Spanienresan 20091011 - 20100414

Del 1 Nerresan, genom Portugal, jul i Conil

Söndag den 11 oktober
Start söderut
Nu börjar det blåsa bitande vindar i Askersund och vi känner, att det är dags för oss att åka söderut. Det här kommer att bli vår tredje övervintringsresa. Efter att ha slutplanerat och packat under flera dagar, lämnade vi i fredags Askersund för att åka till Örebro, där vi serverades en god kycklinggryta och tillbringade en trivsam kväll tillsammans med min son och hans fru. Barnbarnen, som nu är 16 respektive 14 år, var som alla i den åldern ute med sina kompisar.

På lördagsmorgonen åkte vi vidare till min dotters familj på Ekerö, där två glädjestrålande barnbarn kastade sig i famnen på oss. Vi tog med Moa och Tove på en liten utflykt till Ekerö sommarstad, varefter jag förhörde Tove på läsläxan. Här åt vi också en delikat kycklinggryta, innan vi alla satte oss framför TV;n för att titta på ”Körslaget”.

Idag for vi in till Stockholm för att möta Ingemars dotter och hennes sambo. De köpte mycket goda smörgåsar med rostbiff, som vi åt i husbilen och vi fick även här en trevlig pratstund med glädjande nyheter, innan det var dags för oss att bryta upp och starta vår resa. Ett varmt tack till våra barn med familjer för att vi fick träffa er, innan vi reser bort en tid!

Det blev en ganska sen avfärd, men vi är i alla fall på väg mot sol och värme. Eftersom vi vill undvika mörkerkörning, stannade vi redan efter 3 timmar i Ödeshög för övernattning. Dagens korta etapp blev 25 mil. Vi hade bestämt oss för att åka färja Helsingborg – Helsingör, samt Rödby – Puttgarden. En ordinarie biljett kostar 1 450: -. Vi räknade ut, när vi ungefär skulle komma fram till Rödby för överfärd, varefter Ingemar bokade biljett online/förbokning. Då kostade biljetten 1 390: – och med Motormännens eller Husbilsklubbens rabatt på 10 %, blev nettopriset 1 251: -. Har man väl bokat biljett, spelar det ingen roll, om man kommer tidigare eller senare.

Måndag den 12 oktober
Till Tyskland
Klockan 08.15 var vi klara för avfärd från Östgötaporten vid Ödeshög. Vid 12.00-tiden anlände vi till Helsingborg, där vi hann äta en snabb lunch i bilen, innan färjan avgick kl. 12.20. Den fortsatta färden genom Danmark förlöpte väl på den ombyggda motorvägen, som äntligen var färdig. Det är tydligen flera, som är på väg söderut, för några mil före Rödby passerade vi en liten insjö, som var fylld av vackra, vita svanar. Färjan till Rödby avgick kl. 14.45.

Väl framme i Puttgarden åkte vi raka vägen till gasolfirman i hamnen, för att fylla flaskorna till ett pris av 1,40€/kg.  Burg är en underbart vacker liten stad med sina rustika, pittoreska stenhus och välskötta trädgårdar ofta med vackra vintergröna växter. Här i Schleswig-Holstein är klimatet betydligt mildare än hos oss. I den här staden är det roligt att fönstershoppa i dess små genuina affärer. Tyvärr regnade det och blåsten var kylig, så det lockade inte till några längre turer. En av de många bagarna fick dock ett besök och jag kom lycklig ut med ett riktigt surdegsbröd, innan vi for till Lidl för att nattparkera på deras ställplats. Passade på att köpa ett par småsaker bl. a. en stor basilika. Dagens etapp var 53 mil.

Tisdag den 13 oktober
Färden genom Tyskland
Vi vaknade till det smattrande ljudet av ett par lätta hagelskurar. Idag hade min son födelsedag. Hade min mamma levt, skulle hon samma dag ha fyllt 100 år. I stället rycktes hon bort alltför tidigt vid 55 års ålder p g en tragisk trafikolycka.

Idag åkte vi Autobahn raka vägen genom Tyskland, förbi Hamburg, Bremen, Köln m.fl. Utefter hela motorvägen, som vi åkte idag, höll man bitvis på med såväl ombyggnation som nybyggnation av Autobahn. Detta samt ett par olyckor på väg orsakade av och till bilköer. I Kerpen Sindorf utanför Köln finns en husbilsfirma, där man kan övernatta. Vi blev väl bemötta och här var det lugnt. Vi somnade tidigt efter dagens etapp på 58 mil.

Onsdag den 14 oktober
Till Frankrike och Giverny
Trots gårdagens milda väderlek, var det frost på biltaken, när vi vaknade. Vi tog det lugnt på morgonen och kom iväg först vid 09.30-tiden efter att Ingemar hade tömt toan och fyllt på vatten vid husbilfirmans servicestation. Strax före den gamla belgiska gränsen passerade vi ett skrämmande stort kärnkraftverk. Idag lyste solen hela dagen och det blev en alltmer angenäm temperatur, när vi åkte på den lite knaggliga motorvägen E42 genom Belgien mot Frankrike.

Tyskt kärnkraftverk nära belgiska gränsen

Jag hade framfört ett önskemål om att få komma till Monets trädgårdar och hus i Giverny, som ligger i Normandie. Ingemar samtyckte och fortsatte att köra den franska A2 mot Paris. Tur att vi har ”Astrid”, vår navigator, för en del mil utanför den franska huvudstaden blev det åtskilliga vägbyten. Vi passerade Paris flygplats ”Charles de Gaulle” och svängde sedan västerut. Så småningom kom vi in på de mer lantliga vägarna och anlände omsider till den lilla staden Giverny. Det var för sent på dagen för att besöka huset och trädgårdarna, men vi tog en promenad genom den av de små idylliska gatorna, där mindre ateljéer och gallerier låg på rad.

Vi fick löfte om att övernatta längst upp på den stora parkeringen vid trädgårdarna. Efter lite kvällsmat och en del läsning somnade vi tidigt i den rofyllda omgivningen. Dagens etapp var 53 mil.

Sandskulptur i Giverny utanför Paris

Torsdag den 15 oktober
Monets Giverny – mot Honfleur

Trots att det var åtskilliga varmgrader under gårdagen, hade ”Gubben Frost” härjat ordentligt under de tidiga morgontimmarna och även om solen lyste var det riktigt kyligt, när vi vid 10.00-tiden begav oss till entrén vid Monets hus. Vi hade tänkt klara oss med fleecetröjor, men Ingemar hämtade snart våra jackor i bilen. Vi startade med att bese den stora magnifika trädgården med dess lummiga och kraftfulla grönska, dammar och vattenkanaler.

Monet's trädgård i Giverny utanför Paris

 

Tyvärr hade nattens frost förstört mycket av blomsterprakten. Att Monet fann inspiration i detta paradis förstår man. Nu började långfärdsbussarnas resenärer välla in och vi gick snabbt in i Monets hus, innan trängseln blev alltför stor. Här finns av förståeliga skäl inga original av Monets konstverk, däremot ett stort antal kopior, som jag tyckte var så tätt placerade, att de tog ut varandra. Vad som imponerade mest var matsalen, målad i vackra gula toner och det kakelsatta köket. Så vackert! Vi hade hoppats på att få se en del av Monets originalverk i det närbelägna Musée d´Art Américain, men det visade sig, att man hade stängt redan i augusti.

Vi åkte vidare genom det närbelägna Vernon, över Seine med dess frodiga grönska utefter stränderna och vidare på till största delen mindre vägar mot Honfleur, som anses vara en av Normandies vackraste hamnar och beläget i en vik, där Seine rinner ut i engelska kanalen. Normandie är känt för sin cider och vi passerade äppelträdgårdar, men även stora grönsaksodlingar och enorma majsfält. På ängarna låg de för området speciella brunfläckiga korna utsträckta och såg ut att trivas med livet. Det gjorde även vi, när vi i sen eftermiddagssol anlände till den första hamnen med dess ställplats för husbilar. Trots att det redan stod ca 60-70 bilar på området, gick det lätt att hitta en plats med elanslutning. Man betalar 7€ och det inkluderar el, vatten, toa- och gråvattentömning. Även sopsortering finns inom området.

Jag har försökt se till att vi äter lite lättare mat, när vi åker längre sträckor, men idag kände vi för ”riktig mat”. Det blev stekt falukorv med potatis och vitkålsstuvning. Dessutom kokade jag äppelkompott, som vi åt med gräddmjölk. Gott! Vi får äta smalmat i morgon igen. Ikväll kändes det skönt att göra gemensam ryggympa, innan vi läste en stund före sovdags.

Fredag den 16 oktober
Bayeuxtapeten och krigsminnen i Arromanches-les-Bains
Tämligen tidigt på morgonen kom bagaren tutande i sin bil. Ingemar gick ut och köpte en baguette och en croissant. Ja, det går faktiskt att dela på en av de förföriskt goda croissanterna till förmiddagskaffet. I natt hade det inte varit frost. Däremot var himlen helt grå och det började snart duggregna. Vi passade på att ladda in tagna bilder och Ingemar fyllde på vatten och tömde toan och gråvattentanken, innan vi for vidare genom Honfleur, som är värd att undersökas lite närmare vid ett annat tillfälle. Vi passerade den gamla hamnbassängen med dess mycket vackra bebyggelse från 1600-talet.

Honfleur's stad och ställplats

yvärr hade min mindre önskvärda kompis ”fibromyalgin” satt käppar i hjulet och omöjliggjort längre promenader för min del under det senaste dygnet, men det brukar så småningom gå över. Vi åkte vidare västerut genom det lantligt sköna landskapet. Ibland kändes det som om vi befann oss i en pelarsal med den energigivande, överväldigande grönskan som omslöt oss. I den här trakten har man en hel del korsvirkeshus, ibland även med halmtak. De gamla husen är på det hela taget mycket fantasieggande med sina personliga olikformade utföranden och inget är det andra likt. Vackra, oregelbundna planteringar avlöser varandra. Allt präglas av fri fantasi och en stor skaparlust. Här hade inte frosten härjat, utan man kunde fortfarande njuta av de vackra blommorna..

Vi stannade i Bayeux, som var den första staden, som befriades under andra världskriget. Där fick vi tillåtelse att parkera på en bussparkering. Vi en lätt lunch och sov en kort stund, innan vi gick till det närbelägna gamla prästseminariet för att bese den 70 meter långa berömda Bayeuxtapeten från 1000-talet. Hela bildvävnaden, som är broderad med små stygn, beskriver i 59 scener Vilhelm Erövrarens invasion av England och kung Harolds nederlag i slaget vid Hastings. Vi fortsatte en trappa upp för att även kunna se filmen och den instruktiva utställningen.

Kvarnhjul i Bayeux och den berömda tapeten

Nu började det bli sen eftermiddag och Ingemar föreslog att vi skulle åka ut till Arromanches-les-Bains, som ligger alldeles ute vid den engelska kanalen och där det skulle finnas en ställplats. När vi anlände, fanns det fortfarande plats för 3-4 bilar. Även om det var trångt, lyckades Ingemar lirka in bilen. Här finns 14 kostnadsfria platser för husbilar. Vill man ha el eller vatten kostar det 2€. Det är ett lugnt läge och man står bara 200-300 meter från stranden, där de allierades landstigning påbörjades den 6 juni 1944. Här landsattes 130.000 man och den här bukten vid den engelska kanalen är fylld av museer och krigsminnen av skilda slag. Vi tog en promenad utefter stranden, där det överallt ligger rester efter den konstgjorda hamn, som engelsmännen bogserade hit i samband med invasionen. Minnestavlor, kanoner, pansarvagnar finns överallt. Själv fylldes jag av en kuslig känsla, där jag stod och blickade ut över vattnet och det kändes skönt att återvända till husbilen.

Invasionskusten i Normandie

Lördag den 17 oktober
Mont – St – Michel och Turquant
Idag åkte vi mest motorväg, som till större delen var kantad av jättestora majsfält, när vi på förmiddagen fortsatte åt sydväst genom Normandie för att utifrån ta en titt på det vackra benediktinklostret Mont – St – Michel som ligger på den lilla ön Mont – Tombe. Det var som ett lämmeltåg av människor, bl. a. många japaner, som var på väg ut till ön. Vi insåg, att vi skulle behöva 1 -2 dagar, för att få någon behållning av ett besök, så vi föredrog att fortsätta vår färd.

Mont – St – Michel

Efter att ha korsat ett hörn av Bretagne, kom vi till Loiredalen, som är ett av UNESCO:s  världsarv och känt för sin skönhet. Här ligger museer och vackra slott mycket tätt. I Loiredalen finns några av Frankrikes främsta grottbostäder och vi passerade ett flertal, som såg ut att vara uthuggna ur berget. Enligt vad som sägs, finns det även gamla bostäder och t.o.m. en hel by under jord. Tyvärr är det svårt att plötsligt stanna på många ställen. Med navigatorn inställd på en husbilsplats nära Samour, anlände vi sent omsider till den lilla orten Turquant. För att komma till Turquant var vi tvungna att passera en mycket smal bro över floden Loire. Här var det mycket svårt för två fordon att mötas. Tur nog mötte vi ingen större bil. Vid husbilsplatsen fanns bara plats för ca 10 husbilar. Det var redan fullbelagt, men vi lyckades hitta en mindre tilltalande plats intill sopsorteringen vid en liten parkanläggning. Det var redan kväll, så det fick duga. På tal om sopsortering har vi noterat att man i Frankrike numera är mycket noga med detta. Vi tog en kvällspromenad för att se vad byn ifråga hade att erbjuda. Nära ställplatsen fanns en liten bar med tillhörande minilivs, som byns ungdomar tydligen hade som samlingsplats, en frisersalong, en ateljé, en skola, en kyrka och en mindre restaurang, som ikväll enligt ett skriftligt meddelande på dörren, var fullsatt. Vi fortsatte att gå den slingrande vägen uppför berget, som var kantad av bostäder, utförda i ljus tuffsten, och mer eller mindre insprängda i berget. Tyvärr gav hela byn ett något grått och uppgivet intryck.

Söndag den 18 oktober
Mot Spanien
Natten blev lite orolig, för tydligen omvandlades den lilla baren senare på kvällen till disco. Bastonerna trängde igenom tills 05.30-tiden på morgonen. Dessutom hade antagligen traktens motorcyklister någon form av tävling, där det såväl gällde att åka snabbast som att åstadkomma mesta möjliga oljud. Racerbanan ”Le Mans”, där 24-timmarsloppet för racerbilar går, ligger ju inte långt borta. Nåja, dessemellan sov vi gott.

Le Mans och franska fläckiga kor

Vi fortsatte vår färd i Loiredalen utmed floden Loire. En tät dimma, som låg kvar ända tills eftermiddagen, gjorde att sikten tyvärr var dålig.  Ut mot floden låg ytterligare ett stort antal grottbostäder, alla uthuggna i den mjuka kalkstenen s.k. tuff. Jag fascineras ofta av människans förmåga att sedan urminnes tider ta tillvara på naturens resurser i olika sammanhang. Under vår fortsatta färd idag kunde vi notera att de oändliga majsfälten delvis hade ersatts av vinodlingar. Idag verkade det vara allmän jaktdag, för på många ställen på de öppna fälten såg vi jägare med hundar.

