Spanienresan 20081128 - 20090404

Del 3 Granada, Algarve, Torrevieja, Camarague, Isny och hemåt

 

Fredag den 13 februari
Hastigt uppbrott - Granada nästa
Uppbrottet kom fortare än vi hade anat. Även om termometern bara visade på +7,3 grader, var det en vacker morgon. Vi tog en snabb promenad och passade bl.a. på att köpa bröd i det nu öppna tyska bageriet. När vi kom tillbaka gick ryktet som en löpeld. En nyuppsatt förbudsskylt fanns nu vid infarten till parkeringen = inga husbilar. Visst, vi hade blivit väl många, men som några sa, skulle vi gärna betala en summa för att få stå på den mycket stora parkeringen. Så fungerar det på många platser i Tyskland. Orten tjänar trots allt en hel del på alla husbilsgäster och 100 – 120 människor mindre kommer att märkas både i affärer och på restauranger. Det här förbudet kommer inte att fungera, när de spanska husbilsägarna kommer till helgerna.

Det blev en lite hastig upplösning, när den ena bilen efter den andra gav sig iväg. Många funderade över, vart de skulle ta vägen. Vi skulle i vilket fall som helst ha åkt idag eller i morgon och hade redan allt packat och klart. Efter att ha bytt några ord och sagt adjö här och var, gav vi oss iväg mot vårt nästa mål, nämligen Granada, som ligger uppe vid Sierra Nevada. Vi åkte kustvägen N340a i riktning mot Almeria och kom så småningom in på E15/A7 mot Montril, för att lite senare åter komma in på E15/N340 med skyltar mot Montril/Granada/Almeria/Solobreña. Några husbilar hade gett sig av mot Solobreña och från vägen såg vi en hel del fricampare på ett stort öde fält utanför några odlingar.

Vägen slingrade sig allt högre utefter bergssluttningarna och det började kännas i öronen, att vi var på hög höjd. Vi hade sett de höga snötäckta bergen från kusten, men nu hade vi dem alldeles intill oss.

Vinter och vår
 

Vi befann oss nästan 1000 meter över havet i det höga bergsmassivet Sierra Nevada. Vi for vidare på E902/N323 i riktning mot Granada, högstbelägna byarna på Sierra Nevadas södra sida. Det hade varit intressant att åka en tur åt det hållet, men vi beslöt att fara raka vägen till Granada.

Nära snön på Sierra Nevada
 

Vi ville se Alhambra och navigatorn var inställd på en ”ställplats” som skulle finnas där uppe. Efter en liten felkörning, då vi i st. var på väg till skidorter i Sierra Nevada, lyckades Ingemar vända och vi kunde fortsätta åka den lite smalare vägen, som klättrade upp mot Alhambra. På bergsidan såg vi här och var grottboningar.

Vi kom snart till Alhambraområdet, som visade sig vara mycket stort och ganska förvirrande, när det gäller parkeringsplatser, åtminstone, när man kommer med husbil. Vi hade hoppats på att kunna stå på ställplatsen, som vi mycket riktigt hittade, men det visade sig att det inte fanns en enda bil där och dessutom ville man ha ca 230 kronor för en dag. Även om det hade varit bekvämt att vara nära Alhambra nästa morgon, tyckte vi att det var väl mycket för att stå på en helt öde plats uppe i bergen utan bevakning. Ingemar ställde in navigatorn på en campingplats nere i stan och en stund senare hade vi checkat in på Camping Reina Isabel, där det kändes lite tryggare att övernatta. Utanför campingen stannar bussar, som åker in till centrum och därifrån kan man åka ännu en annan buss vidare till Alhambra, så det kommer säkert att ordna sig.

Lördag den 14 februari
En minnesvärd dag i Alhambra + flera oturliga händelser
Även om det bara var drygt + 6 grader på morgonen, var himlen  klarblå, så det bådade för att det skulle bli betydligt varmare frampå dagen. Vi beslöt oss för att ta husbilen till Alhambra och parkera på buss- och husbilsparkeringen. Idag var det inte lika tomt som igår. Efter en snabbfika promenerade vi iväg nerför en lång lätt sluttande backe för att komma till kassan. Vi hade inte skaffat några förköpsbiljetter, eftersom det inte var högsäsong. Det fanns ett flertal kassor, med olika information. Lite diffust var det och inte lätt att hitta tillrätta. Tur nog fanns det gott om personal, som villigt hjälpte alla förvirrade besökare. Snart stod en beväpnad men leende Securitasvakt bredvid oss. Trodde hon att ett par fritidsforskare årgång äldre skulle forcera ingången utan biljett? En annan kvinnlig anställd hjälpte oss och snart stod vi med varsin reducerad biljett i handen och blev uppmanade att skynda oss in, för vi skulle på en visning i palatsen kl. 11.00 och det var inte många minuter kvar. Här var det ordning och reda och bara ett visst antal besökare släpptes in vid varje tillfälle.

Tur nog var vägen ordentligt utmärkt, för vad man inte hade talat om, var att det var ganska långt att gå genom åtskilliga trädgårdar, innan man nådde fram till rätt palats, där insläppet skulle ske. Minuterna pinnade iväg och hur många gånger vi fick visa våra biljetter, innan vi blev insläppta, vet jag inte. Här lämnades inget åt slumpen. Snart stod vi i alla fall tillsammans med åtskilliga andra besökare och väntade på att bli insläppta i ”Palacio de Carlos V” = Karl V;s renässanspalats. Till slut blev vi godkända och fick komma in i det första palatset. Vi hakade emellanåt på en engelskspråkig guide, som på ett utmärkt sätt lotsade oss genom palatsen. På egen hand hade det varit lätt att gå bort sig.

Alhambra, som finns med på världsarvslistan, är världens bäst bevarade arabiska medeltidspalats och världens kanske mest besökta kulturminnesmärke. Det är en storartad skönhetsupplevelse och byggnationen är väl värd ett besök. Sportskor är att rekommendera och man behöver ha tämligen god kondition. Alhambra, som är omgärdat av en hög mur med många insprängda torn, är en samling palats och andra kungliga boningar, trädgårdar, gårdar, en stor alcazaba = fästning, den delvis utgrävda äldre stadsdelen. Den kungliga vägen gick rakt genom staden, där det en gång bodde drygt 5.000 människor.   

Lite kort historia, som jag sätter på pränt, eftersom minnet är gott men numera dessvärre kort. I början av 700-talet invaderades Spanien och därmed även Granada av morerna. År 1232 blev Granada huvudstad i nasridernas rike och då påbörjades även byggnationen av Alhambra. En storhetstid varade nu fram till slutet av 1400-talet och staden kom att vara ett kulturellt centrum för konstnärer, köpmän, filosofer och vetenskapsmän. Under tiden intog de kristna trupperna vartefter det nasridiska riket och år 1492 överlämnades slutligen Granada till de katolska kungarna Fredinand och Isabella, varefter konst och arkitektur kom att få mer västerländsk prägel.    

Under den här blomstringstiden skapades enastående vacker morisk konst och arkitektur och allt fullkomligt flödade av valvbågar, stuckverk och kalligrafi. Vid utsmyckningen av Alhambra använde man sig av enkla material som gips, trä och kakel. Avbildning är strängt förbjuden i islam, så därför begränsades utsmyckningen till ornament, där man i stället för bilder beskrev sin värld på detta sätt och på ett utsökt sätt kombinerade geometriska, florala och kaligrafiska motiv, som knöts samman i de vackraste geometriska mönster. Det hela kompletterades med ett otal små, färgstarka och glaserade azulelos = kakelplattor. Bilderna här får till stor del tala för sig själva.

Ett utsökt vackert arbete i stuck, kalligrafi och azelejos

Porlande vatten i vacker grönska

En av de vackra innergårdarna
 

Utvändigt ser Alhambra, som även kallades ”den röda borgen”, ut som en ganska tråkig och karg fästning, men invändigt flödar skönheten, som man med varsam hand har försökt ta fram och i viss mån återskapa efter långa tider av förfall.

Vad som genomsyrar allt innanför murarna är ljus, vatten, rymd, otroligt vackra utsmyckningar, underbart mjuka och fantasifulla trädgårdar och gårdar, där man överallt hör porlande vatten och kvittrande fåglar.

Patio del Mexuar - rådhussalen

Här befinner man sig vid själva tröskeln till hela palatsområdet. Svårt att inse, eftersom allt består av slingrande vägar och gångar, som leder till nya gårdar med omkringliggande rum. i rådhussalen höll sultanen möte med sina mnistrar.

Trätaket i "Sala de Embajadores" - ambassadörssalen

Det kupolformadde taket i olikfärgat cederträ, består av 8- och 16-uddiga stjärnor. De drygt 8.000 bitarna är alla numrerade, så de kan sättas fast på samma plats, om de skulle falla ner. Taket skildrar islams sju himlar.

Patyo de Arrayanes - myrtengården

 
Den spegelblanka dammen är omgiven av myrtenhäckar, där den vackra arkaden speglar sig som utsökta spetsar. På kortsidorna vilar rundbågarna på smala marmorpelare. I en förstoring av bilden kan man se hur exakt det utsökt vackra stuckarbetet återspeglas.

Vinporten

Porten, som man förvarade vin i, ingick en gång i en mur, som skilde palatsområdet från bostadkvarteren. Nu för den ut till torget framför fästningen.

Patio de los Leones – Lejongården

Detta palats var sultanfamiljens privata område, där den bästa svalkan fanns på sommaren. Tyvärr var brunnen med de tolv lejonen under renovering. Lejonen är annars en symbol för bl.a. zodiakens tolv tecken och klockans 12 timmar. Runt hela gården löper smala kolonner, som bär upp ett mästerverk av småskalig stuckatur.

Framför det lilla vackra bönerummet

Ett överdåd av mycket vackra stuckaturer

Lägg märke till den vackra kalligrafin

En typisk båge från nasridtiden

Visst är ornamenten vackra!

Ännu ett prov på morernas konstutövning

Vilka fantastiska konstnärer det fanns!

Ett sista prov på vackra detaljer från Alhambra

Är man i Alhambra, bör man om möjligt gå upp i ett av alcazabas – fästningens – torn, för att beundra den storslagna utsikten över Granada, Sierra Nevada, den gamla arabiska stadsdelen Albaicin och grottbostäderna på Sacramonte. Hela landskapet flödade nu i sol och temperaturen hade stigit till drygt +23 grader. Vad jag undrar över, är hur människorna, som förr i tiden var avsevärt kortare än nu för tiden, upplevde att kliva uppför de höga stegen i stentrapporna.

Utsikten över Albaicin och Sacramonte

Vi gick nu i rask takt tillbaka förbi alla palats och den gamla delvis utgrävda staden för att komma fram till Generalife, med dess palats och många grönskande trädgårdar, som en gång var sultanfamiljens sommarbostad. Odlingarna i omgivningen försåg på den tiden hela Alhambras stad med färska grönsaker. Flera av trädgårdarna var idag inte tillgängliga, eftersom de höll på att ställas i ordning. Här finns även en stor utomhusscen, där det årligen hålls en dans- och musikfestival, samt åtskilliga flamencouppvisningar. I Generalife finns det flera torn i ringmuren och är man i Granada, så är man och då vill man kanske se utsikten även från det här hållet. Tur nog fanns det räcken och en stödjande hand från sambon, för nu protesterade min kropp högljutt mot ytterligare motion.

Vi hade emellertid upplevt några timmar, som varit fyllda av många skönhetsupplevelser, som lämnat ett bestående intryck i minnets snirklande vrår. Aldrig hade jag kunnat ana, att den långsluttande backen tillbaka till husbilen var så lång. Vi hade skönt nog gjort vårt besök tidigt under dagen, för nu strömmade det till massor av människor, som säkert skulle få köa länge, innan de blev insläppta. Jag kastade nog lite medlidsamma blickar på en kvinna vi mötte iförd mycket spetsiga skor med smala höga klackar. Snyggt, men knappast lämplig fotbeklädnad för sådana här turer.

Det var fortfarande mycket varmt ute, när vi åkte tillbaka mot campingen. Vår spanska gasolflaska var tom och helt nära skulle det finnas en affär, där man kunde byta flaskan. Det var lördag och det visade sig, att man hade stängt för helgen, så det var bara att åka tillbaka. Vi kom in på en smalare enkelriktad gata, där bilar var parkerade på ena sidan. En bil hade dock ställt sig på motsvarande sida med ena hjulparet på trottoaren och det andra på gatan. Vi kom nästan förbi, bortsett från att Bamse – vår husbil – lyckades nudda en backspegel på en parkerad bil, som med ett klirrande for i gatan. Det var bara att skriva en lapp och sätta på rutan, innan vi åkte hem.

Väl hemma visade det sig att elen inte fungerade, så Ingemar fick gå till receptionen ett par gånger för att få hjälp. När gasolen i den spanska flaskan tog slut, kopplades det automatiskt över till den tyska flaskan, som står bredvid. Den har använts emellanåt, när gasolen har trutit under den kalla vintern och idag visade det sig, att även den var slut. Ingemar tog nu fram och kopplade den svenska fulla flaskan, som stod i skuffen. Puh!

På campingplatsen finns mycket höga träd, som man tydligen aldrig hade beskurit. Nu fanns en lift på plats och ett par unga män med motorsågar kapade med stor iver ner de högt belägna grenarna och skar dem i småbitar. Detta höll man på med tills sent på kvällen. Vilket oväsen! Alla campinggäster skakade på huvudet. Tur att det finns öronproppar! Dessa träd har dessutom lämnat mängder av ulliga frökapslar på marken som frenetiskt klibbar sig fast på skorna och jag vet inte hur många gånger vi dammsög. Tro inte, att man hade städat husbilsplatserna!

Jag plockade ihop all samlad tvätt, för att tvätta i en av de uråldriga maskinerna. Den stora tumlaren fick vi köra två gånger, innan tvätten blev någorlunda torr. Påslakan fick vi vara utan. De var alltför våta och fick torka ute. Tvättstugan var allt annat än ren. Det är verkligen skillnad på campingplatser.

Medan Ingemar fixade en del utvändigt, tänkte jag passa på att kalka av vattenkokaren med någon form av avkalkningstabletter, som vi hade köpt tidigare. Det skulle väl inte vara så svårt, tänkte jag, la i en halv tablett, hällde i vatten och satte det hela på kokning. Snart hördes ett fräsande ljud och ett vitt skum, som bara växte, vällde ut över diskbänk, spis och avställningsytor. På en av gaslågorna stod en kastrull med potatis, så det var bara att snabbt stänga av gasen och börja torka upp skummet. Vattenkokaren, som fortfarande innehöll en del av det heta avkalkningsvattnet, ställde jag tillfälligt ner på golvet. En olycka kommer sällan ensam. Kort därefter råkade jag komma åt vattenkokaren, som välte. En del av det heta vattnet kom på min fot och resten fördelade sig i en pöl på heltäckningsmattan. Nu var det bara att göra rent mattan. Därefter slog jag av någon underlig anledning ena handryggen hårt mot träet på ett skåp och fick ett rejält blåmärke. Efter allt detta beslöt vi oss för, att vi skulle stanna inomhus i lugn och ro under resten av dagen.

Jag kokade kaffe och slog upp varsin liten konjak, som kändes välbehövlig efter dagens vedermödor. Då dök det upp en liten trevlig spansk familj på tre personer. Kvinnan hade varit i England 4 månader, när hon var 10 år och kunde fortfarande prata en hel del engelska. Det visade sig att det var hennes bil, som vi hade kört på, men hon var långt ifrån upprörd. Vi beklagade det hela och bad om ursäkt. Dessvärre hade någon annan kört på hennes mans bil tidigare under dagen. Alla försäkringspapper skrevs och vi hade en gemytlig stund tillsammans.

När motorsågskillarna äntligen hade tröttnat för dagen, började en hundkonsert utan dess like. Det var många spanjorer på campingen, som hade hundar av alla de slag och i alla storlekar. En pyttehund, som var så liten, att den knappast syntes, gjorde sitt bästa för att sätta de andra fyrbenta jyckarna på plats och ta över kommandot. De övriga böjde nackarna för att komma ner på marknivå och kunna se, vad det var för ett kryp, som gnydde. En och annan medlidsam blick mötte den lille, som snart hissades upp i bärselen av husse. Den vackra kören fortsatte att sjunga i alla tänkbara stämmor. Uppe på en gångbro stack en större hund fram huvudet och ylade med som bakgrundsljud. 

Söndag den 15 februari
En återhämtningsdag
Vi var båda ganska trötta efter gårdagens mycket givande, men samtidigt ansträngande upplevelser och beslöt oss för att stanna på campingen och bara ta en återhämtningsdag. Skönt, för mina vader protesterade bara de hörde ordet Alhambra. Det hade varit intressant att se den gamla arabiska stadsdelen Albaicin och även grottberget Sacromonte, men det får nog vänta till ett eventuellt senare tillfälle. Både kropp och själ behöver en paus ibland och man måste även kunna smälta allt vi möts av.

Visserligen var det ganska stökigt på campingplatsen även idag, eftersom de unga männen åter var igång med sina motorsågar. Bortsett från en kortare siesta underhöll de oss under hela söndagen. Man vänjer sig dock vid det mesta och det finns öronproppar, som i alla fall stänger ute en del oljud. Trots motorsågarna somnade jag gott ett par gånger under dagen. Säg sedan att det inte är jobbigt att vara fritidsförvaltare!

Ingemar gick till receptionen för att få Internetuppkoppling för en dag, medan jag, som hade fått blodad tand, ägnade mig åt att läsa en del om spansk/arabisk historia, arkitektur och konst. Synd bara, att man inte kommer ihåg allt! När Ingemar väl fick Internet att fungera, forskade han en hel del om Portugal, dit vi så småningom kommer att bege oss, la in nya husbilsplatser m.m. Jag passade på att laga lite extra god mat av resterande kycklingdelar i frysen och kvarvarande grönsaker. Det blev en improviserad kycklinggryta med currysmak. I morgon är det måndag och då är det dags för färska grönsaker.

Måndag den 16 februari
På jakt efter flamingos vid fågelsjön Fuente di Piedra
Det var bara +2,3 grader tidigt på morgonen, disigt och lätta moln. Medan jag duschade, skrev lite, gjorde i ordning inne i bilen och tvättade upp ett par skjortor och tröjor, gick Ingemar till gasolaffären för att fråga, om de kunde byta vår spanska flaska. Det gick bra, men han fick gå tillbaka till campingen för att låna en skottkärra att skjutsa flaskorna på. Tröjorna och skjortorna var tvättade, men jag tänkte skölja dem i campingens tvätt- och diskavdelning, medan Ingemar fyllde på vatten och tömde toan. Sköljningen tog tid och händerna blev iskalla. Det fanns nämligen bara iskallt vatten i kranarna och det kom bara 2.3 dl för varje tryckning. Puh!

