Spanienresan 20101016 - 20110414

Del 2 Minas de Sao Domingo - Torrox Costa

Från Inger's Blogg

Till koppargruvfälten

Söndag den 21 november 2010
I natt vaknade jag och öppnade takluckan ovanför sängarna för att släppa in luft. Ingemar sov lugnt. Den svala, lätta nattluften smekte mitt ansikte och jag låg länge och njöt av himlavalvets skådespel. Ovanför mig lyste fullmånen och ”de tre vise männen”. Enstaka lätta moln svävade förbi. Det är i sådana ögonblick, som tid och rum försvinner och man känner sig som ett med hela skapelsen. Det kallar jag rikedom och frihet.

Det känns tryggt på den här platsen i Mina de São Domingos med dess glittrande vatten med omgivande grönska. Det är inget stoj eller bråk och polisen kör runt emellanåt, även nattetid. Det blev en solig dag och Ingemar passade på att torka av bilen lite, innan vi åkte ut mot de gamla gruvfälten, där den sargade marken med sina djupa gruvhål lyste varmt kopparfärgad i solljuset.

Efter vägen ser kopparmalmen ut som fint skiffer och man upplever en märklig känsla, när man försöker ta isär en liten bit. Det är lätt och känns som att bryta fragment av en träbit, som är i tidig förmultning.

Ska vi ha den här kaktusen som krukväxt?

En liten bit från kopparfälten är en mindre by belägen på en höjd. Soligt och med en underbar utsikt över nejden ligger ett äldreboende. Huset ser vackert och hemtrevligt ut, omgivningen är storslagen och i trädgården odlas blommor och diverse grönsaker.

När man via bron över badsjön anländer till Mina de São Domingos, kan man på höger sida sett från torget vid kyrkan se, hur staden med sina vita, sammanflätade hus klättrar uppåt på höjden. Häruppe hade vi aldrig gått och här skulle även Casa do Miniêras, gruvmuseet, ligga. Vi vandrade uppåt genom de smala gränderna, där söndagslediga innevånare stod eller satt i små grupper och pratade. Tvätten hängde på tork ute på gatan.Hundar och katter gjorde oss sällskap. Något Casa do Miniêras hittade vi inte, utan vi frågade en medelålders man, som med hjälp av gester och tal, välvilligt beskrev vägen för oss.  Nere i staden finns bruna kulturskyltar, som visar mot Casa do Miniêras, men underligt nog blir hänvisningarna allt sämre ju högre upp man kommer och när vi till slut kom fram till ett litet hus i en sammanbyggd länga, fann vi bara en liten skylt, som omtalade, att det var stängt. Nåja, det var ju söndag!

På jakt efter Casa do Miniêras

Vi fortsatte att gå högst upp på höjden bakom alla hus och här uppenbarade sig en fullständig överraskning. Nedanför oss låg en tämligen stor sjö, som inte finns med i den tämligen detaljerade kartboken över Spanien/Portugal.

Den på kartan obefintliga sjön

Nu hämtade vi husbilen och stannade till på en stor öppen plan, där jag lagade mat, medan Ingemar polerade bort den lilla skadan baktill på bilen. På tal om mat, vilka fantastiskt goda ägg man får från de frigående hönsen! Gulorna är stora och orangefärgade.

På kvällen spelade vi ett par partier Skip-bo, läste och jag skrev.

Från Alentejo till Algarve

Måndag den 22 november 2010
Vid 09.00-tiden kom bagaren glatt tutande in på området i sin vita skåpbil. Gott med färskt bröd till frukost! Ute var det halvmulet idag, men +16 grader är en angenäm temperatur jämfört med kylan i Sverige.

Vi vinkade adjö till alla andra husbilsresenärer för att åka söderut till Camping Rio Formosa utanför Tavira. För en tid sedan hade Ingemar fått varning om att batteriet på hans digipass snart var slut. Inte speciellt bra med tanke på, att man via internet behöver komma åt banken för att betala räkningar m.m. Via skriftlig kommunikation på internet, kom man överens om, att banken skulle skicka nytt digipass till vår tillfälliga adress på Camping Rio Formosa.

Storkarna är tydligen på utflykt även idag, eller också bygger de nya bon någon annanstans. De gamla, tämligen risiga bona på lyktstolparna utmed vägen såg ganska övergivna ut. Ute på åkrarna lyste massor av små gula blommor, som Anna och Jan i Eguas har döpt till decembersolar. De här blommorna är betydligt mindre, än de i Spanien så vanligt förkommande, som Ingemar döpt till gulklockor.

Vi kom fram till Mertola, där genomfarten från det här hållet ringlar sig genom staden på en tämligen trång gata. Visserligen är den enkelriktad, men på den högra sidan står en massa bilar i skiftande storlekar parkerade utefter hela vägen. Att man ibland står en bra bit ut på den andra väghalvan hör till vanligheterna. Här gäller skohornet! Hur lastbilarna tar sig fram är en gåta.

När vi hade passerat den imponerande gamla romerska bron, som överbryggar den djupa dalgången, stannade vi till ett tag för att beundra den pampiga utsikten. Högt ovanför staden tronar den storslagna borgen på en kulle. Det är en mäktig syn och det var från det här hållet vi åkte in i staden förra året.

Mestadels köper vi vårt dricksvatten, men i Luz hade vi fyllt våra plastflaskor med vatten, som var angivet som dricksvatten. Båda hade vi en känsla av, att vi hade provat det, innan flaskorna fylldes och konstaterat, att det var fullt drickbart. Idag smakade vattnet klor och det fick därefter fylla en annan uppgift.

Vi lämnade nu vårt älskade Alenejo för att komma in i Algarveområdet. Vägen för över stora vidder med omväxlande grönska. När vi kom fram till en vägskylt med namnet Alcutim, var vi direkt överens om att åka den vägen, som är betydligt med intressant. Alcutim passerades och vi åkte sakta förbi den kakelsatta infarten från andra hållet. Här har man på stora blåmålade kakelplattor berättat om livet förr. Det är en anrik historia som på detta sätt förmedlas.

På andra sidan Guadiana ligger den spanska staden Ayamonte

Vi visste båda, vad vi ville göra, när vi kom utanför Alcutim. Vi ville följa vägen Montes do rio, som leder till Vila Real och som följer gränsfloden Guadianas ymniga dalgång. I det milda klimatet frodas frukt och bär av alla slag, som oliver, vindruvor, ekollon, granatäpplen och fikon. De delvis förvildade olivträden sträcker sina av oliver tyngda grenar långt ut i vägen. Det är ett litet paradis, där man gott skulle kunna försörja sig på vad naturen ger. Det fanns faktiskt både mark och boende till salu. Även här låg hundar mitt i vägen, utan att det ringaste bekymra sig om den långsamt förbipasserande trafiken.

En vägskylt visade mot Azhinal, den mysiga lilla staden, som vi också besökte ett par dagar förra året. Klart att vi måste göra ett kort återbesök! Vi satte oss med en kopp kaffe vid det lilla caféet ”A Prova”. En mycket välvårdad och snäll, brun hundhane luktade sig till vårt bakverk. Nej, han tiggde inte, utan ställde sig bara framför oss och tittade med en bevekande blick. Vem kan motstå den blicken? När jag vill föreviga honom med kameran, tyckte han det räckte med sötsaker och smet iväg.

Det lilla caféet med gott hembakat bröd och en frityrkokt specialitet med flytande honung

Här sitter de kepsförsedda männen på rad, men var är Ingemar?

Snart låg staden Castro Marim framför oss och här stannade vi till bland alla andra husbilar för att tömma toa och gråvatten samt fylla på färskvatten i tanken. Jag hade en lista på annat, som behövde fyllas på, som bröd, frukt, toapapper, dricksvatten, ost m.m. Vi körde in till närliggande Vila Real, där LIDL med sina förträffliga parkeringsplatser ligger. Inköpen gick bra, men att i ett par omgångar lyfta ner förpackningar med 9 liter vatten från pallsystem och därefter lyfta ner dem i en hög och djup kundvagn, gjorde att min redan onda rygg blev betydligt sämre. Vad det är viktigt att lyfta rätt!

Nu for vi direkt till Camping Rio Formosa i Cabañas utanför Tavira. Riktigt raka vägen blev det inte. Först stannade vi till vid det förträffliga tvätteriet nära vägen, för att lämna all vår tvätt. Om två dagar kan vi hämta den, rentvättad, manglad, struken och hopvikt. Kvinnan som äger tvätteriet är en pärla, så duktig. På campingen var det tämligen glest med husbilar så här års, så det fanns stora möjligheter att välja en bra plats. Snart träffade vi Inga-Lill och Tommy (Tomten), senare under kvällen kom in till oss för en stunds trevlig samvaro.

Minas de Sao Domingo - Rio Formosa Camping

Oh, regniga dag!

Tisdag den 23 november 2010
Ja, just det! Det regnade mer eller mindre hela dagen. Igår kväll hade jag mycket svårt att röra mig p. g. a. ryggbesvären. Idag på morgonen var det inte bättre, nästan tvärtom. Det var bara vila som gällde. Efter frukost blev det insmörjning med smärtstillande liniment, en stark värktablett och utökad dos av kortison. Halvt drogad sov jag flera timmar. Något bättre blev det, så på eftermiddagen gick vi sakta till den närliggande restaurangen för att surfa ett tag. Ingemar läste nyheter m.m. Jag låg efter med inläggen i bloggen. Att lägga in bilder tar tid, men är roligt och förr eller senare kommer jag ifatt.

Ännu en gråmulen dag

Onsdag den 24 november 2010
Hörde att man hemma har fått 1 dm snö och att vinterkylan sakta gör sitt intrång överallt i landet. Även om vi inte har strålande sol, saknar vi inte snön. Inte halkan eller kylan heller förresten. Jag har inte titta så noga på termometern idag, men skulle tro, att det har varit ca +16 – 17 grader, så vi behöver inte frysa.

Kan tala om, att vi har fått en ny favorit, den portugisisktillverkade ketchupen, som vi köper på LIDL. Den är bara så god! Vilka suveräna tomatprodukter det finns här!

Igår var det generalstrejk i Portugal, men i förrgår anlände Ingemars digipass med posten hit till campingen. Nu väntar vi på att koden ska komma i en separat försändelse.

Min rygg har tydligen beslutat sig för att bromsa min framfart, något som jag inte alls gillar. Min vilja gäller tydligen inte alls, för jag vill ut och gå vandringsleder men stöttepelaren där bak har önskemål om att jag ska ta det lugnt och gå sakta fot om fot. Grrr! Har jag ingen talan alls längre?

På eftermiddagen var vi bjudna till Inga-Lill och Tommy på kaffe, där vi även provsmakade diverse likörer. Tack för en trevlig pratstund Inga-Lill och Tommy och tack Inga-Lill för att jag fick låna din ryggkudde!    

Ingemars förkylning, som vi trodde hade gått över, fick för sig att poppa upp ett tag igen. Det blev bara att anrätta den suveräna förkylningsdrycken, som använts under många år. Den varma drycken, och en speciell hostmedicin, som alltid åker med på våra resor, samt lite förebyggande astmamedicin, gjorde att han sov lugnt resten av natten.

Solen tittar fram

Torsdag den 25 november 2010
Hör och häpna! Idag tittade faktiskt solen fram och det var angenämt ute. Det blev sen frukost idag. Jag hade legat vaken flera timmar i natt utan att kunna sova, men vad gör det? Vi bestämmer ju helt över vår tid och vi sover, när vi är trötta och äter, när vi känner för det.

I skåpet låg bara lite torrt bröd. Inte kommer det någon brödbil här inte och den lilla supermercadon inom området var av allt att döma stängd för reparation. Våra grannar bidrog välvilligt med bröd. Tack för den hjälpen!

Koden till Ingemars digipass kom inte idag heller, utan det är bara att vänta. Idag hade vi ett och annat att uträtta. Det var bl.a. dags att hämta våra rena, strukna, och manglade kläder, handdukar och lakan från tvätteriet. Visserligen är det inte långt att gå, men de omsorgsfullt paketerade plaggen var tunga. Vi åkte hemifrån den 17 oktober och hade samlat all tvätt, så det säger allt.

Nära tvätteriet ligger apoteket, som jag behövde besöka. Det blev en fot-om-fot-promenad de få metrarna. Nu har jag köpt smärtstillande plåster, som ska sättas på ryggen ikväll. Vi lunkade ännu några meter till den välsorterade lilla supermercadon, där vi bl. a. köpte färskt bröd, en god paté och lite vin. Det blev en extra påse bröd till våra grannar, som så snällt hade delat med sig i morse.

Ingemar fick prova en av Inga-Lills och Tommys elcyklar och de båda männen åkte ner till playan en tur, medan jag med minsta möjliga rörelse packade upp och sorterade tvätten. Kalkonfiléer lades en stund i marinad och grönsaker gjordes i ordning för att ugnsbakas.

När Ingemar kom tillbaka, förbarmade han sig över sängkläderna och bäddade, medan jag lagade färdigt maten. De marinerade och stekta kalkonfiléerna smakade utmärkt gott tillsammans med de ugnsbakade grönsakerna, bearnaisesås och ett litet glas rödvin.

Ha det gott alla som läser bloggen och kör försiktigt, ni som är hemma i det vintriga Sverige! Vill passa på att tacka för kommentarer, SMS, SKYPE-samtal och e-mail! Vi uppskattar, att ni hör av er! Ni är vår värdefulla förbindelselänk med yttervärlden.

