför Solobreña hade det snöat igår, vilket inte förvånar oss, eftersom vinden är så kall.


Den tyska husbilen med sagomotiv

Jag i min tur började prata med en tysk, som står med sin husbil nära oss. Hela bilen är målad med sagomotiv, vilket är ovanligt, eftersom de flesta dekorerade bilar har afrikanska motiv. Det visade sig vara tyskens fru, som målar. Här finns namnen på alla länder de har besökt. En ren med renskötare finns också på bilen, men det visade sig att det var dottern och svärsonen, som varit i Sverige, Norge och Nordkap. Var och varannan tysk, som vi pratar med har varit till Nordkap och blir mestadels mycket förvånade, när jag talar om att jag inte har besökt denna för mig alltför nordligt liggande plats. De två tyskarna har haft husbil sedan 1998 och är ute varje vinter. På sommaren får barn och barnbarn använda bilen. Mannen berättade, att för två år sedan kunde man inte stå på den här parkeringsplatsen, men den spanska husbilsklubben hade lyckats driva igenom, att den öppnades även för husbilar. Landets husbilsägare vill ju själva kunna komma ner till havet under sommarsemestern.

Idag lagade jag inte lunch, utan vi gick ner till en servering vid strandvägen, där vi åt en mycket god bratwurst med potatissallad. Det var lä, där vi satt och vi blev sittande en bra stund i solen, innan vi sakta promenerade hemåt igen.

Framåt 20.00-tiden på kvällen gick vi till hotellet. Ingemar bar på datorväskan, där även hörlurarna var nerpackade. Jag hade tänkt ringa min dotter på Skype, för att prata Aloe Vera-produkter med henne. Dessutom skulle vi flytta över mina redan skrivna dagboksinlägg till min blogg och även lägga in foton. Det blev ingetdera. Alla borden i det lilla utrymmet för datoruppkoppling och spel var upptagna av kortspelande fransmän. Ingemar gick hem med datorn, medan jag kopplade upp mig tio minuter på hotellets dator för att läsa lite nyheter.

När Ingemar kom tillbaka, gick vi en trappa ner och sjönk ner i varsin fåtölj i salen, där det kl. 21.30 skulle bli flamencouppvisning. Det var en timme kvar, men vi beställde varsin öl och satt och lyssnade på den spanska musiken, som strömmade ur högtalarna. Tiden gick fort och människor av skilda nationaliteter kom löpande in i rummet för att lite senare få se showen.

En ung härligt spontan afrikan med glitter i ögonen kom in på scenen för att presentera flamencogruppen och snart var föreställningen igång. Gruppen bestod av fyra unga kvinnor och män, som med stor skicklighet och inlevelse framförde såväl flamencodans som stepdans. Mina tankar gick till en grupp, ”Riverdance”, som för några år sedan ”steppade sig fram” under sin turné .




 

När vi gick ut från hotellet, kom flamencogruppens medlemmar gående efter oss. Nu var showen slut och glamouren borta. Till sin bil travade fyra vanliga ungdomar med varsin ”dragon”, som förmodligen innehöllderas scenkläder. Tack för en fin föreställning!

Onsdag den 28 januari
En dag i Nerja - grottorna - varmt och soligt
Det är inga höga temperaturer på morgnarna. När jag tittade på termometern vid 07.30- tiden idag, visade den bara + 8,2 grader. I Stockholmstrakten var det 0-gradigt igår. Vädret växlar mycket snabbt i den här trakten, åtminstone under den här årstiden. Ena stunden är det vindstilla, för att strax därpå börja blåsa kraftigt och ofta med kastbyar. Ibland är vinden iskall och vid ett annat tillfälle är den riktigt angenäm.

Idag blev det emellertid en strålande vacker dag, den bästa hittills. Efter frukost gjorde vi oss i ordning och gick bort till busstationen, som ligger en bra bit österut. Vi tänkte åka till det närliggande Nerja för att besöka dess berömda grottor, som några pojkar av en händelse hittade för exakt 50 år sedan. Vi löste biljetter till Nerja, där bussen mycket riktigt stannade och där de flesta passagerare även klev av. Vi och några andra satt kvar. Nu kom chauffören runt och ville se biljetterna. Det blev en liten diskussion och det visade sig, att vi skulle ha löst biljetter till Nerja Cavas. Det ordnade sig emellertid, när en ny chaufför klev upp på bussen för att fortsätta färden. Det var bara att lösa ett tillägg. Från Torrox Costa till Nerja kostade det 0.9 Euro och tillägget till grottorna kostade lika mycket. Jag vet inte, om det hade blivit billigare, att lösa biljetter direkt till grottorna.

Bussturen gick nu vidare utmed kusten upp mot bergen, där vi på väg passerade en stor och tämligen väl bibehållen romersk akvedukt. I Spanien upplever man ofta att både förgången tid och nutid är samtidig, när det gäller historia, kultur och natur. På något underligt sätt upplever jag, att man är närvarande i allt.

Efter en kort tur anlände vi till grottorna, varifrån en klunga skolbarn just kom utspringande. Här finns grottor i tre etager, men endast de nedre grottorna är tillgängliga för allmänheten. Jag har under mitt liv besökt en hel del grottor, men de här är nog de mest enastående jag har sett. Tanken svindlar, när man tänker på, att här levde människor med sina familjer och djur för drygt 24.000 år sedan. Vi var båda djupt imponerade av naturens ständigt pågående byggnadsverk, som har fortskridit i miljontals år.


Vilken vacker värld!


I bergakungens sal

Vi befann oss i ”Bergakungens sal”, med dess otroligt fantasifulla och energigivande formationer. Man säger att ”naturen är den bäste konstnären” och det vill jag instämma i. Mina tankar gick till den framlidne stora spanska konstnären Gaudi och hans ständigt pågående byggnadsverk ”La Familia Sagrida” i Barcelona och alla hans övriga byggnadsverk i den staden. Jag undrar, om han inte har hämtat mycket av sin inspiration från bergens innandömen. Grottorna liknar jättestora katedraler och med fantasins hjälp fann vi överallt figurer av allehanda slag. På ett ställe var en hörsal för konserter inrättad. Vilken enastående akustik det måste vara!

Det blev en bra promenad runt i grottorna och vi var ganska trötta och svettiga, när vi till slut kom ut i dagsljuset. Inte hade grottmänniskorna behövt frysa därinne! Även spanjorskorna, som kom efter oss förklarade, att de var trötta.


