Spanienresan 20091011 - 20100414

Del 3 Manta Rota, Alentejo och Västra Atlantkusten

 

Lördag den 23 januari
Vid 03.00-tiden i natt började det regna. Snart ösregnade det och den hårda kastvinden tilltog. När jag tittade ut vid 07.00-tiden var det bara att inse, att det inte skulle bli någon vacker soluppgång i regnet. Det låg mycket tunga, mörka ovädersmoln på himlen. Igår sa Ingemar, att han gärna skulle vilja gå med för att se soluppgången, vilket jag såg fram emot. Det får bli en annan morgon. Idag hade inte ens jag lust att gå ut och nu förstod jag, varför smärtorna hade härjat vilt i kroppen under ett par dagar. Blåsten avtog så småningom under dagen, men regnandet fortsatte och förvandlade snart planen till en gulaktig tjock lervälling med stora vattenpölar. Vår gummimatta, som låg utanför dörren gömde sig i leran. Framåt kvällen upphörde regnandet. Annika kom klafsande i foppaskor och knackade på. Hon hade gått barfota i lervällingen till den tutande brödbilen på morgonen för att köpa färskt bröd. De hade en liten sjö utanför bilen. Sven-Erik hade varit till skogen och stranden för att hämta plankor och grenar. De hade med andra ord en landgång till ingången på bilen. Vi lovade att komma över en stund lite senare. Bilden på landgången är tagen dagen efter skyfallet Idag hade vi suttit inne och läst en hel del. Vädret inspirerade inte till någon promenad. Jag gjorde i ordning en soppa på grönsaker och kyckling, som vi åt innan vi gick över till våra grannar.

Söndag den 24 januari
Även om det fortfarande var vått om fötterna, hade lervällingen vid Praia Cabeco minskat. Jag tog en kortare promenad utmed stranden. Det klarnade på himlen och det såg ut att bli en vacker dag. Det flamländsktalande paret i den tyskregistrerade bilen bredvid vår plockade ut sina solstolar och ett bord tidigt på morgonen. Vår bil skuggade under de tidigaste morgontimmarna deras ben. Det fanns mycket gott om plats både framför och bakom deras bil. Hade de väntat någon timme, hade de haft full sol. Dessutom hade de kunnat flytta sin bil någon meter. Men nej! De hade tydligen stått där länge, förmodligen varje år och alltid på samma plats och där skulle de stå. Tyskan blängde åter på vår bil och nu kallade hon på hjälp från en av de övriga sex i gänget, en man. Han knackade på vid förarsätet, där Ingemar satt och sa till att vi skulle flytta bilen, så att de andra fick mera sol. Puh! Nu hade vi tappat intresset för att stå kvar.

”Vi åker”, sa Ingemar och så blev det. Först gick vi för att prata med våra svenska vänner, som satt i lä bakom en stängd restaurang och solade. På den öppna parkeringsplanen dök det nu upp två käcka och glada tyskor, som var ute och gick stavgång. Vi blev stående länge i glatt samspråk. Här fick jag tips om en bra frissa, som är holländska och bor i Monta Rota.

 

Så här ser det fortfarande ut här och var i skogsområdena

 

Kallas inte det här för regnskog?

Vi åkte nu först tillbaka till Monta Rota, för att se, var frissan hade sin salong och när hon hade öppet. De flesta frisörer har stängt på måndagar, men det visade sig att hon har onsdagsstängt. Nu stod det åter en hel del husbilar på parkeringarna, där poliserna för några dagar sedan hade kört bort oss. Efter det senaste regnet hade det åter bildats en lerig sjö på den ena parkeringen.

Vi for vidare till Altura för att surfa en stund. Solen lyste, så batteriet laddades. Jag hade fullt upp med att ladda in foton och redigera. Bloggen låg avsevärt efter, så det tog min tid, medan Ingemar kollade nyheter. Han försökte även ta reda på, hur vi laddar vårt portugisiska mobila bredband, som är bra, när vi vill kolla post, väder, bank m.m.

Varför inte ta en sväng ner till stranden vid Alagua? Här stod ”norrlänningen”, en äldre man och hans lilla rara fru. De hade inte kommit iväg till Afrika. Ännu ett trevligt svenskt par, boende i en Frankia, kom fram och pratade. Minns jag namnen rätt – Gittan och Ernst? Tack alla fyra för en gemytlig pratstund!

Nu var vi ute på upptäcktsfärd, för att hitta en ny och trevligare plats att stå på, så vi åkte vidare. Praia Verde hade vi aldrig tittat på, så vid avtagsvägen svängde vi av och parkerade på en stor plan parkeringsplats. Här stod en franskregistrerad husbil parkerad. Det är tämligen långt att gå ner till stranden härifrån, men häruppe fanns en stor nybyggd utsiktsplatå. Vilken hänförande utsikt! Man såg långt bort utefter Algarvekusten.

Utefter vägen visade en skylt in mot Praya Lota. Vägen slutade vid en mindre parkeringsplats, där kommunarbetare höll på att städa upp. Vi vände tillbaka och insåg att nu var vi färdiga med utforskningen för idag. Nästa anhalt blev Castro Marim för att tömma och fylla på vid ställplatsen som vanligt. I Manta Rota hade vi träffat en man, som åkte ensam i sin husbil. Han stod nu i Castro Marim och kom fram till Ingemar för att prata en stund. Själv råkade jag i gemytligt samspråk med en akupunktör från Sundsvall, som knackade på, där jag satt. Han kände till Forevers produkter, visste att de var mycket bra och ville gärna ha en broschyr m.m. Han och hans fru hade bott i södra Frankrike nära Andorra under några år, men höll nu på att flytta tillbaka.

Nu var det dags att avsluta dagens utfärd och åka till Praia Adão & Eva, som ligger helt nära Praia Cabeco, som vi åkte ifrån på morgonen. Här hittade vi en plats bredvid ett trivsamt svenskt par, Ulla och Kalle från Saxtorp i Skåne, som har åkt i Portugal under många år. På den andra sidan hade ett yngre par från Österrike parkerat. Det visade sig, att de var från Kitzbühl i Tyrolen. Vi stod länge och pratade och jag njöt av att få höra den betydligt mjukare varianten av tyska. Här var det fridfullt att stå.

Måndag den 25 januari
Det var kallt ute, men så långt man kunde se, var himlen molnfri. Strax efter klockan 07.00 gick vi ut på träbron, som leder över sanddynerna. Ingemar konstaterade snabbt, att det låg en molnbank längst nere vid horisonten, vilket innebar, att det inte skulle bli den där vackra soluppgången, som jag hade talat mig varm för under en längre tid. Han stannade på träbron, medan jag gick en tur på stranden för att eventuellt göra några unika strandfynd. Som jag tidigare konstaterat, finns det inte mycket på den här stranden, men idag hittade jag en mycket vacker skiva pärlemor. Solen rullade så småningom upp ovanför molnbanken och lovade oss en vacker dag. På morgonen idag hade jag försökt att gå i bara foppaskor, men i kylan var det inte alls var bra för mina skadade fötter, vilka blev iskalla och tappade känseln ännu mer. Ingemar stod uppe på träbron med uppfälld huva och huttrade. Vi tyckte båda, att det var skönt att komma in igen. Jag smorde in fötterna med Heat Lotion och drog på ett par varma sockor. Nu smakade det bra med frukost.

Efter en pratstund med våra grannar, åkte vi till Manta Rota, där vi parkerade, för att sedan gå vidare till min tilltänkta frissa. Vilka vackra hus det finns här!

 

Kolla de vackra utomhusduscharna!

En man, som var ute i sin trädgård, förstod att vi sökte något och började prata. Portugiser är verkligen vänliga! Han visade den fortsatta vägen och snart stod vi utanför salongen, där den holländska frissan just avslutade en herrklippning. Jag hade tur och behövde bara vänta 5-6 minuter. En stor hund, som vi först mötte ute på gatan, kom in, gick runt och hälsade. Förmodligen tillhörde den en väninna, som kom in och drack kaffe. Det blev en del prat om flyktingpolitik och polisens agerande vid de stora strandparkeringarna. Frissan förstår inte heller hur polisen tänker. Hon och många med henne anser, att polisen är värre i år än tidigare och håller på med rena trakasserier. Borgmästaren i samhället vill ha husbilarna kvar. Allt finns förberett för en ställplats, vatten, avlopp, el t.o.m. badhus. Men ingenting händer. Klippningen gick fort och blev mycket bra. Nu är jag verkligen kortklippt. Skönt! Klippning och färgning av ögonbryn gick bara på 18€.

Nu åkte vi raka vägen hem, för att komma ut i solen ett tag.  Bellisen blommar på åkrarna. Körsbärs- och mandelträden börjar slå ut alltmer. Det var en klarblå himmel, även om det kom enstaka moln lite senare. Våra grannar satt ute och solade. Vi beslöt oss för att först gå genom skogspartiet bort till Cabeco för att äta något lätt i den lilla restaurangen. På väg passade vi på att växla ett par ord med Annika och Sven-Erik, som satt bakom den stängda restaurangen och solade.

Vid restaurangen fick vi ett bord mitt i solen på terrassen med utsikt över havet. Jag hade aldrig ätit ostron och bestämde mig för ostronsoppa. Ingemar beställde Gazpacho. Oj! Nu stavar jag nog fel, men vad gör det! Min soppa liknade en tjock välling, där det simmade tre ostron, som jag lyckades svälja. Nej, ostron kan jag vara utan! Ingemar var inte förberedd på att hans soppa skulle vara kall, så det blev inte heller någon höjdare. Man kan inte alltid lyckas.

Den senare stunden ute i solen var desto bättre, även om den lite nordliga vinden var kall. Vi satt och spejade efter den vackra härfågeln, som flera hade sett i området, men den lyste med sin frånvaro. En liten pratstund blev det med våra svenska grannar och jag gick senare ut för att få prata med österrikarna.  

Onsdag den 27 januari
Natten och morgonen var åter kalla. Den här vintern har vi inte behövt sätta på värmen många nätter, men i natt gick den igång åtskilliga gånger. På förmiddagen packade våra österrikiska grannar ihop och vi önskade dem lycka till på den fortsatta resan.

Själva åkte vi in till Tavira för att fylla på vårt TMN-kort. Medan Ingemar ordnade med kortet, gick jag till Continente för att köpa färskpressad juice och nybakat bröd. Den egenhändigt torkade temyntan, som vi använder till frukostteet är snart slut, men här hittade jag glädjande nog påfyllning. Ingemar satte sig snällt på en bänk, medan jag gick runt ett tag i C&A.

När vi kom tillbaka till bilen, ringde Ingemar till Tumbo husbilsfirma. Vi har haft en del bekymmer med bodelsbatteriet, som verkar laddas ur ovanligt fort. Verkmästaren menade, att vi skulle kontrollera om vinterpaketet var påslaget via en knapp, som vi aldrig använder på instrumentpanelen. Någon av oss har tydligen kommit åt den. När den kom i rätt läge, laddade batteriet betydligt bättre. Plötsligt knackade det på dörren. Utanför stod Sten från Ramsberg, som med sin fru Lena har lägenhet i Tavira. Han känner lätt igen vår bil, eftersom vi båda är återförsäljare för Forevers Aloe Vera-produkter och vi har dekaler på bilen. Efter allt regnande hade de fått bekymmer med fukt och en del mögel i lägenheten och höll nu på att måla om. Hoppas allt blir lyckat Lena och Sten!

Sten hade berättat, att husbilarnas nya paradis i Tavira är planen utanför den nya saluhallen. Det ville vi ta en titt på. I rabatten vid en rondell blommade tulpaner i olika färger. I en annan rabatt blommade små röda buskrosor. Visst stod det många husbilar centralt utanför saluhallen i Tavira!

Vi fortsatte till vännerna Eila och Ingemar, som fortfarande huserar på camping Rio Formosa i Cabanas utanför Tavira. Här bjöds vi på trevlig samvaro och kaffe med gott kaffebröd ute i solen, för idag var det en solig, men samtidigt lite kylig dag.

 

Eila och jag satt kvar i solen och pratade, medan männen tog en tur runt campingen, där de träffade på ett par nyanlända svenska husbilar. Falco mådde inte riktigt bra idag. Tack för en trevlig stund Eila och Ingemar! Hoppas Falco snart kryar på sig!

Vi vände nu tillbaka för att åka till Castro Marim, innan vi återvände hem. Det märks att våren är på väg. Körsbärs- och mandelträd slår ut mer för varje dag.

 

Körsbärsträd i blom

Däremot såg de stora änglatrumpetträden inte ut att må så bra. Blommorna slokade idag. Sädesärlor och koltrastar är det gott om och ett par storkar gick idag på en åker, där de letade något ätbart. Kohägrarna finns i mångfald och lyser upp ängarna med sin vita skrud.

 

På väg in mot Castro Marim. Borgen till vänster

I Castro Marim blev det idag ett gott samarbete. Här stod bilarna på rad. Medan Ingemar tömde toa och gråvatten samt fyllde på vatten, lagade jag en kycklingsoppa på rester. En svensk man kom fram för en pratstund. Vi körde åt sidan och åt den mustiga soppan tillsammans med färskt bröd från Tavira. Jag satte igång att tvätta upp en del handtvätt. Vi hjälptes åt att skölja och snart låg den rena tvätten i en balja, klar att hängas. Nu blev det åter tömning av gråvatten och påfyllning i vattentanken. Under tiden kokade jag kaffe. Vi körde åter åt sidan, drack vårt kaffe och åkte hem.

Det var för sent att hänga tvätten idag, så vi klädde i stället på oss för att hinna gå en kort strandpromenad, innan det blev mörkt. Solen höll på att gå ner och då mörknar det fort. Vi hann även med en lite pratstund med Annika och Sven-Erik utanför deras husbil. De berättade, att tyskan, som hade fått oss att ge oss av, hade kört bort ytterligare två husbilar, som hade försökt att få parkera bredvid dem. Nu hade två bilar lyckats tränga sig in på samma plats bl.a. en fransman och fransmän brukar inte vara så villiga att prata tyska, så han lär nog stå kvar.

Torsdag den 28 januari
Igår kväll började det åter regna och kraftiga vindbyar puffade på bilen. Regnandet fortsatte några timmar under natten, men så småningom klarnade det upp. Månen, som är på väg mot fullmåne, lyste med sitt bländvita sken och den klara stjärnhimlen syntes åter. Det blev åter en isande kall morgon. Jag kände ingen lust att gå någon morgonpromenad. I natt hade värmen gått igång flera gånger.

