Spanienresan 20091011 - 20100414

Del 4 El Rocio, La Rabida, Dos Hermanos, Almerimar och hemåt

 

Fredag den 5 mars
Vi sov mycket gott på den stora parkeringsplatsen vid Columbusmuseet med den intilliggande fågelsjön i La Rabida. Vi har övernattat här under tidigare resor och platsen kan verkligen rekommenderas, om man bara vill övernatta. Det finns varken vatten eller tömningsmöjligheter, men det är lugnt och rogivande. Vi var tämligen trötta på att ha varit omgivna med mängder av husbilar den senaste tiden och njöt av stillheten.

I sjöområdet lever tydligen mängder av groddjur, för igår kväll fick vi uppleva en lång och mycket högljudd grodkonsert. Vid 02.30-tiden på natten fortsatte underhållningen, men med nya artister. Nu var det sjöns alla fåglar, som gav morgonkonsert. Vilket liv! Synd att det var mörkt ute, annars hade jag gått ut. Jag hade nog fått gå ensam, för Ingemar befann sig i drömmarnas värld, helt ovetande om nejdens suveräna underhållning.

 

Fågelsjön vid Columbusmuseet

Till dagens frukost fick vi annan förströelse. En man tränade dressyr med häst och vagn på den närbelägna sandplanen. Med en vinkning tackade vi för uppvisningen och fick ett leende och en handviftning tillbaka. I år blev det inte många foton tagna här i Rabida. Det finns många bilder dokumenterade från våra tidigare övervintringsresor, såväl från museet som från det gamla vackra klostret med dess freskmålningar. Något vi upptäckte i år var att här i museet finns en av världens fyra kvarvarande Mayakalendrar bevarade.

Ingemar tog med kikaren för att studera fågellivet, medan jag gav mig i kast med en dubbel kalkonfilé på 2,3 kg, som skulle styckas och läggas in i frysen. Det var första gången jag styckade en så stor filé. Det tog lite tid, men till slut gick det bra, bortsett från att jag fick träningsvärk i en tumme.

Efter gårdagens soliga timmar var himlen helt grå idag, dock utan de tidigare så vanliga ovädersmolnen. Än så länge var det uppehållsväder. Vi beslöt oss för att så småningom dra oss mot förhoppningsvis soligare nejder och åkte kustvägen förbi de många oljeraffinaderierna ner mot Mazagon. Här såg det ganska stökigt ut just nu med en massa gatuomläggningsarbeten. Det fick mig att tänka på, att man i gränsstaden Ayamonte hade hållit på att lägga om en hel bred gata i nedförslut, som tydligen blivit förstörd av översvämningarna. Vi gick en tur ner mot stranden i duggregnet för att få sträcka på benen.

Vädret inspirerade inte till någon längre tur, utan vi fortsatte kustvägen genom de stora pinjeskogarna i den nationalparken Doñana mot Matalascañas, där vi förra året gick på robusta träbroar ut mot sanddynerna. Vid det tillfället såg vi förresten fotspår från lodjur. Regnandet hade nu tilltagit och ingen av oss hade lust att göra någon utflykt. En ensam hjort betade i pinjeskogen. Även i det här området hade vädrets krafter satt sina tydliga spår. Åtskilliga nya innanhav och insjöar har bildats under den här säsongen, när vi har fått uppleva ett nytt perspektiv på vind- och vattenkraft. De porösa sandbergen bär tydliga tecken på kraftig erosion, som åstadkommits under senare tid.

Nu regnade det ordentligt igen. Vi svängde av norrut mot en av våra favoritplatser, El Rocio, staden i sand, som ligger i nationalparken Doñana. Här har vi varit ett flertal gånger tidigare. Vill man uppleva något originellt, bör man besöka staden under en helg, om man inte t o m har möjlighet att vara med under pingstens romeria. När man åker kustvägen mot El Rocio, möts man före infarten av en mycket vacker vy, där man ser stadens låga bebyggelse bre ut sig bakom den grunda sjön, där hästar brukar ströva omkring. Nu var det ingen liten sjö längre. Nu fanns här ett vattenlandskap, så långt man kunde se. Det börjar kännas, som om Iberiska halvön håller på att dränkas.

El Rocio i bakgrunden

Vid infarten till staden ligger ett litet konditori, som har mycket goda bakverk. Ingemar svängde in eller rättare sagt skuttade in. Gatan, som består av sand, brukar i normala fall vara farbar även för bilar, även om det mest är hästar, som trafikerar den här staden. Nu var det en massa djupa, runda hål i gatan, vilket gjorde att allt ruskades om de få metrarna. Konditoriet hade dessutom stängt för siesta. Vi ville gärna komma åt Internetuppkoppling och åkte vidare till campingen, som ligger i stadens närhet. Här ville man ha 9E/dag för Internet, när man campar. Det tyckte vi var för mycket.

Än var det inte kväll och vi beslöt oss för att fara vidare mot Sevilla, vilket innebar ännu en dryg timmes färd. På måndag måste vi i vilket fall som helst åka till Dethlefverkstaden i Dos Hermanos utanför Sevilla. Det var inte första gången vi åkte genom Sevilla och Ingemar som har kartan i huvudet, körde skickligt bilen i riktning mot vårt mål. Lite hjälp hade han av ”Astrid” vår navigator. Ute ösregnade det som vanligt, så vi gick inte miste om någon sol. Snart anlände vi till Camping Wilsom i Dos Hermanos utanför Sevilla. Även om det nu var fler gäster än i slutet av förra året, fanns det gott om plats. Vi parkerade mellan servicehuset och receptionen som vanigt och snart kunde vi gå till baren innanför receptionen för att få Internetuppkoppling.

Lördagen den 6 mars
Regnet förnekade sig inte, utan det kom ordentliga åskskurar under hela natten. Den kärlekskranke koltrasten trotsade regnet på morgonen och sjöng sin vackraste fågelaria, men såg lite förvånad ut över att inte få sällskap. Vilken kvinnlig varelse vill ut i ösregn?

Även om inte Ingemar sjöng någon aria, trotsade även han regnet, tog med paraplyet och gick in mot ett mindre centrum, där det enligt en websida på Internet skulle finnas en Vodafonebutik. Han var besviken, när han kom tillbaka. Inte heller idag hade han fått hjälp med ett SIM-kort.

Jag roade mig med att mata katterna, samma som för några månader sedan. Påsen med 2 kg kattmat är inte slut än. Min väderkänsliga kropp protesterade vilt mot alla former av rörelser, så jag fick nöja mig med att läsa och försöka lösa en samuraj-sudoku med 405 rutor.

Söndag den 7 mars
Även idag avlöste skurarna varandra om även med en viss variation. Ibland öppnade sig nämligen en smal blå remsa på himlen och solen vågade sig fram ett par minuter. Mycket snabbt drog molnen ihop sig igen och släppte ner en kaskad av vatten. Så fortgick det hela dagen. När ska solen vinna matchen? Nu är vi fruktansvärt trötta på hård blåst, spöregn och leriga vägar fyllda av vattenpölar. Det är bara foppaskor utan strumpor som gäller. Nåväl, det har i varje fall inte blåst så mycket de senaste dagarna.

Det finns en minigolfbana här på campingområdet. Där kan man spela vattenpolo, om man inte kolliderar med diverse andfåglar, som simmar omkring på golfbanorna. Det gäller att försöka hitta den ljusa sidan av livet i alla lägen. Nu fick jag förresten belägg för, att jag inte sett i syne för en tid sedan, när jag i förbifarten såg en stor svart- och vitfläckig fågel ligga och ruva ute i växtligheten. Här vaggar nämligen en sorts svart- och vitfläckiga fåglar, stora som ankor, omkring.

Ett stort dilemma med det dåliga vädret är, att man får för lite motion. Flera med mig klagar över, att de har gått upp i vikt och inte kommer i kläderna. ”Jag kommer inte i ett enda par byxor”, klagade en kvinna häromdagen. Jag instämmer. Det börjar bli katastrofläge. Det är lätt att tappa rutinerna i gråvädret. Det har varken blivit morgonpromenader eller ryggympa på sistone. Detta måste det bli ändring på och när vi kommer hem får det bli diet med vitkålsvarianten. Basta!

För en tid sedan utropade en kvinna, som åker tillsammans med sin man, följande till mig:” Tack för att ni kom! Vi tål inte se varandra längre. Varför talar ingen om, hur jobbigt det är att leva på en liten yta, när vädret är dåligt?” Vi pratade ett bra tag och kom fram till, att det inte var något att skämmas för. Dilemmat finns hos de flesta av oss, fler än vi anar. Att bo på en liten yta under dåliga väderförhållanden är en prövning. Visst är det jobbigt emellanåt och ibland kan det köra ihop sig ordentligt, men efter regn kommer solsken. Det är en skola i samlevnadskonst. Det är samtidigt ett mycket bra tillfälle att upptäcka och framför allt lära sig uppskatta varandras fördelar och goda sidor. Personligen tror jag att det är mycket viktigt att ge varandra ”egen tid”. Vi har emellertid också hört talas om två par, som under den här säsongen har gått skilda vägar. Varianterna är säkert många.

Lördagen den 6 mars
Regnet förnekade sig inte, utan det kom ordentliga åskskurar under hela natten. Den kärlekskranke koltrasten trotsade regnet på morgonen och sjöng sin vackraste fågelaria, men såg lite förvånad ut över att inte få sällskap. Vilken kvinnlig varelse vill ut i ösregn?

Även om inte Ingemar sjöng någon aria, trotsade även han regnet, tog med paraplyet och gick in mot ett mindre centrum, där det enligt en websida på Internet skulle finnas en Vodafonebutik. Han var besviken, när han kom tillbaka. Inte heller idag hade han fått hjälp med ett SIM-kort.

Jag roade mig med att mata katterna, samma som för några månader sedan. Påsen med 2 kg kattmat är inte slut än. Min väderkänsliga kropp protesterade vilt mot alla former av rörelser, så jag fick nöja mig med att läsa och försöka lösa en samuraj-sudoku med 405 rutor.

Söndag den 7 mars
Även idag avlöste skurarna varandra om även med en viss variation. Ibland öppnade sig nämligen en smal blå remsa på himlen och solen vågade sig fram ett par minuter. Mycket snabbt drog molnen ihop sig igen och släppte ner en kaskad av vatten. Så fortgick det hela dagen. När ska solen vinna matchen? Nu är vi fruktansvärt trötta på hård blåst, spöregn och leriga vägar fyllda av vattenpölar. Det är bara foppaskor utan strumpor som gäller. Nåväl, det har i varje fall inte blåst så mycket de senaste dagarna.

Det finns en minigolfbana här på campingområdet. Där kan man spela vattenpolo, om man inte kolliderar med diverse andfåglar, som simmar omkring på golfbanorna. Det gäller att försöka hitta den ljusa sidan av livet i alla lägen. Nu fick jag förresten belägg för, att jag inte sett i syne för en tid sedan, när jag i förbifarten såg en stor svart- och vitfläckig fågel ligga och ruva ute i växtligheten. Här vaggar nämligen en sorts svart- och vitfläckiga fåglar, stora som ankor, omkring.

Ett stort dilemma med det dåliga vädret är, att man får för lite motion. Flera med mig klagar över, att de har gått upp i vikt och inte kommer i kläderna. ”Jag kommer inte i ett enda par byxor”, klagade en kvinna häromdagen. Jag instämmer. Det börjar bli katastrofläge. Det är lätt att tappa rutinerna i gråvädret. Det har varken blivit morgonpromenader eller ryggympa på sistone. Detta måste det bli ändring på och när vi kommer hem får det bli diet med vitkålsvarianten. Basta!

För en tid sedan utropade en kvinna, som åker tillsammans med sin man, följande till mig:” Tack för att ni kom! Vi tål inte se varandra längre. Varför talar ingen om, hur jobbigt det är att leva på en liten yta, när vädret är dåligt?” Vi pratade ett bra tag och kom fram till, att det inte var något att skämmas för. Dilemmat finns hos de flesta av oss, fler än vi anar. Att bo på en liten yta under dåliga väderförhållanden är en prövning. Visst är det jobbigt emellanåt och ibland kan det köra ihop sig ordentligt, men efter regn kommer solsken. Det är en skola i samlevnadskonst. Det är samtidigt ett mycket bra tillfälle att upptäcka och framför allt lära sig uppskatta varandras fördelar och goda sidor. Personligen tror jag att det är mycket viktigt att ge varandra ”egen tid”. Vi har emellertid också hört talas om två par, som under den här säsongen har gått skilda vägar. Varianterna är säkert många.