Ingemar pustar ut efter grottvandringen

I den intilliggande restaurangen kunde man äta lunchbuffé, som säkert var mycket god, eftersom man har en egen restaurangskola. Vi beslöt oss dock i stället för att åka tillbaka in till Nerjas centrum. Är man i Nerja, bör man ju ha varit vid El Balcón De Europa, som är en utskjutande udde på en klippavsats, varifrån man har en strålande utsikt över kusten. Vi var ganska hungriga, när vi gick på den ringlande och smala vägen ner mot havet, men vi ville se utsikten från El Balcón De Europa, innan vi började leta efter ett lämpligt matställe. Himlen var klarblå, solen gassade och utsikten från Europas balkong var verkligen magnifik.


Utsikt från "El Balcón de Europa"

I en skydda vik vid stranden nedanför låg några människor och solade. En modig man iförd badbyxor klev upp ur böljorna. Ett par andra nöjde sig med fottvätt i Medelhavets blå böljor.


Utsikt från Europas balkong i Nerja

Efter att ha njutit av ögonfägnaden ett tag och tagit ett par kort, beslöt vi oss för att söka upp ett matställe. Restaurangen närmast utsiktspunkten var inte att tänka på. Priserna passade inte vår kassa. Vi valde i. st. en mindre servering in mot staden, där man också kunde sitta äta på en mindre balkong ut mot havet.

Vi hade gott om tid innan bussen till Nerja skulle avgå kl. 16.15, så vi strosade sakta genom stadens gränder mot busshållplatsen.  Affärerna var stängda, men vi stannade till vid ett mindre café för att dricka en kopp god ”Café con leche”.


En vacker port i Nerja

 Vi var ganska trötta, när vi kom hem efter dagens utfärd. Vi hade gått en hel del och solen hade varit mycket varm. Vilken skillnad mot kylan, som vi upplevde den här vintern utmed Atlantkusten! Även påstår man att det även här har varit den kallaste vintern sedan 1950-talet.

På kvällen gick vi upp till hotellet för att logga in på banken, kolla e-mailen samt föra över en del skrivmaterial och kort till bloggen. De glada fransyskorna skrattade och kvittrade som vårfåglar under sitt kortspel. De verkade nöjda med livet och vi var också belåtna med vår dag.

Torsdag den 29 januari
En lugn dag - kvällsbesök på pizzeria i Torrox
Det var rena högsommarvärmen ute och bortsett från en tjock och mörk molnbank bortom bergen kunde vi inte se ett enda moln. Jag gick en snabb morgonpromenad för att få motion och träna upp konditionen efter de senaste veckornas alltför myckna stillasittande. Fibromyalgin håller sig ganska bra i schack, så det är bäst att passa på.

Nu börjar man rusta inför sommarsäsongen. Vid en strandrestaurang har man stöttat palmerna och bundit samman bladen för att skydda dem lite från alltför våldsamma vindar. Här höll man nu på att ta bort resterna från tidigare avhuggna palmblad på stammarna. Stora vedkubbar låg på den stora utegrillen. Det målades och lampor kollades. Jag var ganska trött i benen, när jag kom hem, men det var en skön trötthet och frukosten smakade ännu bättre. Ingemar hade vaknat och var också förberedd inför den nya dagen.

Idag tänkte vi ta det lite lugnt. På förmiddagen gick vi upp till hotellet. Ingemar satte sig i solen, medan jag passade på att kolla posten, redigera några kort och skriva i bloggen. För övrigt tillbringade vi mycket tid utomhus idag. Det är bäst att passa på. Man har varslat om något sämre väder under några dagar. I den varma solen laddar solcellen på taket bra. En ny svenskregistrerad bil anlände idag och ett par timmar senare stod mannen hos oss och pratade. De har ställt ett par solceller framför bilen och laddar tydligen över energin till ett batteri.


Molnbank bortom bergen

Vill man lära sig och träna språk kan man åka till Spanien under vintern. I Conil vid Atlantkusten fick vi bra träning i engelska med alla omkringboende engelsmän. Jag har ju dessutom ”mitt levande lexikon”, Ingemar. Där vi nu befinner oss kan man träna så mycket tyska man önskar och går vi till hotellet finns det åtskilliga fransmän. Min franska är dock tyvärr det mest minimala man kan tänka sig. Bredvid oss stod idag en italienregistrerad bil, men det visade sig att dessa italienare bor i den tyskspråkiga delen i norra Italien, så det vackra italienska språket fick vi inte njuta av. Mannen blev däremot mycket förvånad över att jag, som bor i Sverige pratar tyska.

Vi behövde proviantera lite och gick över till det närbelägna och välsorterade Mercadona. Jag hade länge pratat om, att jag är sugen på en god pizza. Ikväll bjöd Ingemar mig till en närbelägen pizzeria, där vi kunde äta två pizzor och dricka en flaska vin för 9,9 Euro. När vi senare vandrade hemåt, kändes det som en mild sommarkväll i Sverige.

Fredagen den 30 januari
Handtvättsdag - därefter massiv dimma - regn - blåst
Ute kändes och såg det fortfarande ut som en varm sommardag i Sverige. Framåt eftermiddagen syntes emellertid en barriär av dimmoln utöver Medelhavet. Undrar just vad det kommer att bli av detta?

 Medan Ingemar låg och sov och så småningom satte på tevatten, passade jag på att ta en snabb promenad. Skönt! Nu var det dags för frukost. Varje morgon dricker vi 30 ml Aloe Vera Gel som kosttillskott, för att hålla magen i form, hålla förkylningarna borta och få ny energi. Man blir verkligen pigg. Frukosten som idag för övrigt bestod av smaksatt grönt te, färsk baguette med spansk ost, ruccula och skivat kalkonkött, god apelsinjuice och färska apelsiner, smakade mycket gott.

 Det går inte att bara slappa varje dag. Vattentanken var i det närmaste tom, gråvattentanken och toatanken fulla och tvättsäcken började svämma över. För att om möjligt tömma vattentanken ännu mera, började jag tvätta, innan vi åkte ner mot vatten- och tömningsstationen närmare strandpromenaden. Medan Ingemar tömde allt och fyllde vattentanken, fortsatte jag att tvätta ännu en omgång, samt tvätta av rutorna.

Tvätten hängde snart på tork, men trots att solen lyste och det var svag vind, torkade den mycket långsamt. Tydligen var det hög luftfuktighet. På eftermiddagen gick vi över till hotellet för att titta lite på e-mail och skriva ett och annat i bloggen. Vi bar båda kortärmat, något som vi ångrade, när vi senare skulle gå hem.

