Spanienresan 20091011 - 20100414

Del 2 Genom Alentejo och Algarve

 

Fredag den 4 december
Det började bli dags att ta farväl av Algarvekusten för den här gången.

En tidig morgon i Manta Rota

Himlens vackra färger

Innan vi gav oss av ville vi försöka få Internetuppkoppling för att bl.a. ordna bankärenden. Vi åkte till Pingo Doce i Vila Real, men det visade sig att det var dålig Internetanslutning och vi åkte ur i ett, vilket var mer än irriterande. Till slut beslöt vi oss för åka tillbaka till Altura och där gick allt snabbt. Vi hann även med ett och annat Skypesamtal. Skype är verkligen bra. För några dagar sedan ringde jag min f.d. grannfru, Margareta, i Örebro. Hon blev mycket glad över samtalet och lät som vanligt pigg. Hon beklagade sig bara över att hon skulle vilja göra mycket mer inför julen. Den lilla kvinnan var en underbar granne. Hon är nu 104 år.

Vi hade lite andra planer än att åka raka vägen över gränsen till Spanien. I Portugal finns många dammar s.k. barragem och Ingemar hade upptäckt att en mycket stor damm, Barragem d´Alqueva, ligger en bit uppåt mellersta Portugal, inom området Alentejo, nära den spanska gränsen. Tack vare dammen finns här Europas största konstgjorda sjö. Även portugisen vi träffade häromdagen berättade om detta område.

Det var nu redan eftermiddag och vi var något försenade, eftersom vi hade haft strul med Internetuppkopplingen. Vi beslöt oss i alla fall att påbörja åkturen och körde först till Castro Marim för att ordna vattenpåfyllning och tömning, innan vi åkte norrut. Vårt mål för dagen var Serpa.

Vi åkte i stort i samma riktning som för några dagar sedan, när vi besökte Azinhal och Alcoutim, men i stället för att köra de mindre vägarna, for vi nu motortrafikleden IC 27, som löper väster om dessa städer. Även om landskapet så här års är torrt, bjuder vägen hela tiden på mycket vackra vyer och den är bred och lättkörd. När man närmar sig slutet av Algarveområdet och kommer in Alentejoregionen, blir vägen betydligt knaggligare och det gäller att ha allt väl förankrat. På vissa ställen har man bättrat på småbitar av vägen med asfalt och använt vält. Här och var höll man dock på att lappa vägbanan för hand. Landskapet domineras av pinjeskog, som ofta är tämligen ung, men här finns även av olivlundar och korkekar. Eukalyptusträd kantar ofta vår väg.

När vi närmar oss orten Mértola och därmed även floden Guadiana, blir landskapet förvånansvärt grönt. Det böljande landskapet med sina mjuka kullar är täckt med grönt, saftigt gräs. På vidderna betar stora flockar kor av olika raser. Mängder av ljusbruna får strövar omkring och ibland möter man en fåraherde med sin hjord. En äldre man lastar en gammal träkärra, förspänd med en tålig åsna. Här och var kommer en man åkande på en gammeldags moped. Traktorerna är mestadels inte heller av senaste årgång, men fyller säkert ändå sin funktion.

Borg ovanför Mértola

Här flyter Guadiana fram

Det är svårt att inte bli förtjust i dessa små byar och städer med sina trånga, vindlande gränder, låga bebyggelse av vitmenade hus och dess befolkning, som ser ut att leva långt från dagens stress. Överallt i dessa vidsträckta omgivningar finns spår av tidigare bosättare, som morer, fenicier och romare. Borgar, försvarstorn och fästningar finns på kullarna vid praktiskt taget varje ort. Murar och akvedukter är också vanligt förekommande. Det tidigare kriget mot Spanien har även satt sina spår.

Vi anländer så småningom till Serpa, berömt för sin goda ost, där vi letar efter en lämplig övernattningsplats och där vi först försöker komma upp mot stadsdelen vid den gamla borgen, där det skulle finnas en parkering. Infarten till parkeringen var bara 2 m bred så vi fick försöka hitta en lämpligare plats. Ingemar lyckades med stor skicklighet manövrera bilen genom de trånga gränderna, tills vi kom ut på en något bredare gata. Vi drog en suck av lättnad. Nära ett av stadens små torg och intill en liten vitmålad kyrka hittade vi en lämplig övernattningsplats på gatan. Vi behövde röra på oss efter dagens bilfärd och gick en tur genom den charmiga staden. Snart kom vi fram till den belysta borgen, där jag tog ett par kort, bl.a. på det arabiska vattenhjulet. Det var lite för mörkt, men det fick duga. Inuti borgen var en hel liten stad, som påminde något om Gamla Stan i Stockholm.

Den upplysta borgen i Serpa

Det arabiska vattenhjulet

Lördag den 5 december
Vi sov mycket gott under natten och efter frukost åkte vi vidare norrut genom det storslagna landskapet mot Moura. Vägen är på kartan utmärkt som vacker och det stämmer sannerligen. Här finns de stora godsen och bondgårdarna omgivna av vidsträckta fält och betesmarker. Betande djur, som kor, får, åsnor, hästar, ankor och höns syns överallt i mängder. Djuren har stora ytor att röra sig på och gott om bete. Här finns överallt även de svarta grisarna, som ger den berömda goda skinkan. Man ser också här och var den för Portugal så speciella och ståtliga bruna hästen, Alter Real, som framavlades på 1700-talet.

Alldeles vid infarten till Moura stod många bilar parkerade och överallt var det mycket folk. ”Marknad!” ropade jag entusiastiskt. Ingemar hade inget annat val, än att parkera husbilen och följa med. Nåja, han följde nog gärna med. Det visade sig att det var marknad i Moura den första lördagen varje månad. Marknaden var stor, mycket stor och vi var nog de enda turisterna. Vi gick runt ett tag och tittade på folklivet. Att det här var en viktig träffpunkt var inte att ta miste på. Här fanns bl.a. den vackra portugisiska brukskeramiken och de välgjorda korgarna.

Mycket välgjorda korgar

Dags för förtäring

Visst är han söt!

Tur att det är begränsat utrymme i en husbil! Här såldes ost, massor av ost. Ingemar ställde sig i kö för att köpa en grillad kyckling, medan jag gick till ett av oststånden. Jag var mätt, när jag kom därifrån. Försäljarna skar nämligen stora bitar av de goda ostarna, som vi fick smaka. Jag gick därifrån med två tunga, runda ostar, som väl kan konkurrera med de bästa franska ostarna. Efter en strut nyrostade kastanjer återvände vi till bilen, för att fortsätta till dammen, Barragem d´Alqueva, och den stora sjön Grande Lago. Vi stannade på parkeringsplatsen vid dammen för att se oss omkring. Dammen var verkligen mäktig och snett ovanför den håller man på med ett stort projekt, som man arbetade på tills sent på kvällen. Där ska det tydligen bli en utsiktsplats och ett center, där man kan köpa biljetter för båtturer i det stora sjösystemet. Vi tog en tur ner till ett informationscenter, innan vi åkte ner tillparkeringen vid den närbelägna båthamnen, där vi övernattade.

Den lilla hamnen

Översiktskarta över dammbygget

Söndag den 6 december
Vi sov lugnt på parkeringsplatsen vid hamnen, där vi stod helt ensamma. På en lägre sandplan ca 100-150 m bort stod en husbil med ett par från Scottland, som tydligen hade varit här några dagar. Det finns mycket i de här vackra trakterna att se och undersöka. Historiens vingslag ända från stenåldern känns överallt i dessa malmrika områden, där man på vissa ställen t.o.m. bryter olika sorters marmor. Jag förstår att romarna stortrivdes häruppe. Vore det tidigare under säsongen, skulle det vara lockande att stanna ett par veckor i den här landsdelen. Det närmar sig emellertid vinter även här och de lövfällande träden börjar fälla sina blad.

Vi åkte tillbaka till den vackra väg N386, som vi nu körde till Almereleja och som när den vek av mot gränsstaden Barrancos blev betydligt knaggligare. Men vad gjorde det! Landskapet var omväxlande med sina tjusiga vyer och på de mjukt kuperade slätterna betade stora flockar av djur bl.a. söta mörkbruna och svarta får med sina lamm. Bland korkekar och i olivlundar stökade även de svarta grisarna omkring. Barrancos är berömt för sin goda skinka ”pata negra”. Korkekarna, som skalas av vart tionde år var ”nyskalade” här i trakterna och på en plats låg de stora flaken i högar i väntan på behandling. På en del platser var man ute med traktorer och redskap för att beskära olivträden och här och var låg stora skynken på marken, där man höll på med den sena skörden av oliver, som används till olivolja. Man odlar även en hel del vin och vinet från de här trakterna lär vara speciellt gott. Alla odlingar vi sett i Alentejo är genomgående mycket välskötta.

Betande får

Gränsen mot Spanien passerades snart. Vägarna blev bättre och via N435 åkte vi ner förbi den lilla staden Galaroza, som jag gärna skulle ha velat stanna till i. Det började emellertid bli sen eftermiddag och vi ville hinna fram till camping Wilsom utanför Sevilla, innan det blev mörkt. Vid Galaroza svängde vi därför in på N433 för att senare komma in på motorvägen mot Sevilla.

Vi anlände till camping Wilsom, som är sig likt, en grön camping, men lite livlöst. Här fanns inga svenskar och det var på det hela taget få bilar.

Måndag den 7 december
Vi var båda lite trötta och kände för att bara slappa ett par dagar och ta det lugnt. Vi har under tidigare resor sett en hel del av Sevilla och vi kände att det räckte för tillfället. Annars är det lätt att åka in till centrum härifrån. Man går bara över bron till vänster om campingen för att åka med en lokalbuss, som stannar nära Plaza Españia.

Vill man komma ut på Internet, får man gå till receptionen och sätta sig vid ett bord i baren. Ikväll var vi bara två personer, som satt och surfade, så det fanns gott om plats.  

Tisdag den 8 december
Det finns gott om katter här, bl.a. en liten ”Pelle Svanslös”. För några dagar sedan glömde vi kvar vår matta, som brukar ligga utanför dörren. Här hade den behövts mer än väl. Underlaget på campingplatserna består av fuktig, rödbrun sand, som fastnar på allt. Tur nog hade vi ett gammalt mattunderlägg i ett tätt fibermaterial liggande och det får duga som matta utanför dörren. Det är inte svårt att gissa, vad som hände med det. Där ligger katterna, d.v.s. en del av den stora skaran, och ser ut att må mycket bra. Tror jag det! Det är ju betydligt mjukare att ligga på än den grova sanden. Vi får kliva över dem, när vi ska ut. Men vad gör det!

Är det inte syskonkärlek säg?

Idag har Ingemar skött om bilen, fyllt på vatten samt tömt toa och gråvatten, som hunnit samlas under de senaste dagarna. Jag tvättade upp en del småtvätt och hängde ut på tork. Det är lite småruggigt ute och hög luftfuktighet. Dagstemperaturen håller sig omkring +15-16 grader och nattetid +11-12 grader. 

Onsdag den 9 december
Till Jerez de la Frontera
När vi igår kväll gick till husbilen efter att ha varit i receptionen och surfat en stund var luften fylld av stickande rök. Antingen var det någon som eldade en stor hög gammalt ris eller var det brand någonstans. Det var bara att se till att alla luftintag i husbilen var stängda. Det kändes som om allt var inrökt, när vi vaknade på morgonen. Sängkläderna fick hänga på vädring ett bra tag, innan det var dags att åka. Ingemar fyllde på vatten, tömde gråvatten och toa. Jag gjorde frukost, snyggade till i badrummet och dammsög. Mattunderlägget utanför bilen var bara att slänga. Den var helt ingrodd av den rödbruna sanden. Mattan innanför dörren var också helt färgad. Våra foppaskor fick jag tvätta och borsta ett bra tag för att få rena. I samband med det stänkte jag förstås ner min rena tröja, så den blev rödprickig. PUH!

Innan vi lämnade Sevilla, åkte vi till andra sidan stan, där IKEA ligger. Ingemar tankade och vaktade bilen, medan jag gick in för att köpa ett par nya små mattor, en ljuslykta, sill och Kalles randiga kaviar. Nästa anhalt var Lidl. Ingemar satt kvar i bilen, medan jag gick in för att handla. Jag trodde det skulle gå fortare att göra inköpen på Lidl än på Carrefour, men här var inte ordningen densamma som i Portugal, så det tog i alla fall avsevärd tid. Här hade man nyskördade små kronärtskockor. Fyra stycken hamnade i en påse. Det fanns även mogna chirimoyor, visserligen små, men det visade sig senare att de var både söta och goda.

Precis som under tidigare år stod afrikaner vid trafikljusen för att sälja pappersnäsdukar. Den sista anhalten för vår del var en verkstad, som vi besökte förra året för att montera ett nytt cykelställ. Den här gången fick de hjälpa oss att montera en ny specialskruv i skyddslocket till spisen.

Navigatorn var nu inställd på Jerez de la Frontera. Vi valde att åka den gamla, betydligt trevligare vägen i. st.f. motorvägen. Mil efter mil passerar man genom en jordbruksbygd, där åkrarna på de flesta ställen redan var färdigharvade. På flera åkrar spirade redan grönskan. Några bönder höll fortfarande på att harva. Vi har varit i Jerez tidigare, men i år skulle vi gärna vilja vara med på en sherryprovning i någon av bodegorna. Det var nu sent på eftermiddagen och med hjälp av navigatorn letade vi upp en lämplig övernattningsplats. ”Astrid”, vår navigatorröst visade oss fram till en stor, men lugnt belägen parkeringsplats, La Union, där vi fick sällskap av en tysk husbil. Jag lagade mat, vi åt och tog därefter en kvällspromenad. Det visade sig att det låg en liten trevlig, mysigt julpyntad och delvis överbyggd gågata/galleria helt nära. Slingerväxter och buskar gjorde att detta inköpscenter gav ett mjukt och rogivande intryck.

Torsdag den 10 december
Mozart och Jerez´s berömda ridskola
Natten blev lugn, där vi stod bredvid den tyska husbilen på den stora parkeringsplatsen i Jerez. Jag hade emellertid sovit lite oroligt och tog sovmorgon. Efter en stund vaknade jag av den ljuvaste klassiska musik. Det var Mozarts välkända tongångar, som strömmade ut över torget. Vilket härligt uppvaknande! Det visade sig att det var en skola för de yngre årgångarna, som låg vid torget.

När vi senare satt och åt en sen frukost, kom ett par poliser ridande på två vita, väldresserade hästar. De två ryttarna, som förvånansvärt nog red utan hjälmar, stannade intill torget. Den yngre av de två ägnade sig ett bra tag åt att SMS-a. Något senare anlände en turistbuss och en klunga resenärer strömmade ut. Ingemar gick ut för att rekognosera, medan jag gjorde mig i ordning. Det visade sig, att det var spanska ridskolan i Jerez, ”Fundacion Real Escuela Andaluca Del Arte Ecuestre”, som hade dressyruppvisning. Vilket sammanträffande! Jag hade under gårdagen suttit och läst om att det varje torsdag var uppvisning för allmänheten, men vi hade ingen karta över Jerez och hade heller ingen aning om, var och när detta evenemang skulle äga rum. Att få se en dressyruppvisning i Spanien var något jag önskat sedan länge och nu blev det verklighet.

Tjusig polis på vacker häst

Den här vackra byggnaden tillhör ridskolan

Ingång till ridskolan

Allt i vackert kakel

Snart gick vi i rask takt några kvarter neråt staden och hann lagom fram till ridskolan, innan föreställningen skulle börja. Via en högtalaranläggning berättade en konfrancier undan för undan om de olika framträdandena. Vilket tydligt och perfekt uttal! Att vi sedan inte förstod allt, berodde inte på mannen, utan på våra bristande kunskaper. Hans berättande var som musik i mina öron. Två kvinnliga och åtta manliga ryttare gav oss en underbart fin uppvisning under 1½ timme. Dressyren framfördes hela tiden till vacker musik, det mesta spanska tongångar. Häst och ryttare var en fulländad enhet, som följde varje liten växling i musiken. Vilken strålande balettföreställning vi fick uppleva! Man visade även dressyr med såväl fyrspann, som trespann och tvåspann. Tyvärr, men med full förståelse, fick man inte fotografera. Under den sista boleron, som samtliga ryttare deltog i och publiken klappade takten till, åkte emellertid kamerorna fram på många håll. Jag var lite för snabb med att ta bort kameran, så det var bara våra fötter, som blev dokumenterade.

En förväntansfull publik

Snart är det dags. Nu får vi inte fotografera längre.

Ett fotograferat foto, men så här såg det ut!

Efter föreställningen väntade det här ekipaget

Vi återvände till husbilen för att dricka en kopp kaffe och äta en smörgås, innan vi begav oss till Sandeman´s bodega, som också den låg bara några kvarter bort. Där skulle enligt anslag man stänga för visning och provsmakning klockan 16.00 och vi kom dit strax före klockan 15.00. Det blev kalla handen. Personalen hade tydligen inte lust att arbeta längre den här dagen, utan stängde klockan 15.00. Bara shopen var öppen.