Måndag den 8 mars
På morgonen var marken åter våt, när vi vaknade i Camping Wilsom i Dos Hermanas, som är en förstad till Sevilla. Ingemar fyllde på vatten, medan jag förberedde frukosten. När receptionen öppnade, gick vi in för att komma åt Internet, Ingemar för att forska lite mer om mobilt bredband och jag för att göra ett bankärende. Jag passade på att köpa färskt bröd. När både katterna och vi var utfordrade, åkte vi till Dethleffirman, Auto Caravana Montano, som ligger endast ca 10 minuters körväg bort, också det i Dos Hermanas. Verkmästaren tittade på vårt dåligt fungerande avlopp i duschkabinen och gav oss en tid i morgon förmiddag. Nu är det bara att hoppas på, att de kan hjälpa oss.

Vi åkte och parkerade vid Lidl. Ingemar tog med datorn med det inbyggda modemet och gick in mot centrum i Dos Hermanas för att köpa ett SIM-kort, medan jag gick in till Lidl för att proviantera en del. Här fanns det äntligen grekisk yoghurt, något som var omöjligt att få tag på i Portugal. Chirimoya inhandlades också. I väntan på att Ingemar skulle komma tillbaka, kokade jag pasta och en mustig tomatsås på finhackad purjolök och grön paprika, ett par vitlöksklyftor, lite piripiri och en förpackning underbart goda pressade tomater. Tomatprodukterna är verkligen smakrika.

Efter närmare ett par timmar kom Ingemar åkande i taxi tillbaka. Han hade gått långt, men log lyckligt. Nu hade han ett Simkort, Yoigo, som borde fungera. Han hade varit i Phone House. Efter viss ändring av inställningar i datorn fungerade kortet och vi hade äntligen egen Internetuppkoppling även i Spanien.

Även om det var mulet, var det faktiskt uppehåll tills fram på eftermiddagen. Därefter föll ett stilla ”vårregn” under dagens återstående timmar. Vi for till ett lugnt bostadsområde i Dos Hermanas, där vi övernattat flera gånger tidigare.

Tisdag den 9 mars
I natt var det uppehållsväder och på morgonen var himlen nästan helt blå. En kall och isig nordanvind svepte emellertid fram och det var bara + 10,7 grader ute. I Barcelona hade det snöat.

Klockan 09.45 stod vi utanför Auto Caravana Montano. Idag skulle man ta itu med stoppet i vår duschkabin. Både Ingemar och vänner till oss har tidigare försökt både med lösningsmedel av diverse slag, en gummipump – vad det nu heter -, tryckluft och spolning med varmvatten. Inget har hjälpt. Bilmekanikern försökte med samma procedurer, också utan framgång. Just nu i skrivandets stund ser bilen ut som ”det var en gång en husbil”. Ingemar sitter och löser sudoku, medan jag har tagit min tillflykt till förarstolarna med datorn i knäet. Jag känner mig helt uppgiven, medan Ingemar, lugn som vanligt säger: ”Det blir nog bra, ska du se.” Jag undrar bara hur. Tur att det inte regnar idag!

Mekanikern har varit inne i de flesta tillgängliga utrymmen, tittat och skruvat loss allt, som går att få loss. De flesta av de undre skåpen har plockats ur och undersökts. Hela skuffen är utrymd med allt liggande på marken och de bakre delarna i skuffen med alla slangar är frilagda och isärskruvade. Sängen är uppfälld och fylld av allt tänkbart. Av allt att döma kom mekanikern åt en igenproppad slang inne i skuffen, så den är tömd. Åtminstone är det mycket vatten överallt. Det mesta är blött, mycket blött. Golvet i skuffen är långt ifrån torrt. Mattorna inomhus vill jag inte titta på. De är både genomvåta och smutsiga. Varför? Därför att mekanikern i sin iver drog in en vattenslang, för att försöka spola igenom systemet med vattentryck. Han varken tog ut eller la skydd på heltäckningsmattorna. Vad hände? Jo, mattan i toalettutrymmet är genomblöt och även mattan i köksavdelningen är dyngsur! Plastmattorna under är också våta. Madre mia!

Till råga på allt elände kommer verkmästaren ut och talar om, att de inte kan göra färdigt jobbet. De behöver lyfta bilen, för att komma åt underifrån och någon billyft har man inte här. Verkmästaren skulle gå in och ringa till en annan firma, för att höra, om de kan hjälpa oss. Ännu efter drygt 1½ timme har han inte kommit tillbaka och han är inte inne i verkstaden.

Mekanikern fick vackert blåsa någorlunda torrt inne i skuffen, både på och under gummimattan. Ingemar hade gjort i ordning ett par papplådor, som vi kunde förvara småsaker i och skjuta in under en hylla i skuffen. Lådorna är genomvåta. Ingemar tog ut heltäckningsmattorna, så mekanikern, som numera arbetar som städare, fick börja blåsa dem torra med tryckluft. Plastmattorna inomhus torkade jag av och mekanikern torkade dem torra.

Efter 5½ timme var mattorna fortfarande inte torra, men lades tillfälligt in. Att gå barfota gick inte. På med foppaskorna! Den ganska unga servicechefen, som är mycket trevlig och kan bra engelska, hade nu ringt till den andra husbilsfirman, Hidalgo Autocaravanas, som också den ligger utanför Sevilla, men i orten Guadaira och där vi hade fått en tid klockan 08.30 nästa dag. Han gav oss en noggrann adress och t o m koordinaterna. Efter att ha värmt en tortilla och ätit, åkte vi raka vägen dit.

Här har man en ställplats inom det bevakade området och vi kunde ställa bilen under tak. Vatten kan fyllas. Toa och gråvatten kan tömmas. Det finns t o m en husbilstvätt, där man t o m kommer åt att tvätta taket på husbilen. Ingemar såg mycket lycklig ut, när han satte igång med biltvätten. Jag tog ut de ännu tämligen fuktiga mattorna och hängde dem på tork, samt började göra rent i duschutrymmet. Medan Ingemar röjde ur skuffen, plockade jag bort attiraljerna från sängen och stuvade om en del i bilen inför morgondagen. Ingemar lyckades baxa ut de blöta sönderfallande lådorna från skuffen. Alla spännband var genomblöta. Jag la dem i solen på tork. Det vore en klar överdrift att påstå, att jag hade vackra ord att säga om mekanikern, som hade åstadkommit all förödelse. Det var bara att torka och åter torka även i skuffen. TiIl slut var det någorlunda torrt och allt var åter instuvat. Klockan närmade sig nu 20.00 på kvällen.

När allt var klart, hällde jag upp två whisky. Med en djup suck sjönk vi ner i varsin stol. Inga ord behövdes. Det blev sen middag ikväll.

Onsdag 10 mars
Vi vaknade efter en god natts sömn i det inhägnade området bland hundratals husbilar hos Hidalgo Autocaravanas, d v s jag hade varit tvungen att smörja in min smärtande rygg med Heat Lotion och ta en värktablett, men efter det gick det bra. Vid 07.30-tiden var det bara +6,1 grader utomhus. Undrar just var snöflingorna har dalat ner i natt? Det kan inte vara långt borta. Ingemar var redan välklädd. Jag kände mig frusen och satte på mig de tjockaste vinterjeansen. Därefter satte vi på Webastovärmen en kort stund. Koltrastarna sjöng förhoppningsfullt. Himlen var i varje fall blå med bara några tunna vita slöjor.

Så här såg våra mattor ut igår

Klockan 08.30 hade vi tid i verkstaden, som bara låg drygt 100 m bort. Är man i Spanien, så är man och här är klockslag mycket töjbara. Ingemar gick in för att meddela vår ankomst. Nu var det bara så, att lyften som man behövde till vår bil var upptagen. Visste man inte det igår, när vi fick tiden? Klockan 10.00 var vi välkomna tillbaka. Eso es Españia!

Klockan 10.00 fick vi äntligen komma in till verkstaden, d v s den söta bevakningskillen kom och talade om, att vi kunde ställa bilen utanför grindarna till verkstadsområdet. En mycket kunnig och även trevlig mekaniker tog hand om bilen. Det hela var mycket mer komplicerat än väntat. Stoppet i duschavloppet berodde inte på att det var igenslammat, som vi alla trott tidigare. Rörledningar m m hade smält ihop. Av misstag hade vi haft uppvärmningen av gråvattentanken på tidigare, men sådana konsekvenser borde det inte ha blivit.

Så här såg ledningar och rör ut

 

Med avbrott för siesta kl 14.00 – 16.00 pågick arbetet tills 19.00-tiden. Vi tillbringade tiden i firmans cafeteria med att läsa och använda datorn. Mycket välsmakande kaffe av olika slag fick vi dricka så mycket vi ville. Vi blev även bjudna på coca-cola, öl och nötter. Under siestan körde mekanikern ut vår bil, så även vi skulle kunna äta lunch. Vi var ganska trötta, så efter lunchen la vi oss en stund för att sova. Tydligen somnade vi båda djupt, för vi vaknade först, när mekanikern knackade på dörren kl. 16.15.

I cafeterian hade vi det trots allt bra

Vid 19.00-tiden var allt färdigt bortsett från elanslutningen till gråvattentanken. Till det behövs reservdelar från Dethleffs. Det blir en senare fråga. Någon uppvärmning av gråvattentanken behövs inte, när det inte är minusgrader. Det var ett välgjort arbete, som mekanikern ska ha all heder av. Ca klockan 19.30 var vi tillbaka till vår övernattningsplats inom firmans område. Ingen idé att åka vidare ikväll.

Torsdag den 11 mars
Det var en lättnad att kunna duscha på morgonen, utan att behöva ösa ur vattnet i duschkabinen.

Vår glade bevakningskille

Det var uppehållsväder, men ganska kyligt, när vi vinkade av bevakningsmannen vid Hidalgo Autocaravanas i Guadaira utanför Sevilla för att via motorvägen åka vidare österut i riktning mot Antequera. Dagens mål var Torrox Costa, som ligger öster om Malaga och dit hade vi ca 30 mil att avverka.

Berget nära Antequera är lätt att känna igen

Några mil före staden tog vi av till fågelsjön Laguna de la Fuente de Piedra för att se om flamingofåglarna hade kommit tillbaka från Afrika. Stora flockar häckar här varje år. Ute i sjön stod en stor hop av de vackra rosa-vita fåglarna, så nu borde det bli bättre väder. Via vägar och träbroar kan man vandra runt sjön. Idag nöjde vi oss med att se fåglarna på håll. Det nya besökscentrat är nu i gång.

Fågelsjön med flamingos på avstånd

 "Bild av bild", storkmamman som matar sina ungar

Den söta flickan i turistinformationen

Vi hade ännu några återstående mil att åka, när vi fortsatte söderut förbi Malaga, där vi svängde österut för att åka motorvägen mot Torrox. Snart var vi framme vid Torrox Costa, där vi förra året tillsammans med många andra husbilar hade fricampat på den stora parkeringsplanen. Härifrån har vi många glada minnen från fjolårets gemenskap. Mot slutet satte man stopp för husbilar och bortsett från en del privatbilar och en norsk buss vilade den stora planen öde. Några husbilar stod utefter gatan och där parkerade även vi för natten.

Det var mulet och ganska kallt och ruggigt ute och det kom även någon enstaka regnskur. Vi gick ner till strandpromenaden. Även här hade ovädren satt sina tydliga spår. Vi hade hört, att man tidigare hade börjat lägga om den vackra promenaden och man höll fortfarande på med reparationer på flera ställen. Sandstranden hade närmast förvandlats till en grusstrand med en massa bråte. Förra året var det liv och rörelse och många som promenerade. I år var det dött. Kaféer och restauranger var i det närmaste tomma. Vi gick fram till det tyska bageriet för att köpa bröd, men det var stängt för dagen. Det blev ett besök på en pizzeria i st. där den beställda pizzan smakade mycket bra med riktig mozzarellaost.

Fredag den 12 mars
Att stanna i Torrox Costa var inte att tänka på. Det kändes alltför tråkigt. Det lär finnas en fricampingsplats utanför en engelsk restaurang här i närheten, där vi aldrig varit. Vi snurrade runt ett tag på vägarna och lyckades även komma in i en bergsstad, där det inte var speciellt lätt för Ingemar att vända bilen. Efter detta gav vi förståeligt nog upp vårt letande.

