Spanienresan 20101016 - 20110414

Del 1 Askersund-Mina de São Domingo

Från Inger's Blogg

Avfärd söderut – fjärde övervintringsresan

Lördag den 16 oktober 2010
Hej kära blogg! Det var ett tag sedan vi sågs, men nu är det dags för vår fjärde övervintringsresa till Iberiska halvön, så nu möts vi igen.

För en dryg vecka sedan hämtade vi vår nya husbil, en Adria Coral S670 SL 2011 års modell, och sedan dess har det gått för runt. Allt från den gamla husbilen har haft tillfällig förvaringsplats i lägenheten. Det har varit planerande, plockande och bärande hela tiden. En hel dag tillbringade Ingemar dessutom vid husbilsfirman för vissa kompletteringar. Även om det emellanåt var jobbigt, har det också varit mycket roligt. Speciellt trevligt har det varit med alla grannar, som kommit förbi och pratat bort en stund. Speciellt tack till Anna-Lisa och Erik, som igår bjöd oss på en avkopplande kaffestund med nybakad äpplepaj.

Vid 07-00-tiden i morse var det -5 grader ute och markvegetationen var belagd med ett rejält frostlager. Det rådde även fläckvis halka. Det blev så småningom ännu en vacker höstdag med strålande sol. Kyl och frys var nu avfrostade, blommorna försedda med självvattning och lägenheten städad. Nycklarna var lämnade till våra närmaste grannar, som tar hand om posten och ser till lägenheten, under vår bortovaro. Klockan 13.20 bars det sista ut till bilen och vi var färdiga för start mot sydligare nejder.

När vi närmade oss Motala, svängde vi av mot Nykyrka, där vi hade tänkt äta lunch på Karolinen, men det visade sig vara stängt. Vi åkte vidare till Maxi, som har en liten servering, där vi beställde mat. Jag passade på att handla det sista, medan maten tillagades. Införskaffade en ny stekpanna till köket. De gamla kasserades per omgående. Ö & B ligger intill Maxi . Här har man mycket användbara plastkorgar i olika storlekar, som går bra att stapla och förvara småsaker i. Jag köpte sju korgar i olika storlekar för 50:-.

Nu var de sista inköpen gjorda och förutom ett kortare stopp för eftermiddagskaffe, åkte vi vidare mot Skåne. Det blev på det hela taget en angenäm färd. Bilen rullade tyst och mjukt genom det vackra höstlandskapet och sikten genom den väl tilltagna framrutan var förnämlig. Vättern bjöd på en vacker vy, där solen speglade sig i den lätt krusade vattenytan. De skogsklädda sluttningarna lyste av höstens praktfulla färgskrud. Det småländska höglandet var på vissa ställen redan vitpudrat.

Strax efter 18.30 anlände vi till Skåneporten och Bengt i Örkelljunga, där vi stannade för övernattning tillsammans med ett flertal andra husbilar.

Askersund - Örkeljunga

Mot Danmark – Tyskland – övernattning i Burg

Söndag den 17 oktober 2010
Under gårdagen hade vi förflyttat oss ca 36 mil. Från Skåneporten och Bengt i Örkelljunga åkte vi nu de få milen till Helsingborgs hamn, dit vi anlände 2 minuter innan färjan skulle avgå kl 12.20. Överfärden tar bara 20 minuter och nästan alla satt kvar i sina bilar. Vi passade på att dricka förmiddagskaffe. Det varma vattnet fanns redan färdigt i termos.

I Helsingör mötte oss stora plakat, där det meddelades att man den 20 oktober väntade konungabesök i Helsingborg – Helsingör p g a  200-årsjubileet av Bernadotte. E4 övergick nu till E47 och vi hade ca 4,5 mil till Köpenhamn. Termometern visade på 12.8 grader. Under ett flertal år har man hållit på med ombyggnation av vägen i riktning mot Köpenhamn. Den första sträckan utanför Helsingör var nu färdig och vi njöt av att trafiken flöt så bra.

Men säg den lycka som vara beständigt! Vägbyggnationen var långt ifrån färdig och snart blev det tvärstopp och täta köer i alla fyra filerna. Vi blev sittande en dryg timme i en så gott som stillastående kö, där samtliga bilar från alla filerna skulle matas in i en enda fil. Jag passade att göra i ordning varsin lunchtallrik med färdigstekta kycklinglår och massor av grönsaker, medan Ingemar varsamt lotsade bilen framåt ett par meter i taget.  Nåja, detta var övergående och snart kunde vi fortsätta i vanligt tempo. Ute temperaturen hade nu stigit till +14 grader.

Några enstaka bönder var ute och harvade sina ägor i det vackra höstvädret och på åkrar höll flockar av rådjur på att äta upp sig inför den annalkande vintern. Viltstängsel var obefintligt. Efter en kort lunchrast åkte vi vidare till Rödby och den väntande färjan, som under 45 minuter skulle föra oss till Putgarden i Tyskland. Nu behövde vi röra på oss. Det första motionstillfället var de fyra branta trapporna. Den sista gick lite segt för min del. Nästa motionspass blev att ett flertal gånger promenera fram och tillbaka mellan alla serveringar och butiker. Vi hade danska pengar kvar sedan tidigare, så varför inte utnyttja tiden och dricka en kopp kaffe medan vi njöt av den vackra havsutsikten? Yes! Så fick det bli. En lätt rundlagd yngre man tog även rundligt betalt. En skylt på bordet förmedlade att kaffe och wienerbröd betingade ett betydligt lägre pris, än det vi hade betalt. Skylten visades för den unge mannen. Jodå, han hade just slagit ut kvittot och upptäckt att det var fel. Pyttsan! Tro´t den som vill! Vi fick tillbaka 40 danska kronor.

Himlen var fortfarande molnfri, när vi åkte vidare från Putgarden mot Burg. Även här betade en stor mängd rådjur i begynnande vinterskrud och granna fasaner ute på åkrarna.  Viltstängsel lyste med sin frånvaro. Burg är en charmig stad med sina gamla hus och kullerstensgator. Just nu var det höstlov och det pågick en livlig kommers överallt i staden. Vi åkte raka vägen genom staden ner till hamnen, där vi för 8 Euro parkerade för övernattning på anvisad husbilsplats.

Vår övernattningsplats i Burg

Nu var det skönt att få sträcka på benen, så vi tog en ordentlig promenad runt hamnområdet. Vid en liten avtagsväg ligger Bernt Johannsens firma, där man kan fylla sina tomma gasolflaskor betydligt billigare, än på många andra platser. Det visade sig, att man skulle öppna klockan 08.00 nästa morgon. Kvällen var gråkall och vi huttrade smått. Vid en mindre servering med inbjudande miljö beslöt vi oss för att gå in och dricka ett glas ”Glühwein”. Vi var de enda gästerna och här fick vi en trevlig pratstund med ägarna, som hade varit i Sverige.

Fiskehamnen i Burg

Kvällen var fortfarande ung, när vi kom tillbaka till husbilen. Vi hade nyss passerat ett värdshus, där man serverade seniorportioner av bl a wienerschnitzel. Ingemar fick en bra idé. Den 17 december fyller han 70 år. Kanske kunde vi börja fira redan den 17 oktober och den 17 november! Man ska ta till vara all möjligheter till fest. Dessutom hade den sista tiden hemma varit mycket jobbig. Alltså gick vi tillbaka till värdshuset för att äta wienerschnitzel! Det smakade gott och var trevligt bland alla höstlediga tyskar.

Örkeljunga - Burg

Fyllning av gasolflaskor – långa bilköer – övernattning i Greven

Måndag den 18 oktober 2010
Vi sov mycket gott under natten och strax efter klockan 08.00 stod vi utanför Bernt Johansens gasollager för att fylla våra två tomma flaskor. Ingemar betalade 30 Euro för påfyllningen. Jag passade på att köpa ett huvud kruskål vid ett frukt- och grönsaksstånd. I Nordtyskland odlar man mängder av mycket god kål. Efter ett par småärenden inne i stadens centrum, begav vi oss till det danska sänglagret i hopp om att kunna köpa ett par 80 cm breda bäddmadrasser. Det hoppet grusades, men förhoppningsvis lyckas vi senare.

Färden gick nu vidare på E47 mot Lübeck – Hamburg. Mellan Hamburg och Bremen råkade vi ut för den första mycket långa bilkön p. g. a. väggombyggnad. Vi hade räknat med att komma fram till Greven nära Münster ca klockan 17.30 för övernattning. Det blev en mycket seg dag med många, långa bilköer. Klockan var närmare 21.00, när vi anlände till Yachthafen, Camp Marina i Greven, alltså med ca 3 – 3½ timmes försening. Vi hade åkt drygt 43 mil. Efter en promenad i den vackra omgivningen, smakade det bra med en kvällssmörgås. Vi somnade ovaggade.

Vår övernattningsplats i Greven

Planöversikt - Greven

Burg - Greven

Till Belgien – övernattning i Hamoir

Tisdag den 19 oktober 2010
Det regnade kraftigt under de tidiga morgontimmarna och vi funderade över om vi skulle ta en dags paus. Det klarnade emellertid upp och solen tittade fram. Resten av dagen bjöd omväxlande på sol och regn.  Övernattning här kostar 10,5 Euro och här finns full service. Tömning av toa och gråvatten ingår. Färskvatten kostar 0,5 Euro för 50 liter men det får inte ta mer än 2,12 min. Vi tog en promenad i omgivningen, där man höll på att ta upp fritidsbåtarna inför vintersäsongen. En och annan lastpråm gled sakta förbi i Dortmund-Ems-kanalen, som går alldeles intill ställplatsen .

Framåt 13.00-tiden startade vi vår fortsatta färd i riktning mot Dortmund. Vi har beslutat oss för att ta det lugnt. Det var molnigt och termometern visade på +16,7 grader, vilket är betydligt varmare än hemma. Snart befann vi oss i Ruhrområdet, som är som ett termitbo med alla på- och avfarter.

Det kändes skönt, när vi kunde ta avfarten mot Aachen och snart passerade vi Formel 1-kungen Michael Schumachers gokartcenter.  Även infarten mot Jülich, där vi för ett par år sedan  övernattade vid en sportanläggning, passerades, liksom det stora tyska kärnkraftverket på höger hand. Vi följde skyltarna, som visade mot Liége / Belgien och kom in på E25 mot Luxumburg / Liége. Vi har valt att den här gången undvika betalvägar och åkte i utkanten av Liége genom ett antal tunnlar. Vi befann oss nu uppe i Ardennerna, där det var betydligt svalare än tidigare under dagen.

Eftersom vi vill undvika mörkerkörning, började det bli dags att söka en lämplig övernattningsplats. Många gånger har vi åkt av de större vägarna och sökt oss till en mindre stad eller by. Så blev det även idag. Ingemar hittade en ställplats på navigatorn i en mindre stad, Hamoir. Det blev några få mil genom både skogspartier och ett lantligt landskap. Vi kom fram till en liten mysig stad, där man hade ordnat en husbilsplats intill en sportanläggning. Ännu en husbil hade letat sig hit, så vi var inte ensamma. Här spelades det både fotboll och tennis under kvällstimmarna.

Idag hade vi sluppit de flesta bilköerna och vi hade förflyttat oss ytterligare ca 37 mil. Vi behövde röra på oss och tog en ordentlig promenad runt staden. Är man i Belgien bör man om möjligt dricka ett glas gott belgiskt öl tyckte vi och gick in på en liten lokal pub. Ingen kunde ett ord engelska, men den vänliga servitrisen försåg oss snart med varsin Chimay, som är en favorit sedan SK-träffarna på Belgo Bar i Stockholm.

Det blev tidig nattning, redan vid 21.00-tiden. Jag försjönk i Alexander McCall Smiths bok ”Damernas detektivbyrå”, som jag absolut vill läsa fortsättningen på, när vi kommer tillbaka hem i vår. Ingemar försjönk i Arto Paasilinnas ”Kollektivt självmord.

Greven - Hamoir

Till Frankrike – champagneprovning i Avize

Onsdag den 20 oktober 2010
Nattsömnen blev både lång och djup. Vid 09.30-tiden var vi färdiga att bryta upp från den lilla trivsamma belgiska staden för att på N89 åka vidare in i Frankrike och förbi Sedan. Här aviserade en skylt, att vi befann oss i Ardennernas champagnedistrikt. A34/E46 förde oss förbi staden Reims. Stora hopar av lojt betande kor befann sig här och var utmed vår väg. Åtskilliga åkrar lyste intensivt gröna. Många lövträd hade klätt sig i höstens praktfulla färgskala.

Morgontemperaturen, som hade legat på +7 grader hade under förmiddagstimmarna stigit till + 13 grader. Vägarna var bra och trafiken flöt lugnt. När vi passerat Reims, förändrades landskapet drastiskt och vi hade kommit in i de stora vinodlingsdistrikten, där allt handlar om champagne. Vi åkte in i den lilla staden Le Mesnil Sur Oger i avsikt att kunna besöka champagnemuséet där. Säsongen är naturligtvis över och museet var tyvärr stängt.

Det stängda champagnemuséet

En av stadens vackra blomsterdekorationer

Vi åkte vidare till den närliggande lilla staden Avize, där det mitt i staden finns en husbilsplats med kostnadsfri service. Här kunde man tömma både toa och gråvatten, samt fylla på färskvatten. Vi parkerade bredvid en annan husbil, innan vi gick för att söka upp en öppen champagnefirma, Vve J. Lanaud.