Idag åkte vi vidare i riktning mot Antequera och El Torcal, där vi var förra året. Navigatorn ställdes in på Fuente di Piedra och vi åkte in på A44/E902 mot Jaen, för att därefter ta avfart A92G mot Malaga/Sevilla. Efter ytterligare en avfart dök det välkända berget nära Antequera upp och snart körde vi in i den lilla staden Fuente di Piedra, vid vars utkant fågelsjön Laguna de Fuente di Piedra ligger. Det var ganska kyligt i luften och helt klart för tidigt för flamingos, som övervintrar i Afrika. Förra året såg vi hela tiden flamingos på ett flertal platser både i Spanien, Portugal och Frankrike, men under den här kalla vintern har de helt förståeligt stannat kvar i varmare trakter. Många änder, sothöns och styltlöpare fanns dock i sjöarna, som påminde en del om området vid Kvismaren hemma. Jag passade på att föreviga ett par av de små iris som blommade.

Vårblommande iris

Färden gick nu vidare mot Sevilla och Dos Hermanos, där vi letade upp en plats i ett lugnt bostadskvarter, där vi övernattat tidigare. Vi var ganska trötta och efter en matbit somnade vi gott.

Tisdag den 17 februari
Mot Huelva och Portugal - "Camping Rio Formosa" vid Tavira - samvaro med husbilsvänner - blommande mandelträd
Det var ett öppet, leende och vårlikt Sevilla vi åkte i utkanten av idag på morgonen och det vilade en fridsam stämning över landskapet. Allt liknade en mycket vacker majdag hemma i Sverige. I en rondell blommade massor av små cyklamen i olika färger. Livliga svalor korsade himlen och en och annan stork svävade fram på utbredda vingar i den ljusa skyn. En rovfågel susade tyst fram på jakt efter lämpligt byte. I en grund vattensamling stod en grupp hägrar och spejade ut över nejden.

Ute i olivlundarna är det full aktivitet. Man skördar oliverna ända in i mars. På vissa håll beskär man träden och eldar upp resterna. En del kör runt med harv för att luckra upp jorden. Det grönskar ute på åkrarna och några bönder harvar jorden för senare sådd. I trädgårdar sår man och sätter grönsaksplantor.

När vi på förmiddagen åkte mot Huelva visade termometern på +10,4 grader. Mandel- och körsbärsträd hade slagit ut i full blom och lyste som skira slöjor i naturen. Mimosan och den gula ginsten har börjat blomma och efter vägkanterna lyser nu många olika vilda blommor i vackra färger. I mitten av motorvägen växer mängder av kraftiga oleanderbuskar, som dock inte blommar den här årstiden. De vita ginstbuskarna flödar av små vackra blommor. De finns i mängder här och jag tänker på hur dyr en enda liten kvist är hemma.

Ibland kantas vägarna av cypresser

Här odlas de goda jordgubbarna från Huelva

Vi borde kanske satsa mer på solceller

Vägen till Portugal var inte lång och snart åkte vi över bron, som skiljer de båda länderna åt. I San Antonio stannade vi för att fylla de tomma gasolflaskorna, innan vi åkte vidare till Tavira, där vi letade upp vännerna Eila och Ingemar, som bodde på den nya campingen Rio Formosa. Vi beslöt oss för att stanna ett par nätter, innan vi skulle fara vidare.

En vårhälsning till alla våra vänner

Onsdag den 18 februari
En stilla dag på campingen
Idag blev det en vilodag igen. Nu har det varit mycket vackert väder under en längre tid. Solen är varm, men kvällar och nätter är kalla.

Ingemar tog en cykeltur tillsammans med grannen Ingemar för att se sig om i trakten. Förra året åkte vi nästan bara igenom Travira. Jag tvättade upp några plagg och satt sedan i solen och pratade med Eila tills männen kom tillbaka.

En stor förpackning köttfärs pockade på att bli omhändertagen och den förvandlades under eftermiddagen till köttfärsbiffar för framtida bruk. Vi tittade på några nytagna bilder och jag skrev färdigt reseskildringen från Granada. Ingemar satt och arbetade lite vid datorn, medan jag sov en dryg timme.

Framåt kvällen gick vi upp till campingens barservering, där man har fri Internetuppkoppling, för att läsa e-mail och nyheter samt lägga in text och bilder i reseberättelsen. Med blandade känslor fick vi veta, att en av våra närmaste grannar har gått bort. Det var väntat, eftersom mannen varit svårt sjuk under en längre tid. Det är alltid en stor sorg, när en människa försvinner, men samtidigt en lättnad när denne slipper lida längre. Vi sände många varma tankar till berörda den här kvällen.

Torsdag den 19 februari
Alvor nästa och elverket på plats
Campingplatsen Rio Formosa, där vi nu har legat två nätter, är helt ny och har bara varit igång sedan i våras. Här är det jämförelsevis billigt att hyra en husbilsplats. Allt är välordnat och man har bra sanitetsanläggningar. Husbilsplatserna är rymliga och har stabilt grusunderlag. Det kommer säkert att bli bra, när träd och buskar har vuxit upp. Som det nu är, känns det nästan, som om man bor på varandra, men många människor trivs ju med det. I restaurangen finns en betaldator och man kan även ta med egen dator, för här finns en
Wi Fi – zon med ett snabbt nätverk. En stor miss är tyvärr den stora ekande matsalen, som mest påminner om ett naket restaurangkök med sina plastmöbler och nakna ljusa väggar.

Idag längtade vi efter att få röra på oss igen. Vi är nog lika frihetsälskande som fåglarna och hade beslutat oss för att flytta oss uppåt Algarvekusten för att göra egna små upptäckter. Ingemar hade något mycket målmedvetet i blicken och hörde absolut inte, att jag gång på gång bad att få stanna vid en av de många vita ginstbuskarna utmed vägen. Något senare förstod jag varför. Vid en liten affärsbyggnad i utkanten av Tavira stannade han. ”Nu ska vi köpa ett elverk”, sa Ingemar och försvann in i byggnaden. Detta med elverk har varit på tal länge och redan förra året var han inne i den här affären för att se på Hondas underverk för fricampande husbilsägare.

En liten gumma släpar hem ved

Efter några minuter kom han glädjestrålande ut igen och rapporterade att mannen i butiken kunde göra i ordning elverket på fem minuter. Klockan var nu nästan 13.00 och den unge mannen skulle ha siesta tills klockan 15.00. Problemet var att man inte tog kort i affären, utan vi var tvungna att åka till banken i staden för att ta ut pengar. Alltså kunde vi inte hämta elverket förrän efter klockan tre. Tid hade vi nu gott om och så småningom hittade vi banken. I Sverige vill man ju p g a rånrisken ha så lite pengar i kassan som möjligt. Hemma har så många bussförare blivit rånade och misshandlade att man har gått ifrån kontantsystemet på visa håll och man måste ha löst biljett eller kort i förväg för att åka. Såväl i Spanien som i Portugal betalar man direkt.

När vi kom tillbaka, körde Ingemar in och parkerade vid en liten ficka intill vägkanten mittemot affären. Med lite fantasi var lunchen snart färdig. Resterna av gårdagens ris blandades med tonfisk, dill och lite annat gott. Tomater, mozarella, basilika, olivolja och lite flingsalt förvandlades till en sallad.

Är det någon som vet, vad detta är för ört?

Nu hade vi fortfarande tid över för en promenad och bredvid oss bredde en backe med buskar och ängsblommor ut sig. Härligt! En sorts småblommiga liljor växte på höga stänglar. Vild gurkört växte på flera ställen. Humlor och bin av allehanda slag samlade nektar. Jag höll mig på avstånd från några stora, svarta och lite skräckinjagande insekter. Vi följde en ganska smal sandad stig, som löpte uppför backen och kom fram till ett rivningshus, lappat med masonit och bräder. Ett hänglås satt på en fallfärdig dörr. Vi vände tillbaka.

Nu var det dags för Ingemar att gå till affären för att hämta elverket, som skulle vara färdigt. Jag stannade för att hålla vakt vid bilen. Eftermiddagstrafiken tilltog alltmer och bilen gungade oroväckande varje gång en större bil åkte förbi. Efter en dryg timme kom en lyckligt leende Ingemar tillbaka med det nya elverket och en bensindunk, som han hade fått på köpet.

De här läckra jordgubbarna köpte vi på väg

Vårt mål för dagen var Alvor och vi kunde nu fortsätta resan västerut. För att komma fram innan solen skulle gå ner, åkte vi motorvägen. I Spanien är mesta möjliga mark uppodlad, men utefter kustområdet i Portugal brer mycket av orörd natur ut sig. Denna busk- och gräsvegetation med enstaka halvhöga träd är säkert fylld av svamp under hösten.

Snart anlände vi till den lilla kuststaden Alvor vid Algarvekusten och vi åkte ner mot Atlanten. Ingemar hade ställt in navigatorn på en husbilsplats nära havet. Mängder av välvårdade, låga och vackra palmer växte utmed vägen. Intill en större parkeringsplats mellan palmerna fanns ett stort obebyggt område. Där stod en del husbilar på flera ställen och även vi lyckades hitta en plats med grönska på marken. En bit ifrån oss fanns ett annat svenskt par, som vi pratade en stund med.

Vi hade bara 100 – 150 meter ner till Atlanten. Efter en snabb kopp kaffe begav vi oss ner mot Atlanten för att hinna ta en välbehövlig promenad utefter vattenbrynet. Vilken underbar strand! Det var som att öppna en turistbroschyr. Den mjuka strandlinjen med sin finkorniga vita sand bredde ut sig så långt ögat kunde nå. Det blev en njutningsfylld promenad i kvällningen. Synd att jag inte hade tagit med kameran, för solnedgången var mycket vacker. Här kändes det rofyllt att övernatta.

Fredag den 20 februari
Fiskehamnen i Alvor
Tidigt på morgonen vaknade jag av att jag frös. Vi hade inte satt på värmen och Ingemar sov fortfarande djupt. När jag tittade på utetermometern visade den på – 0,5 grader! När väl solen visar sig vid horisonten, stiger emellertid värmen snabbt. Inomhus var det bara +12 grader. Händer och fötter var iskalla, så jag satte på mig ett antal värmande plagg innan jag kröp ner i sängen igen. Inte frös Ingemar, när han vaknade lite senare! 

Himlen var även idag helt blå och det var vindstilla. Det kändes lite lyxigt att äta färska jordgubbar till müslin på morgonen, men vi hade ju köpt en hel låda. Efter frukost promenerade vi upp mot staden. Drygt 100 meter från platsen, där vi står parkerade, ligger stadens badhus. Vattnet i den stora bassängen håller plus 28 – 29 grader. Vilken lyx!

 Nere i hamnen låg långa, låga och mörkbetsade trähus, typ enkla kedjehus, där det visade sig att fiskarna höll till. Utanför husen satt fiskegubbarna och rensade fisk, lagade och knöt nya nät under tiden som de pratade och skrattade. Säkert berättade de fiskehistorier och jag kom osökt att tänka på Tore Skogmans visa om ”Storfiskaren”. Stora bläckfiskar låg på tork i solen bredvid ett par stora rockor, som höll på att bli rensade. Vi blev utskällda – eller välkomnade – av ett otal lösspringande hundar – som sannolikt varken hade sett schampo eller borste, så tilltufsade och smutsiga som de var.

Besök i Alvors fiskehamn

Hamnen i Alvor

Helt nära var det musik, liv och rörelse på den stora hamnplanen. Det visade sig vara några fritidsavdelningar, som hade anordnat en ”Barnens karneval”. Till ljudet av visselpipor och trummor travade avdelning efter avdelning uppför en backe mot stadens centrum och vi följde efter.

På den större affärsgatan i den lilla mysiga staden avvek vi från tåget och gick in på en cafeteria för att dricka café con leche. Här hade kvinnorna vid det här tillfället sitt bord och männen sitt. Decibel hade man tydligen aldrig hört talas om, för ljudnivån var obeskrivligt hög. Vi hörde i varje fall inte vad vi sa, utan fick mima, men det gick också bra.

Medan Ingemar försvann in i en bokhandel, passade jag på att gå in i en hantverksbod för att botanisera bland keramik m.m. Under tiden som jag försvann i mönstrens förtrollande värld, gick Ingemar till den närliggande Turistbyrån, för att få några broschyrer. Han kom tillbaka och talade om, att han hade hittat en bok, som han ville, att vi skulle titta på och berättade samtidigt att mannen i turistinformationen var mycket pratsam.

På besök i turistbyrån

Snart stod vi inne i lokalen och nog var mannen ifråga pratsam. Något som är bra i Portugal är att nästan alla kan prata mer eller mindre bra engelska. Den här mannen pratade och skojade en dryg halvtimme med oss. Samtidigt berättade han, att alla som arbetar med turistinformation inom området hade haft ett informationsmöte, där den kärva ekonomin hade dryftats. Om de ville behålla sina arbeten var de tvungna att sälja mer. Hoppas att vi bidrog lite till uppsvinget genom att köpa en mycket bra bok om vandringsleder i Algarveområdet. Att vi fick en annan bok om olika turer inom distriktet utan kostnad är något, som vi bör tala tyst om.

Gata ner mot hamnen i Alvor

Bröd, ost och vatten var slut, så vi fyllde på förrådet under ett besök i en mindre affär innan vi gick vidare ner mot det vackra hamnområdet. Om man inte tänker äta ute, får man absolut inte vara hungrig, när man passerar det här området. Fiskegubbarna kommer bärande på sin nyfångade fisk, som de lämnar direkt till restaurangerna. Utanför vid stora grillar står kockarna och tillagar maten. Tala om att det luktar gott! Idag hade jag redan förberett maten, men till slut blev vi så sugna, att vi stannade vid en mindre servering och beställde ett par toastados, en med ljuvligt goda sardiner och en med tonfisk. Visst orkade vi även maten hemma!

Senare på eftermiddagen tog vi en promenad utmed vattnet, då jag passade på att plocka några snäckor. 

Solnedgång över havet i Alvor

Lördag den 21 februari
Till Quarteira - Vilamoura
Idag blåste det lite småsnålt igen, även om det var skönt i solen. Idag tänkte vi åka tillbaka till Quarteira, för att se om det skulle gå att åka buss till Loule på söndag, när det stora karnevalståget skulle gå där. Det var inte så många mil vi skulle förflytta oss, så vi skulle hinna gå in till centrum i Alvor även idag. Jag hade sett på kartan, att det fanns en saluhall och till slut lyckades vi hitta den i en oansenlig byggnad. Det är roligt att handla i dessa saluhallar, där inhemska odlare saluför sina varor. Såväl potatis som lök var slut och det köpte vi hos en sympatisk äldre kvinna. Hon hade även pumpa, som jag köpte en bit och fick ett par tips på hur man lagar god pumpasoppa. I fiskavdelningen fanns det stora färska sardiner. Några av dem skulle senare komma att hamna i vår stekpanna.

Vilken sophantering!

I mitten av 1700-talet låg staden i ruiner efter en jordbävning

Det var rena folkvandringen ner till havet idag. Det är ju karnevalshelg, vädret är vackert och då vill man fira.

På eftermiddagen åkte vi åter några mil österut, passerade Quarteira och lyckades så småningom komma in på en stor öppen plan intill havet väster om Vilamoura, där det stod mängder av husbilar, även 3–4 svenska. Här träffade vi Mimmi och Karl-Anders, som vi hade mött under vinterns tidigare tur till Portugal. De hade nyss kommit från karnevalsfestligheterna i staden.

Vi beslöt oss alla fyra för att gå in till centrum lite senare för att sätta oss på en servering och prata en stund. Det visade sig att staden låg ganska öde och de flesta serveringarna hade stängt. Vilken skillnad mellan Spanien och Portugal! När man går ut på kvällarna i Spanien, stänger man i Portugal. Till slut hittade vi en mindre restaurang, där vi kunde sätta oss en stund. När klockan var 22.00 var det emellertid bara att vända tillbaka hem, för då var det bara vi och den närmaste familjen kvar.

Söndag den 22 februari
Karneval i Loule

Tidigt på morgonen, strax efter att solen hade gått upp och de flesta fortfarande sov, gick vi ut på stranden och vandrade. Jag plockade några snäckor. För övrigt tog vi det lugnt på förmiddagen. Strax efter klockan 12.00 träffade vi Mimmi och Karl-Anders för att gå till busstationen, varifrån vi skulle åka till Loule. Det verkade bli en varm dag, men vi tog ändå med en extra tröja, utifall det skulle bli sent, innan vi kom hem.

Bussen till Loulé gick klockan 13.00 och en dryg halvtimme senare klev vi av i stadens centrum. Avenyn i staden var avspärrad för karnevalen och en lång ringlande kö förde fram till biljettluckan. Mimmi åtog sig att ta första passet i kön för att köpa fyra biljetter a´ 2 Euro. Vi andra satte oss vid en servering för att få någon form av lätt förtäring. Jag brukar inte tycka om Coca-cola, men idag var den läskade tillsammans med en nybakad baguette med mycket god fyllning. De övriga åt varsin god grillad sandwich. Tiggarbarn strök omkring runt borden, men ville inte ha mat, när de blev erbjudna, utan de skulle ha pengar. Vi behövde aldrig byta av Mimmi, för det hade gått fortare att komma fram till biljettluckan än förväntat.

Enstaka grupper, som skulle medverka i karnevalståget började anlända och massor av åskådare strömmade även till från alla håll. Bäst att gå in tyckte vi, visade upp våra biljetter och gick uppåt den långa avenyn, som redan var kantad av människor. Det var gassande varmt i solen, men till slut lyckades vi hitta en halvskuggig plats. Karnevalsmusik strömmade ut ur stora högtalare, människor flanerade och många var utklädda. Vi noterade att påven med sitt schweizergarde var på plats. Inte visste jag att påven rökte!

Påven med sitt schweizergarde

Det var liv och rörelse och packat med människor överallt. Tiggarbarnen hade lyckats smita in, nu försedda med ett flertal färgburkar i sprayform innanför tröjorna. En del färg hade hamnat i ansikte, på hår och även på kläder.

Karnevalståget, som är det största i Portugal, skulle starta klocka 15.00 och då passera runt avenyn några gånger. Någon enstaka orkester och en grupp rödklädda drillflickor tjuvstartade. Tänkte på min dotter, som ett tag under sin tonårstid var drillflicka och skickligt paraderade framför en orkester i Köping åtskilliga gånger. Den praktfulla paraden kom så småningom igång och orkestrar och sambadansande grupper avlöste varandra. Vagnarna var mycket påkostade och vackert dekorerade. Det var hög klass på allt. Vagnen med de brasilianska, kroppsmålade och vackra sambadansande mulattflickorna glömmer man inte så lätt. Brandmännen hade härliga sambarytmer på sin vagn. Här fanns vagnar med en välgjord lejonkung, pandor, koalor, delfiner och iberiska lodjur. Allt var ögonfägnad och örongodis. Serpentiner, konfetti och mängder av små karameller ströddes över åskådarna.