Vi huttrade i den råa kylan. Den mjölkvita dimman låg nu tät över Medelhavet och närmade sig oroväckande fort. Medan Ingemar gick för att köpa grädde, fick jag bråttom att plocka in tvätten. Konstaterade att den nu nästan var blötare, än när jag hängde ut den på förmiddagen. Att hänga tvätt i en husbil är inte det lättaste, men till slut var allt på plats och jag kunde fortsätta fälla ihop utemöblerna, som även de började drypa av fukt. De fick Ingemar ta hand om, när han kom tillbaka. Det enda han kunde göra var att lägga in dem i skuffen. Vi befann oss nu mitt i den täta dimman och det var skönt att komma in. Värmen sattes på och alla tillgängliga värmeljus tändes för att motverka fukten inomhus.

Vi hade tidigare köpt en tjock fiskfilé av okänd sort, som jag nu stekte och gjorde en lite väl kaloririk, men god sås till. Den färska fisken här nere är underbart god. Härom kvällen kokade jag för första gången den minsta sortens musslor, men det får nog bli en engångsföreteelse. Uppkrupna i varsin stol, fick vi en skön hemmakväll med böcker och en del sudoku att lösa. Vad gjorde det, att dimman omslöt oss!

Ett par sa vid ett tidigare tillfälle, att det bara hade regnat ett snapsglas under de två veckor, de var här. Nu kunde de nog fylla på sitt snapsglas, för i natt regnade det av och till en del. Vi vaknade båda, men somnade snart om. Jag vaknade åter av att blåsten tjöt och ven i den infällda markisen och bilen svajade av och till. Nu är det så, att när man fricampar en längre tid, måste man vara sparsam med elen för att inte tömma bodelsbatteriet, vilket innebär att man inte slösar med tända lampor och att datorarbete i det närmaste är förbjudet. Visserligen har vi en solcell på taket, men den laddar inte tillräckligt, när man står långe. Vinden fortsatte att väsnas och jag kunde inte sova, men kom på att jag i somras hade köpt en liten batteridriven läslampa, typ pannlampa. Den låg i handskfacket och med ficklampans hjälp hittade jag den snart. Det gick riktigt bra att läsa utan att väcka den sovande sambon bredvid.

Lördagen den 31 januari
"Min kompis fibromyalgin" spår sämre väder. Elverk puttrar.
Vinden hade mojnat och även om det fortfarande regnade lite smått och det låg en del hotfulla ovädersmoln här och var, såg det ut att kunna bli en tämligen fin dag. Jag klädde på mig och gav mig ut på en snabb promenad på den efter nattens regn ännu fuktiga strandpromenaden. ”Det är skönt med egen kuppe!” Bortsett från ett par motionärer mötte jag bara ett par hundägare, som var ute och luftade sina små. Tydligen hade det blåst en hel del, för vid ett par serveringar hade alla plastmöbler blåst omkull och låg utspridda över strandpromenaden och även in i en trädgård.

Det har varit omsättning på svenska husbilarna, som har kommit och åter åkt under de senaste dagarna. Många spanska husbilar har anlänt inför helgen. ”Illåsen” från Husbilsklubben kom förbi och pratade med Ingemar en stund. En del husbilar har elverken puttrande för att ladda bodelsbatterierna.

Igår köpte vi ett stort paket spenat och idag kokade jag spenatsoppa på en del. Resten får bli spenatstuvning till söndagens lax.

Vi tog med datorn och gick upp till hotellet för att kolla e-mail och skriva lite, men idag var det mycket seg uppkoppling. Det tog ¾ timme innan vi kunde ta upp det första Word-dokumentet. Med mycket tålamod och en hel del tid lyckades jag göra ett inlägg i bloggen. Tog även upp inkomna e-mail, men att svara och dessutom få iväg posten var inte att tänka på.

Det var kyligare ute idag och växlande molnighet, men till största delen uppehåll. Att det är lugnet före stormen vet jag. SMHI har inte vetskap om vilken meteorolog de har gått miste om i mig. Dessutom är jag en naturbegåvning. Detta som ett litet skämt för att lätta upp plågan. Som barn lekte vi ibland en lek, som hette ”staty”, ”stillastå” eller ”förstenad”, Jag minns inte vilket. Jag behöver inte leka staty, för i nuläget är jag en staty. Redan under morgonens promenad kände jag, att det började göra ont i njurtrakten och under dagen blev jag allt stelare i hela kroppen, vilket inte bådade gott beträffande vädret.

Söndag den 1 februari
En dag att glömma - svåra plågor - det blir nog oväder
 Under natten föll ett stilla regn, medan temperaturen höll sig runt +10 grader. På morgonen regnade det betydligt mer och att gå en promenad i vattenpölar hade jag inte lust med och kunde inte heller. Under dagen fortsatte det att regna utan uppehåll. Ingemar gick vid ett tillfälligt uppehåll mellan skurarna ner till sanitetsanordningen för att tömma toatanken. Själv satte jag inte foten utanför dörren. Min kropp förebådade om möjligt ännu värre oväder och allt gjorde ont. Hela kroppen kändes inflammerad och jag hade mycket svårt att röra mig på det hela taget. I bilen har vi ett litet trappsteg på ca 1 dm. För att gå nerför det, var jag tvungen att gå baklänges och hålla i mig med båda händerna. Ingemar läste och löste sudoku, medan jag sov större delen av dagen. 

Ingemar hade inte mycket sällskap av mig idag och det blev heller ingen lax med spenatstuvning. Ingemar värmde en tortilla. Jag kunde inte röra mig så mycket, att det gick att laga mat, men det går säkert över tills i morgon. Varmt tack Ingemar för att du stöttade mig så fint idag!

Måndag den 2 februari
En ovädersnatt - åska - regn - snö i bergen - en omtänksam man/Illåsen lånade ut sitt elverk - mår fortfarande dåligt
Visst blev det ett ordentligt oväder under natten! Blixtarna sköt som fyrverkeripjäser över himlavalvet och åskan dånade så marken vibrerade ibland, alltmedan regnet under hela natten fullkomligt öste ner på gränsen till hagel. I det närliggande Malaga lär det ha varit en tromb, som gjort att ett flertal människor skadades. I bergen ovanför Torrox, bara några mil härifrån, låg det idag snö på bergstopparna. Om denna historia är sann vet jag inte, men vid ett tidigare tillfälle hade en norska frågat en man, som bor härnere:” Har du sett, att det är kalkavlagringar på bergen?” Säkert är det en norskhistoria!


Så här nära är snön!

Jag hade svettats mycket under natten och den värsta inflammationen verkade vara över. Idag kändes min kropp bättre, men långtifrån bra. Magen befann sig fortfarande i kaos, gommen var inflammerad och i njurtrakten värkte det. Vädersvängningar har alltid påverkat mig starkt och kan få hela kroppen att protestera. Jag var matt och bortsett från en kort promenad till marknaden och en liten tur till hotellet, sov jag största delen av dagen. Ingemar satt tålmodigt och läste, löste sudoku samt tog en och annan promenad.