Loiredalen

Vi åkte till stor del på lite mindre och därmed mer intressanta vägar. Rondellerna avlöste varandra på löpande band. Vi har upplevt att Frankrikes vägnät är väl underhållet och man har en bra och lättförståelig skyltning.  Stora, vackra skyltar berättar även åskådligt om kulturella och historiska företeelser av olika slag. Tydligen är det här som i Tyskland under helger. Långtradartrafiken står mer eller mindre stilla. Från Samour till Bordeaux åkte vi i år en betalfri motorväg, som visade sig vara mycket bra. Här och var höll man t.o.m. på att förbättra den. Strax efter Bordeaux kunde vi konstatera att en storm hade raserat stora arealer skog. Virkesupplag låg under en mycket lång sträcka. Kvarvarande träd lutade mestadels betänkligt och kommer nog att falla vid nästa blåst.

Närmare Bayonne började betalvägarna och den ena betalstationen avlöste den andra. Bergskedjan Pyrenéerna tornade upp sig framför oss och samtidigt som vi åkte allt högre, passerade vi gränsen till Spanien med nya betalstationer. Visserligen slingrar sig vägen fram i bergsmassivet, men det är en bred flerfilig motorväg. Vi hade Bilbao som slutmål idag, där vi under morgondagen hade tänkt oss att besöka Guggenheimmuséet. Ingemar hade ställt in navigatorn på en ställplats, som skulle finnas inte alltför långt bort. Vi åkte förbi det imponerande museet, medan navigatorn förde oss vidare på allt trängre gator i Bilbaos utkanter, överallt med tätt parkerade bilar på båda sidor. Hur Ingemar klarade detta är en gåta. Det var mycket skickligt gjort. Jag var skräckslagen. Den förmodade husbilsplatsen var förmodligen på en parkeringsplats, som var proppfull med små bilar. Långt framme på en gata hade vi sett en buss. Kunde den komma fram, kunde vi också. Det blev vår räddning. Snart kom vi till prydliga radhus, som låg högt utefter en gata på ett sluttande berg. Där lyckade vi hitta en parkeringsplats. Vad gjorde det att det lutade mycket? Jag slapp koka potatis. Det gick bara inte. Här sov vi i varje fall gott och vi behövde inte sätta på någon värme under natten.

Måndag den 19 oktober
Pilgrimsleden mot Carrion de los Condes
Något besök på museet blev det inte. Jag kom på att museerna har stängt på måndagar och det stämde även här.  Vi stod ju lite obekvämt i backen och snart skulle trafiken tillta, varför vi startade tidigt. Det var nog lite för tidigt, för ganska snart beslöt vi oss för att åka in på en rastplats för att sova vidare en stund.

Lite mer utsövda fortsatte vi i riktning mot Santander. De fuktiga vindarna från Biscayabukten gör att blandskogen i det här området av norra Spanien är ovanligt lummig. För övrigt lär Spanien idag bara ha ca 10 % av sin forna skog kvar. Något som växer rikligt är den stora plymliknande vassen, som vi hemma gärna planterar vid trädgårdsdammar. Ett par mil innan Santander såg vi en ny, informativ skylt, som talade om att det vid en kommande rastplats fanns serviceanordningar för husbilar. Här var det mycket välordnat med toaletter, gråvatten – och toatömning, vatten och avfallshantering. Vi satte igång att städa ordentligt, vilket kändes välbehövligt efter en vecka på väg. Gräsmattorna var fyllda av väldoftande, vildväxande citronmeliss. Idag var det sol hela dagen och tidigt på eftermiddagen var det runt +30 grader. Framåt kvällen sjönk temperaturen betydligt.

Utanför Santander stannade vi till vid ett inköpscenter för att handla ett par småsaker. Ingemar försökte få tag på mobilt bredband för Spanien, men vid Vodafone ställde man sig frågande. Vi åkte nu i riktning mot Palencia på A67, som är en ny betalfri motorväg. Landskapet häruppe på Pyrenéernas högplatå är förutom lantbruk och boskapsskötsel tämligen sterilt. ”Astrid”, vår navigator, blev mycket konfunderad i det här området och pratade av och till om rondeller, som inte fanns. Efter ca 13 mil svängde vi av mot Leon på A231, som kallas El Camino de Compostela och är en av de pilgrimsleder, som för till Santiago de Compostela.

När vi på navigatorn sökte efter en närliggande husbilsplats, hittade vi den lilla staden Carrion de los Condes. Intill en park vid stadens kommunala idrottsanläggning hade man gjort i ordning en kostnadsfri ställplats för husbilar. Toalett finns inte, men där finns såväl vatten, som möjlighet att tömma toa och gråvatten. Området är lugnt med en bonde som närmaste granne.

Vi tog en promenad dels för att röra på oss och dessutom för att se oss omkring i staden. Även om det finns en hel del nybyggnation, är staden utan tvekan mycket gammal. Dessutom är den ännu inte präglad av turism. Befolkningen verkar genomgående vara av äldre årgång. Här sitter männen på sina barer, men det måste ha skett något radikalt i Spanien, för i en del barserveringar satt även många kvinnor, som rökte och spelade kort.  Jag fick en känsla av att här även fanns någon sorts hem för lite psykiskt avvikande äldre män, men jag kan ha fel. Den gamla 1100-talskyrkan Iglesia de Santa Maria del Camino var öppen, så vi gick in för en stunds kontemplation. Igår hade tydligen någon framstående Pater varit på besök och det hade varit ljusfest till förmån för missionen. Som i många katolska städer ringer kyrkklockorna varje kvart.

Carrion de los Condes

Nu var vi kaffesugna, men att gå in i någon av cafeteriorna var inte att tänka på. Där var efter våra förhållanden helt inrökt.  Efter en del rundvandring hittade vi till slut en bar, där ventilationen var bättre. Visserligen var jag ensam kvinna bland tjugo män, men en god cappucino fick vi. Den här staden ligger mitt i hjärta på El Camino de Compostela och här fanns en del av de moderna pilgrimerna, som var på väg, alla utrustade med ryggsäckar. På en affisch såg vi att man i juni har en blomsterfestival i staden, då man ”målar” hela gator med blommor i vackra mönster. Eftersom pilgrimsleden går genom staden, kan vi med gott samvete säga, att vi har gått på El Camino de Compostela, även om det inte blev flera mil.

Tisdag den 20 oktober
Regnväder – kvar i Carrion de los Condes
Igår kväll somnade vi gott till den melodiska klangen av kyrkklockor, som ljuder varje kvart. Vi vaknade till smattrandet av ett ihållande regn. Den mjölkliknande regnridån gjorde att sikten var minimal och beslöt oss för att stanna kvar. Vi ägnade större delen av dagen åt läsning. Temperaturen var nu nere i +10 – 11 grader och regnet gjorde att människor höll sig inomhus. Vid ett tillfälle kom en polisbil förbi, körde runt och inspekterade oss. Det kändes enbart tryggt. Lite senare under dagen kom en engelsk husbil och övernattade. Mina tankar gick till alla ”pilgrimer”, som säkert fick inställa sin vandring en dag som denna.

Onsdag den 21 oktober
Mot Portugal – fortsatt regn
På morgonen tittade solen hoppfullt fram, men det mulnade snart på igen. Nu på morgonen var det bara +6,6 grader. För ett par dagar sedan hade vi en eftermiddagstemperatur på drygt +30 grader. Sikten var bättre idag, när vi åkte autovia Camino de Santiago mot Leon, som kantades av ginst och allehanda barrväxter, både små tallar, enar, cypresser och olika tujor. Vi åkte jämsides med den stora lövträdskantade pilgrimsleden, som för till Santiago de Compostela. Åtskilliga vandrare medförande stora ryggsäckar var på väg. Vi följde A231 mot Leon, för att sedan ta av på väg A66 och sedan A52 i riktning mot Portugal.

Navigatorn ställdes in på Braganca i Portugal och väg ZA925/N103-7. Denna mycket natursköna väg, som ringlar sig fram på bergskammarna, kan verkligen rekommenderas. Till en början var ginstbuskarna övervägande. De avlöstes av djupa dalar och oändliga skogsklädda kullar, allt häpnadsväckande vackert. Vilda kastanjeträd klädde sluttningarna och senare kom vi även till hela odlingar av kastanjeträd. Jag passade på att plocka en del kastanjer på väg. Det har jag inte gjort sedan vi var på Elba för några år sedan.

Vackert blommande mimosa.

Vi anlände på eftermiddagen till Braganca, där vi så småningom letade oss fram till vårt mål för dagen, nämligen citadellet från 1100-talet. Vi gick runt och tittade på den mäktiga fästningen, med dess vakttorn och fängelsehålor. Här har man även en hel del krigsminnen från första världskriget bevarade. Det finns ett musikaliskt teaterstycke, som handlar om grevinnan och trubaduren. Här finns tornet, där grevinnan satt fången. Inne i citadellet finns fortfarande en hel del hus, som fortfarande är bebodda. Vi skulle inte vilja bo där. Gatubeläggningen är alldeles för knagglig och vass.

 

 

 

Braganca

Utanför citadellet fanns en stor grusplan, som man gjort i ordning som kostnadsfri husbilsplats, där man både kan fylla på vatten och tömma toa och gråvatten. Går man över gatan, finner man en trevlig liten livsmedelsaffär, där man kan proviantera. I natt fick vi sällskap med ett franskt husbilsekipage.

Torsdag den 22 oktober
Lång dag med många hundra kurvor
Natten blev lite orolig p.g.a. regn och kraftig blåst. Presenningen över cykeln på baksidan av husbilen dundrade och slog. Jag klagade över bristande sömn och till slut förbarmade Ingemar sig och tog bort cykelskyddet. Den goda sömnen infann sig. Tidigt på morgonen började traktens alla hundar sin morgonkonsert.

Vädret verkade mer lovande idag. Solen tittade fram mellan molnen och vi rådgjorde om vilken väg vi skulle kunna åka. Även om det var tjocka molnbankar här och var ovan bergen, såg det ganska hoppfullt ut och vi beslöt oss för att rulla vidare på den planerade och enligt uppgift natursköna vägen N103 mot i första hand Chaves.

Under den fortsatta dagen var det mestadels uppehållsväder med enstaka solglimtar och ibland lite duggregn. Det var en angenäm temperatur, som höll sig runt +16 -18 grader samt vid något enstaka tillfälle ytterligare några plusgrader.  Vägen var verkligen vacker med sin frodiga grönska, där den med ett otal kurvor slingrade sig fram på bergkammarna.  Den var väl underhållen och det fanns överallt vägräcken. Man hade med jämna mellanrum gjort i ordning mindre platser, där man kunde stanna till för att vila och även beundra utsikten, som idag tyvärr var lite dålig p.g.a. rådande väderleksförhållanden. Här växte mängder av kastanjeträd, såväl i vilt tillstånd som odlade. De täta björnbärssnåren av fyllda av bär, men de var mycket små och inte så söta som våra björnbär i Sverige. Här och var växte lavendel och lammöron i vilt tillstånd utmed vägarna. Den syremättade luften var fylld av doft från eukalyptusträd och annan växtlighet.

Bergstrakter i norra Portugal

När vi anlände till Chaves, åkte vi runt ett tag och tittade på staden. Vi avstod från att stanna vid en av badinrättningarna för att kunna njuta av det 73-gradiga vattnet från de underjordiska källorna, utan stannade i stället till utmed en gata, där jag lagade en sopplunch, som vi avnjöt tillsammans med rester av gårdagens baguette.

Vi hade ännu inte åkt halva delen av dagens tänkta rutt och när vi passerade motorvägskorset, övervägde vi, om vi skulle fortsätta på väg N103 eller ta en mer bekväm väg till dagens mål, som var Bom Jesus do Monte utanför Braga. Vi beslöt oss för att fortsätta på den vackra vägen. Den ändrade nu karaktär lite och var till en början smalare och hade inte heller alltid vägräcken. Höga berg och djupa dalar avlöste varandra och kurvorna blev allt fler och även svävare, där de ringlade sig runt klipputsprången. Här växte nu stora buskage av ginst. Vi var lite sömniga och beslöt oss för att åka in på en liten rastplats för att sova en stund. Tidigare hade vi sett att dessa små infarter även hade en utfart, men inte i det här fallet. Den lilla stigen blev allt smalare och vi var snart omringade av högvuxna ginstbuskar. Med stor möda backade Ingemar tillbaka. Det gick bra sånär som på att en av de små extra backspeglarna trillade av, men den återfanns och gick lätt att skruva tillbala.

Vägen fortsatte nu sin ringlande bana genom skogslandskap, några enstaka mindre städer och genom små byar, där en och annan äldre bybo vinkade glatt åt oss. Här lever man långt från shopping och mode. Byborna går klädda i enkla, lite murriga kläder, som bybor i många av Europas länder gjort under lång tid. Skönt! Hemma tycker jag att det har gått troll i detta med modemedvetenhet. Lagom är bäst. Jag såg med lite avund på villaträdgårdarna, där man överallt har sin lilla välskötta köksträdgård, där man bl. a. odlar kål av olika slag, rödbetor, sallad, purjolök. Något som också odlas på varje tänkbar yta är vin. Överallt där man kan få ner en vinstock, finns den. Vinrankor klättrar sedvanligt i mindre vinodlingar, men också på staket, utmed spaljéer, mellan träd, på stolpar, ja överallt.

Trots att vi inte hade åkt mer än ca 23 mil, hade hela dagen gått åt tack vare den mycket kurviga vägen. Ingemar kommer säkert att sova gott i natt. Vi anlände så småningom till staden Braga, där dagens mål Bom Jesus do Monte var väl skyltat. Det visade sig att denna helgedom ligger på en hög bergssluttning, där vi hoppades på att hitta en plats att övernatta på. Här var kurvorna nästan 360 grader, men till slut kom vi upp och hittade en stor parkeringsplats för bussar, där vi kunde övernatta.

Fredag den 23 oktober
Vilken motionsdag – hjälpsamma portugiser
I natt var det en temperatur på +16 grader utomhus, så någon extra värme behövdes inte inne. På morgonen var det mulet och ett fint duggregn föll över den smått tropiska naturen, när vi på bergssluttningen vandrade ner till kyrkan. Hela den här anläggningen är såväl en turistattraktion som vallfartsort för pilgrimer. Efter att ha besökt kyrkan, började vi gå nerför 116 meter höga och mycket vackra barocktrappan, som började byggas på 1700-talet. Om jag räknade rätt, var det 23 trappor med ganska höga steg att gå nerför. De tre dygderna har en omgång trappor och likaså de fem sinnena. Nedanför detta löper sedan den mycket långa korsvägen, som symboliserar Jesu lidande historia. De flesta nöjde sig med att gå trapporna och det gjorde även vi. Ingemar erbjöd sig att gå uppför trapporna för att hämta bilen, vilket jag var tacksam för.