I Solobrena, lär det också finnas en ställplats, som ligger nere vid odlingarna. Där hade vi inte varit tidigare. ”Ska vi?” frågade Ingemar. ”Visst ska vi” sa jag. Vi kom fram till Solobrena. Det var bara det, att vi förmodligen åkte fel väg genom staden. Vi kom ner genom en mycket trång gata, en sådan gata, som bara finns i de gamla städerna. Via den gatan kom vi direkt ner till odlingarna, där en smal och mestadels mycket lerig väg löpte vidare genom de på många ställen helt dränkta planteringarna. Solen lyste än så länge och det skulle behövas mycket värme för att torka upp den genomdränkta marken. Det var en sorglig syn och jag känner en djup empati med alla odlare, som ser allt sitt arbete spolieras.

Så här ser odlingarna ofta ut – arma odlare!

Vi kom så småningom fram till ett par mindre våta platser, som tydligen används som ställplatser. På dessa båda fläckar stod ett par franska bilar, vars ägare hade blockerat infarterna. Ingen kommentar. Vi hade i varje fall inte velat stå här, utan åkte vidare in till hamnen. Det var från det hållet vi borde ha kommit, förstod vi nu.

Det återstod inte många mil till camping Castillo de Bañus, nära orten Castell de Ferro, där vi campat ett par gånger under tidigare år och vi kom överens om att åka dit, så vi fortsatte motorvägen österut. En timme tidigare hade solen lyst, men nu hopade sig molnen allt tätare på himlen igen.

Plastlandskap med odlingar – inte vackert – men mycket gott finns här

Ett vackrare landskap på väg

Vacker vy från motorvägen – nu tätnar molnen

Inom några få minuter har ovädersmolnen gaddat ihop sig

På campingen hade man stora problem med vattenläckage, men vi lyckades hitta en torr plats. Iförda foppaskor gick och halvt vadade vi upp till byns restaurang för att äta ett par tapas. Vid lekplatsen intill ett bostadshus forsade vattnet och en grävskopa gjorde sitt bästa att hitta läckaget. Den här kvällen somnade vi ganska tidigt.

Lördag den 13 mars
Regnet hängde i luften, men det var fortfarande uppehållsväder när jag tog min morgonpromenad iförd foppaskor. Det såg bedrövligt ut på vissa håll inom campingen. Några spanska familjer, som har sina husvagnar stående året runt, kom idag och de hade åtskilligt att ta itu med. Jag pratade med en engelska, som hade legat här sedan mitten av november. De här svåra översvämningsproblemen har man sedan fyra veckor tillbaka. Bilderna får tala för sig själva.

Översvämning i huset med restaurang och reception

Campingområdet

Positivt! Vacker trädprydnad på campingen.

Översvämning vid ett flerfamiljshus

Lekplatsen

Blomställningarna i rosépepparträden är fyllda av knoppar

Vi kände inte för att stanna, utan beslöt oss för att åka vidare. Vi körde upp på motorvägen, som leder österut. De första kilometrarna hade åtskilliga skador p g a de tidigare ovädren och på flera områden höll man på att laga vägen, som på några platser hade rasat. Stora sprickor förekom på flera ytor.  Man skulle behöva stänga av vägen helt för att kunna göra tillräckliga reparationer. Det kändes något osäkert under vissa sträckor.

Vi tog av ner mot Guardias Viejas, där det enligt uppgift skulle finnas en ställplats vid stranden.

Vägen till Guardias Viejas är fylld av odlingar

Här stod tre husbilar, när vi anlände. Vi stannade bara till för att ta en promenad och äta lite, men kände inte för att övernatta här, utan fortsatte till Almerimar. Det kändes som en lisa för både kropp och själ att anlända hit. Staden som av allt att döma är ett golf- och båtparadis, har en öppen planlösning med mycket vackra planteringar och parker. Mängder av palmer pryder både gator och parker. I designen av planteringarna har man på ett smakfullt sätt använt de vackra grova bergarterna till de gröna växterna.

En av de smakfulla planteringarna

Vi åkte ner mot Puerto Deportiva, fritidsbåtshamnen, som ligger nära det vackra nybyggda tornet, där man har hamnadministrationen och där man – hör och häpna – har parkering enbart för husbilar. På den här platsen finns varken möjlighet till påfyllning av vatten eller tömning. Några pirar längre bort finns en ännu längre parkering avsedd enbart för husbilar och här finns toaletter, duschar, vatten och möjlighet att tömma både gråvatten och toakassetter. Det kostar ca 7.62€ / dygn att stå här. Vi valde att stanna vid den första parkeringen.

Utsikt från vår ställplats

Söndag den 14 mars
När vi kom till Puerto Deportiva i Almerimar igår var det endast ett par enstaka vita molntussar på himlen. Vinden var emellertid fortfarande kylig, men klädde man på sig långärmat, var det skönt att sitta ute och sola. Vädret var lika vackert idag och vi beslöt oss för att stanna ännu en dag.

Vår husbilsplats

I det vackra tornet ligger hamnkontoret, där man betalar sin plats

Utsikt från vår övernattningsplats

Idag tog jag ledigt från köket. Vi gick till den närbelägna kinarestaurangen för att äta wookbuffé. Det smakade gott, alltför gott. Det var bara ett fel och det var helt vårt eget. Vi blev för mätta. Det blev varken eftermiddagskaffe eller kvällsmat idag.

Nu har de styrande i Andalusien börjat beräkna kostnaderna för skadorna efter säsongens stormar och regn. Det är enorma summor. Man har beslutat ge varje stad 250. 000 € för att kunna återställa infrastrukturen. I området kring Ronda har många hundra nyfödda och unga lamm och killingar dött i ovädren. Många bönder har mist upp till 50 % av sina ungdjur p g a att man inte hade möjlighet att skydda dem för stormar, svåra regnväder och snö. Vissa har t o m förlorat upp till 70 % av sina unga får och getter. Arma djur och arma människor!

Måndag den 15 mars
Vi tog en ordentlig promenad runt det stora hamnområdet på morgonen. Mättnaden från igår satt i även idag, så det blev en reducerad frukost. Bra för figuren, som har ökat i omfång under vintern.
Idag lyste solen från en klarblå himmel. Bort mot Sierra Nevada vilade ännu några ogenomträngliga moln. Vinden var fortfarande kylig, så snön kan inte vara långt borta.

Ännu en utsiktsbild med kyrkan och de snöpudrade bergen

Idag var det åter vardag och då var även tvättinrättningen med självservice, som bara ligger ca 200 m från vår ställplats, öppen. Vi gick dit med två stora säckar tvättkläder. Eftersom det var så nära, kunde vi gå hem medan tvättmaskinerna skötte jobbet. Jag satte mig med en del lagningsarbeten. Bl. a. väntade ett par av Ingemars byxor på att bli upplagda. Ingemar skötte resten av tvätten d v s tumlaren och hemtransporten. Skönt att ha allt rent igen!

Tisdag den 16 mars
Vi var fortfarande kvar i Puerto Deportiva i Almerimar. Kan tillfoga att den här ställplatsen är bevakad hela dygnet och hamnkontorets bevakningsbilar åker en runda varannan timme. Även polisen åker regelbundet runt, vilket känns tryggt.

Klockan 11.00 var det +17,8 grader varmt, blå himmel och strålande sol. Jag letade fram en soligt gul tröja. Nu känner vi verkligen att vi är på Costa del Sol. Det här har vi längtat länge efter. Plötsligt ropade Ingemar: ”Titta får du se!” Molnen som hade legat över de höga delarna på Sierra Nevada var försvunna och såväl topparna på nämnda berg som på Sierra de Gádor var klädda i tjocka vita mössor. Där hade snön fallit. Undra på att vindarna hade varit kalla!

Snömössa på Sierra de Gádor

Snömössa även på Sierra Nevada

Lite motvilligt bröt vi upp för att åka in till Repsols kontor i Roquetas de Mar för att köpa propangas. Vi lyckades få en parkeringsplats utanför kontoret. Gasolbilen skulle komma förbi om ett par timmar, så vi fick vackert ta siesta som alla andra. Det kändes skönt med en promenad i solen och vi slank in på en liten servering, drack ett glas öl med lite tilltugg i form av oliver, ost och lufttorkad skinka, samt åt en mycket god rostad baguette med tonfisk.

Nu var det inte långt till campingen i Roquetas de Mar, där Lena och Jan, som också skriver blogg övervintrar. Vi hade varslat om att vi skulle titta förbi. När vi kom till campingen satt tre svenska par runt kaffebordet. Även vi blev bjudna på en kopp gott kaffe med kaka av Lena och Jans vänner. Tack alla för en trevlig pratstund! Det var roligt att träffa er, även om det bara blev en kort stund! Vi önskar er alla en fortsatt skön vistelse och trevlig resa hemåt!

Vi åkte vidare österut för att följa motorvägen förbi Almeria och därefter vika av norrut mot Tabernas. Någon mil före staden ligger ett Mini-Hollywood i Decorado, där bl. a Steven Spielberg har gjort en del filminspelningar. Vägen hit upp ger utblick över ett fascinerande bergslandskap. Jag började tralla på visan om ”Klippiga bergen”. Vi hade hoppats på att kunna övernatta utanför Mini-Hollywood, för att sedan nästa dag kunna besöka anläggningen. Nu visade det sig sorgligt nog vara stängt. Endast en åsnas skriande hördes.

Imponerande bergslandskap

Vi åkte vidare till Tabernas, där det skulle finnas en ställplats. Det var nog lite missvisande, för det visade sig vara en trång parkeringsplats mitt i staden. Gatorna var inte speciellt breda. Vid ett tillfälle stack jag ut huvudet och frågade en man, om det var möjligt att åka en nerför en gata. Han lugnade oss med att det gick bra och visade också hur vi skulle åka vidare. Ibland tror jag att det är krympmån på bilen, men med Ingemar vid ratten gick det bra.

Än var det inte mörkt ute, så vi beslöt att åka vidare på N 340, som är grönmarkerad d v s speciellt vacker väg, för att ta oss ner till Garrucha, som ligger vid kusten. När vi passerade Sorbas, väcktes minnen från en Italienresa, som vi gjorde för några år sedan. Här klättrar nämligen många av stadens hus högt uppe på en klipphylla, precis som i den Toscanska staden Pitigliano, vars hus ser ut, som om de är sammanvuxna med berget.

Vi hade tänkt fortsätta på väg N 340 efter Sorbas, men ”Astrid”, vår navigator, dirigerade in oss på en mindre väg, även den grönmarkerad. Tack och lov var den ”bara” ca 1 mil, men det var en lång mil. Vägen, som lyckligtvis var nyasfalterad, var inte speciellt bred, med mycket kurvig. Här handlade det inte om vanliga kurvor, utan det var hårnålskurvor och mestadels fanns inga skyddsräcken. Vi åkte högst uppe på bergskammarna och hade en hisnande utsikt över det storslagna bergslandskapet. Ogästvänliga, vassa bergstoppar och djupa raviner avlöste varandra, men det var vackert, mycket vackert. Är man inte rädd för att vägen på sidorna stupar rakt ner i svindlande avgrunder, är vägen helt klart att rekommendera, för den är som sagt otroligt vacker. Jag älskar vackra vyer, men är samtidigt fullkomligt skräckslagen inför höjder och fick fullkomligt kramp i vaderna av allt onödigt bromsande. Ingemar satt lugn och fullkomligt fokuserad vid ratten.

Vi kom så småningom ner på A7/E15 och kunde senare köra av mot Garrucha, där vi efter lite letande hittade en lugn övernattningsplats i fiskehamnen.

Onsdag den 17 mars
Det blev åter en vacker dag och nu ville vi gärna komma till ro vid en strand. Efter en kort promenad i fiskehamnen och i staden åkte vi till det närbelägna Vera, där det stod 20-25 bilar på en stor plan nära stranden. Här kändes det lugnt och skönt att stå. Solstolarna plockades ut och vi kunde njuta av solen, även om vinden fortfarande var lite sval.

Bredvid oss stod en mycket stor tyskregistrerad husbil parkerad. Ägaren kom förbi en stund och pratade. Tydligen hade han som lärare ett jobb, som gjorde att han kunde arbeta på distans. Behövde bara ha någorlunda närhet till flygplats, eftersom han behövde hem och arbeta 3-4 dagar varannan månad. Vilket idealjobb! Mannen, som är bosatt i Frankfurt, berättade att det under gårdagen kommit ytterligare 1 dm snö. Vi träffade och pratade även en stund med ett svenskt par, Kjell och Kate, som övervintrat här i trakten under många år. De påstod att det hade varit kallt i det här området under vintern, men att det inte alls hade regnat eller stormat så mycket som i sydvästra Spanien och Portugal.