Champagnefirman med tre enorma källarvåningar

En av processerna vid buteljeringen

Här visade en av familjens söner oss runt hela anläggningen, inklusive de tre omfattande källarvåningarna, där champagnen lagras. Synd att vår franska är så bristfällig, men tämligen mycket gick att förstå trots detta. Vi fick även provsmaka flera sorter champagne och en flaska inhandlades till Ingemars 70-årsdag i december. Vi hade tänkt köpa en baguette till kvällen, men bagaren hade stängt. Det fanns en liten livsmedelsaffär, men där hade man inget bröd. Inte heller fanns det någon restaurang eller pub, där man skulle ha kunnat köpa bröd. Det var på det hela taget ganska livlöst i den lilla staden. Idag hade vi avverkat ca 30 mil.

Hamoir - Avize

Ingen diesel – hamnarbetarstrejk i Frankrike – oljeraffinaderi i blockad

Torsdag den 21 oktober 2010
Natten hade varit mycket lugn och när vi vid 08.30-tiden var färdiga för avfärd var himlen molnfri och termometern visade på +5,6 grader. Under de tidiga morgontimmarna hade det emellertid varit tämligen kraftig frost, för vägrenar och åkrar var vita. Till en början åkte vi genom de stora vinodlingarna, för att sedan via småvägar, som förde oss genom det franska jordbrukslandskapet komma fram till D677. Bitvis var höstdimman mycket kompakt. D677, som mestadels är mycket rak och väl underhållen förde oss ner till Troyes, där vi följde en ringväg runt staden och därefter åkte N77 mot Auxerre.

Efter Auxerre åkte vi N151 mot Bourges. I staden la Chariéte sur Loire passerade vi floden Loire, där det var mycket trångt att möta en långtradare på bron. Efter la Chariéte sur Loire var N151 spikrak under flera mil fram till Bourges. Här åkte vi i utkanten av staden. Nu började dieseln sina och vi höll utkik efter bensinmackar. Det visade sig vara långt mellan mackarna och när vi körde in till den första, mötte vi en annan husbil, vars ägare viftade avvärjande med händerna. Mycket riktigt, här hängde en stor lapp över dieselpumpen = ingen diesel. Vi åkte in till ytterligare ett par bensinmackar med samma dåliga resultat.

Vi körde vidare till Issoudun, där det inte heller fanns någon diesel. Ingemar gick in på ett hotell för att få information, där man förklarade att det kanske skulle komma diesel nästa dag, men att det även kunde dröja flera dagar. Jag Sms-ade till min son, som talade om, att hamnarbetarna i Frankrike strejkade och att ett oljeraffinaderi i Marseilles var i blockad. Puh! Frankrike och deras strejker! Vi åkte till en rastplats, St Georges, utanför staden, där vi övernattade tillsammans med ett par andra bilar. Bilen larmades ordentligt.

Avize - Issoudun

Besök i ruinstaden Oradour sur Glane – övernattning i Pageas

Fredag den 22 oktober 2010
Vi tog det lugnt på morgonen i väntan på att tankbilarna förhoppningsvis skulle fylla på drivmedel vid bensinmackarna. Passade på att lägga in heltäckningsmattan i bilen, något vi inte hade hunnit göra hemma, innan vi åkte. Framåt 11.00-tiden åkte vi till en närliggande mack i hopp om att drivmedel hade fyllts på. Nog hade det hänt något, för här ringlade långa bilköer från alla håll. Svårt att förklara vilket totalt kaos som rådde. Vi blev visade till en kö, som var avsedd för långtradare och husbilar. Kruxet var bara, att vårt tanklock var på fel sida. Tur nog stod en mindre tankbil framför oss, som hade samma problem. Mannen gick ut för att mäta, om slangen skulle räcka runt, men så var inte fallet. En av mackens anställda trevliga kvinnor kom som en räddande ängel. Hon gjorde som i en barnvisa, hon stoppade all trafik. Tala om cirkus! Mannen i tankbilen fick köra runt för att komma in från fel håll. Alla sätt är bra utom de dåliga. Vi fick köra en annan variant. Ingemar backade upp för att kunna tanka. Att sedan hela kön fick lov att backa en bit, för att vi skulle kunna köra därifrån, är en annan sak. Vi drog en suck av lättnad och att dieseln dessutom var billig här, var ju ingen nackdel.

Klockan var ca 13.00, när vi kunde påbörja vår resa mot Chateauroux och den betalfria motorvägen A20, som löper genom ett vackert kuperat landskap, förmodligen en utlöpare till Franska Centralmassivet. Strax före Limoges gjorde vi en avstickare till Oradour sur Glane, som är en ruinstad och kvarleva sedan andra världskriget. Den 10 juni 1944 brände nazister ner hela den stora byn, massakrerade och brände ihjäl hela befolkningen. Det är en spökstad, som väcker många tankar och där man vandrar förstämd. Här träffade vi på andra svenskar, som var på hemväg, efter att ha tillbringat ett par månader i Spanien.

Nedgång/ingång till muséet och ruinstaden

Rester av stadens kyrka

Minnestavlorna väcker djupa känslor

Här fanns en gång en livsmedelsaffär

Ett par mil längre bort i Pageas fanns en ställplats, dit vi åkte. Det visade sig vara en stor välordnad rastplats intill en restaurang i en by. Här finns både toaletter, soptunnor, vatten och möjlighet att tömma toa och gråvatten. Här stod redan en holländsk husbil, vars ägare kom fram och pratade. Sent på eftermiddagen hade temperaturen stigit till +18,8 grader. Inte illa, med tanke på att vi senare fick veta, att det samtidigt hade snöat i Örebro. Idag hade vi åkt ca 23 mil.

Issoudun - Pageas

 

Mot Biskayabukten – övernattning i badorten Ondres Plage

Lördag den 23 oktober 2010
På morgonen var det +8,2 grader ute, men inom de närmaste timmarna steg temperaturen till + 16,2 grader. När vi var färdiga med morgonbestyren, begav vi oss sakta ut på N21 i riktning mot Bergerac. Jag tittade trånande på alla köksträdgårdar, där olika sorters sallad, purjolök, kål m.m. frodades. Praktfulla dahlior och pelargonior hade länge blomstrat längs vår färdväg. Synd att säsongen är så kort hemma!

Vi färdades lugnt genom det vackert kuperade franska landskapet, där det ibland kändes, som om man gled fram genom grönskande, lummiga pelarsalar. Att passera genom små byar och pittoreska städer är betydligt mer trivsamt än att åka de monotona motorvägarna.

Vi följde N21 mot Bergerac /Bordeaux, för att sedan fortsätta D933 i riktning mot Marmade och Mont de Marsan. Klockan 12.00 var det nu + 19 grader ute. Vägen förde runt Mont de Marsan och vi fortsatte N124 i riktning mot Bayonne/Biarritz/Dax. Vägen mot Dax/Bayonne övergick senare till D824. Klockan 16.30 var det 23,1 grader, rena sommarvärmen.

Vi befann oss nu helt nära Atlanten och Biskayabukten. Ingemar hade ställt in navigatorn på Ondres Plage, en badort, där det skulle finnas husbilsplatser. Det fanns det mycket riktigt och här stod redan ett flertal husbilar, de flesta franska, parkerade. Här kan man fylla vatten. Det finns även eluttag, men det krävs då en adapter till det franska uttaget och någon sådan hade vi inte.

Vi gick ner till stranden för att ta en promenad i kvällssolen. Här stod som vanligt ett flertal fiskare med sina spön. Några barn lekte fortfarande i sanden. En vindtät jacka var inte helt i vägen. Vi avslutade kvällen inne i husbilen med en baguette, ett par franska ostar och patéer samt ett glas rödvin. Idag hade vi åkt ca 40 mil.

Infarten till husbilsplatsen vid Ondres Plages

Pageas - Ondres Plage

Till Spanien – övernattning i en liten by Zamalbide

Söndag den 24 oktober 2010
Det regnade under en stor del av natten och de tidiga morgontimmarna, men så småningom lättade det och efter att ha fyllt på färskvatten, tömt toa och gråvatten fortsatte vår resa utmed Biskayabukten. Vi beslöt oss för att åka in i Spanien, men att inte göra någon längre resa idag. På tämligen krokiga vägar vid randen av Pyrenéerna kom vi fram till en ställplats i en äldre liten by, Zamalbide, som ligger ovanför staden Errenteral . Det var närmare bestämt en parkeringsplats utanför en restaurang, som tyvärr stängde redan klockan 18.00. Här var det lugnt och vi kände, att vi vågade övernatta i denna lilla ort i Baskien. En karta visade, att det finns en del fornlämningar i området, men vem har lust att leka stenget i det här klippiga landskapet, när det dessutom regnar? Ikväll spelade vi Skip-Bo för första gången, innan vi la oss för att läsa. Jag har börjat läsa Ulla Jones bok ”Blue Carpet Blues”.

Ondres Plage - Zamalbide

 

Inget besök i Bilbao – natursköna trakter – övernattning i San Vicente

Måndag den 25 oktober
Idag tänkte vi åka mot Bilbao, för att bl. a. kunna besöka Guggenheimmuséet. För att komma fram lite fortare, åkte vi motorvägen A8/E70. Vi tog senare av från denna för att fortsätta på den mycket vackra vägen B1 635, som ringlar genom det kuperade landskapet mot Gernika-Lumo och Bermeo. Det baskiska landskapet är genomkorsat av ”gröna vägar” = natursköna vägar, som är väl värda att utforska. Här hade inte hösten gjort sitt intrång än och överallt lyste den lummiga grönskan i intensiva gröna kulörer. Landskapet är måleriskt vackert.

Vid Bermeo svängde vi av västerut och kom så småningom fram till campingplatsen i Sopelana, som ligger en bit ovanför Getxo. Vi hade hoppats på, att kunna ha denna camping som utgångspunkt för trippen till Bilbao. Campingen var helt tom. Av olika skäl hade vi tappat lite av lusten att åka in till Bilbao och beslöt oss för att fortsätta vår färd västerut mot Santander på motorväg A8/E70, som visade sig vara omgiven av storslagen natur. Vi fick genom skyltar med texten ”Camino Compostela” upprepade påminnelser om att vi befinner oss intill den norra pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Här och var korsar markerade anslutningsleder.

På otaliga platser pågår både ombyggnation och nybyggnad av vägar, framförallt motorvägar. Även viadukter byggs på ett flertal håll. Vi tittade med skräckslagen beundran på de arbetare, som hängande i livlinor klättrade på bergväggar, där de på markerade punkter skulle ta bort stenpartier, som riskerade att rasa ner på vägen. På en plats arbetade man även från mycket höga lyftkranar.

Byggnationen här liknar inte alls den man möter söderut i Spanien. Ofta har man använt sig av granit, den här befintliga grå bergarten i olika nyanser, när man byggt sina hus. Även rappade och målade hus i olika milda färger förekommer. Personliga utsmyckningar är vanliga. Det märks att man vintertid är van vid kraftiga snöfall. Här finns inga platta tak, utan samtliga har en rejäl sluttning. Oftast är taken belagda med tegel, men det förekommer även skiffer.   

Vid avfart 264 åkte vi ut till semesterorten San Vicente, som så här års var tämligen öde. De flesta semesterbostäderna stod tomma. Vi ställde oss på en mindre parkering inne i staden, innan vi tog en promenad utmed kusten. Det mesta var stängt, men en liten servering intill vår parkering var öppen. En kvinna i 70 – 75-årsåldern, som satt innanför dörren, blängde argt på oss, när vi passerade och det gjorde även kvinnan innanför bardisken. Vid disken satt en kvinna i 20 – 25-årsåldern. Jag antog, att det var tre generationer kvinnor. Inga gäster fanns i lokalen. Jag föreslog, att vi skulle gå in och ta en öl och det gick Ingemar med på. Anletsdragen på kvinnan innanför disken mjuknade betydligt. Kvinnan innanför dörren såg fortfarande lika avvisande ut. Jag tänkte på ”Ge ett leende och du får ett leende tillbaka.” Sagt och gjort. Jag tittade vänligt på kvinna och log försiktigt. Det tog en liten stund, men sedan mjuknade dragen, mungiporna drogs upp och ögonen fick en vänlig blick. Det fungerade!

San Vicente i kvällsbelysning

Vi återvände till husbilen och åt en kvällssmörgås, innan det var dags för ett parti Skip-Bo. I träden utanför höll mängder av fåglar kvällskonsert.  Idag hade vi åkt 35 mil.

Zamalbide - San Vicente

Kalla nätter – varma dagar – ut till havet – övernattning i Foz

Tisdag den 26 oktober 2010
Nätterna är kalla, så kalla att vi behöver sätta på värmen emellanåt, men under dagarna stiger temperaturen avsevärt. På morgonen var himlen i det närmaste klarblå.

Morgon i San Vicente

Även idag följde vi A8/E70 västerut. I de här trakterna ser man inga större odlingsarealer. Här och var betar får, getter, enstaka kor, åsnor och hästar. Förutom den lilla lyckospindeln som har etablerat sig i husbilen, tycker jag vi borde ha ett något större husdjur, kanske en åsna. Jag tycker de är mysiga, men jag möts av protester. Inga åsnor i bilen!