Bom Jesus do Monte

Vi fortsatte därefter att åka väg N101 mot Citânia de Briteiros, där man har grävt fram en hel järnåldersby. Här bodde det människor redan några hundra år f. Kr. Här finns ca 150 utgrävda bosättningar. Jag hoppas verkligen att man på den tiden hade lite bättre vägbeläggning än nu. Vägarna var nämligen belagda med stora, oregelbundna och mycket knaggliga stenar. Inget för dagens stilettklackar. Det alltmer tilltagande regnet inbjöd inte till några närmare studier av området, utan vi inte tittade på det i stora drag. Luften doftade starkt av eukalyptusträden i den intilliggande skogen, där träden just nu verkar fälla sin bark som bäst i stora sjok.

Citânia de Briteiros

Vi fortsatte vår resa i utkanten av Guimarães och kom efter åtskilliga vägarbetessträckor in på A7. Regnet hade nu tilltagit. Vid en bergssluttning såg jag ett flertal stengetter, som klättrade uppåt. Vi befann oss nu på mycket hög höjd och regnmolnen som omgav oss gjorde att sikten var minimal. Vi åkte av mot Peso da Regua på väg A24. Navigatorn var inställd på en husbilsplats i staden, men vi leddes in på alltför smala gator med mycket trafik. Ibland stod det dubbla led av parkerade bilar på de redan så trånga gatorna. Vi kom dock fram till en mindre parkeringsplats, där Ingemar gick ut för att kolla omgivningen.

Vilka vänliga och tillmötesgående människor det finns i detta land! En kvinna kom förbi i sin lilla bil, vevade ned rutan och sa åt oss att följa henne. Hon hade också en husbil. Hon förde oss fram till en stor parkeringsplats i stadens mitt, där det t.o.m. fanns speciella platser för husbilar. Tyvärr åkte vi in lite fel och det blev trångt, mycket trångt mot en parkerad bil. Två unga män ryckte hjälpsamt in och vinkade fram oss. Vi har mycket att lära! Här stod vi nu tryggt tillsammans med tre andra husbilar, alla från Portugal.

Lördag den 24 oktober
Till vallfartsorten Fátima
Vi hade sovit gott på den stora parkeringen alldeles intill floden Douro i staden Peso da Regua. Vi befann oss nu mitt i portvinsdistriktet i Dourodalen, där vinrankor i mängder av terrassodlingar klättrade uppför de branta bergssluttningarna på bägge sidor av floden. Idag tittade solen fram och det var drygt +24 grader ute. Jag gick ner till floden för att läsa information om flodkryssningar, medan Ingemar gick in i en närbelägen Vodafonebutik. Flodkryssningarna visade sig vara mycket dyra och för att få valuta för pengarna, behöver man planera ordentligt och dessutom ha bättre väder. Ingemar hade igår köpt ett kort för mobilt bredband i Portugal, som tyvärr inte fungerade. Trots all hjälp i affären gick det inte att få Internetkontakt, så han fick tillbaka pengarna.

I Duoro området

Efter att ha vinkat adjö av våra portugisiska grannar, försökte Ingemar lotsa bilen mot en lämplig utfart i riktning mot Porto. Det visade sig snart att vi hade hamnat på en mycket vacker, men smal väg, som ringlade sig fram tätt intill floden. Jag fick en känsla av att husväggar och skrovliga bergssidor ibland på ett oroväckande sätt närmande sig backspegeln. Där vägen delade sig, vände vi och hittade så småningom ut på motorväg A24 mot Porto och tog senare av på väg A25 mot Aveiro. Navigatorn var inställd på Fátima och vi tog av in på motorväg A1, där vi bl.a. passerade Coimbra, innan vi kom fram till dagens mål. Skönt nog hamnade vi direkt på en mycket stor parkeringsplats helt nära basilikan i Fátima. Här stod många bussar och bilar stod parkerade och vi kunde konstatera, att en hel del av bussarnas passagerare bodde på närbelägna hotell.

Den här vallfartsorten, dit många pilgrimer kommer, är lika stor för portugiserna, som Lourdes för fransmännen. Bakgrunden är följande. År 1917 såg tre herdebarn, Lucia och hennes två kusiner, en ljusgestalt vid ett träd, som bad dem komma tillbaka samma dag, varje månad under ett halvår. När detta halvår hade gått befann sig 70 000 pilgrimer på plats tillsammans med barnen. Endast Lucia fick höra Fátimas hemlighet. Lucia blev nunna och levde fortfarande för tre år sedan.

Vi följde sakta en grupp, som med ett standar i täten gick mot den heliga platsen. Här befann sig tusentals människor. Den vackra barockkyrkan i kalksten befinner sig i slutet av en enormt stort stenbelagd öppen plats, som enligt uppgift är dubbelt så stor som St Petersplatsen i Rom. Vid montrar brann öppna eldar, där människor tände sina medhavda vaxljus, som ställdes i behållare vid eldarna. På den öppna platsen finns idag ett stort kapell, där trädet för uppenbarelsen en gång växte. Här hölls en ständigt pågående mässa och härinne stod och satt massor av människor. Stora blomsterbuketter bars fram. Det var med andakt vi följde ceremonierna och med intresse jag iakttog stora variationen av människor. Bredvid mig stod en ensam äldre man, som medförde en stor ryggsäck. Såväl hans vita skägg som hår var långt, det sistnämnda var uppsatt i en hästsvans. Förmodligen hade han vandrat hit. Han var mestadels försänkt i bön och följde hela tiden ritualerna. Jag önskar, att jag hade kunnat föreviga honom på bild. Det var så vackert.

Fatima

En gripande syn var alla hängivna pilgrimer, som på sina knän sakta kryper över hela torget mot det heliga kapellet. En ung man, medförande såväl ryggsäck, som sovsäck och gångstavar, kröp centimeter för centimeter. Vi stod länge och följde mässan, innan vi gick upp för att bese basilikan. Därefter var det dags för mer världsliga ting, nämligen mat. Det fanns kycklingschnitzlar kvar från gårdagen, så maten stod snart på bordet. Därefter somnade vi gott till prästernas mässande. Tydligen höll ceremonierna på tills långt in på småtimmarna, för vid 03.00-tiden hörde jag hur många bilar började köra bort.

Söndagen den 25 oktober
Till Sintra
På morgonen kunde vi konstatera, att det åter fylldes på med bilar och bussar på den stora parkeringsplatsen i Fátima. När vi vid 09.00-tiden var färdiga med frukosten, gick vi bort mot den stora platsen framför kyrkan. Vi blev mycket förvånade, när vi såg att det redan fanns tusentals människor här.  Olika grupper med standar rörde sig sakta framåt som ett lämmeltåg runt den stora planen. Här förekom olika ceremonier och med jämna mellanrum stannade tåget upp, en präst mässade och man knäböjde. Ännu fler pilgrimer hasade sig sakta fram mot kapellet på knä. Jag iakttog en ung, färgad man, som verkade medtagen och hade svårt att ta sig fram. En äldre kvinna tog hans ena hand och stöttade honom på hans vandring. Det gick långsamt och såg plågsamt ut. ”Nu går jag fram och hjälper honom”, sa jag till Ingemar. ”Det kan du inte göra”, menade han. ”Det kan jag visst”, sa jag.  Just då gick en annan yngre man fram för att hjälpa den knäkrypande ynglingen. Det visade sig att han bara ville ha stöd för den ena handen. Där stod jag med tårar i ögonen och snyftade. Ingemar sa att jag hade ett gott hjärta och började kalla mig för ”den barmhärtige samariten” och menade att det var bäst att vi gick, innan jag skulle hjälpa allt och alla.

Från Fatima och pilgrimer på knä

Här pågick en stor kommers runt den heliga platsen. Vi gick runt ett tag och tittade i en del av souveniraffärernas fönster. Jag hade behövt köpa mjölk, men det var svårt att hitta här. I stället satte vi oss en stund på en croissanteria och drack en kopp cappucino, innan vi gick tillbaka till parkeringsplatsen. Här gjorde vi oss snabbt i ordning för att åka iväg, innan vi blev helt instängda. Bilar och bussar anlände löpande och vi förstod att idag skulle den stora platsen framför kyrkan komma att fyllas helt med tillresande.

Navigatorn var inställd på världsarvsstaden Sintra, dit vi anlände på eftermiddagen. I stadens utkant såg jag att det fanns ett bonsaimuseum. Vi lyckades få en parkeringsplats och kunde gå runt en stund för att titta på de vackra dyrgriparna, en del t.o.m. från 1800-talet. Priserna var naturligtvis därefter.

Bonsaimuseet i Sintra

Vi fortsatte in mot staden, som med smala vägar ringlar sig uppför en bergssluttning. I utkanten hittade vi en stor parkeringsplats för bussar, där vi stannade till för att äta lunch, innan vi fortsatte. Det skulle finnas parkeringsplatser längre upp i staden, men idag var det marknadsdag och det var tätt med såväl bilar som människor. Ingemar lyckades kryssa sig fram, men först efter järnvägsstationen hittade vi en parkeringsplats.

Sintra

Vi begav oss till fots in mot staden längs den ringlande vägen Volta do Duche och passerade järnvägen med dess vackert kaklade stationshus, där det även finns en turistbyrå. Där fick vi reda på, var vi kunde parkera för natten. Utmed vägen hade man ordnat en utställning av mycket praktfulla, moderna skulpturer. På vår vänstra sida klättrade den stora Parque de la Libertad uppför bergssluttningen. På vår högra sida låg en dal med allehanda blommor. Långt ner fanns änglatrumpeter, var och en med flera hundra blommor. Kvällen var varm och luftfuktigheten hög, när vi senare sökte oss ner mot den stora parkeringsplatsen för övernattning. Här fanns mycket gott om plats och vi ställde oss bakom två husbilar med lättsamma fransmän. Innan vi anlände hit, hade Ingemar stannat till ett kvarter längre bort vid en kvällsöppen livsmedelsaffär, där jag kunde köpa vatten och mjölk. Utanför affären stod några unga män och försökte sälja en hundvalp. Det blev kärlek vid första ögonkastet för min del. Jag försökte övertyga Ingemar om att vi behövde en vakthund, men han hade ingen förståelse för min vädjan, vilket jag innerst inne kan förstå.

Måndag den 26 oktober
Instängda på en parkeringsplats
Om det var gott om plats på parkeringsplatsen igår kväll, var det raka motsatsen idag. Redan tidigt på morgonen var det proppfullt med bilar. Fransmännen framför oss skulle stanna ännu en dag och tur var det, för ganska snart var vi alla helt instänga av bilar, som parkerade såväl tätt framför, som bakom och intill.

Inlåsta på den stora parkeringen i Sintra

Det fanns inget annat att göra än att stanna över dagen. Ingemar läste större delen av tiden och förbarmade sig över återstående äpplen från Ekerö, skalade dem och delade i bitar. Jag skrev, redigerade bilder och kokade äppelkompott. En renhållningsarbetare, som tömde papperskorgarna, knackade på och gav oss en hel rulle sopsäckar. Han insåg nog, att vi skulle kunna bli innestängda länge. Vi hade mycket kvar att utforska i Sintra, men efter att under två veckor ha avverkat många mil och åkt runt i Frankrike och Portugal och tittat på åtskilliga sedvärdheter, kände vi oss för tillfället mätta och började längta ner till Algarvekusten.

Framåt eftermiddagen glesnade det bland bilarna på parkeringen. Vi tog tillfället i akt, gav oss iväg och var snart ute på motorvägen, som förd oss söderut. Idag var det om möjligt ännu högre luftfuktighet, kvavt och mycket varmt. Luftkonditioneringen i bilen var en välsignelse, när temperaturen på eftermiddagen översteg
+30 grader. Det hade mörknat, när vi slutligen anlände till kusten och staden Alvor. Här hade man gjort om en del, sedan vi var här senast. De öppna fälten, där vi och många med oss fricampade förra året, håller förmodligen på att iordningställas till någon form av sportfält. Den stora sporthallen med simbassäng ligger ju helt nära. Parkeringsplatserna är stora och inhägnade av palmer och neriumbuskar. Här stod ett flertal husbilar och här parkerade även vi.

Tisdag  den 27 oktober
En återhämtningsdag
Det hade börjat blåsa under natten. Vi tog en kort promenad ut mot stranden i Alvor, där folk började ta plats för bad och solning. Solsängar stod fortfarande utställda i sanden. En gul varningsflagga fladdrade i vinden. Livvakter fanns på plats. Vi fortsatte runt parkeringen och konstaterade att här fanns husbilar från både Tyskland, Holland, Spanien, Italien och Frankrike. Ingemar cyklade lite, samt läste. Min kropp var helt ur form idag, så det var bara att ta det lugnt. Ägnade dagen framför allt åt att vila, men även redigera bilder och läsa.

Onsdag den 28 oktober
Ännu en vilodag
Det var oro i luften och ganska mulet på morgonen, men klarnade senare upp. Idag redigerade jag färdigt våra kort från resan. Åtskilliga sorterades bort. Sent på eftermiddagen började min kropp kännas bättre. Vi gick upp till den gamla stadsdelen i Alvor. Ingemar uppsökte biblioteket, där han surfade på Internet, medan jag gick till en frissa, för att äntligen bli av med mitt långa hår. För 15 € fick jag håret tvättat, klippt, fönat och sprayat. Det priset kan man inte klaga på. Vädret kan vi inte heller knorra över. Hemma kan man nog inte gå klädd i kortbyxor och T-shirt på kvällen så här års. Idag åt vi en pizza på en servering, innan vi ackompanjerade av spelande cikador gick hemåt.

Torsdag den 29 oktober
En ännu latare dag
Idag var det en angenäm värme ute och vi kände att vi behövde ännu en avslappningsdag efter att ha åkt runt i Frankrike samt norra och mellersta Portugal under drygt 14 dagar. Vi satt mest utomhus och läste, Ingemar en tjock bok av Ken Follet ”Svärdet och Spiran” och jag Jan Guillous ”Tjuvarnas marknad”.

Fredag den 30 oktober
Bad i Atlanten
Under större delen av dagen syntes inte ett enda moln på himlen, vilket innebar att det blev mycket varmt. Skönt att det finns markis på bilen! Vi har bara ett par hundra meter till havet och idag kände vi för att ta ett bad i Atlanten. Det var ganska mycket folk på stranden, som solade eller strosade efter vattenlinjen. Vattnet var angenämt svalkande.

Lördag den 31 oktober
Rena värmeböljan
Bortsett från vatten och bröd hade vi inte handlat på ett bra tag. Kylskåpet började bli ganska tomt och det går inte att trolla hur länge som helst. Vi beslöt oss för att gå och leta upp en ”supermercado”. Ingemar tog med cykeln och spände fast våra två inköpskassar. Solen var mycket het idag, så jag satte en keps på huvudet, för att undvika solsting.