Efter frukost spände Ingemar upp en tvättlina i skogen och jag hängde upp tvätten från gårdagen. Syremättad luft och tallbarrsdoft i kläderna. Kan det vara bättre? Nu lyste solen och det blev långsamt varmare, även om nordanvinden var kall. I skogspartiet ovanför sanddynerna löper en mycket välgjord cykel- och vandringsled med hänvisningsskyltar. Här tog vi en promenad till Monte Gordo, där vi stannade till vid en servering utmed strandpromenaden för att dricka en kopp kaffe och äta varsin pasteis de nata.

Dessa portugisiska kakor med äggkräm är förödande goda. Inne i serveringen tog jag ett par kort av ett par tidskrävande konstverk utförda med tändstickor. Korten ska jag skicka till en av våra vänner i Västervik, som har samma hobby.

 

Vi vände för att gå samma vandringsled tillbaka till husbilen. Helt i början av vägen finns ett par duvslag. Duvorna var nu utsläppta och flög svischande med snabba vingslag i en och ibland i två stora flockar runt området. Det var en vacker syn. Av och till fick vi nästan ducka för att inte bli påflugna, när de svepte förbi. Duvorna i den ena klungan hade vackert mörkrosa/röd färg på undersidan av vingarna. Den andra skaran bestod mest gråfärgade duvor i olika nyanser. Ett par var svarta och några enstaka helt vita.

Mannen vid duvslaget närmast vägen berättade, att de färggranna duvorna var hans och att de andra tillhörde hans vän. Jag frågade efter duvungar, men det fanns inga. Vi tackade för uppvisningen och fortsatte vår promenad. På väg kunde vi konstatera att den första vita ginstbusken hade börjat slå ut. Visst är våren på gång!

För ett tag sedan hittade jag en svart kapsel med fyra spröt på stranden, som jag inte visste vad det var. Hittade senare ytterligare ett par liknande, men de fick ligga kvar. I morse kom Annika förbi under sin promenad. Hon hade pratat med en fiskare. Den svarta kapseln är en kokong som innehåller en massa ägg från en rocka. När de är färdigutvecklade, går det hål på kapseln och äggen virvlar ut i havet. Det påminner lite om det runda ägget, som spindelhonan bär på och som innehåller en mängd små spindelbarn.

Jag var rejält trött i kroppen, när vi kom hem och resten av dagen gjorde vi inte mycket annat än att satt i solen, läste, vilade och hade det skönt. Jag hade tinat upp två stora skivor lax, som hade legat i frysen. Stekt lax med stuvad spenat och kokt potatis smakade bra i solen, även om nordanvinden försökte skrämma in oss.

Fredag den 29 januari
I natt fick Ingemar nattarbete. Han såg att en varningslampa började blinka, vilket innebar att gasolen i bägge flaskorna var slut. Det har varit kallt på nätterna en tid, så det har gått åt en del gasol. Vi har även satt på värmen en stund varje kväll och morgon. Nattetid försöker vi hålla en temperatur på +16 grader, som brukar kännas lagom, när man ska sova. I natt var det bara att gå ut och hämta vår tredje flaska i månskenet.

Strax efter klockan 07.00 hade jag klätt på mig en tunnare fleecetröja och en vindtät jacka. Himlen började ljusna och det såg ut att bli en fin soluppgång. Det är en skön känsla att få hälsa den nya dagen välkommen nere vid havet, men idag var det bara +8,1 grader och fortfarande en svag nordanvind. Jag hade behövt en tjockare fleecejacka, mössa och gärna ett par vantar. Att skaldjursfiskarna, som står långt ute i lågvattnet inte fryser, förstår jag inte. Idag var jag för övrigt helt ensam på stranden i väntan på solen, som nog var ute på galej igår, för den steg upp lite väl sent idag. Nåja, den må vara förlåten. Det låg en molnbank vid horisonten även idag.

 

Före soluppgången

När jag kom hem efter en timme, började Ingemar vakna. Jag gjorde i ordning frukost och tände flera ljus för att få upp värmen. Klockan 08.00 kom bagaren tutande. Det är service på fricampingplatserna! Där kommer både bagare, frukt- och gröntförsäljare, bilar som tar emot tvätt, samt en servicebil speciellt avsedd för husbilar. Vilken bra affärsidé!  Från det ena till det andra fungerar utrinningen i vår dusch äntligen tillfredsställande.

Jag hade nog gått upp för tidigt och tog därför en tupplur, medan Ingemar läste. Därefter bröt vi upp och åkte in till Blå Sälen i samhället Hortas före Vila Real för att fylla en gasolflaska, innan vi for vidare till Inter Marche i Vila Real, där jag köpte både kalkon, kött till biff och kalkonpålägg. Vilken köttdisk! Köttet håller mycket hög kvalitet här och är betydligt billigare än hemma. Vid fiskdisken såg jag att man hade krabbor. I tron att de var som krabborna hemma, lyfte jag upp en för att känna, hur tung den var. Den började sprattla oroväckande, så jag släppte snabbt ner den. Inte sjutton vill jag koka krabba! Jag slickade mig om munnen och gick vidare. Färsk ingefära hade jag letat länge efter och här låg den bland grönsakerna. I Inter Marche finns även en mycket bra kryddsortering.

Det bor många romer i det här området och intill parkeringen vid affären hade flera familjer slagit läger.

Del av ett zigenarläger

Detta är också Europa

Ännu en bild från lägret

 

Zigenarläger med hästar i en skogsbacke

Vi hade båda börjat tröttnat lite på Praia Cabeco, där vi legat ett par dagar och beslöt oss för att åka vidare. Första anhalten blev Castro Marim för att göra en del nödvändig service. Ingemar kom med förslag om att vi kanske kunde åka ner till Alagua intill Altura. Så fick det bli. Det fanns gott om plats. Några av svenskarna, som stod här, när vi stannande till för några dagar sedan, stod kvar. Nu väntade biffen på att tas omhand och ganska snart stod maten på bordet.

Lördag den 30 januari
Idag har vi stått stilla i Alagua. Jag vaknade först vid 08.00-tiden, lite väl sent för soluppgången, men solen lyste och jag ville i alla fall ta en strandpromenad på morgonen. Sanden på ovansidan av ”innanhavet” upplevde jag som lös, tjock och mycket jobbig att gå i. Det var fortfarande lågvatten och jag gick ner mot vattenbrynet, där sanden låg metervis uppåt, fuktig och slät. Här var det snett att ta sig fram med en fibromyalgi – smärtande kropp. En ensam skaldjursfiskare stod ute i lågvattnet och en man rastade sin hund långt borta. För övrigt fanns inte en enda människa. Jag gick bort mot stranden vid Manta Rota, men vände där havet skar in mot sanddynerna. Ebb började sakta övergå i flod och det var bara en tidsfråga, innan vattnet skulle strömma uppåt. Då gäller det att vara på rätt sida, annars blir det lång väg tillbaka.

En äggkokong från en rocka

Vacker pärlemor

 

Vackert snäckskal

Efter en timme kom jag tillbaka till husbilen med tämligen trötta ben. Den sista biten kändes det som att pulsa i tjocka snödrivor. Ingemar låg fortfarande och drog sig. Jag gjorde i ordning frukost, men efter att ha ätit la jag mig en stund för att försöka få ordning på min kropp, läsa och sova.

Brödbilen kommer punktligt tutande klockan 09.15 varje morgon. Idag kom även servicebilen för husbilar och mekanikern fick en hel del att göra här på parkeringen under förmiddagen. Vi lyckades också få en liten stund tillsammans med honom för rådgivning beträffande våra batteriproblem.

 

Servicebilen

Här är vi för tillfället 4-5 svenska bilar. En svenska kom in till oss för att köpa en Heat Lotion (Aloe Vera) av oss till sin man. Hoppas att det kommer att lindra smärtorna!

Söndag den 31 januari
Långt före klockan sex på morgonen vaknade vi av högljutt pratande. Den ena personbilen efter den andra rullade in på parkeringen. Jag kikade försiktigt ut och våra aningar besannades. Idag var det fisketävling. Det var drygt +13 grader ute, men himlen var ganska mulen. Vi fortsatte att sova ett par timmar.

Klockan 12.00 var fisketävlingen slut och deltagarna började samlas i fiskeklubbens stuga intill stranden. Man har gedigna fiskeutrustningar. Även åtskilliga kvinnor hade deltagit i tävlingen. Nu passade vi på att ta en strandpromenad österut. Solen lyste från en tämligen molnfri himmel och det var vindstilla. Jag tog av mig jackan och gick i en kortärmad tröja. Ingemar hade en tjock fleecetröja över sin kortärmade tröja. De flesta flanörerna var klädda i vinterkläder. Jag var svettig, när vi kom hem. Var det varmt eller kallt?

Idag väntade en mellanstor kalkon på att bli omhändertagen. Det gick ovanligt fort att stycka den och snart låg den i grytan och puttrade. På eftermiddagen parkerade en ny husbil bredvid vår och ur bilen klev två glada och pratsamma tyskar. Det blev en lång och trevlig pratstund.

Sent på eftermiddagen fick vi lust att gå en promenad igen. Snart kom ett leende par emot oss. Det var Ulla och Kalle, som vi stött på tidigare och som också var ute och gick. Vi fortsatte vår promenad tillsammans. De båda har haft husbil under ca 30 år och har varit åtskilliga gånger i de här trakterna. Under glatt samspråk blev vi guidade runt i för oss okända kvarter. Ett varmt tack till er båda för en mycket givande och trevlig stund!

Måndag den 1 februari
Vi trodde att vi skulle klara natten utan att sätta på värmen. När jag vaknade vid 04.00-tiden var det bara drygt +14 grader inomhus och det kändes lite väl kyligt. Ingemar gick vänligt upp och satte på värmen. Skönt!

Det blev ingen morgonpromenad idag. Jag gillar inte den nordliga vinden och dessutom hade vi kommit överens om att vi skulle åka mot Tavira, för att där ta in några dagar på camping Rio Formosa i Cabanas. Vi behövde ladda batterierna, som inte har fungerat så bra på sistone. Även om man kör sparsamt med en dator, så tar den mycket ström. Vi har försökt begränsa oss till att bara se på ingående post, kolla väder och logga in på banken. För min del tar det längre tid, eftersom jag skriver blogg. Dessutom lägger jag in alla foton och redigerar en del. Alla mina mail ligger obesvarade och massor av kort behöver taggas för att kunna hålla någon form av ordning.

Tvättsäcken började bli väl tung. Jag nekade att ta hand om vittvätten den här gången. Det finns ”lavenderior” som sköter detta mycket bra. Det räcker med all fintvätt, som blir kvar. Jag sorterade in allt i en blå IKEA-kasse. Den tillagade kalkonen hade nu svalnat, och medan Ingemar bytte handdukar och tog bort lakanen ur sängarna, la jag in kalkondelarna i plastburkar och duschade. Inte nu igen! Duschvattnet rann inte ut. Vi beslöt att låta det vara kvar i hopp om att det skulle rinna ut, när vi åkte.

Efter frukost, diskning och dammsugning var vi färdiga att åka. Idag behövde vi inte göra några inköp, utan åkte raka vägen mot Tavia. På en äng nickade röda vallmoblommor god morgon till oss. Körsbärs- och mandelträd hade nu slagit ut ännu flera av sina spröda vit- och rosafärgade blommor. Ute i en olivlund höll en bonde på att harva jorden. Temperaturen steg.

Framme i Cabanas lämnade vi in vår tvättsäck till den vänliga kvinnan i ”lavanderian”. Här var det ordning, rent och snyggt. I morgon eftermiddag kan vi hämta vår tvätt.

På väg ner till campingen mötte vi vännen Ingemar, som var ute på promenad med Falco. Jag gav honom ett långt, tungt paket med orden: ”Om Eila gräddar den här, bjuder vi på kaffebröd.” Jag hade nämligen gjort ett av mina mindre lyckade inköp. I en frysdisk på Lidl hade jag hittat ”Apfelstrudel”. Den såg läckert brungräddad ut på förpackningen. Den var inte alls färdiggräddad. Däremot var den färdig att gräddas och vi har ingen ugn i bilen. Man kan inte lyckas med allt!

Efter att ha checkat in på Rio Formosa, skött en del service och letat upp en lämplig husbilsplats, blev det kaffe och en pratstund hos Eila och Ingemar. Det tog ganska lång tid att grädda ”Apfelstrudeln”, som var en förfinad version gjord på smördeg. Den ursprungliga ”strudeln” görs på vanlig vetedeg, som dras över ett bord, tills den blir mycket tunn.

Ingemar försökte få ordning på utrinningen i duschen, men det visade sig vara omöjligt. Enligt samtal med husbilsfirman i Tumbo ska man kunna komma åt vattenlåset underifrån. Vi får nog fortsätta att ösa ur duschen tills vi kommer till en bilfirma.

Tisdag den 2 februari
Idag blev det en riktig återhämtningsdag för oss här på camping Rio Formosa. Lite småkyligt med svag nordlig vind är det fortfarande.

Jag saknar strandpromenaden, men vi tog en liten tur runt campingen och passade på att hälsa och prata lite med andra svenskar. Ingemar gjorde rent sin cykel, medan jag tog med datorn och gick till restaurangen för att surfa och framför allt skriva en del mail. Ingemar kom efter, när han var färdig. Vi tittade på matsedeln och beslöt oss för att äta portugisisk mat. När två åt lunch, fick man en flaska vin. Det räckte med ett glas. Resten fick vi ta med oss hem.

Medan Ingemar gick till ”lavanderian” för att hämta den rena tvätten, tvättade jag upp en del handtvätt. Han kom tillbaka med två inplastade paket. Allt var tvättat, manglat och struket. T.o.m. strumpor, kalsonger och trosor var strukna. Det var värt varenda krona. Får inte jag sparken som ”husa” efter detta, får jag det aldrig.

Onsdag den 3 februari
Himlen var mulen idag på morgonen och ett stilla regn föll av och till över nejden. Det blev en lugn dag utan större händelser. Jag gick upp till restaurangen för att surfa lite och ta hand om mail ett par timmar, medan Ingemar satt kvar i husbilen och surfade. Pratade med en väninna i Skåne, som talade om, att de var insnöade för tredje gången i vinter och att de hade 2 meter höga drivor. Våra vänner i Västerås, som vanligtvis är duktiga med sina promenader, tycks också ha förlorat lite av geisten i den stränga vintern. En väninna i Örebro talade om snöstorm idag. Brrr!

Till alla våra släktingar och vänner vill jag bara säga, att vi tänker mycket ofta på er. Ni finns både i våra hjärtan och tankar.