Torsdag den 18 mars
Idag var det lätt molnigt och vi tyckte att det var lämpligt att åka vidare. På ena sidan om oss, stod ännu en tysk bil parkerad. Här fick man på morgonen besök av en tysk, som kom cyklande. De två männen var snart inbegripna i ett djupgående tekniskt samtal, vilket inte var något ovanligt. Mer ovanligt var emellertid att det satt en stor, grön och mycket vacker papegoja på cykelstyret. Där satt den helt tryggt och ibland tog den sig en liten tupplur.

Papegoja på cykeltur

Vi fortsatte att åka den vackra kustvägen österut. Nu börjar naturens egna rikliga blomning komma igång riktigt, när det äntligen har blivit mildare och emellanåt även soligare. På ett par bergssluttningar blommade den vildväxande lavendeln rikligt. Stora plantor växte även här och var efter vägkanterna.

Vild lavendel

Efter Águilas fortsatte vi en mindre väg i nordostlig riktning för att senare åka upp på motorvägen mot Mazarrón. Efter att ha handlat en del matvaror på väg, körde vi ner till Bolnuevo, som ligger vid kusten och där vi var även förra året. Även om man är medveten om att erosionen löpande förändrar naturen, blev vi lite besvikna, när vi såg hur sandstensformationerna hade förvandlats från föregående år.

Här stod husbilar på rad i sanden mellan stranden och vägen. Vi lyckades få en fin plats mitt framför en konstgjord oas, där det bl. a växer tre sorters palmer, nerium, rosmarin och lavendel. Här var det nära till en skön strandpromenad. Jag gick sedvanligt med näsan i backen, dock inte för att leta snäckor, utan för att söka efter vackra och annorlunda stenar. Ett par fransmän hade åkt ner för långt mot stranden och kört fast. Till slut kom två polisbilar och hjälpte till att dra loss de olyckliga. Säg sedan att inte poliser är både trevliga och hjälpsamma! Ingemar hörde, att en av kvinnorna ville ge poliserna champagne, men det ville de inte ta emot.

Ikväll blev det kyckling schnitzel och varm potatissallad. Några färska jordgubbar smakade bra som efterrätt. Min dotters familj har varit norrut på skidsemester. Jag fick ett lugnande SMS, att allt hade gått bra och att de var på väg hem. Vi har döpt min mobil till kommunikationscentralen. SMS vandrar fram- och tillbaka i stil med: ”Vi är i XXX”, ”Var är ni?” ”Kommer ni hit snart?” ”Hinner ni komma innan jag åker hem?” Vad gjorde man före mobilens tillkomst?

Fredag den 19 mars
Idag låg ett lätt molntäcke på himlen, men temperaturen ute var angenäm. Det blev en stenletarpromenad idag också. Jag gjorde i ordning en stor fruktsallad, som vi satte oss på en bänk bakom oasen och åt. Kan man ha det bättre? Det blev på det hela taget en lugn dag, med läsning, en del utevistelse och Internetuppkoppling. Jag började göra i ordning en gryta på kycklinglår, vi köpte igår.

Undrar just när våren tänker anlända till Sverige? Min kusin i Örebro har skickat mycket vackra vinterkort, men oj vad drivorna fortfarande är höga. Vart ska allt vatten ta vägen, när snön börjar smälta? Halkolyckorna lär också öka.

För min del blev det mycket vila idag efter gårdagen, som var mycket smärtfylld. ”Ryggsäcken fibromyalgin” såg till att praktiskt taget allt i kroppen smärtade. Jag blir trött, mycket trött. Det blev ännu en övernattning i Bulnuevo.

Lördag den 20 mars
Även om det är en fin strand här i Bulnuevo ville vi åka vidare mot Torrevieja idag. Vädret var strålande och vi hade inte för avsikt att åka raka vägen, utan tänkte stanna vid Cabo de Palos utanför La Manga. Vi körde mot Mazarron och åkte därefter N 332, som slingrade sig mot Cartagena.

När det nu äntligen har blivit mildare väder och solen visar sig allt oftare, har blomningen i naturen kommit igång ordentligt. Ängar och vägrenar är prunkande blomsterhav med framför allt vita och gula blommor. Även de djupröda vallmoblommorna lyser här och var. Naturen är sannerligen generös med sin fägring.

Några av de vackra krysantemumblommorna som lyser som miljoner solar ute i naturen

När vi närmade oss Cartagena, stannade vi först till vid en liten restaurang för att äta en tapas, innan vi åkte in på den betalfria motorvägen, som förde oss i riktning mot La Manga. Snart såg vi den ståtliga fyren ute på Cabo de Palos, där vi stannade på parkeringen för övernattning.

Fyren vid Cabo de Palos

Utsikt från fyren

Vår övernattningsplats tillsammans med 3-4 andra husbilar

Ingemar tog en promenad upp till fyren, medan jag tog en tupplur. Min kropp kände inte för någon ansträngande promenad. Man får ju inte alltid bestämma själv. Tydligen är det här ett mycket populärt utflyktsmål, för det anlände löpande både bussar och bilar med människor, som tappert strävade uppför trapporna. Man kunde även gå en väg upp till fyren. Vi var fyra husbilar som övernattade och det var lugnt, även om det hela natten anlände personbilar, förmodligen med kärlekskranka ungdomar.

Söndag den 21 mars
Idag fyllde mitt äldsta barnbarn år. Det är inte lätt att gratulera, när de unga byter telefonnummer och inte berättar det eller rättare sagt tror att de har talat om det. Till slut fick vi i alla fall kontakt. Grattis än en gång Stephanie!

Vi fortsatte nu mot Torrevieja, eller rättare sagt till La Mata, som ligger bortom Torrevieja, för att bl. a hälsa på vänner där i trakten. En navigator och en mobil är bra verktyg, när man är ute i okända trakter. Vännen Inga från Kumla kom oss tillmötes med sin hund Loulou och snart befann vi oss i lägenheten, som hon lånat under vinterhalvåret. TV; n stod på och där sände man vintersport från ett mycket vitt Sverige. I både Falun och Uppsala snöade det för fullt. Undrar just, när vi ska kunna återvända till Svea rike? Inga hade gjort en god kycklingsallad och snart satt vi ute på den lilla terrassen och njöt av såväl god mat som en mildare väderlek. Mot slutet började det faktiskt dugga lite smått.

På besök hos vår vän Inga

Tack Inga för god mat och dryck och för att vi fick träffa dig, innan du åker hem till Kumla igen! Vi önskar dig och Loulou en trevlig resa hem om en vecka!

Måndag den 22 mars
Idag lyste solen tidigt på morgonen och himlen förblev vackert blå under resten av dagen. Idag behövdes inga ytterplagg förrän senare på kvällen. Vi ringde vännen Gunborg, som efter sin morgongympa var ute på vandring på träbroarna vid stranden. Snart dök en pigg och rödblommig Gunborg upp och vi kom överens om att träffas senare under dagen.

Först skulle vi åka till marknaden i Santa Pola ett par mil längre upp utefter kusten. Vi anlände ganska sent, men hann ändå med en del, innan man stängde för dagen. Vi hade parkerat bilen bredvid en tennisbana, där det var full aktivitet. Innan vi åkte tillbaka till La Mata, passade vi på att äta en lätt lunch. En förbipasserande norrman såg att dörren stod öppen. Han kom fram för att förvissa sig om att det var ägaren, som var i bilen. Det var tydligen många inbrott här, precis som på många andra platser i Spanien. Innerst inne tyckte han nog det var roligt med en liten pratstund.

Nu var det dags för oss att åka till Gunborgs nya bostad intill Molinoparken i La Mata. Gunborg mötte oss och vi tog alla en promenad i den välordnade och vackra Molinoparken med sina vattenkonstverk. Här ska det finnas härfåglar, något jag har tittat länge efter, men de höll sig även idag på avstånd.

Vy från Molinoparken

Molinoparken

Tur att Gunborg kom och mötte oss, för annars hade vi nog aldrig hittat fram bland alla mycket välskötta, men snarliknande hus. Enligt min åsikt har Gunborg gjort ett gott byte och bor nu i en liten mysig trerumslägenhet med en stor inglasad balkong. Grattis Gunborg, säger vi! Vi blev sittande ganska länge på den solvarma balkongen, där kaffet och senare ett glas vin smakade mycket gott.

Gunborgs nya bostadskvarter

Ett glas vitt vin smakar bra i solen

Gunborg och Ingemar på den soliga balkongen

Vi åkte tillbaka till vår fricampingsplats längst bort i La Mata, där bebyggelsen tar slut. Framåt 20.00-tiden dök Gunborg åter upp. Detta är en kvinna, som älskar att promenera. Vi hade kommit överens om att gå ut och äta på kvällen.

Tisdag den 23 mars
Det blev en mycket lat dag idag. Även solen tycktes ha tagit semester för himlen var grå, men det var uppehållsväder och milt ute. Jag lyckades övertala Ingemar att åka till den stora kinaaffären nära Torrevieja. Han föredrog att vänta i bilen. Affären var verkligen stor, mycket stor och det tog tid att vandra mellan alla hyllor. Alltför lång tid tyckte tydligen Ingemar, för efter ett par timmar kom han in i affären och letade efter mig. Han hade befarat, att jag hade kommit bort. Vad då kommit bort? Inte kan jag rå för att klockorna går för fort!

Onsdag den 24 mars
Vi var fortfarande kvar i La Mata och idag var det marknad helt nära vår övernattningsplats intill stranden. Här stod fortfarande samma bilar, som när vi kom hit i söndags. Det har varit få marknadsbesök under den här övervintringsresan, men nu ville jag passa på att frossa riktigt. Ingemar stannade med glädje kvar i bilen. Jag ville titta lite på babykläder, för jag kommer att bli plastmormor i maj. Ingemar ska nämligen bli morfar för första gången.

Jag hann inte mer än gå ur bilen och vika in på tvärgatan till marknaden, förrän jag i slutet av vägen såg en vinkande gestalt. Det var Gunborg, som hade tänkt gå på marknaden och ville se, om jag möjligen också var på väg. Visst var jag det! Vi vandrade runt ett par timmar, småpratade och hade trevligt bland den tilltagande skaran marknadsbesökare. Det här var i största allmänhet en lugn och trevlig marknad utan högljudda marknadsförsäljare. Gunborg och jag konstaterade, att sommarkläderna började komma fram. Vintertröjorna reades på flera ställen för 3 €.

Chokladfabriken Virginias hade försäljare på plats och det gick bara inte att motstå frestelsen, utan jag gick därifrån med tre godsaker, som ska gömmas inför hemfärden. De små torkade fikonen, som jag köpte till jul, hade vi saknat länge, men här fanns de. Jordgubbarna var både billiga och mogna nu, men det kan vara stor skillnad på kvaliteten, så ibland kan det vara värt att lägga till en extra slant.

Ingemar hade tydligen saknat mig, för nu dök även han upp. Efter en liten pratstund sade Gunborg adjö för att vandra hemåt. Tack för mycket trevlig samvaro Gunborg! Efter inköp av tyskt surdegsbröd, bakat i Murcia, och en kopp kaffe, gick vi tillbaka till husbilen. Jag vilade en stund och gick ännu en tur, nu för att köpa babykläderna, jag hade sett tidigare, samt lite annat smått och gott.

På eftermiddagen packade vi ihop, för att åka till fricampingen i La Marina. Trots att det stod en hel del bilar parkerade, fanns det ännu gott om plats. Vi skulle ha träffat ett par vänner här, men de hade dagen innan fått reda på att en nära släkting hade blivit svårt sjuk och var därför på väg hem. Vi pratade en stund med ett annat svenskt par, innan vi begav oss till campingen i La Marina. Utanför campingen har man gjort i ordning en servicestation, där man mot en avgift på 4€ kan tömma toa och gråvatten samt fylla på vatten. Mycket bra! Därefter åkte vi tillbaka till de stora parkeringsplanerna vid stranden, där många fricampar.

Vi betalar 3 €/dag för nätanslutningen Yoigo till det inbyggda mobilbandet. Idag passade vi på att surfa en del. På kvällen satt jag ett bra tag och chattade med min dotter på Facebook. Verkligen roligt! Hon talade om den nya snön, som hade kommit föregående helg, mängden av smältvatten och halkolyckor och tyckte inte att vi skulle satsa på att komma hem förrän tidigast om tre veckor.