På väg såg vi nu det stora bergsmassivet Picos de Europa, dit det för avtagsvägar mot Park National. Hade det varit lite tidigare under säsongen, hade vi nog åkt in.

Delar av Picos de Europa

Vi fortsatte i. st. förbi det stora industriområdet vid Gijón. Överallt i de större orterna här i den norra delen av Spanien ser man industrier och det verkar vara huvudnäringen.  Idag blev det de många tunnlarnas dag. Såväl längre som kortare dylika avlös varandra.

Resan gick vidare förbi Ribadeo, där man har en underbart fin utsikt över havsviken, där floden Eo rinner ut. Ett par mil utanför Ribadeo åkte vi in på N642 och vidare ut till stranden vid Foz, där det utmed den lugna vägen finns många parkeringsplatser. Här, med en underbar havsutsikt, parkerade vi för natten. Ovanför stranden med dess vita finkorniga sand, finns en strandväg, som används flitigt av människor i alla åldrar. Man går eller joggar.  Även vi tog en promenad och njöt av lukten av tång och den sköna kvällsluften. Här mötte vi ett par, där mannen bar på en hel knippa av de finaste vita bläcksvampar. Blicken fastnade – nej inte vid mannen, utan vid svamparna och vi utbytte ett leende och en ”vi som älskar att plocka svamp blick”. Internationellt språk med andra ord.

Härliga sandstränder i Foz

Även ikväll spelade vi Skip-Bo. Det är bara så roligt! Tack Gull och Monica för tipset!

San Vicente - Foz

Till Santiago de Compostela

Onsdag den 27 oktober
Det var kallt även i natt, men morgonen bjöd på sol och en molfri himmel. Vi hade hoppats på en soluppgång över havet, men tyvärr gömde sig solen bakom bergen österut. Jag passade på att skriva lite i bloggen, innan vi tog en tur på den välordnade strandpromenaden.  Temperaturen steg till 18,6 grader framåt 12.00-tiden, då vi begav oss vidare västerut i riktning mot Viveiro. Jag satt fylld av beundran inför alla blå hortensior, som här och var bildade höga häckar.

Vägen slingrade genom skogslandskap, småstäder och byar. Skogsbruket verkar här drivas på ett annat sätt än hemma. I Sverige ser man ofta kalhyggen, där skogsmaskinerna gått tämligen ovarsamt fram och stora rotvältor ligger kvar mellan stora stenar och djupa gropar. Här verkar man gå mer varsamt fram vid skogsavverkning. Grenar och kvistar buntas och binds ihop i stora knippen. Detta är emellertid bara mina reflektioner som totalt novis inom området.

Vägarna i norra Spanien är på det hela taget mycket väl underhållna. Vi fortsatte vår resa i riktning mot Ortigueira på N692, som löper utmed havet. Strax före Ferrol tog vi av åt sydväst på motorvägen mot Santiago de Compostela. Några mil före staden finns en rastplats, där vi tömde toa och gråvatten. Vi passade även på att sova en stund, innan vi åkte vidare. Inne i bilen hade temperaturen nu stigit till + 32 grader, medan det utomhus var + 21 grader. Det är stor differens mellan dag- och nattemperatur. Senaste natten var det bara +11-12 grader.

Efter att ha snurrat runt ett tag inne i Santiago de Compostela, sökte vi oss till Camping As Cancelas, som ligger tämligen högt i utkanten av staden. Härifrån går bussar in till stadens centrum. Kvällen tillbringade vi i campingens cafeteria/reception, där man har fri tillgång till Internet. Skönt att efter en dryg vecka kunna kolla post och uträtta bankärenden.

Foz - Santiago de Compostela

Katedralen och den gamla stadsdelen i Santiago de Compostela

Torsdag den 28 oktober 2010
Vid middagstid begav vi oss till busshållplatsen för att åka in till centrum. Här fick vi en trevlig pratstund med ett holländskt par, som också bor på campingen. Den lite skrangliga bussen körde i full fart in till stadens centrum, där slutstationen var vid den gamla stadens början.

Under den förra övervintringen hade vi skaffat ett Yoigo-abonnemang, så att vi skulle kunna få Internetuppkoppling i Spanien. Det första vi såg, när vi klev av bussen, var Phone House. Här ordnade Ingemar påfyllning av vårt abonnemang. Skönt att ha det gjort. Det kostar 3 Euro/dag, så det är ingenting man använder dagligen, men det är bra att ha, när vi behöver komma åt Outlook och bank emellanåt.

Santiago de Compostela visade sig vara en stor stad med intensivt folkliv. Vi höll oss dock enbart inom den gamla stadsdelen och knallade runt några timmar. Besökarna till kyrkan släpptes in via två ingångar. Vid den första ingången var det en lång kö, så det dröjde ett bra tag innan vi kom in. Här fördes vi runt i förutbestämda gångar och trappor och kom först förbi kryptan, där relikerna av S:t Jacob och två lärjungar sägs ligga. Vi fick därefter gå bakom högaltaret, där den som ville, kunde kyssa silvermanteln på 1200-talsstatyn av S:t Jakob.

Pilgrimsledens symbol, vandringsstaven, kammusslan och kalebassen

Några nyanlända pilgrimmer vilar ut på det enormt stora torget Praza do Obradoiro

Den magnifika katedralen i Santiago de Compostela

Hostal de los Reyes Católicos, pilgrimmernas f.d. sjukhus, numera parador.

Guldsmedernas ingång och Praza das Praterias

S:t Jacob med skulpterade apostlar och lärjungar

Via en annan ingång kom vi in i själva kyrkan, där vi bl.a. kunde bese rikt ornamenterade högaltaret. Personligen tyckte jag det var alltför pråligt och mina tankar gick till det vackra altaret i El Rocío. Däremot hade det säkert varit en storartad upplevelse att få höra en orgelkonsert här. De magnifika orgelpiporna låg snett ut över mittdelen i kyrkan. Inne i kyrkan fick man förståeligt nog inte fotografera.

På det stora torget Praza de Obradoiro utanför kyrkan höll man på att bygga en mycket stor scen, förmodligen inför påvens besök i november. Ett par gånger under den här eftermiddagen satte vi oss ner vid en servering, dels för att vila och få en kopp kaffe, men också för att kunna ta in stämningarna och se på folklivet. Vi hade en otrolig tur med vädret den här dagen. Solen lyste hela tiden och det var varmt, mycket varmt. Vi hade klarat oss med lättare kläder.

Vi drog en suck av lättnad, när vi kom tillbaka till busshållplatsen. Nu skulle det bli skönt att få åka hem igen. Det tyckte även våra holländska grannar på campingen, som vi åter träffade på inför hemresan.

Kvällen tillbringade vi i campingens reception/cafeteria, där jag började skriva och lägga in bilder i bloggen. Uppkopplingen var lite seg och det strulade en hel del, så det var bara att fortsätta nästa dag.

 

En vilodag på campingen

Fredag den 29 oktober 2010
Under natten och även på morgonen regnade det en hel del. Vi tog en vilodag idag och tillbringade ett flertal timmar i receptionen/cafeterian där jag fortsatte att ägna mig åt det eftersatta bloggskrivandet, medan Ingemar ordnade med en hel del bilder och tog del av nyheterna.

Det strular en hel del med inläggen i bloggen. Det ser bra ut, när jag gör in ett inlägg, men när man senare tar upp det i bloggen, ser det ofta helt konstigt ut och bilder kan även fattas. Har ägnat många timmar till att försöka få ordning på allt, utan att lyckas speciellt bra. Känner att tålamodet börjar ta slut! J

Tack alla vänner för trevliga kommentarer!

 

En regnig dag

Lördag den 30 oktober 2010
Det regnade hela natten och det har regnat hela den här dagen. Dessutom har det blåst kraftigt. Vi hade tänkt åka vidare idag och bege oss ner till några av de vackra vikarna utmed den spanska kusten, men med tanke på vädret, beslöt vi oss för att stanna ännu en dag på campingen. Att köra i regn och blåst är ju inte något större nöje.  

Trots att det är höst, blommar några enstaka krokusar utanför husbilen. De lär nog fara tämligen illa idag. Några småfåglar försöker lätta upp stämningen och trots regn och blåst sjunger de i träden intill oss.

Igår kväll strulade det en hel del, när jag skulle lägga in de senaste dagarnas upplevelser med bilder i bloggen. Min sambo är tur nog utrustad både med skicklighet och ett stort tålamod och han lyckades ordna upp det hela. Förra året hade jag inte de här svårigheterna, men det ordnar sig säkert.

Nu är den hemmagjorda, delvis rostade müslin slut. Den sista tomma filmjölksförpackningen är också slängd. Idag på morgonen kokade jag gröt, som serverades med lingonsylt. Det smakade riktigt gott en sådan här ruggig dag. Matförrådet börjar sina och skulle ha fyllts på idag, men vem har lust att ge sig ut och handla i det här vädret? Något alternativ finns säkert kvar i matlådan. På eftermiddagen lagade jag förresten nyponsoppa, som vi åt med en klick crème fraiche och mandelbiskvier.

Skype är ett mycket bra alternativ till vanlig telefon, när man är söderut. Jag har gratis SMS på min telefon, så det används flitigt. Igår kom Skype till användning. Min f.d. granne i Örebro hade fyllt
105 år dagen innan. Ja, jag har inte skrivit fel. Hon fyllde 105 år. När hon hörde, att det var jag som ringde, blev hon glad och började berätta om alla blommor och kort hon hade fått till sin födelsedag. Min vän, som har uppnått denna aktningsvärda ålder, har en otrolig svada, när hon börjar prata. Hon är dessutom helt klar i huvudet. Klagar bara över, att hon har dålig balans.

I samband med återställning av min dator med hjälp av backup, hade mina bilder, och de är många, hamnat i ett totalt kaos. Ingemar erbjöd sig att försöka ställa allt tillrätta idag. Jag var djupt tacksam och plockade i. st. fram almanacksblad från 1970-talet. På dessa blad gjorde jag nämligen löpande anteckningar, som jag nu försöker skriva ihop. Det är en hel del från barnens barndom, som finns bevarat och som jag nu försöker memorera.

 

Ännu en dag med regn och blåst

Söndag den 31 oktober 2010
Idag fick vi sova längre. Sommartiden var slut och det var dags att ställa tillbaka klockan en timme. Teknikens under är outgrundliga för oss, som är tekniska katastrofer. Ja, jag tillhör helt klart den kategorin. Förr var man tvungen att ställa om klockorna själv, men så icke idag. Datorn ändrar helt självsvåldigt klockslag till vintertid, likaså mobilen och TV'n. Vi har en inne/utetermometer sittande framme i bilen. Även den hade fattat, att sommaren var slut. Har man ingenting att säga till om längre?

Vi hade tänkt fortsätta söderut idag, men regnet hade trummat på taket hela natten och den oroliga blåsten skakat ner mesta möjliga löv på den blöta marken. Vem vill sitta och köra i så´nt ruskväder i onödan? Dessutom verkar inte vädret vara bättre någon annanstans. Vi beslöt oss snabbt för att stanna kvar på campingen här i Santiago de Compostela ännu en dag.

Den här helgen är det La Fiesta de Todos Santos i Spanien. På vårt bord har ljus varit tända under en stor del av dagen. Det hade normalt varit intressant att åka ner till sta´n för att gå på en mässa i katedralen, men vädret avskräckte oss. Man har ju inte de bästa torkmöjligheterna i en husbil. Vi har för första gången en TV i bilen och kan glädjas åt att det dessutom är en mycket bra bild. På Galiciens egna TV-kanal sände man en mässa, som vi kunde följa. Dessutom hade man ett inslag inför påvens besök här den 6-7 november. Efter dessa två sändningar kom ännu ett inslag från Galicien, närmare bestämt från det stora torget Praza da Obradorio utanför katedralen i Santiago de Compostela. Man hade gjort en inspelning i somras, när mängder av pilgrimer anlände till staden.

Just nu sitter vi åter i campingens cafeteria, dricker coca-cola och ägnar oss åt att surfa runt lite på nätet. Om vädret är bättre i morgon, åker vi nog vidare och då lär det dröja, innan vi har Internetuppkoppling igen. Det börjar bli sen kväll och snart dyker nog trafikpoliserna upp. De kommer varje kväll och sätter sig vid bardisken för en stunds paus. Pausen blir oftast upp mot en timme. Igår satt sex personer från trafikpolisen här, så då var det nog fritt fram för alla fortåkare

 

Äntligen uppehållsväder – Mot Portugal

Måndag 1 november 2010
Idag hade regnet äntligen tröttnat på att plåga oss och många gjorde sig beredda att åka från campingen. Idag tänkte även vi lämna världsarvsstaden Santiago de Compostela. När vi åt frukost, visade termometern på +14 grader, ungefär lika mycket som hemma i Sverige, där det just nu är mildväder i de mer södra delarna av landet. Framåt middagstid steg temperaturen till +22 grader.