Visst är flickorna läckra! Vilka vackra dräkter!


Ännu en vacker fjäderskrud

Wow! De två männen bestod av rytm och dans!

Pandamamman med sin unge

Australien med koalor

Flera sambadansande flickor

Vilka rytmer!

Vilka vackra flickor, dräkter och dekorationer!

Ännu en sambagrupp

Drake i karnevalsstämning!

Barn från en av Portugals f.d.kolonier - Angola

Ännu en bild på de vackra flickorna!

När karnevalståget hade passerat en gång, tyckte vi att det räckte och beslöt oss för att försöka ta oss tillbaka för att leta upp bussen till Quarteira. Det var trångt och svettigt att ta sig genom den täta folkmassan utmed avenyn, men till slut kom vi ut och efter lite letande hann vi i lagom tid fram till busstationen, innan bussen skulle gå. Vi var alla fyra ganska trötta, när vi kom hem och en och annan av oss somnade direkt. Bakom husbilsplatserna löper en smal väg, där det står en del fallfärdiga, provisoriska hus. Enligt Mimmi bor det afrikaner här och det stämmer förmodligen, för här fortsatte man att fira karneval i buskagen. Jag vaknade emellanåt till de afrikanska rytmerna och ännu strax efter halv tolv på natten hördes prat, glada skratt och musik. Hoppas att de hade trevligt!

Måndag den 23 februari
Till Pedras d´el Rey
Idag tänkte vi sakta åka österut till Pedras d´el Rey, där vi stod några dagar förra året. Det har nu varit strålande vackert väder under en längre tid och så var det även idag. Vi gick en tur på stranden och tittade länge på en inhemsk kvinna, som klättrade bland stenarna i ett rös ute i havet, där hon bröt loss och plockade en del av dagens mat från havet.

Vi blev sedan sittande länge med förmiddagskaffet tillsammans med de andra två svenskarna. Mimmi och jag kom in på alternativterapier m.m. och hade samtalsämnen för en lång stund. Vad männen dryftade vet jag inte. Det får förbli deras hemlighet. Tack Mimmi och Karl-Anders för trevlig samvaro tillsammans med er!  

Det är åtgång på maten, för idag fattades det åter en del i skafferiet. Eftersom vi tänkte åka motorvägen i riktning mot Pedras d´el Rey, hade vi inte långt till Lidl, som ligger i utkanten av Loulé och där gick det bra att fylla på förrådet. Här hade man t.o.m. nybakat bröd, vilket inte är så vanligt på Lidl. Däremot saknade jag den goda juice, som vi har köpt hela vintern och dessutom letade jag länge bland alla mjölkprodukter för att hitta en lämplig yoghurt, som går att blanda i morgonmüslin och kanske även göra tzatsiki på. Fann bara de små portionsförpackningarna med surt och magert innehåll, men de fick duga.

Sträckorna är inte långa på Algarvekusten och snart närmade vi oss Pedras d´el Rey, men tog först en avstickare till det närliggande Santa Luzia. På håll såg vi några husbilar, men vi fortsatte till vårt tänkta mål för dagen. Här var det nästan ont om parkeringsplatser idag, men vi lyckades lirka oss in. Några svenska bilar såg vi inte, däremot en norsk.

När solen lyser, laddas batterierna till solpanelen på taket bra, men idag testade Ingemar i alla fall elverket en kort stund och det verkade fungera tillfredsställande.

Tisdag den 24 februari
En dag på stranden - storbråk mellan hundägare
När gryningsljuset började ge sig till känna, vaknade jag. Ingemar sov fortfarande, så jag drog för draperiet i sovavdelningen, tog fram kikare och kamera, drog bort de täckande plisségardinerna framme i bilen, samt öppnade ett fönster, trots att det bara var +6, 4 grader ute. Jag ville se soluppgången och vara med, när naturen vaknade. Framför mig låg marsklandet, där det nu nästan var helt torrlagt. Fram på eftermiddagen kommer tidvattnet att se till att lagunerna åter fylls med vatten, så de nästan ser ut att vara ett med havet.

Marsklandet under flod

Marsklandet under ebb

Flera plogar med långbenta och långhalsade flyttfåglar drog fram västerut. Jag hade inga glasögon på mig och de var på så långt avstånd, att jag inte kunde se om det var svanar, flamingos, storkar eller andra långhalsade fåglar. Den ovanligt kalla vintern här söderut har nog gjort att många flyttfåglar har dröjt kvar extra länge i Afrika. Förra övervintringen såg vi flamingos på många platser, men i år har vi än så länge inte sett en enda. Nu är det visserligen ett tag sedan vi var vid några saltiner, där de gärna håller till.

Borta i öster rullade solen upp som ett stort rött klot, som snart ändrade färg till lysande gult. Soluppgången sker mycket snabbt. Duvorna började kuttra och småfåglarna hördes här och var. Ute i marsklandet gick en man iförd stövlar och medförande en svart plasthink och plockade ätbara skaldjur i den sanka marken. Tyvärr har vi inga stövlar med!

Alldeles framför vår husbil växer vilda pelargonior, frodigt gräs och höga buskar med gurkört. De vildväxande, kraftiga pelargoniorna har mycket oansenliga blommor och är ingenting vi vill ha i våra blomsterlådor. Däremot trivs småfåglarna mycket bra i den här växtligheten och det ena lilla underverket efter det andra hälsade morgonsolen med korta flygturer och ett glatt kvittrande i vegetationen. En och annan slog sig tillfälligt ner i grönskan framför mig. Jag hann se dem i kikaren, men hade tyvärr inte en chans att hinna fotografera de färggranna små varelserna. Några hade en vacker intensivt ljusgrön färgskrud och påminde bortsett från näbben om små papegojor eller kanariefåglar. En sagolikt vacker småfågel förde tankarna till våra hackspettar med sin röda hätta och mångfärgade fjäderskrud. Vingpennorna var randade i gult och svart. Så vackert! Jag önskar bara, att jag hade kunnat ta ett kort på den lilla livliga varelsen, men den satt inte stilla länge på samma ställe. 

Efter frukost packade vi ner vatten, kikare, kamera m.m. och gick träbron över marsklandet och över den alltid vattenfyllda kanalen och fram till det lilla speciella lilleputtåget, som för besökare ut på den långsträckta sandbanken, som löper utmed Atlanten. Här åker man först över ytterligare marskland, innan man når den vidsträckta sandbanken med dess finkorniga vita sand. Idag gick vi gott och väl en mil under de timmar vi tillbringade härute. Det var helg idag i Portugal och många människor var i rörelse. Åtskilliga låg och solade. Efter stranden letade fiskare efter ännu levande små musslor, som hade sköljts upp på stranden. Jag nöjde mig med att plocka ett och annat snäckskal.

En liten paus under vandringen på stranden

Liten blev inte stor

Det finns mycket mat vid strandkanten

 Vi var ganska trötta, när vi kom hem. Tur nog gick det fort att laga mat. Potatisen till potatissalladen var redan kokt och den goda kryddade krakauerkorven inköpt på Lidl var snart stekt. Lite grönsaker till en sallad skars också snart mer. Vi äter mycket grönsaker och frukt. Detta med antioxidanter är viktigt för att motarbeta de fria radikalerna, som är en stor fara för vår hälsa.

På eftermiddagen dök det upp ett svenskt-norskt par, som vi hade stått bredvid i Alvor. De stod nu med sin husbil i Santa Luzia och hade cyklat hit.

På kvällen blev det plötsligt ett ståhej på planen framför bilarna. Det trättes vilt på tyska. Invid en mur satt en man med en mindre hund. Det visade sig vara den mindre hunden, som hade jagat upp en vildkatt i ett träd. Den lilla hunden, som var kopplad, hade i sin tur blivit jagad och enligt uppgift biten av en större hund, tillhörande ett annat tyskt par. Den mindre hunden hade dragit omkull sin husse, som visade sig ha en svår armfraktur och gick med en ställning. Mannen reste sig dock efter en stund och hade precis som den lilla hunden klarat äventyret bra. Hans fru var däremot minst sagt arg och trätte så högt, att vi började befara att polisen skulle komma. Hon hotade dessutom med att tillkalla polis, så att alla skulle få ge sig av. Detta hade i så fall även drabbat henne! Hon menade att här ska hundarna vara kopplade och ha munkorg. Deras hund bar inte munkorg och dessutom undrar jag, varför en man som är så pass skadad går ut med en hund, som trots allt kan få syn på något intressant och få spring i benen.

Själv avslutade jag kvällen med att mata fem söta katter!   

En tröst till alla därhemma! Våren kommer!

Onsdag den 25 februari
Blommande ginst och mimosa
Det var disigt och lite halvmulet idag på morgonen, så soluppgången blev inte så vacker som igår. De vilda blommorna gillade inte heller vädret, för flera sorter slog inte ut, vilket tyder på sämre väder. Även de kvittrande småfåglarna uteblev. Däremot såg jag ett mycket långt stråk av flyttfåglar. Mannen från igår, som plockade skaldjur i det tämligen torra marsklandet infann sig även idag på morgonen. I kanalen låg en liten båt, där en man ägnade sig åt fiske.

Jag hade lust att ta en morgonpromenad före frukost. Ingemar sov, men jag gjorde mig i ordning. Efter lite övertalning lyckades jag få med honom. Idag fuskade vi inte med att ta tåget, gick hela vägen ut till sandbanken. På väg passade jag på att fotografera vitblommande ginst och gul mimosa, den sistnämnda dock inte av samma sort, som vi kan köpa i en blomsterhandel hemma. Promenaden utmed stranden, där fiskarna redan satt på rad, blev inte så lång som igår, utan efter någon halvtimme vände vi tillbaka för att äta frukost.

Den vita ginsten blommar i stora buskage

Blommande mimosa

Ingemar satt ute och läste, medan jag tog en liten tupplur. En och annan husbilsägare passerade och funderade över var man kunde tömma toatanken. Ingemar blev lite av instruktör, där han satt. Plötsligt tutade det utanför. Det var en affärsman som kom förbi med sina varor i en vanlig personbil och jag gjorde ett avbrott i slummern. Vi behövde bröd. Förra året åkte en bagare omkring. Vilken bra affärsidé! Vi skulle kanske börja baka färskt bröd i Stavahagen också och gå runt för att sälja på morgnarna!

Vet inte, om det var vädrets påverkan eller om jag hade fått ”för mycket” motion, men jag fick tillbaka mina fibromyalgismärtor, så resten av dagen tog jag det lugnt. Lugnt och lugnt förresten! Jag hade under flera dagar pratat om, att det var dags att ta ut heltäckningsmattorna och städa av ordentligt. Idag skulle det ske, så det var bara att stoppa i sig en Ipreen. Det gick dock ganska fort, när vi hjälptes åt och vi var båda nöjda, när jobbet var klart.

 

Torsdag den 26 februari
Åter till camping "Rio Formosa - tvätt - träff med vänner
Även idag märktes det att det hade blivit en vändning i väderleken. Det var disigt på morgonen och de ombytliga vindarna hade blivit lite svalare, även om solen gjorde sitt bästa för att släta över våra aningar om en snar förändring. Idag på morgonen, när det var lågt vattenstånd, var det ännu fler människor iförda gummistövlar och bärande hinkar, som gick ute i marsklandet för att med små spadar gräva upp en del ätbara smådjur. En del kohägrar gjorde dem sällskap.

Vi hade packat ihop redan igår och efter frukost åkte vi österut mot Tavira och camping Rio Formosa för att kunna koppla upp oss mot Internet, tvätta och även vinka av vännerna Eila och Ingemar, som så småningom skulle påbörja resan hem till Sverige. Vilken väg vi kommer att åka hemåt är fortfarande lite osäkert. Mycket beror på de framtida väderleksutsikterna, men även på om och i så fall när vi får tid i södra Tyskland för att reparera skadan efter det gamla cykelstället, som ramlade av.

Ingemar tömde toatanken och fyllde på vatten så fort vi kom inom campingområdet. Eila och hennes Ingemar blev glada, när vi oväntat dök upp och snart satt vi glatt samspråkande över en kopp kaffe, innan jag började ägna mig åt en hel del handtvätt, som hade samlats. Det blåste av och till ganska friskt, så det var bra torkväder, men ändå hann inte tvätten bli riktigt torr före kvällen, utan fick hänga kvar ute.

De båda männen gav sig ut på en cykeltur. Den lilla mattan, som vi brukar ha utanför dörren för att torka av fötterna på, hade vi glömt kvar på ett ställe, där vi övernattade. Idag hade Ingemar under utflykten lyckats hitta en ny med söta kattmotiv på. Tack för det! Jag gillar katter! Jag kände mig ganska trött, men vad hjälpte det, när ett par kalkonklubbor och annan färsk mat väntade i kylskåpet. På något sätt lyckades jag förvandla kalkonbitarna till någon form av ragu, som vi senare under kvällen delade med våra vänner.

När vi senare låg och läste, började det blåsa så mycket att kläderna på klädstrecket var i fara. En del, som hade torkat, tog vi in och annat förankrades bättre. Senare under natten tog jag in resten, eftersom vinden hotade att riva loss kläderna.

Fredag den 27 februari
Tvätt och åter tvätt
Min sambo sov gott, men jag kände mig tillfälligt utsövd och gick upp redan vid 05.30-tiden för att duscha. Lite ödsligt kändes det, för jag var alldeles ensam uppe i det stora duschutrymmet. Vi brukar alltid duscha i bilen, men det var onödigt att böka alltför mycket så tidigt på morgonen. Jag passade även på att skölja mina snäckor ordentligt och lägga ut dem på tork. Det blir en hemsk odör, om de får ligga otvättade i sin påse. Det är något fascinerande med snäckor, som förekommer i så olika mönster och skiftande färgställningar.

Nu hade även Ingemar vaknat och jag kunde plocka ihop den återstående tvätten. Även ett par mindre mattor fick följa med. Bäst att passa på, för ett regnväder nalkades tämligen snart. Proppen till tvätthon, som jag hade lånat av Eila, kunde lämnas tillbaka. Det finns nämligen aldrig några proppar till tvätthoarna på campingplatserna. Tack för lånet Eila! När jag kom tillbaka, hade Ingemar dukar fram frukost. Det kändes skönt, för jag var ganska trött i armarna efter allt vridande.

Dagen tillbringades för övrigt i lugn och ro. Ingemar hade fått fatt i en ny bok, så han var borta i sin värld. Jag tog med datorn till serveringen, för att koppla upp mig på Internet och försvinna in i min värld. Hade nämligen inte lagt in något i bloggen under en dryg vecka. Våra vänner packade in allt löst i husbilen innan regnet skulle komma. De tänkte påbörja sin hemresa under helgen.

Lördag den 28 februar
Marknad i Loulé - regn - tillbaka till Alvor
Idag var det oro i luften, grått ute och man väntade regn och blåst. Vi tog farväl av Ingemar och Eila, som nu skulle åka österut tillbaka till Spanien och påbörja sin hemresa. Vi hade också färdigpackat och efter påfyllning av vatten och tömning av gråvatten och toatank  åkte vi 4-5 mil med navigatorn inställd på Loulé. Det var lördag och då skulle det vara en känd ”zigenarmarknad”. Dessutom var jag intresserad av att få se konstnärskvarteren, där man skulle kunna få se, hur man utövar gamla konsthantverk som dekoration av Portugals vackra keramik, flätning av hattar m.m.

Vi hade tidigare sett en plan, där det stod husbilar och körde nu dit, men insåg snabbt att det var marknad där. Överallt var bilar parkerade, men det fanns hjälp att få. Några zigenare var på plats och hjälpte till att vinka in vilsna fordon på lediga platser. Det visade sig att det mest var sydamerikaner och zigenare som saluförde sina varor, som till största delen var av bra kvalitet. Mest sålde man kläder och andra textilier, men även smycken. Ingemar köpte en välbehövlig ny plånbok för 5 Euro och en snygg kortärmad tröja i bra kvalitet för bara 4 Euro. Jag hade länge tittat efter ett par nya mjukisbyxor och här fann jag ett par för 5 Euro, som sitter som ett mjukt andra skinn. Hoppas bara, att de är lika bra efter tvätt! En sydamerikan saluförde dels underbara plagg i lamaull och dessutom smycken i pärlemor, gjorda i intarsiastil med pyttesmå inlägg i skimrande färger. Frukt och grönt fanns inte på marknaden.

Vi gick tillbaka till husbilen för att dricka en kopp kaffe och lägga ifrån oss våra påsar, innan vi tänkte fortsätta in till stadens stora saluhall för att köpa lite frukt. Helt nära saluhallen skulle man kunna se utövandet av konsthantverk. Nu var det tydligen inte meningen, att vi skulle göra något mer i Loulé den här dagen. Tidigare hade hotfulla blåsvarta moln vandrat fram över himlen och nu brakade regnet löst. Vi väntade ganska länge, men insåg att det inte skulle bli n något nöje, att gå in till centrum i regn och blåst. Ingemar ställde in navigatorn på kuststaden Alvor, där vi var nyligen.

Den vita ginsten är nu inne i sin sista blomning och börjar se lite grådaskig ut. Den vanliga mimosan med sina små runda gula bollar har ännu många knoppar, som väntar på att få slå ut. Mycket stora träd med gula änglatrumpeter stoltserar med hundratals blommor. Höga, vita iris blommar på många ställen och här och var lyser röda vallmo.

Vi gjorde en liten avstickare till Boliqueime, där det finns en LPG-station, där man kan fylla på gasol. Vi hade gott om gasol, men några få kilo fanns det ändå plats för. Ingemar börjar få en bra förteckning över var man kan fylla på eller byta gasol såväl i Spanien som i Portugal.
I det här området visade det sig även finnas en hel del ensamma flickor, som stod efter vägen och väntade på kunder. Tänk om de i stället hade nybakat bröd att sälja!