Ingemar kollade upp en länk, som vi fått av ett par, Anna och Jan, som bor utanför Moura. Varmt tack till er båda för en mycket användbar länk! Även ett par andra tips, som vi fått av Ulla och Kalle fann vi intressanta. De sistnämnda har åkt i Portugal sedan början av 80-talet, så de har stor erfarenhet. När vi senast var uppe vid den stora konstgjorda sjön, kände jag att fanns mycket mer där att utforska. Vi har planer på att snart undersöka de här områdena mer.

Det blev en hopplockad sallad till lunch idag, men jag lagade ”riktig” mat framåt kvällen. Idag var jag lat och hade ingen lust att promenera mellan regnskurarna. Ingemar och vännen Ingemar begav sig dock ut på en kortare tur. Framåt kvällen var det inte spridda skurar längre, utan ett ihållande regn, som fortsatte fram på småtimmarna.

Torsdag den 4 februari
Mestadels var det idag en mulen himmel, men även lätt uppklarnande och solen tittade fram emellanåt. Det var lite duggregn på morgonen, men vinden var mildare idag. Duggregnet återkom senare på eftermiddagen. Kan det vara vårregnet, som kommer från ovan?

Min nattsömn hade av olika orsaker varit fylld av diverse avbrott och jag kände mig ganska trött på förmiddagen. Försökte ta igen en del av den förlorade sömnen, men det var svårt. Även Ingemar var lite däven idag och tog en och annan tupplur.

Mittemot oss står ett svenskregistrerat ekipage. Det visade sig vara danskar, bosatta i Sverige. Kvinna och jag fick en trivsam pratstund i solskenet.

Jag värmde matrester från gårdagen, som Ingemar och jag satte oss att äta ute i solen. Sol och sol! När maten väl stod på bordet, hade solen försvunnit och det vara bara att dra på varma kläder igen. Helt plötsligt står en leende lite småskäggig man framför oss. Det är Sten från Ramsberg, som lyckas hitta oss överallt. Snart infann sig även hans hustru, Lena. De var tvungna att komma ifrån sin nymålade lägenhet några dagar och behövde dessutom ladda batterierna och hade därför tagit in på campingen.

På eftermiddagen blev vi sittande med datorerna ett bra tag. Jag gick till restaurangen för att kunna sitta lite bättre en stund. På kvällen tittade Eila och Ingemar in en stund för att äta lite småplock och dricka ett glas vin. Nu börjar vi känna oss färdiga med campingen för den här gången och i morgon bryter vi upp för att fara vidare.

Fredag den 5 februari
Idag var det dags för avfärd från camping Rio Formosa. Jag gick upp till tvätthoarna tidigt på morgonen för att tvätta upp det sista, som senare kunde torka på väg. Igår hade jag lagt i ordning ingredienser till en gryta, som jag tänkte laga på morgonen innan vi for. Så blev det inte! När jag kom tillbaka med tvätten, hade Ingemar gjort i ordning det mesta på frukostbordet, samtidigt som han förklarade, att det hade blivit totalstopp i diskhon.

Någon mat gick det alltså inte att laga, utan Ingemar satte igång med att rensa avloppet. Det var bara att plocka ut allt från skåpen, för att komma åt vattenlåset, som verkligen var igenproppat. Han rensade och jag diskade och torkade hyllor. Vill inte berätta hur det såg ut. Tyvärr blev det trots dessa åtgärder tvivelaktigt resultat. Någonstans fanns fortfarande en propp. Vi hade tänkt åka till Mina de São Domingos idag och tiden gick. Sängarna fick bli tillfällig avlastningsplats för diverse bohag. Det var ingen idé att ställa in någonting i skåpen, för ”rörmokaren” skulle fortsätta sitt arbete senare.

Medan Ingemar fyllde på vatten m.m. gick jag in till restaurangen och köpte två portioner mat, eftersom matlagning inte var att tänka på. Vi for raka vägen till Lidl i Vila Real för att proviantera en del inför helgen.

På väg IC 27 åkte vi nu raka vägen norrut med vår navigator inställd på Mina de São Domingos. Vi passerade avtagsvägen till den lilla mysiga staden Azinhal, där vi var för två månader sedan. Idag var det varmt ute och solen lyste över det vackert kuperade landskapet. Temperaturen låg runt +25 grader. Vi passerade den stora dammen, Baragem Odeleite. Vita småblommor, släkt med våra prästkragar,  bildade stora vita mattor på ängar och i olivlundar och i dalarna var mandel- och körsbärsträd i full blom. De sistnämnda var dock lite avslagna efter det senaste regnet. På en äng gick en mängd spräckliga Algarvegetter och betade. I floder och bäckar forsade nu vattnet efter den myckna nederbörden. Häruppe kantas vägen ofta av eukalyptusträd med sina flammiga stammar. Sedan vi var här senast, har man emellertid gallrat och rensat åtskilligt, vilket gör att landskapet är mycket öppnare. De kapade trädens sårytor lyser kopparfärgade.

Snart kom vi fram till den vackra och intressanta staden Mértola med sin storslagna infart, som nästan fick mig att kippa efter andan. Hoppas att korten kommer att ge rättvisa åt landskapet!

Infarten till Mértola

Borgen i Mértola i närbild

Naturbild vid infarten till Mértola

 

Den romerska akvedukten i Mértola

På en plan stod en 10-12 husbilar. Bra att veta till en annan gång, när vi vill utforska staden närmare. Vid infarten var 7-8 poliser sysselsatta med trafikkontroll. Oss var de inte intresserade av. Vi fortsatte och kom snart igenom den lilla idylliska orten Moreanes med sina vackra skifferstensmurar. Här kändes det rofyllt. I ett grönsaksland gick en äldre kvinna i långkjol och med huckle på huvudet och rensade. På en bänk under ett stort träd satt ett par äldre män och pratade. En och annan satt på en stol utanför sitt hus. Det var helgdagsafton. Lite längre fram fick vi stanna till för att släppa fram fåraherdarna med sin betande fårhjord. Ingen brådska här heller.

På telefonstolpar hade storkar byggt sina bon. Visserligen var det inte så många hemma, men det är ju fredagskväll.

Nu var det inte långt kvar till gruvstaden Mina de São Domingos, där man brutit kopparmalm ända tills år 1965. Vid infarten, nära en damm, var det ännu en trafikkontroll. Ingen var heller här intresserad av oss, så vi vinkade och åkte vidare förbi en liten sjö. På en mindre halvö såg vi flera parkerade husbilar och en pil visade in till Praia Fluvial. Här stod redan tre svenska husbilar med dess trevliga ägare, som vi hade träffat på tidigare i Praia Alagua. Vi parkerade mellan några johannesbrödsträd och smultronträd på parkeringsplatsen vid sjön. Smultronen avsmakades per omgående. Ingemar gjorde nu en noggrann rengöring av vattenlåset och hela avloppsledningen och äntligen fungerade avloppet igen.

Mörkret föll. Stjärnhimlen var magnifik och mitt i alltet lyste den sista resten av en måne i nedan. Framför oss låg den spegelblanka sjön, där träden speglade sig i skenet av strandbelysningen.

Lördag  den 6 februari
”Oh, what a wunderful morning!”  Sjön låg spegelblank, fåglarna kvittrade och smultronen lyste röda i solen.

Här klämtade kyrkklockorna varje heltimme. Högtalare sände ut toner, som liknade karnevalsmusik. Vi tog en titt på den välordnade badplatsen, som låg nedanför oss, innan vi vinkade adjö och åkte upp i orten.

Badplatsen i gruvstaden Mina de São Domingos

 

Husbilsplatsen

Mitt i byn finns fina duschar och toaletter med handfat. När gruvdriften var igång, bodde gruvarbetarnas familjer i ett enda fönsterlöst rum i de långa arbetarlängorna. Även om bara en åttondel av befolkningen bor kvar idag och man kanske har moderniserat, är det möjligt att det saknas sanitära anordningar i husen. Det sista är enbart mina egna funderingar.

Huslängorna där arbetarna i gruvorna bodde

Kyrkan mitt i byn

 

Kommunala duschar, toaletter och tvättställ

Nu upptäckte vi att musiken kom från en liten lokal marknad. Mitt i byn stod ett par stora träbänkar uppställda. Här höll man på att slakta ett par grisar. Jag kunde förstås min vana trogen inte låta bli att gå fram och prata några ord på blandspråk. En man skar loss tunna skivor kött, som beströddes med grovsalt och lades i solen för att torka. Ett par ungdomar satt och tog hand om tarmar och inälvor.

 

Här slaktas grisen

Detta hus tillhörde av allt att döma slakten

Kvinna iförd det för kvinnor typiska klänningsförklädet

Sidogata i Mina de São Domingo

Vi åkte vidare mot Moura, där det idag var månadsmarknad. Det var exakt två månader sedan vi var här. Det var varmt ute, men vinden var kylig. Vi kom sent, men hann i alla fall köpa ett par av de goda ostarna samt färska jordgubbar från Huelva. Det visade sig senare, att jordgubbarna nog hade skördats lite för tidigt. De var hårda och blev fort förstörda. Vi åt ett par omgångar och resten kokade jag jordgubbssylt av.

 

Marknad i Moura

 

Våra första jordgubbar för i vinter

Vi fortsatte resan i riktning mot Aldeia da Luz. Vårens första blommor lyste emot oss från vägrenar och ängar. Förutom vita blommorma, som ser ut som miniprästkragar, finns det också mängder av tre sorter gula blommor. Även små blå iris lyste emot oss.

 

Miniiris

Korkeksodlingar, olivlundar och vinodlingar passerades. I vinodlingarna var idag många sysselsatta med att beskära vinrankorna, innan våren kommer på riktigt. Vetefälten, som romarna en gång införde, prunkade frodigt gröna i solen.

Vi kom snart fram till Alquevadammen och det stora konstgjorda sjösystemet Grande Lago.

 

En liten del av Lago Grande

Efter att ha åkt över en lång bro, anlände vi till den lilla nybyggda staden Luz, som bara är 7-8 år gammal. I samband med byggandet av dammen och sjön, var man tvungen att dränka den gamla orten och befolkningen flyttades till den nybyggda staden.

Alldeles intill tjurfäktningsarenan finns en husbilsplats för 4 bilar, men planen är stor, så det får rum flera bilar. Här är det välordnat och man kan tömma både toa och gråvatten. Två separata ledningar finns för rengöringsvatten och dricksvatten. Tur att vi inte kom förra helgen, för då var det tjurfäktning.

 

Tjurfäktningsarenan

Vi tog en liten kortare promenad. Skolbyggnader och sportanläggningar ligger nära arenan. Utmed gatorna ligger långa, nybyggda vitkalkade huslängor med breda inkörsportar mot gårdarna och en ytterdörr mot gatan, där fönstren är försedda med vackert broderade eller virkade gardiner. Allt ger ett tyst och avslaget intryck.

 

En av gatorna i Aldeia da Luz

 

Typiska skorstenar i staden

 

Närbild av en skorsten

Här slår kyrkklockorna varje kvart under dygnets ljusa timmar och vackra toner från klockspel strömmar emot oss. Ibland fattas dock några toner, för att musiken ska bli fullkomlig. Den lilla kyrkan är vackert återuppbyggd ut mot vattnet, där även kyrkogården och museet ligger.

På kvällen var vi åtta husbilar, varav två portugisiska, som skulle övernatta. Här var det öppen utsikt och lugnt. Ett par större hundar kom strövande förbi. De piggnade till avsevärt, när jag matade de med den medhavda kattmaten. Tre flickor i förpubertetsålder kom gående. De tisslade och tasslade ett tag och till slut vågade en av dem sig på ett ”Buenas Tardes”. Jag replikerade snabbt med ännu ett ”Buenas Tardes” och ett fnitter bröt ut. Härligt med djur, barn och ungdomar!

Söndag den 7 februari
Klockan 07.00 vaknade vi till klockspelets toner från kyrkan. Även traktens alla djur började slå upp ögonen, fåglarna kvittrade, svalorna svischade förbi i jakt på morgonmålet, den obligatoriska hundkören började sjunga upp sig i alla stämmor och nejdens tuppar startade en galande konversation. Termometern visade på +12, 1 grader ute och + 12,3 grader inne, inte stor skillnad. Det var dags att sätta på lite värme inomhus. Jag gick ut för att se lite av soluppgången, som trots en del moln målade himlen i rosa toner över det öppna landskapet. Luften var ren och lätt att andas och förutom naturens olika ljud rådde det en underbar stillhet. Små tofslärkor flög kvittrande eller trippade fram för att picka upp ett och annat ätbart. Vi sov vidare till framåt 09.00 tiden.

Temperaturen steg på förmiddagen till ca +18 grader och det var skönt att sitta ute och dricka kaffe. Här kunde alla lugnt sätta ut sina stolar och bord, utan att bli bortkörda. Vi beslöt oss för att ta en långpromenad för att utforska staden närmare.

Jag föreslog, att vi kunde hoppa över lunchen och bara äta en toast i en bar. Det visade sig, att åtminstone en bar var öppen. Här var rent och snyggt och de få manliga gästerna var propra. Toast eller något annat lätt att äta hade man inte. En trevlig man i den yngre medelåldern, som talade bra engelska, hjälpte oss tillrätta. Snart satt vi med varsitt glas av traktens rödvin och ett par smörgåsar med lufttorkad skinka. Han berättade, att det bor ca 300 människor på orten, men att det är stor utflyttning. De äldre dör och de unga flyttar, vilket jag har stor förståelse för. Långt ifrån alla hus – alla bara 6-7 år gamla – är bebodda. Mycket står tomt. Vi beställde in ännu ett par smörgåsar. En av männen i baren bjöd ett andra glas vin och ägarinnan av baren bjöd oss på uppskuren, mycket god korv och brödbitar av traktens bröd. Vi blev samtalsämnet ett tag. Den engelsktalande mannen kom och sa adjö, innan jag hann föreviga honom på ett foto.

 

Besök i baren. Den andre mannen från höger bjöd oss på traktens vin

 

Vi fortsatte vår promenad neråt kyrkan, som tyvärr var stängd.

Museet var däremot öppet och var väl värt ett besök. Vi vandrade runt ganska länge för att se utställningar om den gamla byn och dess levnadssätt och blev sittande länge framför ett par mycket bra videoinspelningar, den ena om dammen Barragem Alqueva och den stora konstgjorda sjön Grande Lago. Den andra videoinspelningen handlade om den dramatiska flyttningen av orten Luz och dess konsekvenser för befolkningen. Man har försökt bygga upp den nya byn så identiskt lik den gamla som möjligt med kyrka, tvättanläggning m.m., men vad hjälper det? Minnena, upplevelserna sitter kvar i den gamla byn. Det måste vara fruktansvärt svårt för den äldre befolkningen, som bott hela sitt liv på orten att se sitt hus, sin by dränkas av vatten.