Ingemar vevade upp stödbenen, tömde toan och fyllde på vatten, medan jag kokade kaffevatten och fyllde i en termos, såg till att allt inomhus var rengjort, allt löst var förankrat och alla knappar var intryckta. Ingemar åkte ner från nivåklossarna, varefter jag gick iväg för att spola av dem och gummimattan, som legat utanför dörren. De våta nivåklossarna packades ner i en tom plastsäck. Ingemar tog bort elsladden, spolade av och band ihop den. Tidigare år har jag alltid irriterat mig över att mattan innanför dörren ständigt blir smutsig vid sämre väderlek. I år har jag eliminerat detta genom att lägga ett par skurtrasor innanför dörren. Mycket bra! Efter att även foppaskorna var avsopade, var vi redo för att åka motorvägen vidare mot Noia, som ligger vid den första av fyra djupa vikar, Rías Baixas, ute vid Atlantkusten i västra Galicien.

Den här delen av landet har Spaniens bästa fiskevatten. Vi undrade länge över, vad det var som såg ut som en mångfald ubåtar ute i havet, innan vi fick veta att det är musselodlingar. För att vi skulle kunna åka kustvägen, ställdes navigatorn in på Ribeira, som ligger vid nästa vik, Rías. När man befinner sig i Galicien, märker man snart att stavningen i det inhemska språket, gallego, skiljer sig en del från spanskan. Bl. a. har man uppseendeväckande många X i sin stavning. Utefter den här vackra kustvägen växer det som i de övriga norra delarna av Spanien ofta blandskog. Kanske överväger barrskogen något. Det är på det hela taget en slående frodig grönska, såväl den vilda som den odlade.

Utefter vägarna vid Rías Baixas är bebyggelsen dekorativ, påkostad och oftast mycket välvårdad. Det gäller även trädgårdarna med dess blommor och grönsaksodlingar. Ofta har man även mindre vinodlingar, där vinrankorna är spaljerade i pergolaform. Varje vinstock är uppbunden mot en stenpelare. Under den här turen såg vi något, som var helt nytt för oss.

En av många vackra villor

Nästan varje bostadshus, som har en odlingslott, har även en s.k. hórreo. En spanjor berättade senare om dessa hórreos för oss. Det var romarna, som för många hundra år sedan förde med sig denna nyhet. En hórreo är ett magasin i sten, som vilar på stenpelare, för att hindra djur att klättra upp och där man förvarar spannmål och frukt. På en kortsida finns en port och när man ska in, reses en stege, som sedan tas bort. Ovanför porten finns ett kors, för att tacka Gud för skörden. På motsatt sida finns en annan symbol, som ska bringa välgång och bra skördar.

En hórreo

När vi kom fram till Ribeira, fortsatte vi motorvägen, som går i nordostlig riktning längs nästa vik till Padrón, där vi sedan åkte kustvägen på andra sidan viken till O Grove, för att där passera en bro ut till en ö, A Toxa, som anses vara en av de finaste semesterorterna i Galicien. Här var idag många helglediga spanska familjer. Även en och annan turistbuss hade hittat hit. Idag var alla livsmedelsaffärer stängda, men i  A Toxa var många typiska turistbutiker öppna. Intressant nog är fabriken belägen här, där man bl.a. bakar de berömda Santiagotårtorna – Tartas de Santiago. Vi hamnade mitt i en provsmakning.

De goda tårtorna "Tartas de Santiago"

De goda ostarna från Galicien

Efter att ha strosat runt ett tag, beslöt vi oss för att spara besöket i den berömda kyrkan tills i morgon och gick i st. tillbaka till husbilen, som vi hade parkerat på ett stort torg, där det verkade tämligen säkert att övernatta. Ingemar har hittat en deckare, som han läser, medan jag ägnar mig åt Arto Passilinnas ”Kollektivt självmord”

Santiago de Compostela - A Toxa

Snäckskalskyrkan och fortsatt tur runt vikarna (rias) i västra Spanien.

Tisdag den 2 november 2010
Natten var lugn och morgonen bjöd på uppehållsväder, vilket vi var glada över efter den senaste tidens eviga regnande. Klockan 07.00 anlände personalen, som arbetar i affären, där man har visning och avsmakning av Tartas de Santiago, choklad, ost, och vin. Snart började även de första spanska turistbussarna med köplystna pensionärer att komma till AToxa /La Toja. Varför två namn på den lilla ön? Jo, här i Galicien ser man ofta stavning på både gallego och spanska.  

Vi begav oss till den berömda snäckskalskyrkan, där vi kunde konstatera, att hela kyrkan utvändigt var klädd med snäckskal, alla i samma storlek. Eftersom snäckskal har olika färgskiftningar, ger ytan ett levande intryck. Tidigare hade vi på väg sett husväggar, som var klädda med samma material.

Snäckskalskyrkan i A Toxa

Snäckskalskyrkan sedd framifrån

Populärt att skriva på snäckskalen

Nära kyrkan ligger ett stort lyxhotell med en egen källa, där ett Spa är inrymt. I anslutning till detta finns en anrik tvålfabrik med ett museum, där man även kan köpa tvål, badsalt, after shave m.m.

Utanför muséet till tvålfabriken

Vi åkte nu tillbaka över bron till O Grove, där vi på PO 308, som går utefter kusten, fortsatte runt landtungan in i den tredje viken i riktning mot Sanxenxo och Pontevedra. Längs kusten avlöser långa vackra sandstränder varandra. Hotell, tomma semesterlägenheter och restauranger ligger på rad. Vi stannade till i den lilla fiskestaden Combarro, där vi slog oss ner vid en uteservering, för att dricka en kopp kaffe.  Det var nu +20 grader. På torget framför oss pågick en mindre marknad. Vi passade på att köpa en bit av traktens ost. Den kupolformade osten fanns i tre olika lagringar.

En mindre marknad på staden torg

Den här lilla staden är berömd för sina hórreos nere vid hamnen. I utkanten av torget för ett par nybyggda trappor upp till den äldre stadsdelen, som man inte får missa, när man är här. Vi hade tidigare fått veta, att hórreos användes för spannmål, men det kunde inte stämma här. Här låg de små byggena på löpande band utefter stranden. Jag gissar, att man använder dem för att torka fisk och kanske spänna upp sina nät. Mellan husen kan man dra upp sina båtar på land. Här har man även små butiker, barer och restauranger. Här borde man förstås äta fisk och skaldjur, men vi tyckte priserna var väl höga för vår kassa.

En av de många hórreos i den gamla stadsdelen

Många turister i de gamla kvarteren

Restaurangerna lockade med inhemska produkter

Visst är det dekorativt!

Vackra träbalkonger ses ofta på husen

Vacker blomsterdekoration

 

Färden gick vidare och vi rundade viken vid Pontevedra och fortsatte den kuperade och kurviga kustvägen PO 551. Stora hortensior växte vilt och blommande klockrankor klädde bergsväggarna. Ett par äldre kvinnor iförda de typiska förklädesklänningarna kom dragande på träkärror fyllda med långt och saftigt gräs. Undrar just vilka djur, som skulle få den delikatessen?

U-båtsliknande musselodlingar ute i havsviken

Ett av stenbrotten på väg

Den torra majsblasten hade skördats på en del håll och bundits ihop i knippen, som liknar våra hövolmar. Utefter bergssidan såg vi ett och annat stenbrott. Dessa vackra stenar ser man både vid husbyggnationer och i stenmurar, som omgärdar trädgårdar. Höga stenpelare används också en hel del.

Vi vek tillfälligt av från kustvägen och åkte en mindre väg ner mot Hio, som skulle ha en liten fin fiskehamn. Vägarna här är både smala, branta och kurviga. Att åka ner en ännu smalare väg var inte att tänka på, utan vi vände tillbaka till väg PO551, som vi följde runt den sista av de fyra vikarna. Att hitta en ställplats i de här trakterna var inte lätt. Vi fortsatte förbi Cangas, rundade viken och kom ganska sent fram till den stora staden Vigo. Överallt promenerade människor i alla åldrar eller satt i parkerna och pratade. Det hade mörknat ute och vi började bli trötta. I utkanten av Vigo finns en camping. Den visade sig vara helt ödslig. Där fanns inte en enda bil. Tvärs över gatan fanns en stor parkeringsplats, som gränsade till havet och strandpromenaden med dess upplysta park. Stranden kallas Praia de Samil. Här parkerade vi och åt lite mat, innan Ingemar låste och larmade bilen.

A Toxa - Vigo

En lugn dag i Vigo

Onsdag den 3 november 2010
Det blev en lugn natt, bortsett från att havet dånade ordentligt, när det var flod och vattenmassorna sköljde in mot stranden. Jag hade svårt att sova riktigt. En rejäl migränartad huvudvärk plågade mig hela natten och jag är nu inne på sjätte dagen med huvudvärk. Inga tabletter hjälper. Nåja, förr eller senare blir det bättre. Jag passade på att sova flera gånger idag i hopp om att få ordning på mitt ostyriga huvud. Ingemar är helt försjunken i en deckare, så han klarar sig.

Vi befann oss helt nära den långa, vackra strandpromenaden och vi tog en gångtur både på morgonen och på kvällen. Det var varmt ute, så det räckte med T-shirt och ett par tunna halvlånga byxor. Det är antagligen en riktig friskvårdsdrive i Spanien, för folk i alla åldrar, går, joggar och stretchar.

Vacker vy från vår övernattningsplats

Åh, vilken underbar morgon...

Vi behövde köpa bröd och potatis. Ingemar tog en promenad i båda riktningarna på den närliggande gatan, men ingenstans fanns det en livsmedelsaffär. Därför åkte vi en rundtur i omgivningarna och till slut hittade vi en ”Supermercado”, där det gick att stanna till en kort stund. I affären fanns varken bröd eller grönsaker. Däremot fanns det en liten brödbutik och en mindre grönsaksaffär helt nära, så det löste sig.

Vi beslöt oss för att ta det lugnt och stanna ännu en natt i Vigo.

 

Keltiska bosättningar – till Portugal

Torsdag den 4 november 2010
Även idag lyste solen och det var varmt ute. Vi gick en tur på strandpromenaden före frukost och kunde konstatera att flera doppade sig i havet. Min eländiga huvudvärk håller i sig och jag dricker kopiösa mängder vatten i hopp om att det ska hjälpa. 

Idag bröt vi upp från Viga och fortsatte vi att åka utefter resterande del av den sista viken av de fyra ”rias” som vi har följt under några dagar. Den här viken heter ”Ria de Vigo”. Vi hade tänkt åka den på kartan markerade natursköna kustvägen PO552, men av någon outgrundlig anledning kom vi in på en mindre väg, som löper ännu närmare kusten med dess sandstränder. Längre ut i vattnet, fanns många av de U-båtsliknande plattformarna, där man odlar musslor. När vi närmade oss Baiona, lyckades vi komma in på PO 552, som nu löpte utmed kustremsan med dess natursköna klippiga stränder. Vilka naturscenerier! Vågorna bröts med ett dån mot de ogästvänliga mörka klipporna och havet slungade fontänliknande kaskader av vatten högt upp i luften.

Vilken praktfull vy!

Vi älskar Atlanten

 

Vid den lilla staden Oia, tog vi avtagsvägen ner mot hamnen, för att bese det gamla barockklostret Monasterio de Santa Maria, som ligger helt nära vattnet. Här var det rofyllt och vi passade på att sätta oss på en av bänkarna utanför klostret för att dricka en kopp kaffe. En liten ödla, som klättrade på muren, gjorde oss sällskap. Vi nöjde oss med att titta utvändigt på klostret.

Det gamla barockklostret Monasterio de Santa Maria i Oia

Framsidan av klostret

Medan Ingemar ägnade sig en stund åt datorn, gick jag en tur på den trånga gatan ner genom den gamla stadsdelen, där de gamla stenhusen låg tätt sammanbyggda. Tydligen har man även djur i en del kyffen ut mot gatan, för det låg en massa grönt gräs i en mörk fönsteröppning. Jag försökte hälsa på ett par kvinnor, som ilade ut ur sina hus, men de tittade bara misstänksamt på mig. En kombinerad pub och tobaksaffär var öppen, men det var det enda liv som syntes till. Jag hade hoppats på att hitta en liten fiskhandel, men det var tji. Det ska finnas halvvilda hästar här i bergen, men de enda hästar vi såg, var ett par, som betade helt fredligt nära en bostad. 

Vi åkte vidare en dryg mil till staden A Guarda, där vi tittade efter en av de bruna skyltar, som omtalar att det finns ett världsarv eller en annan kulturell sevärdhet i närheten. Jag hade nämligen bett att få se de keltiska bosättningarna, som ska finnas här. När vi kom ut ur staden, insåg vi, att vi hade missat avfarten och det var bara att vända och åka tillbaka.

 Den här gången missade vi inte avfarten, utan snart åkte husbilen med sin besättning på synnerligen ringlande vägar uppför den branta sluttningen till berget Monte de Santa Teclas. Bråddjupen vid sidan om vägen ska vi tala tyst om.  Jag är nämligen oerhört höjdrädd, medan Ingemars ögon riktigt lyste av glädje över att få köra den vindlande vägen. Efter en kort sträcka stod en spanjorska, som tog betalt. Det kostade ca 6 kronor/man. Vi fortsatte och kunde stanna till vid ruinerna av de keltiska bosättningarna, som är från järnåldern, flera hundra år f. Kr. Redan på 1800-talet började man utgrävningarna av de gamla bosättningarna. Man har med varsam hand rekonstruerat och restaurerat grunder till hus och även byggt upp enstaka av de runda byggnaderna.