Ingången till Sandeman´s

Här lagras den goda sherryn

Det får bli ett besök i Jerez och dess bodegor en annan gång. Ingemar ställde in navigatorn på El Puerto de Santa Maria. På väg ut ur staden passerar man hela den långa ”bodegagatan”, där det är betydligt lättare att parkera. Det får bli en annan gång.

Det var ganska sent på eftermiddagen, när vi anlände till El Puerto de Santa Maria och började söka efter en övernattningsplats inom hamnområdet. Det visade sig att det vid flera infarter var svårt att komma in med en husbil, eftersom man höll med omläggningsarbeten på en stor del av området. Efter en del rundåkning i hamnkvarteren åkte vi till slut ner till den breda sandstranden, som är utsatt som ställplats. Bortsett från några fiskare var det tämligen öde. Efter kort rådslagning beslöt vi oss för att ställa oss på ett par av de många parkeringsplatserna utmed en stor gata ovanför stranden.  Parkeringsplatserna, som antagligen framför allt är avsedda för sommarsäsongens badgäster, gränsar till ett välvårdat bostadsområde och en skola. Polisstationen ligger inte långt borta. Allt verkade lugnt. Endast en och annan hundägare var ute och rastade sin älskling.

Fredag den 11 december
En dag i El Puerto de Santa Maria – mot Conil
Vi sov lugnt på den tillfälliga övernattningsplatsen och på morgonen åkte vi in mot staden. Nära det nybyggda stationshuset ligger ett litet gammalt kloster. Varje gång vi under de två föregående vintrarna har besökt El Puerto de Santa Maria, har klostret varit stängt. Idag var det öppet. Vi körde in på den bevakade parkeringsplatsen, där det kostar 1€/dag. Parkeringsvakten kom fram och konstaterade skämtsamt att det blev dubbel avgift för oss, eftersom vi var så stora, vilket han hade helt rätt i. Vi såg fram emot att äntligen få besöka klostret, som nu var renoverat, även om förbättringarna var mer eller mindre klumpigt gjorda. På mycket stapplande spanska försökte jag tala om för vakten, hur glad jag var över att klostret nu var öppet och att det tidigare varit stängt, när vi varit där. Han log och samtyckte. Fyllda av förväntan gick vi in. Våra anletsdrag borde nog ha filmats, så snabbt som de växlade. Glöm detta med en medeltida atmosfär i klostret! Hela den öppna salen var fylld av plakat! Här hade byggnadsnämnden nämligen en stor planutställning för ombyggnation av en stor del av staden. För syns skull gick vi runt en stund, innan vi smet ut.

Klostret

Nära klostret finns en möbel- och inredningsaffär, som med sin rustika stil är en av mina favoriter. Man importerar möbler från Sydamerika, Indonesien m.m. Tyvärr blev det ett kort besök idag, eftersom det var dags för siesta.

Habegäret vaknade i inredningsaffären

Det var strålande sol idag och temperaturen steg mot närmare +30 grader, när vi gick utmed den palm- och blomsterprydda strandpromenaden. Helt i början av hamnområdet hade vi kunnat övernatta på en bevakad del, där det kostar 8€/dygn, men där det är mycket störande trafik. Någon anordning för vattenhämtning och toa- resp. gråvattentömning såg vi inte till.

Det började bli dags för lätt lunch och vi började se oss om efter en liten servering intill hamnen. I början av det uppgrävda området tittade vi in i en mindre servering, som enligt ett anslag skulle ha tapas. Den trevliga personalen började prata med oss och det visade sig snart att en av de unga männen, som ursprungligen kom från Columbia, kunde svenska. Vi fick en lång pratstund framme vid bardisken, där vi tre delade på en skål gröna oliver. Mannen hade arbetat i stadshustes restaurang i Stockholm under åtta år, varit gift i Sverige och hade fortfarande sin son där. Numera arbetade han på restaurangen här och var även något av en allmän fixare, vaktmästare. Han hjälpte oss att hitta rätt i djungeln av tapas och under tiden som maten gjordes i ordning, frågade han oss, var vi bodde i Sverige. Den unge mannen blev tämligen lång i ansiktet, när vi talade om, att vi numera bor i Askersund. Det kände han väl till. Det visade sig att han för en del år sedan tillsammans med en liten musikgrupp från Stockholm hade varit med i den årliga Tradjazzfestivalen. Världen är liten. Maten var mycket god¸ utsökt god. Vi hade beställt en skiva svärdfisk och en vällagad bläckfiskrätt, choco. Det var ägarens fru, som lagade maten och genom den öppna luckan mot köket försökte jag lovprisa hennes matlagningskonst. Det såg ut, som om hon förstod uppskattningen.

Två av restaurangen medarbetare. ”Vår” svensktalande colombian till höger.

Nu var det dags att promenera tillbaka till husbilen för att åka till Conil de la Frontera för att där checka in på camping La Rosaleda ett par veckor. Det är tredje vintern vi ligger här en period. Våra vänner Eila och Ingemar visste att vi skulle komma hit, men inte riktigt när, så de blev glatt överraskade, inte minst Falco, deras hund, som öste över oss diverse kärleksbevis.

Lördag den 12 december
Det var hög tid för oss båda att gå till en frisör. Vi sov lite för länge på morgonen och hoppade över frukosten för att hinna med bussen ner till staden. Bussarna går inte direkt på minuten här och tydligen hade den åkt lite tidigt den här morgonen, för någon buss kom inte. Vi tog husbilen ner till staden och parkerade på en gata nedanför Eroski, där det alltid brukar finnas plats.

Frissan vi brukar gå till arbetade idag, men hade ingen tid över p.g.a. ett bröllop och i Spanien har man traditionella bröllop med stora håruppsättningar och vacker makeup, som tar tid att göra i ordning . Måndagar har frisörerna alltid stängt. Vi fick båda en tid på tisdag förmiddag.

Vi passade på att gå in i den närbelägna turistbyrån för att få lite aktuell information. Jag som saknar julkonserterna hemma blev lycklig, när jag fick veta, att det några dagar före julafton är en konsert med Conils filharmoniska orkester i en av kyrkorna.

Det ligger två förträffliga konditorier mitt inne i Conil, som även säljer nybakat matbröd. Eftersom vi inte hade ätit någon frukost började magen knorra, så vi gick in i den ena av de två serveringarna och beställde spansk frukost, d.v.s. varsin stor kopp café con leche med rostad baguette, smör och marmelad. Det smakade riktigt gott.

Innan vi åkte hem, passade vi på att handla en del som var slut i skafferi och kylskåp. Tidigare kunde man nästan bara köpa vitt bröd, mestadels baguetter i olika former i de spanska livsmedelsaffärerna. Ibland kunde man hitta lite grövre små baguetter. Vi har alltid försökt leta upp de tyska bagerierna, där man kan handla riktigt surdegsbröd med massor av fibrer, nötter och fröer. Nu har man äntligen börjat sälja rågblandat bröd med fibrer i de vanliga affärerna och det smakar riktigt bra.

Söndag den 13 december
Idag firas Lucia i Sverige och tankarna går hemåt. Jag minns med glädje, när mina barn var små och hur vi den här dagen alltid gick till två par äldre grannar och lussade. Både mina barn och jag växte upp med ”tant Hildur och farbror Robert” och ”tant Hilda och farbror Gottfrid”. De båda paren var som extra mormor och morfar el. extra farmor och farfar, först för mig när jag växte upp och senare för mina barn. Alla fyra är numera döda, men de vackra minnena lever kvar.

På Sveriges TV sände man i år ett mycket vackert och musikaliskt fullkomligt Luciafirande från Växjö domkyrka, som vi senare under dagen tittade på via datorn. På eftermiddagen bjöd vi ett par vänner på Luciakaffe, visserligen inga lussekatter, men Annas pepparkakor och tyska ”Stollen”.

Måndag den 14 december
Idag var det dags för storrengöring av husbilen. Bilen tvättades ordentligt utvändigt, heltäckningsmattorna togs ut och skumtvättades, golvet dammsögs och tvättades med såpvatten. Till slut kröp jag omkring med tops för att nå alla gömda skrymslen, som samlar damm. Vi hjälptes åt några timmar och det kändes skönt och luktade gott, när allt var klart.

Tisdag den 15 december
Ett besök hos frissan
Äntligen var det dags att åka till frissan! Det är alltid ett äventyr att vara där. Till den lilla salongen kommer såväl kunder som släkt och vänner för att prata bort en stund. Oj vad det pratas, för spanjorskor kan prata både mycket och oerhört fort. Munnen går i ett och man har inte en chans att förstå sammanhangen. Även frissan och jag pratade ett bra tag, när vi var ensamma. Jag vill gärna återge lite av vårt samtal.

Frissan har en son, som är 14 år, så det blev en hel del samtal om ungdomar och livet av idag. Droger är ett stort problem i Spanien, som i många andra länder och även i lilla Conil. Narkotikan kommer från alla håll och man måste alltid och överallt se upp och passa på sina barn. Barnen vill bli vuxna för fort och får inte tillräcklig tid att vara barn. De saknar respekt såväl för livet, som sig själva, föräldrar och äldre.”Frigörelsen” bland flickorna har gått för fort. Redan 12 – 14-åringar dricker ofta för mycket alkohol. Flickorna blir berusade och går med på vad som helst. Det händer av och till att 12 – 13-åringar väntar barn. Självmord bland de yngre är inte helt ovanligt. En närstående till frissan, endast 30 år gammal, hittades hängd i badrummet för en dryg vecka sedan. Ingen vet varför han tog livet av sig. Detta och mer berättades, medan jag satt i frisörstolen.

Nåväl, både Ingemar och jag blev klippta och jag fick lite nya slingor. Vi var båda nöjda, när vi gick därifrån. En herrklippning kostade bara 8€.  Nu var vi båda kaffesugna. Idag besökte vi det andra konditoriet, där vi också drack varsin kopp café con leche.

Innan vi gick till husbilen gjorde vi ett besök i en nyöppnad kinaaffär, som vår vän Ingemar hade hittat under en av sina cykelfärder. Den var mycket stor och här trängs tusentals olika artiklar på de höga hyllorna. Här finns praktiskt taget allt och framför allt kanske en del småprylar, som kan vara svåra att hitta i andra affärer.

Onsdag den 16 december
Spansk ”Tortas Fritas”
På eftermiddagen idag var alla campinggäster bjudna till restaurangen för att traditionsenligt äta spansk ”Tortas Fritas”, en variant av våra svenska klenäter. Kaffe och övrigt drickbart fick var och en betala själv. I år är det betydligt färre gäster på Camping La Rosaleda än under de två tidigare år vi varit här och det märktes även på antalet besökare i restaurangen idag. Här fanns våra engelska grannar från förra året, Janet och Bryan, som jag gick fram för att hälsa på. Ingemar hade träffat dem redan för ett par dagar sedan.

Restaurangpersonalen och även några äldre släktingar var fullt sysselsatta med att servera och baka ”Tortas Fritas”. En stor frityrgryta ställdes fram på ett bord och fylldes med olja, som snart blev rykande het på den tända gaslågan. På ett annat bord kavlades det och skars ut strimlor av degen under en dryg timme. Jag tycker att den i förväg iordninggjorda degen i år var lite i mastigaste laget, men det är min personliga åsikt. Det gäller att kavla ut degen tunt.

Torsdag den 17 december
En dag i San Fernando
Idag var det Ingemars födelsedag. Jag gick upp och gjorde i ordning frukost, sjöng och hurrade. Har man födelsedag kan man få äta lunch ute och dessutom ville vi komma ifrån campingen ett tag. Husbilen baxades ut och navigatorn ställdes in på San Fernando.

På väg till San Fernando tätnade trafiken betänkligt. Jag hade mina aningar. Kanske det var marknad? Vi lyckades komma på en infart till staden, där vi snart stod vid en mindre viadukt med max. 2,75 höjd. Det var bara att sätta på varningsljusen och sakta backa tillbaka, för det fanns ingen annan utväg. Det tog sin tid, men Ingemar var lugnet självt och snart befann vi oss ute ur kaoset. Visst var det marknad, en mycket stor marknad, dessutom med massor av människor och mängder av bilar. Med längtan i blicken tittade jag på de flera meter långa marknadsstånden med olivinläggningar och nötter, som vi passerade. Det fanns inte en chans att kunna stanna och parkera inom flera kilometers avstånd.

Utsikt över hamnen i San Fernando

Vi fortsatte att åka ner mot hamnen, där vi stannade till en stund för att beundra utsikten över Atlanten mot det närbelägna Cadiz och dricka en kopp kaffe. Solen lyste, det var varmt och det luktade hav. Vad mer kan man begära! Vi åkte samma väg tillbaka förbi marknaden och vidare ut mot det stora inköpscentrat Bahia Sur. Även här stod mängder av bilar parkerade, så vi snurrade runt ett bra tag innan vi kunde parkera. Inköpscentrat är verkligen jättestort och omfattar förutom en mängd butiker och restauranger även Carrefour och El Corte Inglés med alla dess inbegripna mindre affärer. Dessutom ligger en hel hotellstad i detta enorma komplex.

Under tidigare år har vi alltid handlat en hel del mat på Carrefour, men idag var det inte att tänka på att släpa tunga kassar till vår avlägset parkerade bil. Det fick bli några småsaker, som var hanterbara. Jag hade tänkt försöka hitta ett par långärmade, lite tunnare vardagströjor, men måste erkänna att jag bara blir förvirrad i alla dessa mer eller mindre exklusiva affärer. Dessutom för inte alla lite större storlekar. Det blev alltså ingen tröja.

Vi började bli lite smått hungriga. Det var Ingemars födelsedag och dagen till ära fick han välja fritt bland de små restaurangerna. Det slutade med att vi satte oss ner vid en mindre servering, där vi omsorgsfullt valde bland tapasrätterna på matsedeln. Det stannade vid två olika kycklingrätter. Jag ville bjuda honom idag, men han tyckte att vi kunde betala från vår gemensamma kassa.

Vi behövde fylla på i livsmedelsförrådet och körde på hemväg in till Chiclana de la Frontera, där vi med lätthet kunde parkera vid Lidl. Vid Lidl – butikerna finns det alltid god plats även för husbilar.

Senare på kvällen kom våra svenska vänner över en stund för att gratta Ingemar. Han fick också en hel del lyckönskningar via Internet, inte minst på Facebook, där en hel del av våra gama vänner grattade. Trevligt!

Det hade kommit en hel del snö över Europa och även i norra Spanien. Eftersom båda mina barn och min svärson har långa vägar att pendla till och från sina arbeten, blev jag lite orolig och ringde dem på Skype. Tyvärr var det dålig kvalité på ljudet just den här kvällen, men alla var lyckligt välbehållna. Passade på att önska sonens familj trevlig resa. I morgon åker de nämligen till Thailand.

Fredag den 18 december
Idag, som så många dagar tidigare, var det träff vid tvätthoarna. Förr låg gummorna vid bryggorna och klappade tvätt. Numera träffas de vid tvätthoarna och skrubbar. I varje fall är det en trevlig samlingspunkt, för här blir det lite småsnack med allehanda människor och det är ett bra tillfälle för språkträning. Idag avhandlades diverse ämnen på tyska och engelska, för här fanns både våra holländska grannar och en engelska. Mycket trevligt!

Min son mailade från flygplatsen i Bangkok i Thailand att hela familjen hade kommit fram ordentligt. Skönt att höra. Hoppas att de får tre sköna veckor!

Min dotters familj gläds åt den vackra vita snön på Ekerö. Det är inte utan att jag längtar efter att få göra en hastig visit, men man har väl fantasi!

Lördag den 19 december
Sedan vi kom hit för en dryg vecka sedan, har vädret skiftat mycket. När vi fredagen den 11 december först befann oss i El Puerto de Santa Maria, innan vi åkte till Conil de la Frontera, var det ca 30 grader i solen under dagen och man var helt svettig efter stadspromenaden.  Efter detta har det ibland varit isande vindar innan snön föll i bergen, ibland stark blåst med åtföljande piskande regn och åska, dessemellan sol med svängande temperaturer. Av och till småregnar det. Det är ju trots allt vinter även här, även om vi slipper snön. De lövfällande träden på campingen har fått bråttom att fälla sina blad, men fortfarande sitter en hel del kvar.

Idag var det åter kallt och motionen fick bestå av en snabb promenad upp och ner i backarna på campingen samt en längre ryggympa. Den sistnämnda har vi fuskat lite med på sistone och det är inte bra. Den är viktig, mycket viktig.

Vi tillhör dem, som inte har någon TV-apparat i husbilen. Vi har tidigare med hjälp av en speciell antenn kunnat titta på TV i datorn, men det har inte fungerat så bra i år. Nyhetssändningarna går ju bra att följa via Play – TV, så dem har vi tittat på. Dessutom går det bra att se repriser på många program. Just nu har vi tittat på en svensk deckarserie och det är en fördel att inte behöva vänta en vecka på varje avsnitt. Dessutom har vi en hel del filmer med, som Ingemar spelat in från TV, när vi var hemma. Ett helt fack i bilen är fyllt med böcker. Just nu håller jag på att läsa ”Svärdet och spiran”, en tjock lunta av Ken Follet på drygt 1000 sidor. Kan inte jag bygga en katedral efter att ha läst den boken, lär jag aldrig kunna det. Det blir nog det sistnämnda.