 

Foto av en bild på den gamla staden

 

Bikupor av korkekens bark

 

Blomning utanför museet

Vi fortsatte vår promenad. Gatorna var öde. Här kunde man gå mitt i gatan utan att riskera att bli påkörd.

 

Vy från staden

 

Stadsbild

 

Ännu en vy från staden

Det blev en sen middag idag, men vad gjorde det. Vi hade haft en upplevelserik dag. I natt var vi sex husbilar på ställpatsen.

Måndag den 8 februari
I natt hade det varit betydligt varmare och vi hade nästan +18 grader inne på morgonen. Även om vi inte var vid havet, kände jag för en morgonpromenad, klädde på mig och gick tyst ut för att inte väcka Ingemar. Utanför på stenläggningen trippade några tofslärkor omkring. För övrigt var det öde. Jag gick sakta förbi böndernas förvaringsutrymmen för traktorer och andra jordbruksredskap. Långt nere på gatan låg en vitkalkad större byggnad. Det visade sig vara den nyuppförda gemensamma tvättinrättningen. Ingen hade använt den.

 

Tvättinrättningen

Dagen var vacker med växlande molnighet. Vi tog det lugnt på morgonen, men packade så småningom för att bege oss till den närbelägna medeltida borgstaden Monsaraz. Det var bara 2-3 mil att åka och vägen var vacker. Snart låg den mäktiga borgen framför oss högt belägen på en höjd.

 

Borgstaden Monsaraz

På en sluttning vid sidan om vägen gick en kvinna och vallade en hjord getter, som gärna ville ge sig ut på vägen. Bjällrornas klirrande ljud ekade långt.

På väg upp träffade vi på en annan husbil. Det var det holländska paret, som vi träffade första kvällen i Luz. De hade under natten stått på en parkeringsplats ovanför en av de många murarna och var nu på väg därifrån. Vi åkte upp och parkerade mellan tjocka häckar av väldoftande rosmarin. På en mur längre upp satt ett par män och pratade. Detta var tydligen ljugarbänken i Monsaraz. Vilken otrolig utsikt över nejden man hade härifrån!

Utanför bilen hoppade ett par mindre fåglar omkring, som liknade bofinkar med tofsar på huvudet. Var är det för fåglar? Jag vet inte. Hoppas att Börje i Stavahagen eller vår vän Håkan i Västerås läser detta. De brukar känna till åtskilliga fåglar. Jag var ganska trött, när vi kom fram, så jag la mig att läsa, medan Ingemar travade vidare upp till den gamla staden.

Värmen steg till +28 grader på solsidan, men vinden var sval. Senare på eftermiddagen gick vi en gemensam promenad upp till den gamla staden, som idag fungerar mer eller mindre som ett stort museum. Här fanns också en mindre tjurfäktningsarena. Gatorna var tämligen knaggliga att ta sig fram på. Inget för nutidens stilettklackar! Nej, här vill jag inte bo. Det gav en dyster känsla, men utsikten var helt fantastisk.

Igår var det hundar, som fick mat. Idag var den en svart katt, som letade sig fram till oss. Hon var tydligen helt uthungrad, för hon åt flera portioner kattfoder, innan hon la sig att sova under bilen. Vi föredrog att sova inomhus och häruppe blev nattsömnen lugn i den friska luften.

Tisdag den 9 februari
Här uppe på höjden vid den gamla borgstaden Monsaraz var det bara +10 grader tidigt på morgonen. Inne hade vi värmen inställd på + 14 grader. Värmen hade gått på flera gånger under natten. Bortsett från en grå molnridå längst nere vid horisonten, där soluppgången förväntades, var himlen blå. Snart tätnade emellertid molnen och himlen färgades i en trist grå kulör. Vi beundrade den unikt storslagna utsikten än en gång och konstaterade att den här borgen, som numera är mer eller mindre ett museum, en gång var en enastående försvarsanläggning. Det är inte svårt att föreställa sig krigshärarna, som kom framstormande långt i fjärran. Vi hörde, att två dagar före jordbävningen på Haiti, hade man haft ett skalv här på 6,0. En restaurang hade delvis blivit förstörd, enligt vad som sades.

Efter att ha gett den lilla katten, som hade sovit under husbilen, en rejäl portion mat och luktat en sista gång på de täta rosmarinhäckarna, startade vi den fortsatta resan mot Evora. Vi passerade Reguengos de Monsaraz på vår väg. Även idag höll man överallt på med vingårdsarbete. När vi kom fram till Evora, var det marknad, en otroligt stor marknad. Det skulle finnas ett par husbilsplatser i staden och det hade varit roligt att såväl gå på marknaden som att bese staden, som är fylld av sevärdheter. Evora får vi nog bese vid ett annat tillfälle. Det gick inte att hitta en enda parkeringsplats inom flera kilometers avstånd, utan vi åkte vidare.

På väg ut från Evora

Vi hade ännu ett projekt på önskelistan. Runt Evora finns ett otal forntidslämningar och idag skulle det letas grottor, gravkammare, dös m.m. Det var nog mest jag, som ville vandra i våra förfäders spår. Tro bara inte att dessa forntidsminnen finns utefter de större vägarna!  Utanför Valverde åkte vi fram till lantbruksuniversitetet – Portugals motsvarighet till Kvinnersta utanför Örebro. Här var det lerigt. Husbilen plöjde fram på den stora leriga planen mellan svinstior och byggnader för jordbruksredskap. Härifrån förde en om möjligt ännu lerigare och smalare väg mot Portugals största dös, beläget i Zambujeiro. Vi övervägde att fortsätta till fots, men insåg att det var alltför lerigt. Där vandringlederna startar i Valverde, stannade vi till för att dricka kaffe. Det här området vore verkligen intressant att vandra i, om marken vore mer upptorkad.

Vi fortsatte nu att åka en smal väg, där man lyckligtvis hade varit förutseende och gjort ett flertal mötesplatser, annars hade det varit kritiskt. Ett av marmorbrotten i området passerades och därefter en stor eukalyptusskog, innan vi kom ut på rena landsbygden. Här var det stora vidder och böljande slätter med betande kor, får med små lamm och getter. Vilken tillgång till näringsrikt bete djuren har! Vi tog det lugnt och vid ett tillfälle var vi tvungna att köra av, för att släppa fram en sopbil. Nu kom vi in på en om möjligt ännu smalare och knaggligare väg, en asfaltväg, som oräkneliga gånger var lappad för hand.

Utanför den lilla byn São Brissos kom vi fram till ett döskapell. Det var ingången till en gammal gravkammare, som man på 1700-talet hade byggt på med ett kapell.

 

Döskapellet i São Brissos

Vi fortsatte vår färd och passerade ett fält fyllt av små gula lupiner. Snart kom vi fram till Santiago do Escoural. Skyltar visade mot Grutas do Escoural, 15000 – 20000 år gamla grottor med målningar. Det var bara ett fel. Allt var stängt för ombyggnad, men det såg ut att bli bra, när det blir färdigt.

Nu hade vi tappat lite av lusten att leta forntidsminnen och åkte mot Alcacovas. Byborna vinkade, när vi for förbi och jag satt och beundrade alla trädgårdar, som var fyllda av grönsaker. Tänk att kunna odla grönsaker året runt! I Alcacovas stannade vi till vid en bar för att äta lite mat. Här höll det på att gå riktigt illa. Vi satte oss vid ett bord i den inplastade uteserveringen. Ingemar for baklänges i stengolvet. De bakre stolsbenen hade hamnat en liten nivå lägre på golvet. Tur nog gick allt bra och vi kunde njuta av vår piripirikyckling.

Vårt mål idag Porto Cova via Sines. Nu fortsatte vi på ännu en smal väg. I skogarna blommade den skarpt gula ginsten, men även en mångfald av såväl den runda ljusgula mimosan, som den mer avlånga sorten. Det var vackert, mycket vackert.

 

Vårblommor på väg

Det verkade, som om vi hade kommit ut i rena obygden. När man åker i Norrland, känns det ibland som om skogarna inte har något slut. Här hade vi hamnat i korkekarnas land och här fanns inga större vägar. Igår natt drömde jag om ett stort vattendrag och i drömmen höll man på att dra upp en ko, inget att undra över med tanke på alla kor och allt överflöd av vatten som vi sett den senaste tiden. I natt kommer jag säkert att drömma om korkekar.

Från alla dammar har man byggt långa cementerade vattenkanaler, för att från dem kunna bevattna grödorna under den torra årstiden. När man åker de mindre vägarna, ser man en hel del av detta. Den här regniga vintern har man säkert fått mer än nog av vatten och på många platser är åkrar mer eller mindre vattendränkta. Intill ett sjösystem, som vi passerade för ett par dagar sedan, stod mängder av olivträd och t o m hela olivlundar i vatten och på en del träd syntes bara den övre delen av trädkronan.

Det var en riktig rundtur vi gjorde under den senare delen av eftermiddagen. Vi lyckades hamna ända borta i Vale de Guiso, men kom senare ut på en större väg. Här låg även en bensinmack, där Ingemar gick in för att köpa en bättre karta över Alentejo, där även en del av de mindre vägarna är utmärkta. Vi åkte nu N120 mot Sines och kom senare fram till målet för dagen, Porto Covo.

 

Några havsbilder från Porto Covo

 

På ön lär pirater ha huserat tidigare

Här kom ett par vinkande emot oss. Det var våra österrikiska husbilsgrannar från Praia Adão och Eva, som redan stod parkerade. Det var mycket vackert på klipphyllorna ut mot havet och vegetationen är säkert färgrik, när det börjar blomma, men än håller sig växterna avvaktande, för det blåste både hårt och kallt härute.

Onsdag den 10 februari
Det regnade intensivt tidigt på morgonen, men lättade lite så småningom. Blåsten hade tillfälligt avtagit. Vackrast var havet igår med bränningar mot de svarta ogästvänliga klipporna. Vädret inspirerade inte till några längre promenader och vi beslöt oss för att åka vidare mot det närbelägna Vila Nova de Milfontes.

Ute på åkrarna hade fåglarna fest. Både sjöfåglar, kohägrar och storkar försåg sig från naturens skafferi. När vi anlände till Vila Nova de Milfontes, stod redan några husbilar parkerade, dock ingen svensk. Vi åkte först ut på udden för att beundra utsikten. En skrotfigur i rondellen intill marinpolisens hus välkomnade gästerna med höjda armar. Fina badstränder brer ut sig här vid floden Rio Miros utflöde i Atlanten.

Torsdag den 11 februari
Det var en solig morgon med molnbankar längst ute vid havet. Det var + 16,5 grader, men tack vare den lite kyliga vinden kändes det kallare.

 

Rio Miros utlopp i Atlanten

Vi beslöt oss för att åka vidare söderut. En frodig grönska med många mimosaträd kantade vägen. Ute på en äng gick ett flertal storkar och åt.

Vid Almograve svängde vi av för att åka kustvägen i riktning mot Zambojeira do Mar. Vi svängde ner mot Cabo Sardão, där ett fyrhus ligger ut mot havet. Marken är klädd med en vegetation, som jag skulle vilja se i blom. Tyvärr är det med tanke på den blåsiga och regniga väderleken för tidigt.

Medan jag studerade växtligheten, gick Ingemar ut mot klippkanten. Snart stod han och vinkade, att jag skulle komma. Därute på de kargaste klipporna häckade många fåglar, bl. a två storkpar. Tyvärr är vi dåliga kännare av fåglar. Högt uppe på den mest otillgängliga klippan låg en stor vit fågelhona och ruvade i ett robust byggt näste, helt oberörd av den hårda, kalla vinden. Ingemar hade tagit med kikaren, så vi kunde se närmare på fåglarna. Vilken underbar syn!

 

Två häckande storkpar och
flera andra häckande fåglar på den högra klippan

 

Närbild av ett storkpar

 

Den häckande okända honan

 

Den ruvande honan i närbild

Huttrande gick vi tillbaka till bilen för att åka vidare. Ett flertal tofsvipor trippade omkring på en äng i sökandet efter lämplig föda. Vattnet sjunker inte undan på många håll, utan åkrar ser ofta ut som våtmarker, samtidigt som markvegetationen på andra ställen är mycket tät och friskt grön. Giftbesprutning förekommer en hel del.

Vi anlände så småningom till Zambojeira do Mar, där vägen ringlade ner genom den vackert belägna byn. Långt nere på en parkeringsplats stod ett par och vinkade åt oss. Det var holländarna, bosatta i Frankrike, som vi träffat på tidigare vid ett par tillfällen. De hade övernattat på parkeringen, men tänkte nu åka upp på höjden för att ställa sig där. Vi följde med, men insåg att det var väl lerigt däruppe. Visserligen var utsikten enastående fin, men om det skull börja regna och blåsa, kunde det bli svårt att ta sig därifrån. Vädret har på sistone varit mycket ostadigt, så vi beslöt oss för att åka vidare mot Sagres.

Nu var vi ute på en mindre väg på landet igen. Här odlar man stora fält med solrosor, men nu stod bara resterna av de kraftiga stjälkarna kvar. Vägen, som blev rena traktorvägen, förde oss emellertid till Praia do Carvalhal, som såg ut som en blå lagun. Vi stannade till för att få lite mat och dryck, innan vi åkte vidare. Blommande rödklint lyste överraskande mot oss. Vita kallor och röda liljeliknande blommor fanns också på ett par platser.

 

Här lagras korkbarken

I Vila do Bispo stannade vi till för att handla lite på Lidl, som alltid har husbilsvänliga parkeringar. Dessutom går det fort och lätt att handla basvaror. Sagres låg nu helt nära och vi åkte ut på klippan för att parkera bland de övriga husbilarna. Även här var det lerigt efter alla regnskurar den senaste tiden. På kvällen gick vi upp till ”vår bar” för att dricka varsitt stort glas färskpressad juice och surfa ett tag. Här kan man koppla upp sig med egen dator.

Fredag den 12 februari
Brrrr!!! Sent igår kväll började det regna – igen! Dessutom blåste det. Att stå i Sagres, när det blåser är inte speciellt roligt. Regnandet fortsatte på morgonen. Allt utanför bilen hade som vanligt förvandlats till en gul lervälling. Blåsten tilltog och bilen svajade i kastbyarna. Jag frågade Ingemar, som är gammal seglare, om han trivdes nu. Han hade ju både vind och vatten, tyckte jag. Han gav mig ett bistert ögonkast. Jag försvann in i duschen. Avloppet i duschen fungerar fortfarande inte. Det var bara att ösa ur vattnet, men man vänjer sig. Jag satte på mig en lite nopprig, men varm mysdress, förberedde mig på en lite svajig men skön hemmadag och plockade fram datorn för att skriva lite. Batteriet hade jag laddat, när vi var på baren igår kväll.