Torsdag den 25 mars
Idag var det nog den hittills varmaste dagen. Tidigt på eftermiddagen visade termometern på drygt +30 grader i solen. Vi drack både förmiddagskaffe och åt lunch ute. Vid ett tillfälle, såg vi en man, som gick och letade efter något i agavens bladveck. Han plockade sniglar, precis som vi tidigare sett en fransman göra vad palmer. Jag föreslog Ingemar, att även vi kunde leta efter middagsmaten, men det gick han inte med på. Ja, ja, man kan inte gilla allt!

 

Den snigelplockande mannen

Nåja, vi gjorde mer än åt och drack ute. Jag hade klippt ut ett marknadsprogram för trakten och det visade sig, att idag var det marknad uppe i själva stadskärnan av La Marina. Hur jag bar mig åt, vet jag inte, men jag lyckades få Ingemar att gå med på ännu ett marknadsbesök. Marknadsfrosseri skulle jag vilja kalla det, för det var den tredje marknaden den här veckan. Jag lär väl få betala tillbaka med ett antal hamnbesök!

Den här marknaden var lite lagom stor, vad man nu kan mena med lagom. Här hittade jag något, jag letat länge efter i Sverige, nämligen ett par sköna inneskor. Har man riktiga problemfötter är det inte lätt. Den trevliga och inte alls påträngande zigenska skoförsäljerskan var en mästare i att förstå min knaggliga spanska och insåg direkt problemen med mina tår. Hon hade stora kunskaper om både skor och fötter och jag gick nöjd därifrån. En kopp kaffe och en coca-cola till indianmusik smakade bra innan vi åkte hemåt igen

.

Snart är det min tur!

En liten söt indianska

Fredag den 26 mars
Ligger man stilla på en plats några dagar, händer det oftast inte så mycket anmärkningsvärt varje dag. Vi tar det lugnt med solen. Det bör man nog göra på äldre dagar, när huden i vilket fall som helst blir torrare och mer ömtålig. Man behöver ju inte sitta direkt i solen hela dagarna.

Ingemar, som är bra på vägnät och planering har studerat kartor under några dagar. Idag gick vi igenom tänkbara färdvägar med dess för- och nackdelar. Det är dags att sakta åka hemåt, men först ska vi åka till Dethleff´s fabrik i Isny, där vi var även förra året. De har lovat att hjälpa till med återstående problem med ledningar och rör tillhörande dusch och avlopp. Vi stannar nog ännu ett par dagar, med därefter drar vi oss sakta uppåt.

Under vintermånaderna har det blivit alltmer uppenbart, att vädret utmed Costa del Sol och Costa Blanca har varit betydligt bättre, än det vi den här säsongen upplevde i sydvästra Spanien och Porugal. Enligt dem vi har pratat med har man haft kallt och en del regn, men inga ihållande skyfall, stormar och eller översvämningar. Man ser också att stränder och odlingar inte alls har farit så illa.

Lördag den 27 mars
En del inköp behövde göras, så vi tog en liten tur till Mercadona. Såg nog att det var en liten marknad utanför Lidl, men idag lyckades jag motstå frestelsen.

Idag var det mycket varmt mitt på dagen och i husbilen var det bara att öppna alla tillgängliga luckor för att få ventilation. I lä mitt i solen visade termometern på ca + 35 grader. Senare på dagen svalnar det emellertid lika fort och nätterna är ganska kalla.

Vid campingen i La Marina har man en stor restaurang, där man varje lördag har levande spansk populärmusik. Jag hade länge pepprat Ingemar med att jag gärna ville åka dit för att ta ett glas vin och lyssna på den medryckande musiken. Vi hade en del kontroverser och delade meningar innan, men till slut åkte vi fram till campingen och snart satt vi vid ett bord i baren. Ingemar andades ut, men jag hade svårt att sitta stilla. Till slut gick vi fram och tittade mot dansgolvet, där den livliga dansen var i full gång. Nu är det bara så att jag älskar att lyssna på den här musiken och är ännu mer förtjust i att dansa efter den. Till slut stod även vi på dansgolvet och det är svårt att inte låta sig ryckas med. Det blev med andra ord en skön motionstimme. Dans är mycket bra motion för onda ryggar, så det så! När musikerna behövde vila en stund, spelade man pausmusik och vi blev stående ett bra tag för att njuta av den vackra fandangodans några danslystna gäster framförde. WOW! Vilken inlevelse! Till saken hör att restaurangen till största delen var fylld av den bofasta befolkningen. Det fanns knappast några turister. Tack Ingemar för den här härliga stunden! Jag tror att även du trivdes, för du såg så glad ut, när du dansade!

Söndag den 28 mars
Idag har jag haft det bra, riktigt bra! Tack Ingemar, som både lagade frukost, kokade förmiddags- och eftermiddagskaffe, samt fixade resterna av gårdagen lax till en god middag! I morse sjöng du t o m för mig!

Varför? Jag fyllde år antingen jag vill det eller inte. Efter en viss ålder har man inte så stor lust att fylla längre, men det är inte mycket att göra åt. Jag måste ju erkänna, att det var riktigt roligt! Telefonen har ringt, ett flertal SMS har kommit. Jag har även fått flera e-mail med grattishälsningar. I Facebook har jag blivit ordentligt firad, med både vackra ord, blommor och videoinspelningar. Tack allesammans! Ni är underbara!  Ni har gjort den här dagen till en enda stor glädjefest! Dessutom har solen lyst hela dagen. Kan livet vara bättre!

Dagens roligaste var när min dotters familj ringde på förmiddagen för att gratta, sjunga och hurra. Deras katt var med vid telefonen. När jag sa: ”Oliver, mjau”, jamade han tillbaka. Han kände nog igen min röst!

Måndag den 29 mars
Det börjar bli dags att sakta vända hemåt och vi lämnade sandplanen i La Marina för den här gången. Här fanns fortfarande ca 50 bilar kvar. Idag var det lätt mulet på morgonen och det kändes skönt att lämna den alltför dammiga fricampingsplatsen intill pinjeskogen med dess agaveplantor. Jag saknade den vilda blomsterprakten.

Idag skulle vi åka ca 40 mil till Peniscola, som ligger vid kusten, några mil norr om Castellón. Först av allt åkte vi ner till camping La Marina för att tömma toa och gråvatten samt fylla på färskvatten. Alltfler campingar har numera den välkomna servicetjänsten mot en mindre betalning.

Vacker stenläggning vid rabatt i La Marina

Färden gick nu uppåt kusten, förbi S:ta Pola och flygplatsen i Alicante, varefter vi följde A31 i riktning mot Madrid.

När vi korsade A35, vek vi in på denna motorväg som för mot Valencia. Solen hade lyckats forcera det lätta molntäcket och temperaturen hade stigit. Den omkringliggande naturen var vacker med bergen som bakgrund. Välskötta vingårdar och fruktodlingar avlöste varandra. Många fruktodlingar stod i blom. I ett flertal vingårdar var bönderna ute och harvade områdena. Jag skulle tro att det behövs göras ett flertal gånger under året, eftersom den vilda, kraftfulla växtligheten har en förmåga att ta över. Här lyste åter färggranna blommorut efter vägar och ängar. Även mimosa och gul ginst blommade. Det var underbart vackert.

Fina odlingar ,med kronärtskockor överallt

Strax utanför Valencia körde vi in på motorväg A7/E15, som löper runt Valencia, för att smärtfritt kunna passera denna storstad. När vi kom till Sagunto, beslöt vi, för att tjäna både mil och tid, att fortsätta att åka motorväg AP7, vilken är betalväg, som leder förbi Castellón.

Strax före klockan 16.00 anlände vi till fiskehamnen i Peniscola, där vi varit tidigare. Tidigare kunde man stanna över natten här, men nu var det parkeringsförbud mellan klockan 20.00 och 06.00. På eftermiddagen var det emellertid tillåtet och vi parkerade bredvid ett antal andra husbilar, de flesta spanskregistrerade.

Strax före klockan 17.00 började fiskebåtarna anlända och nu blev det liv och rörelse överallt i hamnen. Den rensade och i lådor sorterade fisken, som hela tiden sprutades med kallt vatten, langades i full fart från båt till båt över till lastvagnarna på kajen, varefter dessa snabbt drogs till den stora fiskhallen längre bort. Här vägdes och märktes de redan sorterade lådorna, innan de på rullband fördes fram till väntande fiskbilar. En ismaskin fyllde snabbt nya lådor med krossad is, som därefter fördes ombord på båtarna. Nya fisknät vinschades ombord. Allt var snabbt färdigt för en ny fiskedag. Det är inget latmansjobb att vara fiskare och vi beundrar denna yrkeskår.

Här spolas fisken

En del av dagens fångst

Här langas fisklådorna från båt till båt

Här drar fiskarhustrun iväg med sina lådor till försäljning

Fiskarfruarnas försäljning

Fiskebåtarna ligger på rad

Krabba eller hummer? Observera rommen! Mycket god sa en spanjor.

Här vägs och märkes fisklådorna

Annorlunda snäckor

Allt klart till fiskbilarna

Här fylls islådorna igen

Nya fiskenät på gång

Här vinschas de nya eller lagade näten ombord

Ännu en del av fiskeflottan i Peniscola

Även fiskarfruarna var framme vid båtarna, när de kom i hamn, för att snabbt dra iväg med ett par lådor, avsedda för direktförsäljning intill kajen. Snart satt några av fiskarhustrurna på rad med lådorna framför sig. Här kunde man köpa diverse mindre fiskar, bläckfiskar och skaldjur. Även olika snäckskal, som hade hamnat i näten fanns till salu. Jag kastade trånande blickar på några hörsnäckor, men vill ju plocka mina snäckor själv. Däremot köpte vi ett drygt halvt kilo mindre sardiner för 1€, som jag stekte, när vi kom hem. Färskare kan inte fisken bli.

Här vid parkeringen intill fiskehamnen går en liten bukt av havet in där det är långgrunt med en underbar sandstrand. Jag kokade varsin kopp kaffe och vi satt en bra stund på en cementavbalkning mot stranden för att njuta av de sista solstrålarna, som speglade sig i det lugna vattnet. Det är Semana Santa den här veckan och det verkar som om massor av människor är lediga. När vi åkte från hamnen, för att uppsöka en lämplig ställplats, konstaterade vi att mängder av människor i alla åldrar var ute och flanerade på strandpromenaden.

Vi hittade så småningom en större bevakad ställplats, Las Morera, där man betalar 8€/ dygn för att stå. Här kan man även åka in för att mot en avgift tömma toakassetten eller fylla på färskvatten. Ställplatsen var fullbelagd, så vi parkerade på gatan utanför tillsammans med ett flertal andra husbilar, bl. a två svenska. Vi har under senare tid konstaterat att antalet spanska husbilar har ökat. Här satsar man mer på familjebilar, där man kan ta med barn och husdjur under ett veckoslut eller en semester.

Efter en strandpromenad bland alla andra flanörer, somnade vi gott.

Tisdag den 30 mars
Det blev en hel del frosseri idag, mycket beroende på att vi snart kommer att lämna Spanien. Solen lyste från en klarblå himmel och idag var det rena sommarvärmen. Idag var det näst sista dagen före påskdagarna och det var nödvändigt att handla en del mat och även ett och annat, som ska med hem. Efter lite felkörning hamnade vi till slut vid Carrefour, där jag gick in för att göra en del inköp, medan Ingemar vaktade bilen.

Efter en kopp kaffe och varsin god bakelse åkte vi vidare till Lidl, där jag fortsatte att handla. Ingemar satt kvar och vaktade bilen. Vi hade kommit överens om, att jag skulle slå en signal på mobilen, när jag närmade mig kassan. Det finns ju inte stor avlastningsplats vid kassorna på Lidl, så det var bra att få hjälp med de tyngsta varorna.

När alla inköp var gjorda, åkte vi åter ner till hamnen i Peniscola, för att kunna njuta av den vackra dagen. Den här sköna värmen gör gott och min tidigare så smärtfyllda kropp mår bättre och bättre för varje dag, vilket verkligen uppskattas av innehavaren. Idag var det som sagt en dag av frosseri. Ingemar, som inte tål skaldjur, blev serverad gravad lax med gravlaxsås till lunch, medan jag åt en skål stora räkor av ett slag, som vi aldrig ser i Sverige. Till detta åt vi en färskbakad baguette. Inte nog med detta. Jag hade köpt en ask helt mogna och mycket goda jordgubbar, som vi åt med skumgrädde.