Åter en regnig dag i Rio Formosa

Fredag den 26 november 2010
Även idag var himlen täckt av gråmelerade tunga regnskyar, som emellanåt lättade på trycket och bevattnade Moder Jord.

Mitt inre kändes också grått. Ryggsmärtan gjorde mig mer och mer handikappad, men efter ett par timmar lyckades jag gå sakta fot om fot till restaurangen, som ligger 40-50 meter från husbilen, för att kunna sitta och surfa ett tag.

Ingemar stannade största delen av tiden i husbilen, men senare under eftermiddagen träffades vi i restaurangen för att beställa ett par portioner av restaurangens suveränt goda kycklinggryta.

Kvällen ägnades mest åt läsning. Har man bott ett antal år i Örebro, är namnen Vivalla och Lars Vivallius välbekanta. Genom en händelse hade jag fått tag i en äldre bok, ”Katten spelar silverflöjt” skriven av Gunnar Ohrlander. Boken handlar om Lars Vivallius´ öden och äventyr i 30-åriga krigets Tyskland. Tyvärr kom jag inte riktigt överens med författarens språkliga utsvävningar, utan efter att ha läst halva boken gav jag upp, för att i. st. ägna mig åt en i mitt tycke välskriven deckare av Helene Tursten, ”Glasdjävulen”.

Till Alagoa

Lördag den 27 november 2010
Efter att ha gjort den sedvanliga servicen på bilen och tagit farväl av Inga-Lill och Tommy, lämnade vi ett grått och regnigt Rio Formosa för att åka till Blå Sälen, f.d. Blå Elefanten i Vila Real, där vi tänkte fylla på gasol. Visst skulle det vara öppet, men tydligen hade man tagit en förlängd siesta, för allt var tillbommat. Vi kunde konstatera, att man sedan i våras har byggt, snyggat upp och renoverat en hel del utmed den här infarten till Vila Real.

Livsmedelsförrådet behövde också fyllas på, varför vi åkte fram till Intermarché. Stödd mot en kundvagn stapplade jag med Ingemars hjälp fram i affärens vindlande gångar. Intermarché i Vila Real har en imponerande köttdisk. Färska, välputsade fläskfiléer för 4,8 Euro/kg låg i travar. Man väljer sitt utsökta nötkött i disken och får det grovmalet för ca 5,0 Euro/kg . Ett stort salladshuvud, ett granatäpple, ett par chirimoyor och några nyskördade små kronärtskockor inköptes. På ett stort plakat meddelades att chirimoya har antiinflammatoriska egenskaper och även är bra för reumatiker. Jag borde nog köpa en hel påse!

Det började bli sen eftermiddag och vi beslöt oss för att åka tillbaka, för att se om Blå Sälen hade öppnat och se det hade den. Nu var tydligen den förlängda siestan slut och vi fick vår gasolflaska fylld. Det var för sent, att åka någon längre sträcka idag. Vi körde ner till de närbelägna, stora parkeringsplatserna utmed stranden i Alagua. Här stod många husbilar parkerade, även ett flertal svenska. En del av husbilsfolket kände vi igen sedan förra året, bl. a ”bagar´n med fru och ”skåningen” med respektive. Här parkerade även vi för natten. Det här området tillhör Castro Marim och här låter polisen alla husbilar stå parkerade. Polisen kör regelbundet sina turer och det känns tryggt. Kanske har man insett, att även vinterturisterna har en del att tillföra den för tillfället usla portugisiska ekonomin.  

Enligt vissa men inte bekräftade rykten, lär man den här vintern även tillåta husbilar på Manta Rotas stora parkeringsplatser utmed havet. Det sägs, att man även har hängt säckar över förbudsskyltarna och att tillståndet gäller fram till sommaren, vilket bör glädja såväl affärsinnehavare som borgmästaren i den lilla staden, vilka alla förståeligt nog varit upprörda över det tidigare förbudet.

Första Advent

Söndag den 28 november 2010
Efter nattens strilande regn, kämpade solen sig varsamt genom det lättande molntäcket för att försiktigt skicka spridda ljusglimtar ner till den regnvåta marken.  Jag vaknade, när morgonljuset kom smygande och förstod, att det fanns en viss chans, att det skulle bli en vacker soluppgång över Atlantkusten. Normalt hade jag klätt på mig och vandrat ner till den närliggande stranden, för att hälsa den nya dagen, men det var bara att inse, att min smärtande rygg inte hade samma avsikt.

Förmiddagen bjöd på lite sol och en del av svenskarna samlades utomhus för lite småprat. Även jag lyckades med huggsmärta i ryggen stappla mig fram för en kort pratstund.

Idag var det 1;a Advent och i mitt huvud fanns tonerna av vacker adventsmusik, medan Ingemar och jag hjälptes åt med att göra i ordning maten. Jag hade svårt att stå någon längre stund, men Ingemar arbetade villigt som köksbiträde och lyssnade på mina instruktioner, så tillsammans lyckades vi laga en god fläskfilégryta med svampsås och ugnsbakade grönsaker. Den goda svampen hade vi plockat i Sverige i höstas. Idag blev det t.o.m. smulpaj på äpplen med den sista resten av svensk vaniljsås. Allt avnjöts i skenet av levande ljus.

Till Spanien – genom Sevilla mot San Lúcar de Barrameda

Måndag den 29 november
Även om en och annan solglimt lyste upp tillvaron, tornade de grå molnmassorna upp sig ute vid Atlantens horisont och förvarnade om ytterligare skurar. Idag var det bara +9 grader tidigt på morgonen, när vi efter intagen frukost åkte mot Castro Marim för att utföra den vanliga husbilsservicen.

Vi hade beslutat oss för att i första hand åka motorväg A49/E1 i riktning mot Sevilla och snart rullade vi via gränsbron över Rio Guadiana in i Spanien, där motorvägen är betydligt bättre underhållen än på den portugisiska sidan. Temperaturen hade stigit till +11,5 grader.

Sedd lite ovanifrån brer den unga pinjeskogen ut sig likt ett böljande fält av friska gröna kullar. Här finns även apelsin- och olivlundarna. Förståeligt nog lär olivodlarna vara mycket nöjda med årets skörd, för på de flesta håll dignar träden fullkomligt av de tunga, välfyllda bären. Att vi nu befinner oss i Spaniens största jordgubbsområde, Huelva, märks också, för de övertäckta odlingarna avlöser varandra. Dock lär det dröja några veckor till, innan säsongens första bär kan skördas. I sina bon på kraftledningsstolparna stod åtskilliga storkar och överblickade trafiksituationen.

Ett mjukt fallande regn följde vår väg mot Sevilla, där det förmodligen har fallit åtskilliga millimeter av den våta varan under den senaste tiden, för marken såg mestadels tämligen vattensjuk ut. I en sänka vid sidan av vägen hade romer slagit läger. I denna svacka fanns en stor vattensamling, där en av deras vita skåpbilar hade sjunkit ner, så man bara såg överdelen på hjulen. Några av lägrets män försökte komma på en lösning att bärga bilen. Det såg inte ut att vara lättlöst. Det har ofta slagit mig, att detta ambulerande resefolk är starka överlevare, som många gånger under enkla villkor klarar de mest dramatiska levnadsförhållanden.

Via åtskilliga, men väl markerade avfarter, följde Ingemar lugnt och skickligt Sevillas vägnät. Vi passerade den höga bron över en av den breda floden Guadalquivirs utlöpare och åkte söderut om staden mot Dos Hemanas, där vi övergav motorvägen för att fortsätta på N4 i riktning mot Cadiz, Puerto de Santa Maria och Jerez  de la Frontera.  

När vi för ett par år sedan åkte i den här trakten, upptäckte vi på väg en mycket vacker privat parkanläggning. Vi stannade till. Ägaren, en spansk byggmästare, höll på att sköta om sin anläggning. Han blev glad över vårt intresse och bjöd in oss. Han visade oss runt och i det egenhändigt byggda lusthuset blev vi bjudna på spanska välsmakande drycker. Det blev en oförglömlig stund.

När vi nu i år befann oss i trakten, hade vi båda samma önskemål. Vi ville se, hur det hade fortskridit med anläggningsarbetet. Det var bara ett krux. Minnet svek oss båda. Var det på väg mot Lebrija eller Trebujena? Från N4 löpte inte mindre än tre vägar till staden Lebrija. Vi prövade alla tre, men ingen var den rätta. Det började bli sen eftermiddag och dags att söka en övernattningsplats, så vi fortsatte söderut på N4. Plötsligt ropade Ingemar: ”Jag känner igen den här korsningen!”   ”Ja, och där är det!” ropade jag i min tur. Snart stod vi parkerade utanför den välordnade trädgårdsanläggningen, som är mannens stora hobby och ett brett leende spred sig i våra ansikten. Vår vän, som bor i Trebujena och är gift med en lärare, var inte här idag, utan vi fick nöja oss med att titta in utifrån. Hade vi kommit förbi under helgen, hade vi kanske fått träffa vår vän.

Ingången till vår väns trädgård

Idag kunde vi bara titta in utifrån

Nu var det hög tid att söka en ställplats för natten och vi åkte ner till Sanlúcar de Barrameda, som ligger vid Costa de la Luz. Det blev en ganska lång färd genom staden, där bodegorna ligger på rad, innan vi kom ner till den lugna strandpromenaden, där parkeringsplatser löpte längs hela gångstråket. Med larmet påslaget, somnade vi lugnt.

Alagoa - Sanlucar

Till Conil de la Frontera och Camping La Rosaleda

Tisdag den 30 november 2010  
I natt och även tidigt på morgonen regnade det här i Sanlúcar de Barrameda, men därefter gjorde solen ett tappert försök att torka upp de spridda vattenpölarna på marken. Iförda regn- och vinterkläder av vitt skilda slag och medförande elegant svängande paraplyer, började människor i skilda åldrar åter att lojt promenera utmed den långa strandpromenaden. Ute var det en angenäm temperatur på +16 grader.

Strandvägen

Vacker vy på morgonen - dressyr på stranden

Vi hade parkerat mellan ett par dadelpalmer och när vi öppnade ventilationsluckan i sovavdelningen för att få in lite luft, kunde man bara ha sträckt upp armen för att plocka ner några mogna dadlar. Nu är ingen av oss så förtjust i dadlar, så de fick hänga kvar. På prydnadspalmerna kapar man mestadels de gracila gulbruna fröklasarna, innan frukterna har hunnit mogna.

 Med vår navigator inställd på Jerez de la Frontera, El Puerto de Santa Maria och Cadiz samt dagens slutstation Conil de la Frontera utefter Costa de la Luz, körde vi snart ut ur Sanlúcar de Barrameda för att till största delen följa A48/E5 mot vårt mål. Stora fält med solceller och vindkraftverk kantade vår väg, innan vi utanför San Fernando och Chiclana möttes av de stora områdena med marskland och salinas.

I El Colorado, som ligger utmed den mindre avtagsvägen till Conil de la Frontera, stannade vi till vid apoteket, i hopp om att jag skulle kunna köpa en ny omgång smärtstillande plåster. I Portugal hade jag köpt dem receptfritt, men här i Spanien visade det sig, att man först behövde söka läkare för att få ett recept. Nu får jag vara sparsam med den sista förpackningen.

Vi åkte vidare till Mercadona, som ligger i utkanten av Conil, för att proviantera lite, innan vi fortsatte till Camping La Rosaleda, som i år visade sig vara tämligen öde. Förra årets ganska täta beläggning var bara ett minne och av de många engelsmännen syntes inga spår. Fjolårets fruktansvärt dåliga väder med svåra stormar och ihållande störtregn, då man många gånger fick dra loss husbilar och husvagnar har satt sina spår. Nu håller man på att förbättra platserna genom att lägga ut mönstrade, cementerade plattor.

Den påbörjade plattsättningen

Den duktiga och trevliga kvinnan i receptionen kände genast igen oss, men konstaterade att vi hade en ny och längre bil. Vilket minne! Det är fjärde året vi besöker Conil och vi kunde parkera på en av våra vanliga platser.

Vi försökte koppla av med en Skip-Bo. Snart knackade våra norrländska vänner Silwia och Rune på och förgyllde tillvaron en stund.

Sanlucar - Conil

En försenad middag

Onsdag den 1 december 2010
 I Conil var det mest omväxlande regn, blåst och en del åska under dagen. En stor del av Europa var drabbat av snökaos. Vintervädret med dess skilda vädertyper verkar bli liknande som förra året med undantag för att det infinner sig betydligt tidigare. Vi försökte komma ut en del på internet, men uppkopplingen var ganska labil, där vi stod. Jag försökte vila en del. Min rygg är mycket plågsam och idag tog det flera timmar, innan jag kunde röra mig någorlunda.

Klockan 17.00 var vi bjudna på middag hos Silwia och Rune. Ingemar var uppkopplad på nätet och fick ett meddelande från Silwia, som undrade, om vi var på gång. Ja, visst var vi på gång, men det var ju gott om tid kvar. Vi knallade iväg och blev hjärtligt mottagna med glada hundskall vid grinden av Linus och Rick. Snart uppenbarade sig även värdparet. ”Men” sa Silwia på sin härligt breda norrländska, ”det måste ha blivit något missförstånd. Visst sa vi klockan 17.00?” Ja, det var vi helt överens om. Våra klockor visade på 17.00. Det var bara ett fel. Vi hade ställt tillbaka våra klockor en timme, när vi övergick till vintertid, men det räckte inte. Spanien och Portugal har inte samma tidszon. När vi lämnade Portugal, skulle vi ha ställt tillbaka klockan ytterligare en timme och det hade vi helt glömt bort. Allt fick sin förklaring. Tack för att ni lyckades hålla maten varm, Silwia och Rune! Laxen med tillbehör smakade ljuvligt gott och vi fick ett par trevliga timmar tillsammans med mycket prat och flera goda skratt.