På morgonen strilade regnet fortfarande ner och parkeringsplatsen hade ett oregelbundet mönster av oräkneliga små vattenpölar. Idag skulle det som tidigare nämnts normalt vara marknad, men frågan var hur många marknadsförsäljare det fanns, som vågade trotsa vädrets makter. Iförda regnjackor och paraplyn gick vi upp mot marknadsgatan. Vi behövde fylla på förrådet av grönsaker och frukt. Grönsaks- och fruktförsäljare var nästan de enda, som fanns på plats i regnet, vilket jag har full förståelse för. Jo, det fanns några handelsmän, som passade på tillfället. Det var afrikaner, som hade spänt upp färggranna paraplyer till försäljning. Hade vi inte haft varsitt paraply, hade vi nog köpt ett. Hoppas att de fick sälja idag! Det var ingen större trängsel på den smala gatan och vi vandrade snart hemåt igen med bl. a. tre kilo nyplockade navelapelsiner, där färska blad fortfarande satt fast vid varje apelsin. Ett kilo stora, mycket goda jordgubbar fanns också med i påsen. Mums!

Sent på eftermiddagen kom ”Illåsen” – Göran – förbi och lånade oss sitt elverk, så att vi kunde ladda batterierna. Varmt tack till dig Göran för hjälpen!

Tisdag den 3 februari
Växlande väder - fågelsång - fortfarande matt
Idag kunde vädergubbarna inte bestämma sig för om det skulle vara sol eller regn, alltså blev det en blandning.Vid tolvtiden kom gasolbilen förbi och Ingemar gick ut för att byta vår flaska.

Ett mycket trevligt inslag är en liten fågel, en sångare av för oss okänt slag, som sitter i ett träd nära oss och dagligen vid minsta regnuppehåll åstadkommer de mest ljuvliga tongångar.

Idag var jag fortfarande mycket matt och det enda som fortfarande gällde, var att försöka sova sig frisk. När jag stod och lagade en enkel måltid, kom ett par av svenskarna, som fricampar på parkeringsplatsen, och frågade, om vi ville följa med ut och äta. Så snällt av dem att fråga oss! Vi kommer gärna med en annan dag! Jag kände mig långt ifrån sällskaplig idag. Ingemar kunde ju ha gått med ut, men han ville gärna vänta tills jag blev bra.
 

Onsdag den 4 februari
Strömmingsflundror av ansjovis - dragspelsgänget anländer
Idag var det tämligen soligt, även om det var lite kyligt i luften. En del låg ute i sina solstolar och njöt av den tillfälligt generösa solen. Även Ingemar satte sig ute ett tag.Min mage var så gott som bra, men i njurtrakten hade jag fortfarande ont, så jag fann det vara bäst att ta det lugnt med solandet, tills det blev varmare. Tydligen är jag i alla fall på bättringsvägen, för mellan mina sömnperioder fick jag ett ryck att lakan skulle bytas och samtliga mattor skulle ut. Ingemar fick bråttom att avbryta solandet en stund för göra det mesta av arbetet. Tydligen har han lärt känna mig, att när jag börjar bli bra, ska allt ogjort tas igen illa kvickt och förmodligen blev han rädd för att jag skulle ta i för mycket. Tack min vän!

Det började bli lite glest i kyl och frys, så på eftermiddagen gick vi till det närliggande Mercadona för att göra en del inköp. På väg träffade vi ”Illåsen” som berättade, att man just nu sålde ett gott lokalt odlat vin mycket billigt på Alde. Vid fiskdisken i Mercadona köpte vi några ansjovisfiléer. Jag hade beslutat mig för att försöka göra strömmingsflundror av dem. Fisken var god, men nästa gång köper jag nog större filéer. Det var alldeles för mycket ben och mina tankar gick till barndomens mat. Min mormor stekte gärna strömming och jag minns mycket väl, hur länge jag satt ensam kvar vid grova, hemsnickrade matbordet, medan den kalla fisken växte i munnen och fiskbenen fastnade som fakirnålar överallt i gommen.

Idag anlände ytterligare ett par svenska husbilar, det s k ”dragspelsgänget”, som kom från Fågelparken i Benalmadena, där polisen nu tillfälligt hade gjort en rensning och kört bort alla husbilar. Fågelparken är nog snart fylld igen, för husbilar är som löss, de kommer tillbaka!

Torsdag den 5 februari
Ösregn - flera åskväder - kraftig storm i natt - min dröm -
åter piggare
Den mänskliga hjärnan är en märklig anordning och ibland undrar jag, om den har använt elvisp i sitt skapande. Det är sällan jag kommer ihåg drömmar, men vissa fragment från nattens upplevelser fanns kvar, när jag vaknade. Jag befann mig i något som liknade ett kontor. Där satt en man med ett litet svart pipskägg, som tydligen skötte kontorssysslorna, samtidigt som jag fick en förnimmelse av att han var fotograf. Jag tittade ut och såg att det snöade, varefter jag sprang in i ett angränsande rum. Där befann sig ganska många halvvuxna barn, så förmodligen var jag i någon skola, dock inte i Sverige. Alla i rummet var iförda långa vita skjortor och en del hade vita strutar på huvudet. ”Titta det snöar!” ropade jag på ett för mig främmande språk. Alla rusade till fönstret för att titta på de dalande vita flingorna, som de inte hade sett förut. Min hjärna har antagligen registrerat snön, som för ett par dagar sedan låg på bergtopparna ovanför Torrox och samtidigt passat på att införa svenskt Luciafirande i Spanien!  Nog om detta.

Inte undra på att hjärnan skapar underliga drömmar, för i natt var det åter ett ordentligt oväder. Ösregnet piskade som hårda smatterband mot taket och åskvädret banade väg över oss ett flertal gånger under nattens kolsvarta timmar. Det värsta var den mycket kraftiga stormen med sina häftiga kastbyar, som fick husbilen att svaja ordentligt. Vi hörde, hur stormvinden tog sats långt bortifrån bergen och närmade sig med ett vrålande, innan den kastade sig in mellan alla husbilar. Vi är många, som står nära varandra och vi trodde nog, att vi stod ganska skyddade.

Idag såg vi bilder från trombens härjningar i det närliggande Malaga och det var ingen trevlig syn. I Estepona hade ett cirkustält raserats och flera människor hade skadats. Tydligen är vädret utmed Atlantkusten inte heller bättre, för idag fick vi ett mail från ett par svenskar, som ligger kvar på camping La Rosaleda i Conil, där vi också låg en månad. De beskriver läget så här: ”Regnet öser bokstavligen ned sedan flera dagar och ni skulle se hur tomterna se ut. Husbilarna som ska bege sig härifrån måste nu få draghjälp av campingens fordon för att ta sig ut. Platserna ser rent bedrövliga ut och inkommande gäster har ingenstans att stå.”