När Ingemar, som är jordnära, kom ut ur duschen, föreslog han, att vi skulle åka till det närbelägna Lagos för att ta in på en camping. Vad då? Camping? Vad skulle vi dit att göra? Jag som hade lyckats tjata mig till att få komma tillbaka till Sagres, för att få se cistrosorna blomma ute vid udden. Bilen gungade och vinden svepte kall in genom ventilationsintagen. När jag tittade ut genom fönstrets regnridå, kunde t.o.m. jag inse, att kustvegetationens blommande mångfald inte hade för avsikt att exponera sig än på ett tag, åtminstone inte förrän solen började värma klipporna. Visst, detta med camping var kanske en bra idé, speciellt som vi just nu måste vara lite snåla med gasolen.

Vi åkte mot Lagos, där vi först tittade in på den välordnade Camping Turiscampo, som tyvärr ligger en bit utanför staden. Vi hade inte för avsikt att ligga en längre tid på en camping, utan ville bara komma i lä och dessutom kunna koppla upp oss på el, så vi rullade vidare in mot staden, där vi tog in på den enklare men samtidigt mer centralt belägna camping Parque de Campismo da Trindade.

Det var bra, att vi hade tagit in på campingen, där vi stod tryggt i lä. Blåsten tilltog under dagen och regnet öste ner. Långt ovanför husbilarna svajade trädkronorna ordentligt. Den 12 – 14 februari är det karneval överallt. Här är den inställd p g a det dåliga vädret och det är den säkert på andra platser också.

Lördag den 13 februari
Väderprognosen stämde och solen lyste från en helt blå himmel. Jag hade tänkt tvätta upp lite handtvätt, men avstod, när jag insåg, att man var tvungen att bära varmvatten från duscharna. Vi beslöt oss för att ta en titt på staden och därefter åka vidare till Alvor, där vi varit flera gånger tidigare. Strax efter 11.30 gick Ingemar till receptionen för att hämta vårt campingkort, som fanns där. Receptionen skulle vara stängd kl. 13.00 – 13.30. Kvinnan i receptionen hade gått därifrån ca 1½ timme tidigare. Vi tog en kortare promenad och Ingemar passade på att få håret klippt. Ännu hade ingen receptionist kommit tillbaka. En manlig portier hade hand om bevakningen, men han var inte insatt i var kvinnan förvarade legitimationskorten. När klockan var drygt 13.00 förbarmade han sig och gjorde ett försök att hitta kortet.

Det lyckades och vi kunde äntligen lämna campingen. In i den gamla stadsdelen får man inte åka husbil. En bit före den gamla stadsmuren i Lagos finns en stor kostnadsfri parkering och där hittade vi en bra plats, varefter vi promenerade genom den vackra parken, som är belägen på en sluttning. Här finns ett flertal bänkar i en stor pergola och man har planterat allehanda frukt- och rosépepparträd. På ett snyggt plakat uppmanar man hundägarna att hålla reda på sina älsklingar och här finns även gratis hundbajspåsar.

Vi tog en promenad fram till Henrik Sjöfararens torg, där platsen för Europas första slavmarknad låg. Ingemar hotade med att försöka sälja mig, men jag påpekade snabbt, att han inte skulle få mycket för mig, när de upptäckte alla mina skavanker.

 

Huset är byggt på grunden av den gamla slavmarknaden

Lagos är tydligen en populär turiststad, även den här årstiden. Mycket folk var i rörelse och de gamla gatorna är kantade med restauranger och mindre butiker. Vi satte oss ner i solen och åt en varm baguette, innan vi återvände till husbilen för att fara till Alvor.

När vi anlände till Alvor, konstaterade vi att husbilarna har hittat en för oss ny plats att övernatta på, nämligen den stora parkeringsplatsen framför fiskarnas byggnader. Vi for vidare ned till stranden, där vi ställde oss vid de vackert ordnade parkeringsplatserna, som är åtskiljda av lågväxande palmer och neriumbuskar. Både här och längre ner mot stranden stod flera husbilar. Solen stod fortfarande högt på himlen, så vi kunde både dricka kaffe ute och sola en stund, innan vi tog en strandpromenad.

Söndag den 14 februari
Under den gångna natten regnade det igen, men tidigt på morgonen var det uppehåll, så jag passade på att ta en morgonpromenad på stranden iförd vindtät jacka men uppfälld kapuschong. Blåsten var kall och regnmolnen hopades åter oroväckande, så det blev en ganska kort promenad. Längre fram på förmiddagen gick Ingemar in till staden för att köpa bröd.

Strax efter lunch fick vi se en man, som gick med en käpp och petade vid palmerna. Han plockade ibland upp något och stoppade detta mystiska i en plastpåse. Jag kunde inte styra min nyfikenhet, utan gick ut för att se vad han gjorde. Han plockade upp en rund tingest, som låg i något dunliknande. Det var en stor snigel med hus. Jag försökte tilltala honom på ett slags blandspråk och han berättade då, att han talade franska, varvid han med en elegant fransk gest förklarade att detta var en delikatess, som skulle kokas med vin och vitlök. Dessa små djur har alltså sina bon i skrevorna efter avklippta palmblad. Livet med alla dess hemligheter är spännande. Åter hade vi lärt oss något nytt.

 

Den snigelplockande mannen

Idag skulle ett flertal karnevalståg gå av stapeln. Undrar just hur det gick i ovädret. Förra året var vi i Loule tillsammans med ett par husbilsvänner. Då var det rena sommarvärmen. På eftermiddagen började det åter regna och blåsa. Framåt kvällen övergick det till storm och ett ösregn, som med tilltagande styrka fortsatte hela natten. Vi satt ganska länge och la patiens. Ingemar somnade, men jag låg och läste och hade svårt att sova i ovädret. Palmerna svängde febrilt i den hårda vinden och några palmblad bröts t o m av.

Måndag den 15 februari
Stormen hade bedarrat och regnet tagit paus på morgonen. Morgonpromenaden blev skön för min del. Idag svepte ljumma vindar fram över stranden. Lågvattnet sköljde mjukt in över den släta finkorniga sanden, där inte en enda snäcka syntes till. Nattens skyfall och hårda vindar hade drivit upp sanden i en hög balk långt uppe på stranden.

Under tiden som jag hade tagit morgonpromenaden, hade Ingemar tömt toan och börjat förbereda frukosten. Små tofslärkor trippade fram i gruset utanför bilen. Idag saknades småfåglarnas underbara sång, som hade fyllt luften igår. När vi igår satt ute och drack kaffe, satt en liten fågel av för oss okänd sort i neriumbusken bakom oss och fyllde luften med ljuvliga drillar. Den hade några knallgula vingpennor, svart huvud med röda markeringar vid ögonen.

På förmiddagen började regnet åter ge sig tillkänna. Idag var det dags att fylla på gasol i den tyska flaskan. Vi åkte motorvägen i riktning mot Loule till Boliqueme. Ingemar konstaterade, att det är dyrare att fylla en flaska här än i Vila Real. Utmed vägen fanns såväl apelsiner som flickor till salu. Vi köpte en säck apelsiner.

Jag hade önskat, att vi skulle åka ner till en av stränderna nära Faro. Det visade sig inte vara så lätt. Vi åkte genom Almacil och kryssade sedan fram i rena golfparadiset i trakten mellan Quarteira och Monte Negro. Regnet ökade i styrka och snart syntes inte en enda människa. Vi gav upp vårt sökande efter en strand och åkte raka vägen till Camping Rio Formosa utanför Tavira , där Ingemar gick in för att hämta sina kvarglömda promenadskor. Därefter körde vi vidare till den stora parkeringen vid Alagua. Här fanns redan några husbilsägare, som vi träffat på flera gånger tidigare.

Under dagens färd kunde vi konstatera att det är översvämningar på ett otal ställen. Floderna har på många håll svämmat över sina bräddar och mer regn väntas de närmaste dagarna. Mycket är en brun lervälling.

Tisdag den 16 februari
Idag hade det utlovats sol. Det blev en blandning av sol, regn och blåst, mest de två sistnämnda. När vi var färdiga att ta en strandpromenad på morgonen, regnade det och vi avstod. Genomblöta och sandiga kläder i husbilen kan vi vara utan. Själv kände jag mig som ett åskmoln, för jag avskyr dessa kastvindar med skyfall, som gör att kroppen mår så dåligt. Bäst att låta åskvädret inom mig gå över.

Idag var det den sista dagen på årets karneval. Tyvärr hade man det här året urdåligt väder på de flesta håll. Enligt rapport från några svenskar, som trotsade vädrets makter och åkte till Loule, var det kallt, även om de värsta skurarna hade tillfälligt uppehåll under själva karnevalståget. De stackars kroppsmålade flickorna frös nog ordentligt i år. Här i Altura gick stadens karnevalståg av stapeln på eftermiddagen. Vädrets makter hade tydligen blidkats, för regnet kom först, när firandet var över.

Karneval i Alagoa

Onsdag den 17 februari
Solen fick äntligen en chans att titta fram idag och de flesta molnen höll sig på avstånd. Bortsett från ett par mindre skurar, blev det en vacker dag. Efter att ha pratat ett tag med ett par svenskar, som vi stött på av och till åkte vi upp till centrum i Altura för att surfa lite. Dels finns det fri Internetuppkoppling här och dessutom laddar bilbatterierna bra, när solen lyser.

Vårt kylskåp var i det närmaste helt tomt och behövde fyllas på. Vi åkte till närbelägna Vila Real. Jag hade sett på TV-reklam, att Pingo Doce skulle sälja olivbröd. Dessutom ville jag få tag på den färskpressade goda juicen. Det fanns varken olivbröd eller juice, men däremot goda, smaksatta smörgåskex. Lidl blev nästa anhalt, med sin parkering, där det är lätt för husbilar att ta få plats. Här fick jag tag på de basvaror vi behövde, bortsett från röd paprika och ströbröd, som bara fanns i 1-kilosförpackning. Det fick bli en tur även till Inter Marche. Här fanns det bara två fula röda paprikor kvar och ströbrödet var slut. Däremot köpte jag en nybakad, god painriche, som vi senare åt med den goda osten från Serpa, som vi köpt på marknaden i Moura.

Vi kunde konstatera, att zigenarnas läger utanför affären hade utvidgats med ytterligare ett par tält. Vid ett par lägereldar lagades mat och utanför tälten betade nu både hästar och en mula.

Vi for vidare till närbelägna Castro Marim för att tömma gråvatten och toa. Vid ställplatsen var det fullt med husbilar, men på det närbelägna torget lyckades vi hitta en plats. Det var första gången vi övernattade här.

Torsdag den 18 februari
Natten var lugn på det stora torget i Castro Marim. Tidigt på morgonen började sopbilarna åka runt för att städa gatorna. Nu var det slut på nattfriden. Vi hade tänkt ta en tur till Punta Umbria, men himlen var åter jämngrå, vilket tydde på att det snart skulle bli regn igen, så vi kom överens om att skjuta på utflykten. Visserligen hade meteorologerna gaddat ihop sig och förutspått regn idag, men är man optimist, så är man och ingen av oss hade inte dansat någon regndans. Vi åt frukost i lugn och ro och duschade.

Plötsligt knackade det på dörren. Nej! Inte nu igen! Utanför bilen stod tre vänliga poliser och förklarade på lite knackig engelska, att vi var tvungna att flytta bilen. Nåja, inte bara vi utan alla, som stod parkerade på torget. Det skulle bli cykeltävling. Cykeltävling! Om de hade sagt simtävling, skulle jag ha haft förståelse för tvångsförflyttningen. Ute strömmade nämligen regnet åter ner från den grafitgrå himlen. Regnvattnet rann i strida strömmar utefter gatorna och de bruna vattenpölarna växte snabbt i storlek. Har de aldrig hört talas om risk för vattenplaning i detta land?  Det gäller även cyklister, så det så!

Vi flyttade bilen till en parkeringsplats utefter en av de större gatorna, där vi drack förmiddagskaffe i väntan på att regnet eventuellt också skulle ta en välbehövlig paus. Sopbilarna fortsatte att sopa regnvatten utefter trottoarkanterna. Snart parkerade flera andra husbilar bakom oss. Här satt vi och gick igenom vårt portugisiska ordförråd och studerade stadslivet. Några modiga lärare kom travande med mindre skolbarn, alla iförda regnkläder och försedda med färgglada paraplyer. Undrar just, om de hade friidrottsdag idag?

När regnet avtog en stund, kom Ingemar med en ny idé. Tänk om vi skulle åka över till Ayamonte! Där har vi aldrig varit och Ayamonte ligger bara 2-3 mil från Castro Marim och är beläget på den spanska sidan mittemot Vila Real. Vi åkte över bron, som utgör gränsen mellan Portugal och Spanien. Jag jublade, när vi åkte förbi ett inköpscentrum. De hade rea. Det är något underligt med män. Ibland är de totalt döva. Hur mycket jag än hojtade, att jag skulle vilja gå in i varuhuset, körde Ingemar med oberörd min vidare. Han åkte målmedvetet och bromsade snart in vid en Repsolmack. Nu förstod jag plötsligt avsikten med utflykten. Jag hade blivit totallurad. Det var inte Ayamonte, som var intressant, utan en mack, där man eventuellt kunde byta den tomma spanska gasolflaskan mot en fylld dylik. Suck! Att jag fortfarande efter ett långt liv ska vara så blåögd!

Jag fick emellertid plåster på såren, för vi befann oss nu inte långt från Isla Christina. Där finns en strand och på stränder kan man promenera. Vi åkte ner till fricampingen på den stora parkeringen vid stranden. När regnet hade övergått i ett duggande, gick vi ut för att ta en välbehövlig strandpromenad. Vi hann inte gå långt, förrän regnet tilltog. Ingemar förbarmade sig och hämtade våra paraplyn. Regnstormarna hade nog gått hårt fram även här. Det mesta av snäckorna, som hade drivit i land, låg mer eller mindre krossade, eller hade av vind och vatten packats in i en hård sandvall. Ett långt bälte ganska långt upp på stranden var svart. Var det eventuellt rester av någon oljebekämpning? Vi vet inte. Vi fick i alla fall en strandpromenad, även om regnet mot slutet öste ner. I min medhavda plastpåse fanns några små pärlemorskimrande underverk till snäckskal. Vad gjorde det, att vi var ganska våta, när vi kom hem? Skorna gjorde jag rent och kläderna torkar. Den stekta laxen med potatis och spenat smakade gott.

Det var nu eftermiddag och vi tyckte inte att vi hade någon anledning att åka tillbaka idag, utan beslöt oss för att övernatta. Vi var nu fyra husbilar samt en mindre skåpbil, som stod på parkeringen.