Det är alltid lättast att gå vägar man känner till, men det gjorde vi inte idag, så det blev en mindre sightseeing i för oss okända kvarter innan vi hittade en s.k. ”supermarket”. Jag hade en stilla fundering över, om affären håller på att lägga ner. Den liknade närmast ett matantikvariat. Personalen var samlad vid kassorna, där de pratade och skrattade helt ointresserade av kunderna. Hyllorna gapade på flera håll mer eller mindre tomma. Frukt och grönsaker var under all kritik. Här låg skrumpna citroner och gamla bananer och för övermogna tomater tog man 2,90 €. Lådan med halvrutten lök var full av småflugor. Ett bra plus var emellertid att det fanns färskt och mycket gott bröd. Vi fortsatte till stadens saluhall, där vi hos en vänlig kvinna köpte egenodlade, färska och förmodligen obesprutade grönsaker, som visade sig vara mycket goda. Vilken skillnad! Dessutom kostade tomaterna här bara 1,40 €. Vi borde ha gått hit direkt, men ibland får man andra idéer.

Innan vi fortsatte hemåt i värmen, satte vi oss i skuggan vid en uteservering för att dricka vatten och en liten kall öl. Magen började vilja ha mat, så när vi kom hem, fyllde jag ett par franskor med frasig sallad, några skivor mortadella och smakrik tomat, som tillsammans med ett stort glas vatten fick bli vår lunch, innan vi gick till stranden för att bada. Idag hjälpte det inte med markisen som skydd mot solen, när vi senare ville sitta och läsa utanför husbilen, utan vi flyttade solstolarna till skuggan av palmer och stora neriumbuskar.

Söndag den 1 november
Mot Sagres
Idag kände vi för att förflytta oss från Alvor, som vi nu varit vid för tredje året i rad. Man höll på med en del vägarbeten och det tog ett bra tag innan vi hittade ut ur staden. Vi hade beslutat oss för att åka en liten bit västerut till Europas sydvästligaste udde, Cabo de São Vicente, nära Sagres. Utanför Lagos såg vi för första gången i höst små trippande kohägrar, som sin vana trogen höll rent klövarna hos korna på ängen, bra renhållningsarbetare med andra ord.

Uppe på Cabo de São Vicente blåste det som vanligt, men luften var varm. Den förkrympta växtligheten här uppe med sin artrikedom, måste vara ett paradis för botaniker. På de ca 60 meter höga klipporna stod som vanligt ett flertal orädda fiskare långt ute på branten. Vi strosade runt ett tag, innan vi vände för att stanna till vid resterna av det gamla klostret, som redan förra året såg ut att kunna rasa ner i havet. Tyckte nog att det fattades en del av byggnaden. Vi tog ett kort för att kunna jämföra med fjolårets bild.

Vid Cabo de Sao Vicente, Europas sydvästra udde

Den lilla stranden Beliche var fylld av unga surfare. Färden gick vidare till den närbelägna lilla staden Sagres, där åtskilliga husbilar stod uppställda på en stor parkeringsplats. Vi föredrog att åka vidare upp till den stora klipphyllan intill stadens centrum, där vi hittade en övernattningsplats tillsammans med ett tjugotal andra husbilar, däribland ett par svenska.

Måndag den 2 november
Till Barragem da Bravura
Som vanligt blåste det friskt här uppe på höjden i Sagres och i natt stängde vi luckorna taket, eftersom det kom ett snabbt övergående duggregn. Idag var det kallare ute. Jag satte mig en stund för att skriva och ladda in bilder i datorn. Många gick fram och tillbaka till den kommunala toaletten för att hämta vatten. Även Ingemar anslöt sig till vattenbärarna och gick några varv med våra flaskor för att fylla vattendunken. Det går åt en del vatten till diskning, tvätt och dusch, när man är på rullande hjul. Efter att ha hejat på de fyra svenskarna, gav vi oss på N125 av österut i riktning mot Lagos, där vi svängde norrut för att komma upp på motorväg A22. Vi hade tänkt oss att åka till Barragem da Bravura, en damm vid en sjö, som ligger norr om motorvägen.

Vi åkte lite för långt och i Mexilhueira Grande åkte vi av och fortsatte tillbaka västerut på N125 till Odiáxere. Det storslagna landskapet med sin yppiga grönska och vackra jordfärger vilade fridfullt och färgades mjukt av den nedgående solens sista strålar. I Odiáxere åkte vi in på en smalare väg, som förde mot Barragem da Bravura. Den här vägen, som bara är ett par mil lång, borde visas som ”grön väg” d.v.s. vacker väg på kartan, för här var det en njutning för själen att åka. Visserligen fanns det inget vägräcke vid stupen, men det var heller inte mycket trafik. Stråket gick mellan böndernas ägor med potatis i blom, spirande majs och köksträdgårdar. Kor betade fridfullt på de gröna ängarna och en liten åsna stod tätt intill vägen och betraktade oss, när vi for förbi. Allt är dock inte vackert, för här och var finns fallfärdiga ruckel, där man inte har lust eller förmåga att hålla någorlunda rent, utan skräp och stora avskrädeshögar med diverse innehåll ligger utspridda överallt. På ett par ställen åkte vi genom alléer av väldoftande eukalyptusträd, samtidigt som vi hade en hänförande utsikt över de omgivande skogsklädda kullarna.

Mörkret började falla. I väster färgades himlen ännu svagt av den försvinnande kvällssolen, samtidigt som en mycket stor, skarpt lysande måne med en bred gloria lyste upp himlen. Den vindlande vägen slutade högt uppe på en stor platå, som ligger ovanför den reglerade sjön med tillhörande damm. Vilken vacker utsikt! Här kände vi för att stanna för natten. Innan mörkret blev alltför kompakt, gick vi, omgivna av buskage, nerför en väg mot dammen. En bit ner låg ett bostadshus. Vi hade inte hunnit långt, förrän ett flertal lösspringande hundar kom skällande från flera håll. Vi insåg att det var bäst att gå tillbaka till bilen.

Tisdag den 3 november
Ännu ett svalkande bad i Atlanten
Natten blev lugn, även om jag min vana trogen ”var nattvakt” och hörde en del mystiska ljud. Ingemar suckade uppgivet, när jag förklarade att det var något/någon som gick i gruset utanför bilen. När jag kikade ut genom fönstren på den av månen helt upplysta planen, såg jag varken folk eller fä. Förmodligen var det bara av och till minimala prasslande ljud från fördragsgardinerna i bilen, som åstadkommits av ett svagt vinddrag.

Bortsett från huset längre ner mot dammen och en liten stängd restaurang, fanns det ingen bebyggelse här uppe och vi hade inte sett en enda människa. Efter frukost beslöt vi oss för att se oss omkring och gå ner mot dammen. När vi hade gått nerför en liten backe, höll vi på att tappa hakan. Här stod två holländska husbilar. Vi som hade trott, att vi var alldeles ensamma långt bortom all civilisation och smått kände oss som upptäcktsresande. Vi vandrade runt ett tag nere vid den stora dammanläggningen och konstaterade, att det var länge sedan man hade släppt på vatten här. Dessutom verkade vattenståndet i sjön vara tämligen lågt. På sluttningen ner mot dammen växte en hel del smultronträd, som förevigades på bild.

På väg mot Barragem da Bravura

Vi åkte nu samma väg tillbaka till Odiáxere och fortsatte motorvägen till Albufeira, där vi försökte hitta ner till marinan, men missade avfarten. Det visade sig snart att vi var på väg mot Almacào de Péra, så vi vände tillbaka riktning mot Albufeira. På väg stod ett par bönder och sålde apelsiner m.m. Vi stannade till vid en äldre vänlig man, som intill sin flakbil hade ställt fram backar med frukt, allt förmodligen från egen odling. Han förstod att jag ville ha apelsiner, men med stolthet visade han mig sina granatäpplen, tog ett, bröt itu det och gav mig den ena delen, samtidigt som han åt den andra själv. Jag gick därifrån med en säck apelsiner och ett par stora granatäpplen. Jag har alltid tyckt, att granatäpplen är beska, men de här var de godaste jag ätit. De var söta och saftiga. Ingemar som smakade denna frukt för första gången åt också med god aptit.

Vi stannade vid denna apelsinförsäljare

Solen värmde. Vi var badsugna och började leta efter en lämplig nerfart till en mindre strand. En skylt visade ner mot São Rafael, där vägen visade sig vara framkomlig även för husbilar. Den lilla stranden med sina ockrafärgade sandstensformationer var som klippt ur en turistbroschyr. Här kom och gick endast ett fåtal människor. Under själva turistsäsongen är det nog helt annorlunda av den stora parkeringsplatsen att döma.

Fina små badstränder nära Albufeira

Vi passade på att svalka oss i saltvattnet, innan vi for vidare mot Boliqueime, där man kan fylla gasol. På väg dit stod flera apelsinförsäljare och även en hel del lättklädda flickor, som hade annat till salu. Vid den lilla privatägda verkstaden fyllde vi den tomma tyska gasolflaskan till ett pris av 16€ för 11 kg. När allt var klart, visade pumpens mätare på 11, och det var inte förrän efteråt Ingemar kom på att det förmodligen var 11 liter d.v.s. 5.5 kg och inte 11 kg, som vi hade fått.

Vi åkte nu raka vägen till Alvor för att övernatta på samma ställe som för några dagar sedan. Vi hade lagom parkerat, när ett par glada svenskar, Anita och Arne från Nyköping kom fram, glada över att få träffa de första svenskarna sedan de åkte hemifrån för någon månad sedan. Det visade sig, att Anita fyllde 75 år just idag och vi blev inbjudna på ett glas champagne för att fira henne.

Onsdag den 4 november
Kvar i Alvor
Idag var det lite svalare ute och vi kände ingen större längtan efter att gå ner till stranden och bada. På morgonen duggregnade det och himlen var grå. Så småningom skingrades dock molnen och solen tittade fram. Vi bjöd in Anita och Arne på förmiddagskaffe. Det blev en hel del husbilsprat. Ett norskt par, som nyligen hade anlänt, knackade på och undrade, om vi visste var man kunde få vatten. Tyvärr hade vi inget glädjande besked att ge dem. Förra året gick det att hämta vatten på en gård utanför en vinterstängd bar intill parkeringsplatsen, men i år fanns inte den möjligheten längre. När man planerar att stanna på parkeringsplatsen vid stranden i Alvor några dagar, gäller det att se till att vattentanken i bilen är fylld. Möjligen kan man få tanka en del vatten vid en bensinmack nära infarten till Alvor.

Resten av dagen förflöt utan några större äventyr. Vi tog senare under dagen en promenad ner till stranden, där vi passade på att sätta oss på den upphöjda terrassen vid en mindre servering för att dricka en kopp ”latte” och samtidigt njuta av den nedgående solen sista strålar.

Torsdag den 5 november
Inget bad idag heller
Normalt står man i lä mellan låga palmer och höga neriumbuskar på parkeringsplatsen, men idag svepte oroliga vindar fram från alla håll och det föll välbehövligt och hastigt övergående duggregn. Oron i atmosfären påverkade även min kropp och fibromyalgin passade på att härja ordentligt under hela dagen. För min del var det bara att avvakta och vila, tills allt har lugnat ner sig.

Ingemar gick en runda på ca 5 km, medan jag satte mig för att komplettera beskrivningarna till alla foton. På förmiddagen knackade Anita på dörren och ville bjuda på elvakaffe. Gott att få sätta sig vid ett dukat bord och dessutom få en trevlig pratstund.

Vi har tagit med en hel del filmer, som vi spelade in från TV, när vi var hemma och ikväll kändes det skönt att få sätta sig framför datorn och titta på den franska filmen ”Korsande vägar”, som visade sig vara riktigt bra. Kvällen avslutades med sedvanlig ryggympa. Programmet tar en liten stund, men det är väl värt att offra den minuterna. Stelheten i kroppen mildras och min rygg mår mycket bättre.

Fredag den 6 november
Till Rio Formosa i Tarifa
Idag kände vi, att det var dags för uppbrott. Egentligen hade vi tänkt oss att gå en kortare vandringsled, men det får vänta tills vädret stabiliserar sig igen. Anita köpte en Aloeprodukt av mig från Forever, som jag hoppas ska komma väl till pass.Vi sade tillfälligt adjö till Anita och Arne och vår navigator ställdes in på Tarifa. Först behövde jag komplettera en del livsmedel och när vi närmade oss Loule, svängde vi in till Lidl, där det går lätt att parkera. Därefter for vi raka vägen till camping ”Rio Formosa” utanför Tarifa, där vännerna Eila och Ingemar väntade oss. Deras hund Falko blev så glad, att han inte visste hur han skulle bete sig. Han visade verkligen sin glädje över att återse oss. Dessa härliga djur! Eila och jag plockade ihop lite mat och snart satt vi alla fyra utomhus och delade en kombinerad lunch och middag. Trevligt att ses igen! Här har vi äntligen Internetuppkoppling. 12 timmar kostar 9€. Nu får jag en chans att lägga ut min reseberättelse.

Lördag den 7 november
Tvättdag
Även om man handtvättar en del på väg, blir tvättsäcken snart full. Det blev två fulla maskiner och ändå har jag mycket handtvätt kvar, men det får vänta tills i morgon. Det är dyrt att tvätta här, 10 € för två maskiner. Många lämnar tvätten till ett tvätteri. Det senaste vi hörde, var att en del som åker till Marocko, sparar sin tvätt, eftersom det finns ett stort tvätteri där, som tvättar både bra och billigt. Det blåste bra idag, så kläderna torkade snabbt i solen. Skönt att få allt rent!

Ingemar passade på att göra en del välbehövlig service på bilen, medan jag tvättade. När jag senare började försöka lägga in reseberättelsen i min blogg, tog han och vår vän, som också heter Ingemar, en cykeltur in mot Tavira. Ett par andra svenskar, Margareta och Ervin, som legat här på camping ”Rio Formosa” ett par månader, kom också över för en lång och trevlig pratstund. Senare på kvällen tittade Ingemar och Eila in ett par timmar.

Söndag den 8 november
Det blev en blåsig natt och även dag med friska kastvindar, som gjorde att de sirliga rödpepparträdens mjuka grenar virvlade runt som smidiga dansöser i en pågående balettföreställning. Under natten svepte grenarna fram över husbilen, men de behagliga ljuden var långt ifrån störande. Rödpeppar? Ja. Vi hörde berättas, att det lär ska vara rödpepparträd, som växer här på campingen och när Ingemar kollade på Internet, kunde vi konstatera att det stämmer. Rödpepparkornen hänger i stora klasar på träden och nog smakar de peppar. Man lär sig ständigt något nytt.

Idag var all text och alla bilder för oktober månad i min reseberättelse färdiga att läggas ut på bloggen. Det kändes bra, när allt var klart. Bildtexterna får jag justera senare.

Trots den ihållande blåsten lyste solen även idag, men de snabba orosmolnen på himlen gjorde att jag fattade ett snabbt beslut. Även om det var söndag, var det bäst att få undan en del av handtvätten i tvättsäcken. Det var snabbt gjort, speciellt som Ingemar hjälpte till att vrida ur plaggen.