På samma ställe som förra gången stod ett par mycket vänliga flickor och sålde hela lådor med nyskördade jordgubbar. Här blev det inbromsning och jag kom lyckligt leende tillbaka med en hel trälåda innehållande de röda vitaminrika bären. När vi kom fram till fricampingsplatserna ner mot stranden, fanns det redan många bilar på plats, men det var trots detta gott om utrymme för alla. Vi parkerade bredvid en stor Concorde, som ägdes av ett trevligt par från vårt broderland Norge. Vi fick en liten trevlig pratstund, innan vi gick ner till en restaurang i hamnen, för att äta grillade sardiner, som tillagades direkt av kocken i det fria. Ett stort fat med de nygrillade fiskarna ställdes framför oss och vi hade att göra en bra stund med att rensa och äta. Efteråt blev vi bjudna på en minimunk och ett litet glas portugisisk mandellikör. Solen lyste, vi omgavs av glada människor, maten smakade mycket gott och vi var mer än mätta, när vi ett par timmar senare promenerade hemåt. Jag hade haft en uppskattad fridag från köksavdelningen.

Förutom en liten promenad ner till vattnet, blev det inte mycket mer gjort den här dagen.

Söndag den 1 mars
Besök hos och av norska grannar - AloeVera-produkter
Nu är det en ny månad igen och förhoppningsvis börjar snön hemma i Sverige smälta snart. Det vackra vädret har tagit en paus här och molnformationer av olika slag avlöste varandra under dagen. En del höll tätt, medan andra skvätte lite av och till för att påminna oss om att vi borde ta med paraply, när vi gick ut.

Jag gick på besök hos våra norska grannar, som känner till Forever och nu behövde några Aloe Vera-produkter. Det känns skönt att kunna förmedla kvalitetsprodukter, som är uppskattade. Ett par timmar senare satt vi under glatt samspråk och drack förmiddagskaffe hos oss. Tänk så många trevliga människor man träffar på väg! Världen är full av underbara individer, bara vi har förmågan att hitta och uppskatta deras egna resurser. Det sistnämnda är en konst, om dock inte alltid så lätt, som vi löpande får träna oss på under hela livet.

Vi hade tänkt gå en vandringsled här nära Alvor, men vädret inbjöd inte till några längre turer. Att vandra i blåst och regn med paraply var inget vi längtade efter. Vi tog i stället en promenad upp i och genom stadens virvlande smala gator, då vi samtidigt utan resultat letade efter möjlighet till Internetuppkoppling. När vi kom ner till hamnen, tittade solen fram och vi slog oss ner vid en liten servering med varsin kopp Café con leche resp. Cappuccino för att njuta av värmen och se på helglediga människor, som flanerade längs kajen. Vädret är sannerligen växlande.

Jag hade hoppats på att kunna gå och simma i den varma inomhuspoolen idag, men badhuset hade stängt på söndagar. Vi försvann i stället in i böckernas värld under resten av dagen.

Måndag den 2 mars
Upp till västra Atlantkusten - störtregn - lervälling
Det var mulet idag, men vi beslöt oss i alla fall för att göra ett försök att åka en bit uppåt landet vid Algarve och därefter göra avstickare ut mot den västra Atlantkusten.

Ett intressant och omväxlande landskap med mestadels mycket lummig och otämjd växtlighet mötte oss. Vägen löpte emellanåt genom mindre byar och städer, varav en del gav ett lite ovårdat intryck och man fick en känsla av att tiden hade stannat upp. Andra stoltserade med vita, nyrappade hus och vackert kakelsatta väggar. På åtskilliga håll låter man hela hus förfalla, tills de ligger på marken som spillror från fornstora da´r. Vi såg också flera exempel på påbörjad nybyggnation av stora huskomplex, som man av en eller annan anledning hade övergett för länge sedan. Ibland löpte vägen genom slättland, för att strax därefter ringla uppför skogsklädda bergssidor. Det var övervägande lövskog och de flesta trädarter kan jag tyvärr inte namnet på.

I skogarna blommar mimosan

Flera arter av mimosa i olika gula nyanser sträckte ut kaskader av små bollar emot oss, där vi for fram och mängder av korkekar, eukalyptusträd och mimosaträd klädde de mjukt böljande sluttningarna. Skogsbackarna bar inom ett stort område tydliga spår av tidigare bränder och stormar, där nu växtligheten höll på att återhämta sig med oanade nya krafter. På flera ängar blommade intensivt gula lupiner tillsammans med mängder av små vita och gula blommor av skilda slag.

 

På ängarna lyste gula lupiner

Efter en och annan avstickare på småvägar kom vi så småningom längst uppe vid Algarvekusten fram till staden Odezeixe, som vi for förbi och fortsatte vägen ut mot den klippiga kusten. Högt häruppe stod flera husbilar parkerade och även vi ställde oss i raden för att iförda regnplagg gå ut och beundra utsikten. Här fanns det inga mjuka sandstränder längre, utan strandlinjen kantades av höga svarta och ogästvänliga klippor, där Atlanten vräkte upp sina skummande vågor med en rasande kraft. Det var en mäktig syn. Häruppe skulle man ha kunnat ta en promenad på de smala sandiga vägarna som löpte åt flera håll, men de mörka molnen ovanför oss kunde inte hålla tätt längre, utan satte stopp för våra planer genom att låta ett ihållande ösregn strömma ner över oss. Ingemar insåg läget och gick snabbt de få metrarna tillbaka till husbilen. Jag kände doften av timjan och började undersöka den låga växtligheten, innan jag kände att fötterna var genomblöta. Nu hade vägen snabbt förvandlats till lervälling och det hårda regnet piskade upp geggan på allt som kom i dess väg.

Disigt och regnigt på västra Atlantkusten

Ingemar hade klarat sina kläder ganska bra, men mina skor var genomblöta och hade antagit en smutsgul nyans. Jag sköljde av våra skor. Det tog ca 12 timmar innan mina torkade. Sockorna var fulla av gula sandkorn och jeansen var helt leriga upp på halva vaderna. Det blev en rejäl avsköljning och jag drog en suck av lättnad, när allt var klart.

Nedanför klipporna fricampade en del

Då kom nästa överraskning. Jag hade tidigare ställt ventilationsluckan ovanför sängarna på glänt och därefter stängt den täckande luckan under, som utestänger ljuset. Naturligtvis borde jag ha stängt luckan senare, men hade glömt bort det. Det hade regnat in och vattnet hade gått igenom både påslakan, täcke och underlakan, men tur nog bara på en mindre fläck. Det var bara att sätta på värmen i husbilen och tur nog torkade allt ganska snabbt. Att åka vidare i ösregnet var inte att tänka på, utan vi övernattade.

Tisdag den 3 mars
Ett kort besök i Loulé
På morgonen var det fortfarande mycket hög luftfuktighet och himlen täcktes av tunga, mörka regnskyar, när vi åkte tillbaka nerför berget. Vi hade hoppats på att kunna få se mer av naturen utefter västra Atlantkusten och även kunna göra en del kortare vandringar, men det var inte att tänka på under nuvarande väderleksförhållanden. Navigatorn ställdes in på Tavira och Camping Rio Formosa, där vi skulle kunna koppla upp oss mot Internet. I och med detta hade vi vänt och sakta påbörjat vår resa hemåt.

På väg till Tavira passerade vi Loulé och Lidl. Vi behövde proviantera, men kom överens om att först ta en promenad upp till stadens centrum för att ta en titt på deras stora saluhall och leta upp kvarteret, där man fortfarande utför gamla konsthantverk. Saluhallen hittade vi och den var imponerande, dock kanske lite för mycket med inriktning på turism.

Den vackra och nyrenoverade saluhallen i Loulé

Här säljs piri-piri och mandelkonfekt

Utövandet av konsthantverk kan man förmodligen bara se sommartid. Vi fick en välbehövlig promenad och åkte därefter till Lidl för att handla.

Stadsbebyggelse i Loulé

Det fanns gott om plats på campingen nu. Ingemar hade tidigare skickat ett mail till Dethleff- fabriken i södra Tyskland i hopp om att kunna få en tid för reparation av den skada som blev när cykelstället tidigare rasade ner. Vi var välkomna den 1 april, så nu vet vi vad vi har att rätta oss efter. Det gäller bara att komma överens om vilken rutt vi ska ta hemåt och det är inte helt lätt, men vi kommer nog att komma fram till ett enhälligt beslut.

Onsdag den 4 mars
En återhämtningsdag
Idag har det varit ordentlig blåst med kastbyar. Himlen har varit täckt av mörka moln hela dagen och det har regnat av och till. Ingemar var in på serveringen och surfade ett tag och jag passade på att skicka ett par mail. Det gick mycket långsamt. Förmodligen var hårddisken alltför full. Ingemar tömde en del senare under dagen.

Före klockan 13.00 idag tände jag ljus och satte fram vackra blommor på bordet. Klockan 13.00 var det begravning för en avliden granne i Stavahagen. Vi hade en lång stilla stund, för att minnas mannen och låta varma tankar gå till hans anhöriga.

Det blev en återhämtningsdag utan större äventyr. Sent på kvällen tvättade jag upp en del handtvätt, som förhoppningsvis torkar tills i morgon, då vi beger oss in till Spanien igen efter ett litet uppehåll i San Antonio. Nu vänder vi sakta hemåt.

Torsdag den 5 mars
Vila Real de San Antonio
Det blåste fortfarande lite på morgonen och tvätten hade nästan hunnit torka under natten. Det var bara två par jeans som var fortfarande var fuktiga vid linningarna. Toatanken och gråvattnet tömdes. Färskvatten fylldes på snart var vi färdiga att ge oss av. Utanför campingen fick vi en uppiggande pratstund med ett par svenskar från Kolmården, som också mest fricampar.

Det var inte långt till San Antonio, där vi körde genom staden och ner till hamnen, där vi parkerade. Här stod det idag ca 50-60 husbilar, men det är ett stort område, så det fanns gott om plats.

Ingemar behövde klippa sig och jag ville ha fri tid för att handla en del. Den här staden, som ligger alldeles vid gränsen till Spanien är känd för sin fina frotté och bomull. De små välsorterade butikerna ligger tätt. Jag vandrade runt en del för att jämföra varor och priser, men fann ganska snart det jag ville ha. Ingemar hittade mig också och kom tillbaka med en betydligt kortare frisyr. Han tog över mina paket och gick hemåt, medan jag fortsatte att titta runt lite i staden. Tur att jag handlade på förmiddagen, för på väg till husbilen mötte jag köplystna passagerare från 7-8 spanska bussar.

Natten blev lugn och bortsett från några vildhundar, som sprang och gläfste mitt i natten, kunde vi sova ostört.

Fredag den 6 mars
Åter till Spanien - vägen över bergsmassivenoch Guadix
Vi åkte från San Antonio ganska tidigt på morgonen och passerade på höger sida alla duvslag, där ägarna redan var ute och pysslade om sina fåglar. Himlen var blå och allt tydde på att det skulle bli en vacker dag. Klockan ställdes åter fram en timme och bron, som utgör gränsen mellan Portugal och Spanien och löper över floden Rio Guadiana, passerades. Mitt emot den portugisiska staden San Antonio ligger den spanska staden Ayamonte och man kan även åka färja mellan de två städerna.

Vi hade kommit överens om att passera provinserna Huelva och Andalucien snabbast möjligt för att komma in i provinsen Murcia och ner till sandstränderna vid Alguiras vid Costa Blanca. I och med detta skulle vi inte åka kustvägen, utan åka motorvägen, som för rakt genom flera av de stora bergsmassiven. Vi startade på motorväg E1/A49 mot Sevilla, för att senare komma in på A92. I Huelva låg de välskötta jordgubbsodlingarna på rad och avlöstes ibland av stora apelsinlundar med överfyllda träd, där fallfrukten låg tätt på marken. Våra jordgubbar var slut, men efter motorvägarna finns tyvärr inga jordgubbsförsäljare. Den tidigare så blå himlen hade nu förbytts mot en betydligt gråare variant och det vackra vädret lyste med sin frånvaro.

I utkanten av Sevilla styrde Ingemar in mot IKEA. Jag fick fri tid och travade glad som en kalv på grönbete uppför alla trapporna till varuhuset. Våra klotformade tesilar var slitna och fula efter ett år och behövde bytas. Dessutom hade jag ett blomskott, som jag skulle behöva en liten innerkruka i plast till. Tro inte att det är lätt att hitta små plastkrukor i detta land, men på IKEA borde det finnas. En liten vit ytterkruka hittade jag efter en hel del letande. Nu gällde det att hitta en innerkruka och det visade sig inte vara det lättaste. Tur nog hade även IKEA en hel del blomskott, alla planterade i små plastkrukor. Nu var det inte blomskott jag behövde, utan enbart en plastkruka. Lyckan strålade emot mig, när jag slutligen hittade ett skott, som hade råkat hamna i två plastkrukor, men hur skulle jag kunna få köpa den tomma krukan?  Efter en del letande såg jag en ung kvinna, som tydligen arbetade på blomsteravdelningen. Hon talade inte engelska, men hon är nog ändå ett språksnille, som lyckades förstå min turistspanska. Nej det skulle inte gå att köpa den tomma plastkrukan, som det stod 1.20 Euro på. Jag förklarade än en gång, att jag hade en blomma och bara behövde den vita ytterkrukan och den tomma plastkrukan. Till slut gav hon upp, gav mig ett varmt leende, tog bort prislappen och satte krukorna i varandra. Tala om kundservice!

Nästa projekt hade jag på köksavdelningen. Tesilarna var inget problem. De hittade jag snart. Det visade sig visserligen vara dubbelt så dyra, som i Sverige, men det fick vi finna oss i, om man nu vill ha te i lösvikt. Däremot försökte jag länge att hitta en sorts kylmantel till vatten- och vinflaskor, som enligt min kusins man skulle finnas på IKEA. Är man i Spanien så är man och turistspanskan är till för att användas! Sagt och gjort! Den här gången smög jag mig på en yngre manlig försäljare, som inte heller kunde engelska. Han hade tydligen god träning på turistspanska och kroppsspråk, för han förstod. Tyvärr, Ikea hade inte det jag letade efter. Jag lyckades fråga, om de hade haft det tidigare och fick ett jakande svar. Vilka duktiga medarbetare det finns på IKEA och vad stolt jag kände mig!

Jag styrde nu stegen till matavdelningen, där man har en hel del svenska varor. Normalt brukar jag aldrig köpa brödmix, men på IKEA i Spanien har man en blandning till ett mycket gott rågbröd, som jag av misstag köpte förra året. WOW! Det fanns även i år. Jag köpte även Kalles randiga kaviar, hårt bröd och ett par sillburkar. Nu var jag riktigt igång med att träna min turistspanska, så när jag skulle betala, passade jag på att fråga kassörskan, om inte chefen på Ikea i Sevilla var svensk. Hon tittade på mitt körkort, log och sa, att det var han.

När jag kom tillbaka, påstod Ingemar, att jag hade varit borta ett par timmar. Det kan jag aldrig tro och förresten ska han vara glad över att han fick sova ett par timmar extra!

Vi fortsatte nu att åka motorväg A92 mot Antequera – Granada. När man sitter och åker på dessa breda, moderna vägar, som för genom bergslandskapen, funderar jag emellanåt vad som har hänt med människorna, som förr bodde i landskapet. Man passerar många hus, som mer eller mindre ligger i ruiner, övergivna spillror av kyrkor och tidigare vackra gods. Vart tog människorna vägen? Hur klarade de omställningen? Fick de betalt av staten, så att de kunde skapa sig ett bra liv någon annanstans? Ja, frågorna är många.

När vi hade åkt ca 2/3 av vägen mot Antequera började jag vrida på mig och känna träsmak. Ingemar insåg det hotfulla läget och vid Estepa åkte han av vid en avfart, så att vi kunde sträcka ut oss och sova en stund, innan vi fortsatte. Snart passerade vi Fuente de Piedra med sin fågelsjö, där vi för en tid sedan tittade efter flamingos. Vi for förbi det genuina naturområdet El Torcal de Antequera och staden Antequera med sitt till utseendet välkända berg, som ligger i ett för övrigt ganska plant område.

 

Lätt att känna igen - berget nära Antequera

Motorvägen förde nu upp över bergsmassiven mot Granada, där Sierra Nevada och andra snötäckta berg snart tornade upp sig. Även om snötäcket såg ut att ha minskat, sedan förra gången vi var vi Granada, var det inte enbart kalberget som var vitpudrat, utan ett lätt snötäcke låg ända ner på de skogsklädda höjderna. Att åka den här motorvägen bjuder på ständigt vackra naturscenerier. Det är vackert, mycket vackert. Efter Granada började en stigning och snart befann vi oss vid ett bergspass på 1390 meter och det var betydligt kyligare, bara några få plusgrader. De omgivande bergstopparna började svepas in i en alltmer tätnande dimma och mina tankar gick osökt till ”De dimhöljda bergens gorillor”. Den breda motorvägen, som är i mycket bra skick, slingrade sig vidare genom det natursköna landskapet och den kan verkligen rekommenderas för den som tycker om vackra vyer.

Grottor började synas här och var i de omgivande bergen och snart var vi framme i Guadix. Klockan var mycket och det började skymma, men här var det bara ett ”måste” att stanna ett tag. I det här området finns ca 2000 grottor, varav många är gamla stenåldersboningar. Vi hann bara se oss omkring i området, där man har moderna grottbostäder. Man har helt enkelt byggt in sina hus i de omkringliggande bergen. Jag fick en känsla av ”Hattstugan”, när vi såg hur röken pyste ut ur skorstenarna, som stack upp ur bergen.

Här ryker det ur skorstenen i berget

Modern grottbostad

Bilden talar för sig själv

Det började bli sent och navigatorn var inställd på en husbilsplats i Venta del  Peral strax före Cullar Baza, där vi åkte av motorvägen och körde fram några hundra meter på en smalare väg. Här fanns en bensinmack med affär, samt en större restaurang med självservering. På den stora parkeringsplatsen framför restaurangen kunde vi övernatta tryggt tillsammans med ett par långtradare och några andra husbilar.

Lördagen den 7 mars
Mycket kurviga bergsvägar - till Bolnuevo
Den här ställplatsen var unik. Här fanns en enkel anordning, som gjorde att det var lätt att tömma såväl toalett som gråvatten, samt fylla på färskvatten. Tänk om den servicen vore mer utbredd! Vi var fortfarande högt uppe bland bergen. Det var bara ca 8 plusgrader och fingrarna hann bli ganska stelfrusna under hanteringen.

Efter Cullar Baza bredde stora fruktodlingar ut sig på högplatån. Mandelträden och en hel del fruktträd blommade, tydligen ovetandes om den närliggande snön. Ögonen fångade in mjuka pastellfärger i rosa, vitt och ljusgrönt. Inom parentes kan sägas, att vi hört, att blommorna på mandelträden i Portugal blåste bort under den svåra stormen, som var för ett tag sedan.