Vi tog en sakta promenad upp till restaurangen för att dricka en kopp kaffe och hälsa på personalen, som ju känner igen oss efter fyra säsonger. Vår lille marockanske servitör lyste som en sol, när han kom och kramade om oss. Det blev lite småprat om väder och familj. Han undrade, var våra andra svenska vänner, Ingemar och Eila, var. Tack för en trevlig kväll med god mat och dryck Silwia och Rune!

 

Till Costa del Sol och Ingemars kusin med fru

Torsdag den 2 december
Idag var det åter dags att bryta upp för att åka mot förhoppningsvis varmare trakter. Vi vill inte uppleva ännu en oväderssäsong i Conil. Ingemar tömde toan, innan vi åkte längst upp inom campingområdet för att tömma gråvatten och fylla på färskvatten inför avfärden. Här höll en av de spanska städerskorna på att befria ett par helt ingrodda stödklossar från lera. Hon förklarade, att en tysk förgäves hade kört fram- och tillbaka i ett förtvivlat försök att komma loss i leran. Klossarna hade förstås sjunkit allt djupare. Hon berättade också, att man nu stenlägger alla platser. Vi åkte förbi Silwia och Rune för att säga adjö för den här gången. De kommer att stanna tills i april och vi önskar våra vänner allt gott och en fortsatt trevlig vistelse under de kommande månaderna.

Redan under förmiddagen var det +15,3 grader och idag hade den grå molnridån fått ge vika för en strålande sol och ett leende landskap mötte oss på vår fortsatta resväg. Utanför Conil reste sig lummiga höjder bortom vidsträckta fält med spirande grönska. Den mörkbruna jorden i de nyplogade åkrarna låg i väntan på vårens sådd. Naturen tog tacksamt emot solens energi och allt andades frid. Vi fortsatte en bit på motorväg A48, för att i Vejer vika in på den vackra kustvägen, som leder förbi Barbate mot den trivsamma lilla kuststaden Zahara de los Atunes. Vägen kantades av stora, välmående ricinoljebuskar, innan vi före staden åkte förbi marisman, träskområdet. Solen speglade sig lekfullt glittrande i Atlanten och glömt var gårdagen regn.

På de stora öppna bergssluttningarna lät kringströvande kor sig väl smaka av det kraftigt växande, friskt gröna gräset. Undra på att ostarna är så välsmakande! Zahara de los Atunes med sin låga bebyggelse har genomgått en ordentlig renovering, sedan vi besökte staden i våras. Den är en liten pärla. Här sitter man utanför sin port och reparerar sin moped och bredvid ligger de små hundarna och dåsar i solskenet.

Zahara de los Atunes

En av de goda mandelkakorna

Vi hade ett speciellt mål, nämligen det lilla förnämliga bageriet, La Dulce Campecina, där man förutom allt annat gott mat- och kaffebröd bakar en sorts stora mandelkakor, som bara smälter i munnen. Godare kaffebröd får man leta efter. Kvinnan innanför disken, som vi kände igen från tidigare år, blev mycket glad, när jag på stapplande spanska förklarade att vi kommer tillbaka varje år för att köpa en mandelkaka.

Vi fortsatte nu ut på motorvägen mot Algeciras och Gibraltar. Temperaturen hade stigit till +18,7 grader. Sikten var utsökt idag och vi stannade till vid en utsiktspunkt för att betrakta de afrikanska bergen på andra sidan berget. På den stora parkeringen vid LIDL i Los Barrios stod många franska husbilar parkerade i väntan på att åka över till den afrikanska sidan. Efter att ha larmat bilen ordentligt, gick vi mot WÖRTEN för att kunna köpa ett spanskt mobilt bredband. Affären hade krångel med sitt datasystem, så tyvärr gick det inte att köpa något bredband. Även om min rygg är rena katastrofen, måste jag försöka röra på mig. Ingemar har blivit min personliga assistent, som hjälpsamt stöttar mig.

Vi fortsatte resan på motorvägen, för att senare åka av mot Sotogrande och Torreguadiaro i hopp om att kunna övernatta på den stora, högt belägna parkeringsplatsen vid Torreguadiaros strand. Här hade vi stått ett flertal gånger under tidigare år. Vi hade hört, att man hade stängt av infarten, men att det samtidigt hade skett under stora protester från den spanska husbilsklubben, då man hade kört i långa karavaner. Tyvärr var det avstängt och det var med sorg, som vi konstaterade, att vi inte kunde få glädjas åt skarorna av kvittrande kanariefåglar och inte heller ta en promenad ner till fågelsjön för att titta efter purpurhönorna, som brukar häcka där. Inte heller kunde vi gå till den irländska puben för att surfa en stund.

Vad skulle vi göra nu? Det var meningen att vi skulle hälsa på Ingemars kusin Lasse och hans fru Britt-Marie i Marbella, men inte riktigt än. Vi har stått på gatan utanför deras boende tidigare och just nu hade vi inget annat val, även om det var 1-2 dagar tidigare än beräknat. Vi fortsatte motorvägen förbi Estepona och fram till Nueva Andalucia i Marbella, där vi parkerade för natten. Ingemars kusin Lasse kom ner och gjorde oss sällskap, medan vi åt lite på förhand färdiglagad mat. Uppe i den varma, ljusa lägenheten välkomnade oss en leende Britt-Marie med en drink. Tiden gick fort och ett par timmar i trevligt sällskap förflöt fort.

Conil - Nueva Andalucia

En dag i Nueva Andalucia

Fredag den 3 december 
Vid 09-00-tiden väntade en rikligt framdukad frukost på oss uppe hos Britt-Marie och Lasse. P.g.a. att jag hade svårt att röra mig kom vi något försenat, men trots detta log värdparet välkomnande mot oss, när vi ringde på dörren. Det var fortfarande något kyligt ute på terrassen, så glatt samspråkande och samtidigt lyssnande på de svenska nyheterna från SVT Europas TV-sändning, avnjöt vi frukosten inomhus.

Tiden gick fort och det fanns mycket smått och gott att ventilera, eftersom vi inte hade setts på ca 1½ år. Vi flyttade ut på terrassen, där solen nu värmde gott. Britt-Marie tyckte det var dags för lunch och dukade fram sangria, melon, skinka, bröd, ost m.m. Vi som trodde, att vi fortfarande var mätta efter frukosten, men så gott det smakade i solen! På ängen nedanför lägenheten hade man släppt ut tre vackra mörkbruna hästar, som med oförställd livsglädje skuttade omkring i det rikligt växande gräset.

Lunch på den soliga terassen

Här blir vi bortskämda minsann

En del av blomsterfägnaden på terassen

Vi tog alla en längre vilopaus på eftermiddagen. Jag behövde vila min ansträngda rygg, så jag lade mig i husbilen för att läsa och sova en stund. Ingemar promenerade till det närbelägna stora varuhuset El Corte Ingles för att försöka köpa mobilt bredband. Det visade sig inte vara det enklaste, men efter en bra stund kom han tillbaka med ett mobilbandspaket, som studerades noggrant.

När vi senare återvände upp till Lasse och Britt-Marie, hade ”värdshuset” åter öppnat och värdinnan var i full gång med att laga en välsmakande middag. Samtalsämnen var det ingen brist på och snart konverserade vi åter muntert kring det dukade middagsbordet. Mat och vin smakade utsökt gott. Kvällens svenska TV-sändning startade med ”På spåret” och fortsatte med diverse trevliga inslag bl. a ett med Herman Lindkvist. Vi som normalt inte är några större TV-tittare blev sittande flera timmar. Det fanns en hel del både att se och diskutera. Vilken glädjefylld och gemytlig dag tillsammans med goda vänner!

Till Torrox Costa

Lördag den 4 december 2010
 Idag var det dags att skiljas från Britt-Marie och Lasse för att åka vidare österut utefter kusten. Efter ännu en välsmakande frukost, kramade vi om våra vänner, som så gästvänligt hade tagit emot oss. Varmt tack Britt-Marie och Lasse för ett par mycket trevliga dagar tillsammans med er! Vi önskar er en lyckad hemresa till Sverige, där julstöket väntar på er!

Vi fortsatte den tämligen ointressanta motorvägen förbi Fuengirola, Benalmádena, Torremolinos och Malaga. Området är sedan åtskilliga år tillbaka hårt exploaterat och man ser inte mycket av kustremsan p.g.a. mycket tät bebyggelse och mängder av reklamskyltar. En ljusglimt i allt det monotona är den på en kulle vackert och högt belägna buddistiska stupan i Benalmádena, som vi besökte för ett par år sedan.

Vädergudarna var tydligen på bra humör, för solen lyste under dagen och temperaturen steg från +13,0 på förmiddagen till +18,8 på eftermiddagen. Vårt mål för dagen var Torrox Costa och vid avfart 285 svängde vi in på den betydligt trivsammare kustvägen. Området runt Torrox Costa och Nerja domineras av stora avokadoodlingar. Överallt hänger mogna frukter i de stora lövrika träden, de flesta färdiga att plockas . Strax utanför Torrox för en slingrande, ganska smal väg upp till Camping El Pino.

Vi funderade på att ta in en natt för att göra husbilsservice och samtidigt med lite tur kunna byta vår spanska gasolflaska, som nu var tom. Ingemar gick in en stund på campingen och pratade med en norrman, som hade etablerat sig här för den kommande vintern. Den mindre affären, där det skulle finnas gasol, visade sig vara stängd. Det var helg och nu började spanska småbarnsfamiljer anlända till campingen med sina stora husvagnar. Vi beslöt oss för att hitta en lugnare plats, men ville i första hand få tag på gasol. Strax utanför Torrox Costa på väg mot Nerja finns en gasoldepå på vänster hand. Det visade sig, att den är öppen må – fr. kl 09.00 – 13.00. Idag var det lördag och alltså var det stängt. Nästa möjlighet var att åka ner till en garageförsäljning nära busshållplatsen i Torrox Costa. Där hade de för tillfället slut på propan. Ingen turdag precis, men vi hade vår tyska gasolflaska inkopplad, så bytet får vänta tills efter helgen.

 Förra året var vi många, som stod på den stora grusade parkeringsplanen bredvid hotellet, innan den stängdes för husbilar. Enligt ett och annat rykte hade man öppnat den igen, men det ryktet visade sig vara falskt. Lite synd, för här är det nära till strandpromenaden med alla dess restauranger och små affärer. Även den långa servicegatan ligger helt nära. Enligt personalen på hotellet är det inte hotellet, som vill ha parkeringen avstängd för husbilar, utan stadens styrande.

Vi åkte i. st. till ”den engelska restaurangen”, strax bortom centrum, där ett flertal såväl engelska som tyska husbilar stod uppställda intill stranden. Det var första gången vi parkerade här. Förra året hittade vi inte platsen. Här var det gudagott att vara! Vädret var angenämt och solen värmde, där vi satte oss i ett par stolar på stranden. Himlen hade rena uppvisningen i skilda molnformationer, som ständigt ändrades. Framför oss rullade medelhavets dyningar emot oss med alla dess brusande och kluckande ljud.

P.g.a. den spanska flygledarstrejken var det dessutom lugnt i luften. Här var vi naturnära och friden infann sig. På kvällen gick vi till den engelska restaurangen en liten stund för att dricka ett glas öl och ta del av det engelska gemytet. Här satt folk glatt samspråkande vid bardisken. På golvet lekte såväl barn som hundar. På en stor bildskärm sändes engelsk fotboll. Några män spelade biljard. I den öppna spisen sprakade en stockvedsbrasa.

Nueva Andalucia - Torrox Costa

Andra advent

Söndag den 5 december 2010
 I natt regnade det en del, men när morgonen kom lyste solen igen. Ofta faller regnet nattetid. Vi tog det lugnt idag, vilade en hel del och satt ute och läste. Vi hade sett, att det var en julmarknad närmare centrum. På eftermiddagen åkte vi in mot centrum och parkerade bilen utefter gatan. Min rygg var fortfarande mycket dålig, men med stöd av Ingemar gick vi runt en stund för att se vad försäljarna hade att erbjuda. Det här området är starkt dominerat av tyskar och det visade sig, att det även mest var tyska försäljare på plats i julmarknadstältet.

Spaniens och Finlands nationaldag

Måndag den 6 december 2010
 Idag var det åter vardag, trodde vi, och alltså dags att byta gasolflaska. Efter att ha ätit frukost begav vi oss direkt i riktning mot Nerja och gasoldepån. Klockan var över 09.00. Här var det tillbommat. Nåväl, vi befinner oss i Spanien. Igår var det helgdag och i Spanien gäller ”por la mañana”. Vi väntade alltså snällt tills klockan hade passerat 10.00. Personalen lyste fortfarande med sin frånvaro. Vi hade missat något väsentligt. När jag började läsa om helgdagar i Spanien, var det bara att konstatera, att det var Spaniens nationaldag. Undra på att det var stängt! Skam som ger sig! Har man inte ögonen med sig, får man skylla sig själv. På ett staket vid gasoldepån satt ett stort plakat, där man meddelade, att man under helgdagar kunde köpa gasol vid tre mindre mackar bl.a. vid en på väg mot Frigiliana. Vi åkte mot den sistnämnda orten och där gick det att byta propanflaskan. Slutet gott, alltig gott!