Med några få uppehåll har det regnat under större delen av den här dagen också. Iförda regnplagg och paraplyn gick vi till hotellet för att surfa lite. Jag hade för ett par dagar sedan skrivit några mail, som låg i utkorgen i väntan på att bli ivägskickade. Några mail från vänner och mina båda barn hamnade även i inkorgen. Tack alla ni, som skriver till oss! Det är så roligt att få livstecken från er därhemma.

Idag kände jag mig tämligen frisk igen och är trött på att ”sova skönhetssömn”. Man lär bli vacker av skönhetssömn, påstås det, men jag märker då ingen skillnad, så nu får det vara nog med sovande.

Potatis och bröd var slut, så vi tog en promenad till Mercadona för att fylla på förrådet. Det var bäst att skynda på, för himlen såg oroväckande mörk ut och molnen passerade med en rasande fart.


En hotfull himmel


Över bergen samlas ovädersmolnen

Vi klarade lyckligtvis vår lilla utflykt utan regn. När vi gick hemåt hade himlen tillfälligt klarnat upp lite. Månen lyste och en och annan stjärna syntes. Jag värmde resten av gårdagens paella till Ingemar. Säkert smakade den ännu bättre idag, när den hade dragit åt sig kryddblandningen ordentligt. Själv njöt jag av en liten skål färska räkor till ljudet av regnet, som strilade ner från ovan. Ja, det regnade igen! En och annan blixt lyste upp den nattsvarta himlen.

Fredag den 6 februari
Blåst och åter blåst
Det blev åter en natt med återkommande skyfall, medan åskan höll sig på avstånd. Den hårda, kalla vinden förnekar sig emellertid inte, utan far fram med oförminskad styrka och röjer en hel del under sin framfart. Plaststolar får liv och tar sig en svängom och restaurangernas annonspelare åker skateboard utefter strandpromenaden, innan de med ett metalliskt ljud slänger sig platt ner på marken för att vila en stund. Vinden är iskall och bergen ovanför kusten har fått ett nytt lager av kritvit snö. Idag kom det bara några få regnstänk och solen är varm, så sitter man i lä bakom husbilarna, är det skönt. En och annan modig klädde under dagen av sig det mesta och låg och solade. De flesta satt dock med ytterplagg.

Det börjar bli ganska fullt här på parkeringen och när vi gjorde ett snabbt överslag, kom vi fram till att det står cirka 60 bilar parkerade, varav 8 är svenska. Idag har vi stått fjorton dagar här, så det börjar bli dags att bryta upp. Vi blev kvar länge av två skäl. Dels väntade vi på bättre väder och dessutom blev jag sjuk.

Det behövde åter fyllas på vatten i tanken och Ingemar gick och hämtade några dunkar, medan jag gick in till stadskärnan för att ta ut pengar. När man fricampar länge och vill använda en dator och dessutom kanske ser på TV, behöver man helt klart ha ett elverk, eftersom batterierna snabbt dras ur. Jag brukar skriva en stund på datorns batteri, men sedan är det dags att gå till hotellets WI FI-zon, för att kunna koppla upp mot Internet och även ladda upp batteriet.

Tur att de har god cappuccino i baren! Jag drack en mycket god frappuccino serverad i ett smalt glas med sugrör vid ett par tillfällen. En dag fanns emellertid en kvinnlig bartender på plats, som förmodligen hade en dålig dag, vilket vi ju alla drabbsa av ibland. Först glömde hon bort att servera Ingemar hans cappuccino. Därefter kom hon med min beställda frappuccino, serverad i ett tjockt, lågt glas utan sugrör. Den innehöll inte mycket kaffe, men däremot många tjocka isbitar. Till saken hör, att jag tidigare har fått mycket goda frappuccino, serverade i smala höga glas med sugrör. Blaskigt isvatten kan jag vara utan, så nu blir det cappuccino i fortsättningen!

Vi skulle nog kunna leva på apelsiner här nere och jag undrar hur många kilo Ingemar har burit hem under den här resan. Han är expert på att skala dem vid det här laget. De flesta av de orangefärgade godingarna är mycket söta och saftiga. Idag bar han hem ännu 4½ kg, när vi var till affären för att fylla på ett och annat.

Idag var jag för lat för att laga mat. Vi gick, eller rättare sagt blåste iväg, till en typisk tysk Biergarten, där vi beställde dagens rätt, wienerschnitzel. Den serverades tillsammans med stekt potatis och ärtor/morötter och var härligt god. Tummen upp för schnitzlarna, som var gjorda på färskt kött. Vi satt i det inbyggda uterummet, där solen strilade in lite sparsamt. Den kraftiga vinden slet förtvivlat för att få loss alla uppspända skynken, som satts upp för att skapa lite lä. Ovanför oss vajade palmernas plymliknande kronor oroväckande i ett allt hetsigare tempo och påminde om sambadansande flickor i fluffiga kjolar. Utanför serveringen fångade den oroliga vinden in annonspelarna, som med ett skrällande ljud for iväg på strandpromenaden.

Vi har det bra, mycket bra, även om vädergudarna försöker skrämma oss.

Lördagen den 7 februari
Den busiga vinden - kvar i Torrox Costa - soligt
Det är åter morgon och den kommande dagen är ännu ett oskrivet blad.  Klockan är bara några minuter i sex och Ingemar befinner sig fortfarande i drömmarnas värld. Det enda ljud som hörs är vågorna, som kraftfullt rullar in mot stranden. Det har varit en ovanligt stillsam natt utan några skyfall. En och annan vindpust har svept förbi, utan att skaka om sin omgivning alltför mycket. Termometern visar på +7,7 grader utomhus. Inomhus håller det sig mellan +14 och +15 grader. Nu är emellertid värmen påslagen och det börjar kännas mer angenämt.

Det blev en solig dag, men den hårda vinden är fortfarande iskall. Säkert är det mer snö på väg i de närliggande bergen. Det är den kallaste vintern på Costa del Sol sedan 1970-talet påstås det.

