Spanienresan 20101016 - 20110414

Del 4 Sagres-Askersund

Från Inger's Blogg

Cabo de São Vicente – Barragem de Santa Clara

Söndag den 6 mars 2011
Det blev ännu en ovädersnatt med regn, åska och hagel.

Utsikt från ställplatsen i Sagres

Vi åkte ut till närliggande Cabo de São Vicente, som är Europas sydvästligaste udde och där det finns en unik växtrikedom. Vi har aldrig tidigare lyckats komma hit, när det blommar. Nu hade blomningen börjat komma igång. Bl.a. var cictrosornas buskar fyllda av knoppar. Det vore intressant att vara här en månad senare, men då är vi på väg mot Sverige.

Utsikt från Cabo de São Vicente mot Sagres

Här följer ett axplock från den blommande faunan vid Cabo de So Vicente

Fyren vid Cabo de São Vicente

Dagens mål var Barragem de Santa Clara, så vi åkte upp till Vila do Bispo, där vi fortsatte den vackra vägen N 268, som går närmast kusten. I gröngräset betade svarta grisar, som lyckligtvis inte vet något om sitt framtida öde. Man får se upp, för emellanåt möter man både får- och getflockar, vaktade hundar, fåraherdar och t.o.m. fåraherdinnor. På ett ställe stod en man utefter vägkanten, där han lät sin mulåsna beta. Vägen är vacker och kantas av pinjetallar, mimosaträd, eukalyptusbuskar m.m. Vita iris, oragefärgade liljor, vita kallor och gula lupiner växer i grönområdena.

Vid Aljezur skulle vi ha kunnat åka in mot höger på väg N 267, men jag protesterade mot alltför kurviga bergsvägar, så vi fortsatte mot Odeceixe, där vi övernattade på en klipphylla ovanför Atlanten för några år sedan. Här kom vi nu in i Alentejo. I byarna vi åker igenom antingen promenerar eller sitter många äldre på stolar utanför sina hus. Det är rofyllt, avstressat. Vägen är kantad av korkekar. Ärtväxterna blommar, t.o.m. luktärtorna. Den s.k. spanska ginsten, som nästan är smutsgul, har blommat länge, men nu börjar den vanliga gula ginsten slå ut.

Nära Odemira svängde vi in på N 123, en kurvig, men tämligen bred väg, som för fram till den stora dammen Barragem de Santa Clara. Här var det en annorlunda växtlighet. Jag fick en känsla av att vara ”Alice i underlandet”. Hemma känner vi till den vanliga ljungen, men här växer vit och rosafärgad ljung som höga buskar/träd utefter vägen. Jag gjorde mitt bästa att föreviga de pampiga växterna under färden med Ingemars kamera, men tyvärr var kameran omställd utan att jag hade märkt det, så resultatet blev urdåligt.

Den lite misslyckade bilden förställer den högväxta ljungen

Vid en paus uppe bland bergen, sökte den här herrelösa hunden kontakt

Infarten till Barragem de Santa Clara

Vi kom fram till orten Santa Clara och åkte ännu några hundra meter fram till den stora dammen. Här stod redan ett tiotal husbilar, ett par norska bilar, men de flesta var tyska och engelska.

Sagres - Santa Clara

Finns det änglavakt? JA!

Vi beslöt oss för att ta det lugnt idag och stanna kvar här intill dammen. Norrmännen åkte sin väg, så nu var vi de enda nordborna, som var kvar. Vi promenerade runt för att bekanta oss med omgivningen. Man saknar uppgifter om dammen. Man åker hit på själva fördämningsvallen. På ena sidan finns bara vatten och den andra sidan är en stensatt tvär brant, som slutar nere i dalen. Det finns inga skyddsräcken.

Barragem de Santa Clara

En personbil kom åkande, vände och körde tillbaka. Plötsligt hördes ett högt ljud. Allt husbilsfolk halvsprang fram mot fördämningsvallen. Tydliga bromsspår förde fram rakt över kurvan mot branten. Tala om änglavakt! Vad som riktigt hade hänt, vet ingen, men ut över stupet halvhängde personbilen. Ut kravlade en mamma och hennes tre barn. Mamman kunde ingen engelska, men hade lyckligtvis mobilen med sig. Gråtande satte hon och barnen sig på en stenbänk, där hon ringde. Snart kom några, som förmodligen var far- och morföräldrar, samt ännu några personer.

Det såg ännu mer skrämmande ut i verkligheten

Vad som egentligen hade hänt kunde vi alla bara spekulera i. Kvinnan hade ingen hög fart, när hon körde förbi. Kanske hade något av barnen kommit åt hennes ben, så att gaspedalen hade tryckts ner ytterligare, men det är som sagt bara spekulationer. I varje fall var det tydliga bromsspår framtill branten, där hon tydligen i sista sekunden hade lyckats vrida ratten åt vänster. Det högra hjulparet hade fortsatt på de allra yttersta stenarna mot branten, innan en fastsatt stenbumling tog i under bilen och krossade bensintanken, varvid bilen blev stående med det högra hjulet ut över branten. Ner till djupet var det ca 100 meter. Nog finns det änglar, som vaktar över oss människor!

Mot Monchique och Alvor

 Tisdag den 8 mars 2011
Det regnade åter hela natten, men det var ett stilla vårregn. Är man inne i ett hus, lägger man knappast märke till ett sådant regn, men befinner man sig i en husbil, smattrar varenda droppe ganska högljutt mot taket. Det rådde ett fridfullt lugn häruppe vid den stora dammanläggningen, när vi vaknade på morgonen.

 

Efter frukost startade vi för att åka mot dagens första mål, Monchique, som ligger högt uppe bland bergen. En mindre flock blåskator korsade vägen. Några Johannesbrödsträd bar fortfarande sina frukter. Vägen kantades av doftande eukalyptusträd, som tydligen håller på att skaffa sig nya vårkläder. De gamla ”trasorna” skakas av och ligger i drivor under träden.

Vägen var asfalterad och tämligen bred, där den klättrade uppför berget. Så småningom blev den mycket kurvig, enligt min uppfattning alltför kurvig. Ingemar kör, medan jag väser: ”Titta på vägen!” Han svarar: ” Har du sett vilken utsikt!” Vilken utsikt? Jag har fullt upp med att titta på vägen och berget, som släpper ner stenar hela tiden. Jag väser ännu högre: ” Titta på vägen! Det kommer en ny kurva!” Kurvor kommer det hela tiden. Med allt hesare stämma, medan jag sjunker allt djupare ner i stolen, viskar jag tyst: ” Kör saktare! Vi kan möta någon.” Ingemar svarar lugnt: ” Vi ser ju! Titta på den fina utsikten i stället!” Ser! Jo, jag tackar jag! De flesta kurvorna är helt skymda. Jag kastar en förskrämd blick ner i bråddjupet bredvid oss. Ja, visst är det vackert, men det är svårt att njuta av utsikten, när jag hela tiden måste hålla koll på alla kurvor. Händerna knyter sig krampaktigt om den inbillade ratten, munnen knips ihop allt hårdare, axlarna blir allt styvare och fötterna har fullt upp med pedalarbetet. Ingemar, som har åkt rallybilar, älskar dessa kurviga vägar. Jag drog en suck av lättnad, när vi kom fram till Monchique, där vi drack en välförtjänt kopp kaffe..

Vi fortsatte söderut och den fortsatta väg N 266, som för ner till Portimão, var rena autostradan. Det regnade nu rejält. I öster tornade flera lager mörka gråa moln upp sig. Vi fortsatte ner till en för oss älskad plats, Alvor. Många husbilar parkerar på torget vid hamnen inne i staden, men vi föredrar att ställa oss på palm- och neriumomgivna parkeringsplatserna nere vid havet. På åtskilliga ställen var det rejäla vattensamlingar efter dagens regnande. Här lyste nu solen och vi satte oss under ett par palmer för att äta lunch. Allehanda småfåglar underhöll oss med vacker sång, solen värmde och de svajande palmbladen svalkade oss. Här är gudagott att vara!