Idag var det Fars Dag och på eftermiddagen var vi och det andra svenska paret, Margareta och Ervin, bjudna på Fars Dagskaffe i salongen, d.v.s. utanför husbilen hos Ingemar och Eila. Även om det blåste, var det soligt och vi tillbringade några gemytliga timmar tillsammans. Det blev många glada skratt och händelserika husbilshistorier. Dagen till ära hade Eila bakat en sorts toscakaka i husbilsugnen, som vi kunde njuta av till kaffet. Tack allesammans för ett par trevliga timmar i trivsamt sällskap!

Vid Camping Rio Formosa med Ingemar och Eiwind

Måndag den 9 november

Idag har jag pallat granatäpplen!
Det blev en blåsig natt och jag hade svårt att sova. Kroppen tror ju att den måste vara med i alla strapatser, som utspelas i makrokosmos, vilket är ett klart missförstånd. Blåsten fortsatte att härja under den kommande dagen och det kändes som om vindarna var fyllda av små ispiggar. Enligt en granne var det bara + 14 grader tidigt på morgonen. Visserligen steg temperaturen till +22-23 grader senare under dagen, men trots det kändes det inte lockande att ta ett dopp i poolen.

Däremot gick vi en långpromenad i ett mysigt bungalowområde, som var inbäddat i grönska och mycket vackert, men som verkade mer eller mindre dött. Vi såg inte en enda människa. De små restaurangerna var också stängda, åtminstone under dagen. På restaurangområdet växte flera granatäppelträd och det låg massor av fallfrukt på marken. Jag kunde inte motstå frestelsen, utan pallade två äpplen och jag tror inte att någon saknade dem.

Nu är äntligen tvättsäcken tom, för idag tog jag hand om den sista handtvätten. Skönt, även om det snart fylls på! Ibland måste man bara in på en camping för att tvätta.

Vi har till stor del tagit det lugnt idag. Jag fick möjlighet att även lägga in våra novemberupplevelser i form av text och bild på bloggen. Det känns skönt att ha kommit ifatt. Däremot har jag inte hunnit besvara några mail än. I morgon bryter vi upp härifrån. Båda saknar vi närheten till havet. Ett par vänner har SMS-at flera gånger under dagen och lockat med långa sandstränder ett par mil härifrån. Vi får se, vad det blir. Kortare vandringsleder frestar också.

Tisdag den 10 november
Till Praia Manta Rota
Igår trodde jag att tvättsäcken var tom, men det var nog en hägring. Den förstnämnda måste ha en stor dragningskraft på all textil, för när jag vaknade före 06.30 i morse, låg det en liten hög smutstvätt, som försökte beveka mig att ta hand om den. Jag kunde inte emotstå lockelsen, utan travade glatt sjungande iväg till tvätthoarna. Nåja, ”glatt sjungande ” var en smula överdrivet, men snart hängde i varje fall kläderna på tork i morgonsolen. Jag passade samtidigt på att duscha och tvätta håret.

När jag kom tillbaka till husbilen, sov Ingemar fortfarande och jag hade tid kvar, innan det var dags att göra i ordning frukost. Sol och vind torkar ut huden och det var hög tid för ordentlig egenvård. Forever Living Products, som vi båda använder själva, och jag säljer och arbetar med, har underbara Aloe Vera-baserade hudvårdsserier. Idag använde jag mig av Sonya-serien med en kompletterande ansiktsmask och då vet jag att jag har gjort det bästa för att ge min hy en djuprengöring och maximal tillförsel av näringsämnen och fukt. Det kändes skönt. Nu var det gott med frukost.

Arne och Anita, som vi hade träffat i Alvor, SMS-ade och lockade med en mycket lång sandstrand i Praia Manta Rota, där de befann sig.  Ingemar diskade, tvättade av bilen, fyllde på vatten m.m., medan jag tvättade av alla träytor, sanerade dusch- och toalettutrymme ordentligt och dammsög. Margareta och Eiwind fortsätter snart som så många andra husbilsåkare mot Marocko, så dem önskade vi en skön vinter. Vi tog även tillfälligt avsked av Eila och Ingemar, som vi säkert stöter på flera gånger under den kommande vintern.

Rosépepparträd på campingen

Inne i Tavira har man byggt en stor galleria, som jag var intresserad av att se lite av. Här passade vi på att äta lunch vid liten mexikansk servering. Senare fick vi veta, att det finns en hel restaurangkedja med mexikansk mat. Maten var en höjdare, fräscht, smakrikt och mycket gott. Kan verkligen rekommenderas. I gallerians supermercado passade vi på att komplettera ett och annat som fattades. Här hittade vi en sedan länge efterlängtad avfallskorg i lagom storlek

Det var inte långt till Praia Manta Rota, där massor av husbilar stod på rad på en större parkeringsplats intill stranden. Vi träffade genast på flera svenskar. Arne och Anita låg emellertid på en plan längre bort, så vi åkte dit. Vi hann knappt stanna bilen, förrän ett par svenskar från Ramsberg, Lena och Sten, även de Foreveråterförsäljare, knackade på. Världen är otroligt liten. De hade även sett oss vid Mariebergs inköpscentrum utanför Örebro. Snart knackade även Anita på för att bjuda på eftermiddagskaffe. Idag firade de, att det var 11 år sedan de träffades. Vi tackar för att vi fick ta del av firandet och önskar er ännu många trevliga år tillsammans!

Vi gick en tur ner till stranden, som bara ligger ca 100 meter från parkeringsplatsen. En nybyggd träbro för över sanddynerna. Underbart att få ta av sig skorna och låta fötterna sjunka ner i den fina sanden! Stranden sträcker sig kilometervis åt båda håll. Just nu är det lågvatten. Atlanten hade sköljt upp mängder av snäckskal och även stora maneter. I år ska jag försöka att inte plocka fullt så många snäckskal och stenar, som under tidigare år.

Onsdag den 11 november
Kvar vid Praia Manta Rota
Ett par svenskar från Åmål och som även de ska åka vidare till Marocko, parkerade framför oss. Kartor togs fram och det blev en del prat om olika vägar. Vi gick en promenad i den lilla orten Manta Rota, som till största delen består av nybyggda låga hus. Byggnationen ger ett harmoniskt intryck med vackert formade huskroppar i välstämda färgtoner, det mesta dock i vitt. Helt klart bygger man för en väntande turistström och såväl lägenheter som hus finns till salu. Här skulle åtminstone jag kunna tänka mig att bo.

Danskarna har tvättat

Idag var det varmt ute, även om vindarna fortfarande var svala. När vi senare kom ner till havet var det även nu ebb. Ingemar gick långt ut i havet för att kunna doppa sig, medan jag fördrog att strosa i vattenbrynet, för att kunna titta lite närmare på alla små levande varelser, som havet spolade i land. Småkrabbor kilade snabbt tillbaka ut i vågorna. Jag lyckades fånga ett par små spolformade snäckor. Ur dem tittade det snart fram små bleka kräftliknande varelser, som såg mycket bestämda och lite aggressiva ut. Fullt förståeligt såg de ut att vilja försvara sitt revir. Jag såg till att de kom tillbaka till sitt naturliga element. Mina fötter var nu iskalla. Här och var gick människor med hinkar för att samla in musslor.

Senare under kvällen kom Anita och Arne in en stund. De hade tidigare frågat, om vi inte kunde spela lite kort. Jag har inte spelat kort sedan 1980-talet och förmodligen inte Ingemar heller, men vi kom ganska snart in i spelet. Det blev ett par trevliga timmar med några partier  whist.

Torsdag den 12 november
Frukosten intogs sedvanligt utomhus. Idag åkte våra grannar vidare till Castro Marin. Vi gick en tur till stranden för att bada. Idag hade vinden en lite mjukare framtoning, även om den var svalare. Det var lite disigt och solen var heller inte lika värmande som tidigare. Helt klart är en väderförändring på gång. Det var frånlandsvind och idag låg inte många människor på stranden. Ingemar hade beslutat sig för att bada och travade oförskräckt ut i vågorna. Även idag var det lågvatten, så han fick gå ganska långt ut, innan han kunde doppa sig. Säkert var det skönt, men han kom mycket snabbt tillbaka. Jag hade kommit underfund med att för min del var det för svalt i luften för att kunna njuta av ett bad.

På eftermiddagen packade vi ihop och åkte till närbelägna Vila Real de Santo António för att komplettera en del livsmedel. Vi behövde en stor vattenflaska och müsli. Även diskmedlet började sina. Diskmedel och såpa är miljövänligt och bra för skonsam rengöring till det mesta. Ingemar stannade kvar för att vakta bilen och ta en tupplur, medan jag gick in på Lidl. Det tog som vanligt ganska lång tid att handla och jag kom ut med betydligt mer än tre varor. Hade bl. a. köpt en påse färska bönor för ca 7:-/kg.

Vi hade inte bestämt, om vi skulle stanna här i Vila Real de Santo António över natten eller åka tillbaka till Praia Manta Rota, men det började skymma ute, så beslutet var inte så svårt att ta. Vi brukar stå i hamnen i Vila Real de Santo António, men Ingemar hade på navigatorn hittat en annan ställplats i utkanten av staden, som vi beslöt oss för att undersöka. Den låg längre upp utmed floden Guadiana. Vi tog en hastig titt, men beslöt oss för att åka in till fiskehamnen nära centrum, där vi stått tidigare. Här fanns redan ganska många husbilar, men vi lyckades hitta en plats, även om det lutade lite. Visst hade vi kunnat ta fram klossarna, men vad då? Nu var det mörkt ute och det var dags att laga mat. Jag hade tinat upp den sista laxen hemifrån. Tillsammans med kokt potatis, hollandaisesås och blandad sallad smakade det bra. På andra sidan floden glittrade ljusen från det spanska fastlandet. En fiskebåt låg puttrande intill piren nedanför oss för att lossa dagens fångst.

Fredag den 13  november
Hu vad kallt!
Klockan 09.15 var det bara +14 grader ute och +17,2 grader inne. Inte mycket att hurra för. Ute låg en tät dimma. Ingemar satte på lite värme en kort stund. Ett par tända ljus tog bort den sista fukten. När jag tittade på termometern strax efter klockan 02.00 i natt, var det bara +11,3 grader ute.  Enligt vad vi senare hörde, var det vid ett tillfälle t.o.m. nere i +7 grader. Vi går ju trots allt mot vinter även här och vi kan inte klaga, för den senaste månaden har det varit mycket varmt och skönt. Idag var det dock för första gången på länge långbyxor och långärmat som gällde.

Vi tog det lugnt på morgonen och väntade på att solens strålar skulle värma lite mer. Anita och Arne, som hade åkt in från Castro Marin och såg att vår bil stod i hamnen, kom förbi och växlade ett par ord, innan de vandrade vidare.

Busslaster med spanjorer, som åkt för att julhandla i gränsstaden, började anlända. Även färjan, som går över floden mellan Portugal och Spanien var fullastad med köplystna kvinnor och män. Idag skulle vi inte köpa något speciellt, men det är i alla fall roligt att titta in i en del av de små affärerna. Trots att vi varit i Vila Real de Santo António flera gånger, har vi aldrig varit i saluhallen. Vi knallade sakta upp genom staden. Jag försvann in i den lilla smyckeaffären, men lyckades motstå alla frestelser. Ingemar gick in i en bokhandel och hittade snart en mer detaljerad karta över Algarveområdet, än den vi har. Förra året köpte vi ett par böcker om föreslagna router i Portugal. Vi funderar på att åka en tur uppåt floden och in mot landet och då behövs en karta, som även visar mindre vägar.

Vi traskade vidare och kom fram till den välfyllda saluhallen. Det närmade sig siesta, men vi gick raka vägen till fiskavdelningen, där en fiskare och hans glada hustru med stolthet visade oss dagens fångst. Vi gick därifrån med ett par skivor tonfisk, som lite senare anrättades med massor av mjukstekt lök. Tonfisken är så smakrik i sig själv, att man bara behöver salt och lite peppar. Underbart gott!

Lite senare åkte vi för att undersöka naturparken, som finns nära staden. Det visade sig vara svårt att parkera en husbil och området verkade mest bestå av pinjetallar och torr markvegetation. Vi fortsatte i stället mot den del av staden, där skolor, sportanläggningar och stadens bibliotek ligger. Biblioteket verkade nybyggt och hade på första våningen barn- och ungdomslitteratur. Vid ett tiotal datorer satt ungdomar och surfade. En trappa upp fanns vuxenavdelningen, även den utrustad med många datorer. Allt var snyggt och välordnat.

Klockan började nu bli mycket. Vi kom överens om att åka en mil tillbaka till Praia  Manta Rota, för att övernatta och körde vägen genom Monte Gordo, som visade sig vara en exklusiv turistort. Idag parkerade vi nära restaurang Sem Espinadas, där vi lyckades få en stunds uppkoppling till deras trådlösa nätverk. Det var en del bankärenden, som vi behövde åtgärda. Tyvärr blev signalen sedan så svag att jag inte hann skicka några mail.

Lördag den 14 november
Idag blev det en lugn dag. Det var åter varmare ute, även om vinden hade beslutsångest och inte visste från vilket håll den skulle ofreda oss. Dagtid håller sig temperaturen på 20- 22 grader och nattetid är det mellan 17 och 19 grader varmt. Uppåt landet ligger en molnbank och en slöja av moln sprider sig även neråt kusten.

Vi träffade bl. a. att par svenskar, som har åkt husbil och övervintrat söderut sedan ca 20 år tillbaka. Vilken unik erfarenhet de har! Som så många andra var de på väg till Marocko.

Söndag den 15 november
Marknad
Idag var det marknad i Vila Nova de Cacela, ett par kilometer härifrån. Det är alltid roligt att studera folklivet, så vi åkte dit tidigt på förmiddagen. Många brokiga marknadsstånd med ett enormt utbud av varor var uppsatta på en stor plan, ett flertal poliser med bilar fanns på plats och marknadsbesökare, såväl ortsbefolkning som turister, började strömma till. Showen kunde börja.

De flesta av försäljarna var zigenare, som är ambulerande köpmän med varor av skilda slag som transporteras i speciellt inredda skåpbilar. Det var mest kläder, smycken och sängutrustning som såldes. Allt var välordnat och mestadels vackert exponerat. Tyvärr fanns varken frukt eller grönsaker till försäljning. Hela släkten hjälptes som vanligt åt med försäljningen. Barnen är mycket rara och kvinnorna både vänliga och tillmötesgående. Männen däremot skulle jag vilja sätta ljuddämpare på. Ingemar höll sig på avstånd och jag önskade, att jag hade haft öronproppar. Marknadsutroparna gjorde allt för att överrösta varandra. Vilka röstresurser! I stället för att gå närmare och titta på deras varor, flydde vi lång väg. ”Madame, looki, looki!” ”Very good price for you!”

Marknad vid Manta Rota

Jag köpte ett amband i blå nyanser, som passade bra till en vacker blå thaisidensjal, som jag fick för några år sedan av min dotters familj. Ingen dyrbarhet, men lite roligt. Vi träffade ett par svenskar, som vi växlade några ord med, innan vi satte oss för att dricka en kopp kaffe. Framför oss stod det största fikonträd, jag någonsin sett. Det måste vara flera hundra år gammalt. Synd nog var fikonen inte mogna. Här fanns några romer med självlockigt långt hår och skägg, prydligt klädda i svarta kostymer och svart hatt, precis som vi ofta ser judiska män. Hur hänger detta ihop? Någon som vet?