Ett och annat började sina i livsmedelsförrådet. På väg mot Nerja ligger ett stort LIDL och dit åkte vi. Kustvägen mellan Torrox Costa och Nerja är måleriskt vacker, speciellt en dag som denna, när solens värmande strålar flödar ymnigt över både land och vatten . På flera platser i Spanien har vi sett att LIDL annonserar, att de har söndagsöppet, men här var det så stängt det kunde vara. Söndag och helgdag är förstås inte samma sak.

Idag var det måndag och på måndagar är det marknad i Torrox Costa. Även om jag har svårt att gå, måste jag röra på mig. P.g.a. att det hade regnat till och från hela morgonen, kom marknaden igång sent och det var inte många besökare. Vi konstaterade att marknaden inte höll samma kvalitet, som förra året, men tog en kort promenad genom området, där vi passade på att köpa en påse goda fikon, ett par chirimoja och en påse mycket saftiga och söta mandariner. Jag satte mig på en bänk för att vila ryggen, medan Ingemar erbjöd sig att gå för att köpa bröd i en mindre söndagsöppen affär. Sedan var det bara att åka tillbaka till ”vår strand” vid engelsmannens restaurang.

 Ca 20 meter från Medelhavsstranden satte vi oss i våra stolar för att njuta av solens värmande strålar, vindens sus och vågornas brus. Konsten att ”bara vara” utan stress och måsten. Vad vi har det bra! Kan livet vara bättre? Människor strövade utefter stranden eller satt i små klungor med sina småbarn och hundar. Här fanns nu ytterligare några svenskar. Anita och Jyrki träffade vi för några år sedan, men Eva och Björn var nya bekantskaper. Snart satt Eva hos oss och berättade kärleksfullt om den lilla katt, som de hemma delade tillsammans med en äldre dam. Ingemar och Jyrki hade även en del att dryfta, innan de fyra åkte vidare.

Värmebölja – till min duktiga frissa

Tisdag den 7 december 2010
Det regnade åter av och till under natten och vid ett tillfälle kom en rejäl skur. När morgonen grydde var nattens regn endast ett diffust minne. Bakom och över bergen stockade sig emellertid tjocka, gråsvarta molnmassor, som hotfullt bevakande blickade ner mot havet, där kustremsan flödade i sol. Under dagen blev det rena värmeböljan och fram på dagen visade termometern på närmare +28 grader. Senare under kvällen kom ett snabbt övergående åskväder, då blixtarna i ett snabbt tempo lyste upp den kvällsmörka himlen.

Efter frukost åkte vi raka vägen mot Nerja och LIDL för att proviantera en del. Ryggen var fortfarande ett stort dilemma, men jag lyckades gå fot om fot, medan Ingemar fick stå för lastningen i kundvagnen.

Nästa projekt var att komma till min duktiga spanska frissa, som har sin salong nära stranden i Torrox Costa tillsammans med sin dotter. Hon kom ihåg mig eller rättare sagt, det var nog mitt vita hår, hon kom ihåg. Hon tog sig an mitt hår med samma noggrannhet som tidigare. Färga håret? Nej, varför? Hon tyckte det var mycket snyggt, som det var av naturen. Så fick det bli och jag gick mycket nöjd därifrån. Kvinnan är mycket duktig att klippa och får fram fallet i året.

Matjessill och färsk potatis smakade mycket bra i solen. Gräddfilen var slut, men det går alldeles utmärkt att använda grekisk yoghurt i. st. Vi tillbringade hela eftermiddagen på stranden. En skiva av den tyska julkakan ”Stollen” kompletterade eftermiddagens café con leche.

Plötsligt stod en stor svartvit hund bredvid oss och bad med trånande ögon om en smakbit. Det var Freddie, Anita och Jyrkis hund. De hade precis kommit tillbaka till stranden. Senare under kvällen tillbringade vi ett par trevliga timmar tillsammans i vår husbil. Detta par, som ständigt reser runt och forskar, har så mycket att förmedla. Tack Anita och Jyrki för en trevlig stund tillsammans med er och för allt ni delar med er!

Den Obefläckade Avelsens Dag

Onsdag den 8 december
 Nu är det tätt på given och idag var det åter dags för en helgdag i Spanien, nämligen Den Obefläckade Avelsens Dag.

Efter gårdagens snabbt övergående åskväder blev det åter en vacker dag med sol och milda vindar. Även nattemperaturen håller sig utomhus mellan ca +16 - +18 grader, så någon extra värme behövs inte inne i husbilen. Det märktes att människor var lediga idag. Många strövade utefter stranden, en och annan badade fötterna i vattenbrynet och en modig man trotsade det kylslagna vattnet och tog sig ett kort bad.

Min digitalkamera kan ibland få för sig att den ska ta en vilopaus och visar då ett meddelande, att det är fel i minneskortet. Det brukar gå att rätta till genom att tillfälligt ta ut både batteri och minneskort, men det trixet fungerade inte den här gången. Visst, jag har mobilkameran, men den och jag är inte riktigt överens. Symbolerna är väl små och är man en bit upp i åren och inte kan använda progressiva glasögon, blir det vissa problem. Nu är det lyckligtvis så, att Ingemar ibland har magiska fingrar och idag förbarmade han sig över min kamera. Även han tog ut batteriet och minneskortet, varefter han tryckte in dessa båda i den trilskande kameran igen. Kamera fungerade! Tack Ingemar!

Idag kom en ny hund till vårt bord på stranden. Han tillhör ett engelskt par, som har sin husbil parkerad en bit från oss. Vem kan motstå en stor, gulbrun och lurvig jycke, som med bedjande ögon tigger om att få bli klappad och kliad under hakan? Inte jag! När jag försökte sluta, la han helt sonika en stor tass på min arm, för att tala om att vi nog skulle fortsätta en stund till. Dessa underbara djur!

 Ännu en solig dag

Torsdag den 9 december
Vi åkte en liten tur utefter kusten för att ladda batterierna och hade funderat över att äta på en mindre restaurang utefter vägen. Nu visade det sig, att man hade mycket höga lunchpriser, vilket inte passade vår kassa. Vi återvände till ”vår strand” och engelsmannens restaurang, där vi åt en god och lagom stor barrätt ute i solen.

På tal om mat är potatisen är mycket god härnere, speciellt de små ljusa knölarna. De fullständigt smälter i munnen. I de välordnade potatisodlingarna har man god användning för de tålmodiga åsnorna och mulorna, som med hjälp av mindre plogar drar upp snörräta rader. Potatisraderna kuperas och täcks av svart plast.

 Idag kom en norsk gutt farande i flygande fläng. Det var norrmannen från Campo Pino, som kom åkande med sin fyrhjuling. De båda männen fick en glad pratstund i solen. Jag känner mig närmast asocial med mina svåra ryggsmärtor. Minsta lilla rörelse smärtar våldsamt och det tillståndet inbjuder inte till något större umgänge med omgivningen. Helt tydligt är att eländet inte ämnar självläka. I morgon måste jag söka hjälp.

Tur att det finns böcker att läsa, när det inte går att göra några längre utflykter! Jag har just läst ”Ängelns lek” av Carlos Ruis Zafón. Han är en mästare på måleriska skildringar. Att ord för ord följa hans beskrivningar, känns som att suga på riktigt goda karameller. Skulle förstås först ha läst ”Vindens skugga”, men den får vi skaffa, när vi kommer till Sverige igen. Båda böckerna utspelar sig i Barcelona.

 

Till en ortoped – Nobeldagen

Fredag den 10 december
Idag var det hög tid att söka hjälp för min invalidiserande rygg. Vi åkte in till centrum. I det stora hotellet finns en stor tysk privatklinik. Inom två timmar befann jag mig hos en trevlig ortoped, som förbarmade sig över mig. Efter diverse undersökningar, alla gjorda med van hand, gav han mig en kortisonspruta, ja egentligen två, för jag fick även en på den andra sidan. Återbesök om en vecka. Tills dess blev jag rekommenderad att flera gånger per dag promenera högst 5 – 10 minuter och därefter vila. Det räckte, för det var ansträngande nog. Visserligen kostade besöket en halv förmögenhet, men det var i nuläget värt varenda krona. Nu hoppas jag bara på, att allt ska bli bra.

Idag är det Nobeldagen och dags att dela ut priserna i Konserthuset. Därefter går den stora Nobelfesten i Stadshuset av stapeln. Eftersom vi fricampar, fick vi vara utan såväl prisutdelning som Nobelfest, men det gick bra ändå. Vi satte oss i. st. utmed stranden med varsin kopp café con leche och en bit av den tyska ”Stollen”. Medelhavet låg blankt och skimrande i skiftande blå mjuka nyanser. Solen sände sina gulbleka strålar mot vattnet, som glittrade och glänste likt en levande silvermantel. Tofslärkorna spelar sina flöjttoner. Livet är bara så skönt!

En ny dag med skön solvärme

Lördag den 11 december
Det var något kallare i natt, drygt +13 grader utomhus och +16,8 inomhus, men någon extra värme behövdes inte. Kryper man ner i sängen och boar in sig, blir det varmt och skönt.

Vi sitter mycket i våra stolar på stranden, läser, löser Sudoku, pratar en del med de andra husbilsägarna. Här finns en svensk man. Ibland kommer Eva och Björn tillbaka efter en tripp väster– eller österut. Här står även engelsmän, tyskar och ett par från Slovakien.

Numera ser man aldrig några vildhundar i Spanien. Däremot springer alla kopplade hundar lösa. Tycker man om hundar, är det faktiskt riktigt trevligt. De kommer fram, där man sitter, vill bli kliade och tar gärna emot en och annan munsbit.

Om möjligt har mina smärtor blivit ännu värre efter sprutan igår. Det går åt mycket kraft till att gå de korta promenaderna och till att röra mig på det hela taget. Det blir mycket vila. Att gå upp ur sängen går ganska bra, men att lägga sig, är svårt, men det kommer säkert att bli bättre.

Matjessill i solen

Söndag den 12 december 2010
De händer inte så mycket om dagarna just nu. Ingemar trivs med att sitta i solen, titta på förbipasserande båtar och läsa. Jag fortsätter omväxlande med mina promenader och vilostunder. Sover även en hel del. Man blir trött av långvariga smärtor, mycket trött.

Nere vid stranden har några äldre fiskarfamiljer en liten husvagn och flera redskapsskjul. Här sitter de ofta, pratar och umgås. De vinkar alltid och skrattar, när jag sakta passerar utmed stranden. Tänk vad ett leende kan värma!

Till lunch öppnade vi en liten burk matjessill, som tillsammans med yoghurt, lök och den goda spanska potatisen smakade gudomligt i solen. På kvällen gick vi de få metrarna till den engelska puben för att äta ”fish and chips”, som kocken själv levererade vid bardisken.

Lucia

Måndag den 13 december 2010
Idag firas Lucia i Sverige. Jag fick ett SMS om att mitt yngsta barnbarn ska vara Lucia i skolan i morgon. Gissa om mormor kommer att vara med i tankarna! Vi nöjde oss med tända ljus på frukostbordet, men det har vi å andra sidan varje dag. Även kvällstid tänder vi ljus.

Tyvärr kommer jag/vi inte att skicka ett enda julkort i år. Min rygg sätter stopp för alla försök att hitta julkort. Det går bara inte att gå så mycket, men jag hoppas att vänner och bekanta har förståelse för detta.

Det var måndag och åter dags att fylla på ett och annat i livsmedelsförrådet. Vi åkte raka vägen till LIDL, där det går lätt att parkera och även tämligen fort att handla. Vi behövde även köpa bröd och här på LIDL finns inget färskt matbröd. På sistone har vi enbart köpt tyskt surdegsbröd, som är mycket gott.

Vi åkte därför in mot centrum, där vi parkerade utefter en gata. Idag var det mycket folk på gång. Det var marknadsdag och dessutom närmar det sig jul. Jag kastade längtansfulla blickar mot marknaden, som idag såg helt annorlunda ut än förra måndagen. Idag var det mängder av försäljare på plats och tätt med folk. Med min rygg kunde jag glömma allt vad marknadsbesök heter. Ingemar tog däremot en längre promenad bort till det tyska bageriet för att köpa det eftertraktade surdegsbrödet. Dessutom hade han som hastigast gått in på marknaden för att köpa en påse torkade fikon. Vi hade köpt en påse förra måndagen, men den tog slut mycket fort.

Del av strandpromenaden i Torrox Costa

Efter en liten pratstund med Eva och Björn, som också stod utefter gatan, åkte vi tillbaka till ”vår fina strand”.

Delfiner

Tisdag den 14 december 2010
Idag låg ett tunt täcke av ett halvt genomskinligt dis över himlen, men det var trots detta milt ute. Det gick något bättre att gå de korta promenaderna utmed stranden idag. Undrar just, om ryggen kommer att bli bra tills på fredag, när jag ska träffa ortopeden igen, eller om jag kommer att få en andra spruta.

Idag blev det en trevlig överraskning. När jag vid ett tillfälle var inne i husbilen, kom Ingemar med kikaren i högsta hugg och ropade, att jag skulle komma. Äntligen! Sedan våren 2007 har vi letat överallt efter delfiner. Här fanns de plötsligt. En bra bit ute i det blå Medelhavet lekte flera delfiner. Visserligen såg vi dem bara på håll, men det var delfiner, som hoppade högt över vattenytan. Vi kunde följa dem ett bra tag, innan de så småningom försvann alltför långt bort för att kunna synas från stranden.