Blommande mandelträd på högplatån

Det vackra vädret hade nu försvunnit och de mest förunderliga molnformationer bredde ut sig över bergen. Bergstopparna sveptes in i mycket hotfulla, mörka moln, som säkert efterlämnade såväl snö som regn, där de svepte fram. Scenariot på himlen skiftade mycket snabbt och det var ett fascinerande skådespel att se växlingarna mellan de olika molnlagren, där de drog fram. Ibland tog jag fram kameran för att hinna fotografera, men ett par sekunder senare, hade bilden redan förändrats. Ett tag såg det mycket oroväckande ut och vi fruktade, att vi skulle komma in i ett ordentligt oväder, vilket kan bli vad som helst på de här höjderna, allt från störtregn med hagel och åska till snöstorm. Vi slapp undan med någon enstaka mindre skur. Vi träffade senare ett par, som hade åkt samma väg ett par dagar före oss. Då hade det snöat i bergen och på motorvägen hade såväl snöplogar, som saltbilar stått beredda.

Det vackra vädret försvann

När vi kom ner på lite lägre höjder och in i provinsen Murcia ändrades vädret åter snabbt. De hotfulla molnen gav vika, himlen blev blå och solen lyste. Vi var inställda på att åka ner till Aguilas vid kusten. Någonstans utanför Puerto Lumbreras lurade ”Astrid” – navigatorn – oss ordentligt och vi kom in på en tämligen smal, slingrande bergsväg, som förde ner till Aguilas. Visst var landskapet vackert, otroligt vackert! Ibland fanns det räcken, ibland inte. Jag fick nästan kramp i mitt högra ben, bromsbenet.

På ett ställe gick det att stanna till, så att vi kunde sträcka på benen och jag fick mitt lystmäte tillgodosett, nämligen att ut och botanisera bland växterna. Här doftade det av timjan och rosmarin och stora buskar av något, som jag tror är stäppsalvia, blommade. Snart hade jag med Ingemars hjälp lyckats gräva upp både en liten rosmarinbuske och en stor timjanplanta, som placerades i vatten. Vägen gick ibland direkt utmed frukt- och grönsaksodlingar. De låga apelsin- och citronträden var så nära, att jag skulle ha kunnat sträcka ut handen, för att plocka direkt från grenarna. Det märktes, att det nyligen hade regnat kraftigt, för inom ett område låg kål- och salladslanden nästan under vatten.

Här åker vi genom en apelsinlund

Visst är landskapet vackert!

Mjuka skogsklädda bergskullar

Vid middagstid nådde vi fram till utkanten av Aguilas, där vi letade oss ner till en strand och parkerade på en stor grusplan framför restaurangen. Här hade erosionen gett sandstensbergen rundade former och även grävt ut grottor här och var.

Grottor vid Playa la Carolina utanför Aguilas

Vi gick runt ett tag, men satte oss sedan i solstolarna framför bilen. Det var helg och det var en jämn ström av människor, som kom åkandes ner till stranden.

Sent på eftermiddagen konstaterade vi, att det började kännas ganska ödsligt och att det bara fanns en husbil i närheten. Det kändes inte riktigt bra och vi beslöt oss för att köra vidare. Inne i Aguilas skulle man ha kunnat stå i hamnen, men där fanns inte en enda husbil. Det var mycket folk i rörelse på lördagskvällen och kunde kanske bli lite stökigt. Vilken vacker stad! Här finns en vacker strandpromenad och flera gröna parker! Här skulle jag ha velat gå runt ett bra tag, men nu gällde det, att hitta en plats för natten, så det får kanske bli en annan gång.

Ingemar föreslog, att vi skulle åka österut mot Mazarrón. Sagt och gjort! ”Astrid” – navigatorn – ställdes in och vi påbörjade vår sena rutt. Det var ”bara” ca 4,5 mil, så det borde inte ta så lång tid, trodde vi. ”Astrid” hade emellertid beslutat sig för att testa våra nerver till bristningsgränsen idag. Hon lurade nämligen in oss på ännu en kurvig och smal bergsväg trots att det var kväll och började skymma. Jag tror att vi snart får avskeda henne! Sällan har 4,5 mil varit så långa. Det gick inte att köra fort på den här smala och mycket kurviga vägen, som emellanåt saknade vägräcken och speciellt inte med mig vid sidan, som sjönk allt djupare i stolen och satt moltyst, sånär som att jag uppmanade föraren att köra saktare.

Så småningom närmade sig dock ett stort och upplyst Mazarrón. Efter kontroll på navigatorn, såg Ingemar, att det vid Bolnuevo, som ligger utåt kusten en liten bit från den större staden, skulle finnas en ställplats. Här kunde vi äntligen slå oss till ro, för mellan genomfartsgatan och den breda sandstranden stod det en hel del husbilar.

Klockan var omkring 21.00 och jag nekade att laga mat. Dessutom var vi inte speciellt hungriga, utan ville bara ha något lite att äta. Snett mittemot vår parkeringsplats låg en mindre servering. Där var bara några få gäster. Vi tittade på matsedeln, som stod i ett ställ på bordet. En pizza skulle vi kanske orka, åtminstone en del av den. Visserligen är det ingen nyttig mat, men ibland kan det vara gott.

En stor, glad och leende yngre man kom fram och tog upp beställningen. Jag blev lite misstänksam, för jag såg inget kök, bara ett mindre krypin bakom bardisken. En ung kvinna, som tydligen tjänstgjorde som servitris, satt tillsammans med två yngre män framför bardisken, drack drinkar och rökte. En gång gjorde hon en insats genom att servera ett par gäster kaffe.

Mannen, som tagit upp beställningen, befann sig dock på den andra sidan bardisken. Han bar ut tomma läskedrycksbackar, ställde stolar och bord tillrätta, plockade med en massa innanför bardisken, torkade ytor, sopade golvet, diskade glas, plockade ner glas och flaskor, blandade drinkar, lyfte emellanåt en stor vattenflaska och drack, rökte en cigarrett emellanåt, pratade i mobilen. Någon pizza såg vi inte till och inte heller skymtade vi någon pizzabagare bakom disken.

En man, som förmodligen var ägaren, kom in och kollade kassan. De båda männen tittade åt vårt håll och pratade. ”Nu ska han nog gå och köpa pizza”, trodde Ingemar. Den förmodade ägaren försvann och nu tog den unge mannen ut något ur en större mikrovågsugn, som han ställde sig att skära. Med snabba steg gick han fram till vårt bord och ställde med ett stolt leende fram två tallrikar på bordet. Det visade sig vara två medelstora pizzor, som man kan köpa i en livsmedelsaffär. De var vackert skurna i åtta trekanter. Att sedan den tunna botten var hård som knäckebröd, kanten om möjligt ännu hårdare och de små köttbitarna sönderbrända gjorde inget. Viljan var god! Tydligen tjänstgjorde den här serveringen senare på kvällen som diskotek, för vi och alla andra i den närmaste omgivningen fick gratis underhållning tills klockan 03.30 på morgonen. Förmodligen var den unge mannen även diskjockey. Jag undrar just, om han har någon arbetsbeskrivning!

Söndagen den 8 mars
Sommarvärme - sandstensformationer och flickfotografer
Himlen var blå och idag var det sommarvärme, drygt +25 grader. För första gången tog jag fram mina gula knäbyxor och satte på mig en gul tröja. Äntligen! På ena sidan om oss låg den breda, långa sandstranden mot Medelhavet. Mitt framför oss hade vi en oas med palmer. På andra sidan vägen låg Bahia de Mazarrón, de mest fantasifulla sandstensskapelser, formade genom erosion av vatten och vind. Livet log åter mot oss.

Ett av naturens många underverk

Närbild på de vackra sandstensformationerna

Vackra stenar från stranden

Det var ganska tidigt på morgonen och det var fortfarande tämligen lugnt. Efter frukost tittade jag bort mot de närliggande sandstensformationerna och trodde först inte mina ögon. Där klättrade två helt nakna flickor omkring, den ena ljus och den andra mörk. Med jämna mellanrum poserade de i olika ställningar framför de mjuka klipporna. En bit från dem stod och ibland låg två män på marken med kamerorna i högsta hugg. Det var alltså två flickfotografer som höll på att arbeta. En och annan förbipasserande passade också på att ta kort. Jag försökte förmå Ingemar att gå och ta ”Månadens bild”, men det gick han inte med på. Själv gick jag ner till stranden för att plocka vackra stenar.

En svensk kom cyklande förbi och pratade en stund. Vi gick en promenad in mot staden i värmen och stannade till vid en uteservering för att få något att släck törsten med. Ett tyskt par vinkade åt oss och ville att vi skulle sitta vid deras bord. Det visade sig att de, precis som de flesta tyskar vi möter, hade varit i Sverige ett flertal gånger och talade lyriskt om vår natur. Den tyska kvinnan hade t.o.m. lärt sig uttalet av vårt ”V”, som de flesta tyskar annars uttalar som ”F”. Vi fick för övrigt en lugn och skön dag i solen. Härligt att kunna sitta ute och äta, utan att behöva bylta på sig en massa kläder! Undra på att det kom massor av människor till stranden idag!

Måndag den 9 mars
Den lilla fiskeorten La Azohia
Även idag lyste solen och temperaturen steg under dagen. Ingemar gick en promenad in mot staden, medan jag gick utefter stranden för att plocka nya stenar. Idag var det åter vardag och tämligen folktomt.

Under förmiddagen lämnade vi Bolnuevo med dess långa fina sandstrand, för att se lite mer av kusten österut och även för att hitta en ny övernattningsplats. På väg passade vi på att proviantera en del på Lidl. Efter en del kryssande fram och tillbaka kom vi till den lilla fiskeorten La Azohia, där de små fiskebåtarna låg på rad utefter den steniga och smått klippiga stranden. I den lilla inbuktningen vid Golfo de Mazarrón låg fiskenäten tätt. Den här orten är lite av världens ände, för vägen slutar här. I början av La Azohia finns en mycket stor ödetomt upp mot skogskullarna. Där stod redan 7-8 husbilar, så där parkerade även vi. Ett par stolar stod snart tillfälligt utanför bilen och vi hann få med lite av eftermiddagssolen, innan det var dags för min del att börja laga en kycklinggryta.

Ännu en vårhälsning med vilda blommor till er därhemma

Tisdag den 10 mars
Bortkörda av polis - vacker bergsäg till Cabo Roig
Även om en del skira moln seglade fram över himlen, såg det ut att bli en vacker dag. Ingemar sov fortfarande, medan jag klädde på mig och gick iväg på en snabb morgonpromenad utmed stranden före frukost.

Efter frukost och de vanliga morgonsysslorna hade vi tänkt ta en promenad uppåt bergen, innan vi gav oss av. Så blev det inte. En polisbil stannade på planen. Två polismän gick runt bland husbilarna och talade mycket vänligt om, att vi inte fick stå där. Vi hade i vilket fall som helst tänkt åka lite senare, så det gjorde ingenting. Det var första gången vi var med om att bli tillsagda av lagens väktare att flytta på oss.

Bortkörda av två vänliga poliser

Ingemar hade igår sett, att det längre upp i staden fanns en bar och restaurang, som hade internetuppkoppling, WIFI. Det är bra att kunna kolla posten ibland och även skriva lite i bloggen. Vi åkte längre upp i La Azohia, där vi ställde bilen på en parkeringsplats, för att gå vidare upp till den vackert belägna serveringen, där man har en mycket fin utsikt över bukten. I hamnen kom just en fiskebåt in med sin fångst och snart levererades en back med nyfångad fisk direkt till restaurangen.

Vi beställde varsin kopp specialkaffe. Ingemar gick tillbaka till husbilen för att hämta kameran, medan jag satte mig vid datorn. Det tog lång tid, innan det gick att komma in på Internet, men vi fick till slut allt gjort, som vi ville. Med hjälp av kameran förevigades ett par av de vackra vyerna. Här i närheten finns en havsforskningsstation och ute i bukten låg en av deras båtar. Några av deras dykare hade vi sett redan tidigare under morgonen.

Det marina forskningsfartyget

Utsikt från den lilla fiskerestaurangen

Nästa dag skulle vi hälsa på goda vänner i Cabo Roig. Vi visste att de var borta idag, men vi började åka åt det hållet. Efter vägen, som för ner till La Azohia, skulle vi ha åkt västerut mot Puerto de Mazarrón, för att snabbare komma ut på motorvägen förbi Cartagena och i riktning mot Alicante. ”Astrid” var på bushumör även dag och lotsade oss österut mot motorvägen. Tack Astrid! Det blev en vacker tur på ännu en bergsväg, denna gång dock lite bredare. Visserligen var en kurva uppför berget nästan 180 grader, men vi mötte ingen, så det gick bra. Vi passerade efter ett tag flera mindre pittoreska byar och ängarna var översållade av blommor i gult, vitt och rött. De röda blommorna visade sig vara vallmo med en djupare röd färg än de vi har i Sverige. Det blev som sagt en mycket vacker tur i strålande sol, innan vi kom upp på motorvägen, där frukt- och grönsaksodlingar låg på rad utefter vägen.

Efter att ha gjort en del inköp på Mercadona, kom vi sent omsider till en strand, La Zenia, nära Cabo Roig. Här ställde vi oss på en lugn sidogata för att övernatta. Efter en kortare strandpromenad i den begynnande kvällssolen blev det lugna aktiviteter i husbilen.

Onsdag den 11 mars
Till vänner i Cabo Roig
Natten hade varit lugn och den nya dagen var av allt att döma på ett mycket gott morgonhumör, när den efter nattens vila bredde ut sitt blåa täcke över himlen och varsamt lät solens värmande strålar väcka upp allt levande.

Efter frukost åkte vi några kvarter till Cabo Roig, för att besöka våra vänner Gunborg och Åke, som vi även gästade under det förra årets övervintring i Spanien. Solen värmde gott och snart satt vi och drack förmiddagskaffe på den solvarma terrassen. Det fanns en hel del att ventilera efter ett år och tiden gick fort.

Under besöket på IKEA för några dagar sedan hade jag köpt ett par burkar sill. I kylskåpet fanns det dessutom kvar en liten burk matjessill inköpt i Sverige. Visst kan man låtsas att man firar midsommar i Spanien, även om det inte är rätt tidpunkt! Det tyckte i alla fall vi fyra. Potatis kokades, sillburkar öppnades och en sallad blandades. Gunborg plockade fram en förpackning färska jordgubbar. Solen ödslade sin värme över oss och allt smakade mycket bra. Vad gjorde det, att vi fick ersätta gräslöken med hackad purjolök och gräddfilen med lättyoghurt! Det var bara ”små grodorna” som saknades.

Gunborg och jag sträckte ut oss på varsin solsäng i trädgården och ägnade oss åt ”kvinnosnack” medan männen skötte diskningen. Helt klart blir man trött av förflyttningar. Ingemar och jag gick ut en stund till husbilen och medan han läste en stund, somnade jag och sov en dryg timme. Lite senare rundade vi av den lugna dagen med en kopp te och en smörgås inne hos våra vänner.

Torsdag 12 mars
Fricamping vid La Marina - många svenskar  - sjuk hund  - rånade norrmän - mysig kvällsträff
Strax före klockan 08.00 smög jag mig upp, klädde på mig för att gå en kort och snabb promenad på en gång- och cykelstig, som gick bakom husen i Cabo Roig. Himlen var ganska täckt av lättare grå moln tidigt på morgonen, men senare under förmiddagen klarnade det åter upp. Efter gemensam frukost, packade vi ihop och vinkade av våra vänner för att åka vidare österut längs kusten. Första uppehållet blev i Torrevieja, där den tomma spanska gasolflaskan byttes ut mot en ny vid samma Repsollager som förra året.

Efter ett par mil passerade vi camping La Marina, där vi stannade ett par dagar för ett år sedan. I år tänkte vi leta upp fricampingen, som enligt uppgift ligger lite längre bort. Den var lätt att hitta, men vi blev mycket förvånade, när vi såg att de stora grusade parkeringsplatserna nära stranden var så gott som fyllda av husbilar. 

Här blev det rena Sverigeinvasionen. Vi hann precis få bilen på plats, när två glada, glassätande kvinnor kom fram till oss. Det visade sig, att de var på en liten utflykt och hade bott på La Manga hela vintern, där de verkade stortrivas. Snart kom även deras män. Knappt hade dessa fyra försvunnit, då en personbil bromsade in. Ur bilen klev två glada par, som bodde på camping La Marina. Ett par bodde bara där tillfälligt ett par dagar, medan de andra två har en stor campingbuss stående året runt på camping La Marina och flyger fram och tillbaka till Sverige.

Tro inte att det var slut på Sverigeinvasionen i och med dessa åtta personer. Framför oss på parkeringen stod  en holländsk bil och framför denna hade vi sett att ännu en svensk husbil hade parkerat. När vi en stund senare gick ur bilen, kom ett par promenerade. Vi blev alla fyra stående, innan vi började skratta. Här mötte vi åter ett av paren från Torrox Costa, närmare bestämt min f.d. frissa från Köping, Siv Öhrling och hennes sambo Leif, som båda numera bor på Orust. Vi kom överens om att träffas lite senare under kvällen.

Vi tog en promenad ner mot stranden och runt de båda fullbelagda parkeringsplatserna. Här träffade vi på ännu ett par från samma ort på Orust som Siv och Leif. Dessa två övervintrar för tionde året med husbil i Spanien och hade naturligtvis en hel del att berätta. Vi fick bl.a. veta, att ett norskt par med en Concorde hade varit in på Mercadona för att handla. Under tiden hade någon tagit sig in i deras bil och de hade blivit av med dator, navigator m.m. Våra tankar gick genast till det norska par med en Concorde, som vi hade en del kontakt med i Alvor och vi hoppas innerligt, att det inte var de som blev drabbade. Tarifa vid överfarten till Marocko är ökänt i husbilskretsar och vi hörde tidigare, att en tysk, som hade parkerat i staden, hade blivit bestulen på hela sin bil under en dagstur till Marocko. Undra på att man ser polisrazzior av och till.

Jag kokade couscous och värmde rester av en kycklinggryta. Det var fortfarande så varmt, att vi kunde sitta ute och äta. Skönt! Tyvärr inträffade något sorgligt, som lade sordin på stämningen. En lurvig, ovårdad hund iförd halsband strök dreglande omkring med hängande huvud. En tysk bil stod bakom oss och den tyske mannen gick och ropade på hunden, som närmade sig vårt bord. Det arma djuret såg helt frånvarande ut, där det släpade sig fram över våra fötter. Jag sa till Ingemar att absolut inte röra djuret och ropade till den tyske mannen att han skulle hämta sin hund. Det var inte hans hund! Han förklarade att den ovårdade hundkraken hade strukit omkring ett par dagar och inte kunde orientera sig. Nu sökte sig hunden mot bilens främre hjul i ett försök att lägga sig. Det arma djuret var helt klart svårt sjukt och döende. I samma ögonblick dök det upp ett spanskt yngre par, som lyfte upp hunden och i raskt tempo försvann ner mot restaurangen. Jag hoppas innerligt, att det arma djuret inte behövde lida länge till.