De keltiska bosättningarna

Rekonstruerad keltisk bostad

Invändig rekonstruktion

 Häruppe bland ruinerna blommade mängder av blå tidlösa. Jag undrar bara, vilka stora djur, som lever här, för det var märkbara spår av uppkrafsad jord. Man kan på den här bergssluttningen gå en ringlande, brant och stensatt led, men det hoppade vi över. I. st. åkte vi upp till toppen, där man har de sedvanliga souvenirförsäljningarna, ett par restauranger och ett museum. Häruppe var vi mest intresserade av den otroliga utsikten. Vi befann oss fortfarande i Spanien. Nedanför oss ringlade gränsfloden Rio Minho. På andra sidan floden ligger Portugal.

Högt uppe på berget

Utsikt mot Portugal från berget

Vi åkte vidare in på den portugisiska sidan till staden Viana do Castelo, där vi sökte oss ner till strandvägen vid Playa Norte. Här stod redan en tysk husbil.  Nu var det dags att ställa tillbaka  klockan ännu en timme. Portugal har en annan tidszon.

Vigo - Viana do Castelo

Kvar i Viana do Castelo – till camping Viana do Costelo (Orbitur)

Fredag den 5 november
Under de tidiga morgontimmarna var det fortfarande lite kyligt, men mot middagstid steg temperaturen till 23,3 grader.

När det är ebb, ser Praia Norte mycket ogästvänlig ut med sin svarta, mycket steniga strandremsa. Vackrare blir det vid flod, när havsvattnet sköljer in. Det sköna salta havsbadet kan man emellertid glömma. Ett fotbad är nog det mesta man kan få i badväg nära stranden. Bada vill man trots naturens hinder och hur har man löst detta? Jo, en bit ut i vattnet har man byggt ett par tidvattenpooler, dit man kommer via en stenbrygga från land. Problemen är till för att lösas.

Stranden vid Praia Norte

Vid flaggorna finns tidvattenpoolen, som bara är synlig vid ebb..

Som på de flesta platser, när det är ebb vid havet, går skaldjurssamlarna omkring på det slippriga underlaget för att samla in dagens byte. Flera, däribland en ung kvinna, bar iland tunga säckar med skaldjur.

Idag var det fredag och det började bli lite skräpigt på golvet, med andra ord var det dags att städa. Det är mycket lätt att lyfta ut mattorna i den här husbilen. Vi borstade av dem samt sopade och tvättade av golven. Lätt som en plätt.

Vi satte oss på en stenmur ut mot havet, för att dricka dagens förmiddagskaffe. Solen värmde. Kan man ha det bättre?  Vi hade beslutat oss för att åka till en annan av Viana de Castelos stränder, Praia de Cabedelo. När vi körde genom staden, stod det plötsligt en massa bilar parkerade överallt. Här var det en stor marknad. Jag lyckades få Ingemar att stanna bilen och han hittade dessutom en parkeringsplats utefter gatan. Medan Ingemar gick för att uträtta bankärenden, stekte jag tidigare inhandlade kycklingfiléer, varefter vi gick en tur runt marknaden, som mest bestod av kläder och skor. Nyrostade kastanjer smakade bra i solen.

När vi kom tillbaka till bilen var det +38 grader inne. Dags att sätta på luftkonditioneringen, innan vi for vidare mot Praia de Cabedelo, som visade sig vara en mindre strandremsa. Vi behövde göra en del service på bilen och tog in på den närliggande camping Viana do Costelo, som ingår i kedjan Orbitur. Inklusive el och internet, kostade det 12.44 Euro per dygn. Det var ingen större beläggning så här års. Vi delade campingen med en engelsk och en portugisisk husbil. Dessutom kom det senare även en skåpbil. Här har man ett speciellt rum, där man har internetuppkoppling, där vi satt en stund. Ingemar var tvungen att kontakta banken, eftersom han hade fått varning på sin digipass, att batteriet höll på att ta slut. Inte speciellt lämpligt, eftersom vi kommer att vara borta några månader. Jag försökte göra ett par inlägg i bloggen, men det tog mycket tid, eftersom anslutningen inte var den bästa.

Små vackra vildväxande blommor på campingen

Jag har under många år använt eltandborste och hade köpt en ny, innan vi åkte. Vi har sedan flera år tillbaka en inverter i husbilen, som omvandlar 12 volt till annan ström och vi brukar alltid ladda såväl min eltandborste, som telefoner och batterier till kameror. Jag hade försökt ladda min eltandborste, vilket resulterade i att den blev stendöd. Det är bara att lära sig använda en vanlig tandborste igen.  Undrar just om det är fel på invertern eller den nya tandborsten?

Till campingen i Viana do Castilo

Påfyllning av gasol i Ovar – till Camping Vagueira (Orbitur)

Lördag 6 november 2010
Idag var det fortfarande ganska varmt ute, men solen gömde sig och himlen var molnbetäckt. Nattetid brukar det kunna bli kallare, men de senaste nätterna har vi inte behövt sätta på någon värme.

Medan Ingemar tömde toa och gråvatten, samt fyllde på färskvatten, gick jag bort till salen, där man har internetuppkoppling, för att kunna fortsätta med gårdagens blogginlägg. Det var inte så bra uppkoppling idag heller, men till slut lyckades jag.  På de inom området tämligen knaggliga vägarna åkte vi därpå bort till den speciella husbilstvätten, för att försöka skölja bort smuts och salt från vår kära husbil. Gissa om den blev fin!

Vi började få dåligt med gasol, så det var dags att söka upp en GPL-station i Portugal. Enligt en engelsman skulle det finnas en mack i Ovar, som fyller på gasol. Vi körde motorväg A28 förbi Porto och Espinho och tog senare in på väg EN 109, genom Ovar till Arada, där det mycket riktigt finns en GPL-station.  Vår tomma tyska flaska fylldes och även den svenska, som snart var slut, fylldes upp. Den spanska flaskan gick det inte att fylla enligt mannen på macken. Gasolen kostade här 0,61 Euro/liter. Omkopplingssystemet i husbilen är ett annat, än det vi hade i vår tidigare husbil och det är alltid svårt, innan man förstår konstruktionen. Det hade signalerats att den spanska flaskan var tom. Jag lyfte den och påpekade, att den var tung. Den kunde inte vara tom. Ingemar tog fram den lilla specialvågen och insåg också, att det måste finnas gasol kvar. Det var kanske därför det inte gick att fylla den.

Det var dags att försöka hitta en övernattningsplats. Vi åkte ca 6 mil mot Aveiro, där det skulle finnas fina sandstränder. Här skulle det även finnas en ställplats för husbilar. Det började bli ganska mörkt ute, när vi sakta åkte utefter en mycket vacker strandremsa, med små inbjudande hus och serveringar. Här och var stod en och annan husbil. Vi letade vidare efter den skyltade ställplatsen, där man även skulle tömma gråvatten. Till slut stod vi framför den eftertraktade platsen, bara för att kunna konstatera att det var stängt.

Vi tog in på en annan väg, där vi såg en skylt om ”Campismo” d v s camping. Den här vägen skulle jag vilja åka i dagsljus, för den var kantad av låga, ofta kaklade hus.  Det var nu helt mörkt ute. Vi fortsatte ganska långt utan att hitta någon camping, så vi vände och fortsatte på en skogsväg in mot Aveiro för att försöka hitta en plats intill stranden.  Helt plötsligt blev det mer upplyst och här låg Camping Vagueira  (Orbitur). Vi drog en suck av lättnad.

Campingen var inte så väl upplyst. Här stod många husvagnar med förtält och hela möblemang. Några portugisiska familjer med tonårsbarn höll på att grilla. För övrigt var det öde. Efter att ha undersökt området, hittade vi en plats, där vi skulle kunna köra in. Där var det gott om plats och inga träd, som man kunde köra på. Det var bara ett fel. Underlaget består av mycket lös sand och snart satt vi fast. Jag har alltid en liten kraftig trädgårdsspade med på våra resor. Man kan ju hitta en växt, som man vill ta med hem! Nu kom spaden väl till pass. Hur mycket vi än grävde fram hjulen, satt vi fast. Nu kom ett par vänliga portugisiska män gående. De hjälpte oss att gunga loss bilen. På den förra campingen var det samma dåliga underlag.

Efter att ha tagit igen oss en stund och ätit lite, gick vi till sällskapsrummet för att komma ut en stund på Internet, innan det var sovdags. Jag försökte lägga in en del på bloggen, men det tog mycket tid och strulade en hel del. Uppkopplingen var inte den bästa, eller kanske var det så att vi var för många som använde nätet.

Viana do Castilo   - Aveiro

En lugn dag på Camping Vagueira

Söndag den 7 november
I natt kom det åter enstaka regnskurar och på förmiddagen var det mulet. Det började blåsa, så man fick se upp för att inte få de stora pinjekottarna i huvudet, när de kom farande på sin färd ner mot marken.  

Ingemar cyklade ner mot havet, medan jag satte mig att skriva i det mycket kalla kombinerade lek- och internetrummet. En av portugisernas unga söner satt med sin dator och chattade.  Han kunde inte mycket engelska, men talade om att han skulle till skolan i morgon igen. Han trodde att de läste engelska 2 år i skolan. Ingemar kom tillbaka och rapporterade, att det blåste rejält ute på havet.

Sent på eftermiddagen åkte alla portugiserna hem till vardagen och campingen låg mörk och ödslig. Senare såg vi, att det tydligen hade anlänt ytterligare ett par husbilar, fast de stod parkerade långt bort. Vi har fått rapporter om att det kommer att bli kallare hemma nästa vecka. Förmodligen är även snön i antågande. Skönt att slippa tycker vi.

När Ingemar gick till receptionen för att tala om, att vi vill stanna en natt till, fick vi en flaska portvin som present. Det tackar vi för. Tydligen har campingkedjan Orbitur 50-årsjubileum.

Gåvan från campingen

I lördags hade jag fyllt kylskåpet inför de kommande dagarna. Kvar i kylskåpets grönsakslåda låg en del grönsaker, som inte var förstörda, men som ”sjöng på sista versen”. Nu är det så, att jag inte tycker om att slänga mat, så vad skulle jag göra med dessa rester? Ingemar fick till uppgift att finfördela grönsakerna, medan jag stekte biff med lök. Den stora stekpannan fick tjänstgöra som wok. Tillsammans med vitlök, curry, timjan och en halv burk kokosmjölk blev det en riktigt god röra.

Läste i ett par vänners blogg, att de hade sett rödhakesångare. I strandvegetationen i Viana do Castelo såg vi också ett par av dessa vackra fåglar. Enligt våra vänner kommer dessa fåglar tillbaka på hösten. Underbart tycker vi.

Ett stort tack till alla er, som skriver kommentarer i bloggen och på vår hemsida, samt skickar e-mail och hälsningar i Facebook! Det är mycket värdefullt, att få respons och löpande rapporter.

 

Rena aprilvädret i regionen Beiras – till Costa Nova

Måndag den 8 november 2010
Vi har lämnat norra Portugal och befinner oss nu i region Beiras. Idag var det som ett aprilväder i Sverige d v s det växlade mellan molntäckt himmel, regnskurar, blåst och sol. En och annan regnbåge lyste hoppingivande framför de regntunga skyarna.

Vi gick ett tag till den allmänna salen för att koppla upp oss mot internet, Ingemar för att kontrollera, om han hade fått något svar från banken angående sin digipass och jag för att skriva lite. Efter en kopp kaffe, gjorde vi i ordning allt för att kunna fara vidare. Det var den sedvanliga toa- och gråvattentömningen samt vattenpåfyllningen, som skulle utföras, medan jag gick tvärs över gatan för att slänga våra sopor i sopsorteringen och även se till att allt var någorlunda rent och i ordning inne i bilen.

Vi åkte vidare till det gamla hamninloppet.  År 1575 härjade en svår storm i området, som gjorde att det bildades en hög sandmur, vilken i sin tur blockerade hamnen.  Hela Alveiro var helt avstängt från havet. I början av 1800-talet åtgärdade man problemet och idag har Alveiro åter kontakt med Atlanten.  I Alveiro och dess närhet finns idag en långsträckt lagun med ett otal kanaler, stränder och sanddyner. Vi åkte fram till Canal Barra, där inloppet till lagunen och en stor fyr är belägna. Tydligen var det högvatten just nu, för vattnet forsade in med hög fart.

Det började bli sent på eftermiddagen och dags att börja leta efter en övernattningsplats. Jag ville gärna tillbaka till Costa Nova, för att titta lite närmare på de polkagrisrandiga husen, som ligger på rad utefter gatan och som vi hade sett en glimt av, när vi åkte förbi i mörkret i förrgår kväll. De färgglada husen ligger på rad och ofta hopbyggda, mellan havet och Ria de Aveiro. I förrgår hade vi också sett, att det stod några husbilar för övernattning på parkeringarna.