Söndag den 20 december
Lite om frukostvanor
Tidigt på morgonen var det bara drygt +5 grader ute. Jag smög mig upp, tände ljus och gjorde i ordning frukost. Ingemar gick ner till campingens affär igår och kom hem med en färsk baguette och en tysk, grov limpa. Tillsammans med färsk ost, kokt kalkonkött och skivade tomater smakade det mycket bra. De stora salladstomaterna/bifftomaterna här är verkligen både fasta och smakrika.

Vi är noga med att grunda med en ordentlig frukost varje morgon. Det har man igen under hela dagen. Först dricker vi 30 ml Aloe Vera Gel och ett glas vatten. Aloen är bra för mag- och tarmslemhinnan, rensar och tillför näring, skapar balans mellan de goda och onda bakterierna, som ju alla behövs i rätt mängd, samt balanserar PH-värdet. Det är skönt att slippa en strulande mage. Vi har tagit med dunkar för hela resan och har även sålt några under resan.

Vi äter sedan en liten skål osockrad yoghurt med müsli, som innehåller mycket nötter och fruk

Måndag den 21 december
Störtskurar och stark blåst
Det blev dåligt med sömnen natten till idag. Ingemar somnade tidigare, men John Blund hade tydligen mycket att göra, för hos mig infann han sig först vid 03.30-tiden. Varför? Jo, det regnade och det regnade inte måttligt. Det var rena skyfallet och regndropparna piskade som smatterband mot taket och sovrumsfönstret. Dessutom var det mycket stark blåst. Campingen, som vi bor på, ligger på en slänt, som är omgiven av åkrar och där tar vinden ordentlig sats, när den ilar uppåt. Atlantkusten ligger nära och man hör dånet från vågorna, som slår mot de branta klipporna, när ebb byts mot flod. I natt hördes ett ännu starkare dån från den hårda vinden.

Blåsten mildrades något fram på morgonen, men hällregnet fortsatte hela dagen och vattnet forsade nerför den asfalterade gången bredvid husbilsplatsen. Det känns som att bo vid en vattenkanal. Förra året upptäckte jag, att om man inte har gummistövlar, går det bra att ta på sig Foppaskor. Då kan vattnet bara passera rakt igenom hålen, skorna blir rena och man får gratis fotbad.

Vi bor helt nära ett av de välskötta servicehusen, där det finns toaletter, tvättställ, duschar, tvätthoar, hoar för diskning, tvättmaskiner och även ett litet rum, där man kan tömma husbilarnas toakassetter . I vanliga fall ser vi oavbrutet andra campinggäster, som passerar husbilen på väg till eller från detta servicehus. Bortsett från en man, som strävade iväg med en tung toakassett i ösregnet, var det helt folktomt ute idag. Hundägarna var naturligtvis tvungna att gå ut emellanåt, men de bor på en gata längre bort, så dem såg vi inte. Vi var inte utanför husbilen idag. Det hällande regnet lockade inte till några promenader. Visst kan man ta på sig regnkläder, men i en husbil finns det begränsade möjligheter att torka kläder och det räcker med den saltmättade fuktiga luften, som tränger in.

Den populäre portugisiske musikern Quim Barreiros gjorde sitt bästa för att förgylla vår dag. Nej, han var inte här personligen, utan det var en av hans CD-skivor vi spelade. Våra svenska vänner är lite småkrassliga. Jag ringde på Skype för att försöka muntra upp dem med lite medryckande musik, men ljudet var så dåligt, så medicinen fungerade inte. Ibland sätter vi in en CD i datorn och tar oss en svängom på golvet.

Ingemar ägnade en del av dagen åt att läsa spanska via datorn och att programmera. Jag plockade fram en del, som sedan länge behövde repareras. Tänk vad småreparationer går fort, när man väl sätter igång! Även jag ägnade mig senare åt att läsa lite spanska. Genom Outlook och Facebook kom idag många hälsningar från vänner och bekanta och på Facebook chattade jag med några gamla vänner. Glädjetårar strömmade nerför kinderna, när jag fick ett mail från en ung man, som jag inte har sett på ca 25 år och då var han bara några år. Livet är förunderligt!

Tisdag den 22 december
Det har till och från varit en hel del störningar i Internettrafiken de senaste dagarna. Det känns lite som att leka tittut, när man åker ut och in på sajterna. Här på Campingen är uppkopplingen dock betydligt bättre i år än förra året.

Även i natt blev det sömnstörningar p. g. a. ovädret. Vid 04.30-tiden gick jag upp och satte mig vid datorn för att skriva. Passade på att göra en inköpslista. Förhoppningsvis skulle det bli bättre väder längre fram under dagen, för vi behövde ner till staden och handla mat inför julen. Ingemar snusade vidare, men vaknade också av och till, när bilen skakade i kastbyarna. Blåsten dånade, vindbyarna svepte fram och regnet piskade mot husbilens tak och fönster. T.o.m. tupparna i hönsgården några meter från oss har kommit av sig med sitt eviga galande under nätterna. Intet ont om galandet. Jag tycker det är mysigt och känner förmodligen lite av nostalgi, för när jag var barn hade vi en bondgård som granne.

Vädret blev tillfälligt lite bättre under förmiddagen, så vi åkte ner till staden, där vi sedvanligt parkerade nedanför Eroski på väg ner mot stranden. Vi gick raka vägen till saluhallen för att köpa fisk, köttfärs och lite grönsaker. Därefter begav vi oss till Eroski, där Ingemar väntade utanför kassorna med våra påsar, medan jag gick in för att handla en del. Vi kom på att vi skulle gå in till kineserna, ”som har allt”, för vi behövde en ny matta utanför husbilen, proppar till tvätthoar m.m. Idag gick det ganska fort att handla i basaren och inte blev det dyrt heller. Jag hittade dessutom mindre gafflar, som jag hade saknat länge.

Vi passade på att åka en sväng ner mot havet. Vågorna var mycket höga idag, inte bara intill stranden utan även långt ute i Atlanten. Förutom att regnet hängde i luften, var det mycket milt ute och en och annan människa promenerade utmed havet.

På inköpslistan stod fortfarande en del, som skulle inhandlas, så på väg hem svängde vi in till det mer närbelägna Mercadona. Regnet gjorde till och från lite uppehåll, men det var bäst att se till att det både fanns mat och dryck i tillräcklig mängd hemma, eftersom man hade utlovat ännu sämre väder. Vi köpte även ett par extra vattendunkar.

Vi hann med nöd och näppe hem, innan regnet öste ner igen. Tur nog gjorde det trots allt små andningspauser, för plötsligt hördes hög julmusik. Vi hade fått nya grannar snett mittemot oss idag, ett par belgare, som hade kommit med husbil och ett stort släp, som bl.a. innehöll en fyrhjuling. Var det de, som spelade glad julmusik? Nej! Det var som vanligt campingens personal, som med sina egna tomteklädda barn kom åkande för att dela ut julklappar till campinggästerna. Vår kvinnliga holländska granne kom springande över till oss, för att föreviga julklappsutdelningen. I år fick vi ett förkläde med campingens emblem.

Jultomten kommer på besök

Dagens glada överraskning, när det gäller julhälsningar, var några rader från en gammal klasskamrat, som jag inte har träffat på många år.

Onsdag den 23 december
I morgon är det julafton. Det är svårt att få någon julkänsla i det här ovädret. Vädergudarna tycker tydligen om att störa som mest under nätterna. I natt ruskade de åter om husbilen ordentligt och i den hårda vinden kunde man av och till tro, att man befinner sig i en gungande båt. Vatten finns ju i tillräcklig mängd och på den sluttande vägen mellan husbilsraderna skulle man nästan kunna åka vattenskidor. Störtregnet och stormandet gjorde att inga öronproppar kunde stoppa oljudet. Men vad då? Vi vet att efter regn kommer solsken, och vi har ett par underbara månader bakom oss med bra väder och härliga upplevelser. Den här tiden är det alltid oväder i Spanien och därefter kommer solen tillbaka.

Klockan 03.50 gav jag upp och gick upp och klädde på mig. En och annan var ute för att förankra sina förtält, vindskydd m.m. Ingemar sov vidare, även om han också hade en orolig sömn, men han är ju gammal seglare, så han känner sig nog som fisken i vattnet i krängandet. Dessvärre har man förvarnat om högre vindstyrka under morgondagen.

Ventilationen är det i varje fall inget fel på. Den saltmättade vinden med mycket hög luftfuktighet sveper in genom alla små ventilationshål vid takluckorna. Fönstren ser ut som om de ständigt vore belagda med insynsskydd och glasögon får man putsa flera gånger om dagen. Det mesta känns fuktigt inne i bilen och tvättsäcken börjar bli ganska full.

Efter tre nätter med mycket dålig sömn var mitt humör inte det bästa idag. Jag var genomtrött och borde nog ha haft en skylt med texten ”Explosiv vara” på mig. Ingemar hade en ängels tålamod, men insåg tur nog, att det inte var han, som var orsak till dagens humörsvängningar. Han flydde förståeligt nog ut mellan skurarna för att fylla på vatten i tanken och tömma toa och gråvatten. Mellan skvättandet från ovan kom vår vän Ingemar på besök under en promenad med Falco och de två männen försvann ut på en välbehövlig kort promenad innan nästa skyfall kom. Jag var för trött för att sova. Trött eller inte, men på morgonen satte jag igång att förbereda en del julmat till Jan Malmsjös uppmuntrande tongångar: ”Låt mig få tända ett ljus”. Han har humor han! Rödbetssallad gjorde jag igår och idag var det bl.a. köttbullssmeten som väntade. Sillburkarna står sedan länge i kylskåpet och väntar på julafton. Den goda julsnapsen är också på kylning.

Internetuppkopplingen har varit ganska dålig de senaste dagarna. Man åker ut och in som en jojo. Jag lyckades inte lägga in några bilder i bloggen och det går även långsamt med postgången på Outlook. Vår vän Ingemar påstod att de hade bättre uppkoppling på sin husbilsplats.

På kvällen var det julmiddag med flamencouppvisning  i restaurangen. Vi insåg, att vi inte behövde fylla på med onödiga kalorier, eftersom man rör för lite på sig, när det är oväder, så vi föredrog att stanna hemma. När jag var färdig med förberedelserna av julmaten och vi hade dekorerat inne i husbilen, satte jag på mig en regnjacka för att ta en promenad. Det var tillfälligt uppehåll mellan skyfallen. Jag gick backe upp och backe ner på campingen och kunde konstatera att det hade kommit en hel del nya gäster under de senaste dagarna. De flesta campinggästerna hade tydligen gjort som oss. De hade stannat hemma och när jag tittade förbi restaurangen, såg jag att det var tämligen glest mellan gästerna. Den sista sträckan hem till husbilen gick mycket snabbt. Det hade nämligen börjat regna igen.

Tankarna går ständigt till barn, barnbarn och vänner därhemma och visst saknar jag dem. Jag saknar dem mycket, samtidigt som jag konstaterar, att alla numera är mycket utspridda i vårt avlånga land. Sonen med familj befinner sig i Thailand och dessutom börjar alla barnbarn bli så stora, att de har fullt upp med sina egna liv och kompisar. Det är inte som förr, när hela släkten samlades vid högtidliga tillfällen. Det känns lite vemodigt, men tiderna förändras och de långa avstånden medverkar också till förändringen.

Torsdag den 24 december
Julafton – GOD JUL ALLESAMMANS!
Vid midnatt förde Tor ett hemskt liv uppe på himlavalvet. Det var dags för regn, halv storm och åska igen. Blixtarna avlöste varandra.

Klockan 05.15 gick jag upp och satte mig vid datorn. Det fanns ingen Internetuppkoppling.  Jag tände ett par ljus för att få bort en del av fukten inomhus. Framåt 07.00-tiden blev ovädret ännu värre. Ljuslågorna fladdrade och ljusgirlanderna i taket gungade. Det är otäckt med den kraftiga vinden. Man hör hur blåsten tar fart långt borta över Atlanten och med ett accelererande dån kommer närmare i hög fart. Vid ett tillfälle blev dånandet om möjligt ännu värre. Det lät som om ett jetplan kom farande på låg höjd och jag satt skräckslagen och bara väntade på vad som skulle komma. Eila hade vid samma tillfälle varit ute med hunden och gjort samma upplevelse. Vi fick senare reda på orsaken till händelsen. Det var en tromb, som hade svept fram utmed kusten med en vindstyrka på 170km/tim, endast ca 3 mil från platsen, där vi befinner oss. I Cadiz, El Puerto de Santa Maria och Jerez de la Frontera m . fl. platser hade den åstadkommit stor förödelse med bl.a. raserade tak, förstörda bilar och kullvräkta träd som följd. T.o.m. gamla olivträd med kraftiga rotsystem hade ryckts upp. På ett flertal platser i Andalusien är det svåra översvämningar med raserade vägar. Det var inga trevliga bilder vi senare såg på TV.

Jag gjorde i ordning frukost, satte på julmusik, samt dukade med ljus, tomtar och en julblomma innan jag väckte Ingemar. Nu hade det lugnat ner sig lite ute, så efter frukost la vi oss att läsa och sova en stund till. Skönt, för det saknas en del sömn!

Holländarna, som bor i sin lilla bil mittemot oss tog ner sitt kökstält idag. Man ser, att tält och vindskydd ger sig här och var. Ingemar gick ner till receptionen för att tala om, att vi har dålig Internetuppkoppling. I och för sig är det inte konstigt, eftersom vi befinner oss mitt i en ovädersfront, men eftersom uppkopplingen tycks vara igång på vissa delar av campingen, är det kanske något annat fel. ”Internet fungerar”, svarade kvinnan i receptionen. ”Nej!”, sa Ingemar. Då gick hon in i ett angränsande rum för att kontrollera och kunde snart konstatera att Internet mycket riktigt inte fungerade på den del av anläggningen, där vi bor. Hon lovade att kontakta firman, som har hand om Internetfunktionen på campingen. Förmodligen skulle de jour och öppna klockan 12.00.

Tack och lov var vädrets makter mer vänligt sinnade på eftermiddagen. Det blev uppehåll och solen lyste under ett par timmar. Skönt, för med dörren öppen försvann en del av fukten inomhus. Klockan 15.00 skulle våra vänner komma. Ingemar tog ut campingbordet och vi funderade ett tag över, om vi skulle kunna sitta ute och äta, men kom fram till att det trots allt var för blåsigt. Ingemar skalade potatis och jag började lägga upp julmaten. Det är lite trångt att duka julbord i en husbil, när man samtidigt ska koka potatis och skölja sallad. Sängarna fick bli tillfälligt förråd för fruktkorg, kuddar m.m. som inte behövdes för tillfället. Jag rullade ut rosafärgade halkskydd på de nerfällda skyddsluckorna för spis och diskho och dukade fram julmaten där. Strax därefter kom Ingemar och Eila bärande på gravad lax, varm Janssons Frestelse m.m. Vi åt gott, pratade och hade ett par trevliga timmar tillsammans. Plácido Domingo, José Carreras, Diana Ross och Wiener Symphoniker underhöll oss. Det blev jul trots allt!

Vår vän Ingemar och jag

Ingemar och vår vän Eila

Vi önskar alla våra släktingar och vänner  en god fortsättning på julen!

Fredag den 25 december
Juldagen
Vi hade tänkt se på julottan via Play TV på morgonen, men utan Internet gick det ju inte. Idag grät himlen hela dagen och t.o.m. tuppen lät deprimerad, när han försökte gala. Det forsande vattnet på bilens framruta associerade till barndomens charkuteributik i Köping, där man för kylningens skull hade ständigt rinnande vatten på de stora fönsterrutorna ut mot gatan.

Sporadiskt gick det att komma ut i cyberrymden under kortare stunder. Husbilsvänner, som har tänkt sig att åka ner till Spanien efter juldagarna är tveksamma. I Sverige råder växlande vinterväder och i Tyskland är det snökaos. Ett par hade gjort ett försök att komma söderut, men hade vänt utanför Köln och kört hem igen.

Framåt kvällen gjorde regnet ett tillfälligt uppehåll. Vår husbilsplats har klarat sig ganska bra trots allt regnande, men hos Ingemar och Eila är det rena gungflyet under förtältsmattan. För att bryta isoleringen och komma ut lite gick vi alla fyra upp till restaurangen ett tag. Här satt även ett yngre nyanlänt danskt par. Det var skönt att få sitta och prata och skratta ett par timmar.

Två glada gossar

Vår vänlige servitör Ahmed från Marocko.
Efter tre år tillsammans med oss, börjar han kunna prata svenska!

Vi passade på att titta på nyhetssändningarna på TV, där man rapporterade om översvämningar och annan förödelse efter stormens framfart i Andalusien och övriga områden i Spanien.

Vi pratade om att det ibland råder vissa feltolkningar beträffande Spanien och övervintring. En del människor tror att det året runt är sol, värme och lata dagar i solstolar. Även om vi s.k. övervintrare drar oss söderut, när vinterperioden närmar sig i Sverige och andra europeiska länder, får man vara beredd på mer eller mindre dramatiska svängningar i vädret. Däremot slipper vi köldgrader, halka och snö och det är mycket värt, även om vintern kan vara mycket vacker.