Något förstämda gick vi sedan över till våra svenska vänner, där vi satt och pratade ännu ett par timmar, innan kylan blev alltför påträngande. Tack för en mysig stund Siv och Leif!

Fredag den 13 mars
Fiskehamnen Peñiscola vid Costa de Azahar
Vi kände inte för att stå kvar längre på den här parkeringen, där dammet yrde ganska bra, när personbilar körde ner till restaurangen intill stranden. Det var nog lite bättre på den andra parkeringen, som vette mot pinjeskogen och där det inte var fullt så mycket trafik. En del hade stått här hela vintern. Det var inte bara dammet, som avgjorde att vi ville åka vidare österut. Vi hade även en tid att passa. Den första april skaulle vi vara i södra Tyskland för att reparera skadan på bilen efter det första cykelstället, som lossnade. Visserligen hade vi några dagar på oss, men eftersom väderlekssituationen snabbt kan förändras, är det bra att ha gott om tid. 

Trots att det var en solig dag, beslöt vi oss alltså för att lägga en hel del mil bakom oss idag. Efter att ha vinkat av våra svenska vänner, som startade strax före oss, lämnade vi ställplatsen i La Marina, för att passera saltsjöarna och saltbergen före Santa Pola. Flamingos älskar ju att stå i de grunda saltvattensjöarna för att leta föda, men de vackra fåglarna lyste helt med sin frånvaro. Vi åkte förbi Santa Pola och kom så småningom upp på motorväg E15/A7, vars tämligen nybyggda del för förbi Alicante. Det blev några extra mil, men det är skönt att slippa de ofta krångliga genomfarterna i en storstad. Mil efter mil lades bakom oss på den tämligen tråkiga motorvägen.

Här i de östra delarna av Spanien hade man säkert inte haft samma rikliga nederbörd, som de mer södra och västra delarna. Landskapet var på många håll tämligen uttorkat och jag saknade den frodiga grönskan. När vi närmade oss Valencia kom vi in i de oerhört vidsträckta områdena med apelsinlundar. I vissa planteringar var träden avplockade, medan träden i andra lundar fortfarande dignade av frukt. Det kändes som något av slöseri, när vi körde förbi speciella soptippar för apelsiner. Det mognar nu fort i alla odlingar och i flera fält bredvid vägen var arbetare sysselsatta med att skörda sallad, kronärtskockor och annat grönt mitt i den brännande middagssolen.

Vårt mål för dagen var Peñiscola vid Costa de Azahar och efter några timmar på den tämligen långtråkiga motorvägen började skyltar mot staden att dyka upp. Här skulle det finnas en fricamping, som navigatorn var inställd på. I början av staden åkte vi på vänster hand förbi en stor betalparkering, där det stod många husbilar. ”Astrid”, vår navigator, ville emellertid att vi skulle köra vidare och förde oss åter in på konstiga villovägar, där vi på en väg med lite sämre beläggning for flera kilometer rakt igenom odlingar med ganska ruffig bebyggelse. Förmodligen åkte vi av fel i en rondell.

Efter ett tag kom vi dock ut på en större väg, som förde ner mot vattnet, stranden och en stor fiskehamn. Intill fiskehamnen fanns en stor parkering, där åtskilliga husbilar stod parkerade. Tack vare att en husbil var på väg därifrån lyckades vi hitta ett hål i den långa raden av bilar. På ena sidan hade vi en tysk granne och på den andra en fransk.

Ingemar sov en stund, medan jag gick ut för att titta, när stadens stora, välskötta fiskebåtar lade till vid fiskehamnens kajer, där man snabbt började lasta ur lådorna med dagens fångst. Jag måste erkänna att det vattnades i munnen, när jag såg lådorna med ännu levande havskräftor. Nu var det liv och rörelse överallt. Fiskarna lastade upp lådorna med den isade fångsten på stora vagnar och förde springande bort dessa till auktionshallen. Många av ortens spanjorer hade samlats för att beskåda fångsten och i vissa fall även för att köpa mindre fiskar, som lades ner i de medhavda plastpåsarna. Några fiskarhustrur satt på lådor och sålde småfisk. Är man landkrabba, så är man och det är inte lätt att förstå kommersen, så det blev ingen fisk. Det är lättare att handla vid fiskdisken på Carrefour eller Mercadona.

Nu är fiskebåtarna i hamn

Nog märks det, att Peñiscola är en stor badort. Alldeles bredvid parkeringsplatsen, där vi stod, finns en mindre sandstrand, medan bukten med den flera kilometer långa sandstranden breder ut sig något längre bort på andra sidan vägen. När det är bra sikt ser man hur orterna utmed kusten är mer eller mindre sammanbyggda.

Ännu ett par svenskar, som var ute på sin första övervintringsresa, hade anlänt och vi hade en liten pratstund med allmänt utbyte av erfarenheter. Efter lite kvällsmat, tog vi en promenad in mot staden och längs strandpromenaden, som var vackert upplyst.

Bakom vår ställplats finns en utskjutande klippa, där den gamla stadsbebyggelsen klättrar uppför berget, omgiven av fästningsvallar, allt med vacker fasadbelysning. Bortsett från en sida är hela den gamla staden omgiven av havet. Uppifrån en liten kyrka ljuder varje kvart en klockas melodiska klang.

Den gamla staden Peñiscola i kvällsbelysning

Lördagen den 14 mars
En dag i Peñiscola
Natten hade varit lugn och vi hade sovit ostört. Under senare tid har vi inte behövt ha värmen på under nätterna, bortsett från en kortare stund på morgonsidan ibland.

Idag blev det inget färskt bröd till frukost. Visserligen var det ganska nära till en ”panaderia”, men det fick duga med ett par kvarvarande skivor tyskt surdegsbröd och müsli. Gårdagens baguette åt vi som skorpor med en bit ost på.

Utsikt över hamnen och ett av de bebyggda bergen.

När morgonbestyren var överstökade, gick vi bort mot den gamla staden, där vi stannade till vid en vattensamling för att titta på änder, som simmade omkring oberörda av alla fiskar, som gled fram under dem. I en annan vattensamling blev vi åskådare till små flygfiskar, som gjorde långa skutt upp i luften.

Kul med en flygtur

Vi fortsatte in genom fästningen via San Pedro-porten, som ligger närmast hamnen. Runt hela staden med dess vita hus löper fästningen med sina torn. En labyrint av smala, kullerstensbelagda gator ringlar runt berget. De små avlånga, glatta stenarna är på flera håll lagda i vackra mönster. Här finns inga flotta hotell eller andra turistanläggningar, endast de vita, ofta sammanbyggda husen med sina balkonger och blomkrukor. Det är pittoreskt och charmigt. Man skulle kunna tycka att kommersen i den här stadsdelen är störande, men jag anser inte det. Här har ortsborna en uppsjö av små butiker och serveringar, många förmodligen i anslutning till sina bostäder.

Blomsterprydda gränder

Många spanska turister har anlänt med utflyktsbussar och man pratar högljutt, skämtar och skrattar. Klockan är runt 11.00 och en äldre man håller på att sätta ut bord och stolar vid en mindre servering, där vi slår oss ner för att dricka ett glas läskande coca-cola. Hans fru serverar oss. Inne i det lilla krypinet, som tillhör serveringen, håller den yngre generationen på att förbereda för dagens väntade gäster. Utanför bygger barnbarnen en grotta av presenningar.

Det blev en trevlig förmiddagspromenad runt den gamla stadens alla virvlande gränder. Krukväxter stod inte bara på balkonger, utan även i stora blomkrukor framför portar på de smala gatorna. Ett litet marint museum, där man bl.a. kunde studera fiskeredskap, var öppet. Något som berörde mig illa var de små akvarierna, speciellt ett med en stor bläckfisk, som helt klart inte trivdes med att vara instängd. Den hade t.o.m. skavt av en stor fläck hud mot glaset i sina försök att komma ut.

Detaljer av "snäckhuset"

Ett vitt hus, ”snäckhuset” var helt klätt med snäckskal. Vi kom fram till den lilla kyrkan, som syns så tydligt nedanför staden. Härinne stod ”Nuestra Señora” på en bärställning, färdig att bäras runt i procession, när det är dags för vallfärd. Högst uppe på berget ligger slottet ”Castell del Papa Luna”, som vi avstod från att gå in i. Här bodde under ett antal år en kardinal, Pedro de Luna, som senare blev påve under ett antal år.

Madonnan på sin bärställning

Det var fortfarande varmt, när vi kom tillbaka och som flera andra gäster i hamnen satte vi oss på stenrampen ovanför stranden ett tag för att njuta av det vackra vädret. På kvällen gick vi ännu en promenad, denna gång in mot den nyare stadsdelen, där vi vid en servering passade på att äta en liten fiskrätt.

En del av den kilometerlånga stranden

Söndag den 15 mars
På rundtur
Även under den gångna natten rådde ett fridfullt lugn. Bortsett från en kortare promenad in mot staden, har vi mest läst och slappat idag. De flesta av våra husbilsgrannar har suttit ute för att sola och läsa.

Den lilla badviken framför vår ställplats

Svenskarna från igår kom förbi en stund. De hade tagit in på camping Eden, som ligger i närheten. Vi har inte varit där, men enligt dem, är campingen välskött med bra sanitetsanläggningar.

Vi var inte speciellt hungriga vid lunchtid idag, utan jag kokade blomkål, gjorde hollandaisesås och en sallad. Det var första gången, som jag hade köpt blomkål i Spanien och vi konstaterade att den var mycket smakrik. Det blir nog inköp av ett nytt huvud i morgon. Blomkålshuvud alltså! Det andra lär man väl få dras med, även om det vore önskvärt med en eller annan reservdel.

I Peñiscola finns ett Lilleputtåg, som gärna tar med hågade turister på en sightseeingtur runt staden. Idag följde vi med på en tur, för att se oss om lite mer. Förutom klippan där den gamla staden är uppbyggd, finns det ytterligare två klippor, som har bebyggts. Vi hade trott, att turen skulle gå utefter kilometerlånga strandremsan med dess bebyggelse, men det lilla tåget klättrade modigt uppför en av bergskullarna, där vi hade en strålande utsikt över det närmaste kustområdet. Häruppe låg ett otal vackra villor med välskötta trädgårdar.
På eftermiddagen försvann vi till stor del in i böckernas värld.

Ingemar njuter av kvällssolen

Måndag den 16 mars
Färden till Vilanova i la Geltrú
När vi vaknade vid 07.00-tiden, började gryningsljuset sakta väcka naturen till liv. Idag tänkte vi lämna den vackra orten för att bege oss vidare österut mot camping Vilanova Park intill staden Vilanova i la Geltrú, som ligger några mil från Barcelona. Toatank och gråvatten behövde tömmas och vatten fyllas på. Tvättsäcken var överfull, även om enstaka plagg har tvättats upp på väg. Jag hade nog velat göra som åtskilliga andra fricampare, nämligen lämna in tvätten på en tvättinrättning, men nu blev inte så fallet, utan det problemet får vi ta itu med, när vi kommer till campingen.

Idag skulle det vara marknad i Peñiscola och efter frukost promenerade jag in mot den del av staden, som ligger utefter strandremsan. Det var dags att fylla på förrådet av frukt och grönt, men ganska snart insåg jag, att marknaden låg för långt bort, för att jag skulle orka bära hem varorna. Det var i alla fall skönt med en morgonpromenad!

Snart var vi färdiga för avfärd och Ingemar körde sakta in i kvarteren längs stranden. Intill den lilla ån, som rinner genom staden låg marknaden, där försäljarna höll på att ställa i ordning sina stånd. Min sambo lyckades hitta en lucka längs gatan nära kongresshallen, där han parkerade, medan jag besökte marknaden. Idag hade jag inte lust att titta på vare sig kläder, smycken eller väskor, utan letade efter frukt och grönt. Så småningom hittade jag ett litet område, där de lokala odlarna saluförde sina varor. Det var mestadels äldre kvinnor och män, som kommit in från landet. I stormarknadernas tidevarv, tycker jag att man i möjligaste mån bör gynna dessa småodlare. Eftersom även jag har odlat mycket grönsaker under mitt liv, vet jag hur mycket arbete det medför, vilken kärlek man lägger ner på varje liten planta, men framför allt vilken glädje odlandet ger.

Här fanns stora lådor med de små fina kronärtskockorna, som tycks mogna som bäst nu. Visserligen låg det redan några stycken hemma i vår grönsakslåda, men jag kunde inte motstå frestelsen, utan köpte ytterligare fyra små nyplockade huvuden för 1 Euro/kilo. Tomater, apelsiner, ett stort blomkålshuvud och ett om möjligt ännu större salladshuvud av för mig okänd sort plockades ner i mina plastpåsar. Det visade sig, att vi fick dela det sistnämnda med några andra små matgäster. Ett mindre antal små söta sniglar hade sitt matbord bland de yttre bladen och varför skulle de inte få behålla sin del? Salladshuvudet räckte gott och väl åt oss ändå. Till slut köpte jag ½ kilo röda och saftiga jordgubbar.

Idag tänkte vi till största delen åka en betydligt trevligare väg, nämligen N340 i. st. f. motorvägen. Det börjar sakta bli dags att vända hemåt och resan fortsatte österut längs den spanska kusten förbi det stora Ebrodeltat. Tarragona tänkte vi försöka undvika, så några mil, närmare bestämt vid L´Hospitalet de lÍnfant, beslöt vi att köra upp på motorvägen, A7/E15. Förra året, när vi åkte den här vägen, var det ombyggnation av vägarna på gång, vilket gjorde att vi med ”Astrids” – navigatorns – hjälp irrade runt ett bra tag. Vi åkte karusell i rondellerna ett flertal gånger. I år var vi ordentligt skärpta, trodde vi, och var inställda på att inte göra samma misstag, trots att ombyggnationen var på gång även i år. Vi spejade hela tiden efter den blå skylten med A7. Mitt i en rondell fanns en liten gul skylt mot en mindre väg, där det stod A7. Nej, den vägen kunde det inte vara! Vi åkte av nästa avfart, som var den enda återstående möjligheten, bara för att finna, att vi var på väg upp mot Fatxes, som ligger en bit upp i bergen. Nej! Inte nu igen! Ingemar lyckades vända, när vi kom till en liten by och vi återvände till den ödesdigra rondellen. Från det här hållet fanns det en blå skylt med A7 och äntligen var vi på rätt väg.

Nu höll vi oss till motorvägen tills vi kom till avfart 31, då vi sedan följde en mindre väg genom några mindre orter fram till Vilanova i la Geltrú, där vi snart hittade campingen, där vi var ett par gånger förra året. Vi blev hänvisade till en ganska skuggig plats, men vi kommer i vilket fall som helst inte att ha mycket tid över för att sola i morgon, så det spelar inte så stor roll.

Jag var genomtrött, när vi kom fram och inte blev det bättre med tanke på all tvätt, som väntade på att bli omhändertagen under morgondagen. Det är ganska långt att gå med tvätten till byggnaden med tvättmaskiner och ikväll var alla tre maskinerna upptagna av samma kvinna. Det gäller att skynda sig i morgon bitti. Tänker i alla fall tvätta lakan och alla handdukar i maskin. Idag känns allt hopplöst smutsigt, inte bara tvätten.

Vi hade köpt en dags Internet, men de hade problem och det var urusel uppkoppling, som allt emellanåt försvann.

Tisdag den 17 mars
Den stora tvättdagen - husbilsvänner anländer
Idag gällde det att komma bland de första till tvättmaskinerna, om all tvätt skulle hinna torka under dagen. Klockan 07.00 satte jag igång att plocka i ordning och strax därefter var vi båda på väg till tvättstugan. I de här tvättmaskinerna fick man inte ha tvättmedel. Det fylldes på automatiskt. Frukosten stod snart på bordet och vi passade på att äta, innan det var dags att hämta tvätten. Den nyinköpte paprikaosten var god, men vi var tvungna att ha våtservietter bredvid, för att inte smeta ner allt med gulorange färg.

Ingemar gick för att hämta tvätten, medan jag gjorde i ordning inomhus, tog fram tvättlinor och tvättställning. Han kom småflinande tillbaka och berättade, att han hade blivit utskälld av en kvinna, som hade hand om tvättinrättningen intill gästernas tvättmaskiner. Man skulle inte få börja tvätta förrän klockan 10.00! Hur ska man då hinna få all tvätt torr? Ibland förstår man ingen spanska!

Internetuppkopplingen är under all kritik, men vi visste att de hade problem. Jag försökte göra ett par inlägg i bloggen, men fick starta om så många gånger, att jag till slut gav upp. Ingemar kom in på banken och lyckades även se över den kommande vädersituationen i Europa, något som är mycket viktigt, när man är på väg. Det ser bra ut de närmaste dagarna, men fram emot torsdag kommer det att bli sämre på flera håll i vår tänkta riktning.

Idag blev det ett bra teamwork. Med Ingemars hjälp satt tvättlinorna snart på plats och jag kunde börja hänga upp den första tvätten. Här gällde det att jaga solen. Tur nog var husbilsplatsen mitt emot ledig än, så även den belamrade jag med våra lakan och handdukar. Nu väntade all handtvätt och det blev åtskilliga omgångar under dagen. Bredvid vår husbil fanns en vattenkran och jag hade inte lust att springa hela dagen till serviceinrättningen, som låg en bit bort. Vi hjälptes åt. Jag tvättade inomhus. Vattnet inne blir ju hett, så det går bra att tvätta. Ingemar sköljde i en hink utomhus och fyllde på vatten i vattentanken. Jag hängde tvätten och flyttade om den vartefter som solen ändrade läge. Vi passade även på att göra minutiöst rent i toa och toatanksutrymme.

Ett par tyska korvar, uppstekt potatis och lättstuvad kruskål fick bli en snabblagad lunch, innan det var dags för tvätten igen. Sent på eftermiddagen var vi nyduschade och den sista tvättomgången hängde på tork, men den lär nog inte torka förrän under morgondagen.

Nu var det dags för dagens sista projekt. Om ett par timmar skulle våra vänner Ingemar och Eila anlända till campingen. Det är meningen att vi ska slå följe genom Frankrike. De hade kört hela dagen och var förmodligen både trötta och hungriga, när de kom fram. Det fanns fisk i frysen och grönsaker i kylen, så jag lagade en fiskgryta av tillgängliga ingredienser. När våra vänner anlände strax efter klockan 19.00 var de verkligen både hungriga och trötta. T.o.m. deras hund verkade trött på att sitta i bilen. De hade inte ätit sedan frukosten på morgonen och hade kört hela dagen. Dessutom hade de kört fel och hade avverkat en hel del extra mil. Den färdiga maten blev uppskattad och vi hade en trevlig stund tillsammans på kvällskvisten, innan det var dags att sova.