Vi läser mycket, men varje kväll är det något vi bara MÅSTE göra, nämligen spela Skip Bo. Ett tack till dig Gull i Skåne, som i höstas föreslog, att vi skulle köpa en Skip Bo-lek!

Det är roligt att höra av flera av våra vänner. Ni ska veta att det är uppskattat, vare sig ni skriver i vår gästbok på hemsidan, på bloggen, i Outlooken eller i Facebook! Alla hälsningar värmer! Vi tänker på er, ska ni veta!

Lite svalare nattetid

Onsdag den 15 december 2010
Tidigt i morse var det bara + 14 grader inomhus. Ute visade termometern på + 12,4 grader. Temperaturen stiger emellertid framåt dagen och sent på eftermiddagen var det fortfarande + 19,6 grader. Idag på förmiddagen låg det blå Medelhavet stilla och blankt som en spegel. 

Ett par engelsmän, som har stått här ganska länge, har en stor brun, lurvig jycke, som har tytt sig till oss. Har vi suttit ute, har han genast kommit för att vi ska kela med honom och klia honom under hakan. Slutar man, får man genast en uppmanande tass på armen. Idag åkte engelsmännen härifrån. Det blev riktigt tomt efter jycken.

Framåt kvällen tornade ovädersmolnen upp sig på himlen och det började det blåsa kraftigt. Vi stod i lä bakom sanitetsanläggningarna på stranden och berördes knappast av de vilda framrusande vindarna. Här vid ”engelsmannens strand” är det gott om färskvatten och det finns även möjlighet att tömma såväl toa som gråvatten. Mestadels står ett tiotal husbilar av olika nationalitet parkerade på den stora grusplanen.

Restaurangen ordnar en hel del aktiviteter. Fredagskvällar har man levande musik. En förmiddag hade man ett motionspass inomhus och en kväll såg vi, att man hade dansundervisning. Jag letade i minnesgömmorna och kom fram till, att det med största säkerhet var ”Onestep” som tränades. Det är drygt 45 år sedan jag dansade ”Onestpe”, så jag hade nog inte platsat i gänget, även om ryggen hade tillåtit det.

Det har blivit dåligt med bilder ett tag. Min rygg sätter stopp för en hel del. Kanske lägger in något senare.

Påfyllning av Vodafonekortet

Torsdag den 16 december 2010
Tidigt på morgonen var det bara drygt +9 grader utomhus, medan inomhustemperaturen visade på 14,2. Det börjar med andra ord att bli lite svalare även här i Torrox Costa.

Vårt goda tyska surdegsbröd var slut och vi skulle även behöva sätta in mer pengar till vår spanska Internetanslutning. Ingemar hade utan resultat försökt fylla på via Vodafone på nätet.

Idag var vädret godtagbart för utevistelse, så han tog därför en långpromenad in till centrum, där det gick att fylla på Vodafonekontot i en tobaksaffär. Färskt surdegsbröd inköptes i det tyska bageriet. Slutet gott allting gott.

Eftermiddagskaffet gick bra att dricka på stranden. Vi har våra stolar ca 20-30 meter från Medelhavet.  Det gick ganska höga vågor idag och vi fick gratis underhållning. Dels var det ett flertal fiskare på plats, som alla hoppades på att få god fångst. Dessutom hade ett surfgäng bestående av unga män samlats för att med stort mod kasta sig in i de framrusande vågorna. Inga besvär med rörelseapparaten där inte! Först när det började mörkna framåt kvällen gav de upp.

En tysk man från gamla Östberlin, kom tillbaka, efter att ha varit borta några dagar. Han har en mellanstor vit-brun-svart hund, som han tidigare har hämtat i ett hundhem här nere i Spanien. Samtidigt kom en anlände en holländsk man, som också åker ensam. Den sistnämnde kom och bad oss ladda hans kamerabatteri. Han satt ett tag och klinkade på en gitarr och tog senare fram en lång lur, som han köpt vid en av sina resor till Australien. Hjälp, jag har glömt vad instrumentet heter! Förresten har jag nog aldrig lyckts komma ihåg namnet, trots att jag tycker mycket om det dova ljudet.

Ingemars födelsedag – återbesök hos ortoped

Fredag den 17 december 2010
Mitt i natten började jag med hög och något rostig stämma sjunga ”Ja, må han leva!” Varför? Jo min älskade sambo, Ingemar, fyllde nämligen 70 år. Han ville inte alls bli firad, men lite falsksång fick han allt stå ut med. 70 år fyller man bara en gång och det är faktiskt ingen hög ålder numera.

Jag hade erbjudit honom både champagne och gravad lax till frukost, men jubilaren tyckte, att vi skulle spara det till ett senare tillfälle. Med min handikappade rygg hade jag inte kommit åt att köpa blommor, med en liten vacker konstgjord bukett rosa tulpaner fick pryda frukostbordet. Ljus brann på bordet och smörgåsarna serverades på ”guldtallrik”.

Vi åkte in till centrum i Torrox Costa, där vi parkerade nära det stora hotellet ”Riu Ferrara”. Att själva festa på en hel tårta, hade nog varit för mycket, men jag skickade iväg Ingemar på en motionsrunda till ett välsorterat konditori, där han fick välja sina födelsedagsbakelser till förmiddagskaffet.

Därefter var det dags för återbesök hos ortopeden för min del. Han var något förvånad över att kortisonsprutorna inte hade hjälpt mer och att jag inte kunde gå bättre. Det blev en ny ingående undersökning och ännu en kortisonspruta på det onda stället. Fick även en på den vänstra sidan. Ortopeden är lite bekymrad och vill att jag ska försöka få hit röntgenbilderna från magnetröntgen jag gjorde i Sverige i somras. Nästa besök blir på julafton. Vi har inget annat val än att stanna här i trakten.

Nu var det dags att fortsätta firandet av födelsedagsbarnet. Ingemar hade valt en Chinarestaurang utmed strandpromenaden, där vi åt en trerätters lunch. Apelsinankan, som är en av deras specialiteter smakade utsökt gott tillsammans med ett glas gott Riojavin.

När man fyller år, måste man få önska ett och annat. Ingemar ville gärna åka en liten tripp till Torre del Mar bl. a. för att på väg köpa bensin till elverket. Vi åkte sakta genom den vackra staden, vars huvudgata är kantad av olika sorters vackra palmer. Nära Mercadona och på ett flertal platser nära campingen stod tämligen många fricampande husbilar. Vi passade på att handla vatten, bröd, mjölk, Sangria och frukt på Mercadona, innan vi åkte hem till ”Vår strand ” i utkanten av Torrox Costa igen.

Nu var det bara att plocka fram lite kall mat inför kvällen. Melon, Jamon Serrano, en nybakad baguette, färsk fårost och Sangria smakade bra som dagens sista måltid med tända ljus.

Ingemar fick en hel del uppvaktningar, både via Husbilsklubben, i Outlook och i Facebook. Hans dotter med familj skickade ett mycket vackert e-mail, där lilla Stella var en glad jultomte. Min son sände ett mycket trevligt SMS från hela familjen och min dotters familj ringde och sjöng med ljuva stämmor. Våra husbilsvänner Eila och Ingemar, som vi under de senaste åren har tillbringat julen med i Spanien, men som i år av olika anledningar var tvungna att stanna i Sverige, ringde och grattade. Tack till alla er, som gjorde Ingemars dag ljus och glad!

Regn och åter regn

Lördag den 18 december 2010
Idag var det en riktig innesittardag. Himlen var helt mulen och mörk, inte i skiftande grå nyanser som den vanligtvis kan vara, utan den var hotande mörkt jämngrå av regntunga skyar. Detta mörkgråa molntäcke hade dessutom den otrevliga benägenheten att läcka som ett såll under hela dagen. Det ösregnade utan avbrott och vattenpölarna växte oroväckande till små sjöar på grusplanen. Med vissa mellanrum var dessutom vår asagud Tor ute och for i sin vagn. Blixtarna korsade den mörka himlen och det mullrade av och till hotfullt.

Tur att förråden var välfyllda. Det uppstod en viss oro bland de parkerade husbilarna. En och annan var rädd för att det skulle bli översvämning. Bilar kom och åkte under hela dagen. Vi stod kvar.

En sådan här dag är det skönt att ha en bra uppsättning böcker med på resan. Efter att ha läst en halvdålig deckare, har jag nu börjat läsa ”Tusen strålande solar” av Khaled Hosseini. Ser fram emot några timmars god lektyr. Har inte läst hans första bok ”Flyga drake”, men däremot har vi sett filmen.

Fortsatt ihållande regn

Söndag den 19 december
Skyfallen fortsatte obrutet under hela natten. Det i vanliga fall så vackra månljuset ersattes av kritvita blixtar, som under större delen av natten korsade himlen från alla håll. Till slut orkade inte ens jag vara åskrädd.

Störtskurarna fortsatte utan avbrott även under den här dagen. Idag gick det vågor inte bara på Medelhavet, som förresten hade skiftat från vackert blått till smutsbrunt, utan även på de växande vattenpölarna på grusplanen, som alltmer börjar likna små sjöar med böljande vågor. Att gå ut på en kortare promenad var inte att tänka på. För min del satte även ryggbesvären stopp. Vad gjorde vi en sådan dag? Vi läste, löste sudoku och spelade Skip-Bo. Vi skulle även ha kunnat se på TV, men regniga och mulna dagar, när inte solcellen laddas, får man vara försiktig med elen, så inte bodelsbatteriet laddas ur för mycket. Ingemar har bytt ut de flesta lamporna till LED-belysning, som drar mycket mindre ström, så vi behöver inte snåla med strömmen, när vi läser. För min del har jag mycket mer ro att läsa, när vi är ute med husbilen. Är man hemma, är det så lätt att hitta på en massa annat ovidkommande.

Änglar visst finns de! Ja det gör de! Idag skrev jag ett långt brev till min läkare hemma. Ortopeden jag går hos här, ville veta en del om den gångna sommarens magnetröntgen. Skickade detta som bilaga till en granne med förfrågan, om hon kunde hjälpa mig att förmedla brevet till min läkare. Visst! Det var inga problem! Tack underbara Kerstin för hjälpen! Du är en pärla!

Äntligen en dags uppehåll i regnandet

Måndag den 20 december 2010
Idag var tydligen vädergudarna på sitt allra bästa humör och lät solstrålarna leta sig fram mellan de kringvandrande molnen. Det blev med andra ord en dags uppehåll med hällregnet, vilket var mer än behövligt, för att vattenmassorna skulle hinna rinna undan.

Vi åkte in till centrum och parkerade nära hotellet. Idag var det den sista marknaden före jul. Min ryggsmärta hade om möjligt blivit ännu värre för sedan igår kändes även högra vaden som en stor smärtklump.  Med hjälp av smärtstillande plåster och tabletter, kändes det något bättre och med stöd av Ingemar kunde jag sakta linka fram genom marknadsgatan. Måste trots allt röra på mig. Vi handlade bara frukt och grönt, bl. a ett kilo mycket goda chirimoya. Salta mandlar smakar alltid gott. Idag hittade vi i ett stånd med mandel och nötter, där man sålde färska mandlar som var lätt rostade och saltade. De skulle ha räckt under julhelgen, trodde vi. De tog slut redan idag!

Stormby och åter ihållande regn

Tisdag den 21 december 2010
Regnandet började åter i natt och fortsatte hela dagen med ordentligt slagregn och åskbyar. Det var löpande hällregn, blixt och dunder. Tala om oväder, men det tycks vara likadant överallt härnere. I Sverige och i många andra länder i Europa handlar det om mängder av snö, stark kyla och trafikkaos. Min dotter meddelade, att det är – 15 grader i Stockholm.

Vi tog en åktur mot LIDL utanför Nerja. På väg märktes det minsann att det hade regnat kraftigt. Från bergssidan forsade vattnet ner i ett flertal vattenfall. Påminde om den vackra nationalparken KRK i Kroatien. Nåväl, vattnet forsade inte bara nerför berget. Det flödade även ut på vägen i strida strömmar och ner på andra sidan. I en tidigare torrlagd bäck strömmade vattnet nu fram med tilltagande styrka. Senare läste Ingemar att en kvinna, som tidigare tagit en genväg genom den torrlagda bäcken, hade gjort likadant nu, med den påföljden att hon hade drivit med vattnet, men tur nog fått assistans.

Vi kom fram till LIDL, där vi handlade det nödvändigaste bl. a. blandfärs till köttbulllar. Mycket var utplockat, så det får bli en tur till Mercadona i morgon. Vid hemkomsten rullades köttbullar, som stektes. Mitt ben mådde inte bra av övningen, men är man envis, så är man.

Sent på kvällen kom en kraftig stormby och ruskade om bilen ordentligt från alla håll.

Åter regn och åska under natten

Onsdag den 22 december 2010
Hela natten regnade det ymnigt och stora vattendroppar på gränsen till hagel trummade med full kraft på husbilstaket.  Ett våldsamt åskväder kompletterade ovädret och gjorde att himlen mestadels var kraftigt upplyst av naturens ljusfenomen.

Vi åkte in till centrum, där vi parkerade utmed gatan nära det stora hotellet. Redan utmed genomfartsgatan kunde vi konstatera att ett par stora skyltställningar hade rasat och ett kraftigt rosépepparträd hade knäckts på mitten. Brandbilar och polis var fullt sysselsatta med röjningsarbete vid en galleria och ännu en byggnad. Osäkert är om det var ett överliggande tal eller en skyltställning, som hade gett sig. Utmed gatan, där vi parkerade, hade ett flertal kraftiga grenar på stora träd knäckts. Frågan är, om det inte var en mindre tromb, som hade dragit fram och som även vi kände av igår kväll.