Sättet att leva skiljer sig också avsevärt mellan de turisttäta områdena och glesbygden, där man sällan ser en turist. Någon sa vid ett tillfälle, att om man inte har tillgång till Internet, är det bara att ta med datorn till ett Internetcafé. Det går bra, om man bor i en trakt, som mer eller mindre är uppbyggd för turister, men befinner man sig ex. i en liten by ute på landet, finns det ofta inte tillgång till sådana moderniteter. Inte heller finns det Kalles kaviar, hårt bröd och sillburkar ute i glesbygden.

Vi trivs nog bäst ute på landsbygden, där man finner lugnet, förnöjsamheten och det gammeldags, genuina sättet att leva. Här möter vi den äldre mannen i sin gamla, rankiga träkärra, ofta förspänd med en åsna. Bonden puttrar fram på sin lite slitna traktor, som långt ifrån är av senaste modell, men som fungerar för hans behov. En och annan kvinna hämtar in grönsaker från den lilla köksträdgården framför huset. Ett par mopeder, som väcker nostalgiska minnen, tuffar förbi. Överallt möter man vänlighet.

Lördag den 26 december
Regnandet fortsatte även under natten, men på förmiddagen idag skymtade vi en diffus blå fläck på himlen och solen lyckades t.o.m. tränga fram mellan molnen under en liten kort stund. Förmodligen är det en svängning på gång, för det är inte fullt så många plusrader som tidigare och det eviga våtvädret har mildrats. Det vore skönt med en förändring. Det massiva regnandet och den eviga hårda blåsten, när man inte kan gå utanför dörren utan att bli genomblöt, börjar ta på humöret. Jag börjar känna mig såväl passiv som deprimerad, men kommer solen tillbaka, kommer nog livsviljan också tillbaka med förnyad kraft.

Från Sverige kommer rapporter om ordentlig kyla, blåst, snö som smälter och nya kraftiga snöfall. Det verkar vara en ordentlig vinter med allt vad det innebär. Även Marocko tycks ha haft oväder med mängder av regn.

I dag var vi bjudna till Ingemar och Eila på middag. Att maten var mycket god märktes nog på vår aptit. Dessutom var det ett välkommet avbrott. I morgon åker våra vänner tillbaka till Portugal. Tack för god mat och trevlig samvaro Eila och Ingemar! Vi ses nog snart igen!

Värden är koncentrerad på maten

Husets yngste herre, Falco

Söndag den 27 december
Idag skulle det enligt meteorologerna för en gångs skull bli uppehållsväder och det blev det också. Visserligen var det söndag, men trots detta var det full fart på campingen. När det har varit en ovädersperiod, spelar det ingen roll, om det är vardag eller söndag. Man måste rätta sig efter vädret. Alla, som hade gått i ide den senaste veckan, tittade ut, och snart var en febril verksamhet igång. Idag skulle det tvättas och fejas överallt och tvättmaskinerna på campingen gick varma. Hos det holländska paret mittemot vår husbilsplats hängde tvätten på tork redan tidigt på morgonen. Själv kände jag mig som en sengångare och vi åt även en sen frukost. Framåt 11.00 – tiden kom våra svenska vänner och vinkade adjö för den här gången.

Idag skulle allt upptänkligt tvättas. De saltindränkta fönstren öppnades och de smått fuktiga sängkläderna åkte ut på välbehövlig vädring. Lakan, handdukar, kläder, ja allt tänkbart plockades ner i tvättsäcken med en rasande fart. Vid tvättmaskinen i vårt närbelägna servicehus stod tvättsäckarna på rad i väntan på att maskinen skulle bli tom.

I ett annat servicehus visade det sig att tvättmaskinen var ledig. Vi gick dit och jag plockade in tvätten i trumman. Vi studerade anvisningarna på tvättmedelsflaskan, för att få rätt dosering av det koncentrerade tvättmedlet, som skulle vara miljövänligt. När jag skulle hälla i vätskan i tvättmedelsfacket, ryggade jag tillbaka. Det var ingrott av smuts och gammalt tvättmedel. Städerskorna höll just på att göra rent disk- och tvätthoar. De förbarmade sig över lorten och grävde fram flera deciliter gammalt tvättmedel, som satt fast i tvättmedelsfacket. Det fick spolas rent ordentligt.

Efter denna lilla episod snurrade snart tvättmaskinen i två omgångar. Under tiden ägnade jag mig åt en del handtvätt. Det var bra torkväder idag, även om det inte blåste så mycket. Skönt att så småningom få ta in all ren tvätt. Nu luktar det åter gott i husbilen. Gott och gott förresten! De spanska tvättmedlen är tyvärr mestadels alltför starkt parfymerade.

Före ovädersperioden hade vi en liten katthona på besök. Idag kom hon springande, när hon fick se mig. Det var bara att plocka fram torrfodret, som låg gömt i garderoben. Den lilla stackaren var helt uthungrad och åt tre stora portioner. Hon hade nog legat i lä under ovädersdagarna. Tur att hon blev mätt, för det var det sista i paketet. I morgon måste vi köpa ny kattmat. Man behöver inte ha dåligt samvete, för när vi åker härifrån, finns det alltid någon annan, som matar henne.

Fick rapport från Sverige, om att människor här och var i Norrland är helt insnöade. Vi har fortfarande mycket dålig Internetuppkoppling, så vi har inte kunnat läsa eller se några nyheter via Play-TV. Hoppas att de åtgärdar det under morgondagen!

Måndag den 28 december
Vi fick lite bråttom på morgonen, för idag ville vi åka in till staden med bussen och den går minsann inte så ofta. Frukost hann vi inte äta, utan den såg vi fram emot att få beställa på ett av de båda konditorierna i stadens mitt. Vi behövde inte ta på oss några tjocka kläder, för vinden var varm och det var drygt +18 grader. Det räckte med jeans, en tunnare långärmad tröja och en vatten- och vindtät jacka. Klockan 09.20 stod vi mittemot receptionen, där bussen brukar stanna.

Receptionen vid camping La Rosaleda

Den här vildväxande kaktusen har fått flera ”barn” i år.
Den är vacker och jag skulle vilja ha en stickling med hem.

Paraplyerna hade vi med oss, för även om det höll uppe nu, såg det hotfullt ut på himlen. Busstidtabeller finns det inga. Här gäller det att veta, när bussen går, eller rättare sagt ungefär vilken tid bussen går. Klockan 09.30 skulle en buss komma enligt uppgift från receptionen. Nästa skulle anlända kl. 10.00. Klockan 09.45 kom det äntligen en buss, en stor buss. I Sverige har man på många platser satt stopp för kontantbetalning p.g.a. risken för rån. Här betalar man kontant till förarna. När vi kom in till centrum, stod den mindre bussen, som skulle ha avgått från campingen kl. 09.30, redan där. Undrar just, vilken tidtabell den hade kört efter? Vi gick raka vägen in i ett av konditorierna för att beställa två glas café con leche och ett par nybakade, rostade baguetter med smör och marmelad. Mums!

”Vårt frukostcafé”

Vårt bröd var slut. Vi gick genom de vindlande gränderna nerför en backe till det lilla tyska bageriet, där man kan köpa surdegsbröd med massor av frön och nötter. Efter att ha flanerat en del i de pittoreska kvarteren, där vi vid ett par fastighetsbyråer kunde konstatera, att hus- och lägenhetspriser har stigit avsevärt även här, gick vi mot utkanten av staden för att leta oss fram till en stor järnhandel, som visade sig ha det mesta. Här hittade jag en gryta av en typ, som jag hade letat länge efter. Måste bara kolla, så att den får rum i skåpet, innan vi köper den.

Dags att åka hem igen

Det var inte mycket vi behövde handla idag, så det gick bra i den mindre affären i centrum. Färsk kyckling och några tomater hittade jag snart. Värre var det med kattmaten. Den var jag tvungen att fråga efter. Bussföraren hade sagt, att bussen skulle åka tillbaka mot campingen och El Colorado precis klockan 12.00. Det passade bra, för klockan 11.45 var vi färdiga och kunde åka tillbaka. Det började åter regna. Efter allt innesittande på en camping, var det befriande skönt att komma ut ett tag. Det känns som om ovädret har lagt en sordin på samtliga campinggäster. Man ser inte många människor ute och de kulörta blinkande julbelysningarna lyser nästan helt med sin frånvaro i år.

Nu fungerade äntligen Internet och vi riktigt frossade i nyheter och mail. Det finns en bra sajt, där man kan söka TV-stationer från hela världen. Om någon, som läser det här, är intresserad, är adressen följande: http://wwitv.com/portal.htm

Här kunde vi nu följa de lokala sändningarna, där man löpande rapporterade om regnets och stormens följder. Städer, som vi övernattade i för ett par veckor sedan, som Jerez de la Frontera och El Puerto de Santa Maria har drabbats av förödelsen. Tak har blåst av, takpannor har ramlat ner, träd har ryckts upp med rötterna och telefonstolpar ligger knäckta. På telefonstolparna bygger storkarna sina bon, så nu är nog många hemlösa. I Jerez hade floden svämmat över och reportern vadade med vatten till knäna på gatan. Jag funderar över, hur alla människor, som bor i kåkstäder, har klarat sig. I plåt- och pappskjul har man inte mycket skydd, när det blir oväder.

Vi brukar se en del repriser på Play-TV. Tyvärr kan man inte se allt, eftersom en del inte får sändas utanför Sveriges gränser. Camilla Läckbergs bok ”Stenhuggaren” har ju dramatiserats i form av en deckare i två delar. Vi försökte titta på den första delen under kvällen, men tydligen var inte nätet så stabilt, för det buffrade hela tiden, så efter ett tag gav vi upp.

Tisdagen den 29 december
Det blåste ganska bra idag, men vinden var varm och det var uppehållsväder ända framåt kvällen. Ingemar hade sovit gott under natten, men jag var trött och fick ta igen lite sömn under dagen. Jag funderar på att säga upp min tjänst som fritidsmeteorolog. Tycker nog att jag borde få pension från tjänsten. Det räcker med att vara fritidsforskare. När vädergudarna stökar omkring på vår lilla jord, återspeglas det genast i min kropp. Säkert känner många igen sig. Nacke och rygg blir stela, benen blir som klumpar, allt smärtar och man sover oroligt eller knappast alls. Jag ska nog lämna in en avskedsansökan.

Det blev en riktig slappardag idag. Ingemar läste en hel del. Jag skrev några mail och pratade med vänner på Internet. Facebook är fantastiskt. Här träffar man vänner av idag, men även människor, som man hade att göra med för länge sedan. Det blir lite av ”Här är ditt liv”.

Det börjar kännas instängt på campingen, men samtidigt är det en bra fast plats, när vädret är instabilt. Vi hade tänkt ge oss av härifrån efter nyår, men har beslutat oss för att stanna ett par veckor till och avvakta bättre väder. Priset blir detsamma.

Sent på eftermiddagen tog vi en timmes promenad runt campingen. Vi gick gata upp och gata ner och träffade bara en nyanländ engelsman, som undrade var han kunde få tag i vatten. För övrigt var det helt folktomt. Folk satt inne i sina husbilar och husvagnar. Helt klart är att vi alla behöver ta igen oss efter vädrets svängningar.

Onsdag den 30 december
I natt var det åter skyfall med åskinslag och den eviga blåsten, som tar sats från alla tänkbara väderstreck och gör sitt bästa för att ruska om oss. Framåt morgonen lättade det något och vi beslöt oss för att efter frukost åka in till Conil med den lokala bussen.

Idag stod vi redan kl. 09.15 och väntade på bussen, som skulle avgå klockan 09.30. Bussen anlände klockan 09.45, bättre sent än aldrig. För att utnyttja tiden på bästa sätt innan bussen skulle återvända hemåt, beslöt vi oss för att dela på oss. Ingemar fick i uppdrag att gå till järnhandeln för att köpa grytan/stekpannan, som jag hade tittat på för ett par dagar sedan. Själv tänkte jag strosa runt i gränderna i jakt på en klädaffär, där jag förhoppningsvis skulle hitta en tunnare, långärmad vardagströja. Det var tji! Det är lite förvillande med alla dessa krokiga smala gator, som löper helt oregelbundet. Tidigare hade jag sett en och annan klädaffär, men idag lyste de med sin frånvaro. Däremot råkade jag på flera heminredningsaffärer, där jag försvann in i drömmarnas värld. Hotfulla regnmoln började hopas på himlen igen, medan jag konstaterade att Ingemar hade båda paraplyerna.

Efter att ha träffats på Eroski för en del inköp, gick vi upp mot busshållplatsen, för att hinna dricka en kopp café con leche, innan det var dags att åka hem. Medan vi var inne på Eroski kom en rejäl störtskur igen. Ingemar hade sett ett par svenska husbilar åka på väg genom staden i riktning mot campingen.

På trottoaren utanför konditoriet satt en hund iförd halsband men utan koppel och väntade beskedligt på husse och matte med tillhörande barnaskara, som i lugn och ro satt och fikade. På gatan utanför körde bilar i båda riktningar i en jämn ström. Vid ett par tillfällen gjorde den lilla hunden ett försök att komma in i lokalen, men blev genast bryskt utkörd av husse. Han sprang då ut mitt i körbanan och travade med friskt mod mitt framför bilarna, som fick bromsa in, för att han inte skulle bli påkörd. Därefter sprang han ut på den lilla gräsplätt, som delar de båda körbanorna åt, nosade runt ett bra tag för att ta in information från andra hundar, lyfte på ett ben vid ett av träden och skvättade lite, varefter han la sig på gräset, där han hasade och rullade runt i alla tänkbara riktningar. Snart fick han sällskap av en liten mörkgrå pudel, som brukar springa runt vid rondellen i centrum. Nu blev det om möjligt ännu mer nosande och skvättande, innan de båda gav sig ut i körbanan igen. Det är ett rent under att inte flera hundar blir påkörda. Till slut kom husse, matte och deras barn ut från konditoriet. Gissa om de blev utskällda! Den lilla hunden talade verkligen om, vad den tyckte om sina ägare och det har jag djup förståelse för.

Vid busshållplatsen stod redan en del individer och väntade med sina kassar. De flesta hade åkt in från landet för att göra sina inköp mellan två bussar. Människor är vänliga och tillmötesgående mot oss ”utbölingar”. Jag önskar att man kunde prata mer, men samtidigt är det en dialekt som är svårförståelig. Vänliga leenden och några få ord kan man alltid utväxla. En äldre kvinna var som de flesta kvinnor från landet, iförd kraftiga skor, tjocka strumpor och vadlång yllekjol. Hon skrattade mot mig och ville absolut att jag skulle gå före henne upp på bussen. Till slut var jag tvungen att ge med mig. När vi närmade oss campingen, började alla titta ut och prata om det annalkande ovädret. Himlen var åter mörkgrå. Det var bara att dra igen jackorna och dra upp huvorna, samt fälla upp paraplyerna, för när vi kom ut, var det åter skyfall. I gångarna mellan husbilsplatserna forsade vattnet i strida strömmar. Skor och strumpor var genomblöta, innan vi kom fram till husbilen.

Senare på eftermiddagen, när det var ett tillfälligt uppehåll i regnandet, tog vi på oss torra skor, för att vandra runt området. Vi hade hoppats på att de svenska bilarna hade anlänt hit. Vi gick gata upp och gata ner, men tyvärr hittade vi inga landsmän.

Vilka variationer det finns på husbilsekipage! Bilarna är dessutom mycket olika beträffande storlek och utseende, såväl ut- som invändigt. En del har en liten Smart eller vespa, som går att köra in i husbilen. Andra har en personbil kopplad efter bilen. En del har ett släp, som personbilen står på medan andra åter har ett stort, täckt släp, som ibland t.o.m. rymmer en fyrhjuling. Här på campingen står ett par mycket långa och höga tysk- och engelskregistrerade, amerikanskbyggda husbilar. Fyra ”slideout” finns på båda bilarna. Detta måste vara deras permanenta hem. En av dem hade dessutom ett släp med en personbil.

Det är märkligt vilken motståndskraft naturen trots allt har. Man skulle kunna tro, att stormbyar, hagel och störtregn skulle förstöra det mesta i växtväg, men icke. Så fort ovädret lugnar ner sig lite, titta blommorna fram igen.

En vacker hibiskusblomma

Ännu en hibiskusblomma

Så här ser en del husbilsplatser ut

Ett par hundra meter från husbilen började jag plötsligt känna helt mig matt och vi satte oss ner en liten stund. Det hjälpte inte, utan jag började både darra och svettas ordentligt = blodtrycks-/ eller blodsockerfall. Det gick över, när vi kom hem och jag fick dricka vatten, äta några fikon och ligga ner en liten stund. Förstår nog varför det hände. Brukar vara noga med att äta regelbundet, men idag hade det blivit en riktig fusklunch med te och baguette, den senare bara med lite smör och en korvskiva på = ingen näring. Man får lida för sin dumhet.

Rapporter hemifrån talar om ymniga snöfall och många minusgrader. Det är inget vi saknar, även om vädret har varit stökigt här en period. Idag har det kommit en hel del mycket uppskattade hälsningar från både Sverige, Norge och Österrike. Numera hanteras ju de flesta kontakterna över Internet. Julkorten har allt minskat  avsevärt.