De randiga husen utmed Costa Nova

Här skulle jag kunna tänka mig att bo

Stranden i Costa Nova

Vi hade inte druckit eftermiddagskaffe, så när vi stannade på en parkering precis utanför en pasteleria, kom vi överens om att gå in här för att dricka kaffe.  De hembakade kakorna slut nu, så vi tyckte, att vi hade orsak att gå på konditori.  Här fanns ett stort urval av såväl hembakat matbröd, som kakor och bakelser. Mannen innanför disken började prata tyska med oss.  Jag frågade, om han hade arbetat i Tyskland. Mest i Schweiz, svarade han på mycket bra tyska. Vi beställde varsin stor kopp ”café con leche” samt ett par ”pastéis se nata”, som är mycket goda smördegsformar med äggkräm. Nu hade det gott och väl räckt med godsakerna, men icke sa Nicke. Jag fick syn på ett fat med små kokongliknande, vita godsaker och frågade, om det möjligen var ”ovos moles”, som är en specialitet för Aveiro.  Visst var det ”ovos moles”!  Två stycken av dessa godsaker hamnade på våra assietter. Det oblatliknande höljet innehåller sötad äggula, ganska gott. Vi var beredda på, att räkningen skulle bli ganska hög, men vi betalade  € 4,60 för allt.

Café con leche med ovos moles och pastéis de nata

Jag frågade den tysktalande mannen, om det gick att stå med husbil på parkeringen utanför för övernattning. Det gick mycket bra, sa han, samtidigt som han tipsade om bättre parkering ett kvarter högre upp. Vi åkte upp och hamnade i ett lugnt villakvarter. Där ställde vi oss på en stor parkeringsplats.

Geom Aveiro – till Condeixa a Vehla – den sjungande hunden

Tisdag den 9 november 2010-11-08
Trots att vi stod snett emot en kvarterspub, blev sömnen mycket god i Costa Novas villakvarter, söder om Aveiro. Regnskurarna hade avlöst varandra under natten. Det blev en sen frukost idag och vi åkte ner till en parkering utmed Ria de Aveiro. Medan jag lagade frukost, gick Ingemar till pastelerian, där vi var igår, för att köpa färskt bröd. Han kom tillbaka med mycket goda och saftiga franskor.  

Jag gick in i den intilliggande fiskhallen, där jag fastnade för en del av en större fisk, som var skuren i skivor. Vad det var för fisk har jag ingen aning om. Stor var den i varje fall. Kvinnan innanför disken frågade, om jag ville ha en liten skiva. ”No, grande.” svarade jag. Hon undrade då, om jag pratade portugisiska, men när jag talade om, att vi var från Sverige, insåg hon snabbt, att någon portugisiska kunde jag inte. Vid tillagning senare under dagen visade sig fisken vara mycket god.

Fiskhallen i Costa Nova

Nu var det lågvatten och från mindre båtar, som låg i lagunen intill oss, höll män på att ta upp dagens skörd av skaldjur. Några få gick även omkring i det låga vattnet för att samla musslor m.m.

Idag skrattade och grät änglarna om vartannat. Vädergudarna kunde inte bestämma sig för, om solen skulle lysa eller om det skulle regna. Alltså bjöds vi på en mix under hela dagen. Temperaturen höll sig mitt under dagen på +16 – +17 grader.

Vi åkte till Aveiro, där det tydligt syntes att det är en universitetsstad. Ungdomar bar överallt på sina portföljer och mappar. Vid Canal Central  låg de färggranna, tångsamlande båtarna, moliceiros. Tången används gödning. Mycket klokt, för tång är synnerligen näringsrik och ett av de bästa naturliga gödningsämnen som finns.

Moliceiros

Vacker skollokal, inte sant?

Ingemar ställde in navigatorn på Bucaco, som är en stor nationalskog norr om Coimbra. En gång hade munkar ett kloster här. Skogen består av såväl inhemska som exotiska träd. De sistnämnda har tagits hit av portugisiska sjömän under årens lopp. Mitt i skogen lät kung Karl l uppföra en magnifik byggnad, som idag tjänstgör som ett exklusivt hotell.

Vi lyckades med navigatorns hjälp komma genom en liten stad, vars huvudgata var mycket trång. Detta var bara början. Efter staden fortsatte gatan som en ringlande väg, som så småningom delade sig. Här hade man inget val. Vägen till vänster var avstängd för trafik och den till höger uppgavs vara provisorisk. Den sistnämnda var visserligen nyasfalterad, men ack så smal, där den med snäva kurvor ringlade sig uppåt berget. Stupet bredvid vågade jag inte titta på. Det fanns inga som helst skyddsräcken. Det gick någorlunda bra, när vi var ensamma på vägen, men vid ett par tillfällen fick vi mötande trafik. Det var bara för båda att krypa åt sidan så mycket som möjligt. Vid det laget var jag säkert likblek av rädsla. När vi kom fram till Luso, där man tillverkar Portugals populäraste mineralvatten, såg vi, att det gick en betydligt bredare väg hitupp. Samtidigt kom ett godståg åkande i full fart. Jag förklarade, att jag på inga villkor tänkte åka ner samma väg och upplyste, att om vi inte skulle åka ner på en bredare väg, skulle jag antingen ta in på hotell eller paketera och skicka mig som vrakgods med tåget.

Nu störtregnade det, så det vara bara att vänta en stund, innan vi kunde åka vidare upp till Bucaco på en tämligen bred och stensatt väg. Vi fick en liten karta med bl.a. de olika träden utmärkta, när vi löste inträde. Även om vi hade både regnjackor och paraplyn, blev det ingen större upplevelse att bese skogen. Området är stort och det är dålig märkning. Här finns bl.a. ett cederträd, som är 26 meter högt och troligen planterat år 1644. Tyvärr lyckades vi inte hitta det i regnet. Man bör nog dessutom vara här tidigare på säsongen, för att få fullt utbyte.

En av eremitgrottorna i skogen

Palatset, numera hotell och restaurang

Nu började det bli sen eftermiddag och det var åter dags att söka en plats för övernattning.  Vi åkte i utkanten av den stora staden Coimbra. ”Coimbra skön och rik, ditt namn är som musik” hette en gång en schlager, som jag tror att Ingemar Pallin, f d chef för svenska radiosändningarna på Gran Canaria, sjöng. Ingemar Pallin hade dessförinnan huvudrollen i Riksteaterns ambulerande föreställningar av ”Hamlet”. Nåväl, detta var lite avvikelser.

Vi stannade inte i Coimbra, utan åkte vidare till en betydligt mindre stad, Condeixa a Vehla, där det skulle finnas en ställplats. Det visade sig vara parkeringsplatsen vid kyrkan. Här var det lugnt, bara ett par ortsbor gick förbi. Lugnt och lugnt förresten! Kyrkklockorna slog varje kvart och dessutom spelade de hela melodier varje gång. Vid ett tillfälle fick de hjälp av en hund utanför bilen, som ylande sjöng med. Vem vet, han kanske är med i kyrkokören!

Aveiro - Condeixa a Vehla

Till medeltidsbyn Marvao

Onsdag den 10 november 2010
Klockan 08.00 började kyrkklockorna åter kalla på uppmärksamhet. Och vem kom springande och ställde sig framför bilen för att sjunga med om inte hunden! Denna ganska stora, ljusbruna jycke underhöll oss verkligen. Jag önskar, att jag kunde har tagit ett kort på honom, men tyvärr var framrutan för immig. Hade vi gått ut, hade vi troligen skrämt bort honom.

Inomhus var det +13,2 grader på morgonen och utomhus + 11 grader. Det blev havregrynsgröt till frukost och idag kunde vi konstatera, att den hemkokta lingonsylten nu var slut.

Vi åkte mot Tomar och passerade ett flertal olivlundar, varav några tyvärr var tämligen vanskötta. Gräs och ogräs växte vilt och tog kraft från olivträdens rötter. Mänga träd hade inte blivit klippta på länge.

Vi tog IC8 mot Serta. Landskapet blev alltmer kuperat och vi passerade både tunnlar och viadukter. Vi fortsatte någon mil på A23 i riktning mot Abrantes. Här stannade vi på en rastplats, för att tömma toa, äta lite och vila, innan vi fortsatte på IP2 mot Portalegre för att sedan ta N246 mot Castelo de Vide. På båda sidor om vägen fanns här något nytt i den ojämna terrängen. Mycket stora runda och äggformade granitblock låg utspridda. De såg ut att vara formade av vatten och vind, men hur har detta gått till i denna del av världen?

Vid Portagem svängde vi av upp mot Marvao, en medeltidsby, som är byggd på 862 meters höjd på en mycket brant klippa. Innanför muren, som är från 1200-talet lever fortfarande ca 160 människor. Utanför muren finns en långsträckt parkeringsplats, där vi ställde oss. Någon mer husbil synts inte till, däremot några få personbilar. Vi hade sökt oss hit i ett speciellt syfte. 12-14 november skulle det nämligen vara kastanjefestival här och vi ville vara ute i god tid.

På väg upp till staden Marvao

Utsikt från Marvao

För att komma in i byn, måste man passera en av de två portar, som finns i muren. Vägarna, som för uppåt innanför muren är långt ifrån moderna, utan mycket knaggliga. De är stensatta med medeltidens oregelbundna, kantiga stenar. Är man ung och frisk går det säkert bra, men har man som jag fibromyalgi och starkt nedsatt känsel i fötterna, är det en prövning. Tur att jag har Ingemar att stötta mig emot.

Vi promenerade runt ett bra tag i den historiskt autentiska miljön och gjorde bl. a ett besök på turistbyrån. På flera håll höll man på att bygga upp scener och bodar inför festivalen. I den höga luften somnade vi gott.

Condeixa a Vehla - Marvao

Instängda på parkeringen

Torsdag den 11 november 2010
På morgonen, när vi vaknade, var det +8 grader utomhus och bara drygt 12 grader inomhus. Dessutom var det mulet. Nog märktes det, att vi var högt uppe bland bergen! Det var bara att sätta på värmen. Min kropp var helt mörbultad och det kändes, som om jag varit ute i ett rejält slagsmål. Det var priset, jag fick betala för gårdagens krävande promenad. Idag är det bara att hålla sig lugn. 

Vid middagstid lättade molntäcket en del och solen lyckades skicka ner ett flertal värmande strålar mot marken, vilket gjorde att temperaturen steg ett par grader. Vi gick över vägen mot branten för att beundra utsikten, som var så förunderligt vacker, att jag fick tårar i ögonen. Det omväxlande och sällsamt vackra landskapet bredde ut sig många mil framför oss. Sådana upplevelser går bara inte att beskriva med ord.

Ingemar gick en tur upp till byn för att rekognosera och fotografera en del, medan jag satte mig för att skriva. Det fanns fortfarande inga husbilar häruppe, däremot ett par husvagnar. En ung man och ett par unga kvinnor anlände med en skåpbil och husvagn. Jag undrade, hur kvinnorna skulle klara att gå inom området med sina höga, spetsiga klackar. Den unge mannen gick fram till en lyktstolpe och började undersöka den. Han gick tillbaka för att hämta verktyg och försökte därefter få upp en lucka i stolpen. När han inte lyckades, sparkade han till stolpen.

Högt uppe på berget

Ingemar kom tillbaka. När vi satt och drack kaffe, anlände en och annan bil med arbetsredskap. Två män spärrade av området med röd-vitrandiga plastband. Vid sidorna satte man upp fårstängsel. Vi var instängda! Ingemar hade frågat i turistbyrån, om vi kunde stå på parkeringen med husbil. Ja, det var tillåtet. När vi nu var instängda, blev vi helt förståeligt lite misstänksamma. Ingemar gick ut och försökte prata med männen, som förutom portugisiska bara kunde några få engelska ord. Vi fick gärna stå tills klockan 08.00 nästa morgon, men därefter skulle TV ha hela parkeringen. Däremot fick vi gärna stå vid kyrkan, som låg ett stycke ner i backen. Jag protesterade högljutt. För min del räckte det att gå från husbilen upp till den gamla byn. Att gå ännu en lång backe var inte att tänka på för min del.

Vi hade åkt långt för att få vara med på kastanjefestivalen. Jag funderade på taxi, men högt uppe på bergtopparna finns nog inga taxibilar. Ingemar kom på, att det måste gå bussar, med tanke på att det skulle komma mycket folk och det inte fanns några parkeringsplatser. De få vid kyrkan räckte inte långt. Vi beslöt oss för att åka härifrån idag. Hur vi kom ut? Jag klippte av plastbandet framför bilen. Ingemar körde ut och jag knöt ihop bandet igen.

Vi åkte ner till den närbelägna orten Portagem, där vi gick in i den lilla livsmedelsaffären för att köpa sallad, en god ost från Nisa m.m. Vi talade om kastanjefestivalen och frågade, om det gick några bussar dit upp. Kvinnan, som bara kunde portugisiska, nickade jakande och visade, att bussen stannade utanför butiken. Någon utmärkt busshållplats fanns det inte. Vilka tider? Det visste hon inte. Hon visade oss en parkeringsplats, där vi kunde stå över natten. Dit åkte vi och nu får vi se, vad som händer i morgon.

 

Till Evora

Fredag den 12 november 2010
Sedvanligt stod vi bredvid en kyrka. Här ringde inte kyrkklockorna fullt så mycket som vid tidigare tillfällen. En liten rufsig hund tydde sig till oss, när han inte låg mitt på vägen. Han konverserade med byns andra hundar på hundars språk, men däremot sjöng han inte till kyrkklockornas välljudande klanger. Mitt emot oss gick en hop får och betade i grönskan, väl sammanhållna av en stor, brun fårhund.