Fredag den 19 februari
Natten förflöt lugnt och för ovanlighetens skull utan en enda regndroppe. På den stora parkeringsplanen, där regnvattnet till viss del sakta började sjunka undan, stod nu sex husbilar. Att en del träd och buskar står i ständiga fotbad, börjar man vänja sig vid. Några få mycket vackra blåskator hoppade omkring på den fuktiga marken. Ingemar försvann in i litteraturens värld, som för närvarande består av Terence Strongs bok ”Sons of Heaven”, medan jag tog en promenad utefter stranden. Även om det var uppehållsväder, var vinden fortfarande lite kylig.

När vi var klara med morgonbestyren, körde vi sakta österut mot Punta Umbria. Solen hade nu lyckats besegra molninvasionen och lät sina strålar värma oss alla. Även här är åkermark och åtskilliga odlingar mer eller mindre vattendränkta. Ibland får jag en vision av Borneos regnskogar. För ett par dagar åkte vi förbi en lastbrygga. Lastområdet nedanför var nu en stor vattenbassäng. Där hade en mindre lastbil blivit stående med 2/3 delar av hjulen i vätan.

Floden Rio Piedras utlopp i Atlanten hindrade den fortsatta rutten utmed kusten, så vi körde en liten omväg norrut, passerade en bro och kunde därefter åter åka söderut mot kusten. Här kom vi fram till El Rompido och vad fanns där om inte en Repsolmack! Mestadels har dessa mackar bara butangas, men här kunde man faktiskt byta en propanflaska. Propangasen är mycket billigare här i Spanien än i Portugal. Lyckan var fullkomlig. Jag gick in för att betala, men måste medge, att det blir billigare, när Ingemar sköter detta. Jag kom ut med två långa baguetter.

Vi fortsatte nu att åka den mycket vackra kustvägen mot Punta Umbria. I naturparken finns gott om både promenad- och cykelvägar. Här ligger underbara sandstränder utefter hela vägen och det är lätt att parkera, om man har lust att gå ner på en strand ett tag.

Stranden vid Punta Umbria

Vi var nu i Huelvaområdet, jordgubbsodlingarnas största hemvist i Spanien. De flesta jordgubbodlingarna ligger i kraftiga plasttunnlar, där plantorna sitter på höga jordvallar. Här såg det ganska torrt ut och åtskilliga jordgubbsplockare var fullt sysselsatta med att skörda de mognande bären.

Vi blev lite förvånade, när vi insåg, att Punta Umbria är ett mycket utbyggt samhälle med både lyxvillor och hotell. Långt ute på udden ser man bort till oljeraffinaderierna, som ligger på Isla Saltes mittemot Punta Umbria. Tankbåtarna går emellertid in i kanalen vid Mazagon på andra sidan ön. Vi promenerade runt ett bra tag på piren och stranden, där jag passade på att samla några nya snäckor. Plockade även vit ginst, som har blommat ett bra tag och som på vissa håll redan är mer eller mindre utblommad. Här växer den i överflöd i  vilt tillstånd. Hemma kostar en enda liten kvist ganska mycket.

Snäckor i massor vid Punta Umbria och vit ginst

Vi åkte därefter norrut för att åka tillbaka till Portugal via motorvägen. I marsklandet stod nu en hel del flamingos. Några storkar låg i sina högt belägna bon, medan andra tillsammans med kohägrar pickade i sig mat ute på åkrarna. I en pinjeskog gick svarta grisar tillsammans med sina små kultingar och åt av markens föda.

Innan vi kom fram till bron mellan Spanien och Portugal tankade vi och åkte sedan raka vägen till ställplatsen vid Castro Marim för att tömma toa och gråvatten. Därefter for vi till parkeringen vid Alagoa för övernattning.

Vi var ganska trötta efter vår tvådagarsutflykt. Ingemar gick på en promenad och passade på att prata lite med svenskarna, som fortfarande stod kvar, medan jag panerade kalkonfiléer och kokade safffransris. Ett par patienser fick avsluta kvällen, innan vi försvann in våra respektive böcker, Ingemar i sin engelska bok och jag i Peter Nilssons ” Messias med träbenet och andra berättelser”. Peter Nilsson tillhör mina favoriter, som läses mycket noggrant.

Lördag den 20 februari
Tydligen var vi trötta efter utflyktsdagarna, för vi sov länge. Idag fick jag sällskap med Ingemar på morgonens korta strandpromenad. Huruvida det var varmt eller kallt vet jag inte. De flesta, även Ingemar, gick klädda i vinterjackor. Jag svettades och tog av jackan för att gå i dubbla bomullströjor. Mina ben kändes som klubbor och efter frukost sov jag ytterligare en stund. Ingemar gick för att hälsa på andra svenskar, som står längre bort utefter en gata.

Det blev något av en återhämtningsdag idag. En frukt- och grönsakshandlare kom till parkeringen. Jag gick dit för att köpa sallad och röd paprika. Här var det ordning och reda. Mannen var proper och vänlig och varorna i skåpbilen låg prydligt i sina lådor. Vågen stod väl synlig för både kunder och försäljare. Han hade en stor låda med nyplockade, röda jordgubbar från Huelva. Vem kan motstå en sådan frestelse? Inte jag, utan jag återvände med en påse färska bär, som nästan åts per omgående. Nu var jordgubbarna goda, mycket goda.

Grönsakshandlaren i Alagoa

Ingemar var djupt försjunken i lösandet av en sudoku, så jag gick bort till de andra svenskarna, som stod nära oss för att prata bort en bra stund. De har åkt husbil i ett flertal länder under många år och har på så sätt mycket att delge och lära oss andra.

Vädret var växlande under dagen. Till att börja med blev det en del sol, även om det inte var speciellt varmt och inte lockade till att sitta ute, åtminstone inte någon längre stund. En och annan regnskur kunde inte låta bli att göra sig påmind. Framåt kvällen tilltog blåsten och regndropparna föll allt tätare. Vinden låg på, så avgaserna från kyl och frys drog in i bilen. Tur att det är bra ventilation!

Vi gjorde vår vanliga ryggympa på kvällen. Den är ett måste för att inte stelna till helt. Programmet, som jag lärde mig en gång under en av mina alternativmedicinutbildningar, tar ungefär 20 minuter och det är väl använd tid. Man genomför övningarna stående och sittande.

Söndag den 21 februari
I natt var jag nattvakt igen. Någon måste ju se till att havet är kvar på plats och att inte träden blåser omkull! Nej, skämt åsido, men vid halvtvåtiden kunde jag inte sova längre. Ingemar sov ovaggad, men det dröjde cirka tre timmar, innan jag kunde somna om. Den kraftiga vinden fick bilen att vaja som en båt i storm och regnet piskade åter mot fönster och tak. Jag tittade ut och såg att vattenpölarna växte oroväckande på marken. Tur att vi inte behövde något i skuffen på bilen, för då hade man varit tvungen att vada. Regnstormarna svepte fram som en kraftig duschstråle mot grannarnas husbilstak, så förmodligen såg det likadant ut på vår bil. Det lugnade ner sig framåt morgonsidan och molnen lättade. Nu förstod jag också varför min kropp hade varit helt stel och mått så dåligt de senaste dagarna.

Det var uppehållsväder och cirka +16 grader, när vi vaknade vid 07.00-tiden. Ingemar föredrog att sova en stund till, men jag klädde på mig för att ta en morgonpromenad, dock inte på stranden. Den var säkert ganska blöt efter nattens oväder. Mellan stranden och parkeringsplatsen är en bred remsa med diverse växtlighet, som nu låg mer eller mindre dränkt i vatten.

Idag fick det bli en promenad genom villakvarteren, där den vita ginsten doftade gudomligt gott. Utefter en gata växer stora jasminbuskar, som är fulla med tämligen stora knoppar. Blir det bara sol, slår de nog ut om 2-3 dagar.

Säcken med apelsiner, som vi köpte för några dagar sedan, börjar minska i omfång. De orangefärgade frukterna är maximalt fyllda med underbart god fruktsaft. Så välsmakande apelsiner får vi aldrig hemma. Det har ju inte varit någon vattenbrist på Iberiska halvön i vinter. Däremot är det förvånansvärt att smaken är så bra, eftersom solen har lyst betydligt färre timmar än normalt. Något som enligt min uppfattning har sämre smak än normalt är tomaterna och man saknar den riktigt solmogna smaken.

Idag och även igår har det genom släkt och vänner kommit löpande rapporter om snöovädret hemma i Sverige. Stora mängder snö har kommit under de senaste dagarna och mer väntas. Så här sent i februari brukar solen vara kraftfull och börja smälta snön. De stora vägarna är tydligen mestadels farbara, men för övrigt verkar det vara kaos på många platser och SJ har mycket stora problem. Husägare har fullt upp med att hålla hustak, garagetak, altaner och balkonger fria från den tunga snön. I Västsverige har man på flera håll beslutat att hålla skolorna stängda p. g a att man inte kan garantera barnens säkerhet.

Det är oro i atmosfären. Himlen är jämngrå och de mer eller mindre massiva molntäckena på olika höjder far fram med hög hastighet. Vädret växlar mycket fort mellan sol, ösregn på gränsen till hagel, åska, svag bris och stormbyar. Man brukar ibland säga, att regnet smattrar, men under ett flertal veckor har det ofta känts som om någon fyrar av en stor kulspruta med småsten mot taket.

På eftermiddagen åkte vi upp till centrum för att surfa på det fria nätet en stund. Tack alla vänner för att ni inte glömmer bort oss, utan emellanåt hör av er via e-mail, Face-book, SMS, Skypetelefon eller respons i bloggen!  Var och en av er är mycket värdefull på sitt sätt och det känns gott att kunna ha kontakt, även om många mil skiljer oss åt. Ni finns alla mycket ofta med i våra tankar och tankekraften är en snabb kommunikation.

Måndag den 22 februari
Under den gångna natten gick det att sova tills framemot klockan 03.30. Då började det blåsa kraftigt igen och bilen sattes i gungning. Nattsömnen var för min del förstörd tills 06.00-tiden, då vinden mojnade något. Vad hjälper det, att Ingemar lägger ner en massa resurser på att försöka övertyga mig om, att jag inte behöver vara nattvakt!

Gungningar kan ju ha en mycket rogivande inverkan på en människa. I en del kulturer sover och vaggas småbarn i en gungmatta. Hos oss hade man framför allt förr ofta en vagga till de små, allt för att ge en fortsättning på den rogivande tiden i mammans mage. I en avslappningsmassage använder man sig också ibland av gungningar.  Allt detta är harmoniska gungningar. De oroliga, nervöst virvlande stormbyarna har inte fattat detta. Med sina skakiga, hårda puffar och kast är de allt annat än rogivande.

Idag hade solen i alla fall företräde och temperaturen höll sig mitt under dagen runt +20-gradersstrecket. Molnen gaddade lite senare ihop sig igen, men gav bara ifrån sig några enstaka droppar. Skönt!

Vi hade en del att uträtta idag och startade med den vanliga servicen i Castro Marim. Idag var det ordentlig köbildning av husbilar, som såväl behövde fylla på vatten som tömma toaletter och gråvatten. Hela ställplatsen var full med bilar och på torget stod också en hel del. Vi åkte därefter in till Vila Real för att söka upp en Renaultfirma. Det är dags för service av husbilen, men vi behöver framför allt få hjälp med att rensa avloppet till duschen. Det börjar kännas lite jobbigt att alltid vara tvungna att ösa ur vattnet. Verkstaden här var för liten, men Ingemar fick en adress till en större Renaultverkstad strax utanför Olhão. I hamnen i Vila Real stod mängder av husbilar.

Efter kort överläggning åkte vi raka vägen till Olhão. Torkade aprikoser och paranötter fick dämpa hungerkänslorna. Vi fick en tid nästa vecka för service och de skulle även försöka hjälpa oss med problemet med duschkabinen.

Nästa projekt var att lämna smutstvätten i Tavira. På den stora planen utanför saluhallen stod en massa husbilar parkerade. Nere vid fiskehamnen stod också en del. Tvätten lämnades och skulle få hämtas ett par timmar senare, varför vi åkte till varuhuset ”La Plaza” under tiden. Ingemar ville kontrollera hur mycket tid vi hade kvar på det portugisiska mobila bredbandet ”TMN” och jag ville gå en sväng på C&A. Här åt vi även en lite sen lunch vid den mexikanska serveringen, där maten som vanligt smakade mycket gott. Tvätten avhämtades och vi kunde åka hem igen, nöjda med dagens projekt.

Tisdagen den 23 februari
Morgonstund har guld i mund! Natten till idag hade jag ledigt från nattvaktsjobbet, d v s undertecknad sov djupt och ostört under John Blunds uppfällda paraply. Morgonljuset strilade in bakom nedfällda jalusier. Utanför husbilen speglade sig omgivningen i de nya vattenpussarna. Tydligen hade det utan min vetskap regnat ordentligt under natten. Bäst att ta en morgonpromenad medan vädret var någorlunda gynnsamt.

Sanden på stranden var ganska packad, men tydliga spår efter nattens hårda vattendroppar. Blåst och vatten hade mer eller mindre dränkt all bråte, som tidigare hade drivit upp på stranden. Även den stora mängden av små snäckor, som havet hade forslat iland, hade dränkts av våt sand. Bortsett från lätta molntussar var himlen ovanför mig blå. Borta vid horisonten låg emellertid en tjock ridå av oroväckande mörkgrå moln.

Tiden försvann snabbt, där jag strosade omkring under ca 1½ timme. Endast en ensam man och en kvinna med hund syntes på avstånd. Den hårda blåsten hade tillfälligt gett vika för en ljummen bris, som mjukt svepte fram på den tämligen öde stranden. Ett svagt dis låg framför den bleka solen. Långt borta låg Monte Gordo, som såg ut som ett sagoslott insvept i en genomskinlig vattendimma. Fantasin fick fritt spelrum och jag riktigt anade sjörövarskeppen med dess bistra gastar på havet. Ute i Atlanten kastade de dånade havsvågorna lekfullt upp höga kaskader av saltmättat skum i luften. Med ett ystert brusande och sorlande ljud rullade bränningarna vidare in mot strand. Att vistas så här vid en havsstrand är både örongodis och ögonfröjd. För ett par dagar sedan såg jag en fågel, som helt klart njöt av att surfa på vågorna. Den låg helt stilla, följde med upp på vågkammarna för att försvinna in i en våg några sekunder och därefter avvakta nästa våg.

Jag gick sakta hemåt igen. Högt uppe i en buske satt en sångfågel och gav en underbar gratiskonsert. Några gråsparvar och ett par tofslärkor trippade omkring mellan de nytillkomna små sjöarna. Långt uppe i ett buskage var en svart katt upptagen av sin morgontoalett. Nu var det dags även för oss att äta frukost och duscha.