Läraren och hans elever - gruppstaty i Monchique

 

Santa Clara - Alvor

Åter till Alagoa

Onsdag den 9 mars 2011
På morgonen var det blåsigt, men vindarna var angenämt varma. Framåt middagen visade termometern på + 20 grader.

Vår ställplats i Alvor

Vart tog surfaren vägen?

Vi gick en promenad ner till närliggande stranden, där några unga, oförskräckta män, utan minsta tillstymmelse till rädsla, kastade sig ut i vågorna på sina surfbrädor. De tränade kitesurfing, som är en populär sport i både Portugal och Spanien. Vågorna gick höga och seglen spändes i den kraftiga blåsten. Vi stod länge och följde den fascinerande vattensporten, innan vi gick tillbaka till husbilen för att avnjuta en kopp kaffe under palmerna. De små sångfåglarna, som av allt att döma har sina bon i palmerna, underhöll oss på det mest underbara sätt. Palmerna är värdträd för både djur och växter. Förra året följde vi en fransman, som gick och plockade något i palmernas bladveck. Till slut kunde jag inte motstå frestelsen, utan gick fram och frågade, vad han plockade. Det var stora sniglar! På palmstammarna växer både mossa och ogräs. Allt detta är förstås bara en bråkdel av vad som gömmer sig i och på dessa stora träd.

Dadlarna får nog växa till sig

Förra året höll man på att bygga om flera vägar i Alvor och det var ganska lätt att förirra sig. I år var allt färdigt och det var betydligt lättare att hitta både in- och utfart. Idag behövde vi handla lite och beslöt att åka motorvägen mot Loulé för att handla på LIDL. Under den fortsatta dagen var det växlande molnighet och det mulnade på alltmer under eftermiddagen.

Vi hade tänkt oss att åka N 270 från Loulé till Tavira, men navigatorn hade lite bekymmer med att hitta vägen inne i Loule. Utanför Loule kom vi ändå till slut in på den tänkte vägen, som vi åkte fram till Sao Bras, där vi fortsatte på N 2 ner till Tavira. Några kilometer från Tavira, visade en skylt ner mot Cabanas. Här hade vi lämnat vår tvätt för några dagar sedan. Igår var tvättinrättningen stängd p. g. a. karneval, men idag kunde vi hämta vår tvätt, manglad och struken och inlagd i plast. Här har vi lämnat tvätt tidigare och vi har alltid varit nöjda.

Vi fortsatte ner till camping Rio Formosa, där vi gick in på restaurangen, för att surfa och äta deras goda kyckling. Vi passade på att växla ett par ord med den svenske mannen, som bor här året runt, innan vi satte oss för att koppla upp oss mot Internet.

Det var länge sedan vi hade haft Internetuppkoppling, så dels väntade några nya mail och dessutom hade jag en del bloggavsnitt, som skulle läggas in. Våra vänner Vivianne och Håkan hade skrivit ett långt och trevligt mail. Min son berättade om sina besök i Askersund, där han hade åkt långfärdsskridskor på Vättern och lovordade den fina isen. Ingemars kusin Lasse och hans fru, Britt-Marie följer min blogg. De kommer snart att åka ner till Spanien och var lite oroliga över det ostadiga vädret. Tack för alla trevliga mail och tack för bilderna Peter! Säkert kommer vädret snart att ändras till det bättre!

Det hann bli mörkt, innan vi åkte vidare den korta sträckan till Alagoa, där vi parkerade på den stora planen mitt i staden inför natten.

Alvor - Alagoa

Hu, vad det regnar!

Torsdag den 10 mars 2011
Vem har lust att gå upp, när det bara regnar? Inte vi! Regnet stod som spön i backen och åskan knallade runt hela förmiddagen. Visst gick vi upp och åt frukost, men sedan? Vi låg och läste i väntan på solen. För min del sov jag flera omgångar. Ingemar ägnar sig åt en tjock spionroman på engelska, medan jag läser min tredje bok, som handlar om Afganistan.

På kvällen blev det en trevlig spontanträff inne hos Anita och Jyrki. Tack för en givande pratstund!

Och regnet det bara öser ner……….

Fredag den 11 mars 2011
Idag fick vi ännu ett bevis för hur små vi är som människor. I samtliga nyhetsmedia berättades det om den fruktansvärda jordbävningen med åtföljande tsunami, som drabbat Japan. Jordbävningen är den 7;de kraftigaste i historien och styrkan mättes på Richterskalan till 8,9. Kylningssystemet till de två kärnkraftsanläggningarna hade slutat fungera. Minst 10.000 befaras döda. Många varma och deltagande tankar går till Japan och dess befolkning.

Samtidigt som regnet fullkomligt öste ner här i Alagoa, upptäckte vi att vi behövde fylla på vatten. Det blev en sedvanlig tur in till ställplatsen i Castro Marin för att både fylla och tömma. Skönt nog tog regnet en liten paus. Vi fortsatte till Inter marché för att köpa lite middagsmat och deras goda kalkonpålägg.

Regntunga skyar vid övernattningsplatsen

Förutom en kvällspromenad ägnade vi dagen åt att surfa och läsa. Fick ett mail med mycket fint innehåll från min dotter. Tack Pia! Du är underbar!

Träffpunkt Marknad

Lördagen den 12 mars 2011
Att gå på marknad är ett populärt nöje både i Portugal och i Spanien. Nu kan det vara olika meningar om detta. Det är det åtminstone hos oss och säkert hos många andra också. Jag har lärt mig, att jag måste börja i tid, om vi ska komma iväg till en viss marknad.

I Loulé är det en stor marknad varje lördag och jag har länge uttryckt önskemål om att vi ska åka dit. Det fanns ett legitimt skäl för att vi inte åkte förra lördagen. Då var det nämligen karneval och karnevalen i Loulé är Portugals största. Alltså började jag redan tidigt påminna Ingemar om, att vi kanske skulle kunna åka till marknaden i Loulé den här lördagen. Han studerade vädersajterna flitigt och talade om för mig, att det skulle regna under lördagen. Det skulle regna mycket. Tro det, den som vill! Jag stod på mig och påminde honom varje dag om att det snart var lördag. Igår när han studerade de olika väderutsikterna, upptäckte han, att det kanske skulle vara uppehållsväder på förmiddagen. Jippi!

När vi vaknade på morgonen, var himlen vackert blå. Frukosten stod snart på bordet och kl 08.30 åkte vi i riktning mot Loulé. Ute var det +12,8 grader. Ingemar gillar ju att köra, så han var nog nöjd trots allt. Jag var på ett strålande humör och satt under större delen av färden och underhöll honom med min ljuva sång. Vad jag sjöng? ”Tre små gummor skulle gå en gång, på marknaden uti Nora!

Det var skönt att komma fram i tid, innan alltför många busslaster med människor anlände. Vi gick ett par varv och konstaterade att försäljarna i år inte alls var så högljudda som förra året. Skönt! Jag hittade ganska snart, det jag letade efter. Solen lyste fortfarande, när vi slog oss ner för att dricka en kopp kaffe. De nykokta munkarna i ett stånd bakom kaffeförsäljningen kunde vi inte motstå. De är ljuvligt goda. Hemma köper vi aldrig munkar. Vi hade inte haft någon brådska på marknaden och satt ett bra tag i solen. Det är bra att starta tidigt. Vi var hemma redan vid middagstid.

På eftermiddagen började det åter regna och vattnet flöt i strida strömmar nerför fönstren precis som förr i slakterierna. Åskguden förgyllde det hela med blixt och dunder.

Nedan några bilder från marknaden.

I´m singing in the rain

Söndagen den 13 mars 2011
Tja, det är nog lite av en överdrift. Regnsångerna börjar ta slut. Forna tiders indianer var, enligt vad som sägs, bra på att reglera väder, men regndans behövs inte just nu, snarare en soldans. Skulle tyvärr tro, att den unga generationen indianer inte har bevarat sina förfäders kunskap, annars finns det gott om indianer härnere.