På eftermiddagen lyste solen och det var angenämt varmt ute. Vi gick till stranden. Idag avstod Ingemar från att bada. Det var pålandsvind, så vattnet var behagligt, men vågorna avskräckte mig. Jag föredrog helt fegt att stanna i vattenbrynet och plaska över mig vattnet, som kom forsande. Det blev något av ett salt sandbad. Vi blev liggande på stranden ett bra tag.

Vi är nog ca 70-80 husbilar på de två stora parkeringsplatserna här. Idag beslöt sig polisen för att skapa lite ordning, så de kom farande i en polisbil och började gå runt området. Parkera får man ju, men börjar man fälla ut markiser och stödben, köra upp på klossar och ställa ut stolar, bord och annat anses det som camping. Vi hade ställt ut stolar och ett bord. Det började bli svalare ute, så jag hade precis slagit igen min bok.  Ingemar kom snabbt ut och vi hjälptes åt att packa ihop. Några av tyskarna blev upprörda och började diskutera med gendarmen.  En av poliserna kom vandrande utmed vår rad. Han saktade in bredvid oss, log och sa: ”Thank you very much!” Det är vi som är gäster och som bör tacka för att vi får stå. Polismännen, försedda med långa batonger, är tjusiga att se på i sina välsydda, åtsittande uniformer och höga stövlar.

Måndag den 16 november
Bortsett från enstaka mindre gluggar på himlavalvet, där den himmelsblå färgen emellanåt skymtade fram, var det idag mulet och tämligen trist. Svenskarna, som stått framför oss ett par dagar, ville passa på att se sig omkring lite och åkte idag till en annan praia.

Jag passade på att skriva en del mail, som förhoppningsvis kommer att gå iväg, när vi lyckas få Internetanslutning. Ingemar gick ett antal gånger till duscharna och hämtade vatten för att fylla vår vattentank. Jag hade tänkt tvätta upp lite, men min kropp mådde inte så bra i det lite oroliga vädret, så tvätten fick vänta. Dessutom var luftfuktigheten mycket hög, så det gick inte ens att torka en diskhandduk. Luften var saltmättad och la sig som en tunn hinna på fönstren. Våra glasögon fick göras rent flera gånger idag. Det är intressant att iaktta hur den växlande luftfuktigheten påverkar såväl hud som hår. Mitt hår brukar inte vara svårskött, men för en dryg vecka sedan var det mycket torrt och spretade åt alla håll. Idag behövde jag bara dra fingrarna igenom manen för att hårstråna skulle ligga på plats.

När affärerna åter öppnade efter siestan, tog vi en promenad genom samhället upp till en affär för att köpa nybakat bröd, som senare smakade gott tillsammans med en bulgursallad. Utmed huvudgatan bor en kvinna, som är en riktig blomsterälskare. Även om ljuset var lite för dåligt, passade jag på att ta ett par kort.

Manta Rota

Tisdag den 17 november
Äntligen Internetuppkoppling
Det var mulet och svalt på morgonen, men på förmiddagen klarnade det upp, solen tittade fram och termometern visa på närmare +23 grader. Vi passade på att gå ner till stranden en stund för att plaska av oss med saltvatten i vattenbrynet, innan vi lade oss ett slag i den finkorniga sanden och lät solen värma oss.

Många hundar springer lösa, både med koppel och utan. Flera gånger har vi sett två stora hundar, som springer omkring överallt i samhället. Idag kom de på besök utanför vår husbil. Vi hade ett halvt majsbröd liggande, som började bli torrt och ingen ville ha. När jag växte upp fick man lära sig att ta vara på allt och jag har fortfarande svårt att slänga mat. Nu kom brödet väl till pass. Den ljusa hunden med koppel nobbade maten och lade sig snällt utanför dörren i hopp om att jag skulle plocka fram annan mat. Den mörka tiken var emellertid hungrig och åt med glädje upp hela brödet. När jag ville ställa ut vatten till hundarna, protesterade min sambo milt, men bestämt. Vi skulle inte ha ett par hundar med på den fortsatta resan.

 

Min lite sorgsna kompis

En hungrig kompis

En liten bit från oss står en tysk husbil, där det bor en liten vit hund tillsammans med sin husse och matte. Zlatan får se upp, för den här jycken är en helt otroligt duktig fotbollsspelare. Han har gett oss många glada skratt. Den lilla lurviga varelsen dribblar bollen, d.v.s. rullar den i full fart och sparkar den sedan till husse, ut på planen igen, där han helskärpt, med huvudet snabbt roterande från sida till sida, kollar in varifrån bollen kommer nästa gång. Han nickar bollen med stor träffsäkerhet och ett par gånger har vi sett hur han fångade bollen i luften. Fullt ös hela tiden! Undrar just, om jag skulle tipsa Svennis?

Ingemar gick en krogronda idag. Nej inte för att dricka öl, utan för att fråga, om det fanns någon bar e.d. där man kan sitta med egen dator. Här i Manta Rota gick det inte, men han blev tipsad om en närliggande liten stad, Altura, där det skulle finnas Internet. Ingemar cyklade iväg och kom efter ett tag hem glädjestrålande. Det var WiFi hela centrum! Vi packade snabbt ihop och åkte iväg. Jag behövde även handla lite. Vi stannade till vid Lidl, där det går bra att parkera. Snart kom jag ut med vatten, färsk kyckling och en stor förpackning fransk ost, som visade sig vara en gudomligt god brietyp, som fullkomligt smälter i munnen. Ja, jag köpte ett stort huvud mycket fin kruskål också, som bara kostade 0.45€/kg.

Nu rullade vi vidare till Altura, där vi parkerade på en gata, ganska nära det stora hotellet. Vilken bra Internetuppkoppling! Det gick både snabbt och lätt. Ingemar gick in på banken och kollade nyheter. Jag gjorde också ett par bankärenden, skickade iväg mina mail och lade in text och bilder i bloggen. Vilken skillnad det var att ladda in bilderna i bloggen här mot på camping Rio Formosa utanför Tavira!

Jag hade en stor påse gröna, långa bönor liggande, som jag lagade till ikväll. Vet inte vad den här typen av bönor heter, men gott var det. Kokade dem bara i saltat vatten och smälte lite smör över.

Onsdag den 18 november
En dag i Parque Natural da Ria Formosa
I natt kom några regnstänk, men de var så få, att de knappast hade fuktat en regnmätare. Jag SMS-ade Moa tidigt på morgonen. Hon hade namnsdag idag.

Varför har man sällan kameran redo vid rätt tillfälle? På skogsremsan, som löper utmed den långa parkeringsplatsen, kom idag ett ekipage åkande. På en något rankig träkärra med färggrant dekorerade skaklar och dragen av en brun häst, stod en avslappnad och småleende yngre man med romiskt utseende. Bakom kärran löpte ytterligare fyra hästar. Förmodligen var mannen på väg för att sätta av hästarna på någon betesmark. Det var en vacker syn. Synd att jag inte hann fånga den på bild, men scenen lever kvar inom mig i form av en respektfull vision av frihet. Vad är lycka? Vad är frihet? Vad är rikedom?

Idag kände vi för att göra en vandring. Naturvårdsområdet Parque Natural da Ria Formosa, som har tillkommit för att försöka rädda traktens ekosystem och som löper 6 mil utefter kusten blev målet för vår utflykt. Här möts man av ett lagunområde med många småöar, träskmark, pinjeskog och sanddyner. Vi åkte in mot Olhão och vek av ner mot kusten till Centro de Educacaõ.

Efter en snabbt hopplockad lättare lunch gav vi oss av på ett drygt 2 timmar långt strövtåg. Här i de små lagunerna finns förutom fisk både ormar och paddor. En padda försvann med ett ljudligt plaskande ner i vattnet, när vi närmade oss och några ormar såg vi lyckligtvis inte. Kameleonter lär också finnas i buskagen, men de gömde sig väl idag. För ornitologer är nog området ett paradis. Många fåglar övervintrar här och enligt uppgift är det den enda plats i Portugal, där purpurhönan föder upp ungar. Vid det här tillfället visade sig varken flamingos eller purpurhönor.

En del av växtligheten på vår väg

En bråkdel av träskområdet

På vår väg genom pinjeskogen kom vi fram till något, som har sin motsvarighet på södra Öland. Här fanns ett sjukhus och rehabiliteringscenter för fåglar.

 

Det tillbommade fågelsjukhuset

Här kunde man även se ruinerna från de romerska salttankarna, där man förr saltade in fisken,innan den forslades långt på båtar till försäljning.

Det fanns en sötvattenssjö, där massor av fåglar såg ut att trivas med livet.

Vi gick vidare ut på en av de uppbyggda sandbankarna, för att vandra runt ett par mindre saltvattenssjöar, men lyckades välja en väg, som mot slutet var genombruten av forsande vatten, så det var bara att vända.

Vandringsfärden gick vidare ut till en mot havet belägen vitmålad byggnad, där man har bevarat några energibesparande tidvattenskvarnar.

 

Den gamla kvarnen

Speciella tonfiskbåtar låg utmed vattnet. Utfiskning och miljöförstöring har gjort att de numera inte används för det ursprungliga syftet. En av båtarna har med hjälp av anslag renoverats och används numera inom utbildning. Vi gick vidare utmed saltinerna och de stora fiskodlingsbassängerna, där personal höll på att spänna stora nät över anläggningen till skydd för hungriga sjöfåglar.

Inom området finns även en kennel för portugisiska vattenhundar, men i receptionen hade man upplyst om att kenneln var stängd fr.o.m. 1 november. Vad då stängd? Jag hade hört hundskall vid flera tillfällen och vi gick resolut ner genom en allé kantad med popplar och höga neriumbuskar. Visst var byggnaderna stängda, men härinne hade man helt klart hundar. Ingemar gick bakom byggnaderna och lyckades hitta ett hål i det nät, som omgav stängslet runt hundgårdarna. Här strövade en ensam hund – dock inte portugisisk vattenhund – bland all bråte och inomhus skällde även ett par hundar. De portugisiska vattenhundarna, som till hälften har simhud mellan tårna och förr användes av fiskarna var en utdöende ras och p.g.a. detta startade man här en hundkennel för att försöka bevara rasen.

Här finns även se en bevattningsanordning med ett stort vattenhjul, som tidigare drevs av åsnor.

Dagen led mot sitt slut och vi var både trötta och svettiga, när vi gick tillbaka till husbilen för att dricka en kopp kaffe, innan vi fortsatte tillbaka till stranden i Manta Rota.

 

Fricampingen i kvällssol

Torsdag den 19 november
Vid 06.00-tiden var det bara drygt +14 grader inomhus. Ute var det 10,8 grader. Det ökade till drygt 20 grader senare, men vinden var åter kylig och den närliggande stranden lockade inte idag.

Det var åter dags för namnsdags – SMS. Båda våra döttrar heter Elisabet och även jag. Namnsdag eller inte. Idag skulle det tvättas. Ingemar bar vatten i 5-litersdunkar från duschen några meter bort och jag tvättade. Snart hängde tvätten på tork såväl på cykelstället som i de öppna fönstren. Det torkade fort i den lätta blåsten. Ingemar passade på att tvätta av bilen lite.

Bakom oss står en franskregistrerad bil. Mannen kom idag tillbaka från havet iförd vattentät mundering upp till midjan. Han hade både fiskhåvar och hinkar med sig. Jag blev naturligtvis nyfiken. Jo, han hade varit ut i havet och håvat in en massa små musslor, som de skulle koka och äta.

Vi pratade en stund med ett par nyanlända svenskar från Lindesberg. I övrigt blev dagen lugn och på kvällen plockade vi fram en film, som vi tittade på i datorn.

Fredag den 20 november
Tidigt på morgonen, när solen sakta började krypa upp vid horisonten i öster, smög jag mig upp för att inte väcka Ingemar, klädde på mig och gick ner till stranden, som bortsett från några sjöfåglar, låg alldeles öde. Tidvattnet hade dragit sig tillbaka. Den nytvättade stranden sträckte sig kilometervis åt båda håll. Jag vandrade en timme utmed vattenbrynet, där massor av mindre snäckor och en del tång låg uppsköljda efter det senaste tidvattnet. Det fanns inte en enda människa inom synhåll. Endast några fåglar gjorde mig sällskap i sitt sökande efter havets läckerheter. De såg ut att njuta lika mycket av den nya morgonen som jag. Själv blev jag sittande länge på en träbänk utmed stranden. Det var skönt att bara vara, låta tankarna vandra fritt, lyssna på naturens tystnad och den begynnande dagens dämpade ljud, som ett dämpat puttrande från ett par fiskeskutor, ett par svaga hammarslag långt i fjärran, avlägsna hundskall, sjöfåglarnas skrianden, vågornas avlägsna dån och vattnets forsande ljud mot stranden. Småfåglarna i sanddynernas växtlighet började vakna till liv och hälsade morgonen med allehanda läten. Det var dags att gå hemåt.

När jag kom hem väntade en överraskning. Frukosten stod framdukad på bordet. Gissa, om jag uppskattade den gesten! I vanliga fall är det jag som lagar frukost.

Idag började ett och annat sina i kylskåpet. Vi åkte in till Vila Real de Santo António för att handla. På hemväg åkte vi in till Altura, där det inom en zon nära det stora hotellet mitt i staden finns ett trådlöst och kostnadsfritt nätverk, Algarvedigital. Det finns t.o.m. anslag om detta på en pelare. För ett par dagar sedan var vi där och surfade och det var en mycket bra Internetuppkoppling. Idag fungerade det inte alls. Vi åkte runt ett tag och jag satt med datorn i knäet för att kolla in nätverken, men ingenstans kom Algarvedigital upp. Vi åkte i. st. vidare till supermercadon Pingo Doce, där det också finns ett trådlöst nätverk. Under tiden som jag handlade, läste Ingemar en del om det föregående nätverket och fick då reda på, att det finns en mycket bra uppkoppling till Algarvedigital utanför Agustos Bar.

 

Vilken vacker blomning i slutet av november!

För ett par dagar sedan var vi ensamma svenskar på de två parkeringsplatserna. När vi ikväll gick en kvällspromenad, såg vi att det fanns ca tio svenska husbilar.

Lördag den 21 november
Marknad i Olhão
Idag tänkte vi åka till den sedvanliga grönsaks- och fruktmarknaden i Olhão. Jag gick upp vid 06.00-tiden och satte mig att skriva lite, innan det var dags att göra frukost. Det var ganska kyligt på morgonen. Det är ca 4-5 mil från Manta Rota till Olhão och det var skönt att komma iväg tidigt. Lägre fram på dagen kan det vara svårt att hitta en parkeringsplats och dessutom blir det trångt bland alla människor som ska lördagshandla.

Vi valde att åka motorvägen in till Olhão idag. Efter en kort sightseeing i den ganska stora staden, hittade vi en parkeringsplats i hamnen i den långa raden av husbilar. De stora fisk- och grönsakshallarna, som är inrymda i ett par mycket vackra byggnader, har vi varit i under tidigare år, men lördagsmarknaden utanför hallarna hade vi aldrig besökt.