Mannen, som har grönsaks- och fruktfirma, stannade till vid en av träbroarna. Dagens inköp blev små nyplockade broccolibuketter, potatis, sallad, morötter och ½ kilo mycket goda jordgubbar.

Vi hade beslutat oss för att ta det lugnt idag och dagen bjöd inte på några större äventyrligheter. Ibland var det uppehåll, men mestadels avlöste skyfallen och stormbyarna varandra.

Sverige står av allt att döma mer eller mindre stilla i snökaoset. Man vet inte längre var man ska göra av snön. Varken tunnelbana eller tåg fungerar i ovädret. Människor har mycket svårt att komma till och från sina arbeten och de som har möjlighet, arbetar hemifrån. Idag har vi fått flera e-mail med löpande rapporter och kaotiska snöbilder från släkt och vänner. Vi beklagar vädersituationen därhemma. Min son, som dagligen pendlar med tåg till och från sitt kontor, är en av de drabbade. I morgon väntar två kundmöten i Göteborg. Hoppas att tåget kommer att gå min vän!  

Onsdag den 24 februari
Äntligen en solig dag! Det var den första varma dagen på mycket länge. Idag var det ljummet i luften och den kraftiga blåsten höll sig på avstånd. Min morgonpromenad på stranden blev bara en dryg halvtimme. Kroppen annonserade nämligen kraftigt om att det skulle bli sämre väder i morgon. Efter en liten tupplur gick det emellertid bättre och det blev inte mindre än tre promenader idag. Det var så varmt ute att det gick att gå i kortärmat. Bäst att passa på att vara ute!

På morgonen kom en stor hund framrusande till mig. Pälsen var genomvåt och ögonen glittrade av glädje. Han riktigt ville visa att han hade tagit ett vårbad i Atlanten. Vilken härlig kontakt!  Det lockade mig att gå ner och känna på vattnet. Det var ljummet. Senare hörde vi, att det aldrig är kallare än +15 grader. När jag kom fram till parkeringen, tänkte jag osökt på en visa, som min mormor ibland sjöng ”Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt”. Här finns nämligen en dricksfontän, där husbilsåkare samlas flitigt, speciellt om morgnarna. Medförande flaskor, vattenkannor eller hinkar samt en liten vattenslang av olika längd och grovlek, hämtar man vatten. En uppfinningsrik man, som tydligen inte hade någon slang, hade borrat hål i en plastflaska, som han satte över hålet på dricksfontänen. Vattnet rann sedan igenom till nästa lite större flaska. Alla sätt är bra!

Det blev rena svenskträffen i solen vid husbilarna idag. Vi var åtta personer, som stod glatt samspråkande under en lång stund. Så många trevliga människor det finns!  En och annan svensk är betydligt äldre än vi och har övervintrat söderut både 10 och 20 vintrar. Vi känner aktning och vördnad för den värdefulla erfarenhet som dessa människor har samlat!

Vi tog en strandpromenad på eftermiddagen, som avslutades med en toast i solen vid en av strandrestaurangerna. En äldre zigenare kom körande ut i strandvegetationen sittande i en vackert dekorerad vagn dragen av en likaså dekorerad häst. Jag skulle gärna vilja ha en bild på ett av dessa ekipage och gav mig av på en promenad ut i grönskan, men tyvärr, både mannen, hästen och vagnen var försvunna. Det enda jag hittade var ett något fallfärdigt övergivet zigenarläger, där en ensam katt strök omkring.

Det blev en lugn kväll. Ingemar satt och löste invecklade sudokun, medan jag plockade fram färger och klottrade en stund. Visserligen är det ganska dåliga färger och det blir inga underverk på pappret, men det är i alla fall avkopplande att få vara i fantasins värld en stund. Jag målar aldrig av något, utan det blir hela tiden inre bilder, som hamnar på pappret.

Torsdag den 25 februari
Vi står fortfarande kvar på parkeringen i Alagoa. Kroppen hade signalerat rätt igår. Tidigt på morgonen var det halv storm med kraftiga kastbyar och regnet öste åter ner. Jag avstod frivilligt från morgonpromenaden. Ingemar drog täcket över huvudet och sov vidare. De vita ginstbuskarna på ödetomten mittemot oss svajade och virvlade oroligt runt i alla tänkbara väderstreck. Efter några timmar lugnade det ner sig och under återstoden av dagen kom det bara spridda skurar. Man är så van vid att det ständigt öser ner eller skvättar från ovan, så man märker det knappt till slut.

På morgonen gick ryktet, att polisen hade tömt hela hamnområdet i Vila Real på husbilar p g a att man skulle ställa i ordning  för en kommande fest. Vet inte om det var sant. I varje fall kom en hel del nya husbilar åkande. På förmiddagen anlände plötsligt ett par av kommunens bilar samt en stor grävmaskin. Mellan parkeringsplatserna har man planterat pinjeträd och nu skulle man dra upp stöttorna vid varje träd. Vi skulle inte behöva flytta bilarna. Grävmaskinisten manövrerade skickligt sin maskin skrämmande nära våra fordon och efter åtskilliga försök, försvann den ena stöttan efter den andra.

Jag gick ut för att få en pratstund med några trevliga tyskar, som intresserat tittade på kommunarbetet. Ett par från Düsseldorf berättade att även där ligger det djupt med snö i år. Däremot lär det vara tämligen snöfritt i området omkring Freiburg. En av männen, som egentligen var österrikare och född nära Wien, ställde en svår fråga på ren wienerdialekt till mig. Vilket land är vackrast, Sverige eller Österrike? Ja, vad svarar man på det, när man älskar båda länderna?  Mannen var en skämtsam herre, som talade om den globala uppvärmningen och hur det skulle bli, när södra Spanien och Portugal kommer att få den snö, som nu ligger norröver och Sverige kommer att få värmen. Då kommer vi med alla husbilar till Sverige, menade han. Bäst att Sverige förbereder sig inför turistströmmen!

En av de tysktalande kvinnorna och jag blev stående länge och pratade. Hon var född i Schlesien, som blev polskt efter det sista världskriget. Kvinnan hade mycket att berätta om hur hon, hennes syskon och mamma blev bortdrivna av polackerna. De hade att välja, antingen bli polacker eller ge sig av.

Tyskarna, som tydligen stått här under tidigare år, berättade om att det i pinjeträden här på parkeringen hade funnits insekter i stora nystan, som hade åstadkommit infektioner hos flera människor. Jag förstod inte vad det var för insekter och kände inte heller till det tyska ordet.

Vi åkte in till Castro Marim för att tömma toatanken och gråvattnet. Där var det ingen längre kö idag, utan det gick ganska snabbt. Ingemar kom i samspråk med en nyanländ man i den yngre medelåldern, som var tämligen pratsam.

Vi for vidare in mot hamnen i Vila Real, där det var tveksamt, om polisen hade kört bort husbilarna på morgonen. Här stod nämligen massor av husbilar parkerade igen. Det kanske är som en del säger. Man åker några varv och kommer sedan tillbaka. Vi tänkte emellertid inte stanna, utan åkte till Inter Marche och Lidl för att veckohandla.

Skype är verkligen bra, om man bara har Internetuppkoppling. Tidigare har det ibland varit si och så med ljudkvalitén, men numera fungerar det mycket bra. Pratade bl. a med en väninna i Skåne, som svor ve och förbannelse över all snö och kyla. Därnere är man ju inte van vid det klimatet. Tyvärr fick vi ett sorgligt budskap. Mannen till en av mina äldsta vänner, boende i Seglingsberg, har fått en stor stroke, är förlamad i höger sida och kan inte prata. Till de glada nyheterna hörde att en f.d. granne i Askersund fått sitt andra barnbarn. Grattis, säger vi!

Ett par SMS-ade att de nu stod på Rio Formosa i Cabanas, men vi lyckades inte få någon kontakt.  Förmodligen är de ute och spelar boule. Våra vänner Eila och Ingemar har lämnat Rio Formosa och befinner sig nu i Spanien. Ännu ett par SMS-ade att de står vid Cabeco. Min frissa från Köping, Inger och hennes Leif SMS-ade och lockade med att de har sol i Almunicar i Spanien.

Den fortsatta dagen på parkeringen i Alagoa var lugn. Vi tog ett par promenader mellan regnskurarna. Ingemar läste. Jag satt länge och njöt av hundarnas kvällskonsert. Det finns mängder av hundar överallt. Många är lösspringande med eller utan koppel. Det är ett under, att inte fler blir överkörda, när de med friskt mod passerar mellan bilarna på gatorna. Speciellt på kvällarna har de en livlig kommunikation med olika styrka och i de mest skilda tonlägen. Jag skulle vilja veta, vad de diskuterar.

Fredag den 26 februari
Regn och blåst försökte förgylla vår morgon. Som om inte det räckte, uppenbarade sig nu också några individer för att ge ytterligare glans åt vår dag. Vilka? Polisen så klart! Här står alla husbilar på en stor parkering. Det finns inga förbudsskyltar och den långa raden med parkeringsplatser framför restaurangen hålls helt fri från husbilar. Idag skulle alla bort. Gendarmerna behärskade inte engelska så bra, att de kunde förklara varför, men hänvisade oss artigt till en intilliggande sandplan, som ligger alldeles öde. Just den tomma ytan har många av oss ifrågasatt, varför man inte gör i ordning till en ställplats. En hel del bilar körde över och parkerade på planen. Vi beslöt oss för att som en del andra åka upp i byn och ställa oss på en gata i centrum nära idrottsplatsen.

Vädret inspirerade inte till några längre utflykter. Vad gör man i detta väder? Vi ägnade dagen åt att skriva, läsa, lägga patiens och lösa sudoku. Jag hade tröttnat på Peter Nilssons bok ”Messias med träbenet” och tyckte att han spårade ur lite väl mycket i en av sina sista berättelser. I stället hade jag letat fram David Lagercrantz bok ”Himmel över Everest”. Här uppe i samhället gick det bra att övernatta.

Lördag den 27 februari
Natten var lugn, men tydligen hade det regnat lite, för marken var våt, när jag tittade ut vid 07.00-tiden. Ibland när vi fricampar, undrar vi var vi är, när vi vaknar. Hemma är vi ju alltid, men var står hemmet? Idag stod vi på en stor sandplan nära idrottsplatsen i Altura. Framför oss stod en svensk man ”dansken”, som åker ensam . Även om solen inte lyste, var vädret godtagbart för en morgonpromenad. Ingemar föredrog att sova ett tag till. Någon strandpromenad blev det inte idag, utan jag gick runt i villakvarteren och tittade samtidigt på de olika platserna, där husbilarna hade parkerat under gårdagen, när vi blev bortkörda av polisen. På den anvisade sandplanen nära stranden stod 17-18 bilar.

 

Sandplanen i Alagoa

 

Ännu en parkering i Alagoa

 

Här i närheten stod vi

De vita ginstbuskarna, som bildar stora buskiga skogar i strandvegetationen sänder nu ut de sista resterna av sin aromatiska doft. Den kvarvarande blomningen ser grådaskig ut efter allt regn och blåst. I låga prydnadsapelsinträd börjar de vita blommorna sakta slå ut. Vilken underbar doft!

Vid 11.00-tiden började det åter blåsa mycket kraftigt. Min fantasi sattes i rörelse, där jag satt och tittade på palmerna framför bilen. Tänk vad vegetationen anpassar sig efter väderförhållanden! Trots den hårda vinden svepte palmbladen med böljande, mjuka rörelser i alla vindriktningar och fick mig att tänka på en dirigent för en stor symfoniorkester.

Idag på morgonen nåddes världen av ännu ett katastrofmeddelande, nämligen kraftig jordbävning i Chile och även ett jordskalv utanför Japan. Tsunamivarning har utfärdats i hela Stilla Havet.

Vi passade på att surfa en stund på det fria nätverket, när vi var i centrum. Jag försökte skriva en del, medan Ingemar pratade på Skype med vännen Ingemar, som befinner sig i Spanien. Den mycket kraftiga blåsten kändes inte behaglig, utan vi sökte oss ner till en av smågatorna i villakvarteren, där vi kunde stå i lä under natten.

Söndag den 28 februari
Vi kunde sova lugnt utan vare sig oroande väderleksförhållanden eller störande trafik, där vi stod mellan två tyskregistrerade husbilar i ett villakvarter i Alagoa. Solen visade sig på morgonen och det var drygt +14 grader ute. Koltrastar höll morgonkonsert, sittande högt uppe på skorstenar och trädtoppar. Underligt nog var det ganska tyst på småfåglarna den här morgonen.

Idag följde Ingemar med på en morgonpromenad. Vi gick runt och tittade på de olika husbilsparkeringarna och promenerade även en bit på stranden, som idag såg tämligen skräpig ut efter all bråte, som drivit upp i samband med stormen. Ingemar konstaterade, att det låg en mörkare molnridå norrut över havet.

 

Mitt i villakvarteren parkerade sjöpolisen framför vår bil

Vi tog det lugnt på morgonen och efter frukost tog vi en tupplur. Det eviga regnandet med häftiga skyfall, orolig blåst och mycket hårda vindar gör att man emellanåt blir väldigt trött, smått utmattad och okoncentrerad. Det är stor skillnad, hur man upplever oväder, när man bor i hus eller lägenhet mot att leva i en husbil. Allt kommer så nära i en husvagn eller husbil.

Vi åkte en tur in till Castro Marim för att tömma och fylla på vatten. Solen lyste fortfarande ute, även om himlen inte var helt molnfri. Det har börjat torka upp en del i markerna efter allt regnande. Det är en härligt vacker ljusgrön grönska i backarna nu, som tillsammans med de vackra ”gulklockorna” ger oss signaler om att våren är på väg.

Lövfällande buskar och träd börjar slå ut. Jag hade tänkt ta ett kort av en grönskande backe, men konstaterade att ”gulklockorna” inte längre var helt utslagna, vilket annonserade, att sämre väder var på gång. Ingemar la märke till att svalorna flög mycket lågt över våtmarken, vilket ju också är ett tecken på att det kommer mer regn.

Idag var det inga längre köer i Castro Marim. Medan Ingemar skötte servicen, tvättade jag upp lite handtvätt. Solen lyste fortfarande och jag räknade med, att vi skulle kunna stanna någonstans, där tvätten kunde hängas ut. Annars kunde vi alltid hänga den innanför den öppna takluckan. Så blev det inte, utan tämligen snart började de oroliga molnen åter släppa ifrån sig regnvatten. De senaste dagarna har molnen passerat på låg höjd och med mycket hög hastighet.