Vatten finns det för tillfället tillräckligt av ute, brunt och smutsigt. Det är små pölar, stora pölar, ja hela nytillkomna vattenlandskap. Det finns många områden, där man kan leka ”Icke stöta marken”. Enligt trovärda uppgifter lär dessa grå moln rymma flera ton vatten. Tur att inte allt trillar ner samtidigt!

Det har regnat hela den här dagen. Nu ser vi fram emot kommande onsdag. Då har meteorologerna lovat sol, om man nu får tro det. Hoppas kan man alltid.

Idag har vi helhjärtat ägnat oss åt läsning. Ingemar håller fortfarande på med sin tjocka spionroman på engelska. Jag har läst ut Staffan Heimerssons skildring om Afganistan och har påbörjat Sölve Rydells bok ” De tama längtar, de vilda flyger”. Jag har nog alltid tillhört ”de vilda”, så det passar säkert bra.

Vi är tre svenska husbilar, som står bredvid varandra. Framåt kvällen blev det lite uppehåll. Som på given signal samlades samtliga boende, såväl människor som hundar, utanför bilarna för en liten pratstund. Mycket trevligt med spontanträffar! De två mysiga hundarna, Freddy och Alex verkade helt oberörda av dagens regnande.

Tankarna går till Japan

Måndagen den 14 mars 2011
Det är oundvikligt att tankarna löpande berör Japan, den fruktansvärda jordbävningen och tsunamin. I dess spår följde kärnkraftsolyckan, vars omfattning och konsekvenser vi ännu inte anar. Vi människor är små, så otroligt små och det är så lite vi rår på.

Här i södra Portugal fortsatte regnandet under hela natten, morgonen och förmiddagen. Gråsvarta tunga regnmoln gled löpande fram över skyn. Framåt middagstid lättade det något av och till. Gasolen hade tagit slut i den ena flaskan och vi åkte in till Vila Real för att fylla den vid GPL-stationen. Passade även på att göra ett par mindre inköp.

Utanför Intermarché fanns två herrelösa hundar. När vi senare skulle åka, höll de på att bege sig därifrån. Den stora svarta hunden var skadad och linkade fram på tre ben. Det sved inom mig. Det är svårt, mycket svårt att se djur lida.

Intill parkeringen vid Intermarché har romer sedan länge haft ett läger. När vi för några dagar sedan åkte förbi, höll man på att göra upp en lägereld. Ett par små barn vinkade. Idag var det tomt. Marken såg ut som en mindre sjö. Förmodligen hade de flyttat längre bort mellan järnvägen och bortre delen av Intermarché, där det är ett större läger med provisoriska hus. Vi har det bra, mycket bra.

På väg tillbaka till Alagoa syntes många av parhästarna kor/kohägrar ute på ängarna. Det ser ganska lustigt ut, när de mysiga små vita fåglarna trippar hack i häl på de stora korna för att hålla rent deras klövar.

Solen lyser!

Tisdagen den 15 mars 2011
Palmernas plymer vajade i blåsten, men solen lyste! Både människor och fåglar lät mycket gladare. Undra på det efter allt gråväder och regnande! Underbart! Vi gick träbroarna ner till stranden, där vi strosade ett bra tag. Min rygg protesterade visserligen, men tur nog fanns det ett par stolar vid en stängd bar, som vi kunde låna en stund på hemvägen.

Blomsterfloran blir allt rikligare och vi kunde konstatera, att även de vilda, ganska oansenliga pelargoniorna har slagit ut.

Matförrådet

Idag behövdes det avfrostning och rengöring av kyl/sval. Det var även nödvändigt att omvandla en del matvaror till färdiga rätter. Bra att ha på väg!

Tiden när det är dags att börja bege sig hemåt, börjar sakta närma sig. Ingemar har suttit med planeringsarbete. Kartor, navigator och anteckningsböcker har täckt bordet. På kvällen hade vi gemensam genomgång av alternativen.

En ny typ av vattenhämtning! Fransmän!

Onsdagen den 16 mars 2011
Det kom ordentliga regnskurar under natten, men när det blev morgon tittade solen fram igen och det blev varmt under dagen. Vi har tagit det lugnt och legat stilla ett bra tag. Det finns fortfarande en del svenskar kvar bland det 70-tal husbilar, som har samlats i orten. Antalet husbilar ökar löpande, de flesta är tyskar, holländare och fransmän. Det verkar som om åtskilliga fransmän har återvänt från Afrika.

VI var tvungna att ta en tur in till vårdcentralen i Vila Real idag. Jag har haft lite otur med min hälsa den här övervintringen, men det kunde ha varit mycket värre. Sedan en längre tid har jag nu haft ett svårläkt sår på ena benet, som började bli ordentligt infekterat. Bäst att låta en läkare titta på det.

Vi hade aldrig besökt vårdcentralen i Vila Real, men visste var den låg, så det var inga problem med att hitta dit. Vi valde en av ingångarna, men det visade sig vara fel. Det fanns kölappar på inte mindre än fyra ställen och det satt många människor och väntade. Här hade man av allt att döma provtagningar och vaccinationer. Den vänlige mannen i receptionen följde oss ut och visade vägen till nästa port.

Här satt en leende kvinna i receptionen, eller rättare sagt kassan, för här betalade man, sedan man väl hade framfört sitt ärende och hon hade gjort sina noteringar. För ett läkarbesök betalade jag ca 40:-! Snart ropades mitt namn upp i en högtalare och vi slussades in till en ung man, som satt bakom ett skrivbord. Läkarstuderande/sekreterare? Åter förklarade jag mitt ärende. Även han samlade in en del uppgifter, innan vi fick sitta en stund i väntrummet igen. Snart ropades mitt namn åter upp samt numret på läkarens rum. Här var det ordning och reda.

Den portugisiske läkaren var mycket vänlig och tillmötesgående. Även den unge mannen – läkarstuderande/sekreterare – kom in ett par gånger för att titta och hjälpa till med smärre språkförbistringar. Det var ingen tvekan. Jag behövde antibiotika. Ajajaj! Nu blir det inget rödvin till maten på åtta dagar! J ( Det står jag nog ut med! )

Nästa besök blev ett apotek för att hämta ut medicin m.m. Nära apoteket finns en uteservering. Solen lyste. Det var varmt, även om det hade börjat blåsa lite. Portugiser i alla åldrar satt och drack kaffe och njöt av det vackra vädret. Även vi blev sittande länge, mycket länge med varsin cappucino, som var mycket god. Härliga människor och vackert väder! Vad kan man önska mer?

Vi stod fortfarande kvar mitt i samhället. Nära vår bil stod en fransman med sin husbil och en liten jeep. När vi tittade ut, hade fransmannen öppnat låset till vattenpåfyllningen. Mannens förmodade hustru började langa ut vanliga vattenflaskor, som rymmer 5 respektive 1½ liter. Mannen fyllde vartefter på vattnet i bilens vattentank. De tomma flaskorna placerades i en låda på jeepen. Kvinnan langade nästa flaska, mannen fyllde. Jag räknade på att de hade haft närmare tjugo fulla vattenflaskor i bilen. Inte nog med detta. När alla flaskorna var tomma, satte de sig i jeepen och åkte ner till stranden. Där finns en dricksvattenfontän, där många kopplar en slang för att fylla sina flaskor. Tydligen gjorde även fransmannen på samma sätt, för efter ett tag kom de tillbaka med tjugo fyllda vattenflaskor och proceduren börjades om. Det är inte många kilometer till Castro Marim härifrån. Där finns en ställplats, där man kan fylla på vatten direkt i tanken. Sätten är många!

Sista dagen i Alagoa för den här gången

Torsdagen den 17 mars 2011
Nu verkade vädret ha stabiliserat sig till det bättre för en tid framöver. Vi hade avvaktat en bättre väderperiod för att kunna fortsätta vår resa norrut i Portugal. Det är ju inte speciellt roligt att resa, när det spöregnar. Enligt planerna kommer vi att åka en av våra favoritvägar, den som löper längs floden Guadiana och förflyttar oss då från Algarve till Alentejo.

Våra vänner Ingemar och Eila ringde för att kolla, hur långt vi hade kommit i Portugal. Vi ska försöka sammanstråla i Peniscola i Spanien så småningom. Vi kommer! Lita på det!