Vi beslöt oss för att gå upp till restaurangen för att fira av det gamla året med god mat och en flaska vin. Vi ville båda ha fisk och servitören bar in de nyfångade firrarna, så vi kunde välja och få veta, hur den skulle tillagas. Valet föll på en corviva, som påminde lite om vår gös i smaken och visade sig vara mycket god. All ära till kocken, som blir allt rundare om magen för varje år. Vem blir inte det förresten! En engelsman var på ordentligt leklynne så här dagen före nyårsafton. Han hade tydligen fått en radiostyrd helikopter, som han med stor förtjusning körde omkring med i barserveringen.

Observera helikoptern i taket!

Här kan man ta sig en flygtur i baren

Även personalen är med och leker

Ett par engelskor kom in iförda våta regnkappor. Om det regnade? Yes, again! Jag hade varit förutseende och tagit med en kasse med mina foppaskor och två paraplyer. Det var bara att ta av sig skor och strumpor, kavla upp finbyxorna och ta på foppaskorna, innan vi gick ut. Man bör ha foppaskor med hål, så att vattnet kan passera. Fötterna blev i alla fall rena i det forsande vattnet!

Torsdag den 31 december
Gott Nytt År önskar vi våra familjer och alla våra vänner! Hoppas detta år blir ett fredens år!
Sista dagen på året visade upp en mulen himmel. Blåsten hade emellertid gett sig och det var milt ute. Inte behöver vi frysa, som många hemma i Sverige och övriga Europa, där kvicksilvret kryper långt under nollstrecket. Vi har det med andra ord bra. Mellan regnskurarna passade vi på att ta en rejäl promenad. Det behövs verkligen, för bilringarna har en förmåga att växa. Ändå äter vi sällan efterrätt och jag gör nästan aldrig sås till maten. Det är helt enkelt tillräcklig motion som saknas.

Så här såg frukostbordet ut på morgonen

Vi hade beslutat oss för att stanna hemma i lugn och ro på nyårsafton. Det visade sig att många satt hemma i sina husbilar. Vi har nog alla kommit av oss lite under den långa ovädersperioden. Internet fungerade skapligt och vi kunde få in firandet från Skansen. Den spanska cavan/champagnen öppnades sedvanligt klockan 24.00. Däremot hoppade vi över de tolv vindruvorna i år, som enligt spansk sed ska ätas en vid varje klockslag för att bringa lycka under årets tolv månader. Precis på tolvslaget, när Jan Malmsjö läste Nyårsklockorna, började det regna igen. Ingemar föredrog att stanna inomhus, medan jag gick ut för att se eventuella fyrverkerier, som visade sig vara mycket sparsamma. Holländskan mittemot gjorde likadant, så vi möttes på vägen för att önska varandra Gott Nytt År. Något senare gick jag en kort promenad för att få lite luft på det nya året. Det visade sig att det var ganska glest med folk på restaurangen. De flesta satt hemma i sina husbilar.

Fredag den 1 januari 2010
Vilken bra början på det nya året! Molntäcket hade lättat och solen lyste av och till. Den ljumma vinden var som en smekning. I natt gick det för första gången på länge att sova ostört. Varken regn eller blåst hade väckt oss. Den lilla katten kom jamande och ville ha mat. Man behöver inte ha dåligt samvete för att man matar en katt här. Det kommer alltid nya gäster, som ger den mat.

Vår lilla matgäst

Skönt att få vila efter maten!

Jag har gått med i gruppen ”Vi som älskar katter”

Idag tittade campinggästerna åter ut ur sina gömslen. Alla lyste vi ikapp med solen, när vi önskade varandra Gott Nytt År på engelska, tyska och spanska. Det kändes som att komma ut ur ett fängelse.

En gammal tradition hemma i Sverige var att alltid lyssna på nyårskonserten från Wien. Tyvärr gick den inte att höra via Play-TV. Jag fann på en lösning. Yourtube. Där finns fina inspelningar med Wiener Philharmonikerna, så vi satte oss båda att titta och lyssna, jag som vanligt med tårarna rinnande. På Yourtube hittade jag dessutom mycket fina inspelningar med Rafael Blechacz och Yundi LI, som tolkar Chopin på ett gudomligt sätt.

Lördag den 2 januari
Idag var det den första dagen på ett par veckor, som vi till fullo hade vädergudarna med oss. Det var nämligen varmt och soligt hela dagen och vi kunde njuta av att sitta ute och äta utan att bli störda vare sig av hård vind eller av regnbyar. Det var med andra ord en mycket vacker dag.

Igår promenerade vi genom den lilla närbelägna byn för att gå en promenad. Vi blev ordentligt utskällda, när vi passerade bostadshusen. Nej, inte av människor, utan av hundar. Ryktet gick och innanför varje port eller staket trätte en jycke på oss. En av dem försökte t.o.m. pressa sin svarta nos under staketet. Vem vet, de kanske bara ville ha sällskap. När vi kom fram till åkrarna, var det omöjligt att komma vidare på vägen, som förde till nästa lilla by. Hade vi haft stövlar på oss, hade det kanske gått, men den leriga vägen med stora vattenpölar var förstörd av allt slagregn och måste torka upp, innan man kan ta sig fram till fots. På väg hem mötte vi Janet och Bryan, som även de kände sig håglösa p.g.a. de ständiga ovädersfronterna, som drar fram över oss. De hade tankar på att inte komma tillbaka hit nästa år.

Ingemar gick ner till affären på campingen på morgonen för att köpa vatten och mjölk, men det var mer som började sina i livsmedelsförrådet, så vi tog en promenad till Mercadona. I normala fall kan man gå en genväg från campingen förbi sportcentrat, men den var nog inte framkomlig efter alla oväder, så vi gick stora vägen. Ingemar tog med cykeln, så att vi skulle slippa bära kassarna den ganska långa vägen. Idag kunde vi gå i kortärmat och njuta av solens smekande strålar. Efter regn kommer solsken. Skönt!   

Söndag den 3 januari
Tänk vad man kan uppskatta att få sova ostört! I natt fick vi uppleva den tredje lugna natten i följd. Man slocknar ovaggad och vaknar utsövd. Mycket skönt! Morgonsolen strålade och jag tog bunken med handtvätt för att snabbt gå upp till tvätthoarna. Ingemar spände upp tvättlinan och snart kunde jag hänga upp de rena plaggen under överseende av bondens hund, som intresserat följde varje rörelse. Idag var det växlande väder, mestadels sol, men ibland även mulet. En svag bris gjorde att kläderna fladdrade ordentligt i vinden, men trots detta var det svårt att få tvätten torr. Det var mycket hög luftfuktighet och sent på eftermiddagen var det bara att hänga in kläderna i husbilen på eftertorkning.

Vi tog en promenad runt campinggatorna för att få lite motion och även för att se, om det hade kommit nya husbilar. Några svenskar såg vi inte och det vilar en låg stämning över hela campingen. Vi är lite som björnar i ide allesammans. Tur att vi vet, att det kommer att bli mycket bättre. Vi hade ett par underbara månader med vackert väder och mycket fina upplevelser, innan vi kom hit, så vi klagar inte, men det är nog ofrånkomligt att vi blir lite nedstämda under nuvarande omständigheter.

Ett ståltrådsstaket skiljer campingen från bondens ägor. På hans åker kan man nästan se hur grönsakerna växer från dag till dag. Undra på det med den vattenmängden och plusgrader både dag och natt! Bondens lilla hund uppskattade att vi pratade med den och följde oss så långt det gick på andra sida staketet.

Gödkycklingarna här är mycket stora. För en tid sedan köpte jag en kyckling, som räckte till många måltider. Jag skar loss filéerna och la undan dem för att tillaga dem senare, delade därefter kycklingen i flera delar och kokade dem tillsammans med grönsaker. Det blev en god buljong. Nu lade jag även undan de stora, kokta låren. Resten av köttet, och det var mycket, åt vi med ris och en frikassésås, som jag gjorde med buljongen som grund. Nästa dag var det bara att värma låren och äta dem med resterande sås och ris. Återstående buljong användes till en grönsakssoppa. Nu kommer det bästa! Jag stekte filéerna och det visade sig, att de var så stora, att de gott och väl räckte till två måltider och då var vi mer än mätta. Dessutom blev det mycket skinn, inälvor och även lite kött kvar till katten. Inte illa eller hur?  Till filéerna gjorde jag en svampsås på kantareller från Närke. Svampen hade vi fått av en granne i Askersund. Tack för de goda kantarellerna Anita!

Måndag den 4 januari
Tidigt i morse vaknade vi åter till ett rejält åskväder. Nu börjar det bli väl mycket av den varan. Inte ens tupparna vaknade vid 04.00-tiden, som de brukar, utan försov sig rejält. Först fram emot 08.00-tiden började de kommunicera och deras galande ljöd från gård till gård över hela nejden. Säkert diskuterade de morgonens väder, som hade stört deras rutiner. Idag blev det en riktig innesittardag. Det ena skyfallet avlöstes av det andra. Ibland kom även hagelskurar.

Vi läste tidningar på Internet, lyssnade på Rapport i Play-TV och tittade på spanska TV-nyheter, där det stora diskussionsämnet just nu är ungdomar, preventivmedel och dagen-efter-piller. Frigörelseprocessen har gått fort, enligt föräldrarna för fort, i det här landet. Det är inte alltför många år sedan de spanska flickorna inte fick gå ut utan ”förkläde”= en äldre kvinnlig släkting. Den spanska väderleksrapporten var inte speciellt uppmuntrande. Fortsatt regn över hela Spanien, bortsett från den lilla remsan vid Alicante. Åska på sina håll bl.a. där vi är. För Cádizbukten, där vi befinner oss, har man utfärdat stormvarning.

Vi hade tänkt göra en utflykt idag, men det var bara att glömma. Dessutom vet man inte hur farbara alla vägar är. Skönt att det finns böcker att läsa, för att inte tala om Sudoku och ett och annat spel på Internet! Internet ja! Det har fungerat riktigt bra de senaste dagarna, men sent på eftermiddagen var det dags igen d.v.s. vi hade ingen Internetuppkoppling. Min dotter fyller år i morgon och jag hade tänkt göra ett vackert mail och skicka till henne. Det gick alltså inte. Ibland försvinner uppkopplingen, men kommer tillbaka efter ett tag, men så var det inte idag. Strax efter kl. 18.30 slutade ösregnet tillfälligt och vi gick ner till receptionen för att förklara att det inte fanns någon Internetuppkoppling. ”Jo! ” sa den unga flickan, ”Det finns Internet”. ”Nej!” sa vi. ”Jo! ”sa hon. Hon ville nog bli av med oss för att kunna gå hem, så det slutade med att vi fick nytt password och redan då förstod vi, att det inte skulle hjälpa. Det gjorde det inte eller. Det hjälpte inte heller för några dagar sedan, när hon på samma sätt avfärdade såväl oss som andra gäster med ett nytt password i. st. f. att gå in på kontoret och kontrollera uppkopplingen. Det har visat sig att Internet lättare slås ut på vissa delar här på campingen.

Det tillfälliga uppehållet i regnandet varade inte länge, utan ersattes under den fortsatta kvällen av ihållande skyfall, en hagelskur, kraftig blåst och åska, som fick bilen att svaja. Vilken skillnad det är att uppleva ett oväder i ett hus mot inne i en husbil! Ingemar somnade så småningom, men jag fick inte en blund i ögonen.

Tisdag den 5 januari
Idag är det trettondagsafton och även min dotters födelsedag. Vi ringde tidigt på morgonen och kraxade med morgonhesa stämmor fram en liten ”Ja, må hon leva – sång”. Hoppas hon kommer att få ett lyckosamt år!

Det var en ny ovädersfront, som drog fram över Cadizbukten i natt. Jag somnade inte förrän vid 03.00-tiden på morgonen. Ovädret, som inbegrep störtregn, åska, hård vind och hagel pågick med oförminskad styrka under ca 7 timmar. Därefter lugnade det ner sig. Det var ganska segt att gå upp och laga frukost på morgonen. Efter frukost kollade vi Internetuppkopplingen, som ännu lyste med sin frånvaro. Ingemar gick till receptionen, där man erkände, att det var fel på anslutningen och att en reparatör var på väg. Jag lade mig att sova ett par timmar till.

Idag ville vi ut! Efter lunch åkte vi mot Colorado – Chiklana. På åkrarna hade regnvattnet inte hunnit sjunka undan överallt och här fanns små nya sjöar, som säkert torkar ut så småningom. Uppfarterna till åtskilliga hus var mycket leriga med stora vattenfyllda gropar. Skogspartiet bortom camping ”La Rosaleda” mot samhället El Colorado såg bitvis vattendränkt ut och träden badade ”fötterna” i lervatten. Jag tog en del kort på väg, men tyvärr gjorde jag någon miss med kameran, för det blev inte en enda bild.

Det var helgdagsafton idag, en mycket stor dag i Spanien, och därmed mycket folk i rörelse. På håll såg vi en av de vackert dekorerade vagnarna, som ingick i firandet av de Tre Heliga Konungarnas Dag. Vi råkade ta en annan infart till Chiklana, än vi brukar, så vi fick åka runt en del, innan vi kom rätt. Jag passade på att proviantera frukt och grönt samt en del basvaror på Lidl, medan Ingemar vaktade bilen. Lidl är bra för oss husbilsägare, för där går det alltid lätt att parkera. Det var tämligen utplockat på hyllorna, men till slut fick jag ihop det som fattades, bortsett från bröd. Det skulle vi säkert kunna köpa på hemväg i El Colorado.

Trettondagsafton är en stor dag i Spanien, då man firar De Tre Heliga Konungarnas Dag. Här får barnen inte julklappar på julafton, utan gåvorna delas ut på de Tre Heliga Konungarnas Dag. Då är det fest överallt. Musikkårer marscherar och vackra ekipage med De Tre Konungarna åker genom samhällena, där mängder av godis kastas ut till barnen, som ofta har plastpåsar med sig att fylla med karameller.

När vi kom till El Colorado mötte vi hela paraden med musikkårer och utsmyckade vagnar. Det här måste vara tandläkarnas säkraste inkomstkälla. Gatan fylldes av karameller, som kastades ut av konungarna och som snabbt samlades in av både barn och vuxna. Vi passade på att köpa färskt bröd i en barservering.

I Conil är firandet ännu större. Vi har under tidigare år varit ner till staden, som då är helt fylld av människor. Här kan man även få höra körer s.k. zambombas sjunga spanska julsånger ”villancicos”. ”Bjällerklang” i spansk tappning med flamencorytmer är en upplevelse. Det är svårt att inte ryckas med och delta i de rytmiska klappningarna. Zambombas har ingenting med vare sig bomber eller brandkår att göra. Det handlar mer om explosion i känslor och livsglädje. Zambombas härstammar ända från 1800-talet, då grannar, släktingar och vänner spontant samlades på gårdarna dagen före julafton för att sjunga julsånger. Zambomba är egentligen en sorts trumma, som man monterat en stav i, som förs upp och ner och därmed markerar takten. Ett liknande instrument har jag träffat på i Italien.

Något firande av De Tre Heliga Konungarnas Dag i Conil blev det inte för vår del. Regnet hängde i luften och det är en bra bit att gå ner till staden i mörkret. Att kunna parkera en husbil en sådan här dag är inte att tänka på och att få tag på en taxi är också svårt. Hade vädret varit bättre, hade vi gått ner. Det är mycket som har fallit p.g.a. vädret i år, bl. a. två konserter med Conils Philharmoniker.

Onsdag den 6 januari
Det är trettondagen idag eller ” Dia de los tres Reyos” som man säger i Spanien. Det var drygt +11 grader på morgonen, när jag gick upp till servicehuset för att lägga en del handtvätt i blöt. Söndag eller inte. När vädergudarna härjar med oss, som de gör, måste man helt enkelt tvätta, när det är torkväder. När jag kom tillbaka, hade Ingemar börjat förbereda frukosten. Vi hjälptes åt med morgonbestyren och snart hängde flera omgångar tvätt på tork i solen.

Sol? Ja, det var faktiskt sol idag, även om molnen svepte fram i hög fart på himlen. Temperaturen steg till drygt +16 grader på eftermiddagen och tvätten torkade. Det gäller att hålla undan smutstvätten någorlunda, för om några dagar tänker vi åka vidare. Ingemar ställde ut stolar och bord, samt skalade potatis, medan jag plockade fram en ren duk, stuvade spenat och gjorde i ordning fruktsallad. Trettondagsafton firades med gravad lax, hovmästarsås, stuvad spenat, kokt potatis och ett glas gott vitt vin från Rioja. Fruktsallad med spraygrädde till efterrätt. Även om det hade blivit lite svalare, när solen gick i moln och vi fick sätta på oss fleecetröjor, var det skönt att sitta ute. Vid 15.30-tiden kom det åter en regnskur. Efter något uppehåll blev det åter ett ihållande regn, som fortsatte hela natten. De börjar kännas, som att bo under ett vattenfall.