Meningen var, att vi skulle gå över gatan till Mercadona för att kompletteringshandla en del. Vi hade många små stearinljus med hemifrån, men nu började det tryta i ljusförrådet och ljus vill vi ha på bordet varje dag. Kinesaffären hade säkert ljus.

Nu var det bara ett dilemma. Idag kunde jag på det hela taget inte stödja på mitt högerben. Förutom ischiasnervens utbredningsområde, gjorde vaden fruktansvärt ont och jag skulle ha behövt kryckor även inomhus. Nu är jag envis som en åsna och lyckades trots allt ta mig ur husbilen. Hängande vid Ingemars arm hasade jag fram ca 3 -4 meter bara för att konstatera, att det inte gick att gå. Ingemar fick med en inköpslista. När han kom tillbaka, påstod han, att det gick mycket fortare, när han gick och handlade. Undrar just, om han tänker införa nya vanor? Det ska vi allt bli två om.

Vid 12.30-tiden SMS-ade min son, att han och hans familj hade lyckats ta sig till Arlanda och snart skulle flyga till Miami. Skönt att bilresan gick bra och vi önskar dem en trevlig flygresa.   

Ännu en ängel hörde av sig idag. Min läkare hemma i Sverige ringde och vi diskuterade mina ryggproblem. Han hade än en gång haft kontakt med USÖ, där mina bilder från sommarens magnetröntgen ligger. Inget diskbråck och inget fel i ryggmärgskanalen, utan flödet är gott utan störningar. Han är också konfunderad. Undra på det! Kan det ha uppkommit ett diskbråck i ett senare skede, eller är det en kota, som glider och just i röntgenögonblicket låg på plats? Vem vet?

Ingemar är min assistent, som får hjälpa mig med mycket. Han tar verkligen ansvar och gör sitt bästa. Tack för att du finns min vän! Ett och annat behövde göras i ordning till vårt julbord, för ett litet julbord ska vi ha, även om jag är justerad. Jag satt vid bordet och gjorde det lilla jag kunde, vilket inte var mycket. Mest instruerade jag Ingemar, som fick steka små bratwurstkorvar och en prinskorvsliknande variant, samt koka ägg och ris.

Idag tog Ingemar fram vårt elverk, som kördes ett tag under dagen för att ladda batterierna.

Vårt abonnemang hos Vodafone hade tydligen löpt ut. Den sista julposten behövde sändas och ingående post kollas. Med hjälp av smärtstillande plåster och ett flertal värktabletter lyckades jag vid Ingemars sida linka ett par tiotal metrar till restaurangen för att surfa. Tur att han är stark, för han fick bära båda datorerna. Man surfar gratis i restaurangen. Vi startade med en kopp engelskt te med en croissant, som måste ha varit en engelsk variant. Den var helt mjuk och serverades med smör och marmelad. Senare åt vi ”fish and chips”, vilket var betydligt godare.

Dan före dan

Torsdag den 23 december 2010
På morgonen var det dags för halv storm igen och palmerna stod som plymer i den vilda vinden. Blåsvädret var emellertid ganska snabbt övergående. Idag knallade åskan också en del, även om det till stor del var uppehållsväder.

Åh, vad det blåser i träden idag!

Engelsmannens restaurang

Vi tog det lugnt idag, men passade på att gå till restaurangen en stund för att surfa. Här brann en välkomnande stockvedsbrasa i den öppna spisen och det var varmt och skönt. Dagen till ära bjöds vi på en kaka till ölen.

Tack alla kära vänner för många fina julbrev och julhälsningar! Ni finns alla i våra tankar! I tankekraften finns inget snökaos. Där går det lätt och snabbt att komma fram och den vägen utnyttjar vi ofta. Vi hoppas att min kusin Monica och hennes man Uffe lyckades ta sig till Oslo för julfirande! Min kusin Ursula hälsade, att hon och hennes man Heinz, finns i Costabella en vecka i slutet av mars, vilket är detsamma, som att vi är välkomna att hälsa på. Det återstår att se. De smala vägarna är inte gjorda för husbilar och sist vi var där, hade en backspegel otrevligheten, att sniffa lite för nära på muren runt huset..

Klockan 18.00 var det fortfarande +13,9 ute. Vad vi har det bra, som slipper kylan hemma! Dessutom känner vi inte av någon julstress. Vi har diskuterat, om vi skulle julpynta eller inte och har kommit fram till att det får räcka med julduk på bordet, ett rött julljus och en röd julstjärna, som inköptes i måndags. Den sistnämnda håller tyvärr på att lägga av. Eftersom jag har svårt att röra mig, får både medhavd julgran och julpynt ligga kvar i sina lådor.

Julafton – God Jul! Feliz Navidad! Nytt besök hos ortopeden

Fredag den 24 december 2010
Vi önskar våra barn och deras familjer samt alla våra vänner en riktigt God Jul! Måtte ni alla få en fridfull julhelg och vi har en stor och angelägen önskan om att fred får råda på vår jord under dessa dagar.

Tidigt på morgonen, innan det första gryningsljuset hade visat sig, låg vi kvar i sängarna och sjöng med glada stämmor ”Nu är det jul igen” och önskade varandra God Jul. Ljusen tändes på bordet, Carolas julskiva sattes på och vi åt sedvanlig frukost, innan det var dags för morgonens dusch. Årets julbad heter det ju!

Julafton eller inte. Idag var det dags för en ny tur till min ortoped. Förutom höger bak, värkte fortfarande höger vad rejält. Ingemar körde fram husbilen till läkarkliniken, så jag bara hade ca 10 meter att gå. Ortopeden blev förbryllad över tillståndet. Svår inflammation över hela ischiasområdet, ny ingående undersökning, nya frågor, en tredje omgång kortisonsprutor, recept på mycket starka kortisontabletter, som jag ska ta under sex dagar. Mamma mia! Jag är redan rund som en ost av allt kortison. Ser ut som en av de ryska gummorna och känner inte igen ansiktet i spegeln. Hur ska det bli nu?  Nåja, blir det en bättring, så må det vara hänt. På måndag ska vi åka för att ta vanliga röntgenbilder. Tur att vädret inte är superbra, så det inspirerar till några längre vandringar!  Jag var den sista patienten idag. Ortopeden måtte gilla mig, för han vill tydligen träffa mig alla helger. Inte bara på Ingemars 70-årsdag, utan även på julafton och nyårsafton!

Gasolen i vår spanska flaska var slut, så nästa projekt var att åka i riktning mot Nerja för att byta gasolflaska vid gasoldepån. Det förlöpte väl och vi drog en suck av lättnad.

Texten talar för sig själv

 

Nerja i sikte

Det tredje projektet för dagen var att åka längre bort i centrum till en 24-timmarsöppen Farmacia för att hämta ut min medicin. Många gånger kan de engelska på apoteken, men den unga kvinnan vid disken pratade bara spanska. Medicinen fanns inte hemma, men de skulle skicka efter den, så jag kunde hämta den ”por la tarde a las 17.00 o 18.00”. Jag stapplade fram på min knaggliga spanska att jag kommer tillbaka ikväll och tackade.

Nu åkte vi raka vägen hem. Snart knackade en glad svensk man, Leif, på och önskade God Jul. Trevligt att du tittade förbi! Du/ni är välkomna tillbaka! Vi fick senare veta, att Leif hade gått hela vägen från centrum! Han och hans fru Eva stod parkerade utmed hotellgatan.

Idag hade hela grusplanen här vid ”engelsmannen restaurang” tömts på bilar. Det var bara en engelsk hemmabyggd bli och vi som stod kvar. Den förstnämnda har stått här längre än oss, men det är sällan vi sett husbilsägarna. Idag var de utanför bilen en stund, så vi kunde utväxla en God-Jul-vinkning.

Ingemars dotter ringde och önskade God Jul. Min dotters familj SMS-ade en trevlig julhälsning och talade om att flickorna var nöjda med julklapparna. Den äldsta tösen hade blivit genomförkyld. Krya – på- dig – kram till dig Moa! Hoppas du snart blir bra igen! Min son SMS-ade från Miami. De hade det superbra, men hade sett en haj vid strandpromenaden. Ingemar hade läst att hajar attackerat människor i Miami. Mamma skickade en vädjan, om att de skulle bada i poolen. Våra vänner Eila och Ingemar, som är hemma i Sverige i år, ringde och önskade God Jul. Det värmde! Kram på er! Tack alla ni som hörde av er! Vi blev jätteglada! Hoppas att våra vänner i Västerås, Titti och Håkan, lyckades ta sig fram genom snödrivorna för att fira en stämningsfull jul hos dottern Anna med familj!

Dagens kortisonspruta hade tydligen god effekt, för smärtan i vaden hade åtminstone släppt. Nu var det dags för julmat och lite skulle jag i alla fall lyckas göra. Ägghalvor dekorerades med majonäs, dill och kaviar. Den medhavda gravade laxen hade tinat och den färdigköpta gravlaxsåsen sattes fram på bordet. Man måste inte göra allt själv! Senapssill är ett måste, men skärgårdssillen fick vänta till ett senare tillfälle. ”Jansson” hade puttrat en timme i ugnen och sattes fram på bordet. De färdigstekta korvarna och köttbullarna värmdes. Jag gjorde en gulgul omelett med svampstuvning, som blev riktigt lyckad. Äggen är ju suveränt fina härnere. Tillsammans med kokt potatis och en blandad sallad, smaksatt med rostade och lättsaltade frön och nötter fick julbordet duga. Julskinka? Det gå bra med kokt, skivad kalkon.

Årets lilla julbord

Vi hade ännu ett projekt att utföra denna julafton. Vi skulle åka tillbaka till apoteket för att hämta min medicin. Det är fin service på apoteken här. Medicinen hade kommit. Jag stod där med mitt hälsokort och papper från försäkringskassan och försökte på stapplande spanska påpeka, att enligt Europeo acoerdo har pensionistas suecos el mismo derecho con pensionistas espanioles. Vi lyckades förstå varandra – tror jag. Den unga kvinnan stämplade mitt recept och förklarade, att jag får ut beloppet från försäkringskassan i Sverige.

Här julpyntas palmerna

När vi kom tillbaka till vårt nattläger, hade ett par tyska bilar anlänt. De åkte emellertid sin väg lite senare, så julnatten, då det förresten föll några enstaka, mjuka regndroppar på taket, fanns bara den engelska hemmabyggda stora husbilen och vi kvar på grusplanen. Tala om julefrid!

Juldagsmorgon

Lördag den 25 december
Idag var det helgdag även i Spanien. Julefriden vilade fortfarande varmt över oss, när vi vaknade denna juldagsmorgon. Hemma var det julotta. Med ringrostiga stämmor sjöng vi både ”När juldagsmorgon glimmar”, ”Ett barn är fött på denna dag”, ”Dotter Sion”, ”Bereden väg för Herran” m.fl. Därefter tände vi ljusen och dukade fram frukost. Idag fick Jan Malmsjö underhålla oss med julmusik till dagens första måltid. Många minnen dyker upp en sådan här dag, speciellt, när vi spelar musik, som berör. Vi pratade och mina tårar rann som vanligt, men det hör ju till.

Kanske blev det lite för mycket stående för min envist smärtande rygg igår, för idag hade jag åter huggsmärtor, men samtidigt startade jag idag intensivkuren med kortisontabletter, idag 90 mg, så jag har gott hopp om att ryggen kommer att bli bättre.

Dagens lunch var snabbt ordnad idag. Det fanns rester kvar sedan igår och det smakade lika bra idag.

Senare anlände ännu ett svenskt pensionärspar, Margareta och Ingemar från Ulricehamn. Trevligt! Ingemar gick ut och pratade ett tag. Jag orkade inte mycket idag, utan sov och vilade mest.

Annandag Jul – tålamodet brast

Söndag den 26 december
Tupparna härnere måste ha klockan felinställd. ”Kuckeliku, klockan är sju”, heter det ju, men inte katten gal tupparna klockan sju inte. De börjar gala redan vid femsnåret och ryktet om att det är dags att börja dagens äggproduktion far snabbt som en virvelvind mellan gårdarna.

Idag anlände ännu ett svenskt par i pensionärsåldern, nämligen Birgitta och Enar från Ekerö. Roligt med flera svenskar! Äntligen får engelsmännen och tyskarna lite konkurrens!

Solen lyste och det blåste. Det var med andra ord en perfekt dag för att tvätta upp en del. Vatten värmdes, Ingemar ställde fram våra bord, tvätten lades i blöt. Enar var hjälpte oss att spänna upp en lina bakom servicehusen. Varmt tack för hjälpen! Snart fladdrade den rena tvätten i vinden.

Ingemar satte sig i solen tillsammans med de andra svenskarna, medan jag beslöt mig för att inta horisontalläge en stund. Idag låg kortisondosen på 75 mg. Tydligen somnade jag snart och sov djupt. Vaknade av att jag behövde gå på toaletten och försökte sömndrucken att ta mig över den låga tröskeln. Vad hände? Jo, jag snavade och sträckte till ryggen, något som långt ifrån var bra i nuläget. 