Vi fick ett välkommet mail med en länk till ca 1000 bilder, som vänner har tagit under sin resa i Sydamerika. Den har vi lagt lättåtkomligt, för att kunna titta mer på senare. Varmt tack för en intressant länk! En del hann vi se på idag.

Eftersom det kommer att dröja, innan vi har internetuppkoppling igen, var det en hel del att göra vid datorn idag. Vi satt båda och följde nyheterna under dagen. Framför allt var det rubriker som berörde det hårt drabbade Japan med en omfattande jordbävning, tsumani och en katastrofal kärnkraftsolycka, som berörde oss, men även det alltmer oroande läget i Libyen. Jag skrev en del i bloggen, läste även andras bloggar, samt skickade några mail.

En del mat behövde förberedas inför avresan. Jag marinerade några kycklingfiléer, samt gjorde en köttgryta, innan vi tog en kvällspromenad utefter stranden.

En färd utmed Guadiana

Fredag den 18 mars 2011
Vi lämnade Alagoa ganska tidigt idag och den första anhalten var Castro Marim för diverse service, innan vi åkte N 122 för att senare ta in på IC27 i riktning mot Alcotim. Det var rena sommarvädret idag. Klockan 10.00 var det redan 21,4 grader.

Vi hade åkt den här vägen flera gånger tidigare, men tycker alltid, att den är lika vacker. Nu hade många av knopparna i cistrosornas buskar slagit ut och på avstånd såg naturen ut som vitsippsbackar i Sverige.

Solvarma strålar belyste nejden, och ängarna frossade i gula och vita blomstermattor. De lurviga korna såg ut att må mycket bra i värmen, där de antingen gick framåtböjda och tuggade eller låg och dåsade lojt i solen. Lite påminner deras beteende om husbilsfolk. *L*

Vi åkte inte in till den lilla trevliga orten Azinhal idag. Det får bli ett återbesök en annan gång. I det lilla konditoriet har man en specialitet, ett bakverk, som är mycket gott, men inte alls bra för figuren. Vi svängde i stället in mot Foz de Odeleite för att åka den vackra vägen längs Guadiana, som är gränsflod mellan Portugal och Spanien.

Den mörkt blålila fjärilslavendeln blommade nu rikligt överallt, såväl på berggrund, som utefter vägkanter och ute på ängar

.

Vi stannade till för att dricka kaffe och njuta av solen en stund. På den portugisiska sidan om floden råmade kor. På den spanska sidan bräkte får. Småfåglar kvittrade och flög i glada krumbukter mellan buskarna. I skyn bredde ett par storkar ut sina vingar och flöt fram som ett par segelflygplan. Ljusa fjärilar fladdrade förbi. Mängder av små insekter, som har högsäsong, sökte nektar i den överflödande blomsterprakten.

Ett flertal fritidsbåtar strävade uppåt floden, medan andra låg och väntade på att få tas i bruk.

Vi kunde konstatera, att de arkeologiska utgrävningarna mot flodsidan fortskrider. Vid en utsiktsplats stannade vi till en stund för att fotografera. Citrusträden var fyllda av små vita, doftande blommor.

En av de många blommande rosmarinbuskarna

Temperaturen steg under dagen. Klockan 12.00 var det +23,3 grader och klockan 14.00 +26 grader.

Floden och vägen slingrar sig tätt intill varandra ända fram till Alcotim. Vi stannade inte här idag, utan fortsatte på till IC27 och vidare in på den vackra N122 mot Mertola, som vi också endast åkte igenom idag.

En välkänd profil - infarten till Mertola

Ängar med blommande, gula lupiner

Vi svängde i stället in på N265 för att komma fram till Mina de São Domingos. Här brukar det alltid finnas plats och ofta träffar vi på svenskar här. Vi blev lite besvikna. Idag var det helt fullbelagt vid den lilla sjön. Vi var både hungriga och trötta. Uppe vid ortens damm parkerade vi ett tag för att såväl äta som sova en liten stund. När vi vaknade vid 16.00-tiden var det 39,8 grader inne i husbilen! Ändå hade takluckorna varit öppna.

Klockan var inte mycket. Vi beslöt oss snabbt för att åka vidare förbi Serpa och Moura för att fortsätta upp till den lilla staden Luz, som har anordnat en bra ställplats för husbilar intill tjurfäktningsarenan.

Genomfartsgata i Pòvoa

Samling vid pumpen!

"Ljugarbänken"

Jag har i tidigare reseberättelser beskrivit Luz, som flyttades i samband med byggandet av den stora dammen Alqueva.

Vi närmar oss Luz

Vacker solnedgång över sjön vid Luz

Storkarna har stormöte

Vem ska vi välja till ordförande?

Här brukar det bara vara några få husbilar. Idag var det ett tiotal, som parkerat här för övernattning. Efter lite kvällsmat tog vi en promenad genom stadens tysta gator och tittade även in på den lilla puben en stund. I Portugal går bara män på puben, men det kan man väl ändra på! Lite förvånat tittade de på mig, där jag satt med min coca-colaburk, men vad gjorde det!

Idag tog jag emot fyra underbara sms från mina två yngsta barnbarn, som tydligen börjar längta ordentligt efter mormor. Tack för hälsningarna! Ni är jättegulliga! Jag längtar också efter er alla både i Stockholm och i Örebro, men vi träffas nog snart. Stor kram!

Alagoa - Luz

Högsommar – en vilodag

Lördag den 19 mars 2011
Nu är det en riktig varm period här nere i Portugal, rena högsommarvärmen. Klockan 19.30 var det fortfarande +20 grader ute och +32 grader i sovrummet. Nattetid faller temperaturen avsevärt både ute och inne. Vi stannade kvar hela dagen i Luz och tog det lugnt. Ingemar tvättade av bilen och tog ut mattorna, medan jag lagade mat, som vi ska ha med till vänner i morgon.

Alla husbilar från igår kväll stod kvar under dagen. Synd att vi inte kan bättre franska! Fransmännen som samlades utanför bilarna, låter som sjungande glada sommarfåglar. Här är det fridfullt. Bredvid oss står ett portugisiskt par från vallfartsorten Fatima, där vi var för ett par år sedan.

Här i Luz behöver man ingen klocka. Det är bara att lyssna på kyrkklockorna. Man har en vacker melodi, som spelas varje kvart, men tro inte att man spelar hela melodin varje gång. Kvart över spelas en fjärdedel av melodin. Vid halva klockslag spelas halva melodin, kvart i spelar man tre fjärdedelar och vid hela klockslag spelas hela trudelutten samt slår en klocka antal timmar.

Till vännerna Anna och Jan i Eguas

Söndag den 20 mars 2011
På morgonen åkte vi in till den lilla orten Pòvoa, där Jan kom och mötte oss med Selma. Selma är Anna och Jans bil, som glatt skuttar fram som det värsta terränggående fordon. Det skulle behövas en fyrhjulsdriven bil för att ta sig fram på den ca 5 km långa vägen till Anna och Jans hus. Men Selma hon kan hon! Med Jan vid ratten skyr Selma ingenting. Hon vaggar långsamt och lite ryckigt fram på den mycket knaggliga vägen och simmar genom de största vattenhål. Idag beklagade sig faktiskt Selma allt emellanåt. Hon knorrade över, att ett av hennes tillbehör, ljuddämparen, hade lossnat och skramlade. Hon fick ont i öronen, sa hon. Jan lovade dyrt och heligt att ge henne första – hjälpen, när de kom hem. Selma blev nöjd. Allt klarar inte Selma med tung last. Hon vill inte åka genom ”stora lerhålet” med Ingemar och jag. Vi klev ur och gick genom olivlunden. Selma blev nöjd

Selma i stora lerhålet

När vi kom fram välkomnade en leende Anna oss. Roligt att ses igen! Selma fick ta igen sig en stund, medan vi slog oss ner inne i det av myndigheterna numera godkända huset. Även vi godkände resultatet! *L* Vi var ju med, när väggfärgen valdes. Den blev jättefin! Med sin ojämna struktur blev Sonja, den vitmålade rörspisen, en pärla, som väl prydde sin plats i rummet.