Här pågick den livliga kommersen redan för fullt. Vilken tillgång det är med alla dessa nyskördade grönsaker! Att kunna njuta av förstklassiga och färska råvaror är något av det bästa med övervintring söderut. Här utmed kajen fanns många regionala säljare på plats vid sina marknadsstånd för att saluföra egenodlade varor. De flesta var av äldre årgång. Här och var satt små gummor vid mindre bord. Vi gick runt ett varv för att se, vad som erbjöds, innan vi började våra inköp. Den som var hågad kunde även handla levande smådjur på den här lördagsmarknaden. Här fanns en massa småfåglar, ankor, kycklingar och även duvungar. I en kartong låg två små hundar. Jag påpekade för Ingemar, att de säkert skulle stortrivas i vår säng, men han hade annan uppfattning. Den lilla flickan, som satt på huk och varsamt strök över valparna, gjorde en välgärning. De såg ut att trivas med kontakten.

Marknaden i Olhao

Vi fortsatte till en liten gumma, som hade ett par egna inläggningar av oliver och där vi köpte en liten påse. Vid ett annat stånd köpte vi nyplockade apelsiner, där de färska bladen fortfarande satt kvar. Vid ett annat bord inhandlade vi fikon och en liten påse bär från smultronträd. Ingen av oss hade ätit det sistnämnda tidigare, men de visade sig senare vara riktigt goda tillsammans med lite färdigvispad grädde. Nyskördad sallad och nyplockade tomater hamnade också i en påse. Vi äter mycket tomater här nere. De är fasta och har den utsökta smak, man bara finner hos solmogna tomater.

Fiskhallen kan man bara inte gå förbi. Här pågår hela tiden en livfull och intensiv kommers. Fiskarfamiljerna är pratglada och hjälpsamma. Vi gick därifrån med ett par skivor tonfisk.

Fiskförsäljningen

Efter en kopp kaffe i husbilen åkte vi hemåt på den äldre och betydligt mer intressanta väg N125, där vi vek av in mot Altura, för att söka upp Agustos Bar. Där utanför gick det utmärkt att surfa på nätet. Ingemar läste nyheter, medan jag skrev och lade in bilder på bloggen.

Söndag den 22 november
Fisketävling
Vi hade tänkt sova lite längre idag, men det var tji. Strax före klockan 06.00 på morgonen började en invasion av privatbilar att anlända. Det blev prat, liv och rörelse. Den intensiva biltrafiken fortsatte en dryg timme, innan det blev lugnare. Jag hade anat, att det var en fisketävling på gång. Mycket riktigt! När vi kom ner till stranden, stod hundratals fiskare på rad med sina spön. Även om himlen var blå idag och solen lyste, blåste det kalla vindar. De flesta var idag iklädda långbyxor och varma tröjor. Jag hade även en vindtät jacka på mig och det var inte för varmt. Två mindre frusna kvinnor travade raskt utmed stranden iförda endast sollinnen och shorts. Brrr! Några av de yngre fiskarna gick barfota i vattenbrynet, men det måste ha blivit kallt i längden, för tävlingen pågick till klockan tolv.

Stranden i Manta Rota

På väg hem började ett spanskt par, bosatta i Sevilla och som var nere vid Algarvekusten på en minisemester med husbil att prata med oss. De var mycket uppmuntrande, men jag känner att ordförrådet borde friska upp ordentligt. Det skulle vara trevligt att kunna kommunicera på bra spanska. Varför är man så lat?

Det blåste som sagt ganska friskt idag. Jag hade kokat soppa till lunch och visst ska man sitta ute och äta, när solen lyser. Jag var tämligen ensam om den åsikten. Ingemar protesterade försiktigt, men jag stod på mig och menade att vi kunde sätta på oss varma kläder, varefter jag bar ut kastrullen med soppa, soppskålar och smörgåsar till kommunens träbänkar och bord. Jag måste erkänna, att jag senare förstod Ingemars protester. Det blåste väl mycket. När man lyfte skeden till munnen, blåste soppspadet iväg vid ett par tillfällen.

Ett par nya svenskregistrerade bilar anlände under dagen till parkeringsplanen vid Manta Rota, där vi står.

Måndag den 23 november
En ström av anländande svenskar
Tidigt på förmiddagen kom först ett cyklande par, Sally och Christer, som bor på camping Rio Formosa i Cabanas förbi och pratade en stund. Därefter stannade en husbil med ett annat svenskt par till för lite småprat. Lagom till förmiddagskaffet anlände Eila och Ingemar, som hade avslutat sin vistelse vid Rio Formosa. Jag hade dukat inomhus, men om man satte på sig en extra tröja, var den något bitande vinden uthärdlig, så vi flyttade ut i solen till ett av kommunens bord med tillhörande bänkar.

Eila och jag tog en liten promenad. En husbil kom åkande, stannade till och en kvinna vevade ner rutan. Det var Margareta och Ervin, som också hade avslutat sin vistelse vid Rio Formosa och som tänkte stanna till här några dagar, innan de for vidare till Marocko. Det rör minsann på sig!

Det blev sopplunch idag. Den kvarvarande buljongen från den tidigare kokta kycklingen drygades ut med broccoli och lite andra grönsaker. På kvällen bestämde vi sex oss för att gå ut och äta. Vi var de enda gästerna på restaurangen, så vi blev väl omhändertagna. Medan vi väntade på maten, fick vi lite småplock som förrätt, bröd av olika slag, smör, sardin- och tonfiskpasta, oliver och regional ost. Ingemar och jag hade beställt grillad svärdfisk, som visade sig vara sagolikt god. Tack Eila och Ingemar, Margareta och Ervin för en mycket trevlig kväll tillsammans med er!

Tisdag den 24 november
Det var ganska kyligt både ute och inne och ännu mörkt, när jag vaknade. Ingemar sov fortfarande. Jag klädde mig varmt och gick ner till stranden för att invänta soluppgången. Varje gång jag ser en soluppgång, blir jag lika fylld av förundran och glädje över detta färgsprakande skådespel, som bara varar några få minuter. Snart började det ljusna vid horisonten, där himlen nu tonades i en mjuk rödgul nyans, som på sidorna övergick i milt rosa och ljusgult. Mitt i detta syntes strax en svagt kupad rand av mycket skarpt orangefärgat ljus och den intensivt lysande solskivan började mjukt rulla upp bortom havet. Färgen blev snart guldglänsande och det brinnande klotet lyste upp en bred gata på havet, som glittrade och glänste i ett otal nyanser, samtidigt som resten av havet antog de mest ljuvliga ljusblå toner. Vågkammarna som rullade in mot stranden färgades djupt blågröna med kanter av vitt skum, som virvlade omkring likt nysnö. Ett behagligt ljus spred sig över den långsträckta stranden. Solskivan blev allt ljusare och snart var de magiska minuterna över. Jag kände mig djupt tacksam över att än en gång få delta detta naturens underverk och började sakta gå tillbaka hemåt över träbroarna, som för över sanddynerna. Nu kom Eila och Falko emot mig och vi slog följe under en liten morgonpromenad.

Margareta, Eiwind och vi vinkade av Eila och Ingemar, som nu åkte vidare mot Spanien och Marbella. Själva åkte vi till närliggande Altura för att surfa ett tag. Passade även på att gå upp i samhället för att köpa färskt bröd. Träffade några svenskar, som vi växlade några ord med. För övrigt tog vi det lugnt idag.

Onsdag den 25 november
I gryningen täcktes himlen till stor del av ganska täta molntäcken på varierande höjd och med skiftande formationer och färger. Allt som gick att se av den annars så vackra soluppgången var en skarpt rosaskimrande kant på ett moln nära horisonten. Långt borta till vänster vid strandlinjen dolde den saltmättade luften delvis orten Monte Gordo i en mjuk, luftig och transparent dimma.  Under dagen lättade molntäcket av och till och solen tittade fram.

På förmiddagen hände något märkligt. I vegetationen som kantar den stora parkeringsplatsen framför stranden kom en stor flock djur åtföljd av sin herde och ett par hundar, som höll ihop flocken. Det första vi tänkte på var renar. Djuren var stora som renar. Nej, det finns inga renar i Portugal. Hjortar? Getter? Jakar? Visst var det en sorts getter, men mycket större än de vanliga sorterna. Det var en oerhört vacker syn med de brun- och vitfläckiga djuren med sina kraftiga, tillplattade och vridna horn. Trots sin storlek och de respektingivande hornen, såg de mycket snälla ut, där de åt allt som kom i deras väg och helt struntade i oss, som häpna betraktade sceneriet. Jag blev helt begeistrad över den imponerande vyn, vinkade till herden/bonden och ropade ”mycket vackert” på spanska. Han besvarade min hälsning genom att höja en arm och smått buga sig.

Algarvegeten

Torsdag den 26 november
Strax efter klockan sju på morgonen gick jag ner till stranden. Idag gjorde jag ett par strandfynd, som gjorde mig mycket förbryllad. Vad jag hittade får förbli en hemlighet än så länge och det var svårt att ta ställning till, vad jag borde göra med dem. När Margareta senare på förmiddagen kom förbi vår husbil, visade det sig att hon under gårdagen hade varit med om en händelse, som gav en viss förklaring till fynden. Allt var tillfälligheter och visst är det ofta tillfälligheter som styr våra liv.

På kvällen var vi bjudna till Margareta och Eiwind. Det blev några trevliga timmar med samspråk om diverse tilldragelser och helt befriat från skvaller om andra husbilsfarare, vilket jag uppskattar. Bland annat berättade värdparet på ett medryckande sätt om sin tidigare vistelse i det närliggande Marocko.

Fredag den 27 november
Vi hade båda en något orolig nattsömn. Dessutom var det kallt och fuktigt, framförallt fuktigt. Jag lade på mig två fleecefiltar, och satte på tjocka sockor, men det hjälpte inte. Jag kände mig lika ruggig. Senare fick jag veta, att det var flera, som hade upplevt natten likadant. Det blir kanske lite av en sport att i det längsta undvika att sätta på värmen nattetid.

Klockan var drygt 02.00. Jag klädde på mig och gick ut på den långa träbron, som för ut över sanddynerna ner mot stranden. Även om det var hög luftfuktighet, var det milt ute och det var vackert, otroligt vackert. Ute i Atlantens mörka vatten syntes lampskenen från 20-25 fiskebåtar, som avtecknade sig mot horisonten. Ett stycke till höger låg den upplysta staden Tavira, vars mångfald av glimmande ljus återspeglade sig i vattnet. Med jämna mellanrum flammade natthimlen upp av det starka skenet från den höga fyren i Vila Real, som majestätiskt reser sig bakom de många glittrande ljuskällorna i Monte Gordo. Nära stranden ute i havet syntes små ljuskällor, som ständigt förflyttade sig. Förmodligen var det fiskare, som med lyktor eller ficklampor plockade musslor.

Det mest storslagna var den nattsvarta himlen. Det var helt klart och ovanför mig bredde himlavalvet ut sig med en mångfald glänsande himlakroppar och ett sällan skådat djup. Universum var bottenlöst och jag såg och anade stjärnor och hela galaxer längre ut i rymden än någonsin tidigare.

På morgonen var himlen åter mulen och vi sov med gott samvete över soluppgången. Idag fick jag städnoja. Det måste man få ibland i en husbil, för där finns många skrymslen, där de små dammpartiklarna med glädje samlar sig i någon form av social samvaro, i tron att jag inte ska upptäcka dem.

På eftermiddagen åkte vi till Altura för att surfa en stund på det kostnadsfria nätet mitt i staden. Outlooken innehöll flera välkomna hälsningar bl. a. från Ingemars dotter och från ett par vi träffade under fjolårets övervintring i Spanien. Vi fortsatte till Pingo Doce, där jag gick in och handlade, medan Ingemar passade på att köra elverket en stund för att ladda batterierna, som ju laddas ur, när man står stilla för länge. Solcellen på taket hjälper till med laddningen, men de senaste dagarna har det varit ganska mulet och då blir det inte mycket tillförsel.

 

Lördag den 28 november
Idag gick Ingemar ut någon timme före soluppgången och fick uppleva samma praktfulla sceneri som jag gjorde natten innan. Tänk så mycket fascinerande det finns att se och uppleva i vår värld såväl i stort som smått!

När vi vaknade på morgonen gick det inte att se ut. Rutorna framme i bilen var helt fuktiga, något som jag välkomnade. Jag hade nämligen under en längre tid tänkt putsa fönstren, men hade av ren lathet skjutit på det. Nu gick det lätt. Ingemar ryckte in och gjorde slutarbetet.

Även idag åkte vi in till Altura en kort stund för att koppla upp oss på det kostnadsfria WiFi- nätet i staden och även för att tanka diesel. Bensin behövdes också fyllas på till elverket.

En av våra vänner fyllde år idag, så vi ringde och gratulerade.  Vi stämde upp en något hes gratulationssång. Ingemar slutade snabbt sjunga och tittade på mig. Jag hade av misstag börjat med texten man sjunger för små barn, men vad gjorde det!

På kvällen kom Margareta–Eivind  till oss ett par timmar för att äta några smörgåsar och prata lite. Det blev åter en trevlig samvaro, den sista före deras överfärd till Marocko.

Söndag den 29 november
Idag var det 1;a Advent. Tidigt i morse vaknade vi av att molnen tömde ett kraftigt vattenfall över oss. Molnen skingrades så småningom, även om det föll några få regnstänk emellanåt. Det var lite svalare och till och från ganska blåsigt ute. Till förmiddagskaffet tände vi ett ljus och åt varsin ”Mimistollen”, en sorts marsipanbröd, som man alltid äter i Tyskland under jultiden.

På eftermiddagen gjorde jag en ansiktsbehandling på en kvinna med Forevers hudvårdsprodukter. Vi höll till utomhus och det gick bra, eftersom hon låg inlindad i några fleecefiltar i en solstol.

Idag fick ”vår” Zlatan Ibrahimovic chans att visa framfötterna igen. Vi gick till en bar, där vi åt varsin omelett och tittade på matchen mellan Barcelona och Real Madrid. Barcelona vann med 1-0. Vem gjorde målet? Zlatan så klart!

Måndag den 30 november
Det var mulet igår kväll. Då brukar det inte bli så kallt under natten och vi kom överens om att vi inte skulle sätta på värmen. Vid 08.00-tiden på morgonen var det åter fukt på framrutan. Utomhus var det lite drygt +9 grader och inomhus var det bara +11 grader, alldeles för kallt med andra ord.

Vi vinkade av Margareta och Ervin, som skulle göra en del inköp och ställa i ordning bilen inför den snara överfärden till Marocko. Framför oss hade en husbil från Portugal parkerat. Mannen, som hade bott i Sydafrika och kunde bra engelska, kom och pratade.