Idag behövde jag tvätta upp en del småtvätt. Ingemar travade fram- och tillbaka med vattenämbaren, medan jag gjorde mitt bästa för att göra av med innehållet och dessutom fylla gråvattentanken. Jag måste ju se till att sambon är sysselsatt! Att tvätta gick an, men att hänga upp tvätten i den häftiga blåsten var värre. Att sätta ut en tvättställning på marken var inte att tänka på. Jag försökte hänga upp en skjorta på galge baktill på bilens cykelställ. Den gula skjortan fick snabbt vingar och siktade in sig på grannens husbil, innan jag i sista sekund lyckades fånga in den. Jag gjorde ett nytt försök att fästa galgen med en klädnypa, men det tycktes bara egga vinden till nya prestationer. Dörren stöd öppen och vid ett tredje försök hängde jag skjortan på dörrens insida. Jag kunde riktigt se, hur vinden la an ett brett leende, innan den med ett tjut norpade skjortan för att försöka förpassa den till en annan granne. Nu gick jag in, stängde dörren och öppnade fönstret ovanför våra sängar. Här lyckades vi med gemensamma krafter överlista den busiga vinden och hänga upp skjortor och tröjor samt småtvätten på en liten tvättvinda. Vinden gav upp, kläderna fick hänga kvar och är nu torra.


Min goda alkoholfria kaffedrink "Frappuccino"

På eftermiddagen gick vi till hotellet. Det var en ny kvinnlig bartender i baren och jag vågade mig på att beställa en frappuccino igen. Hon var en mästare på att blanda en mycket god alkoholfri kaffedrink i ett vackert, smalt glas med sugrör. Många goda tankar till denna omtänksamma kvinna, som gjorde en frappuccino tillagad med kärlek.

Söndag den 8 februari
"Morgon mellan fjällen" och nnu en flamencoafton
”Morgon mellan fjällen hör hur bäck och flod…” Ja, den började jag sjunga i morse, när vi vaknade. Visserligen finns det varken bäck eller flod här, men bortsett från några lätta skyar är himlen klarblå och det känns nästan som att vara i fjällen med snö på bergstopparna, kylig luft och varm sol. Klockan 03.40 i morse var det bara +6,6 grader ute. I skrivandets stund är klockan 09.40 och temperaturen har stigit till +10.00 grader. Vem vet, det kanske kommer att bli en varm dag. Natten var i varje fall lugn. Inte en enda vindpust skakade bilen och regnet lyste med sin frånvaro.

Igår kväll gick vi till hotellet för att se på flamencoshowen. Det var inte samma grupp som i tisdags. Kvällens unga ensemble bestod av tre kvinnor och en man, även de mycket skickliga på steppdans precis som gruppen i tisdags. Jag pratade lite med ett tyskt par, som satt vid samma bord och vi konstaterade att flamencodansen inte är vad den var för 20-25 år sedan, utan många gånger har moderniserats avsevärt. De här ambulerande grupperna har inte heller någon gitarrist med, som anger takten. Nåväl, alla flamencogrupper är inte moderniserade. I bl. a Conil, där vi var en längre tid både i år och även förra året, framför man fortfarande den traditionella flamencodansen.

Här är det tämligen fullt på parkeringen idag och mer lär det bli inför morgondagens marknad. Ibland tar någon av oss en promenad för att få lite småprat med de andra svenskarna, som campar här.   

Dagen blev solig, men den under dagen tilltagande vinden var mycket kall och ovädersmolnen drog fram över bergen, där man med största sannolikhet har fått en ny omgång snö. Vi tog en promenad bort till fyren på eftermiddagen, där man har en fin utsikt över Medelhavet och strandområdet. Runt fyren har man gjort en cementerad slinga utmed klippkanten, som vi promenerade runt. Invid fyren står ett hus, som enligt vad som berättas, håller på att byggas om till något slags kontor. Man har grävt en hel del såväl under som runt huset och här finns helt klart rester av äldre bosättningar. Överallt i det här landet finns mer eller mindre utgrävda historiska lämningar. Ibland känns det som om man befinner sig i historiens alla skeden.

Här vid fyren såg vi på håll den vackert sjungande fågeln, som har förgyllt dagarna med sin vackra sång. Jag har hela tiden trott, att det är en mindre sångfågel, men den såg ut att vara i storlek med en koltrast, men verkade något knubbigare. Eftersom det började skymma och den lilla sångaren satt i motljus, var det svårt att se färgerna, men den verkade vara mörk.

Idag hade jag en lat dag i köket. Gårdagens köttbullsmiddag räckte till ännu ett mål. Ikväll kokade jag ett par små kronärtskockor och gjorde sallad på kvarvarande grönsaker i kylskåpet. I morgon är det marknad och då är det skönt att få fylla på med färska grönsaker och frukter.

Apropå morgondagens marknad, hade jag mina funderingar, när vi gick hem från fyren, om knallarna inte redan började anlända framåt kvällskvisten. Mycket riktigt! Intill parkeringsplatsen, där alla husbilar är uppställda, finns en mindre sportanläggning. I gungorna satt några jättesöta små indianbarn, medan deras föräldrar och äldre syskon under glada rop spelade basket, en del av kvinnorna iförda kjolar. Deras skåpbilar med varor och sovplatser stod parkerade längst ner på parkeringsplatsen. I morgon finns vackra kvinnorna på plats i sina salustånd, medan männen framför sitt hemlands tongångar på panflöjter och andra instrument.

Vi vandrade hemåt i den motsträviga, hårda vinden och det kändes skönt att komma in i värmen i husbilen.

Måndag den 9 februari
+20 grader, men isande vind - kvalitetsmarknad i Torrox Costa
Vi vaknade till en ny dag med molnfri himmel och en varmt lysande sol, som under dagen gjorde sitt bästa för att försöka släta över vädergudarnas långvariga misshandel av alla levande varelser på Moder Jord. Värmen steg och under dagen kunde vi uppmäta en temperatur på drygt 20 grader, det mesta hittills. Den oroliga vinden försökte lägga sordin på glädjen genom att förse sig med något, som påminde om fint söndermalda ispiggar, som den med ett ylande svepte över oss. Kanske var det rester från nederbörden, som skulle ha släppts ner på de snötäckta bergstopparna bakom kusten. Dagen blev emellertid mycket skön och satt man i lä, gick det bra att sola.

Idag var det åter marknad och med tanke på alla anländande bilar, skulle det bli mycket folk idag. Ingemar föredrog att stanna hemma och jag gick iväg tämligen tidigt, innan det skulle bli alltför trångt. Här i Torrox är det verkligen kvalitetsmarknad och idag var det fler knallar på plats än någonsin.

Bortsett från några ”riv- och slitbord” var alla varor smakfullt exponerade och det var en skön känsla, att i lugn och ro kunna gå genom marknadsgatan för att kolla in, vad som var av intresse. Vid ett plantbord noterade jag, att det äntligen fanns basilika till salu. De färska jordgubbarna från Huelva lockade och jag gick runt för att se skillnad på kvalitet och pris. Vid ett bord kostade de 3 Euro/kilo och vid ett annat 3 Euro för ett halvt kilo. Visserligen var de sistnämnda något rödare, men var det värt priset? Jag gick en snabb runda nerför tvärgatan, där alla sydamerikaner har sina salustånd och stannade till en stund för att lyssna på indianernas musik, innan jag vände tillbaka, för att förse mig med ett och annat.