En liten pratstund

Vi satt en bra stund och småpratade, innan Jan drog på sig arbetskläderna för att reparera Selma.

Nu blir Selma omplåstrad

Utsikt från huset

Anna värmde maten, jag hade lagat dagen innan. Av allt att döma blev fisksoppan klart godkänd och alla blev mätta. De båda männen gick ut för att inspektera ägorna, medan Anna och jag fortsatte vår pratstund.

Jag passade på att sitta i solen några minuter

Män kan! Jan och Ingemar kom tillbaka med lavendelplantor. Tack snälla ni! Jag ska försöka vårda dem, så att de överlever sommaren hemma.

Visst borde de vara på omslaget till en turistbroschyr!

Herrarna fotograferade huset och sina kvinnor på behörigt avstånd. Tydligen tyckte de, att vi gjorde oss bäst så! *L*

Efter några trevliga timmar körde Jan tillbaka oss till Pòvoa, där husbilen väntade på oss. På väg fyllde den ljuva lavendeldoften våra lungor. En och annan tofsvipa tittade nyfiket på oss och i en olivlund fick en hönsfågel, som Jan kallar mostrar, bråttom att försvinna ur vår åsyn.

Nu blommar det massor av den allra minsta arten av iris

Varmt tack för en mycket trevlig dag Anna och Jan! Vi gratulerar er till huset, som nu bortsett från inredningen är färdigt! Anna och Jan välkomnade oss tillbaka och om allt förlöper väl för oss alla, ses vi igen!

Embalse de Garcia de Sola – gåsgamar

Måndag den 21 mars 2011
Det var fortfarande vackert väder med sol och hög värme. Vi vinkade adjö till våra husbilsgrannar i Luz för att åka N 256 mot Spanien. Det är bara några kilometer till gränsen och man passerar tämligen obemärkt mellan de olika länderna inom EU numera. Alla tullstationer vid gränserna är borttagna sedan lång tid tillbaka och man möts bara av en stor EU-skylt med respektive lands namn. Nu var det dags att flytta fram klockvisarna en timme igen.

En stor fårskock visade ett gränsöverskridande beteende. Dess medlemmar betade både på den portugisiska och spanska sidan. Det kan man kalla för grannsämja!

På den spanska sidan i distriktet Extremadura brer mycket stora och välskötta fruktodlingar ut sig med vackert blommande fruktträd i vitt och rosa. Vinrankorna i vingårdarna börja skjuta färska skott. Lavendel och nyutslagna ginstbuskar kantade vägen. Nu blommar den vanliga gula ginsten rikligt i naturen.

En "modern" romersk akvedukt

Vi åkte vidare på EX 107 i riktning mot Badajoz. Där vid ett stort köpcentrum stannade vi till för en kaffepaus, samtidigt som Ingemar uppsökte en Vodafonebutik för att få ny internetuppkoppling.

Färden fortsattes på A5/E10 förbi Merida. Vid avfart 316 tog vi in på N 430 i riktning mot Ciudad Real. I trakterna utmed den här vägen finns ett flertal dammar med vackra sjösystem. Ungefär halvvägs mot Ciudad Real ligger på vänstra sidan ” Embalse de Garcia de Sola”, ett av sjösystemen med en stor damm. Vi svängde av upp på utsiktsplatsen/parkeringsplatsen. Den sena eftermiddagssolen belyste det vackra, mångfärgade berget intill oss. Det tämligen kala berget ser kargt ut och dess skrovliga, taggiga yta ger ett ganska ogästvänligt intryck. Alla har tydligen inte samma uppfattning, men det är ju så med allt här i världen. Här bor nämligen oräkneliga gåsgamar i små bergshålor och krypin. Vi stod länge med kikare och studerade de mycket stora fåglarna, som med utbredda vingar gled fram högt i skyn. Ett par gånger hördes ett svagt väsande ljud. Vartefter landade de vid sina bon och vid 17.00-tiden syntes inte en enda fågel längre.

På väg

Dammen vid Embalse de Garcia de Sola

Berget - gamarnas hemvist - från vår ställplats

Berget i närbild. Överallt finns gamarnas bon.

Ännu en vy från vår ställplats

Vid förstoring syns några av gamarna

I det här området ska finnas många olika sorters fåglar. Även det iberiska lodjuret håller till här i bergen. I sjöområdet lär det finnas sköldpaddor. Långt borta gick åskan och blixtarna lyste upp himlavalvet. Vi somnade gott intill berget i skydd av hundratals gamar!

Idag fyllde mitt äldsta barnbarn Stephanie år. Grattis vännen! Hoppas du fick en mycket trevlig födelsedag! Det är du värd!

Luz - Embalse de Garcia de Sola

Mot Lagunas de Ruidera

Tisdag den 22 mars 2011
Åskan slapp vi i natt. Däremot regnade det en del och av och till ruskade vinden om oss. Det var halvmulet, när vi vaknade och stora sjok av gråa moln vandrade lite oroligt fram- och tillbaka i skyn. De stora gåsgamarna började vakna till liv uppe i sina hålor på den branta bergssidan.

Vi hade sovit gott under natten och kom iväg tidigt på morgonen. Brödet hade tagit slut och vi var överens om att skjuta upp frukosten, tills vi kom till bebyggda trakter. Här uppe i Spanien, där vi befinner oss, är det glest mellan orterna och nästa samhälle låg ca 7 mil bort på N 430 i riktning mot Ciudad Real.

Mycket stora och välvårdade olivlundar bredde ut sig i den för övrigt helt ödsliga bygden. 1 – 1½ m höga ljungbuskar kantade vägen. Försiktigt framlade jag en förfrågan, om vi inte skulle kunna ta med en enda liten ljungbuske hem. Ingemar protesterade och menade, att det började likna Noaks ark fast med växter i st. f djur. I en plastbytta finns redan ett flertal lavendelplantor från Portugal.

Bortsett från en flock blåskator och en massa småfåglar såg vi varken djur eller människor. En blek sol låg fortfarande lågt på himlen och båda började vi nynna på ”I öster stiger solen upp”. Vi åkte en lång sträcka utan att se ett enda hus. Efter 6-7 mil kom vi fram till Pueblo de Don Rodrigo, där vi kunde köpa färskt bröd och äta frukost.

Vi befann oss i ganska flacka höglandsområden, där det finns vidsträckta veteodlingar. Inom vissa områden har bönderna långa sträckor att åka, när de ska sköta sina vidsträckta åkrar. Överallt där jorden inte är brukad, brer rosmarinbuskarna ut sig. De i Spanien så vanliga pinjetallarna ser man inte mycket av. Däremot finns det lövskogsområden och just nu var nyutslagna grönskan lika ljuvligt skir, som under våren i Sverige. I en olivlund var marken täckt med rosa blommor som svajande likt ballettdansöser i den svaga vinden.

Det är många vackra vyer i den här annorlunda naturen. Helst skulle jag ha velat videofilma, medan vi åkte. I de här områdena finns det många uppdämda sjöar. Även floden Guadiana gjorde sig påmind genom att slingra sig under vägen.

Vid avfart 4 i Ciudad Real gjorde vi en liten sväng ner till avfart 167, där vi kom på motorväg A43, som förde oss förbi städerna Daimiel och Manzanaares. Långtradar trafiken hade nu tilltagit avsevärt. Vi åkte in på N430 och fram till vårt mål för dagen, staden Ruidera och det omfattande sjösystemet Lagunas de Ruidera med alla sina brusande och porlande vattenfall.

Här var det så vackert, att vi glömde eftermiddagskaffet. Smala, kurviga vägar för runt området, som är ett vackert rekreationsområde. Här finns även en grotta, som man kan besöka, men den hoppade vi över. Vi hade inte sett en enda husbil på flera dagar, men här kom ett par sakta rullande. Inom området finns även en camping. Vi letade oss fram till en ställplats vid några av vattenfallen, där vi övernattade.