Enligt engelsmännen, som bor bredvid oss och som också varit till receptionen och klagat på sviktande Internet, skulle det komma en reparatör på eftermiddagen. De hade suttit en stund utanför restaurangen, där det gick bättre att komma ut på nätet. En annan engelsman fick besked om att reparatören skulle komma först ”por la mañana”- i morgon, och det är väl det troliga, eftersom det är söndag idag.  Vid 16.00-tiden, när jag satt och skrev, kunde jag som hastigast koppla upp mig mot Internet, lagom för att hinna läsa ett meddelande från Moura, samt ta upp inkommande mail i Outlook. Sedan var det slut med det roliga. Vid 17.00-tiden gick det också att komma in 3-4 minuter.

Vänner från olika delar i Sverige rapporterar om en svår ihållande kyla och mycket snö, inget vi avundas. Av husbilsvänner i Marocko fick vi veta, att man hade fått 200 mm regn under juldagarna, vilket medförde att floder svämmade över och både vägar, broar och hus rasade. Temperaturen går dock aldrig under +20 grader dagtid och är det soligt ligger det på +22 -26 grader. I Alentejo-området i Portugal, där vi åkte runt tidigare, har man också fått mycket regn och det kan vara svårt att komma fram till hus ute på landsbygden. Vi såg detsamma, när vi igår åkte mot Colorado.

Framåt kvällen fick vi äntligen en riktig Internetuppkoppling igen. Skönt att äntligen ha kontakt med omvärlden! Jag hade tänkt ringa ett par samtal via Skype, men det var lite för sent. Ljudet är mestadels bra på Skype, men ibland kan det vara svårt att höra varandra vid ett samtal. För några dagar sedan pratade jag med min väninna/skolkamrat i Västerås och det hördes mycket bra. Jag har även ringt min f.d. granne i Örebro, numera 104 år, d.v.s. hon berättade i ett snabbt tempo allt som hade hänt de senaste åren. Tänk att vara så klar i den åldern!

Torsdag den 7 januari 2010
Det regnade utan uppehåll under hela natten. Ett och annat inslag av åska förekom också. Vi hade tänkt göra en utflykt idag, men de planerna lade vi snabbt åt sidan, när vi såg hur molnen drog fram i snabb fart. Solen tittade fram senare under dagen, men det var inte varmt nog att sitta ute. Den nordvästliga vinden var kall. De få som tittade ut idag gick klädda i långärmat och vindtäta jackor.

Jag hade som vanligt sovit dåligt p.g.a. smattrandet från regnet. Tänk att regndroppar kan vara så hårda! På förmiddagen, när regnandet hade upphört, lade jag mig att sova en stund till.

På spanska nyhetssändningarna visade man att det hade kommit snö i mellersta Spanien, bl.a. Madrid. När vi senare tog en promenad, kändes det även här,  att det var ”snö i luften”. Visserligen var det +10,1 grader, men som sagt vinden var kall.

Internet hoppade ut och in under hela dagen. Grrrrr!!!

Fredag den 8 januari
Det var kyligt på morgonen idag, men solen lyste från en klarblå himmel. Underbart! Man känner att livsandarna börjar vakna till liv igen. Det är fredag idag och då är det marknad nere vid stranden i Conil, men nöjena fick vänta ett tag.

I övermorgon tänker vi bryta upp härifrån efter en månads övervintring i regn och rusk. Vi längtar ”uuut”, ut i det fria, ut i naturen. Eftersom det nu förmodligen blir en hel del fricamping igen, gäller det att ha allt rent. Strax efter kl 06.00 stod jag uppe vid tvätthoarna och tog hand om den första handtvätten. Det var lite kallt att stå ute och tvätta, för det var bara +6,1 grader. När Ingemar vaknade, fick lakanen tillsammans med annan lämplig smutstvätt snabbskjuts till den närbelägna tvättmaskinen. Vi hann lagom äta frukost, innan det var dags att hänga upp tvätten för torkning i solen. Lediga!

När vi kom hem i förrgår hade Ingemar vissa besvär med att köra upp bilen på klossarna i den uppblötta marken. Idag hade det torkat upp en hel del, så det gick lätt att komma ut. Vi tog bilen ner till staden för att gå på marknaden. I backen nedanför Eroski brukar det alltid finnas plats att parkera. På den långa strandparkeringen får det inte finnas några husbilar, inte ens för parkering, men det gick bra så här och vi fick en skön promenad i solen, även om vinden var iskall. Spanjorerna gick med både mössor, sjalar och vantar.

Det var mycket folk i rörelse efter helgerna och det vackra vädret hade säkert lockat ut många. Själva njöt vi av att få röra på oss och se lite folk. Det blir urtråkigt att dag ut och dag in bara promenera på gatorna vid campingplatsen mellan regnskurarna. Precis som tidigare år fanns det på den här marknaden mest kläder och skor. Idag sålde man mest vinterkläder. Det finns inget utbud av frukt och grönt här, men däremot fanns de vanliga stånden med diverse mandlar och nötter samt olika olivinläggningar. Jag köpte en tunn, brun vardagströja för drygt 50:- . Den får duga tills jag hittar något bättre. Vi promenerade raskt genom marknadsgatorna. Nåja, det där med raskt fanns det delade meningar om. Jag tyckte det gick alldeles för fort. Man måste ju hinna titta. Ingemar däremot tyckte det var en plåga och att det tog alldeles för lång tid. Konstigt att män och kvinnor har så olika tidsbegrepp!

Sista anhalten före kaffepausen var vid de delikata oliverna och nötterna. Den här gången blev det en påse svarta oliver med kärnor och en påse gröna pimientofyllda. Båda sorterna visade sig senare vara mycket delikata. Vid nöt- och mandelståndet var det svårt att välja. Vi gick därifrån med både macadamiaanötter, salta mandlar, valnötter och paranötter, samtliga färska och mycket goda.

Nu var det dags för det som de flesta manliga marknadsbesökarna ser fram emot så även Ingemar, nämligen serveringen vid stranden. En del satt ute och kämpade trots den isiga vinden. Vi drog oss in under vindskyddet och beställde varsin värmande café con leche. Några tyskar satte sig vid ett bord i närheten. Ett par av tyska kvinnorna kom fram och pratade. En av dem var egentligen född i Finland och hon kunde lite svenska. De bodde alla på en camping nära fyren utanför Conil, Cala del Aciete, där vi aldrig hade varit. De talade sig varma för denna camping och ville gärna att vi skulle hälsa på. Några av dem hade även övervintrat på Sicilien ett par år. Intressant. Vi har pratat om denna möjlighet och följer en blogg från Sicilien på Internet.

På hemväg beslöt vi, att vi skulle se var denna camping låg. Den är högt belägen i ett skogsområde nära havet och fyren. Receptionen var stängd p.g.a. siesta. Vi bryter upp från ”La Rosaleda” om ett par dagar. Eventuellt åker vi förbi på ett kort besök.

Idag tittade vi på de spanska nyheterna, där vi bl.a. kunde se det ceremoniella överlämnandet av den europeiska stafettpinnen till Spaniens premiärminister Zapatero. Vår utrikesminister Carl Bildt höll ett längre tal på engelska, som avslutades med några korta men uppskattade meningar på spanska.

Lördag den 9 januari
Natten har varit lugn d.v.s. inget regn, som piskat mot taket eller stormbyar som skakat bilen. Idag hade man talat om regn på den spanska väderleksprognosen.

Ingemar befann sig fortfarande i drömmarnas värld. Jag smög mig upp och tittade ut. Det var stjärnklart och månen i nedan lyste emot mig. Det såg inte ut att bli något regn under de närmaste timmarna. Termometern visade på +5,0 grader. Brrr! Det törs jag knappast skriva med tanke på hur kallt det är hemma och hur vänner går med två- och tredubbla lager kläder inomhus. De billigare termobyxorna tycks också vara slut på många håll. Uppvärmningskostnaderna stiger i höjden. Vi känner oss tacksamma över att vara söderut, där vi slipper de många minusgraderna.

Jag passade på att göra undan en del småjobb, innan sambon vaknade. Tvättade ur ett par fläckar på en i övrigt ren tröja, plockade ihop och lade in sockor och underkläder, som hängt på eftertorkning på den lilla torkvindan i husbilen. Ett par tvättade tröjor, som också hängt på eftertorkning var nu helt torra och gick att vika ihop på morgonen. Ute hängde ett par tjockare mysbyxor kvar på tork. De fick sällskap med ett par fleecebyxor , som inte hunnit torka igår. Passade även på att avkalka vattenkokaren. Det kalkhaltiga vattnet gör att det blir tjocka lager på elementet i kokaren. Kl. 07.45 stod frukosten på bordet och vi kunde äta i lugn och ro skönt belysta av solens första värmande strålar genom fönstren.

Medan Ingemar skötte vatten – i och vatten – ut – ceremonierna med bilen ägnade jag mig åt välbehövlig egenvård. Det blir svårt att skiljas från den lilla katten, som har gjort allt, för att vi ska adoptera henne. Hon följer oss som en liten hund. Går jag bort för att hänga tvätt, sitter hon strax bredvid. Ibland klättrar hon t.o.m. upp i ett träd, för att se bättre. Idag när det var vackert väder, även om det var kyligt, passade vi på att sitta ute en stund. Jag satt och halvsov ett tag i stolen. Bredvid på mattan låg den lilla katten och sov. Tur nog är det ett par andra husbilsägare, som också förbarmar sig över henne, så mat lär hon få även i fortsättningen.

Har idag tittat på såväl svenska, som spanska nyheter. Från Santiago de la Compostela och Tarragona visades idel snölandskap.

Oh, vad trötta vi är på strulande Internetuppkoppling! Man åker ut och in som en jojjo.

Söndag den 10 januari
Uppbrott från Conil – mot Jerez och ytterligare regn
Nu har vi tillbringat en månad på ”La Rosaleda” i Conil och förhoppningsvis är den värsta ovädersperioden över. Natten har varit lugn d.v.s. varken piskande regn, hagelskurar, åska eller stormbyar har stört oss. Det var nästan så vi upplevde, att det blev för tyst. Vanans makt är stor. Det var bara +7 grader men uppehåll, när jag gick upp till tvätthoarna, för att skölja upp en tröja tidigt på morgonen. Fick sällskap av en engelska, som också kom för att tvätta. Vi tittade förundrat på en vacker regnbåge, som visade sig långt borta över Atlanten, samtidigt som det började komma några få stänk även här.

Det mesta var klart inför avfärden. Medan jag frostade av frysfacket och lagade frukost, gjorde Ingemar i ordning förtältsmattan och fällde upp stödbenen. Tack vare de senaste dagarnas uppehåll, var det bara att borsta av och vika ihop mattan. Däremot såg gummimattan och klossarna, som bilen stått på, bedrövliga leriga ut. De hamnade i en sopsäck och fick efter frukosten skjuts upp till biltvätten, där Ingemar gjorde rent dem, fyllde på vatten och tömde gråvattnet. Vi hade tänkt tvätta bilen, men det slapp vi, för nu regnade det rejält igen. Det kändes ruggigt och jag plockade fram en tjock vintertröja.

Efter att ha gjort oss oskyldiga för vår vistelse och sagt adjö till campingens trevliga receptionist, Isabel, ställdes ”Astrid”, vår navigtor, in på Jerez de la Frontera. Vi skulle egentligen ha åkt förbi Camping ”Cala del Aciete” för att hälsa på och prata med Helena och Herbert, de trevliga tyskarna, som vi träffade på marknaden i fredags, men det var inte att tänka på, för regnet öste ner och vägen till den campingen var redan tidigare lerig. Vi gjorde ett kort stopp i El Colorado, Ingemar för att uträtta ett ärende på apoteket och jag för att köpa ägg i en mindre affär. Tydligen har man till viss del börjat med söndagsöppet även i Spanien.

De i Spanien så vanliga, vildväxande gula blommorna, som Ingemar förra året döpte till ”Gulklockor”, väntar nu i mängder på att slå ut. Runt El Colorado har vattnet efter de långvariga skyfallen börjat sjunka undan även om det fortfarande ser sankt ut och det finns stora vattenpölar här och var. Två kvinnor, förmodligen mor och dotter, iförda exklusiva regnkappor och hattar red utefter vägen, som går genom skogen, som ett synligt bevis på att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Åkrarna lyste gröna. Förmodligen är det vetet som spirar. Ett och annat solrosfrö hade tydligen förirrat sig, för mitt ute i det gröna hade en och annan solros slagit ut. Vildväxande vita narcisser och även ett fåtal påskliljor blommade här och var i små grupper. En massa små vildkaniner hade ockuperat en åker, där de frossade på grönskan. Här och var trippade de små kohägrarna fram. På ett ställe satt en vacker vit silkeshäger, en fågel, som vi bara sett ett fåtal gånger i det fria. En örn svävade förbi i jakt på föda.

Det syntes nu alltmer spår av ovädrets härjningar och marsklandet utanför Jerez de la Frontera var betydligt utvidgat. Stora byggarbetsplatser stod öde och vattendränkta. Tydliga sprickbildningar fanns på en del vägar. Navigatorn förde oss in på en annan infart till Jerez än tidigare, men snart befann vi oss på torget, där vi övernattade för en månad sedan. Vi anlände tidigt på eftermiddagen och regnet fortsatte att ösa ner. Jag drog på mig min sköna fleecedräkt, som jag köpte i Vila Real de San Antonio för ett par år sedan. Vi ägnade dagen åt att läsa. Här hade vi inget Internet, så jag lockades inte av datorn, utan kunde fördjupa mig i medeltidens stridigheter, intriger och byggnation av katedraler i Ken Follets bok ”Svärdet och spiran”. Det är en bok, som får stå kvar i bokhyllan hemma och vi ska skaffa även fortsättningen.

Måndag den 11 januari
Det hade regnat hela natten, men på morgonen ljusnade det och snart lyste solen. Jag hade sovit oroligt under natten, men somnade djupt framåt morgonsidan och vaknade inte förrän kl. 10.30. Ingemar hade smugit upp och satt och löste ett sudoku. Temperaturen ute steg till + 23 – 24 grader. Nu var det dags att lägga undan den tjocka vintertröjan och sätta på en kortärmad T-shirt under den tunna fleecejackan. Vädret växlar mycket snabbt. Vi tog en morgonpromenad, innan vi skulle åka vidare och passade på att köpa nybakat bröd i gallerian en bit bort. Vi hade tänkt gå på sherryprovning i någon av de många bodegorna, men det får bero till ett annat tillfälle, när det är stadigare väder.

Navigatorn ställdes idag in på Sevilla – Portugal. Norr om Jerez de la Frontera och även längre fram under dagens resa var stora åkerarealer översvämmade. Bitar av en del åkrar var gröna, medan resten bara var lera eller vatten. På många ställen hade hela sjöar bildats. Apelsinlundarna var fyllda av mer eller mindre oplockad frukt och här och var stod träden helt i vatten. Vi passerade även vattendränkta vinodlingar. En ensam gråhäger satt i en odling och begrundade säkert läget. På många ställen hade hela sjöar bildats. På vissa håll stod även olivträden med vatten upp på stammarna. Värst är det nog med de blöta olivlundar, som har nyplanterade träd. Nu förstår man vikten av att hinna skörda alla oliver i tid och även beskära träden innan vinterperioden kommer. Det var uppehållsväder under hela dagen, när vi åkte. På kraftledningsstolparna stod storkarna i sina bon och sträckte sig mot solen. Att så många bon ligger kvar efter det dåliga vädret, är ett under.

Enligt SMS har sonens familj lyckligt anlänt hem igen efter Thailandsvistelsen. Jobbigt förstås med första dagen på arbetet med 6 timmars förskjutning och 55 graders temperaturskillnad. Barnbarnen i Stockholm började skolan förra veckan igen efter jullovet och nu startar även simträningen efter en månads uppehåll. Ingemars dotter, som väntar barn i maj, mår också bra, liksom även hennes sambo. Allt verkar bra på alla håll och livet går vidare.

Färden över bron i Sevilla tog lite extra tid idag, eftersom en fil delvis var avstängd p.g.a. en mindre krock, Men så småningom kom vi vidare och in på A49/E1 mot Portugal. Vi passerade de stora övertäckta jordgubbsodlingarna, där plantorna blommade för fullt. Jordgubbarna från Huelva är goda, mycket goda.  Före bron, som utgör gränsen mellan Spanien och Portugal, stannade vi för att tanka, eftersom drivmedel är billigare i Spanien än i Portugal.

Vackert hus med tillhörande praktfull trädgård på den spanska sidan om gränsen

I Castro Marim stannade vi ännu en gång, för att vid ställplatsen tömma toa och gråvatten, innan vi for vidare till de stora parkeringarna vid stranden i Manta Rota.

Att efter en månad komma tillbaka till Manta Rota var ingen skön upplevelse. En ena av de stora parkeringsplatserna var helt intakt och där stod uppskattningsvis som tidigare ett 40-tal husbilar. Den andra lika stora parkeringsplatsen, där vi stod i mitten av december, var på ena sidan till stor del översvämmad. Där hade det bildats en liten sjö, där sjöfåglar simmade omkring. Allt är ordentligt stensatt, men måste ha sjunkit p.g.a. allt regnvatten. I mittenpartiet mellan parkeringsraderna, där man har satt små träd och palmer och som är stenomgärdat, för att motstå vädrets nycker, har jorden till stor del sköljts bort. Här var tidigare rent och snyggt överallt. Nu är det lerigt, blött och skräpigt. Det gör ont i själen att se.