Vi hade beslutat oss för att åka upp till Praia Cabeco, för att hälsa på Annika och Sven-Erik, som vi inte hade träffat på ett tag. De hade SMS-at för ett par dagar sedan, att de åter stod där ovanför sanddynerna. Regnskurarna avlöste varandra och häruppe var varje tänkbar plats upptagen. Vi parkerade nära en kurva uppe på platån, satte på oss foppaskor och regnjackor och tog med varsitt paraply. Mellan ett par regnskurar lyckades vi klivande mellan mängder av vattenpölar på den leriga marken ta oss fram till Annikas och Sven-Eriks Cartago. De lyste som två solar, när vi dök upp. Vi hade alla längtat efter socialt umgänge. Männen försvann ut för att hitta en lämpligare parkeringsplats för vår bil. Det hade nämligen börjat blåsa. Efter en bra stund kom de tillbaka och förklarade: ”Vi har kört fast!” Bilen stod inkörd på en liten skogsväg. Barfota i leriga foppaskor balanserade jag iväg mellan de bruna vattenpölarna. Jag hade inga vackra ord att säga, när jag såg bilens ena framhjul helt nerkört i den sanka marken.

Nåväl, vi hade i alla fall en trevlig kväll med många glada och befriande skratt, när vi pratade och spelade det oskyldiga kortspelet ”Korken”. Annika, som ofta går barfota långt ut i lågvattnet visade ett strandfynd, som fyllde mig med ödmjuk beundran. Hon hade hittat en stor, vacker hörsnäcka. Tyvärr hade jag inte kameran med.

Under en dryg timme blev vi emellertid tämligen lågmälda. Vi människor är små mot naturens energier. Ett kraftigt åskväder med rejäla regnskurar började dra fram över Atlanten. I samband med detta kom stormbyarna, kraftigare än någon gång tidigare den här vintern. Med ett intensivt dånande ljud svepte de fram och skakade allt i dess väg. Den stora husbilen vacklade betänkligt. Jag skäms inte över att medge, att jag var rädd.

Måndag den 1 mars
Efter gårdagskvällens stormangrepp blev natten lugn. Jag gick en snabbtur ner till stranden för att få igång kroppen. På väg tillbaka tänkte jag, att det bara var att gå ut i skogen för att hämta kvistar m.m. och lägga dem framför det nerkörda hjulet. När jag kom fram hade Ingemar redan lyckats köra upp bilen. Tala om lycka! Jag som är den mer drastiska av oss hade i natt börjat yra något om traktorer, medan Ingemar, som är den lugne av oss två, inte hade trott på den varianten. Vem fick rätt? Han så klart!

Vi for nu den lilla sträckan ner till Manta Rota, där Jaqliene, ortens mycket duktiga holländska frissa, förbarmade sig över mitt vildvuxna hår. Hon klippte mig ordentligt kort. Skönt!

Vi åkte ner till parkeringen vid stranden, där polisen gör raider emellanåt. Den ena parkeringen var tom på husbilar, men på det andra parkeringsområdet stod åter en hel del bilar. Efter en kopp kaffe, gick vi förväntansfullt ner till den långa, vackra stranden, där vi tagit åtskilliga promenader och sett flera mycket vackra soluppgångar. Lyckokänslan övergick snabbt till en djup besvikelse. Stranden var nästan helt borta! Havet hade tagit över och vattnet gick flera hundra meter längre upp mot sandvallarna. De nya träbroarna, trapporna och spångarna var mer eller mindre raserade eller dränkta i sand eller vatten. Vattnet hade på ett par ställen t o m trängt igenom trästaketet, som ska hindra sanden att driva vidare. Hela den långa stranden, där man för några månader sedan kunde vandra eller ligga och sola, var förstörd. Den lilla remsa som återstår var fylld av allt skräp, som drivit iland. Bilderna nedan får tala för sig själva.

 

Så här såg stranden ut 22 november 2009

 

Så här såg det ut 11 januari 2010 efter en av stormarna

Stormen Xynthia, som härjat i norra delarna av Spanien och Portugal, ställde igår till stora skador i Frankrike, där man bett om EU-hjälp. Bl.a. i staden Villefranche-sur-Saône, nära Lyon, har man stora översvämningar. Den staden har vi passerat under två år som sista anhalt, innan vi åker uppfarten till en vingård, där vi övernattat. Stormen fortsatte därefter över Belgien och Tyskland, innan den närmade sig Skandinavien.

Den här vintern har naturkatastroferna avlöst varandra överallt på vår jord. Det går inte att räkna dem alla. T.o.m. platser, som vanligtvis är tämligen säkra, har drabbats. Madeira har haft översvämningar och Kanarieöarna har haft skyfall. I Sverige kommer nu mer snö på det redan befintliga tunga och höga snötäcket. Man varnar för minusgrader, som kan förvandla vägarna till rena isgator. Det har varit och är fortfarande extrem kyla på många håll i landet. Kommunikationerna har knappast fungerat. Tur nog kan många arbeta hemifrån. Åtskilliga tak har rasat ihop. Vart är världen på väg?

Tisdag den 2 mars
Vi sov lugnt i villakvarteren i Alagoa. Man ser inte till många människor. Det verkar mest vara semesterbostäder, som ligger här. Det var uppehåll på morgonen, så vi tog en promenad ner mot stranden. I sydväst hopades åter de grå molnen över Atlanten. Det blev en ganska kort tur, för den nordostliga vinden fick ögonen att tåras och var inte speciellt angenäm. Stranden var mycket skräpig efter de senaste stormangreppen, vilket nog beror på att floden Guadiana åter forslar ner en massa bråte.

 

Hundarna ligger ofta mitt i gatan. Här fanns 7-8 stycken. Bara att stanna.

Efter frukosten tog jag igen lite sömn, medan Ingemar surfade på nätet. I natt vaknade jag nämligen före halv tre, var klarvaken och kunde inte sova på drygt 2½ timme. Ingemar var förståeligt nog inte speciellt pratsugen, när jag försökte diskutera både uppstigningar på Mont Everest och modeagenturer med honom.

När det var dags för förmiddagskaffe, började det åter regna och blåsa kraftigt. Trädkronorna svajade vilt. Vi hade tänkt förflytta oss mot Olhão, eftersom vi ska vara vid Renaultverkstaden på väg mot Faro tidigt i morgon bitti, men beslöt oss för att avvakta tills ovädret bedarrat. Här i villakvarteren stod vi i alla fall jämförelsevis lugnt. Sent på eftermiddagen kom vi iväg mot Olhão. Först blev det en avstickare till frissan i Manta Rota, där jag skulle hämta ett par beställda hårsmycken. Det får bli ett nytt besök i morgon, eftersom ”dyrgriparna” hade inte kommit. Satt ett tag i bilen och beundrade alla färggranna småfåglar i grönska på marken.

 

Tänk om piripiri kunde växa bland pepparmyntan hemma!

Vi anlände till Olhão och fick en bra parkeringsplats i hamnen. Orosmolnen låg oroväckande nära Moder Jord, även om de var på olika höjd. Regnet gjorde oss som vanligt inte besvikna. Medan jag lagade mat, gick Ingemar ut för att köpa bröd. Han kom tillbaka besynnerligt leende. I handen hade han en påse med fyra franskor. ”Jag fick brödet”, sa han. Det var tydligen det sista brödet, de hade i affären. Jag undrade lite smått, om min sambo kanske hade stått utanför affären och sträckt fram handen mot förbigående.

Onsdag den 3 mars
Vi vaknade i god tid på morgonen. Ingemar gick upp och gjorde i ordning frukost. Det kändes riktigt lyxigt. Vi kom i tid till Renault-verkstaden, som ligger en bit utanför Olhão. Där satte vi oss i ett litet väntrum, medan den unge servicekillen tog hand om bilen. Ingemar ägnade sig åt allt svårare sudokun, medan jag kopplade upp datorn, lycklig över att inte behöva tänka på batteritiden. Servicen tog ca 3 timmar. Tyvärr kunde de inte hjälpa oss med stoppet i duschkabinen, utan vi får än så länge fortsätta att ösa ur vattnet. Nu vände vi tillbaka österut.

Ute öste regnet som vanligt ner åtföljt av någon enstaka åskknall. Människor var regn- och vinterklädda och såg allt annat än glada ut. Jag hade länge påtalat att jag ville gå in i en keramikverkstad. Idag fick jag mitt lystmäte tillfredsställt. Att det tog lång tid är väl onödigt att påpeka. Hade det inte varit så kallt därinne, hade det nog tagit ännu längre tid. Tur är det också, att det är ont om utrymme i en husbil och att tyngden på bagaget är begränsad. Vilken uppsjö av vackra trädgårdskrukor till mycket bra priser! Synd att de ska väga så mycket!

Nästa anhalt var hos min frissa i Manta Rota, där jag hoppades på att få hämta ett par hårprydnader, som jag hade beställt. Tyvärr hade de inte kommit, men vi fick en lång och givande pratstund. De har bott i Manta Rota under 19 år och har aldrig upplevt en vinter med så svåra oväder. Hon berättade om alla hus, som står obebodda och i och med detta även ouppvärmda under vinterhalvåret. Mögel och fuktskador är ett vanligt problem. Hur ska det inte vara efter en vintersäsong som denna, när det varit rena monsunperioden och människor överallt fått in vatten i husen?  Ett tag utfärdades här näst högsta graden av varning p g  a väderförhållandena. Frissan menade att nästa blir evakuering. Kustbevakningen har fullt upp att hålla människor borta från strandområdet, som nu verkligen är farligt. Vi såg i förrgår, hur stranden är helt förstörd.

Vi stannade till ett tag för att äta en kycklinggryta, som jag hade lagat igår. Det var bara att koka lite potatis idag. Att sitta ute var inte att tänka på. Regnet öste ner och himlen var mörkgrå. Från Manta Rota åkte vi vidare till Lidl i närbelägna Vila Real, där jag framför allt handlade lite grönsaker och frukt. Nästa besök var vid Inter Marché i samma stad, där jag köpte kalkonfärs och kalkonfiléer, som ska frysas in. För några dagar sedan lagade jag biffar på kalkonfärs. Gott, mycket gott! De mycket fina kalkonfiléerna är avsevärt billigare här. De kostar mindre än köttfärsen hemma. För ett par dagar sedan var det helgdag i Spanien. Då invaderades den här gränsstaden av köplystna spanjorer, som nästan länsade affärerna. När jag kom tillbaka från affären, hade Ingemar kokat gott kaffe. I morgon lämnar vi Portugal för den här gången för att bege oss till Spanien i hopp om att hitta solen där. Nu hade vi bunkrat, för att slippa handla annat än bröd de närmaste dagarna.

Nu återstod bara dagens sista etapp, nämligen att åka från Vila Real till angränsande orten Castro Marim, där vi tänkte övernatta. Den korta sträckan dit hade förändrats avsevärt under de senaste dagarna. Terrängen på båda sidor av vägen, där korna för några dagar sedan gick och betade, hade förvandlats till ett sjölandskap. Saltinerna var inte längre avgränsade. Telefonstolpar och träd står i vatten. Den smala slingrande vägen vid sidan om den större är ofarbar. Allt har dränkts så snabbt.

Vi parkerade på torget, där vi satt en stund i ett par vänners husbil. Dessa två hade råkat ut för något mycket obehagligt. Tillsammans med åtskilliga andra husbilar hade de fricampat på en helt tillåten plats under några nätter. En liten personbil med fyra snäckfiskare hade flera dagar i rad ställt sig emellan, och i och med detta mycket nära, ett par husbilar. Det var ingen brist på parkeringsplatser. Varje gång männen öppnade dörrarna, slog de emot husbilarna. Till slut hade mannen i husbilen gått ut och påtalat detta, vilket hade till följd att musselfiskarna hade blivit alltmer aggressiva. När mannen hämtade kameran för att fotografera, utbröt ett slagsmål. Vår vän fick ett blåslaget öga, en skadad handled och skadade revbensmuskler. Glasögonen blev snedvridna, klockan ramlade av och kameran blev förstörd. Det resulterade i polisanmälan, sjukhusbesök och polisförhör. Minneskortet i kameran var helt och bilderna framkallades av polisen, som genast kände igen männen. De var kända gangsters och den ena hade nyss kommit ut ur fängelset.

Vårt portugisiska mobila bredband tog nu lagom slut. Jag hade tänkt ringa ett barnbarn nästa dag, men det får ordna sig på något sätt.

Torsdag den 4 mars
Nattsömnen blev ostörd. Efter att ha ätit frukost och sagt adjö till våra vänner, som kommer att fortsätta upp genom Portugal och Frankrike på sin resa, åkte vi fram till ställplatsen för att tömma toa och gråvatten samt fylla upp i färskvattentanken.

 

Vi önskar Annika och Sven-Erik fortsatt trevlig resa!

 

En mycket vacker hörsnäcka, som Annika fann på stranden

Det finns två kranar, där man kan koppla en vattenslang för påfyllning. Framför oss stod en stor franskregistrerad bil med släp, som det stod en mindre personbil på. Vi väntade länge på att kunna komma fram. Till slut blev det ledigt på den andra sidan och Ingemar körde fram. Folk började köa för att kunna fylla sina vattenflaskor. Gissa vad fransmannen gjorde! I skuffen hade han en vanlig stor tvättmaskin kopplad. Han stod alltså och tvättade för fullt med vattnet kopplat, medan många bilar väntade. Först när man kom fram, såg man ju vad han höll på med.

 

Fransmannens tvättmaskin

Vi åkte nu till Spanien över bron, som utgör gränsen mellan Portugal och Spanien. Vi är gruvligt trötta på regn och stormar, så nu tänker vi jaga solen. Idag var det faktiskt soligt och jag har bett vädergudarna om vackert väder framöver. Efter flera månader av oväder känner man sig mer eller mindre utmattad. Nu behövs det solenergi.

Vi åkte först in till ett varuhus i gränsstaden Ayamonte i hopp om att kunna köpa ett liknande mobilt bredband som det tidigare portugisiska. Vi har inbyggt modem, så det behövs bara ett SIM-kort. Det visade sig vara mycket komplicerat och när vi inte fick kontrollera om det fungerade, gick vi därifrån.

Dagens mål var La Rabida nedanför Huelva, där vi varit ett par gånger tidigare. Columbusmuseet här har vi också besökt förut, men vi gick en tur även idag. Det ligger så vackert.

Kopia av ett av bostadshusen, som mötte Columbus på Bahamas under den första Amerikaresan.

En kopp kaffe smakade bra i solen, medan klockorna ringde i det högt belägna klostret, där Columbus en gång välsignades före sin upptäcktsresa till Amerika.

 

Kaffeserveringen

 

Klostret längst upp till vänster

Till Del4