Lagunas de Ruidera består av 15 sammanhängande sjöar, som ligger i en dalgång. Namnet har tillkommit genom en händelse i berättelsen om Don Quijote, där det sägs, att fru Rudeira, hennes döttrar och även hennes syskonbarn förvandlades till vatten av en trollkarl. Undra på, att det finns så många vattenfall! Det här området påminner om en av de vackra nationalparkerna i Kroatien, där vi var med husbil för sex år sedan.

Jag fick ett värmande SMS från mitt äldsta barnbarn, som bjöd in oss till sin födelsedagsfest på söndag. Hon trodde nog, att vi redan var hemma. Tack min älskade vän! Vi blev mycket glada, men vi får ses, när vi kommer hem igen. Hoppas din födelsedagsfest blir lyckad!

Embalse de Garcia de Sola - Rudeira

Övernattning i busväder i El Rebollar

Onsdag den 23 mars 2011
Redan igår eftermiddag var blåsten mycket kylig. När vi vaknade vid vår natursköna övernattningsplats var det bara +8 grader och blåste mycket kallt. Människor gick i vinterkläder. Fleecejackorna fyllde åter sin funktion.

Utsikt från vår övernattningsplats

Det här vackra konstverket i en mur vid infartsvägen till Lagunas de Ruidera visar händelsen, som enligt berättelsen om Don Quijote namngav området.

Vi åkte vidare på N 430 fram till Ossa de Montiel, där vi tog in på en betydligt mindre väg, CM 3123, som för fram till Villarrobledo. Naturen runt den här vägen var fullkomligt översvämmad av blommande rosmarinbuskar. De växte som ogräs. Jag tog mig ut i den kraftiga blåsten för att försöka gräva upp en liten planta. Det borde ju inte vara så svårt, men det var det. Den lilla envisa plantan satt där den satt. Den ville växa där och ingen annanstans. Jag gav upp fylld av beundran inför den lilles styrka.

I Villarrobledo åkte vi in på A43 tills vi kom fram till A3-E 901, där vi åkte vidare i riktning mot Valencia.

Dammen vid Embalse de Contreras

Det var nu bara +6,9 grader ute och vinden tog i ordentligt. Värmen var inställd på högsta möjliga och ändå kändes det ibland, som om vinden drog rakt igenom bilen. I de här områdena var det åter stora jordbruksarealer och slättlandet påminde om Skåne. Vinodlingarna bredde ut sig på båda sidor om vägen, men här hade inte vinrankorna börjat skjuta några skott än.

Det var långt, mycket långt mellan rastplatserna och långtradartrafiken tilltog. Vädret växlade mellan duggregn och en och annan solstrimma. Regnet tilltog och det gjorde även blåsten, som alltmer övergick i storm med kastbyar. Vi drog en suck av lättnad, när vi bortom Requena kom fram till en stor rast-/parkeringsplats vid El Rebollar (297). Här körde vi in för att dricka kaffe och avvakta vädret.

De mörkgråa regnmolnen nådde nästan till marken och kastvindarna var ihärdiga. Vi hade tänkt åka till ett naturområde i Valenciatrakten, men det var inte att tänka på i det här vädret. Här stannade många långtradare och vi sökte lä mellan ett par av de stora bilarna. Trots ovädret åkte dessa vidare. Vi flyttade till ett mindre hus, förmodligen en kraftstation, som tog emot den värsta vinden. Efter ett tag var vi omgivna av stora bilar, som fångade upp det mesta av vinden. En långtradare skrämde oss smått, när han i full fart backade in bredvid oss. Det var bara en dryg halvmeter mellan bilarna, men vi fick ju gott skydd!

Internetuppkopplingen var lite dålig. Min kusin Monica i Örebro berättade, att de hade lite svalare igen, men att solen skiner och att det blåser en del. Nu var det bara lite drivor kvar av snön. Hon hade kollat vädret i Spanien och trodde att vi hade både sol och värme. Tydligen hade metereologerna glömt den här delen av Spanien! Min väninna Vivianne i Västerås berättade, att de har vår idag och att den mesta snön var borta. Hon och hennes man Håkan väntar på tussilago, sippor och vårlök! Det låter hoppingivande. Då kanske vi vågar vända bilen hemåt! Tack snälla ni för era rapporter!

Rudeira - El Rebollar

Till Peniscola

Torsdag den 24 mars 2011
I Rebollar var det fortfarande blåst och regn, när vi vaknade på morgonen och regntunga skyar hängde över bergen. Termometern visade på +7 grader!

Vi fortsatte A3 mot Valencia. Utanför Valencia körde vi in på A7/E15, som för vidare mot Castellón. Utanför Castellón har man bytt vägnummer A7/E15 mot CV10, som enligt kartan börjar några mil senare. Vi åkte vidare på CV13 till Torreblanca, där vi körde in på N340 i riktning mot Peniscola och där körde den sista sträckan på CV 141. Här vid kusten var det betydligt varmare, hela 17,4 grader.

När vi kom fram till camping Eden, väntade Ingemar och Eila med ärtsoppa och våfflor. Vi hade helt missat att det var våffeldagen. Vi beslöt oss för att stanna ett par dagar på campingen för att städa lite och ”komma ifatt”. Tack Ingemar och Eila för god mat och trevlig samvaro!

Vår värd, Ingemar, i djup begrundan

Värdinnan, Eila, i funderingar

I ett mail sa en god vän:” Ta god tid på er hem – än får man gå med båd strumpor och skor.” Hoppas det ändras snart, så att värmen kommer även i Sverige! Tack snälla ni för alla goa hälsningar, både i bloggen, mail, Face-book och via SMS! Vi blir mycket glada över alla hälsningar och kommentarer!

El Rebollar - Peniscola

Städdag!

Fredagen den 25 mars 2011
Idag lyste solen här i Peniscola och det var en perfekt dag att röja i husbilen. Dammet ut – frisk luft in!

Ingemar fyllde vatten, tömde toa, piskade mattorna och gjorde rent golven. Jag städade toa- och duschutrymme ordentligt, samt tog ut sängkläderna på vädring, innan jag finstädade sovavdelningen. En roller/klisterrulle tar det mesta, som ögonen inte ser. Även all övrig klädsel gicks över med roller.

Så skönt, när allt var klart, även om det tog lång tid för min del. Jag har fortfarande mycket ont och blir fort trött, men med tre vilo-/sovpauser gick det bra.

Sent på eftermiddagen gick våra vänner och vi till en närliggande restaurang. Ingemar åt färsk sparris son förrätt, medan jag åt underbart goda musslor. Båda åt vi fisk till huvudrätt och choklad-panna cotta till efterrätt. Varsitt stort glas rödvin förgyllde maten. För denna goda mat med dryck betalade vi 10 Euro/person.

I natt blir det sommartid igen

Lördagen den 26 mars 2011
Det blev inget regn idag heller och temperaturen var angenäm, ungefär som en svensk sommardag, när den är som bäst.

Vi hade tänkt oss, att bjuda våra vänner på sill och potatis idag. Tidigt på dagen var ett önskemål. Är man i Spanien, är ju detta med tidigt ganska flexibelt. Vi hade närmast tänkt oss klockan 14.00.

Ingemar gick över till Ingemars och Eilas husbil ett flertal gånger för att kunna bestämma tiden lite närmare enligt svenska normer. Ingen var hemma. Tydligen var de ute på en långpromenad. Till slut skickade jag ett SMS med ett budskap om att de var välkomna klockan 14.00.

Jag satt vid datorn för att lägga in de färdigskrivna blogginläggen, samt läsa en del nyheter. Ibland är det lite svårt, att både hinna redigera kort, skriva dagbok och lägga in det färdigskrivna samt försöka hinna ta del av nyheterna, som kommer i ett rasande tempo numera. Jag hade konstaterat, att jag hade ungefär 1½ timme på mig, innan våra gäster förhoppningsvis skulle infinna sig.

Plötsligt stod våra vänner utanför dörren till vår husbil. Jo, visst! De skulle gärna komma klockan 14.00, men de hade inte fått något SMS. Konstigt! Jag visste att jag hade skickat det. När jag kollade på mobilen, låg SMS-et kvar i utkorgen. Jag hade stängt av mobilen för snabbt!