Ett stort nyskördat broccolihuvud och ett kilo jordgubbar, de sistnämnda för 3 Euro, var det första, som hamnade i en påse. Hos kryddhandlaren köpte jag en påse kryddblandning för fisk, som är lättvindigt att ha till hands. Hos en kvinnlig knalle inhandlade jag ett par mjukisbyxor i bra bomullskvalitet för 5 Euro till Ingemar. De är ju sköna att ha i bilen i. st. f. stela jeans. Åt mig själv hade jag sett ut ett par knäbyxor med midjeresår i skön skrynkelbomull för 6 Euro.

Under tiden, som jag hade handlat, hade tillströmningen av marknadsbesökare tilltagit avsevärt och nu var det svårt att ta sig tillbaka. Det kändes, som om jag var på väg åt fel håll, men till slut lyckades jag ta mig tillbaka till husbilen med jordgubbarna i behåll. Nu var parkeringen helt full. Ingemar kokade kaffe och efter en liten fikastund gick vi båda tillbaka till marknaden. Vi behövde köpa grönsaker och jag hade inte kunnat ta med mer i trängseln, utan att riskera att skada innehållet i påsarna. Vi tog emellertid en genväg till marknaden, så det gick fort. Vi gick helt enkelt strandvägen och vek in på tvärgatan, där marknaden fortsätter. Där kunde jag med en knippa plastpåsar i hand fritt botanisera bland de fina grönsakerna. Det gick fort och snart var vi på väg därifrån. Vi träffade en av de andra svenskarna, som också var ute och strosade och fick en liten trevlig pratstund, innan vi fortsatte till en servering, för att lugna ner magen med lite mat.

Jag var ganska trött efter allt travande på marknaden och la mig att sova en liten stund, medan Ingemar tog med datorn upp till hotellet. Han tyckte säkert att det var skönt att få surfa i lugn och ro ett tag, men säg den lycka, som varar beständigt! Efter en dryg timme kom jag efter och då var friden slut. Ingemar hade precis börjat defragmentera datorn, när jag kom och konstaterade att det skulle komma att ta minst en timme. En timme! Visst hade jag sagt, att jag ville skicka några E-mail? Jovisst, men…… Han konstaterade, att han kunde defragmentera datorn senare under dagen eller i morgon, varefter jag fick skicka mina mail. Vill ju inte tappa alla sociala kontakter! 


Den vackra hotellutgången med ornament från Al-Andaluz

Lågtryck och svåra oväder avlöser varandra i hela Europa, så vi har det verkligen mycket bra här i Torrrox vid Costa del Sol, även om temperaturen är ovanligt låg för årstiden. Västra Marocko, som inte ligger så långt härifrån har under den senaste tiden haft mycket svåra oväder och översvämningar, som har medfört 30 dödsfall. Ovädret orsakade dessutom en mycket omfattande brand i landets största oljeraffinaderi. Sydvästra Frankrike och norra Spanien hade oväder med 20 meter höga havsvågor och lamslagna kommunikationer.

Apropå Marocko, har man där avslöjat ett drognätverk, vilket medförde att 58 män inom säkerhetstjänsten arresterades. Stora resurser har satts in i Spanien/Marocko för att stävja narkotikaflödet. Mycket av drogerna i Sverige kommer även den vägen. Husbilar, som åker från Marocko varnas. Det har förekommit, att smugglare tejpar fast drogpaket under bilarna under överfärden till Spanien, för att senare kunna hämta dem. Den som lätt kan åka fast för smuggling blir alltså husbilsägaren.

Vi var inte speciellt hungriga på kvällen, så det fick duga med några ostkex och ett glas rödvin. Det är ju viktigt med antioxidanterna! Det blev ännu fler antioxidanter, nämligen varsin skål med de färska jordgubbarna, som smakade mycket gott till kvällens patiens.

Tisdag den 10 februari
Kraftiga oväder i Europa - nio svenska bilar i Torrox Costa
Ett par nätter har nattemperaturen legat på runt +12 grader, men i natt var den åter nere i +6,5 – 7,6 grader. Dagen blev åter solig och endast några dunlätta moln syntes vid horisonten under de tidiga morgontimmarna. Satt man i lä i solen, gick det att ha kortärmat, men skulle man gå en bit, var det långärmat som gällde i den kyliga vinden. När man tittade uppåt bergen, såg man hur de hotfulla snömolnen tornade upp sig.

Kraftiga oväder härjar fortfarande runt i Europa och när man tittar på satellitbilder, kan man se hur de mörka molnbankarna far runt i ett till synes evigt kretslopp. De borde ju upplösas någon gång. I Paris var man tvungen att stänga flygplatserna och på vissa håll i Frankrike förbjöd man långtradartrafik p g a den höga olycksrisken.

En väninna, bosatt i Västmanland, berättade, att det hade snöat så mycket, så det liknar vår barndoms vintrar. Jag förstår att alla barn har jätteroligt, för det hade vi också, när vi nästan försvann bakom snödrivorna. Min kusin berättade att i lördags hade man stängt flygplatsen i Oslo. Där hade det kommit en halv meter snö! Vi som befinner oss här i Torrox Costa kan inte klaga på vädret.


Det våras i husbilen

Vi är ju ”fritidsförvaltare” och idag blev det en mycket lat dag. Jag har tagit det lugnt och sovit ett par omgångar. Kroppen blir stel i blåsten och värker, med det vore värre hemma. Här riskerar man i varje fall inte att halka omkull! Undrar just, när forskarna ska komma på något bra botemedel för alla oss som är väderkänsliga? 

Vi är nu nio svenska bilar som står här på parkeringen. Roligt med lite lättsamt prat här och var emellanåt! Hoppas att det går att locka ut ”spelgänget” i solen med sina instrument!

Idag förbarmade sig Ingemar över datorn och gick till Wi Fi-zonen på hotellet för att defragmentera den. Han passade på, när jag sov en stund och det har jag förståelse för. Annars hade jag kanske börjat prata om att få skriva igen!

Vi tog en längre promenad i den nu ljumma vinden på eftermiddagen för att leta efter en ”Lavenderia” och en frisör. Det börjar bli brist på lakan och handdukar, så det är dags att tvätta. Nu visade det sig, att tvättinrättningen bara har öppet 09.00 – 13.00 och det var sen eftermiddag. Antingen får vi gå tillbaka i morgon eller också får vi vänta tills vi kommer till Fågelparken, där det lär finnas tvättmaskiner. En frisör hittade jag också, men det visade sig att jag hamnade mitt i en skönhetssalong och då var det nog risk att jag även skulle göra fettsugning. Nog för att det skulle behövas, men…….! Letar nog upp en annan frisör i morgon.