Den strålande och nästan molnfria dagen inspirerade oss att ta en promenad in mot staden. Av och till badade några barn och ungdomar i det grunda vattnet. Förra året hade vi sett en servering, där det alltid var fullsatt, mestadels med pensionärer. Då blev det inte av att gå dit. Idag tyckte Ingemar, att vi kunde gå till serveringen ifråga, för att dricka eftermiddagskaffe. Sagt och gjort. Vi promenerade till pensionärshemmet ”Hogar del Jubilade” där det på framsidan finns en restaurang. Tur att vi redan hade ätit! På bardiskarna fanns det en mängd olika spanska maträtter, ren husmanskost, till mycket förmånliga priser. Vi beställde varsin kopp Caranjillo, d v s kaffe med konjak, och två bitar av en mycket god frukttårta. Bäst att fira av Spanien ordentligt! Tur att vi inte hade kommit underfund med den här serveringen tidigare!

Utsikt över den gamla stadsdelen med Castell del Papap Luna uppe på höjden

San Pedro-porten, som för upp till den gamla stadsdelen

Idag kom fiskebåtarna in lite tidigare än vanligt. Vi stannade till och tittade på avlastningen ett tag, innan vi gick fram till fiskarfruarnas försäljning. En hel del av ex. de små sardinerna, ålarna och marulkarna borde nog ha kastats ut i havet igen. Det var visserligen inga större mängder, men allt bidrar ju till utfiskningen.

Olika sorters snäckor till försäljning

Idag tänkte jag inte köpa några sardiner. Däremot var jag nyfiken på alla dessa snäckdjur av skilda slag. Dessutom ville jag gärna köpa en del av de mindre havskräftorna. Om man inte provar, får man ju inga nya erfarenheter. Om man nu tror, att det är lätt att ta sig fram bland en massa spansktalande kvinnor, som dessutom pratar dialekt i ett smattrande tempo, tror man fel. Ingemar stod en bit bakom mig och hade nog ganska roligt åt mina energiska försök. Så fort jag försökte be om ett halvt kilo havskräftor, hasplade genast någon yngre spansktalande kvinna ur sig en hel harang, vilket jag tydde, som att hon var före mig, eller om hon menade, att jag var sist av alla, vilket jag absolut inte var, men vad hjälpte det. De äldre kvinnorna var lättare att tampas med. Lagom när jag var på väg att ge upp, fick jag en påse med ett halvt kilo havskräftor i ena handen. Det var dessutom de sista, som fanns kvar. Jag satte upp en något förvånad min, när både försäljerskan och ett par äldre kvinnor bredvid mig förklarade, att påsen var min. Jag klistrade på mig min allra ödmjukaste min och tackade dem för hjälpen.

Efter en stund frågade försäljerskan, om jag ville ha något mer. Visst ville jag det! Jag förklarade, att jag ville ha ”några” snäckor. Ingemar kan ju inte äta dem och jag har aldrig tillagat snäckor förr. ”Några” blev ett halvt kilo av två olika sorters snäckor. De är mycket goda, fick jag veta. Nu var kvinnorna verkligen behjälpliga, när jag frågade, hur länge de skulle koka och om man skulle ha salt eller inte salt i kokvattnet. Det skulle inte vara något salt. Ville man, kunde man salta efteråt. Viktigt var att vattnet kokade, när man la i snäckorna och det förstod ju jag också. Men hur länge? Vattnet skulle bara koka upp, sa mina hjälpare. Att sedan ett och annat av djuren försökte rymma, har jag stor förståelse för. Det skulle jag också ha gjort, om jag varit i deras situation. Ingemar satt med kameran i högsta hugg för att ta en närblid och jag bad honom att knacka på skalen emellanåt, så att de små djuren sig hemma. Nåväl, slutet gott, allting gott. Snäckorna blev kokade och uppätna efter konstens alla regler.

Kan man äta de här?

En är på rymmen

Framåt kvällen kom en kvinna från en annan husbil och frågade, om man kunde övernatta på hamnplanen. Hon förklarade, att det var fullbelagt på ställplats ”Las Morera” men vi talade om, att man även kunde stå på gatan i dessa lugna kvarter. Vi åkte tillbaka för övernattning.

Kvällens salladstallrik smakade trots allt bättre

Onsdag den 31 mars
Idag fyllde Elisabet, Ingemars dotter, 28 år. Vi ringde, sjöng och gratulerade. Att vi lyckades börja i två olika tonlägen, gjorde säkert ingenting.

Vi vaknade tidigt och klockan 08.00 hade vi ätit frukost och var klara för avfärd. Det var bara +9 grader utomhus och lätta molnslöjor skymde solen under ett flertal timmar. Vi närmade oss nu Katalonien och överallt visas skyltar med såväl spansk som katalonisk text. Vi åkte N 340 i riktning mot Barcelona, passerade snart det stora Elbrodeltat och åkte även över den breda floden Elbro. Många träd och även buskar i odlingarna lyser knallrosa. Vackert! Även utefter den här vägen fanns stora kronärtskocksodlingar. Runt Taragona åkte vi på A7, som sedan övergick till N 340. Efter avfarterna till Coma Ruga och San Salvador åkte vi in på C 31 mot Vilanova i la Geltrú, för att slippa köra genom varje litet samhälle, som vi gjort tidigare gånger.

Vi checkade in på camping Vilnova Park, där vi varit ett antal gånger tidigare. Campingen är stor, men den känns alltid helt rätt. Här är det lummigt och grönt och det finns gott om plats. Det känns inte så turistaktigt, som en del campingplatser kan förefalla. Här finner man många skilda nationaliteter och framför allt kommer samlas här mängder av spanska familjer till veckoslut och helger. Det är skratt, rop, liv och rörelse överallt. Barnen stortrivs. Här finns flera lekplatser, pool, åtskilliga pingpongbord, t o m en djurpark, så inte har de tråkigt. Det är mycket populärt för barn i alla åldrar att cykla runt här och kompisar finns överallt.

Vi blev visade till en plats i skuggan av pinje- och johannesbrödsträd, nära restaurangen och sanitetsanläggningar. På ena sidan om oss campar ett par schweizare och på den andra en fin spansk familj med tre pojkar i skilda åldrar. Mitt emot oss finns också spanska familjer. Kan man ha det bättre?

Torsdag den 1 april
Gasolen i den spanska flaskan hade precis tagit slut, varför vi åkte ner till gasollagret närmare centrum i Vilanova. Ingemars utsökta lokalsinne slog inte fel. Han hittade minsann lagret, som vi varit vid under tidigare år. Jag passade på att gå in till Eroski, för att handla en del inför hemresan. Med lite omstuvning i skåpen fick allt rum.

Även om det var lite för svalt att sitta i shorts idag, var det skönt i solen, så lunchen åt vi utomhus. Att det var så skönt, att vi somnade en stund i solstolarna, är något helt annat.

Idag tog vi ut heltäckningsmattorna ur husbilen. Ingemar skurade rent dem med mattrengöring, medan jag dammsög, sopade och tvättade golven. Även om alla fläckar inte går att få bort, känns det i varje betydligt renare igen.

Fredag den 2 april
Nu är det snart en vecka sedan vi flyttade fram klockan en timme och man börjar vänja sig vid sommartiden. Det kommer både SMS och e-mail från Sverige, där man berättar om att snön trots allt börjar ge med sig, så att vårblommorna vågar titta fram. Även vi har ju gjort som flyttfåglarna, börjat vända näsan mot norr, även om det dröjer ett tag, innan vi kommer hem.

Även om det är långfredag idag, var vi tvungna att tvätta, för i morgon bär det av mot Frankrike. Jag sorterade tvätten och Ingemar gick till campingens tvättinrättning, för att lägga in vittvätten i en maskin, medan jag tog hand om handtvätten. Vi hade bra träd att spänna linor emellan på var plats och hade även tur med vädret. Allt blev torrt fram på eftermiddagen. Ingemar detaljplanerade de närmaste dagarnas färd genom Frankrike, medan jag putsade husbilens alla inre träytor med polish. Tur att jag hade lagat många kalkonschnitzlar igår. Med nykokt paellaris fick de duga även idag, så matlagningen gick fort och vi fick även en stund i solen.

Området här är stort och för barn är det ett himmelrike. Här finns två stora utomhuspooler med två tillhörande barnpooler, en inomhuspool, gym, tennisbanor, flera lekplatser och bordtennisbord utomhus, ett flertal stora, välordnade bollplaner och dessutom en djurpark. Spanjorer kan något, som vi är lite sämre på, tycker jag. De flanerar. Här på området promenerar ständigt många människor omkring, bara för att gå och småprata.

Ett par bilder från delar av poolerna här

Det är lite av sorgearbete, som pågår just nu. Vi åkte hemifrån 11 oktober förra året och har tillbringat mesta tiden i Portugal och Spanien. Det känns alltid vemodigt att lämna ett land efter lång tid. I morgon åker vi till Frankrike, där vi som tidigare kommer att övernatta på franska vingårdar. Färden går sedan vidare förbi Bodensjön till Isny, där Dethleff-fabriken ligger. Där kommer de förhoppningsvis att kunna avhjälpa vårt stora problem, som vi har haft de senaste veckorna, nämligen duschavloppet. Vi har varit på två verkstäder. Vid den senaste lyckades man tämligen bra. Rör och ledningar har smält ihop och det fattas fortfarande en del elektriska kopplingar. Ett tag gick det i alla fall att duscha, men nu får vi åter ösa ur vattnet. Ja, ja, det går, men inte är det roligt. Vid fabriken borde man dock kunna åtgärda felet.

I morgon är det påskafton och vi vill önska alla en riktigt GLAD PÅSK!

Lördag den 3 april

Idag är det påskafton. GLAD PÅSK önskar vi er alla! Vi vill tack er för trevliga påskhälsningar via telefon, SMS, e-mail och Facebook! Ni ska veta, att vi uppskattar er alla och är glada över att ni hör av er!

Detta med att måla och äta en massa ägg hoppar vi nog över. Det är roligast, när man har barn. För vår del kommer vi att vara på resande fot under en stor del av dagen.

Igår kväll, när jag skulle besvara ett SMS från Annika och Sven-Erik, som stod utanför Magdeburg med punktering, visade det sig att mitt konto på mobilen var tomt. Utomlands kan jag inte se, hur stort mitt saldo är och jag trodde, att det fanns en del kvar, men icke sa Nicke. Nåväl, det skulle väl gå lätt att ordna, tänkte jag. Det är ju bara att sätta in pengar via Internet. Vi hade en dag plus lite till kvar på vårt spanska Internetkonto och datorn var uppkopplad. Nu visade det sig, att jag inte kom in på Telia. Jag försökte ända tills klockan 24.00, men det var omöjligt. Någon dag senare visade det sig, att mitt konto inte alls var tomt. Det hade tydligen bara varit dålig uppkoppling.

Igår kväll var det först minidisco och sedan vanligt disco i restaurangen, som ligger helt nära vår husbilsplats. Vid 22.00-tiden kom det en massa glada barn skuttande, som hade varit och dansat av sig. Ett bra tag efter klockan 24.00 kom ungdomsgängen från discot. Av ljudnivån att döma hade de nog druckit lite för mycket alkoholhaltiga drycker, men de var glada, så vad gjorde det? Huvudsaken var att de hade haft trevligt. Man ordnar en hel del för både barn och vuxna i restaurangen. I torsdags kväll gick vi dit ett tag. Då var det karaoke under ledning av en yngre spanjor, som talade utmärkt engelska. Vid borden satt mest engelsmän, men även några spanska familjer. Vi fick en trevlig stund vid samma bord som ett par engelsmän.

När vi hade ätit frukost på morgonen, åkte vi först upp till campingens servicestation för att ordna med färskvatten, tömning och avspolning av den dammiga bilen, innan vi startade dagens resa. Idag skulle vi lämna Spanien för att i kanten av Pyrenéerna åka över gränsen in till Frankrike mot Perpignan. I år ville vi prova på ett par nya vingårdar och Ingemar hade hittat en vingård, Mas Alart, som ingår i France Passion och som ligger sydost om Perpignan. Den fick bli dagens mål. Klockan 09.30 var vi färdiga för avfärd. Det var ganska mulet ute och termometern visade på +13 grader.

Vi startade dagens resa på C31 mot Barcelona och tog därefter in på C15 mot Villafranca . Strax före Villafranca åkte vi in på AP7/E15, som är en betalmotorväg, som går runt Barcelona. På ett par platser utmed AP7 skyltade man, att det finns tömningsplatser för husbilar.