Jag trodde fortfarande, att vi hade 1½ timme kvar tills detta klockslag. Det var bara det, att jag hade glömt att ställa om tiden på min dator, sedan vi lämnade Portugal. Åker man därifrån till Spanien, får man vackert flytta fram visarna en timme. När jag nu tittade på klockan, var det 20 minuter kvar tills våra hungriga gäster skulle komma.

Ingemar fick snabbt lämna sin solstol för att hjälpa till att duka. Det gjorde han mycket bra. Han hittade t o m duken efter min beskrivning. Själv skalade potatis, hackade purjolök och skar sill. Allt var nästan färdigt, när gästerna anlände. Nu går klockan på datorn rätt!

Solen lyste, när vi började äta, med sedan gick den i moln och då var det bara att dra på varma tröjor igen. Luften är sval, när solen försvinner. Eila hade tagit med en skål med färska jordgubbar. Tillsammans med ”sprutgrädde” blev det en delikat efterrätt. Tack för den!

I natt övergår vi till sommartid, alltså får vi flytta fram visarna en timme igen. Den här gången sköter datorn omställningen helt på egen hand. Ingen av oss tycker om att gå upp tidigt och att stiga upp två timmar tidigare inom några dagar är lite väl jobbigt.

Från det ena till det andra läste jag, att den vackra österrikiska melodin ”Stilla natt” ska bli världsarv.

En lugn dag

Söndagen den 27 mars 2011
Det gick bra, att sitta ute och njuta även idag, trots att det mulnade på lite emellanåt. Vi har tagit det lugnt idag. Ingemar har mest suttit vid datorn och planerat den fortsatta resan. Jag har sorterat och plockat om en hel del i husbilen. Försöker laga mat, så att förråden töms vartefter. Det börjar se ganska glest ut både i kylskåp och bland torrvaror. Min kropp har smärtat ordentligt, så ryggympan fick ta mycket tid idag. Vi tog en promenad i omgivningarna. Tyvärr gör smärtorna, att jag varken kan gå fort eller långt. Tråkigt att bli så begränsad, men det finns det, som är mycket värre.

Från Peniscola till Vilanova

Måndag den 28 mars 2011
Idag packade vi ihop för att åka en bit vidare uppåt den spanska nordostkusten i riktning mot Barcelona. Vi hade varit på camping Eden i Peniscola fyra dagar och det började kännas, att det räckte.

Innan vi begav oss iväg, gjorde vi en liten rundur, för att se hur förändringens vindar hade blåst i den lilla vackra kuststaden. Förra året hade man bl. a. börjat fräscha upp en hel del utefter strandpromenaden. Resultatet är lyckat, även om en del återstår. Anläggningsarbete pågår på flera ställen i den vackra fiskestaden. Med största säkerhet har man gjort mycket turistreklam för orten, för åtskilliga bussar hade anlänt och det var mycket folk som var på upptäctsfärd. Visserligen var det marknad, men dock.

Ingemar släppte av mig vid marknaden, för att jag skulle kunna titta runt lite. Jag har svårt att gå någon längre sträcka, men snart dök Ingemar upp som stöd, efter att ha parkerat bilen. Ett par småsaker, som jag letat efter, hittade jag. För övrigt köpte vi en god getost, lite oliver, lavendelhonung m.m.

Vi åkte nu ut ur staden för att sedan följa N 340 i riktning mot Tarragona. Klockan 10.50 var det + 20 grader, även om en del moln hängde lite hotfullt över bergen. Efter att ha passerat Benicarló, kom vi till Vinarós, där vi stannade till vid LIDL för att kompletteringshandla. Det blåste ganska bra och de byiga vindarna ruskade om bilen ibland. Vägen var tätt trafikerad av långtradare, som förmodligen valt den här rutten för att slippa betalväg. Dessutom gjorde det nog sitt till, att det var måndag.

Våra säkra föråkare! *L*

Klockan 13.30 hade utetemperaturen stigit till +23,5 grader, vilket bidrog till att även innetemperaturen steg. Senare steg temperaturen ytterligare till hela +25,2 grader. Dags att sätta på luftkonditioneringen med andra ord. Efter Vinarós satt lättklädda flickor på rad i väntan på kunder.I det här området hade vinrankorna börjar skjuta skott, medan popplarna ännu stod kala. En och annan av de mycket färggranna härfåglarna flög ibland över vägen.

Över floden Ebro vid Ebrodeltat fick vi åka motorväg en bit, innan vi åter kom in på N 340. Några mil från Tarragona, kom vi in på A7, som lotsade oss runt Tarragona, innan motorvägen åter övergick i N 340. Vid avfarten till El Vendréll est åkte vi in på den smalare vägen C 31, som förde oss fram till staden Vilanova ila Geltrú, där vi for vidare till camping Vilanova Park. Här är det stora plotter att parkera på och det var tämligen lugnt.

På kvällen bjöd Ingemar mig på en mycket god fiskmiddag i campingens restaurang. Varför? Jag hade födelsedag. Inte visste jag, att jag hade så många vänner och bekanta! Tidigt på morgonen trillade ett flertal SMS in, alla lika välkomna. Både barn, barnbarn och min kusin i Örebro var tidigt ute. När jag sedan öppnade Outlook, fanns där både mail och personliga, animerade kort och hälsningar. I Facebook trillade massor av goa hälsningar in under dagen, en hel del t.o.m. blomsterprydda. På kvällen ringde min dotter och mitt yngsta barnbarn (de enda, som var hemma) och sjöng med ljuva stämmor. Tänk vad världen har krympt tack vare mobiler och Internet! Jag blev rörd över alla fina hälsningar. Ett stort tack och en varm kram till er alla, som gjorde min dag så ljus och varm!

Peniscola - Vilanova

En slappardag i solen

Tisdag den 29 mars 2011
Det har varit växlande molnighet, men soligt. Även om solen har varit varm, var vinden sval. Vi hade lite skilda åsikter beträffande frukost, ute eller inne? Det blev ute. Övriga måltider intogs också utomhus.

Ingemar har läst och planerat en hel del, medan jag har ägnat mig åt våra sociala kontakter. De sistnämnda blir ofta eftersatta, när vi inte alltid har uppkoppling till Internet. Om det är något, som jag är rädd om, så är det våra nära och kära, samt våra vänner. Alltid missar man ändå något. Tyvärr.

Vi passade på, att sitta ute en del i halvskuggan. Ja, det är faktiskt stora träd här, som bidrar till denna halvskugga. Säkert mycket skönt på sommaren. Många ligger och steker sig i sina solstolar, måna om att få så mycket solbränna som möjligt, innan de åker norrut igen. Vi tar det lite lugnt med solen och sitter hellre i halvskuggan. Man blir brun där också. Nya rynkor får man nog i vilket falla som helst. Fortfarande var det +16,8 grader på kvällen.

Idag fick jag en mycket fin inbjudan till en påskkonsert i en av Stockholms kyrkor, där mitt äldsta barnbarn medverkar. Jag skulle mycket gärna vilja besöka konserten, men frågan är, om vi är hemma då. Visst krymper världen, men ändå känns avstånden för stora ibland.

Ännu en avkopplande dag i Vila Nova Park

Onsdag den 30 mars 2011
I natt kom det faktiskt några regndroppar, men de hann torka innan morgonsolen började värma jorden. Det var lite växlande molnighet, men mestadels tittade solen fram mellan de glesa tallkvistarna högt ovanför oss.

Efter omröstning blev det frukost inomhus idag på morgonen. För övrigt satt vi utomhus en hel del. Jag märker, att mycket blivit eftersatt under den tiden, när jag var som sjukast. Bodelsdörrens alla detaljer fick sig en ordentlig rengöringsomgång idag. Resultatet blev bra. Man kunde nästa tro, att vi hade bytt dörr!

Jag har nyss läst ut Ulla-Carin Lindquists bok ”Ro utan åror”. ALS är nog en av de värsta sjukdomar, som kan drabba en människa. Vi ska vara rädda om vår hälsa!