Onsdag den 11 februari
Damfrisörer och spelemän - en gammal Köpingsbo
Det blev åter en strålande vacker dag med en sol, som gjorde sitt bästa för att värma våra tidigare så stelfrusna kroppar. Nåja, alla tycker inte att det har varit så kallt, men vi har varit glada över våra fleecejackor under de senaste månaderna. När det under en lång period regnade som värst, köpte jag röda fleecejackor åt oss, som det riktigt strålade energi från.

Ingemar kände sig lite hängig och passade på att sova en liten stund efter frukost, medan jag promenerade iväg för att leta efter en frissa. På en tvärgata till strandpromenaden fanns en helt vanlig liten frisersalong. Här behövde jag inte riskera fettsugning! Däremot blev jag mycket väl omhändertagen med en sällan skådad noggrannhet. Mina ostyriga lockar låg snart i drivor på golvet och jag insåg, att det var mer än välbehövligt med en klippning. Den kvinnliga frisören var vänligheten och lugnet självt och det märktes att hon stortrivdes med sitt arbete. Hennes dotter gick tydligen i lära hos sin mor och var även hon mycket intresserad av sitt framtida yrke. I samförstånd kom vi överens om en lämplig färg, som appliceras i form av breda slingor i mitt hår. De båda kvinnorna arbetade under nära två timmar och vi blev alla tre mycket nöjda med resultatet. Dottern trodde att jag hade permanent i håret, men hennes mamma påpekade att fallet i mitt hår var naturellt. Den här frisören kan jag varmt rekommendera.

Kvällen kom att bli en oförglömlig upplevelse. Vi var på väg till den speciella kinesiska affären på andra sidan gatan för att köpa ett par småsaker, när vi på väg hörde sång och musik. Vi har ett gäng svenska spelemän på parkeringen och ikväll hade de satt sig bakom husbliarna för att musicera.


Vilken härlig kväll!

Vi skyndade oss att handla, hämtade varsin stol och ett par glas rödvin och införlivade oss därefter med gänget, som satt i en cirkel i gröngräset. Jag kände mig skönt varm inombords och märkte samtidigt, hur mycket jag hade saknat det här livet. Det är något speciellt med folkmusikkretsar. Där är alltid alla välkomna och ingen behöver känna sig utanför. Alla deltar på sitt sätt med att spela, sjunga, tralla med i melodin, klappa takten eller bara lyssna och allt är kravlöst. Vilka duktiga spelemän och sångare! Dragspelstoner, spröda gitarrackord och ljuva stämmor fyllde luften. Vi försökte alla sjunga med i texterna efter bästa förmåga. Ibland blev det bara ett lallande, men vad gjorde det?

Vilken härlig kväll! Här satt 11-12 svenskar och hade en riktig myskväll. Lockade av dragspelstonerna kom ett par holländare förbi och genast möttes de av ”Tulpaner från Amsterdam”. Många minnen av allehanda slag väcktes under den här helt underbara kvällen. Olle sjöng/reciterade på ett mycket gripande sätt ”Evert på Kalvö” – författare okänd. Tack alla spelemän och sångare för en oförglömlig kväll!

Det hände något överraskande under den här musikstunden. En kvinna i ringen reste sig, kom fram till mig och sa: ”Jag tror, att jag känner dig: Varifrån kommer du?” Det visade sig snabbt att hon hade rätt. Vi hade bott i samma stad, där hon på den tiden hade en damfrisering och alltså hade skött om mitt hår. Efter 35 – 40 år möttes vi nu i Torrox i Spanien av alla platser. Ännu ett bevis på att världen är mycket liten.

Torsdag den 12 februari
Den gäckande fågeln - 80% luftfuktighet - sommarkänsla
Idag kändes det som en skön sommardag i Sverige. Solen värmde och vinden var knappt märkbar. Människor strosade barfota i vattenbrynet och några enstaka badade, men det var nog i kallaste laget.

Jag kände hur smutstvätten började kasta ilskna blickar på mig. Det medförde, att Ingemar bar vatten, medan jag började tvätta upp en del. Torkvädret var det ju inget fel på, trodde jag. Det visade sig emellertid att trots att solen sken, var det så hög luftfuktighet, att det var svårt att få allt torrt. När Ingemar tittade på hotellets barometer, visade den en luftfuktighet på 80 %.

Vi är nu 11 svenska husbilar på den här otroliga fricampingsplatsen. Vi trivs allt bättre och det kommer nog att bli svårt att slita sig härifrån, men avskedets stund måste nog komma snart. Vi har räknat med att åka till Granada och just nu ser vädret ut att bli stabilt de närmaste dagarna, om man bortser från att det kommer att bli lite lägre temperaturer såväl dag som natt, men vad gör det för ett par dagar? Idag både åt vi och drack kaffe utomhus. Vem kan sitta inne en högsommardag? Jag satte mig och slappade i solen ett tag, medan Ingemar satt bredvid och löste sudoku.

Den välsjungande fågeln förgyller fortfarande vår tillvaro och jag önskar, att jag kunde spela in den vackra sången. Vi har tidigare bara sett fågeln på avstånd i träden, men idag kom det en hel liten klunga, som landade på marken, där de började picka i sig något ätbart. De såg ut som ett mellanting mellan starar och mindre, lite tillplattade koltrastar. Benen var svagt orangefärgade och näbben var ljust gul. Jag fick fram kameran och försökte så tyst som möjligt dra upp nätgardinen i det lilla köksfönstret för att kunna ta en bild. Tyvärr! Det lilla, knappt hörbara knäppet räckte för att skrämma iväg samtliga.

Bröd, ost och diskmedel började ta slut och vi gick iväg till Mercadona. Ingemar kom på, att han kunde gå till tyska bageriet för att köpa ett grovt bröd, medan jag handlade. Tanken var god, men bageriet hade stängt för dagen, så vi fick nöja oss med en nybakad baguette.

Vi hade köpt en flaska champagne, som jag gick för att lämna till spelmansgänget som tack för gårdagskvällen och blev sittande hos Birgitta och Olle ett bra tag. De talade om att vi kanske skulle försöka få ihop alla svenskarna, för att gå till hotellet nästa kväll och titta på showen. Visst vore det roligt! Ingemar och jag står inför ett uppbrott och kommer snart att åka vidare mot Granada och därefter förmodligen mot Portugal, men en dag mer eller mindre spelar ju ingen roll, när det nu äntligen är vackert väder. Tack för en mycket trevlig stund Birgitta och Olle!

Till Del 3