Det höll nu uppe och vi passade på att gå ett varv runt stranden och den andra stora parkeringen. Från parkeringen över sanddynerna hade man byggt snygga och välgjorda träbroar, som nere i början av stranden förbands med kraftiga, breda och fast förankrade träspångar, vilket gjorde att även rullstolsbundna kunde ta sig ner till övre delen av stranden. Dessa träspångar har slitits loss av vatten och vind och ligger utspridda överallt.

Träspången går i vanliga fall fram till det lilla huset

Den annars så mjuka och finkorniga sanden var nu hårt packad. På stranden gick en äldre man och samlade ihop resterna av fiskeredskap. En man gick utefter vattenbrynet med en metalldetektor. Ibland hittade han ett mynt, som han stoppade i fickan. På kvällen kom enbart ett stilla duggregn.

Mannen med metalldetektorn

Klockan var nu satt tillbaka ytterligare en timme enligt portugisisk tid. Vi var genomtrötta efter den här dagen och la oss att sova redan klockan 21.00, d.v.s. jag läste nog en bra stund, innan jag somnade.

Tisdag den 12 januari
Trodde jag hade sagt upp min anställning på SMHI! Men icke! Redan igår kväll började jag få nacksmärtor och under natten gjorde det så ont, att jag gick upp för att smörja in Heat Lotion och ta en värktablett. Även knän och höfter gjorde nu ont. Jag sa till Ingemar, att det skulle bli oväder. Ingen av oss trodde väl riktigt på det, för tidigt på morgonen var det lugnt ute och mina smärtor gick över. Det var emellertid lugnet före stormen. Snart började regnet piska mot taket och närbelägna träd och buskar vajade vilt i kastbyarna. Regnet öste ner och vindstyrkan tilltog alltmer.

Det nya fågelbadet

En del husbilar åkte härifrån och andra åter anlände, för att snart ge sig av igen. Det var oro i luften. Efter lunch lade jag mig för att läsa en stund, men bilen svajade som en båt i storm. Vi beslöt oss för att även vi skulle flytta på oss, eftersom ovädret hade en tendens att snarare tillta, än avta. Vi åkte till den närbelägna orten Altura, dit vi brukar åka för att surfa, när vi är här i trakten. Här stod redan

ett tiotal husbilar på parkeringsplatsen utefter gatan och där parkerade även vi. Även om det fortsatte att regna och blåsa, kändes det betydligt mindre här. Hela eftermiddagen kom och åkte husbilar i sitt sökande efter en lugnare plats.

Onsdag den 13 januari
Vid 17.30-tiden igår lugnade blåsten ner sig avsevärt och vi beslöt oss för att återvända till Manta Rota. När jag vid ett tillfälle tittade ut under natten var det stjärnklart och lugnt.

På morgonen var det + 17 grader, men himlen var emellertid åter jämngrå och regnet strilade snart ner igen. Vi gjorde några tappra försök till promenader under dagen, men de blev tämligen korta. På den andra sidan stod en svensk husbil, men där var fördraget. Förmodligen sov innehavarna i ruskvädret. Vi är för tillfället ca 60 husbilar, de flesta tyskar fransmän och engelsmän, men även en del holländare och ett par belgare. Man kan se några enstaka par iförda regnkläder ta en promenad i regnet, men för övrigt är det helt lugnt. Alla kurar i sina bilar.

På morgonen fick vi besök av den stora, mörka hunden, som även var här för en månad sedan. Vi har en stor påse torrfoder avsett för katt i skuffen. Kom inte och säg att bara katter äter kattmat!

Idag kom ett par kommunalanställda män väl inpackade i regnkläder och började röja upp en del efter alla oväder. Borstar och spadar kom till användning och ett par mindre lastbilar körde bort en del bråte, som vind och vatten hade spritt ut runt området. Man försökte även sopa tillbaka en del av jorden, som hade spritts ut på stenläggningen. Parkeringsplatsernas fina grusbeläggning har mer eller mindre spolats bort, så att de gröna plastarmeringarna i marken kommit fram. Det fina gruset och sanden, som utgör fyllnad på de stensatta vägarna vid parkeringen har till största delen spolats bort. Den nytillkomna sjön på parkeringen finns ännu kvar.

Vi tog en hastig promenad mellan strilandet från ovan och beslöt oss för att gå in på den närbelägna baren för att ta en ”tostada” till lunch. Där kunde vi även se en del av nyheterna, där man bl. a. hade ett inslag från den stora jordbävningskatastrofen från Haitis huvudstad, där man fruktar att många tiotusentals människor har omkommit.

På kvällen började stormbyarna åter göra sig gällande och jag började ifrågasätta, om vi kanske skulle bli tvungna att flytta bilen ikväll igen. Efter ett par timmar lugnade det emellertid ner sig.

Torsdag den 14 januari
Idag var det angenämt ute med en svag bris och bara några enstaka regndroppar. Småfåglarna vågade åter titta fram och hittade av allt att döma mycket smått och gott i slammet, som det finns gott om. Den stora sjön, som hade uppstått på parkeringen, har börjat sjunka undan. Kommunens lilla skrangliga, röda lastbil har kört hit flera lass sand, som arbetarna började skyffla och sopa ut på parkeringsplatserna för att fylla ut i plastarmeringen.

För vår del var det dags att åka till ställplatsen i Castro Marim för att tömma toa och gråvatten, samt fylla på färskvatten. På väg dit åkte vi först in till Altura/Algoa för att koppla upp oss mot Internet en stund. Det gick emellertid inte att komma ut på nätet idag, som är fritt i centrum. Vi fortsatte till Castro Marim, där jag passade på att tvätta upp en del samtidigt. Vatten in, vatten ut.

Vi stannade upp vid Lidl i San Antonio för att fylla på en del basvaror. Under tiden som jag handlade, förbarmade sig Ingemar över en hylla i ett köksskåp, där en burk salt hade tippat ut.  För min del blev det lite småprat i affären. När jag passerade vinhyllan, såg jag en portugis, som hämtade en hel låda av ett vin, som man tydligen hade fått in tillfälligt från en vingård och sålde till ett mycket bra pris. Jag började titta på en flaska. Mannen kom tillbaka för att hämta ännu en låda och förklarade för mig, att det var ett mycket gott vin. Jag tog med två flaskor, som vi får smaka av vid senare tillfälle. När jag stod och rev av några plastpåsar för att lägga frukt och grönt i, kom en engelsktalande man och frågade, om han också kunde få en påse. Visst! Jag rev av en till honom också. Sedan smet jag iväg för att kolla den färska spenaten. Då stod det plötsligt en annan man bredvid mig och undrade, om jag kunde hjälpa honom. Han var belgare och talade flera språk. Till slut enades vi om att föra vårt samtal på tyska. I handen hade han en inplastad av något, som liknade en lägg av något slag. Efter en kortvarig diskussion enades vi om att det nog var en rökt lägg av en spädgris.

Vi beslöt oss nu för att stanna bakom Pingo Doce, där det brukar gå att koppla upp sig mot Internet. Här var det mycket svag anslutning idag. Vi kom överens om att på hemväg försöka än en gång i Altura, men inte heller nu fanns det någon anslutning. Det märktes att det var uppehållsväder för första gången på länge. Överallt hängde tvätt på tork. Jag kastade en blick skogsranden på väg, där många zigenare bor i fallfärdiga hus och ruckel. För ett par dagar sedan var det en enda stor leråker utanför. Arma människor! Idag såg det lite bättre ut. En och annan häst betade lågt borta och även här hängde lite tvätt på tork.

Vid en sen promenad runt den ena parkeringen i Manta Rota, konstaterade vi att det hade kommit flera bilar under dagen och vi var närmare 40 bilar på den här sidan. Den andra parkeringen brukar vara ännu med fullbelagd. Ikväll var det helt stjärnklart.

Fredag den 15 januari
Nu är vattnet på parkeringsplatsen nästan helt borta. Det har gått fort de senaste två dagarna. Jag tog en tidig morgonpromenad ner till stranden och strosade ganska länge i lugn och ro. Det kändes som en befrielse, när det åter vilade frid över naturen och det stormande havet hade bytts ut mot bränningar, som skummande rullade in mot land.  Långt borta syntes ett dimhöljt Monte Gordo.

 

Det blev visserligen ingen strålande soluppgång, men himlen var tämligen ljus och de dystra molnen hade till stor del skingrats. Jag njöt till fullo av min rofyllda morgonpromenad. Helt fascinerad stod jag länge och betraktade de nyanserade mönster, som vattnet bildade i sanden. Här fanns en detaljerad återspegling av en skog bestående av alger. Kraftiga stammar, och sirligt avsmalnande bladverk med fina nerver syntes tydligt.

Nära stranden tuffade en mindre fiskebåt fram och tillbaka. Flera unga män iförda vattentäta kläder och stora korgar stod långt ute i vattnet för att gräva fram ätbara gåvor från havet. Livet börjar återvända efter alla oväder.

På väg tillbaka konstaterade jag att strandlinjen hade ändrats. Ett nytt sandrev hade bildats. Dessutom hade sanden vunnit mark och flyttat upp strandlinjen ytterligare. Staketen som ska förhindra flygsanden har på vissa ställen mer eller mindre begravts. En och annan träbänk är också mer eller mindre dold av sanden. Strandens bollplan har fått ett tjockt sandlager och nätet är trasigt. Naturens krafter har härjat och än en gång visat oss, vem som är starkast.

På förmiddagen stannade ännu en svensk bil i närheten av oss. Namnet Sharky kände vi igen från Husbilsklubben. Det var Elisabet, Ulf, och deras hund, som stannat för övernattning. Ulf och Ingemar försvann in i vår husbil, för att prova om deras SIM-kort fungerade i vår dator, medan Elisabet och jag fick en liten pratstund under överinseende av deras hund, som nyss hade blivit biten och därför var iförd en stor tratt. Tack för goda råd Ulf! Tack även för pratstunden med dig Elisabet! Hoppas er vackra hund snart kryar på sig!

Vi tog en tur till Tavira och inköpscentrat Gran Plaza idag. Ingemar gick in i Phone House för att köpa ett SIM-kort avsett för Portugal till det inbyggda mobila bredbandet i datorn. Det kostade 14.90 €, gäller 6 månader och inkluderar 10 timmar uppkoppling. Det är bra att kunna ta till, när vi inte har någon annan uppkoppling och visade sig fungera mycket bra. Jag gick in till Worten för att köpa en ny mus till datorn.

I Gran Plaza ligger även Continente, som huvudsakligen säljer livsmedel. Här har man även en fiskdisk med manuell betjäning. Jag fastnade för några skivor fin lax, medan Ingemar gick för att hämta mjölk och juice. Inköpen gick mycket snabbt idag. Jag förstår inte varför män har så bråttom i affärer! Är jag ensam, vill jag gå och detaljstudera vad butiken har att erbjuda, men det blir av någon anledning även dyrare. Jag får nog placera Ingemar framför en öl eller en stor kopp kaffe en annan gång. I det här varuhuset har de nämligen en utsökt intressant inredningsaffär. Dessutom har C&A rea och säkert börjar de få in vårens kläder!

På hemväg stannade vi till hos Eila och Ingemar, som sedan en tid bor på camping Rio Formosa. Trevligt att träffa er igen! Tack för kaffe och god äppelkaka Eila!  Vi passade på att vinka till ett tyskt par, som tidigare stod på samma gata som oss i camping La Rosaleda. Världen är liten.

Lördag den 16 januari
Idag var det en milt, men mycket grått och det småregnade hela dagen. Vi åkte en tur mot Vila Real de Santo Antonio. Vid Altura stannade vi till bland några andra husbilar för att surfa en liten stund. Vi har en solcell, som ska hjälpa till att ladda batterierna i bilen, men i gråvädret blir det dålig laddning och speciellt bodelsbatteriet laddar inte tillräckligt. Vi börjar ana, att det är dags för nytt batteri. Elaggregatet har fått hjälpa till en hel del, men det gäller att vara rädd om elen. Datorerna drar mycket, så det blir inte långa stunder, man kan sitta för tillfället. Mina mail ligger i väntan på svar. Idag hann jag bara göra ett par inlägg i bloggen, samt äntligen få ta del av sändningarna från det svårt jordbävningsdrabbade Haiti. Arma människor! Jag saknar ord och känner sorg över att kunna göra så lite för hårt drabbade medmänniskor.

När vi kom till Vila Real, åkte vi den långa vägen utmed hamnen. Här stod hundratals husbilar. Här och var strövade betande getter omkring.

Ett par gånger har vi övernattat en enstaka natt, men då har vi stått nära färjeterminalen. Längre bort tycker vi det ser ganska ovårdat och ruffigt ut, med alla fallfärdiga hus. Det är synd att man i en sådan liten fin stad inte tar vara på de gamla vackra husen, utan låter dem förfalla.

Jag hade önskat att få ströva i staden idag, men i det strilande regnet, när tårna började kännas fuktiga, tappade jag lusten. Visserligen hade jag behövt ett par nya mjukisbyxor, men det tog emot att behöva ta av sig de fuktiga kläderna för att prova. Liksom de flesta män blev Ingemar enbart glad över att slippa trava runt. Jag hotade med att nästa gång får han sätta sig med ett glas öl eller en kopp kaffe, medan jag botaniserar bland stadens affärer. Nu beslöt vi oss i stället för att äta en lätt lunch bestående av kyckling med piri-piri, innan vi for hem igen.

När det var regnuppehåll senare under dagen gick vi ner på stranden för att ta en promenad. De vita Algarvestränderna var ett minne. Efter alla oväder söderut hade mängder av bråte forslats nerför floden Guadiana och ut i havet, där tidvattnet hade spolat upp allt på stränderna. Här låg tjocka träd, kraftiga rötter, grenar, upprivna buskar, massor av bambu och korkbark m.m

öndag den 17 januari
Ovädren och det eviga regnandet tar på humöret och på morgonen, när jag vaknade, började jag känna mig smått deprimerad. Man blir begränsad, när det inte går att utforska omgivningarna, som man skulle vilja. Det är ju de mindre vägarna uppåt landet, som är som mest intressanta, men efter det dåliga vädret går det inte att lita på dem. Det ligger, som jag skrivit tidigare, en sordin på allt och alla. T.o.m. de kringströvande hundarna ser molokna ut. Man ser heller inte många fåglar och åtskilliga har tydligen omkommit i ovädret. Apropå oväder hörde vi att det längre västerut, närmare bestämt i Sagres, var ett mindre jordskalv.

När vi duschade på morgonen, visade det sig, att vattnet hade svårt att rinna ut i avloppet och till slut rann det inte alls. Vi fick ösa ur vattnet i duschkaret. Ingemar fyllde på ett speciellt lösningsmedel, men ingenting hjälpte.

Klockan 09.30 knackade det på dörren och utanför stod två unga tjusiga poliser, som bad om ursäkt för att de störde. De talade engelska, men saknade en del ord, för att riktigt kunna förklara allt. De två unga männen hade tillsammans med par kollegor kommit i två polisbilar och gick nu runt bland alla husbilsägarna för att notera en del uppgifter om oss på en blankett. Det måste ha gått åt många blanketter, för vi var säkert ett hundratal husbilar, som stod parkerade på de två parkeringarna vid stranden. Poliserna bad att få se körkort eller pass. Adressen hem fick Ingemar skriva själv. Han frågade de två männen, om vi kunde stå kvar här. Vänligt leende förklarade de, att det inte var några problem. Det var tillåtet.

Besök av polisen

Idag var vädret bra, även om det inte var strålande sol. Huvudsakligen är att det är varmt ute, inte störtregnar eller stormar. Det tyckte man tydligen även i skolorna, för idag var det flera skolklasser som hade utflykt. Glada, kvittrande barn skuttade fram på gångarna på väg mot stranden. Barn är här och nu. Underbart!

Senare under dagen anlände en svensk Frankia och parkerade framför oss. Det var ett trevligt par, Annika och Sven-Erik från Dalsland. Annika gick ut på en promenad. Sven-Erik var hjälpsam och ville försöka hjälpa oss med vår duschkabin. Snart låg han på alla fyra med allehanda lösningsmedel och till slut även en kompressor, för att med lufttryck försöka få fart på det igenproppade avloppet.

Jag övergav snart männen och begav mig ut på en strandpromenad. Där träffade jag Annika, som letade strandfynd i form av snäckskal och stenar. På stranden stod som vanligt en del fiskare med sina spön. Jag har aldrig sett någon få napp. Snart stod vi i livligt samtal med en av fiskarna, som försökte få upp en kraftig bjälke med stora spikar, som hade drivit in med havet. Det är stora problem för fiskarna med all bråte, som driver omkring. Han kunde ingen engelska, men tänk vad mycket som går att uttrycka med blandspråk inklusive kroppsspråk! Vilken trevlig stund vi hade! Det märktes på mannen, att även han tyckte det var roligt att prata med oss, så det var ömsesidigt. Han var byggnadsarbetare och bodde ½ mil härifrån. Annika hade ett stycke korkbark och det medförde en diskussion om nutidens vinkorkar i plast och champagnekorkarna, som fortfarande var av kork. Vår nyfunne vän fick ingen fisk. Annika och jag konfererade snabbt och kom överens om, att bjuda hem mannen med sin fru till oss. Vi förklarade, att vi ville bjuda på en speciell svensk fiskrätt. Vi kom överens om klockan 19.00 på kvällen och förklarade vilka bilar vi hade. Jag ritade upp vägen i sanden.