Vi kände oss stolta över oss själva idag och var mycket nöjda med dagens arbete. Allt var rent och det kändes bra inför den fortsatta färden. Igår upplevde jag allt som ett kaos, men nu är känslan den motsatta. Skönt, när det går åt det hållet!

Onsdagen den 18 mars
Till vingården Chateau Barrera
Det var soligt ute och tvätten som hängt ute över natten var så gott som torr. Nu fick den eftertorka inomhus. Efter diverse servicebestyr var båda husbilarna färdiga att lämna campingen i Vilanova i la Geltrú för åka vidare mot Frankrike. Enligt överenskommelse skulle vi köra först. För att slippa åka genom Barcelona, åkte vi E15 mot Vilafranca del Penedés.

Vårt kylskåp började bli ganska tomt och jag hade inte kommit åt att handla. Hade dessutom tänkt köpa hem chorziokorv, paellakryddor och det speciella paellariset. Vår resa gick vidare på motorväg AP7 förbi Barcelona, där vi sedan tog avfart 9B för att åka lite lugnare och även billigare. Vid några av avfarterna runt Girona och Figueres körde vi av för att försöka hitta Carrefour, Mercadona eller Lidl, men de lyste med sin frånvaro. Temperaturen ute hade hunnit stiga till + 18,6 grader. När vi närmade oss gränsen mellan Spanien och Frankrike, stod många vackra flickor på rad och väntade på kunder. Här fanns det även åtskilliga affärer. Eila och jag gick en tur in i närmaste ”Supermercado”, där jag till slut lyckades hitta såväl chorziokorv, som paellaris och de rätta kryddorna. För övrigt fann jag ingenting av det vi behövde.

Vi åkte vidare förbi Perpignan ut mot kusten till Sainte Marie de la Mer för att söka upp vingården Chateau Barrera, i regionen Roussillon, där vi övernattade förra året. Den här vingården är med i France Passion. Ägaren, Pierre dÁmarzit, fanns på plats och snart var vi i glatt samspråk. Visst skulle vi få ställa våra husbilar vid vingården för övernattning! Den trevlige ägaren av vingården, som kände igen Ingemar och mig från förra året, bjöd in oss fyra till utställningslokalen, där vi fick avsmaka ett par av gårdens aromatiska viner. Falko, Ingemars och Eilas hund, fann en kompis i vingårdens lilla lurviga hund, som vi mindes från föregående års övernattning. Här finns även en hel del vildkaniner, som också väckte Falko´s intresse. Efter dagens långa färd var vi alla tämligen trötta. Vi åt lite lätt kvällsmat och somnade ovaggade. Vid France Passion´s vingårdar, som oftast ligger vid sidan om allfartsvägarna, kan man sova ostört.

Övernattning vid Chateau Barrera

Torsdag den 19 mars
Mot Camaraque
Idag hade vi ännu en lång dagsresa framför oss och vi körde först ut på D81 för att senare komma in på D627. Det är ett mycket vackert område man åker igenom här. Större och mindre laguner med sandstränder bl. a. den stora Etang de Leucate, omger överallt resenären. Det känns lockande att ta många raster utefter den här vägen.

De snötäckta Pyrenéerna reste sig majestätiskt i bakgrunden. Den första våren hade kommit till södra Frankrike och överallt möttes vi av blommande träd och buskar med spirande ljus grönska. De vackra rosmarinbuskarna med sina djupgröna blad och blå blommor hade högsäsong just nu och de fanns överallt, i rabatter, vid rondeller och utefter vägkanterna. De vilda, orangefärgade anemonerna lyste här och var välkomnande emot oss. Det märktes dock, att det hade varit en lång och svår vinter, för den maffiga blomsterrikedomen i rabatterna, som fanns förra året, saknades.

Vi mötte åtskilliga husbilar, som var på väg söderut. Undrar just, om vi inte åker åt fel håll? Ute i de många vingårdarna arbetade man med att beskära och binda upp vinrankorna inför den kommande säsongen. Vi passerade Narbonne och Beziers på väg mot Agde, där vägen fortsatte på en lång sandbank ända fram till Séte. Vilken underbar badstrand, som sträckte sig flera kilometer framåt! Den var som tagen ur en turistbroschyr. Tyvärr fanns ingen tid att stanna, för att bara få lägga sig på stranden och njuta.

Vi befann oss nu i regionen Languedoc och nära Montpellier. Ingemar körde in till Carrefour, där jag äntligen kunde fylla på matförrådet, som hade börjat tryta. Nära Montpellier körde vi även genom den lilla staden Villenueve lés Maguelone och följde skyltarna mot katedralen St. Pierre de Maguelone, där vi kom fram till en liten parkeringsplats, varifrån en landtunga, omgiven av stora laguner, för ut till katedralen, som ligger på en halvö. Här tog vi en paus. Eila kokade kaffe och jag bredde smörgåsar. Bredvid husbilarna fanns både bänkar och bord, där vi slog oss ner en stund. De många flamingofåglarna i saltvattenslagunerna underhöll oss med sitt tjattrande.

Flamingofåglar

Vi passerade Aigues Mortes, som ligger i början av området Camaraque, vilket befinner sig mellan floden Rhônes båda armar. Här finns de många hästrancherna, med sina vackra vita hästar och de svarta tjurarna. Vildkaniner var det också gott om.

Vi letade efter en vingård, där vi kunde övernatta med våra två husbilar. Den plats, som stod i France Passionboken gav dåliga vibrationer, så vi fortsatte. Det blev lite körning fram- och tillbaka, innan vi hittade en lämplig ställplats, visserligen bredvid en gödselstack, men vad gjorde det? Vid den här vingården köpte jag en stor förpackning ”Herbes de Provence”, som är en god blandning av fem olika örtkryddor.

Fredag den 20 mars
Sightseeing i Les Saintes Maries de la Mer, övernattning vid vingården Beaujolais, Saint Cyr  - kallt

Natten hade varit lugn och vi kunde fortsätta ner mot den lilla vackra staden Les Saintes Maries de la Mer, som ligger vid Medelhavet och är den enda staden träskområdet Camargue. I Camargue möts Languedoc och Provence med flytande gränser.

Vi letade oss ner mot en stor parkeringsplats nära havet, där vi passade på att fylla på vatten i bilarna, innan vi tog en promenad in mot staden. Solen lyste och vi lyckades hitta ett bord i lä utanför ett konditori, där vi drack förmiddagens kaffetår. Det var samma konditori, som Ingemar och jag besökte förra året. Kan bara nämna att deras croissanter är gudomligt goda. En vänlig engelsktalande fransman, som under större delen av året är bosatt i Florida, åtog sig att föreviga vårt besök med ett foto.

Dags för en kopp kaffe

Nu är både kaffet och croissanterna slut

Eila och jag gick runt lite i de små pittoreska affärerna, medan männen återvände till husbilarna. Det var råkallt ute och inspirerade inte till några längre promenader.

Tre herrar på promenad i Les Saintes Maries de la Mer

Vi ledde även idag vår resa, när vi fortsatte norrut genom Frankrike. Vi åkte i utkanten av Arles och därefter mot Remoulins, där vi förra året stannade vid den stora romerska akvedukten Pont du Gard. P.g.a. trafikstockning blev vi längre framöver tvungna att fortsätta en liten ringlande väg. En hel del ruffiga orter och även flera kärnkraftverk passerades senare.

Färden gick vidare norrut på N86/N7 förbi Montélimar, där en hel del av den mycket goda franska nougaten tillverkas. Det började bli långtradigt och även tröttsamt att köra de mindre vägarna och tiden rann iväg. För att tjäna en timme och försöka hinna fram till dagens mål innan det blev alltför mörkt tog vi in på motorvägen i Valence, som där löper utefter floden Rhóne. Den här vägen följde vi ända fram till Lyon, där vi hamnade i en ordentlig trafikstockning. Det var fredagseftermiddag och vi hade kommit i den värsta rusningstiden.

Nu var det inte så långt till Anse, som ligger nära staden Ville Franche, och där vingården Beaujolais, Saint Cyr ligger. Det hade emellertid hunnit bli mörkt ute och då är det inte så lätt att hitta fram på de mindre vägarna. ”Astrid”, navigatorn, gjorde sitt bästa. Jag hade dessutom med stora bokstäver skrivit upp vägbeskrivningen på ett papper och satt och läste med en liten pannlampa. Ingemar lyckades förena uppgifterna från de båda damerna och till slut anlände vi till vingården, där vi parkerade husbilarna bakom huvudbyggnaden.

 Här fanns ett par nya trevliga grannar, som jag genast gick ut och pratade med, nämligen ett par unga åsnor. Vi var nu högt uppe, även om vinodlingarna ligger i en dal mellan Alperna och Franska Centralmassivet. Här var det kallt, så det var bara att ta fram varma tröjor.

Interiör från lokalen vid vingården Beaujolais, Saint Cyr

Ägaren från förra året var inte på plats, men det var en välinformerad och tillmötesgående ung man, förmodligen ett barnbarn. Han gjorde snabbt i ordning fyra plankor med bröd och traktens kallskurna pålägg, som vi sedan festade på i Ingemars och Eilas husbil.

Lördag den 21 mars
Till den pittoreska staden Eguisheim - kallt
Idag på morgonen grattade jag via mobilen mitt äldsta barnbarn, en härligt mysig och vacker tjej, som idag fyller 21 år. Jag tycker inte det var länge sedan, jag såg henne som nyfödd, men tiden och livet går fort, alldeles för fort. Mycket har passerat revy sedan dess och många vägval har gjorts.

När barnbarnen blir så här gamla, har de fullt upp med sina egna liv och man träffar dem tyvärr inte så ofta längre, om man inte bor helt nära varandra. Minnena finns emellertid, både vackra och roliga minnen och säkert blir det flera trevliga sammankomster framöver. Det gäller bara att få ihop tid och plats, vilket inte alltid är så lätt. Mina barn och deras familjer finns varje dag i tankarna och jag känner, att jag är mycket stolt över mina barn och samtidigt djupt tacksam över alla fina barnbarn de har gett mig.

Idag ledde Ingemar och Eila vår korta karavan. De ville gärna visa oss ett litet smultronställe, Eguisheim, som de tidigare hade funnit i Frankrike. Efter Beaune befann vi oss på motorväg A36, där vi åkte förbi Besançon och strax före Mulhouse tog vi av mot den lilla staden Eguisheim, som ligger söder om Colmar.

Vi parkerade på en parkeringsplats intill en skola, innan vi huttrande gick in mot stadskärnan.

Ett par av gränderna i Eguisheim

En mycket vacker grind i Eguisheim

Hela den pittoreska innerstaden med sina lutande och många gånger fallfärdiga korsvirkeshus är totalrenoverad. I Tyskland håller man sig till mer dämpade färger på sina korsvirkeshus, men här kan man emellanåt se de mest bjärta kulörer. När vi kommer åt Internet igen, vill jag ta fram mer information om staden. Våra vänner var lite besvikna. När de hade besökt orten förra året, hade alla blomsterlådor varit fyllda av blommor i samstämda färger. I år var allt försenat och det fanns inte en enda blomma. Med fantasins hjälp kunde jag dock någorlunda föreställa mig, hur det såg ut.

Ännu en pittoresk vy från Eguisheim

Så här lämnas baguetterna i Frankrike

Vi hade läst i ”France Passion”, att det skulle finnas en husbilsplats vid en vingård inne i staden och de båda männen försvann för att leta upp denna, medan vi kvinnor ägnade oss åt att köpa bröd och titta runt i de små butikerna. Husbilsplatsen hittades och en ung kvinna lovade oss, att vi skulle få stå innanför grindarna. Männen gick för att hämta bilarna, medan Eila och jag tog med oss Falko in på ett mindre café för att värma oss med en kopp kaffe. Här är det inga problem med att ta med husdjuren in.

Männen återkom snart med bilarna, som parkerades i säkerhet inne på gården. Vi var alla trötta efter dagens etapp och intog horisontalläge tämligen tidigt.

Söndag den 22 mars
Kallt - mot Tyskland - skidåkare i Alperna  - Bodensjön
Eila och Ingemar och även vi hade funderat över att stanna ännu en dag här i Eguisheim, för att titta närmare på den lilla staden, men idag var det kallt och ruggigt ute och det såg inte ut att kunna bli bättre. Vi hade nu följts åt under hela resan genom Frankrike, som våra vänner helt förståligt upplevde som osäkert efter ett rån på nedvägen.

Ingemar och Eila beslöt sig nu för att åka raka vägen hemåt genom Tyskland. Vi i vår tur tänkte åka mot Bodensjön, för att så småningom komma in i Baden – Würtemberg till staden Isny im Allgäu, där vi skulle reparera bilen vid Dethleff – fabriken.

Vi önskade varandra en fortsatt god resa och vinkade av våra vänner, innan vi fortsatte i riktning mot Colmar och Breisach am Rhein i Tyskland. Här lyste solen! Nattsömnen hade inte varit så bra, så jag la mig att sova en stund, medan Ingemar tog en längre promenad vid slussen. Även jag hann med en kortare bensträckare, innan det var dags för en kopp kaffe.

Strandpromenaden vid Breisach am Rhein

Vi åkte vidare mot Freiburg på väg 31, där vi åkte genom staden. Mina tankar gick osökt till min far, som svårt sjuk, tillbringade en tid på sjukhuset där för många år sedan.

Vi kom nu in i de stora och djupa skogsområdena i Schwarzwald, där slingrande alpvägar förde oss över Schwäbische Alpen. Vi hade rest från Sverige under några månader för att slippa den kalla årstiden, men nu befann vi oss mitt i ett vinterlandskap, där snön omgav oss överallt och skidåkarna susade nerför backarna. Vägen var lyckligtvis både snö- och isfri.

Snö i Schwäbische Alpen

Vi närmade oss Bodensjön, vars omgivning inte alls såg lockande ut. Visserligen var det snöfritt, men landskapet var grått och trist och våren verkade vara långt borta. Det märktes att det hade varit en lång och kall vinter på många platser.

Vi anlände till den lilla vackra staden Meersburg, som ligger vid Bodensjön och varifrån man kan åka över till Mainau, där vi var för ett par år sedan. ”Bamse”, husbilen, kämpade för att komma genom stadens ringlande gator och uppför alla backar till husbilsplatsen, som ligger högt uppe i utkanten av staden. Det var mycket glest mellan bilarna här idag, eller rättare sagt, där fanns bara två bilar förutom vår. Här kostar det 3 Euro att stå dagtid kl. 09.00 – 16.00 och ytterligare 3 Euro kl. 16.00 – 09.00, om man vill övernatta. Man kan både fylla på vatten och tömma toatanken för 1 Euro.

Jag gick ut för att ta en bensträckare, men den blev mycket kort. Det var mörkt ute och glest mellan lamporna utmed gatorna. Det kändes bättre att precis som Ingemar ta fram en bok för att lägga sig och läsa

.Måndag den 23 mars
Till Dethleff-fabriken i Isny
Det blev en lugn natt på ställplatsen högt uppe i Meersburg vid Bodensjön, där vi var tre husbilar, som hade övernattat. Idag lyste inte solen längre, utan det låg ett lätt dis över himlen, som inte såg ut att vilja lätta. Om nio dagar hade vi en tid i verkstaden vid Dethleff – fabriken i Isny, för att reparera skadan efter cykelstället, som lossnade för några månader sedan. Fram emot klockan 09.30 ringde jag verkmästare Jochen Riess, för att höra, om vi skulle kunna få komma några dagar tidigare. Visst, det gick bra. Om vi skulle hinna fram idag, skulle de kunna titta på skadan redan under dagen.

Sagt och gjort! Vi var snart starklara och till Isny, som ligger i Schwaben, var det ca 10 mil. För några veckor sedan hörde vi att våren skulle ha kommit till Schweiz, men här vid Bodensjön var det allt annat än vår. Det såg snarare ut som en tråkig, färglös höst, när vi åkte väg 31 mot Friedrichshafen och Lindau, där vi vek in på väg 12, som sakta ringlade mot Isny im Allgäu nära Allgäuer Alpen. Här var det inte ens längre höstlandskap, utan full vinter med snö överallt utom på vägen.

Vi anlände till Isny, som verkar vara en mycket vacker sommarstad. I utkanten passade jag på att proviantera en del på ett välsorterat Lidl. Yoghurt, mjölk, grönsaker och pålägg var nästan slut. Köpte även jordgubbar från Spanien för 1 Euro/liter.

Efter en del rundåkning hittade vi sedan Dethleff´s ställplats inom deras stora fabriksområde. Här får alla med Dethleff´s husbilar stå kostnadsfritt. För övriga kostar det 5 Euro. Förutom vatten och tömning av toatank, kan man även få eluppkoppling.

Nu visste vi, var vi skulle kunna övernatta och nästa projekt var att söka upp herr Jochen Riess, vilket även det ledde till en del rundkörning inom det stora området. Till slut gick jag in till husbilsuthyrningen, som ligger vägg i vägg med Dethleffs serviceverkstad för att fråga. Den vänligt leende mannen innanför disken svarade: ”Det är jag!” Därefter kom han ut och tittade på bilen. Han konstaterade förvånat, att jag talade tyska med österrikisk brytning. Nu fick jag berätta halva mitt livs historia igen, samtidigt som jag förklarade, att man tyvärr tappar många ord. Han bjöd in oss på kaffe, medan vi väntade på att ansvarig verkmästare skulle se på bilen. Det sistnämnde kom, tittade och bad oss komma nästa morgon, så skulle de reparera bilen. Allt verkade nu att kunna lösa sig.

Solen hade inte visat sig på hela dagen. Klockan 20.00 var det +7,8 grader och helt mulet. På kvällen började det blåsa. Man har på väderleksrapporterna talat om både storm, kraftigt regn och snö i de här områdena. Min kropp hade också under hela dagen signalerat, att det kommer att bli oväder. Det var bara att avvakta.

Tisdag den 24 mars
Storm - regn - åska - snö!
Visst blev det oväder! Under nattens första timmar slet stormens kastbyar ordentligt i husbilen och gungade den, så att den sistnämnda började inbilla sig att den var en båt i storm på havet. Det tjöt och ven, blixtrade och mullrade. Regnet piskade på alla tänkbara ytor, så det lät, som om vi befann oss i en stor plåtburk. Något klapprade betänkligt på husbilens ena sida. Jag tittade ut genom ett av fönstren, men såg ingenting. Oljudet fortsatte. Till slut öppnade jag toalettfönstret och kikade ut. Där fanns den lilla boven. Det var locket till eluttaget, där sladden var inkopplad, som klapprade i den hårda vinden.