Nu har våren kommit och naturen är vacker. De lövfällande träden har fått ny ljusgrön grönska och t o m de annars så karga popplarna, som står på rad som soldater, har fått gröna mössor. På bergssluttningar blommar buskar från det djupaste rosa till vitt. Många buskar är helt översållade av vita rosliknande blommor.

Utanför Barcelona höll vi riktningen mot Girona och här blev motorvägen ett tag fyrfilig i båda riktningarna. Nu hade vi passerat de värsta förbifarterna och även kommit en bit på väg, så vi kunde köra av betalmotorvägen. Vid avfart 9 på Ap7/E15 åkte vi en mycket kort sträcka i riktning mot Sant Feliu, innan vi körde in på N11 mot Girona. Västerut låg Pyrenéernas toppar täckta av snö. Här började även flicktrafiken, som fortgick en bra bit in på den franska sidan. Vid varje lämplig mindre infart satt eller stod flickorna som vanligt med sina stolar och övriga tillbehör.

I La Jonquera och fram mot gränsen pågår en livlig gränshandel. Mängder av mindre bilar och husbilar stod parkerade överallt och köplusten var av allt att döma stor, för det var mängder av människor på väg. Jag kände mig för trött för att ge mig in i detta kaos. Däremot stannade vi till en stund vid en av Inter Marché´s affärer, så att jag kunde gå in och kompletteringshandla ett och annat. Kaffet var snart slut och även mjölken. En liter fina jordgubbar från Huelva hamnade också i korgen. De kostade 1,29 €. Det får man inga jordgubbar för hemma. Ostdiskarna var mycket välsorterade. Vilka ostar! I övrigt var det som förra året d v s mycket dyrare än i Spanien.

Före Perpignan körde Ingmar av mot kusten och staden Saleilles.  Mellan Saleilles och Cabestany hittade vi på D22 så småningom en liten grusväg, som förde fram till vingården Mas Alart. Här fanns skylten France Passion. Vi hade kommit rätt.

Infarten till vingården Mas Alart

Det stod en holländsk husbil parkerad. Vid en pratstund konstaterade vi, att vi säkert hade setts på väg, för vi hade flera gånger varit på samma ställplatser och i samma områden i Portugal och Spanien. Här fick vi en fin parkeringsplats intill vingårdarna med de snötäckta Pyrenéerna som bakgrund.

Utsikt från vår husbilsplats vid vingården

En av vinodlingarna med snötäckta Pyrenéerna som bakgrund

Under kvällen anlände ännu fyra franska husbilar. Ett par i 40-årsåldern med en son i de yngre tonåren kom fram och pratade. De talade alla tre engelska, så vi hade en givande stund tillsammans. Efter en promenad runt området samt lite mat somnade vi gott.

Ännu en av vingårdarna vid Mas Alart

Några av gårdens djur

Åsnan var lite svårflörtad

Söndag den 4 april
Idag fyllde mitt näst yngsta barnbarn Moa 11 år, så vi ringde för att sjunga, hurra och gratulera. Present får hon, när vi kommer hem. Jag har svårt att fatta, att tiden har gått så fort. En gul tröja, som jag hade på mig fösta gången jag höll henne, då bara några dagar gammal, har jag med nu på resan. En del klädesplagg hänger med länge.

Det hade regnat i natt och när vi vaknade var det ordentligt lerigt överallt. Vi stod på lite fastare mark, tack vare holländaren från igår, som hade varnat oss för ett par platser. Det var + 12 grader ute och fortfarande mulet. Klockan 08.00 öppnade ägaren av vingården lokalen där vin m m exponerades och såldes. Ägaren var en trevlig och gladlynt man i 40 – 45-årsåldern. Vingården hade gått i samma släkt sedan slutet av 1800-talet. Det trevliga unga engelsktalande paret från igår höll på med inköp av vin. Vi gick runt och läste om odlingarna och vinerna, så mycket det nu gick att förstå. Här fick vi även provsmaka d v s Ingemar, som skulle köra, smuttade bara. Vi föll för ett rödvin från år 2006.

Ingången till lokalen för vinförsäljning

 

Det engelska paret skulle köpa mycket vin

Här finns ingående information om de olika vinerna och var vindruvorna odlas

Den mycket trevlige vinodlaren, som även uppmanade oss att fylla en stor flaska med gårdens goda dricksvatten

Idag syntes de snötäckta Pyrenéerna ännu bättre

Vi åkte ner mot kusten för att följa den vackra kustvägen D81, som löper utmed Medelhavet. Snart for vi förbi avtagsvägen mot Ste Marie, där vi under tidigare år har övernattat hos en vinbonde. Vi följde D83 en bit, innan den övergick i D627. På vänster sida om vägen ligger Etang  de Leucate, ett innanhav, som är  ett av de vackraste områden jag vet och jag har länge önskat att få stanna här ett tag för att ”bara vara” på sandstranden. Tyvärr blåste det kraftigt idag, så det lockade inte till något längre uppehåll. I stället fortsatte vi på D6009/N9 mot Narbonne. Här avlöste de välskötta vinodlingarna varandra. Här och var ser man att vinstockarna börja skjuta nya skott. Vi följde N9 förbi Narbonne, mot och förbi Beziers och kom därefter in på D612.

Vi började nästan få kramp i händerna av allt vinkande. I Frankrike åker ofattbart många människor husbil, inte bara äldre, utan även åtskilliga yngre. Dessutom är det påskledighet och tydligen har många tagit ut ytterligare semester för att fara söderut. Alla vinkar. När vi kom fram till en av Frankrikes många kanaler, där just då en större motorbåt tuffade fram, tog vi kaffepaus. Vi åkte förbi Agde mot Séte. På höger sida, alldeles intill vägen, nästa drömställe för en siesta. En mycket lång strand med finkornig sand breder ut sig.

Kilometerlånga sandstränder

Det finns gott om parkeringsplatser den här årstiden och på många ställen står husbilar på rad. Man fricampar eller har stannat till ett tag för en siesta. Vilka drömplatser för fricamping!  Nu undrar säkert många, var man tömmer gråvatten och toa. Det är inget problem i Frankrike, för utmed vägarna är det tämligen ofta skyltat för husbilsservice.

Vi åkte vidare på D612 mot Montpellier, där vi den här gången for förbi avtagsvägen till ett annat favoritmål, nämligen ett kloster vid ett innanhav, där mängder av flamingos befinner sig den här tiden på året. Flamingos ser man på många ställen i de låga vattensamlingarna utmed vägarna. Vid Montpellier finns en betalfri motorväg och den åkte vi, men navigatorn var inställd på betalfria vägar så den visade oss ner till Grande Motte,när den betalfria vägen tog slut. Det blev en onödig omväg, där vi dessutom körde fel, innan vi tog en välbehövlig tupplur. Vi skulle naturligtvis ha fortsatt på motorvägen mot Nimes. Nu blev det ändå så att vi tröttnade på småvägarna och tog motorvägen förbi Nimes, ända till Bollene. Där vi lät navigatorn visa oss till en vingård vid Saint Montan, som ligger strax intill väg N86. Här parkerade vi bakom en stor byggnad för vintillverkning och försäljning.

Vi hade åkt drygt 40 mil under dagen, men p g a olika fördröjningar hade vi varit på rullande hjul ca 9 timmar. Hur Ingemar kunde hålla sig vaken, förstår jag inte. Jag var genomtrött den sista timmen och somnade direkt, när vi kom fram, och sov en dryg timme, innan jag lyckades ta mig upp för att laga lite mat.

Måndag den 5 april
På morgonen fick vi ett glädjande SMS. Min kusin Monica och hennes man Uffe har fått sitt fjärde barnbarn. Ett stort grattis till er och de nyblivna föräldrarna! Det borde snart vara dags för en lite större träff.

Vi sov hela natten, även jag, trots att jag sov en dryg timme igår kväll, när vi kom fram. När vi vaknade var himlen blå, men det var en utomhustemperatur på bara +8 grader. Bakom byggnaden, där vi stod, fanns det både toalett och möjlighet att tömma toatanken. Dessutom fanns det ett par vattenkranar med kallvatten och ett stort tvättfat på väggen utomhus. Ingen människa kunde se hit. Jag hade inte lust att ösa vatten ur vår duschkabin idag, utan beslöt mig för att göra en kall avvridning. Ingemar stod beredd med morgonrocken, utifall någon skulle komma. Det var skönt, mycket skönt! Det påminde mig om alla år jag hade en sommarstuga, där jag varje morgon tvättade mig utomhus.

Idag var det Annandag Påsk. Vinaffären var stängd idag, så tyvärr kunde vi inte köpa med en enda flaska härifrån. Vårt bröd var också slut eller rättare sagt, resterna var torra. Jag gjorde ”Fattiga Riddare”, som serverades med lingonsylt. Det blev riktigt gott.

När vi var färdiga för avfärd framåt 10.00-tiden åkte vi ut mot N86. Vi passerade ett stort fält med mycket kraftiga lavendelplantor och jag tänkte med vemod på de ynkliga små plantorna hemma i rabatten, som förhoppningsvis har överlevt det massiva snötäcket.

Vi följde N86 mot Vivieres och Montélimar och därifrån åkte vi N7 ända till Valence, där vi tog betalmotorväg A7 till Vienne, som ligger strax före Lyon. Vi ville inte åka in i Lyon utan följde därför skyltarna, som hänvisade genomfartstrafiken till den avgiftsfria motorvägen A46/A47 österut förbi Lyon. Vid avfart 3 körde vi in på N83/D083, som vi följde förbi Burg-en-Bresse och Lons-le-Saunier till Poligny, där vi letade oss fram till vingården Domaine Morel Thibaut, som är med i France Passion och ligger inne i staden. Vi var nu i Jurabergens vindistrikt.

På väg mot Burg-en-Bresse kom vi förbi en stor ornitologisk park, Parc des Ouseaux, där vi körde in på den mycket stora parkeringen för att äta lunch. Här finns det även en väl tilltagen ställplats för husbilar på en jämn gräsplan. Det hade varit roligt att gå runt i parken och vi övervägde ett bra tag, vilket vi skulle göra, men beslöt oss till slut för att åka vidare till en vingård, som Ingemar hade letat upp. Det var nämligen otroligt många människor, som var intresserade av parken och kassaköerna var mycket långa. Det hade enbart blivit jobbigt.

Idag hade vi åkt ca 30 mil. Temperaturen steg ett tag under dagen till + 21 grader i solen. Det tar lite extra tid, när man åker mindre vägar, men det är det värt. Idag var det en helt underbar vårdag i Frankrike, som vi inte hade velat vara utan. Naturen var praktfull. Träden ståtade med sin skiraste grönska och mängder av träd och buskar var klädda i den vitaste skrud eller alla tänkbara rosa nyanser. Magnolian prunkade med sina rosa-vita blommor och stora, kraftiga forsythiabuskar lyste i klaraste gult med nyutslagna blommor. På vissa ställen bildade de sistnämnda hela häckar. På marken prålade färggranna blommor i vitt, gult, rosa, ljuslila och blått. Vitsippor och vintergröna blommade i skogspartier och diken. Små kabbelekor och gullvivor lyste gula överallt utefter vägrenar och i diken. Den solbelysta naturen visade verkligen upp sin vackraste sida idag.

Visst är vårblomningen vacker!

En av de många färgrika rabatterna

Även kärnkraftverken är många i Frankrike

Tisdag den 6 april
Klockan 07.50 var vi klara för avfärd mot Tyskland och Meersburg vid Bodensjön. Det var bara 5,4 grader ute och marken i dalarna var frostbelagd. Himlen var klarblå. Nu var gårdagens blomsterflora bara ett minne. När vi på N83 i riktning mot Besancon började klättra uppför den mycket slingriga vägen i Jurabergen sjönk temperaturen ytterligare mot +4,3 grader. Vägen var bitvis tämligen smal och mycket kurvig. Idag var det dessutom mycket trafik med mängder av långtradare.

Betydligt bättre blev det, när vi kom in på betalmotorväg A36 mot Strasbourg/Mulhouse. När vi kom fram till Rhen, som utgör gränsen mellan Frankrike och Tyskland, körde vi även in på den betalfria tyska motorvägen. Vi åkte genom Freiburg och vidare upp på den till en början kurviga, men breda vägen genom Hochschwarzwald och Schwarzwald, där snön endast låg kvar fläckvis.