Vår lille vän

Den gamla stenbron

Nu plockas det kastanjer

Här byggs ett hus med traktens vackra stenar

Ingemar gick ut till den större vägen, för att se, om det var mycket trafik i riktning mot Marvao och om det eventuellt kom någon buss. Någon buss såg han inte till och det åkte inte heller speciellt många bilar mot Marvao.

Vi befann oss mitt i en stor naturpark, som sträcker sig långt söderut och som norrut även omfattar Marvao. Intill vår bil låg en gammal och mycket vacker romersk bro. Här startar en vandringsled, där vi tog en promenad. Tidigare hade vi sett en ung man, som kom gående med en påse kastanjer, så även vi hade försett oss med en plastpåse. Visst fanns det kastanjeträd utefter leden! Nu hade vi egna kastanjer och efter att ha hållit rådslag, beslöt oss för att strunta i kastanjefestivalen för att åka vidare. Ett mysterium är, var alla besökare till festivalen ska kunna parkera sina bilar. Lite besvikna var vi trots allt, för vi hade sett fram emot det här evenemanget redan hemma i Sverige. Vi hade anlänt två dagar innan festivalen skulle börja och hade hittat en bra parkeringsplats. Ingemar hade t.o.m. frågat i turistbyrån, om vi kunde stå där. Det skulle gå bra. Arrangörerna för festivalen hade tydligen en annan uppfattning.

Vi åkte en storslagen, men ack så kurvig och brant väg ner mot Portalegre. Vägen var kantad med vackra stenmurar i granit, förmodligen som inhägnad för får och getter. Vi tog av på IP2 mot Evora. Det var betydligt varmare här än uppe i Marvao och framåt eftermiddagen steg temperaturen till + 21 grader. Vi passerade stora, välskötta olivlundar, där man rensat bort det mesta ogräset med hjälp av maskiner. Träden var välklippta och här och var brann eldar, där man eldade upp riset. Vidsträckta marker med korkekar, även de välskötta, passerades. Vid Estamoz bredde stora vinodlingar ut sig.

Vi anlände till Evora, där det enligt uppgift, skulle vara marknad på lördagar. Den marknaden är mycket stor och när det nu inte blev någon kastanjefestival, kunde vi kanske i alla fall gå på marknaden. Efter att ha tittat på några ställplatser, åkte vi till Camping Evora (Obitur). Här finns det busshållplatser alldeles utanför campingen. Nu kom nästa bakslag. Det skulle inte vara någon marknad på lördagen!

Vi gick och satte oss i ett mycket kallt rum, där man hade internetanslutning. Det var svårt att få något gjort, för det var alldeles för kallt. Vi gick snart hem för att koka potatis och göra spenatstuvning till den gravade laxen.

Marvao - Evora

Kvar på camping Evora

Lördag den 13 november 2010
Vi har beslutat att stanna ett par dagar på campingen för att återhämta oss efter ett längre kringflackande liv. Min kropp protesterar vilt och idag hade jag svårt att få med mitt högra ben. Det var som ett bångstyrigt barn och verkade, som om det helst ville ligga i solen och gotta sig. Har man ingenting att säga till om längre? Nåja, jag har mig själv att skylla. Har gjort uppehåll med mina kortisontabletter ca 1½ vecka och då blir det protester. Nog om detta.

Vi tog det lugnt idag, sov en hel del, läste och roade oss med våra datorer. Det började sina i förråden. På eftermiddagen gick vi några hundra meter till Modelo för att handla. Där fanns mycket som lockade, men det gällde att begränsa sig, eftersom det blev Ingemar, som fick bära.

Vi avslutade kvällen med ett parti Skip-Bo, innan vi lade oss att läsa. Ingemar läser just nu ”Künselman & Künselman” av Carl-Johan Wallgren, medan jag ägnar mig åt Maria Erikssons bok ”Emma, Marias dotter”, som är en efterföljare till Liza Marklunds ”Gömda”, ”Asyl” m. fl.

 

Plockning av rosépeppar

Söndag den 14 november 2010
I natt vaknade vi av att det störtregnade. Takluckan stängdes snabbt. Det kom ytterligare småskurar under förmiddagen. Även idag tog vi det lugnt och stannade kvar på campingen. Ingemar gick till receptionen för att tala om, att vi ville stanna ytterligare två dagar och kom tillbaka med en portvinsflaska. Är det jubileum på Obitur, så är det och portvin är gott!

Den här campingen är riktigt trevlig. Det märks, att ju längre söderut vi kommer, desto fler husbilar blir det. Här finns ett flertal olika nationaliteter, dock inga svenskar. Området är grönt med väl tilltagna husbilsplatser. Man får ingen känsla av att man trängs med varandra.

Det växer flera vackra rosépepparträd inom området och idag tog jag med en plastpåse för att plocka en del. Nu ligger de spröda frukterna på tork på en bricka.

Rosépeppar på torkning

Igår köpte vi en färsk kyckling. Det tog lite tid att stycka och flå den. Den vägde 1.600 gr och var välgödd, men snart kokade den i en gryta.

 

Invigning av ugnen

Måndag den 15 november 2010
Det var ganska kallt nattetid, men under dagen var det milt och solen lyste mellan de vandrande gråvita molnen. Vi satt ute en hel del. I rosépepparträden är ett rikt fågelliv och kvittranden i olika tonarter hördes från solens uppgång tills det började mörkna.

En tupp börjar gala tidigt varje morgon för att tillkännage, att solen snart kommer att gå upp. Han har lite dålig tidsuppfattning, tycker vi nog, för vem har lust att sitta i timmar och vänta på soluppgången?

Ca 30-40 meter från vår bil, går en åsna och en häst och betar alldeles utanför det inhägnade campingområdet. Klingande bjällror från får eller getter har vi också hört helt nära. Ett åsneskri känner jag väl igen. För åtskilliga år sedan hade jag en liten stuga ute på landet. Helt nära mig bodde ett par vänner, som förutom 19 hästar, höns, hundar, katter och ett par leguaner även de en åsna. Det hände att såväl åsnan, som en av ponnyhästarna och hönsen kom upp till mig. Skönt att få hjälp men gräsklippningen! En av deras katter smet också ofta upp, för att lägga sig på fönsterkarmen i rummet och sola. Djur är underbara!

Det fanns fortfarande rester av köttfärsröra kvar i kylskåpet, som jag tidigare hade gjort till tacos. Kokade en kraftig tomatsås med mycket vitlök, som blandades med köttfärsröran. Den här såsen har jag gjort tidigare och den är mycket god till pasta.

Idag gjorde jag äntligen om i kylskåpet. Kylskåpet går ända ner till golvet och det är lite obekvämt, när man är lång och ska ha något på nedersta hyllan. Nu kom ännu en av korgarna, som är inköpta på Ö & B till användning. Här stuvade jag in de flesta av sillburkarna, jag köpt med från Sverige. Korgen ställdes på nedersta hyllan, för sillen behöver jag inte varje dag. Kylskåpet är det bästa vi har haft i någon av våra husbilar, för det är mycket rymligt.

Under tiden som jag ägnade mig åt kylskåpet och annat plock, gick Ingemar till affären för att köpa vatten och mjölk. Jag försökte skicka med honom två kassar, men det gick inte. Det räckte med en kasse. Han kom hem med 10 liter vatten och mjölk. Lite väl tungt att bära flera hundra meter i en kasse, tyckte jag.

Gasolspisar har jag haft att göra med flera gånger under mitt liv, men inte gasolugnar. Idag skulle den invigas. Brukar ofta laga ugnsrostade grönsaker i ugn hemma. Det är ju både enkelt och smakar gott. Alltså var det en bra rätt för novisen vid gasolugnen.  Med gemensamma krafter gjorde vi i ordning grönsakerna, som sattes in i ugnen. Får nog träna mera, för det tog lång tid, trots att jag höjde värmen flera gånger. Till slut blev grönsakerna någorlunda ätbara, även om jag tyckte att de blev lite torra. Nåja, ”All vår början bliver svår”, heter en kanon, och det stämmer.

Vi gick till det gemensamma rummet, där man kan koppla upp sig mot internet. Här samlades två par irländare för att äta medhavd mat och dryck. Det här rummet är ganska kallt, så vi tycker nog, att det borde vara betydligt varmare att sitta i någons husbil eller husvagn för att äta.

På kvällen beslöt vi oss för att titta på en DVD. Varför inte ”Bröderna Lejonhjärta”? Den nya TV:n är bra och bilden har hög kvalitet. Vad hjälpte det? Vi var båda så trötta, att vi inte orkade se hela filmen, utan beslöt att titta vidare i morgon.

En dag i solen med en liten kattfröken

Tisdag den 16 november 2010
Himlen var klarblå på morgonen, så det blev ytterligare en njutningsfylld dag i solen. Ännu är det ingen trängsel, även om det har anlänt en och annan ny husbil.

Vi fick en ny beundrarinna idag. En liten kattfröken, som tyckte vi passade som fosterföräldrar. Hon är grå- och svartrandig med vita tassar och vit bröstlapp samt ganska korthårig päls. Den lilla damen ser mycket välskött ut med sin glänsande päls. Inte hårar hon mycket heller. Hon strök länge runt våra ben, innan hon först hoppade upp i mitt knä, där hon lade sig och spann i solskenet. När jag började med fotvård, tyckte hon att Ingemars knä var betydligt lugnare. Ännu mer populära blev vi, när vi senare på eftermiddagen åt currykyckling och ris. Visst fanns det en och annan munsbit för henne också! Något dåligt samvete behöver man inte ha. Det kommer ständigt nya gäster, som ger de små liven något ätbart.

Visst är hon söt!

Vår lilla fotomodell

Här talar man om att det är höst och på gång att bli vinter. Årstiderna har dock olika innebörd. Här kvittrade fåglarna hela dagen och gråsparvarna parade sig. Undrar just, om det hinner bli för kallt för den nya kullen ungar?

På eftermiddagen tittade vi färdigt på ”Bröderna Lejonhjärta”. Det var några år sedan vi såg den, så det var riktigt givande.

Den aktiva delen av dagen avslutas med ett besök i ”uppkopplingsrummet”.

 

Till Luz vid Lago Grande

Onsdag den 17 november 2010
Vi hade beslutat oss för att bryta upp från Camping Evora idag. Den lilla katten var försvunnen, så vi behövde inte ha dåligt samvete.

Under gårdagen hade Ingemar tagit ut heltäckningsmattorna och borstat av dem. Idag var det min tur att putsa alla andra ytor som spis, speglar, skåp m.m. med microfiberdukar. En liten stund vid datorerna hann vi också med, innan vi åkte. Det skulle förmodligen dröja, innan vi skulle få internetuppkoppling igen.  

Vi åkte N256 i riktning mot Mouráo och svängde därefter ner till den lilla staden Luz, där vi var även förra året och som ligger vid det konstgjorda sjösystemet Grande Lago. I samband med byggandet av den stora dammen Barragen d´Alqueva och uppdämningen av sjön, blev man tvungen att flytta den gamla staden Luz. Den dränktes helt enkelt och en ny identiskt likadan stad byggdes upp nära sjön. Man flyttade helt enkelt allt inklusive befolkningen med alla konsekvenser som denna omplacering innebar. Mellan ett av stadens torg, skolan och tjurfäktningsarenan har man gjort i ordning en mindre ställplats för husbilar, där man kostnadsfritt kan tömma toa och gråvatten, samt fylla på vatten. Vi delade platsen med ett holländskt par och alla somnade vi lugnt till kyrkklockornas spröda melodier.

Evora - Luz

Till Anna och Jan i Eguas

Torsdag den 18 november 2010
Vi sov både länge och gott under natten och vaknade först, när kyrkklockorna började underhålla oss igen. Idag lyste solen och det blev en vacker dag. Klockan 12.00 var det +22,5 grader ute. Idag hade ett av mina barnbarn, Moa, namnsdag. Jag skickade igår ett e-mail till henne och idag bad jag min dotter att ge henne en stor namnsdagskram från mig. Hoppas det gick fram!

Det holländska paret hade två nya eldrivna cyklar, som vi och stod i djup beundran inför. Mannen demonstrerade färddatorn på cyklarna med alla dess finesser och påstod, att man bara behövde trampa 10 %. 4 -5 husbilar kom under förmiddagen för att utnyttja den fina servicen vid ställplatsen.

Vi tog en promenad förbi böndernas förråd för traktorer, som står på rad utefter vägen, ner till den stora iordningställda kommunala tvättbassängen, bara för att konstatera, att den inte hade använts och började förfalla. I en endast två år gammal olivlund, såg de små träden ut att må mycket bra och de gav redan nu god skörd.  Däremot är det en gåta, om dessa träd är en ny sort, som kommer att förbli småvuxna och så småningom spaljerade, eller om de kommer att planteras isär.

Tvååriga olivträd med goda skördar

Idag var vi förväntansfulla. Vi skulle vi åka på besök till Anna och Jan, som bor långt ute i ödemarken i Alentejo.  Vid 12.00-tiden åkte vi från Luz till den lilla staden Póvoa de São Miguel, där Jan en timme senare mötte oss med sin personbil ”Selma”. De hade förvarnat oss, om att det inte skulle gå att köra med husbil och det visade sig snart vara helt riktigt. Jan förklarade, att här i området känner alla varandra, så vi kunde tryggt ställa kvar bilen i Póvoa de São Miguel. Vi parkerade på en stor plan vid ett Cooperativt lagerhus, dit bönderna kom med stora lass av oliver, som skulle tas omhand. Minns jag rätt, går den första skörden av oliver till inläggning och den senare till pressning av olivolja.