I det här oväsendet gick det inte att sova. Jo, Ingemar sov djupt och fattade inte vad jag pratade om för storm. Han vaknade bara, när jag emellanåt öppnade dörren för att försäkra mig om, att alla träd stod kvar. Jag la mig och försökte läsa en bok under ett par timmar. Till slut lugnade ovädret ner sig och ersattes av ett fridfullt lugn.

Vi vaknade klockan sju på morgonen. Klockan 08.00 – 08.30 skulle vi vara vid verkstaden, som låg några hundra meter bort. Det var med andra ord bara att sätta igång att laga frukost. Det rådde en misstänkt tystnad ute och när vi drog bort gardinerna, förstod vi varför. Nattens oväder hade ersatts av dalande snöflingor och på marken låg redan 1 -2 decimeter kritvit snö. Himlen var fortfarande helt grå och termometern visade på drygt +3 grader. Jag påpekade lite diskret, att i södra Frankrike, där vi var för några dagar sedan, är det full vår och att det i södra Spanien är soligt och +18 – 20 grader. Vad hjälpte det? Nu var vi mitt i vinterlandskapet, snöfallet ökade, men det var bara att finna sig i. Vackert var det i varje fall, mycket vackert.

Kvart över åtta åkte vi in på gården utanför verkstaden, precis som vi kommit överens om igår kväll. Här stod redan ett par husbilar, som ett par montörer strax körde in. Vi stod kvar, väntade och antog, att man inte hade plats för flera bilar för tillfället. Tiden gick, eller rättare sagt, det hade gått ca två timmar. Vi läste, löste ett par sudoku och jag skrev lite på datorn. Ingen bil kördes ut från verkstaden och vi började ana oråd. Plötsligt knackade en verkmästare på dörren och beklagade, att han inte hade sett oss. Han var så trött på snö, att han inte ville titta ut! Nu gick vi emellertid igenom alla småsaker, som behövde åtgärdas och snart kördes husbilen in i verkstaden. Vi satte oss i väntrummet med böcker, sudokun och dator, där vi blev servade med både kaffe och gott mineralvatten. Vad mer kan man begära? Snöandet hade upphört och solen tittade tillfälligt fram. Tid har vi gott om. Mat fanns det för minst en vecka i kyl och frys, så oss gick det ingen nöd på.

Efter drygt tre timmar satt vi fortfarande kvar i väntrummet. Vi hade druckit en kopp kaffe och vatten, massor av vatten. Visst kan man leva på vatten, men efter några timmar blir det tråkigt och vi började även bli hungriga. Frukosten, som vi åt i morse vid 07.30-tiden hade sjunkit undan och nu var klockan 13.30. Jag lyckades utverka tillstånd att åtföljd av verkmästaren få gå ut till bilen för att hämta lite frukt. Vid 15-tiden var montörerna färdiga med vår bil och vi kunde konstatera att resultatet var mycket gott. Det var skönt att få åka tillbaka till Dethleff´s ställplats några hundra meter bort. Maten var snart färdig och det vore synd att säga att vi inte åt med god aptit.

Onsdag den 25 mars
Till Sulzemoos och "Der Freistadt" - mera snö
Under natten hade det kommit mer snö och det snöade fortfarande, när vi hade ätit frukost. När man tittade ut över landskapet, syntes bara en massiv och ogenomtränglig, vit ridå. Sikten var med andra ord minimal och vi beslöt oss för att avvakta tills snöfallet hade minskat. Idag hade vi tänkt åka till Tysklands största husbilsfirma, ”Der Freistadt”, som ligger i Sulzemoos utanför München.

Snö och åter snö

Framåt eftermiddagen hade nederbörden minskat och vi startade dagens färd från Isny im Allgäu norrut mot Leutkirch, där vi kom in på motorväg A96/E54, som förde oss förbi Memmingen och utkanten av München. Vi befann oss nu i Bayern med dess typiska lökkupoler på kyrkorna.

Genom att ta avfart Nürnberg/München West kom vi så småningom efter en del rundkörning in på A8, där vi efter ett tag såg en vägvisare mot Sulzemoos. Husbilsfirman såg vi och i normala fall hade det säkert inte inneburit några större svårigheter att ta sig dit. Nu höll man emellertid på att utvidga motorvägen utmed en lång sträcka, vilket innebar att flera avfarter till Sulzemoos var avstängda. Vi fick åka långt, innan vi till slut lyckades komma fram till ”Der Freistadt”.

Inom området finns en ”Stellplatz” för gästande husbilar, som vill övernatta och där lyckades vi hitta en ledig plats. Här kan man tömma både toa- och gråvattentankarna utan extra kostnad, samt fylla på vatten till en kostnad av 1 Euro. Det gick även att koppla upp sig till el, men det visade sig bli ganska dyrt, så vi använde i. st. gasol. Här tog gasolen i den spanska flaskan, som vi hade köpt i Torrevieja, slut och omkopplingen gick automatiskt över till den tyska flaskan. Ingemar bytte den tomma spanska flaskan mot den fyllda svenska flaskan, så nu var vi välutrustade!

Del av ”Der Freistadt”

På en enormt stor yta utomhus finns såväl nya som begagnade husbilar av de flesta märken. Det skulle ta dagar att bese allt. Nya husbilar visades i olika hallar beroende på märke, och i en mycket stor hall finns även tillbehör för husbilar och husvagnar. Hittar man inte det man söker här, finner man det säkert ingen annanstans heller. Intill husbilsplatserna ligger en liten bistro, där vi drack en värmande kopp café con leche, innan vi gick en tur runt bland Dethleff´s nya bilar. Det var lagom vad vi orkade med, innan man stängde för dagen. Ute hade snöandet övergått i regn och blåsten var kylig. Här var det vinterjackor som gällde.

Torsdag den 26 mars
Landgasthof Walkmühle
På morgonen, när vi vaknade, var det gråmulet och jag gjorde i ordning frukost. Det var kallt ute, men skönt nog nära till den en av de stora hallarna, där vi tog en rundtur bland Hymers nya bilar och samtidigt diskuterade för- och nackdelar med diverse inredningar. Hymer har goda lastutrymmen, både i skuffen och inuti bilen under sängar och soffor. En dröm vore att kunna byta husbilen mot en liknande med två sängar. Vi upplever, att vi löpande stör varandras sömn, när man har en enda säng. Visserligen kan man bädda en säng i mitten av vår bil, men då måste man ha med extrakuddar och möblera om två ggr/dag. Allt har sina för- och nackdelar.

Vi tittade runt ett bra tag i tillbehörsavdelningen, där vi till slut kände oss helt trötta av alla intryck. Efter att även ha tittat en del på några bilar utomhus, kände vi oss så småningom färdiga att lämna ”Der Freistadt” och Sulzemoos. Vi åkte vidare på motorväg 8 mot Stuttgart och därefter motorväg 7 norrut. Vid en Lidlaffär i Feuchtwangen svängde Ingemar in och parkerade, så att jag skulle kunna köpa färskt bröd, mjölk och vatten. Visserligen kom jag tillbaka med lite mer, bl.a. stekt strömming i ättikslag. Mums! Ingemar, som satt kvar i bilen, tyckte att det tog ganska lång tid. Undra på det! Det finns ju så mycket att titta på!

Vi fortsatte resan mot en husbilsplats vid Landgasthof Walkmühle inte långt därifrån, som visade sig vara en mycket gammal kvarn, som är ombyggd till restaurang, där man även kan övernatta. Vid första försöket kom vi från fel håll och fick backa tillbaka. Nästa försök från andra hållet gick bättre, men samtliga parkeringsplatser verkade vara upptagna, även de fyra platser, som var avsedda som husbilsplatser. Jag gick in till restaurangen, där ”Oma och Opa” – mormor och morfar – tog hand om mig. Visst skulle det ordna sig med parkeringsplats! Vi åkte uppför en backe, där stadens skytteförening har ett hus och av allt att döma hade en sammankomst idag, för även här var det fullt med bilar, men vi lyckades trots detta få en plats.

Del av Landgasthof Walkmühle

Restaurant Walkmühle

Landgasthof Walkmühle, som ligger på landet i utkanten av staden, fungerar som ”Stellplatz”, där restauranggäster övernattar utan kostnad. Man ska även kunna fylla vatten m.m., med det var vi inte i behov av. Däremot var vi hungriga och återvände till värdshuset, där ett barnbarn tog emot oss. Vi beställde varsin Bauernschnitzel, som visade sig vara en inbakad dubbel schnitzel med härligt god stekt potatis med lök. Allt var hemlagat på ett sätt, som man bara kan i Tyskland, och smakade underbart gott. Till detta drack vi varsin sejdel av det inhemska goda ölet, Fischer. Jag är ingen större ölälskare, men den här ölen var mild och mycket smakrik. Nackdelen var bara, att jag åt mer, än vad jag borde ha gjort med tanke på överskottslagret runt magen. Måste göra något åt detta, när vi kommer hem! Det blev för lite av de vandringar i naturen, som vi hade tänkt oss, under den här dåliga vintern söderut.

 Det här värdshuset och husbilsplatsen där kan verkligen rekommenderas. Här finns en naturligt varm atmosfär, som man genast känner, när man kommer in och man blir väl omhändertagen som gäst. Vi gick sakta tillbaka till husbilen i det strilande regnet och sov gott utan störande moment i den lugna atmosfären.

Fredag den 27 mars
70 mil till Heide
Efter att ha ätit frukost i lugn och ro, begav vi oss ut på motorväg 7 med navigatorn inställd på Heide, som ligger i området Schleswig – Holstein i norra delen av Tyskland. Vi hade en resa på ca 70 mil framför oss. Mil efter mil avverkades utan större äventyr och framåt kvällen kom vi fram till husbilsplatsen i Heide, där vi övernattat ett flertal gånger tidigare. Här stod redan ett antal husbilar parkerade. På den här husbilsplatsen kan man koppla upp sig på el mot en mindre summa och det går både att fylla på vatten och tömma befintliga kärl mot en avgift.

Lördag den 28 mars
Min födelsedag - dags för frissan
Idag på morgonen hände något trevligt. Jag blev bjuden på frukost på sängen. Varför? Därför att jag fyllde år idag. Visserligen har jag sagt, att jag inte fyller år längre, men att bli bjuden på frukost, säger man ju inte nej till. Senare under dagen fick jag även årets första tulpanbukett och en bok på tyska om området Schleswig – Holstein, som jag läste senare under dagen. Min dotters familj på Ekerö ringde och överraskade med vacker körsång och hurranden. Min son och hans barn SMS-ade glada budskap flera gånger under dagen. Tack snälla ni, för att ni kom ihåg mig, fast vi varit bortresta så länge! Ni är alla så goa!

Vi åkte in till stadens centrum och Ingemar parkerade bilen vid järnvägsstationen. Varje lördag är det marknad på det stora torget mitt i staden. Idag var det även vårfest = tivoli mitt på torget. Till den här lördagsmarknaden kommer traktens bönder in för att saluföra sina frukter och grönsaker. Fiskarna finns på plats, liksom även slaktarna och bagarna. Hit går ortsbefolkningen varje vecka för att handla och det är hög klass på alla varor.

Kyrkan och del av torget i Heide

Jag var emellertid i stort behov av att få klippa mig och sökte upp frisersalongen från förra året, där jag lyckades få en omgående tid. Ingemar gick ut i staden under tiden. Klippningen tog ca ¾ timme under frissans ihärdiga konversation på plattyska. Jag blev nöjd. Ingemar mötte upp och bjöd på kaffe i ett konditori, innan vi fortsatte till husbilen, d v s Ingemar gick före, medan jag tittade runt i ett par affärer.

Det började åter regna lite smått. Genom att påpeka att jag hade födelsedag, fick jag Ingemar att köra fram till stadens ”Kaufhaus”, en stor livsmedelshall med ett utbud utöver det vanliga. Jag hade beslutat mig för att vi skulle ha lite extra gott att äta på min födelsedag och köpte bl. a. en halv kryddmarinerad nyrökt makrill. Fick en pratstund och smakprover hos en demonstratris för sillinläggningar och köpte en liten förpackning. Vid den turkiska disken fick jag ytterligare smakprover på de smaksatta färskostarna. Oj, så gott! Lite paprikaost skulle Ingemar säkert tycka om – och jag också! Detta och en hel del annat dukade jag senare fram på bordet i husbilen. Det blev en sammanslagen lunch och middag idag.

Söndag den 29 mars
En vårliknande dag i Heide
Jag sitter i ett litet Internetcafé och för in de senaste dagarnas upplevelser. Idag kunde jag även ta upp alla mail och då vill jag säga….Tack snälla ni för alla födelsedagshälsningar! Ni är jättegulliga! Saknar er alla och ser fram emot att få träffa er igen! Stor kram!

Hör och häpna! Idag blev det ingen nederbörd. Solen har lyst och under eftermiddagen visade termometern på ca +18 grader i solen. Det här området har ett mycket milt klimat och medan det har varit full vinter i nästan hela Europa, har man bara vid något enstaka tillfälle fått ett par centimeter snö. Trädgårdarna i det här området är genomgående mycket välskötta och vackra med många vintergröna växter. Nu blommar även snödroppar, krokus, narcisser, violer, ljung och julrosor. En del bladfällande buskar har redan små nyutsprungna gröna blad och på vissa rosbuskar har också de första bladen visat sig. På ett ställe såg jag en rosbuske, som fortfarande blommade.

Vi har tagit det lugnt idag. Ingemar har läst en del och jag har skrivit ifatt en del av reseskildringen. På eftermiddagen tog vi en skön och välbehövlig långpromenad i solen. Koltrastarna sjöng och duvorna kuttrade, så visst är våren på gång. Vi skickar den vidare mot Sverige med varma hälsningar till alla våra vänner.

Del av en vintergrön trädgård i Heide

Det blommar i rabatterna

Fjolårets rosor blommar fortfarande

 Måndagen den 30 mars – onsdagen den 1 april
Vi stannade kvar ännu några dagar i området Dithmarschen i nordvästra Tyskland, för vi ville inte gärna hamna i något snöoväder i Sverige. Vi hade varit flera gånger i det här området under tidigare år och kände för att göra små utflykter.

Ännu en vintergrön nordtysk trädgård

Visst är de vackra!

 I tisdags åkte vi till den närbelägna lilla staden Wöhrden, vars värdshus ”Handelshof” serverar mycket god tysk husmanskost. Vi har ätit deras välsmakande ”Husets Schnitzel” tidigare och så blev det även idag. Att jag sedan glömde kameran på en stol och fick vänta med att hämta den tills de öppnade efter ”siestan” ett par timmar senare, är en annan sak.

Under tiden åkte vi ut till Büsum, som ligger vid kusten. Vi hade hoppats på att ”Blanker Hans”, som är en forskningsstation och ett muséum för Nordsjön, skulle ha öppet, men vi var där ett par dagar för tidigt. Här utmed kajen finns flera vackert inredda och mycket lockande fiskrestauranger. Jag passade på att titta in i en liten butik, vars ägarinna gör de mest utsökt broderade tavlor med motiv från traktens typiska hus och portar. Det blåste småkallt, men det var i alla fall skönt med en promenad. Ifrån Büsum kan man åka över till Helgoland, men vi ansåg att det var för tidigt på säsongen, även om man hade rabatterat pris på färjorna.

Dithmarschen domineras av fiske och jordbruk. Böndena odlar framför allt potatis och mycket god kål av flera slag. Även i år såg vi att man utfodrade fåren med överbliven vitkål.

"Får i kål"

I det här området satsar man mycket på vindkraft, men man kan även se en och annan oljepump.

Torsdagen den 2 april – lördagen den 4 april

Vädret hade varit vårlikt under de här dagarna och när vi idag tänkte åka mot Sverige, var det +12 grader redan tidigt på förmiddagen. Innan vi åkte vidare, stannade Ingemar ett tag vid stationsparkeringen, så jag fick gå en runda på stan. Jag hade tänkt att köpa ett par långbyxor till mig, men hittade i. st. en kortpyjamas till Ingemar. Så kan det bli! Passade också på att gå in i den lilla fiskaffären för att köpa ett par baguetter med färskgravad lax till lunch. Underbart gott!

Vi hade beslutat oss för att inte åka färjan Puttgarden – Rödby och Helsingör – Helsingborg som förra året, utan i. st åka över broarna till Sverige. Resan gick upp genom Jylland, som bjöd på gråväder. Det lättade visserligen senare, men när vi åkte över Stora Bält, såg vi bara några få meter framför oss p.g.a.den tjocka vita dimman. Efter bron blev sikten bättre.

Dålig sikt över Stora Bält

Tussilagon lyste som små solar utmed vägkanterna. Vi konstaterade, att man höll på att lägga ner dräneringsrör på ett flertal åkrar. Tydligen har man tröttnat på de eviga översvämningarna.

När vi befann oss drygt 5 mil från Malmö, blev det tvärstopp i alla filerna på vår sida av motorvägen. Det var bara att vänta och det blev en lång väntan. Det var mitt i värsta rusningstrafiken, när alla pendlare skulle hem. Upprörda stämmor hördes, mobiltelefonerna gick varma och en och annan tog fram datorn för att få information. Nåja, det löste sig så småningom och även vi anlände till Malmö, där vi övernattade på en rekommenderad husbilsplats i ett lugnt läge nära centralen.

I väntan på trafikinformation

Nästa dag, som var fredagen den 3 april, ägnade vi åt Skåne. Förmiddagskaffe drack vi hos vännerna Eva och Lasse i Lövestad, där Eva och jag fick flera timmars trevlig pratstund i solen på deras uteplats, där termometern visade drygt  +20 grader. Det var två år sedan vi träffades senast, men det var som igår och det fanns en hel del att ventilera.

Vi stannade senare till utanför Tomelilla, där Ingemar fick ta igen sig en stund, medan jag botaniserade i en stor klädaffär, där jag hittade en speciell väst, som jag hade letat länge efter. En liten avstickare gjorde vi till Everöd, där jag hade hoppats att en gammal vän och konstnär, Benedikte Bergman, skulle ha varit i sin konstnärsmiljö på ”Hotellet”. Tyvärr skulle hennes vernissage starta först en vecka senare. Resan fortsatte vi sedan längs ett vårlikt Österlen, som fullkomligt badade i sol. Vilket vackert land vi har! Vid husbilsplatsen hos ”Bengt i Örkelljunga” stannade vi för övernattning tillsammans med 7-8 andra bilar.

Nästa morgon, lördagen den 4 april, vaknade jag tidigt. Ett av barnbarnen, Moa, fyllde 10 år idag. Jag ringde och vi både sjöng och hurrade. Det gällde att vara ute i tid, för hela familjen var på väg till Härjedalen för att åka skidor under påsklovet.