Tårarna började rinna. Det var dessutom eftermiddag och dags för lunch. Framför mig i köket låg potatis och flera olika grönsaker, som skulle strimlas och ugnsstekas. Ryggen protesterade. Min självbehärskning brast. Smärtorna hade alltför länge gjort livet svårbemästrat. När Ingemar kom in, rann inte tårarna längre helt stilla, de fullkomligt sprutade och jag skrek ut min vanmakt. Jag var helt enkelt tvungen att få ur mig min besvikelse. Det gick snabbt över och Ingemar blev tack och lov inte rädd.

Grönsakslådan med varma köttbullar och bearnaisesås smakade bra i solen och idag åt vi även hemmalagad ”Ris á la Malta”. Slutet gott, allting gott!

För ett par dagar sedan läste jag ut ”Tusen strålande solar” av Khaled Hosseini. Boken är mycket välskriven och djupt gripande.

Åter vardag och en strålande vacker dag

Måndag den 27 december
På morgonen idag stämde vi glatt upp ”Oh, what a wunderful morning, oh what a wunderful day!”  Himlen var nämligen klarblå, Medelhavet låg blankt som en spegel, solen lyste och redan morgontemperaturen varslade om att det skulle bli en varm dag.

I Sverige och många andra länder kämpar man med ständiga snöfall, trafikkaos och extremt ihållande kyla. Vi är verkligen prioriterade, som i den här åldern har möjlighet att få vistas i ett betydligt mildare klimat under vinterperioden. Vi är jämt hemma, eftersom vi är som sniglarna och alltid har vår lilla lägenhet = husbil med oss. Tur att vi inte behöver bära den på ryggen, som sniglarna gör! Man vet aldrig, när livet förändras och i den här åldern kan det gå fort. Det gäller att uppskatta, ta vara på och njuta av allt gott vi ständigt möter. Livet har så vackra gåvor att ge oss alla, bara vi öppnar oss för förmågan att se det stora i det lilla.

Vi befinner oss fortfarande nära stranden intill ”engelsmannens restaurang” i utkanten av Torrox Costa. Här hör vi vindens mjuka susande i palmerna och vågornas brusande, när de rullar in mot land. Vädret är föränderligt och ibland blir det kraft i både vind och vågor. Naturen styr och vi får foga oss efter den. Vi får en övning i att följa livet och inte streta emot, vilket kan vara svårt ibland.

Idag var det dags för nästa projekt med min rygg, nämligen en vanlig röntgen. Vi åkte in till Nerja, där vi i den första rondellen svängde till höger över bron. Intill Farmacian låg mycket riktigt en röntenavdelning. Det fanns inte en enda parkering inom rimligt avstånd. Ingemar vände, körde sakta tillbaka och släppte av mig utanför rönteningången, varefter han fortsatte att söka en parkeringsplats.

Jag blev väl mottagen i receptionen, där man bara pratade spanska och tog fram min rekommendation från ortopeden. Vi lyckades komma överens om formaliteterna och jag blev hänvisad till ett röntgenrum, där en vänligt leende ung kvinna tog emot mig. Röntgenplåtarna var snart tagna och nu är det bara att bevara dem väl tills nyårsafton. Till min lättnad hade Ingemar hittat hit, så jag fick stöd, när jag skulle gå.

Han hade lyckats parkera bilen en bra bit bortom en bro mot några odlingar. Jag behövde gå och med Ingemars stöd gick det bra. Utmed vägen går en stenlagd och tidigare torrlagd flodfåra, där den senaste tidens stora nederbörd nu forsade fram. På flera ställen syntes det tydligt, att man använt sig av genvägar över flodfåran, för att ta sig fram mellan odlingarna och den större vägen. Att komma över med en vanlig bil var i nuläget omöjligt. En stor lastbil, lyckades emellertid pressa sig genom vattenmassorna.

Vi passade på att handla en del i det närbelägna LIDL, när vi i alla fall var i närheten. Temperaturen hade nu stigit till +18,5 grader och människor började ta av sina värmande jackor.

Idag var det måndag och alltså marknadsdag i Torrox Costa. Vi parkerade utmed gatan intill den stora parkeringsplatsen. Om jag orkade gå? Ja! Jag måste röra på mig. Vi beslöt oss för att gå strandpromenaden, där jag kunde sitta en kort stund emellanåt för att vila och sedan gå en tvärgata upp mot marknaden. Det gick bra tack vare att jag kunde stödja mig på Ingemar.

Vi kunde snabbt konstatera, att marknaden såg annorlunda ut idag. Före jul försökte man naturligtvis sälja av gamla lager. Idag hade man plockat fram fräscha varor och det var flera försäljare på plats. Vi passade på att köpa en termometer att sätta i sovavdelningen. För vår del var det frukt och grönt, som var intressant. Avocado, mandariner, chirimoya och små nyplockade kronärtskockor stod överst på önskelistan. De sista kronärtskockorna från förra veckan åt vi under djup tystnad igår kväll. De var bara så goda!

Inköpen var snart gjorda och nu återstod bara att söka upp mandel- och nötförsäljaren, samt den unge mannen, som har otroligt goda fikon. Ett kvarts kilo av de i olja lätt rostade och saltade mandlarna låg snart i en påse. Idag skulle vi försöka spara dem tills vi kom hem. Förra måndagen hann vi äta upp alla, innan vi kom fram till husbilen. Mannen med fikonen bjöd idag på vanliga oskalade mandlar, något, som jag normalt inte tycker speciellt mycket om. De här var goda. Ännu bättre blev de, när han visade en om möjligt ännu godare variant. Han tog en oskalad mandel, som ha stoppade in i ett fikon och gav oss. Den unge mannen bara skrattade, när han såg min reaktion. Gott, mycket gott!

Vi började bli lite småhungriga och jag behövde även få vila ryggen. En trevlig anhalt i samband med marknadsbesök är den tyska krogen, som ligger på en sidogata ner mot strandpromenaden och där man serverar tysk bratwurst som specialitet. Här lyckades vi hitta ett par sittplatser i solen. Förra måndagen åt vi bratwurst med potatissallad. Idag beställde jag in två små öl och två portioner bratwurst med kålsallad, medan Ingemar gick till tyska bageriet för att köpa nybakat tyskt surdegsbröd med nötter. Kålsalladen var mycket god.

Liten vacker och trygg gäst vid restaurangen

Det var mycket folk i rörelse idag. Antagligen har många även ledigt under mellandagarna. Påtagligt var att man nästan genomgående såg glada ansikten. Serveringarna hade många besökare och människor vandrade hela tiden utmed strandpromenaden. Småbarn provade lyckligt och med stor koncentration sina små färgglada tre- och fyrhjulingar, säkert årets julklappar. De lite äldre barnen sprang skrattande omkring i korta kjolar och shorts.

Vilken härlig dag! Klockan 18.00 var det fortfarande +16,1 grader. Så mycket som idag hade jag inte gått på länge och det kändes befriande att kunna röra sig mer, även om det sker med åtskilliga vilopauser. Tack Ingemar för sin assistans och ditt tålamod!

Nästan + 20 grader varmt – rånförsök – varning för blomsterflickor

Tisdag den 28 december 2010
Även idag var det uppehållsväder och tämligen varmt. Tydligen var det emellertid ganska hög luftfuktighet, för jag tvättade upp en del plagg, som tyvärr inte hann torka under dagen.  Det var bara att plocka ner dem framåt kvällen igen. Säkert blir det bättre uppehållsväder i morgon.

Det blev nog lite för långa och ansträngande promenader för min del igår, för idag gjorde höftlederna ordentligt ont. Ska det vara, så ska det vara! Det blev många vilopauser i ryggläge. Gångstavarna plockades fram och jag tog sakta promenader utefter stranden. Det kändes bra och stavarna visade sig vara bra stöd i nuläget.

En varning bör utfärdas, även om de flesta känner igen, det jag tänker berätta. I samband med marknaden förra måndagen, kom vi sakta gående på strandpromenaden på väg mot husbilen, som stod parkerad utmed gatan vid den stora grusplanen i Torrox Costa.

Utanför den låsta grinden till hotellets trädgård såg jag i ögonvrån, att det stod två kvinnor med nejlikor i händerna. Vi låtsades inte om dem, men de gick rakt emot oss. ”Merry Christmas Senior!”, ”Merry Christmas Senora! A present for you!” Trots våra protester började de plocka på oss nejlikor. Jag lämnade tillbaka blomman och började ilskna till. ”No, I don´t want any flower from you!” Min plånbok kom de inte åt så lätt, men jag höll ögonen på Ingemar. Kvinnan som hade koncentrerat sig på honom, tog nu upp en 5-centare och bad om en slant för blomman, som han inte ville ha, samtidigt som hon försökte sticka en blomma i en av hans fickor. ”Ingemar!” vrålade jag två gånger. ”Se upp, så hon inte tar din plånbok. Hon är i din ficka!” Då reagerade han och lyckades få bort hennes hand. Snopna tog de tillbaka sina blommor och försvann. Den här gången gick det bra.

 Framåt kvällen gick vi till restaurangen för att surfa en stund. Vi kunde i nyhetsflödet konstatera, att vår svenska huvudstad inte har haft en enda plusgrad sedan den 24 november, något som inte har inträffat sedan vintern 1788 – 1789.

Elfenbenskusten verkar vara på väg mot ett inbördeskrig. Skrämmande är att man i Vitryssland har arresterat flera oppositionsledare och många hundra andra, som nu sitter i ett KGB-liknande fängelse, utan möjlighet att få träffa vare sig anhöriga eller advokater. Det var den julfriden

Idag hände det, som bara inte får hända – ett rån

Onsdag den 29 december 2010
Den tidiga morgonen var mulen, men snart klarnade det upp. Jag hängde upp den fortfarande ganska fuktiga tvätten på den hopfällbara tvättställningen, som Ingemar sedan flyttade ut i solen mot stranden, där den inte syntes från vägen.

Bara att stå och hänga upp tvätten gjorde att jag fick ordentlig trötthetsvärk i ryggen. Det var bara att inta horisontalläge en stund igen. Håller nu på att trappa ner den höga dosen med kortisontabletter.

För Ingemars del var det dags för hårklippning och jag behövde få hjälp med fotvård. Vi åkte en bit genom centrum bort mot Farmacian, där vi parkerade. Alldeles intill parkeringsplatsen låg en dam- och herrfrisering, där vi gick in. Ingemar skulle kunna få tid före nyår. ”Pero yo buscar un salong de pedicura”, stapplade jag på turistspanska. Kvinnan log emot mig och sa ”Aqui tambien!” Vi fick båda tid nästa morgon.

 

Nu blommar det i nyklippta häckar - våren nalkas

Vi behövde handla en del på Mercadona och åkte tillbaka mot det stora hotellet för att parkera utefter gatan vid grusplanen. En sakta promenad med stöd av Ingemar gjorde gott. På väg mot Mercadona upptäckte vi att en tysk supermercado med köttdisk låg på väg. Den ville jag absolut titta närmare på. Havregrynen till morgongröten var nästan slut och här kunde vi köpa en ny påse. Även ett par mycket fina wienerkorvar och en liten bit ”Leberkäse” hamnade i vår påse.

Idag tänkte jag laga fisk i ugn. En stor fiskfilé och en ”choco”= bläckfiskkropp, inhandlades vid den lockande och välförsedda fiskdisken i Mercadona. Osten var slut, så ett stycke hårdost, typ ”cabra” = get köptes tillsammans med färsk ”oveja” = fårost.

Del av alla läckerheter i Mercadonas fiskdisk

Krabbor av allehanda slag

Olika sorters bläckfisk - chocon hamnade i ugnen idag

Spädgris - nej tack!

Snart var vi på väg från affären i riktning mot husbilen. För att jag skulle slippa gå långt, stannade jag vid trottoaren utanför hotellet, medan Ingemar gick för att hämta husbilen. Efter en ganska lång stund kom han åkande och berättade, att en ung man hade stoppat honom, när han skulle åka iväg. Den unge mannen hade pekat på ett av däcken och sagt ”No good!” Ingemar gick ut för att se, vad det var. Då hade mannen ifråga börjat sparka och pratat om ”football, Barcelona”. Sedan hade han dessutom tagit Ingemar i hand. ”Jaha,”sa jag, ”och vad tror du han ville?” ”Jäklar! Plånboken” ropade Ingemar. Visst den var borta!

Man lär så länge man lever och även om det här skeendet är legendariskt, så är det lätt att bli ställd, när det händer en själv. Nu var det bara en sak som gällde, nämligen att snabbt spärra kontokortet och därefter kontakta polisen.

När vi kom tillbaka till ”vår plats” vid stranden, gick Ingemar snabbt in till restaurangen, kopplade upp datorn och spärrade kontokortet. ”Polica Lokal” hade stängt nere i Torrox Costa, men restaurangpersonalen förklarade, hur vi skulle komma till en öppen polisstation i Torrox Village, som ligger upp mot bergssidan. Här hittade vi en parkeringsplats på en plan. Ingemar gick till polisstationen för att göra anmälan, medan jag satt kvar och vaktade bilen. Allt förlöpte väl.

Nyårsdagen

Lördag den 1 januari 2011
Idag hade ovädersgubbarna där ovan tagit ledigt. Det var åter uppehållsväder och frampå dagen vågade solen titta fram. Ur vädersynpunkt börjar det nya året med andra ord bra.

Den här dagen fick Ingemar till stor del klara sig utan mig. Jag sov större delen av dagen. Många sprutor, den tuffa medicineringen och alla behandlingar har gjort att kroppen behöver vila. Jag var trött, mycket trött.