Hur våra respektive män såg ut, när vi kom hem och berättade att vi bjudit hem en fiskare och hans fru på mat, ska vi tala tyst om. De såg ut, som om de ville säga – ”Nej inte två tokiga fruntimmer! Det räcker med ett!”  Efter en stund kom vår fiskarvän åkande i sin bil och stannade utanför våra bilar. Han ville se att han hade kommit rätt och kontrollera tiden än en gång och skulle nu hem och duscha.

Det var ännu tidigt på eftermiddagen och vi var alla hungriga. Annika värmde en kycklinggryta, som vi alla fyra satt ute vid kommunens bord och bänkar och åt. Mycket gott!

Lunch i det fria med Annika och Sven-Erik

Under livligt samspråk planerade vi kvällen. Vi kvinnor var lyckliga över att ha knutit kontakt med en ”vanlig” portugis och vi ville bjuda honom och hans fru på något riktigt svenskt. Från början hade vi tänkt sitta ute, men Annika kom på, att fiskarparet säkert aldrig hade varit inne i en svensk husbil. Vi äter inne! Glögg med russin, mandel och pepparkakor hade vi. Jag började förbereda två formar med Janssons Frestelse, medan Annika började duka inne i dras husbil. Varsin burk senapssill och hårt bröd hade vi också. Jag hade vaniljvisp och Annika hade konserverad frukt.

Nu blir det vaniljvisp

Klockan 19.00 var vi färdiga och stod förväntansfulla utanför husbilarna i väntan på våra gäster. Tiden gick, men ingen kom. Annika och jag gick fram till vägkorsningen, där vi förgäves spejade uppåt gatan. Det kunde bara ha hänt en sak. Fiskarens fru hade satt sig på tvären och sagt nej. Vi försökte förstå henne, när han kommit hem och berättat att han träffat två svenska kvinnor på stranden, som ville bjuda på middag. Klockan närmade sig 20.30, när vi gick tillbaka, både besvikna och storskrattande åt situationen. Att våra män flera gånger under kvällen talade om bottennapp, får vi ta med en nypa salt.

I Annikas och Sven- Eriks husbil stod värmeljusen tända i vackra glasljusstakar. Det doftade varm glögg, pepparkakor, hackad mandel och russin stod på bordet. Det blev lilla julafton för oss fyra. En form med Janssons Frestelse lyckades vi äta upp. Den andra sparade vi till morgondagen och det gjorde vi även med frukten och vaniljsåsen. Våra uteblivna gäster gick miste om något gott.

Vart tog gästerna vägen?

Måndag den 18 januari
Efter morgonbestyr och en morgonpromenad på stranden åkte vi till Castro Marim för att tömma allt gråvatten och ordna annan service. Våra snälla grannar vaktade vår plats, medan vi var borta. Jag passade på att handla lite på Lidl. Det gick ovanligt fort, för en måndag är det ganska tomt på hyllorna, men å andra sidan var det inte så mycket som fattades.

Idag åt vi upp resterande ”Jansson” på var sitt håll. Framåt kvällen knackade Annika på dörren och undrade, om vi inte skulle äta upp efterrätten. Det smakade mycket gott med konserverade persikohalvor och vaniljvisp. Det blev en lång kväll, för vi lärde oss ett nytt kortspel ”Korken”, som var lekfullt och mycket roligt. ”Bottennappet” lär vi får leva med! Tack för en mycket trevlig kväll Annika och Sven-Erik!

Tisdag den 19 januari
Ingemar ville ligga och dra sig på morgonen, medan jag begav mig ut på en strandpromenad under ca 1½ timme. Även om jag hade ont i hela kroppen idag var det skönt, mycket skönt. Stod ett tag och tittade på en av fiskarna, som med burar går ut vid sandreven för att gräva upp lite av havets läckerheter, som jag inte vet, vad de heter. Tillbaka på stranden sållar de allt. Det var massor av stenar och snäckskal, men inget ätligt den här gången. Det blev en ny tur ut i havet. Hoppas det lyckades bättre den här gången! Det måste vara tungt att släpa upp flera kilo sten och skal.

Här sållas havets föda

Hela träd flyter iland

Träd från floden Guadiana

När jag kom hem hade Ingemar börjat förbereda frukosten, så det var bara att göra färdigt. Jag tog en värktablett och lade mig att vila en stund, innan vi gick en tur på den andra parkeringen, för att se, om det kommit några svenskar. Ingemar hade nämligen sett ett äldre par, som under många år campat härnere och som skulle till Afrika ett tag. De hade emellertid åkt vidare av allt att döma.

Senare idag gick Ingemar en långpromenad på stranden, medan jag utnyttjade min ”egna tid” till att skriva.

Onsdag den 20 januari
Strax efter klockan 06.00 vaknade jag till dunket från en fiskebåt, som gick helt nära stranden.  Himlen var stjärnklar. Jag låg och drog mig till närmare 07.00, vilket är 08.00 hemma i Sverige. Nu började himlen bli ljusare. Jag drog snabbt på mig kläderna och gick ner till stranden. Förutom ett par unga män, som letade skaldjur, var det bara fiskebåtarna och jag. Det rådde en sagolik stillhet inför den nya dagen. Även om det var en del moln på himlen, blev det en strålande vacker soluppgång. Varje soluppgång är unik och det känns som pånyttfödelse att få vara med. Med sina gul-orange färger speglade sig solen i havets krusningar och åter antog vattnet en fabulöst vacker blå färg. Jag hade kameran med och försökte fånga en fiskebåt, när den gled in i solstrimman på vattnet, innan jag vandrade vidare utmed stranden.

 

Kan en morgon vara vackrare?

 

Ett solbelyst Monte Gordo

 

Morgon över sanddynerna

 

Den skulle jag vilja ha i trädgården!

 

Ännu ett strandfynd

 

Visst är den vacker!

 

En bamburot

Här ligger fortfarande många rötter och halva träd, som förts hit från floden. Dessa naturens konstverk skulle betinga höga summor i en handelsträdgård hemma. Jag letar alltid efter vackra rötter. Här finns de, men det finns ingen möjlighet att transportera hem dem. I strandvegetationen trippade en och annan tofslärka omkring.

Efter drygt 1½ timme återvände jag hem igen efter en välgörande morgonpromenad. Nu hade även Ingemar hunnit vakna och nu smakade det även bra med frukost. En svensk man, som åker ensam i sin husbil, kom förbi en stund och pratade. Gasolen i den tyska flaskan var slut, så vi åkte till ”Blå sälen” f.d. ”Blå elefanten” i Vila Real för att fylla den tomma flaskan. Vi betalade14.66 € för 22 liter.

 

Blå Sälen

Bakom bensinmacken hörde jag fågelkvitter. Här fanns ett fikonträd, som hade mängder av små frukter, som inte är mogna än. Jag anade att kvittrandet kom därifrån och gick för att fråga föreståndaren, vad det var för fåglar. Han skrattade gott, för han hade förstått mina funderingar och kom nu för att visa mig, varifrån ljudet kom. Bakom fikonträdet var ett duvslag, som det finns gott om överallt här, och det var duvungar som kvittrade. Här fanns även en rabatt och jag passade på att fråga, vad det var för små röda frukter, som växte på plantor där. Att det var någon form av paprikafrukt förstod jag, men vilken. Det var mild piripiri. Han gav mig ett par frukter och visade även hur den starkare piripirin växer. Här fanns något annat välbekant, nämligen pepparmynta. Jag berättade, att vi odlar pepparmynta även i Sverige och dricker te av den varje morgon, varefter jag hämtade burken med torkad mynta. Mannen visade oss nu en buske, vars blad man också kokar te på. Jag vet inte vad den heter, men bladen hade citrondoft. Efter lite prat om väder och vind i våra respektive länder, åkte vi till Castro Marim för att tömma och fylla på vatten.

 

Nu har vi gasol igen

 

Fikonträdet är fyllt av mognande frukter

 

Här växer den milda piripirin

 

Här utbyts erfarenheter om grödor

På väg hem kunde vi konstatera, att ett och annat körsbärsträd slagit ut med sina små rosafärgade blommor. Ett par storkar promenerade omkring på en åker, där de tydligen hittade en del ätbart. Nu börjar bönderna åter våga släppa ut sina kreatur på bete efter alla översvämningar. På tal om översvämningar har vi fått höra att endast några få dagar innan vi kom tillbaka till Manta Rota hade det plötsligt blivit total översvämning med högt vattenstånd på parkeringen, där vi står. Hela den närliggande delen av byn hade haft översvämning och vattnet hade forsat fram. Husbilarna hade haft mycket svårt att ta sig därifrån och ett par hade blivit stående. Undra på att det var en hel liten sjö, när vi anlände! Människor hade fått in vatten i husen. Man ser fortfarande mycket slam och skräp och kan ana hur det var. Idag höll en och annan på att sopa och spola plattsättningar vid sina hus. Vi har även hört att känningarna av ett jordskalv vid Sagres kom från en jordbävning ute i Atlanten, som hade 6,0 på Richterskalan.

Ingemar och jag tog ännu en strandpromenad senare på eftermiddagen. Den här delen av stranden är verkligen skön att ströva på. Dagen avslutades med några timmars trevlig samvaro i Annikas och Sven-Eriks Frankia.

Torsdag den 21 januari
Den tidiga morgonen bjöd inte på samma strålande soluppgång som igår, men jag tog i alla fall min morgonpromenad på stranden.

 

Några strandfynd

Vi hade precis börjat få frukost i ordning, när ryktet snabbt spred sig över parkeringsplatserna. Polisen är här! Alla ska bort! Vi var ca 100 bilar som stod snyggt parkerade på de två parkeringsplatserna. Ingen hade ställt bilarna på klossar, fällt ut markiser eller placerat ut stolar och bord. Då räknas det nämligen som camping och inte som parkering. Det var rent och snyggt överallt. Något oväsen hade inte heller förekommit.

Vi är många som föredrar att leva nära hav och övrig natur. Campingarna är ofta placerade långt bortom detta. Dessutom går man miste om den så värdefulla frihetskänslan. En dansk man, bosatt i Sverige sedan fyrtio år tillbaka kom fram och pratade. Han hade fricampat under många år i Portugal och pratat med personal på turistbyråer m.m. om att man borde ordna flera ställplatser för husbilar. Näringsidkarna tjänar ju en hel del på oss. Alla säger att det är på gång, men inget händer. Det verkar råda en stor förvirring, för polisen ger så olika signaler. De åker alltid runt för att se till att inget händer och det är naturligtvis bra för alla parter. För några veckor sedan när det var vackert väder, och de flesta hade ställt ut ett par stolar, gick några poliser lugnt runt bland husbilarna och sade till att man skulle ställa in stolarna. Ingemar lade just in den sista dynan, när en vänligt leende polisman kom förbi och sa: ”Thank you very much!” För några dagar sedan kom också några vänliga poliser till varje husbil för att fylla i en blankett, förmodligen någon form av statistik. De gav besked om, att det inte var några problem med att stå. Gänget som kom idag hade tydligen till uppgift att köra bort samtliga. En yngre polis sa, att det står på skyltarna att det är förbjudet att parkera husbilar, men att han inte vet varför. Man ger med andra ord mycket olika signaler. Vi var ett hundratal husbilar, som gav oss av.

Telefonnummer och adresser utväxlades i all hast. Våra vänner åkte mot Vila Real och vi skulle höras av under dagen. Vi svepte i oss vår Aloe Vera – drink och ett stort glas vatten. Ingemar åt upp sin frukost, medan jag hällde mitt te i en mugg, som står framme i bilen och slog in ett par bredda smörgåsar i folie, som jag åt, medan Ingemar körde. Nu var frågan, vart skulle vi åka?  Vi körde in till Cabeco, där vi pratade med en svensk man en stund, innan vi körde in till playan Adão & Eva, som ligger i ett skogsparti. Här stod en hel del husbilar. Vi parkerade och gick en promenad på stranden. Här såg stranden helt annorlunda ut och saknade helt den typen av bråte, som drivit in vid Manta Rota. Inåt stranden hade bildats små ”insjöar” av tidvattnet, som växlade i omfång alltefter ebb och flod. Det gällde att vara på rätt sida om vattnet, när det blev flod, annars hade det nog blivit vått om fötterna. Det är alltid roligt att gå på upptäcktsfärd, men här var det dåligt med snäckor och stenar, med andra ord en ganska livlös strandremsa. Vi råkade gå upp på fel träbro, när vi gick från stranden, vilket medförde att vi fick en kort skogspromenad till Adão & Eva. Min kropp ville inte veta av någon mer promenad idag. SMHI kan ringa till mig och likasinnade, när de vill göra väderprognos!

I ett par veckor har jag pratat om, att jag behöver klippa mig. Vi åkte in mot Vila Real, där jag säkert skulle hitta en frissa. När vi senast var vid Lidl, glömde jag att köpa deras mycket goda müsli och nu var den i det närmaste slut. Alltså svängde vi in mot Lidl. Vid utgången mötte jag Annika och Sven-Erik med en fullastad varuvagn. Medan jag handlade, gick de och pratade med Ingemar, som satt kvar i bilen. Vi beslöt oss för att tillsammans åka tillbaka till ”Praia Adão & Eva”. Ett och annat litet ord fastnar även på portugisiska, även om jag helst vill lära mig mer spanska. Hårklippningen fick vänta. Här vid ”Praia Adão & Eva” stod en hel del husbilar, men det var även gott om plats längre in i skogsområdet ovanför playan.

Annika och Sven-Erik hade ett bekymmer. Vid Manta Rota hade de lämnat en hel del tvätt till en bil från ett tvätteri, som åkte omkring. De skulle få tillbaka tvätten i morgon förmiddag, men nu var vi bortkörda från Manta Rota. Säkert var det ett flertal, som hade lämnat tvätt. Vi träffades en stund för att ha trevligt, diskutera dagen och spela det mycket oskyldiga, men roliga ”Korken”. Det blev en tidig kväll, för våra vänner var tvungna att sätta väckarklockan på ringning och åka för att möta tvättbilen.

Fredag den 22 januari
Idag sov jag en kvart för länge för att få vara med, när solen rullade upp vid horisonten. Även om kroppen protesterade ville jag i alla fall ha en morgonpromenad. En kvinna stod ute på träbron, som för över sanddynerna ner till stranden och njöt av det vackra sceneriet. För övrigt var det tomt på stranden. Jag gick sakta västerut. Uppe i sanddynerna hade någon ställt ut ett par stolar och ett bord.

 

Sjöfåglarna börjar återvända efter ovädret

 

Fiskebåt i morgonsol

Jag gick vidare till Cabeco, där det satt en man med sin dator i en av stolarna nedanför en liten restaurang. Jag tog en tur upp på den lilla parkeringsplatsen, där det verkade fridfullt, innan jag fortsatte morgonvandringen. Ganska snart insåg jag att det var dags att vända. Min kropp protesterade högljutt mot sanden, som var tung att gå i och benen var genomtrötta, när jag kom hem. Efter frukost intog jag sängläge, medan Ingemar tog en promenad på stranden och i skogsområdet. Det var inte lätt att sova riktigt, för här fanns det massor av hundar, som skällde i alla tonlägen.

När Ingemar kom hem, berättade han om bilar, som stod på flera ställen inne i skogen. Nu kvicknade jag till och iförda kortärmade tröjor tog vi en skogspromenad. Det stod verkligen bilar på flera platser långt inne i skogen. Här fanns t.o.m. en liten skogssjö. Vid Cabeco finns en liten mysig restaurang av god klass. Solen lyste, havet glittrade, man spelade mjuk musik och den unga serveringspersonalen var mycket trevlig och tillmötesgående. Vi satte oss ner för att dricka ett glas öl. När vi kom tillbaka, hade vi beslutat oss för att flytta bilen till det närbelägna Cabeco. Annika och Sven-Erik hade nu återvänt med sin tvätt och gick med på att flytta. Det var egentligen bara att köra runt en väg.

Våra vänner ställde sig på en plats med havsutsikt. Vi körde in mellan ett par bilar, där man hade ställt ut stolar och bord så långt som möjligt. Kör in! sa jag till Ingemar och det gjorde han. Det fanns gott om plats för en bil och det hade av hjulspåren att döma stått en där tidigare. Tyskarna bredvid blängde ordentligt på oss, speciellt kvinnan. Tydligen campade innevånarna i de två bilarna ihop och varför de inte stod tillsammans, förstod inte vi. Snart talade tyskan om för oss, att de väntade gäster. Mannen i den andra bilen från Holland kom och bad oss köra fram, så de skulle få mer plats!  Det fanns mycket gott om plats, men de ville inte ha en bil till stående. Snart hade fyra par samlats för någon form av firande och startade ett livligt samtal på flamländska, där alla gjorde sitt bästa för att överrösta varandra. Idag blev det ingen svensk samvaro, för vi kvinnor hade en hel del mat, som skulle lagas. Det tystnade så småningom hos våra grannar och nattsömnen blev god.

Till Del 3