Himlen var fortfarande klarblå och temperaturen steg avsevärt under dagen. Det kändes som en skön sommardag. Tussilagon lyste som små solar i dikena och i skogspartierna blommade snövita, nyutslagga vitsippor. Vi närmade oss Bodensjön, där omgivningen är fylld av humle-, vin- och fruktodlingar, de sistnämnda ofta spaljerade. Idag var sikten mycket god och vi kunde glädja oss åt och njuta av att se den snötäckta och vidsträckta alpkedjan bakom sjön.

 Bodensjön med en del av alpkedjan i bakgrunden

Ännu en solbelyst vy från Bodensjön

Tisdag den 6 april
Vårt mål för dagen var Meersburg, där vi tidigare stått ett antal gånger på den luftiga ställplatsen högt uppe i staden. Här kan man såväl tömma som fylla på vatten. Man betalar 3€ för att övernatta. Vill man stå under dagen, får man betala ytterligare 3€. Det finns nu ytterligare en ställplats lite längre upp i backen, som är betydligt större. Här parkerade även vi den här gången. Det verkar vara påsklov den här veckan och många tyska familjer är ute med sina husbilar.

Innan vi parkerade för natten stannade vi till vid Lidl för att bl. a köpa yoghurt och mjölk. Jag hittar alltid lite mer, när jag går och handlar. Vad sägs om en bukett dubbla gula tulpaner för 1,95€? När de slog ut var det inte mindre än 20 blommor! Idag köpte jag 1 liter fina, spanska jordgubbar för -,95€, alltså inte tio kronor. Dessutom köpte jag 1 kilo färsk kalkonfilé för 4,95€, som tillsammans med grönsaker och svamp förvandlades till en gryta. Jag hade varit mycket trött idag och sovit ett tag under två stopp. Ikväll somnade vi båda en stund, innan det var dags för kvällsmat.

Onsdag den 7 april
Den här gången blev det ingen rundvandring i Meersburg. Vi ville fortast möjligt komma till Dethleffs fabrik i Isny in Allgäu för att få rör- och ledningssystemet till duschen lagat. Ingemar hade tidigare skickar ett e-mail till fabriken, men eftersom vi just nu inte har någon Internetuppkoppling, visste vi inte, om det hade kommit något svar. Ingemar ringde verkmästaren på morgonen, som sa att vi var välkomna under dagen. Vi drog en suck av lättnad. Det är bara 7-8 mil mellan Meersburg och Isny och efter frukost startade vi resan på väg 12, som bär lite uppåt, eftersom den ligger på gränsen till Allgäuer Alpen. På skuggsidan låg fortfarande en del snöfläckar kvar.

Vi hade besökt fabriken även förra året, så den här gången var det inte svårt att hitta till verkstaden, när vi kom fram till Isny´s fabriksområde. Vi kom fram lagom till lunch klockan 12.00 och var välkomna kl. 13.00. Ingemar parkerade bilen på gårdsplanen framför verkstaden, där vi snart fick sällskap av tre andra bilar, som också skulle ses över. Vi var inte speciellt hungriga, utan satte oss på en bänk utanför verkstaden och åt upp jordgubbarna jag köpte igår. Solen gassade mot väggen och det var nu drygt +26 grader. Jag satte på mig sollinne, drog upp jeansen ovanför knäna och smorde in mig med Aloe Vera Gelly, så att huden fick fukttillskott. Bredvid mig satt en tyska iförd långärmat, syntetbyxor och tjock täckkappa. Kanske var det den fösta varma dagen häruppe? Jag svettades, men den vänliga tyskan var oberörd av värmen. Ingemar och jag fördrev tiden med att lösa sudoku.

Klockan 13.00 fick vi reda på, att vi var välkomna nästa morgon klockan 07.30 till verkstaden. Vi åkte en lite rundtur i nejden, innan vi parkerade nära den gamla stadskärnan. Vi satte oss ute i solen vid en servering, där vi drack varsin god Café Latte och delade på en Apfelkuchen, innan vi gick in mot staden. Vi var nästan de enda, som gick i kortärmat idag. Jag försökte förgäves hitta en frissa, som hade tid för klippning, men det var tji. Inte trodde jag det skulle vara så svårt efter påsk.

Vid Dethleffs fabrik har man en iordninggjord ställplats, där vi även stod förra året. Här stod redan många, men vi lyckades få en plats. Ingemar var snäll nog att koka potatis och värma grytan från igår, medan jag tog ett välbehövligt fotbad i kvällssolen.

Torsdag den 8 april
Det blev inte många timmars sömn för någon av oss i natt. Först när jag hade tagit en värktablett och smort in rygg och höfter med Aloe Vera Heatlotion lyckades jag somna. Vi sov båda oroligt, förmodligen eftersom vi skulle gå upp redan klockan 06.00. Ingemar hade ställt mobilen på ringning, men redan klockan 05.00 tände han lampan och kom underfund med att mobilen inte var omställd till sommartid.

Klockan 07.00 stod vi i alla fall utanför verkstaden för att gå igenom fel och brister. Där välkomnades vi med morgonkaffe. Ingemar satte sig för att starta upp det nya SIM-kortet, som vi hade köpt igår. Det blev en lång dag. Vid lunchtid gick vi in mot centrum för att få lite motion och äta en bit mat. Idag var det inte lika varmt ute som igår, utan nu var det långärmat och jacka som gällde. Först fram emot kl. 16.00 var allt klart, men då hade vi även tömt toan och fyllt på färskvatten. Förhoppningsvis ska duschavloppet fungera nu!

Detleffs ställplats är kostnadsfri och man kan koppla upp sig gratis med el. Man tömmer utan avgift. Däremot kostar vatten 1€. Vi kände inte för att övernatta ännu en natt inom industriområdet, utan kom överens om att börja åka mot norr. Vi körde mot Leutkirch, där vi strax innan tog av till motorväg A96. Vid Memmingen kom vi på A7, som vi följde ända upp till Feuchtwangen, där vi sökte oss fram till det mycket trevliga värdshuset Walkmühle, som vi även besökte förra året. Här fick vi stå parkerade över natten. Det här värdshuset, som är mycket hemtrevligt och där man serveras en utsökt god husmanskost, drivs sedan generationer tillbaka inom samma familj. Vi hade idag åkt drygt 20 mil, sedan vi lämnade Isny.

Fredag den 9 april
Klockan 08.00 startade vi från Walkmühle för att fortsätta färden på A7 mot Heide uppe i norra Tyskland. Vi hade en resa på ca 70 mil framför oss. Idag var det mycket trafik och framför allt många långtradare. Det var av och till ganska molnigt, men ibland lyckades solen knuffa sig fram och lysa upp vår väg. Utanför Kassel stannade vi till för att äta lite och ta en tupplur.

Nu tätnar trafiken

Framför Elbetunneln

I Hamburg tätnade trafiken avsevärt, speciellt när vi närmade oss Elbetunneln. Jag avskyr att åka i tunnlar och den här skapelsen är 3,1 kilometer. Usch! Vi kröp fram. Jag satte mig på toaletten ett tag för att få tiden att gå! Från andra hållet var det en kö på 8 km i alla filerna. Sent på eftermiddagen anlände vi i varje fall till en av våra favoritplatser i Tyskland, Heide, där vi lyckades få en parkeringsplats vid deras husbilsparkering.

Lördag den 10 april
Brrr! Idag kändes det kallt och ruggigt ute. Visserligen tittade solen fram, men det var ingen värme. I Heide är det en stor torgmarknad varje lördag. Förutom diverse varor hittar man bönder, som säljer frukt och grönsaker, bagare, slaktare, osthandlare, blomsterförsäljare m.fl. Vi behövde potatis och sallad. Salladen avstod jag från. Har bara inte lust att betala 2€ för ett salladshuvud. En påse av de fina nordtyska äpplena köpte vi däremot. Klädaffärerna blundade jag för. Det hängde alldeles för många snygga plagg på stängerna utanför. Här blir det inte ett enda nytt klädesplagg, innan jag har gått ner i vikt!

Däremot behövde vi båda få håret klippt. Jag lyckades få en tid hos en frisör, som jag besökt ett par gånger tidigare. Ingemar gick under tiden till en annan frisör och blev snyggt klippt. Min klippning blev jag helt nöjd med, men resten! Jag hade bett att få breda, bruna slingor i håret och inte slingor gjorda med huva. Jag hade extra tagit på mig en tröja i en färg, som jag ville ha liknande i slingorna. Frissan började efter klippningen måla oroväckande mycket. Jag påminde henne om att jag inte ville ha hela håret brunt. Nej då, det skulle det inte bli. Jag gick därifrån med hela håret i någon gulbrun nyans, absolut inte min färg. Ingemar tröstade mig med att det var fint. Det tyckte frissan också! Inte jag! Dessvärre tar det flera månader innan det växer ut!

Söndag den 11 april
Vi lämnade ett litet kylslaget Heide för att åka raka vägen genom Danmark. När vi kom till Skåne lyste solen. Under vår hemresa valde vi att åka bron, som förbinder Köpenhamn och Malmö och sent på eftermiddagen anlände vi till ställplatsen hos ”Bengt i Örkelljunga”, där vi efter att ha surfat en stund med den fria Internetanslutningen, somnade gott.

Måndag den 12 april
På måndagsförmiddagen gick vi runt i husbilsfirman ”Bengt i Örkelljunga” ett par timmar, tittade på och jämförde alla bilmodeller. Därefter bar det av raka vägen till Hässleholm, där vi var bjudna på middag hos en god vän, Gull. Där blev vi serverade mat på planka, d v s stekta innanlårfiléer, som toppats med stekt lök och stekta kantareller. Anrättningen omgavs av en krans hemmalagat potatismos med en kryssad tomat vid sidan. Gull hade grillat rätten i ugnen några minuter. Över det hela hällde vi en god bearnaisesås. Det både luktade och smakade gudomligt gott. Det är inga små portioner man serverar i Skåne! Hur brylépuddingen fick plats i magen vet jag inte. Vi fortsatte med kaffe och en trevlig pratstund i den inglasade delen på balkongen, där solen lyste skönt. Det var roligt att träffa dig igen Gull. Tack för trivsam samvaro och underbart god mat!

Vi kände att vi ville titta lite mer på husbilar under morgondagen och for därför tillbaka till ställplatsen hos ”Bengt i Örkelljunga”.

Tisdag den 13 april
Idag blev det ytterligare ett par timmars besök vid husbilsfirman, innan vi for vidare till Lövestad, där vi välkomnades av vännerna Eva och Lasse, samt deras hund Isa. Vi känner varandra sedan 1960-talet, men hade inte setts på två år, så det blev ett kärt återseende. Snart satt vi glatt samspråkande vid det stora, rustika träbordet i köket för att äta spagetti och en mycket god hemlagad köttfärssås. Eva och jag lämnade därefter de båda männen åt sitt öde, för att sätta oss i Evas rum och prata gamla minnen. Efter ett par timmar undrade Ingemar, om det inte var dags att åka vidare. Vi som inte hade pratat färdigt! Vi åkte i varje fall till Kiviks hamn, där vi övernattade bredvid ett par andra husbilar. Tack Eva och Lasse för god mat och trevliga timmar tillsammans med er! Det är alltid lika roligt att ses.

Onsdag den 14 april
Idag gick det inte att bromsa Ingemar längre. Han ville hem. Han hade länge skämtat om, att han ville hem för att åka skidor. Den fortsatta resan till Askersund förflöt utan några större eskapader och sent på eftermiddagen anlände vi till den lilla vackra sommarstaden, där vi togs emot av glada grannar.

Inte kunde vi under vår hemfärd ana, att just den här dagen skulle gå till historien. Under kvällen fick vi veta att en vulkan hade vaknat till liv i området kring glaciären Eyjafjallajökull på Island, vilket medförde oanade konsekvenser och pratiskt taget lamslog all flygtrafik under en längre tid. Vi kan konstatera att Moder Jord har skakat ordentligt på sig under många månader och vi får ständiga påminnelser om hur små vi människor är på jorden och i universum. Kanske är det på tiden att vi inser detta.

Vår tredje övervintringsresa är nu lyckligt avslutad. Vi har avverkat ca 1400 mil. Allt har förlöpt väl och vi har upplevt och lärt mycket nytt samt har träffat många underbara människor. Vill avsluta med att tacka alla er, som har haft intresse av att följa vår resa här på bloggen. Vi har uppskattat kontakten med er i form av respons här i bloggen, SMS, e-mail och telefonsamtal. Tack även till alla er, som har skickat bilder och påmint oss om att det har funnits en lång och svår vinter med mycket snö och kyla, som vi har varit förskonade från!