En annan portugisisk man, som 2 ggr/vecka åker runt med sin bil för att sälja frukt och grönsaker, kom åkande idag på förmiddagen. Han har mycket goda apelsiner och de var slut hos oss. Idag var hans fru, som är från Fillipinerna med. Hon gör vårrullar. Jag köpte en förpackning och den hemlagade maten visade sig senare vara mycket smaklig. Paret tar även emot tvätt. Vi stod inför valet att antingen åka in på en camping för att tvätta, eller lämna smutstvätten till en ”lavenderia”. Jag plockade snabbt ihop två stora IKEA-kassar, som vi skickade med paret. På torsdag får vi tillbaka rena kläder. Vilken service, bra för alla parter!

Vi gjorde oss snabbt i ordning för att göra en utflykt uppåt landet på N122 mot och senare längs gränsfloden Guadiana. I Castro Marim som vi tidigare besökt ett antal gånger, gjorde vi ett kort uppehåll vid ställplatsen i staden för att tömma toa och gråvatten, samt fylla på rent vatten i vattentanken, innan vi fortsatte in i naturreservatet ”Reserva Natural do Sapal” med dess våtmarker och saltiner. Här finns en stor administrationsbyggnad, som inbegriper ett museum, med utställningar om salthantering och information om traktens växt- och djurliv. Tyvärr var det något svårt att läsa all information, eftersom det mesta av belysningen var släckt, och kvinnan i receptionen var alltför upptagen av sitt privatsamtal för att kunna ta sig tid med besökare.

 

Bron som förbinder Portugal och Spanien

 

Här tröskade man förr sin säd, samt torkade frukt och grönsaker

Salthantering

 

Ännu en saltbild

Vi fortsatte till den lilla pittoreska byn Monte Francisco, där vi tittade runt en stund, innan vi genom små byar fortsatte uppåt höglandet. Vid ett tillfälle gled en stor spanande örn med utbredda vingar förbi oss. Vi åkte genom den lilla orten Jungquiera, där kvinnor fortfarande lär ägna sig åt att knyppla spetsar. Några knypplerskor såg vi inte till, utan vi fortsatte till den lilla trivsamma staden Azinhal, där vi parkerade på torget och där vi även beslöt oss för att övernatta.Det började skymma, när vi tog en kvällspromenad runt de stensatta vindlande gränderna. Trots mörkret försökte jag fotografera på ett par platser. Det blev ett par ”skumma” bilder.

Övernattning i Azinhal

Ett par små barer invid torget hade öppet. Vi beslöt oss för att lokalbefolkningen skulle få ta en titt på oss nykomlingar och siktade in oss på baren mittemot husbilen. För två stora öl, ”Sagres”, med två skålar av de här så populära bönorna som tilltugg betalade vi 1.60 €. Det priset kunde vi inte klaga på. Några män, förmodligen ortens stamgäster, var här. En pojke i 7-8-årsåldern i sällskap med två män med romiskt utseende hade tydligen tröttnat på barlivet, för han skruvade på sig som en mask och tiggde om en ny stor läsk. Pappan tittade på mig, ruskade lite på huvudet och vi log i samförstånd.

Vi frågade kvinnan i baren, om hon trodde att vi kunde övernatta på torget. Det tyckte hon och fick genast medhåll av männen intill. Ett par i den något yngre generationen lovade att hålla ett öga på bilen. Nu hade vi alltså skaffat oss ”bodyguard” och kunde sova gott!

Tisdag den 1 december
Nattsömnen blev god och vi vaknade utsövda av att solen lyste från en klarblå himmel. En och annan ortsbo vankade fram- och tillbaka på det lilla torget. Vid 09.00-tiden börja den ene mannen efter den andra att antingen sätta sig utanför eller gå in i en liten öppen bar, som ligger vid sidan av torget. Kanske drack man här dagens första kopp kaffe och rökte en av de många cigarretterna. Vi åt vår frukost och gick därefter ut för att undersöka den lilla charmiga orten i dagsljus.

Azinhal

Kvinnorna i det här samhället är kända för sina knypplade spetsar och det är de som, enligt vad vi hört, fortfarande tar hand om familjen och sköter odlingarna. Jag hade sett fram emot att få besöka museet, där man enligt uppgift skulle visa mycket av kvinnornas arbete, men det visade sig vara stängt för säsongen. Ingången låg i en trång gränd. Några aktiva knypplerskor såg vi inte heller till.

 

Längst upp på bilden är ingången till muséet

 

Prov på de knypplade spetsarna

Förmodligen är det EU-pengar som används för att hålla byggnader i gott skick i dessa små genuina byar och städer. Det mesta är väl underhållet, men här och var fanns det på bakgårdar även en hel del, som var fallfärdigt eller redan låg i ruiner. Rom byggdes inte på en dag!

 

Ett av de vackert kaklade husen

 

Här använder man sig av solkraft

Vi kom förbi en mindre öppen lokal, där julgranen redan stod pyntad. Härinne kunde man se lite av kvinnornas hantverk. Gick man igenom salen, kom man ut på en mindre bakgård, där man vid en bardisk kunde köpa blandade drinkar. Grogg på förmiddagen? Nej tack! I en glasmonter vid den här baren stod små fyrkantiga lådor med något som såg ut som gräslök. Jag upptäckte snart, att det var vetegräs. Man groddade vete och det var säkert betydligt nyttigare så här tidigt på dagen.

Hundar av alla de slag, med koppel och utan koppel, följde oss överallt. Det är en klar överdrift att påstå, att människor är rädda om sina hundar och det är ett under, att inte fler blir påkörda. När vi igår åkte genom Jungquiera, fick en mötande bilist tvärbromsa, för att inte köra ihjäl en hund på gatan. När vi idag gick i utkanten av samhället, mötte vi tre små kärvänliga pudlar, som var ute och gick med sin husse.

 

Tre små välskötta hundar

Höns och kalkoner kacklade, hundar skällde. Fåglarna i duvslagen mitt bland de växande grönsakerna kuttrade. Solen lyste och vi vandrade vidare ut mot den gamla, mindre väl underhållna kvarnen, där man skulle ha så vacker utsikt. Jag passade på att ta ett kort av kyrkan, som bl.a. har en kupol, som liknar en fyr.

Azinhal

När vi tillbaka in till staden hade det hunnit komma två turistbussar med till största delen glada pensionärer. På den stora plattan framför scenen i stadens mitt spelades medryckande musik och turisterna bjöds på förfriskningar. Vi var kaffesugna och letade oss fram till ”A Prova” Pastry Shop, där man tillverkar för orten speciella kakor. Det visade sig vara en sorts frityrkokta bakverk, som fullkomligt rann av god honung.

Ortens specialite

Vi blev sittande ett bra tag i solen utanför caféet, där vi njöt av den nybakade kakan till en kopp kaffe, samtidigt som vi lyssnade till musiken, som hördes i hela staden. Det var delvis sydamerikanska rytmer och jag hade mycket svårt att sitta still. ”Ränderna går aldrig ur!” Uppe på plattan hade ett par redan dansat och här fanns ännu en kvinna, som hade svårt att vara still. Hon tog en trädgren, som hon dansade runt med. Jag snurrade runt Ingemar några varv, innan jag gick fram till kvinnorna, som serverade förfriskningarna samtidigt som de skötte musiken. De skrev upp namnet på en av de populära sångarna.

Det var dags för oss att åka vidare. Kartorna över det här området är till och från lite diffusa, stämmer inte överens och vissa vägar finns inte utsatta eller är dåligt utmärkta. Ingemar har studerat och pusslat med flera kartor för att hitta lämpliga vägar. När vi kom till Odeleite, tog vi av in på en mindre och något kurvigare väg, som ledde mot Foz de Odeleite.

 

Guadiana

 

På andra sidan floden ser man det spanska fastlandet

Nu kom vi äntligen fram till floden Guadiana, som bildar gränsen mellan Spanien och Portugal. Den här vägen kan verkligen rekommenderas. Den är mycket vacker med sin rikliga växtlighet. På sluttningarna ner mot floden ligger frukt- och grönsaksodlingar. Olivträd, granatäppelträd och fikonträd växer delvis vilt. Det är ett mycket fruktbart område utmed den ringlande floden. Vägen följer vattnet med sina kurvor och här och var är det ett ”måste” att försöka stanna till för att se på den hänförande utsikten. Såväl fiskbåtar som segelbåtar trafikerar floden.

 

På andra sidan floden syns spanska San Lúcar de Guadiana

 

En av de många vackra kakeldekorationerna på
bergväggen vid infarten till Alcoutim

 

Ännu ett av de vackra konstverken

Så småningom närmade vi oss staden Alcoutim, som är belägen alldeles intill floden mittemot den spanska kopian, San Lúcar de Guadiana. Den lilla charmiga staden är väl underhållen och härifrån har man en magnifik utsikt över floden och omgivningen.

 

Utsikt över den spanska staden San Lúcar de Guadiana
från hamnen i Alcoutin på den portugisiska sidan

 

Vanligt förekommande väderkvarnar

 

Husockupanter i Alcoutim

 

Blomsterprydda gränder i staden

Vi gick runt i staden och hade lite funderingar på att stanna över natten. Den föreslagna ställplatsen, en stor parkeringsplan i utkanten av staden kantades på ena sidan av ett fallfärdigt hus, ruckel och en massa skräp. Det kändes inte inbjudande, utan vi beslöt oss för att vända tillbaka. Strax utanför Alcoutim går en väg till Corte Tabeliáo, där utsikten skulle vara något utöver det vanliga. Vi svängde in på vägen, som tack och lov var nyasfalterad. Den var kurvig, mycket kurvig och här fanns inga som helst räcken vid de tvära stupen. Den var dessutom mycket smal och det var rena turen att vi inte mötte någon annan bil under hela turen. Vi befann oss högt uppe och utsikten var oerhört vacker, inte tal om annat, men är man höjdrädd så är man.

När vi kom fram till Corte Tabeliáo, som visade sig bara bestå av några få hus, lyckades jag övertala föraren att vända tillbaka.

 

Utsikt över Alcoutim på väg från Corte Tabeliáo

Det började bli sen eftermiddag och även om vägen utmed floden är att föredra ur skönhetssynpunkt, åkte vi nu N122 tillbaka och vid Odeleite körde vi vidare på motorvägen mot Castro Marim. Vi kunde ha övernattat här, men föredrog att åka tillbaka till Manta Rota. Om vi var nöjda med 2-dagarsutflykten? Ja, mycket och vi kan verkligen rekommendera den här turen.

 

 

Onsdag den 2 december
Idag blev det en inköps- och återhämtningsdag. Vi var nog båda ganska trötta. Ett och annat i livsmedelsväg var slut och vi kom överens om att åka till det nya varuhuset i Tavira för att handla. Här växlade vi ett par ord med Sally och Christer, som var färdiga med sina inköp, innan vi fortsatte till den lilla mexikanska serveringen för att äta en lättare lunch. Vi beställde likadana rätter som förra gången vi var här. Jag blev emellertid ganska besviken på min mat. Det stora tacoskalet var den här gången bakat på rent vetemjöl och inte alls lika smakligt som tidigare. Jag passade på att gå in och fönstershoppa i ett par heminredningsaffärer, innan vi gick för att handla mat.

Vi åkte runt och tittade lite i Tavira och körde bl.a. ut till hamnen, där det löpande stod en hel del husbilar parkerade. Innan vi åkte ”hem” igen körde vi in till Altura för att surfa en stund. Hela allén av palmer vid infarten är iordningställd inför julen. Man har rensat bort gamla blad och fruktställningar och därefter klätt stammarna med ljusdekorationer, smakfullt och vackert.

Vi försökte rädda det svenska ryktet, när ett par tyskar i Manta Rota frågade oss, om man törs åka till Sverige. Deras försäkringsbolag hade varnat dem för ryska maffian i Sverige.

Torsdag den 3 december
Fullmånen hade vandrat färdigt sin bana för i natt och lade sig till ro. Vid horisonten låg en tät molnbank, som hindrade oss att se en vacker daggryning den här morgonen. En liten fisketrålare strävade tungt fram och tillbaka bara ett fåtal meter ut från kustlinjen för att fånga de sista snäckdjuren för denna morgon. Jag stannade kvar ett tag för att observera himlavalvets pastellfärgade färgskiftningar, när morgonen grydde. På väg tillbaka över träbroarna mötte jag en man med full fiskeutrustning och en stor fångstbur för snäckor på ryggen, som hälsade glatt god morgon på portugisiska. Den nya dagen hade börjat.

Vid 09.00-tiden kom en bil tutande. Det var paret, som 2 ggr/vecka åker runt parkeringarna i Manta Rota för att sälja frukt och grönsaker, samt ta emot tvätt. De visade sig att de även tog emot gasolflaskor för påfyllning. Vi fick tillbaka våra kläder, rena och snyggt hopvikta. Vilken bra affärsidé!

Nu ska jag berätta lite om mina strandfynd, som jag gjorde i Manta Rota tidigt en morgon, när stranden fortfarande låg helt öde. Säkert känner många till detta, men jag var helt ovetande. Jag gick som vanligt sakta i vattenbrynet och njöt av känslan att vara ett med naturen. Framför mina fötter låg plötsligt en liten vacker kvinnogestalt halvt gömd i den våta sanden. Jag kunde ju inte bara låta henne ligga där, utan tog upp henne. Hon var helt oskadd. Hon hade en namnbricka, där det stod Jemanjá. Längre bort låg en korg. Här och var låg några enstaka, lite illa medfarna blommor.

Senare under dagen kom Margareta över och även hon blev förvånad, men av helt annan anledning, när jag berättade om och visade mitt strandfynd. Tänk vad olika händelser ibland kan sammanfalla i livet! Framåt kvällen dagen innan hade hon nämligen sett några människor, som hade kommit med en bil. En av männen var iögonfallande lång och mycket kraftig. Han var klädd i ett par tunna vita byxor och en lång orangebrun kaftan. På huvudet hade han en vit turban. Denna lilla klunga med fem människor gick över träbron ner mot stranden. På huvudet bar mannen en korg med blommor. När han kom tillbaka, hade han tagit av de vita byxorna och M, trodde att han hade gått ut i vattnet och blivit våt. Tydligen var det dessa blommor m.m. som hade flutit i land nästa dag.

Jemanjá

Jag frågade en portugis, som hade sin husbil intill vår, om han kände till denna ritual, eftersom vi började undra, om det var någon form av begravningsceremoni. Han kände inte till det från Portugal, men frågade sin fru och det visade sig att hon hade läst om Jemanjá i en novell, där det talades om att hon är havsgudinna. Nu har jag tagit reda på lite mer om den vackra Jemanjá och det visade sig, att dyrkan av henne ursprungligen hörde hemma i Västafrika, varifrån hon följde med slavar till Sydamerika bl.a. Brasilien. Ceremonier firas där människor i procession går ut i vattnet, alla bärande på korgar med blommor, frukter och ljus. Även pappersbåtar med blommor och ljus skickas ut i havet för att bringa välgång och lycka. Pärlorna på hennes händer symboliserar havsskummet, som rinner ur hennes händer. Det finns mycket att berätta om Jemanjá, men det får räcka med detta. Den Jemanjá, som jag hittade, är väl omhändertagen och står i en korg på vårt bord omgiven av frukter och små blommor.

Till Del 2