Det fick duga med en sallad till lunch. Det fanns både grönsaker, fetaost, oliver och rester av en baguette kvar sedan igår, så det gick snabbt.

Klockan 15.00 hade Birgitta och Enar bjudit in oss andra fyra svenskar på champagne med tillbehör ute på trädäcket bakom husbilarna för att fira det nya året. Solen lyste fortfarande och det blev en stunds trevlig samvaro. Varmt tack för ett mycket trevligt initiativ Birgitta och Enar! Även om jag av vissa skäl ligger lågt för tillfället, hoppas jag ni känner, att ni är uppskattade. Ni är ett par pärlor, som förstår att sätta guldkant på tillvaron.

Vårt trevliga värdpar Birgitta och Enar häller upp champagnen

Goda tillbehör serverades till champagnen

Kan man äta det här, undrar värdinnan

Skål och GOTT NYTT ÅR alla!

Restaurangens svart-vita hund fick syn på mig och viftade glatt på svansen . Han såg ut som ”Idag då tanten, idag kan du väl leka med mig!” Visserligen var jag inte speciellt rörlig än, men han verkade nöjd med min insats. Han låg koncentrerad som en proffsmålvakt med varje muskel på helspänn och blicken fokuserad på vart jag tänkte kasta pinnen, som han hade gett mig. Sanden yrde, full fart och ibland fångade han pinnen i luften. Släng dig i väggen Zlatan! Här har du din överman. Den målvakten kan du inte överlista.

Riktig mat behövdes på kvällen. Köttbullar av den goda spanska blandfärsen fanns redan färdiga. Egenhändigt plockade kantareller från Närke förvandlades till svampsås och färskpotatis kokades. Äppelkaka från gårdagen fanns kvar. Nyårsdagens middag var räddad.

Vi gick en liten stund till restaurangen för att surfa och framför allt kolla posten. Mitt äldsta barnbarn, skickade ett välkommet E-mail, där hon berättade, att hon har fått en egen lägenhet i Sundbyberg. ”Liten blir stor, drömmer och tror…..” Vilken favör det är, att få vara med, när barnbarnen växer upp! Min mamma råkade ut för en mycket tragisk olycka, när min son bara var drygt ett år. Jag sörjer än, att hon inte fick vara med, när hennes barnbarn växte upp. Jag hade verkligen unnat henne det efter ett ganska hårt liv.

Våra trogna vänner i Västerås, Titti och Håkan, tillika min väninna och skolkamrat sedan 12-årsåldern, hade skickat ett välkommet nyårsbrev. Vissa vänner bara finns, oavsett vad som händer i livet. Titti har hand om min Mårbackapelargonia under vår bortovaro. Den var tydligen tvungen att ansas, eftersom den var på var upp genom taket. Tack för att ni finns Titti och Håkan!

I Alentejo har vi sedan mer än ett år tillbaka ett par vänner, Anna och Jan, som vi nästan har daglig kontakt med och som vi sätter stort värde på. Jag hoppas ni förstår, att vänskapsbanden med er är mycket värdefulla och uppskattade! Tack för det personliga E-mailet idag Anna! Ni vet, att vi alltid finns med er i tankarna

Spelemännen anlände

Söndag den 2 januari 2011
Det nya året fortsätter med soliga dagar. Det är bara att ta vara på och njuta. Vilken skillnad mot förra året, när de flesta av oss förde en ständig kamp mot oväder av olika slag. Då var det svåra åskväder, ihållande slagregn och ständiga stormar. Har man en gång hört en tromb, som med ett tilltagande dån kommer farande långt ute på Atlanten, glömmer man det inte så lätt. Vattnet forsade fram överallt. Grönsaksodlingar, apelsinlundar och olivlundar låg vattendränkta. Allt detta är idag bara ett minne. Låt oss alltså njuta av det vackra väder, som vi än så länge bjuds på i år!

Det är ganska bra omsättning på bilar här på stranden. Husbilar kommer och åker hela tiden. T o m en irländsk och ett par italienska bilar har dykt upp. Roligt, att det inte bara är svenskar, engelsmän och tyskar! Vore jag piggare, skulle jag gå ut och prata mer. Det är ett utmärkt tillfälle att träna sina språkkunskaper, när man är söderut under vinterhalvåret.

På eftermiddagen anlände en reducerad skara spelemän. Tydligen är Birgitta och Olle kvar i Sverige. Saknar Birgittas vackra sångröst och Olles framförande av ”Evert på ön”. Snart bjöds vi på sång till dragspel och gitarr. Ingemar passade på att göra en videoinspelning. Tack för en trevlig musikstund alla fyra!

En trevlig musikstund

Leif och Eva tittade förbi en stund

Vi gick till restaurangen en stund för att få uppkoppling till internet. Här träffade vi en trevlig kvinna i vår ålder, som hyr en lägenhet i närheten, men som skulle åka till Sverige ett par veckor. Hon hade dotterns familj på besök just nu. Barnbarnet spelade biljard med sin pappa.

Det nya årets första vardag

Måndag den 3 januari 2011
Nätterna kan vara lite svala. Tidigt på morgonen idag var det bara +11,8 grader inomhus och +11,4 grader utomhus. Även om jag sätter på mig en tjock morgonrock, får Ingemar starta värmen, innan jag börjar göra i ordning frukost. Det blir fort varmt.

Det blev snart varmare även utomhus och många satt ute och solade. En och annan modig individ har badat de senaste dagarna. Vi både drack kaffe och åt ute i solen. Idag blev det en enkel sallad med mozzarella mitt på dagen. Ingemar fortsatte att sitta ute för att sola och lösa en del sudokun. Jag behöver fortfarande sova en hel del.

Ingemar har nyss läst ut ”Vindens skugga” av Carlos Ruiz Zafon, medan jag läste Alex Schulmans bok om sin far, TV-producenten Allan Schulman. Nu har vi bytt böcker och jag ser fram emot många timmar av njutningsfylld litterär underhållning. Zafon läser jag nämligen sakta, mycket sakta. Jag njuter och måste smaka på varje ord, varje sats, varje mening. I mina ögon är han en mästare i att skildra och levandegöra skeenden, så man upplever, som att man befinner sig mitt i händelsernas centrum. Med hans måleriska beskrivningar blir miljöerna så levande, att man lätt uppfattar dem med alla sinnen.

Besök hos sjukgymnasten

Tisdag den 4 januari 2011
Dagen började med sol och redan tidigt på förmiddagen steg temperaturen till + 15,4 grader.

Polisen brukar åka sina turer förbi här emellanåt. Idag kom de inkörande och antecknade alla registreringsnummer. Det är inte förbjudet att stå här, så vi vet inte vad de har för avsikt med detta.

Strax efter kl 12.30 åkte vi in mot centrum. Det var dags för min första behandling hos sjukgymnasten. Hon var mycket duktig och med djupgående massage lyckades hon så småningom lösa upp en hel del knutor och få mina spända småmuskler att slappna av. Det var en välgörande och njutningsfylld stund. Fick med mig ett par övningar, som bör utföras 3 ggr/dag.

Både läkaren och sjukgymnasten undrar vad jag gjort på mina ben och armar. Med så höga kortisondoser, som jag har fått, har huden blivit tunn. Jag har stora blåmärken och röda utgjutningar överallt. Det minsta jag slår emot, får jag stora röda märken. Förhoppningsvis blir det bättre, när kortisonet går ur kroppen. Då hoppas jag även att vikten kommer att gå ner en del. Har nog ökat minst 10 kilo under den senaste månaden med alla kortisonbehandlingar.

Vi passade på att köpa ljus hos kineserna, samt kaffe och gott bröd, ”Baguette Rustica” i Mercadona. Ingemar gick bort till kycklinggrillen och köpte en mycket god nygrillad kyckling. Tillsammans med det nybakade brödet och ett halvt glas rödvin fick det bli dagens goda lunch.

Vi åkte vidare till LIDL för att komplettera en del som saknades. Här märktes det, att det är storhelg i morgon. Man hade tydligen haft många kunder tidigare under dagen, för mycket var utplockat. Köttdiskarna och glassdiskarna var så gott som tomma.

Nu åkte vi tillbaka till stranden, där vi brukar stå. Körde in mellan en av de svenska husbilarna och en engelsk bil, som vi sett tidigare. Vi hade lämnat kvar vår lilla avtorkningsmatta. Till vår häpnad låg den nu utanför engelsmännens dörr. Ingemar hämtade tillbaka den och la den utan vår ingång. Därefter gick vi bort och surfade en stund i restaurangen. Det är svårt att koncentrera sig, eftersom man alltid kör en högljudd musikvideo och det dessutom är mycket pratande. Idag var det dessutom dansmusik i ett närliggande rum. Inte lätt att göra bankärenden. Idag fick Ingemar post till restaurangen. Hans nya bankkort hade anlänt med DHL. Skönt!

Trettondagsafton – Dia de Tres Reyes – min dotters födelsedag

Onsdag den 5 januari 2011
Solen steg upp tidigt över horisonten och beslöt sig för att förgylla den här dagen på bästa sätt. Det blev en varm dag och det var fortfarande +20 grader när klockan var 16.00 på eftermiddagen.

Jag ringde och gratulerade min dotter, som fyllde år idag. Tänk om jag hade kunnat skicka en del av värmen som present! Hoppas att du Pia får en trevlig kväll tillsammans med dina vänner!

Idag är det en stor dag i Spanien, då man firar De Tre Heliga Konungarnas Dag. Här delar man inte ut julklappar på julafton, utan det är den här helgen barnen får sina gåvor. Det är fest överallt. När det mörknar framåt kvällen, har man stora parader på de flesta orter. Då marscherar musikkårer och i vackert dekorerade vagnar åker de tre konungarna, som frikostigt kastar ut mängder av godis till alla barn. Vi har sett dessa festtåg några gånger och beslöt oss för att hoppa över det i år.

Döm vår förvåning, när vi tittade ut på morgonen och såg att vår lilla gummimatta var borta. Ingen tvekan om, vem som hade tagit den. Jag har en bra intuition. Det har även våra svenska grannar. Engelsmannen, som är i den yngre medelåldern, och som tidigare hade lagt beslag på vår matta, gick förbi och vinkade glatt. Av förståeliga skäl vinkade jag inte tillbaka. Han åker tillsammans med en betydligt yngre kvinna. Dotter, älskarinna, eller vad?

Vädret var gynnsamt för en utflykt idag och vi beslöt oss för att leta reda på en ställplats nere vid stranden i Nerja, som vi hade fått tips om. Vägen, som slingrade sig ner genom bebyggelsen, var kantad av en överväldigande vildväxande tropisk grönska. Vi kom ner till stranden och den tilltänkta ställplatsen, men den föll oss inte riktigt i smaken.

Vi följde väg N340, som går efter kusten och är mycket vacker. Efter La Herradura ringlade sig en smal väg mot Playa de la Este. Där skulle det, enligt vad vi hört, vara en vacker plats att stå på nere i hamnen. Nu har vi åkt en del smala och ringlande vägar genom åren och med det i åtanke, beslöt vi oss för att vända och inte åka den här vägen. Vi kom tillbaka till La Herradura, där vi lyckades snurra runt ett par gånger, innan vi hittade rätt. Det är lätt att missa en skylt.

Vy på väg

Höga berg och djupa dalar

Önskar att jag hade de här växterna hemma!

Det blommar även på vintern

Efter en mat- och sovpaus på väg, stannade vi en kort stund vid LIDL, innan vi for tillbaka hem.

Jag genomförde mina övningar från sjukgymnasten 2 ggr idag, men på kvällen härjade fibromyalgin i hela kroppen, så då fick det bli en paus. Man kan inte alltid lyckas. *L**

Trettondagen

Torsdag den 6 januari 2011
Det var uppehåll hela dagen och solen lyste, även om den skuggades av lite dis emellanåt. Vi sov länge idag. Jag gick upp och lagade frukost. Vi åt och jag lade mig att sova igen. Ingemar låg och läste. Jag är fortfarande trött, mycket trött.

Vid lunchtid gick vi till restaurangen för att äta ”fish and chips”. Solen var ganska varm, så det gick bra att sitta ute i den grönskande trädgården. Vi hade tagit med våra datorer, så vi gick in i restaurangen för att koppla upp oss mot internet ett tag.

Soldyrkare

Visst är vårens blommor vackra

En ny lag i Spanien, som gäller rökning, trädde i kraft 1 januari 2011. Det råder totalt rökförbud i offentliga lokaler och även på offentliga platser. Inte lätt i den här restaurangen, där man har rökt friskt. För att rökarna inte ska frysa, har man tydligen löst problemet på ett speciellt sätt. Man sätter upp korsdrag. Rökarna står i dörröppningarna och röker. Vi som sitter inomhus fryser. Brr!!! Nåja, det är kanske övergående problem.

Vår trogna vän Emma och min kusin Monica talar båda om snö och åter snö i Örebro. Vi är lyckliga över att ha bra väder. Jag kollade fjolårets väder i Spanien och den här tiden var det riktigt oväder på många håll. Våra husbilsvänner Siw och Leif skulle ha påbörjat sin resa söderut idag, men hade fått 3 dm nysnö, så resan blev uppskjuten. De hoppas dock på att komma iväg under morgondagen.

Ingemar ringde på Skype och pratade med våra grannar hemma. Allt verkar vara i sin ordning. Hörde att vår granne Kerstin har skrivit ut vår julhälsning och satt upp den utanför samlingslokalen. Jag har sagt det tidigare, men det måste upprepas. Du är en pärla, Kerstin! Varmt tack för din omtanke!