Därefter började äventyret. Vägen till Annas och Jans bostad är bara ca 5 km, men det tar ca 30 minuter att åka. ”Vänta bara”, sa Jan, när vi började skutta fram på vägen. ”Det här är bara början”. Och det var sant. En husbil hade inte haft en chans att ta sig fram. En fyrhjuling hade varit betydligt bättre lämpad för ändamålet. Det blev rena terrängåkningen, men det märktes att Jan efter fem år hade vanan inne och han parerade skickligt mellan djupa, mycket leriga spår, grästuvor och en massa större och mindre vattenfyllda gropar på den ibland näst intill obefintliga vägen. Nu förstår vi, att de under regniga dagar inte har en chans att åka till mer bebyggda trakter. Olyckligtvis såg jag inte en chans att kunna kliva ur bilen för att föreviga ler- och vattenlandskapet på bild. Då hade nog både Selma och jag varit tvungna att klafsa runt och trampa vatten ett bra tag. Turligt nog sken solen idag.

Under sommartiden är det inte mindre än fyra grindar till kornas inhägnader att öppna. När det nu närmar sig vinter behövs det bara två grindar. Ingemar fick bli ”Olle i grind”, som öppnade och stängde. Någon grindslant fick han inte. Däremot tittade den stora, bruna tjuren lite förvånat på honom, där han stod alldeles intill vägen och betade.

Hjälp! En tjur mitt på vägen!

Vad då rädd? För mig? Jag flytt int! Så det så!!!

”Han är så snäll”, sa Jan tröstande. Och det är han tydligen, för han flyttade inte en millimeter på sig, utan bilen strök tätt intill honom, när vi körde förbi. Tjurens DNA-prover går säkert att spåra på bilen i form av hårtussar, om han skulle få för sig att neka till faderskapet, hos någon kalv i sin stora, välmående familj. Ingemar höll på att få sig en blöt tjurpuss genom den öppna sidorutan. Sådana de är! Ännu värre var det med kvinnorna i haremet, korna, där de låg på den nästan obefintliga vägen. Med fullkomligt dödsförakt låg de bara och tittade likgiltigt på Selma. Jag hade inte en chans att pressa mig ut mellan de liggande korna och Selma för att fota dem. Först sedan Jan hade tutat ett antal gånger, flyttade de sig lite makligt åt sidan, men inte många centimeter, bara så de inte klämde fötterna.

Här betar damerna i haremet i godan ro.

Men så charmiga och söta kor med sina lite lurviga pälsar, stora vackra ögon och långa ögonfransar! De såg riktigt kramgoa ut.t.

Så småningom kom vi fram till markområdet, där Anna och Jan håller på att bygga sitt hus mitt ute i vildmarken. Här välkomnades vi av en leende Anna, som med spjuveraktigt glitter i ögonen undrade hur färden hade gått.

Vilken natur och vilken underbar utsikt!  Huset, som är under byggnation, är beläget på en kulle och man har en milsvidd utblick över det omgivande landskapet. Långt borta ser man Ribeira de Ardila. Det är något märkligt med ljuset, för ibland ser man flera krökar av floden och dessemellan försvinner den helt. Älskar man att vara i naturen, leva lite avskilt och uppleva en total frihet, är det här en underbar plats.

Utsikt från Anna och Jan

Uppe på en kulle finns fortfarande den gamla stensättningen kvar från en rundel, som tidigare hade träställningar, där man torkade säd.

Jan och Ingemar beundrar utsikten från rundeln för torkning av säd

Inom parentes kan sägas, att sådana här rundlar med närmare beskrivning kan man se i naturreservatet ”Reserva Natural do Sapal”, som ligger vid Algarvekusten nära Vila Real de San Antonio,  där även ett museum är beläget. Inom det vidsträckta området, där Anna och Jan bor, finns både olivträd, stenekar, massor av en sort vildväxande lavendel m.m. En del stenekar bär, enligt vad som sägs, ekollon, som är tjänlig som människoföda. Stenekarna står under naturskydd och får inte tas bort eller beskäras hur som helst.

En av de gamla stenekarna

 

Annas och Jans hus byggs på en gammal ruin och de berättade, att man bara får bygga på befintliga ruiner och att huset ska ha samma yttermått. Bestämmelserna är många vid byggnation. Nu fick vi även se den i deras  blogg omtalade rörspisen, som säkert kommer att fylla en bra funktion och även bli vacker, när den är helt färdig. Genom de stora fönstren, som helt täcker en vägg i vardagsrummet, har man en enastående utsikt.

Att Anna och Jan än så länge bor lite provisoriskt i sin husvagn med en övertäckt förgård, tror jag de står ut med, med tanke på att det inte är så långt kvar innan de kan flytta in i sitt drömhus, som ligger i en superb miljö.

Fest på gång

Dags för svensk matjessill med gräddfil

Vårt värdfolk fick en paus i byggnationen

Här tillbringade vi några trevliga eftermiddagstimmar med mycket prat, glada skratt, gott vin med tilltugg, svensk matjessill med färsk potatis, hackad rödlök och gräddfil, innan Jan körde oss tillbaka till Póvoa de São Miguel. Vi åkte tillbaka till närbelägna Luz för att sova. Ett stort tack Anna och Jan för trevliga timmar tillsammans!  Vi återvänder gärna! Visiten hos er har väckt många angenäma tankar och reflektioner och ni vet att Alentejo finns i våra hjärtan!

 

En lugn dag i Luz

Fredag den 19 november 2010
Vi stannade kvar i Luz idag, tog det bara lugnt, låg och läste och sov även en del. Under hela dagen var det ganska mulet och det kom en och annan regnskur. Det behöver fortfarande möbleras om i skåpen, för att allt ska fungera så bra som möjligt och jag passade på att göra en del idag.

Tyvärr är det lite för varmt i skuffen i husbilen, så det fina broccolihuvudet jag köpte för ett par dagar sedan, såg ut, som om det vill börja blomma. I en påse låg några franska, som hade hunnit bli alltför hårda. Ingemar finfördelade broccolin, som förvandlades till soppa, medan jag stekte ”fattiga riddare” av brödet. Det blev riktigt gott.

Igår lade mina gamla trotjänare helt av. Tack för god tjänst!

Välkomna mina nya skor! Hoppas vi kommer att trivas tillsammans!

Tidigt på kvällen tog vi en promenad och kunde konstatera, att det är lite mer liv och rörelse i den lilla staden i år jämfört med förra året. Kanske har vi fel, men vi tyckte även, att vi såg flera ungdomar än i fjol. Man har öppnat en ny pub och även en ny liten livsmedelsaffär. Vi hoppas verkligen, att den här lilla trevliga staden kommer att överleva.

På väg tillbaka hem till husbilen gick vi in en stund på den äldre puben, som vi besökte förra året. Ägarinnan kände trevligt nog igen oss. Vi drack var sitt glas rödvin, medan vi tittade på TV-nyheterna och fick ett par små tallrikar med getost och jordnötter som tilltugg. Det är bara männen som besöker pubarna härnere. Ägarinnan och jag var de enda kvinnorna bland 20-25 män, som nästan alla var lite äldre.

 

Inga marknader – ett litet missöde

Lördag den 20 november 2010
I natt och även under morgonen regnade det och termometern visade bara +14 grader. Idag bröt vi upp från Luz, för att sakta åka söderut. Strax söder om staden finns stora, mycket välskötta olivlundar med välansade träd och med marken mellan träden ordentligt plöjd för att få bort ogräset. På vissa ställen hade man förståndigt nog lagt ut kompost runt träden för att få bättre skördar.  

Någon marknad var det tyvärr inte den här lördagen i Moura, men däremot hade Ingemar läst, att det skulle vara marknad i Beja idag. Jag hade sett fram emot att få köpa den goda osten från den här trakten, några smakrika oliver och lite färskt grönt och frukt. På lite knaggliga vägar åkte igenom Póvoa de São Miguel på i riktning mot Moura, Serpa och Beja. I den här trakten dominerar olivlundarna och närmare Serpa möts man av mycket stora vinodlingar. Vägarna är huvudsakligen kantade med johannesbrödsträd, platanträd och eukalyptusträd.

Vi hade ingen tur med marknadsdagarna. När vi kom till Beja, åkte vi runt staden för att se, om det syntes något spår av en pågående marknad. Om inte annat brukar man märka, att människor kommer med påsar. Här såg det ut som en vanlig lördag i en lite större stad. Det var även svårt att hitta en parkeringsplats. Ett tag höll vi på att trassla in oss i trafikkaoset på de något trängre gatorna, men Ingemar lyckades avvärja faran.

Vid en mack gick Ingemar in för att fråga, var den eventuella marknaden kunde vara. En vänlig man erbjöd sig att köra före oss. Ingemar påpekade, att vår bil var bred och undrade om det skulle gå. Mannen körde före oss med sin lilla personbil och efter en stund kom vi fram till ett stort köpcentrum. Tydligen hade det blivit någon form av språkförbistring. Den vänlige mannen tappade vi snart bort och här var det trångt som i en sardinburk på parkeringsplatsen. I en krök råkade bilen skrapa i lite bak mot en betalningskur vid en bensinmack. Resultatet blev några svarta skrapmärken. Ingen fara! Det kunde ha blivit mycket värre. Det kommer säkert att gå att putsa bort den lilla skadan. Att det inte blev något matinköp, är väl onödigt att nämna.

Vi åkte vidare mot Mértola, där storkbon som vanligt prydde lyktstolparna. Förmodligen var de flesta av de bevingade varelserna på utflykt, för vi såg bara en endaste stork. Den här gången anlände vi till Mertola en annan väg än förra året. Normalt hade vi nog velat utforska Mértola, som historiskt sett är intressant, men vi har båda varit smått förkylda de senaste dagarna och känt oss lite hängiga. Det är nog en konsekvens av det kalla internetrummet på campingen i Evora. Jag har dessutom ryggont med smärtor ner i ena benet, som gör att det för tillfället är svårt att gå längre sträckor. Vi beslöt oss för att vänta med att vara kulturella till ett senare tillfälle.

I stället sökte vi upp en restaurang, där vi åt en stor skiva färsk tonfisk. Vi tyckte, vi behövde trösta oss lite efter den lilla skadan på bilen och passade samtidigt på att planera resten av dagen. Skulle vi stanna över natten i Mértola eller åka vidare österut till gruvstaden Mina de São Domingos, där vi var förra året? Båda kände vi för att åka vidare.

Här på restaurangen fick jag en tillfällig beundrare. Nu för tiden får man ju ta vara på allt! När Ingemar skulle betala notan till kyparen, tillika chefen för restaurangen, ställde sig en äldre man, iförd keps och käpp bakom Ingemar, tittade skrattande med intresserad och lite flirtig blick på mig och pratade med chefen. Förmodligen var det mitt ofärgade hår, som väckte uppmärksamhet. Här söderut färgar ju alla kvinnor sitt hår. Chefen log och talade om för mig att mannen berättade, att han var 83 år och nu undrade hur gammal jag var. Ingemar har noterat att de flesta män har keps och har börjat tala om, att även han skulle vilja bära keps. Det är nog bäst att bemöta konkurrensen! Det är aldrig för sent!

Efter att ha letat upp en bankautomat för att ta ut lite pengar, for vi mot Mina de São Domingos. En hel del bönder var sysselsatta med att ansa oliv- och pinjeträd i planteringarna utmed vägarna. Det märks att vi närmar oss de mer populära turistområdena, för när vi kom till den lilla badsjön i Mina de São Domingos, stod redan ca 15 husbilar parkerade, såväl portugisiska, som engelska, tyska och holländska. Här fanns även ett trevligt tyskt par, som vi tidigare träffat i Luz. Svenskarna lyste med sin frånvaro.  Det fanns fortfarande bra platser kvar på parkeringen utmed vattnet. Smultronträden utanför bilen bar samtidigt både blommor och mogna bär.

Ett blommande smultronträd

Senare på kvällen tog vi en promenad in i staden för att betrakta folklivet en lördagskväll. Det var en del folk i rörelse. Tidigare under eftermiddagen hade det varit distriktsfotboll för ungdom och en flamencodans trupp från Sevilla hade dessutom haft framträdande. Vi konstaterade, att man har öppnat flera caféer och små pubar i den gamla gruvstaden. I en något större lokal höll ungdomar bl.a. på att spela biljard. Bra satsning! Här ser man inget klotter på husväggarna.

Härinne träffas ungdomar för att spela biljard m.m.

Väggmålning. Så såg det ut, när gruvdriften var igång.

Överallt får man se upp för de lösspringande hundarna. De springer omkring överallt och ligger ofta mitt i vägen, utan att göra den minsta ansats till att flytta på sig. En företeelse undrar vi över . Små flakbilar kör ofta omkring med flera hundar i bur. Vad fyller de för funktion? Är de vakthundar, ska de säljas eller används de till hundkapplöpningar?

Luz - Minas de Sao Domingo

Till Del 2