Här somnar vi till koltrastens ljuva toner och vaknar till duvornas kuttrande. Flugorna börjar också komma igång, men å andra sidan har man en liten djurpark här, som drar till sig insekter av allehanda slag.

Till Roses

Torsdag den 31 mars 2011
Färden hemåt har sakta påbörjats och idag lämnade vi campingen i Vila Nova för att åka mot Barcelona i riktning mot den franska gränsen. Det var +13,3 grader på morgonen och det kändes lite för kallt för frukost i det fria. Efter frukost, dusch och bilens iordningsställande åkte vi in mot centrum för att uträtta en del ärenden, innan vi for vidare.

Via C15 åkte vi mot Vilafranca. I utkanten av Vila Nova möttes vi av pågående vägarbeten, som följde oss åtskilliga kilometer. Förmodligen håller man på att bygga en ny motorväg. Det var mycket trafik och alla dessa rondeller kan vara förvillande, eftersom många kör efter sina egna regler.

Färden gick vidare på motorväg AP7/E15. Efter Vilafranca började åter halvnakna flickor i de mest utstuderade klädslar att sitta i plaststolar utefter vägarna. En och annan försökte locka till sig kunder genom att gunga med rumpan. Konkurrensen är hård och det gäller nog att ta till alla knep.

Vid 14.00-tiden var det närmare +30 grader ute. Då var det skönt att emellanåt kunna sätta på luftkonditioneringen. Flera bönder var ute och harvade åkrarna inför vårsådden. Många av de lövfällande träden visade sig nu i en skir grönska. T.o.m. popplarna var klädda i en ljusgrön vårskrud. Röda vallmon vajade i vinden utefter vägen. Det kändes som en vacker vårdag hemma i Sverige. Maskrosor ser man av och till på den iberiska halvön. Däremot finns det mig veterligen varken sippor eller tussilago, som är våra säkra vårtecken.

Vårblommor i Spanien

Den bitvis fyrfiliga motorvägen förde oss förbi Barcelona och vidare uppåt kusten. Framför oss reste sig Pyrenéerna med sina vassa bergsklippor majestätiskt mot himlen. Långt borta var de fortfarande täckta av en hel del snö. Vid avfart 9 körde vi in på Nll/A2, som för förbi Girona och upp mot Figueres, Salvador Dali´s födelsestad, där vi åkte vidare på C68 ner till den vackra hamn- och fiskestaden Roses. Jag hade gärna velat besöka Teatro-Museu Dali, men nu är vi på hemväg och då blir det inga större utsvävningar. I Roses finns det ett stort utbud på såväl båtar som diverse attiraljer för olika vattensporter. Vi åkte runt ett bra tag för att se oss omkring, innan vi körde tillbaka till camping Salatá för att övernatta. Sent under eftermiddagen hade gråa regnmoln samlats på himlen, men efter att ha släppt ner några få pyttesmå droppar, skingrades de så småningom. Det hade varit både tät och mycket tung trafik under dagen, så vi var ganska trötta. Tur att det fanns färdiglagad mat i kylskåpet!

En vacker fyr högt uppe på berget i Roses

Vi befinner oss nu nära den spansk/franska gränsen och i morgon åker vi in i Frankrike. Då kommer det säkert att dröja ett bra tag, innan vi har internetuppkoppling. Ni som är ute på vägarna – kör försiktigt! Alla ni andra – var rädda om er! Vi önskar er alla sköna vårdagar!

Vilanova - Roses

Mot Frankrike och Domaine du MAS ALART

Vi skulle fortsätta mot Frankrike idag. Ingemar hade helst velat åka kustvägen, N260 . Jag summade in vägen på Google Earth och såg att den vägen var mycket kurvig och det kom protester från mitt håll. Vi kom i stället överens om att åka mot Figueres. Den vägen har vi åkt ett flertal gånger tidigare. Först hade vi lite att uträtta på Mercadona. Vid 12.00-tiden var det redan +33,5 grader inne i bilen, innan vi satte på luftkonditioneringen.

Vi åkte nu till Figueres, där vi for in på N ll, som leder mot La Jonquera, franska gränsen och Perpignan. Vårgrönskan är mycket vacker. Alla träd, som står kala under vintertiden, är nu vackert gröna. Pilarna med sin skira växtlighet, böjer mjukt sina ljusgröna grenar mot marken.

När vi kom till La Jonquera, fick Ingemar åka ett extra varv runt i en rondell. Jag hade fått syn på att Torron hade en lokal för tillverkning och försäljning av sitt goda mandelgodis, som framför allt saluförs under jultiden. Ingemar vaktade bilen, medan jag gick in i lokalen, där jag blev trevligt bemött av ett fransktalande par. Proverna var mycket goda!

Från Figueres till La Jonquera var N ll tämligen tätt trafikerad av långtradare. N ll fortsatte över Pyrenéerna, men alla bilar över 5,5 ton var nu tvungna att åka motorvägen. Vi var nära gränsen mot Frankrike och här är det en livlig gränshandel, såväl på den spanska som på den franska sidan. Den fortsatta färden över Pyrenéerna blev lugn, eftersom alla tyngre fordon färdades en annan väg. Långt borta låg fortfarande mycket snö kvar på bergstopparna.

Den gamla gränsstationen mellan Spanien och Frankrike

En del av gränshandeln mellan de båda länderna

Vi kom ner till det soliga franska låglandet, där frukt- och vinodlingar ligger tätt. Smörblommor lyste gula ute på ängarna. Efter vägen blommade höga blå och vita iris. Blåregn hängde som tunga vinklasar från hustaken.

Vi hade navigatorn inställd på vinodlingen Domaine du MAS ALART, som ligger söder om Perpignan. Vi hade bara några få mil att åka. Det blev ett igenkännande, när vi närmade oss gården med se stora frukt- och vinodlingarna. Vi är med i France Passion och här kan vi övernatta, samtidigt som vi fyller på vinförrådet med gårdens goda vin.

Vi satte oss i halvskuggan under ett träd med utsikt över en del av vingårdarna och Pyrenéernas snöklädda toppar. Efter en lätt måltid satt Ingemar kvar i solen, medan jag tog en ganska lång tupplur. Senare tog vi en liten promenad för att titta på gårdens djur. Vi mötte ett par med en hund, som i full fart rusade ner i bäcken utmed vägen, där han simmade omkring ett bra tag, innan han åter rusade upp och skakade av sig vattnet, som stod som en kaskad runt honom.

Vid 19.30-tiden hade vi stämt träff med den unge vinbonden för en visning och provsmakning. Odlingarna här anlades i slutet av 1800-talet och mannen är den femte generationen, som driver gården. Alart, gårdens namn, är hans mammas efternamn. Förutom vingårdar har man idag även mandelträd och aprikosträd. Vinbonden var mycket glad idag. I söndags fick han sitt andra barn, en liten baby, som idag bara var fem dagar.

Roses - Perpignan

Till ställplats Gruissan Plage

Lördag den 2 april 2011
När vi tittade ut på morgonen var de snöklädda Pyrenéerna försvunna. De hade ersatts av tunga regnmoln. Den igår så blå himlen var idag jämngrå. Ett lätt regn hade fallit över nejden.

Vi åkte D11 genom Alénya och vidare mot St Nazaire och Canet en Rousillon där det var vägomläggning. Vi fick åka en omväg långt ute på landet på ganska knaggliga byvägar, innan vi kom in en kort bit på D81 och därefter på D83 och D627, som går mellan havet och Etang de Leucateou ou de Salsas. Här är man alltså omgiven av vatten och när solen lyser, är den här vägen mycket vacker. Nära staden Leucate stod ett flertal fricampare till höger om vägen mot havet.

Vi fortsatte mot Narbonne, där vi via den ganska smala och ringlande vägen D32 letade oss ner till Gruissan Plage. Här finns en stor ställplats nära havet, där det kostar7,5 Euro/dygn att stå. Vatten och tömning ingår i priset. Även om det var +15,6 grader ute, blåste det snålt och regnet hängde i luften. Människor gick regn- och vinterklädda. En liten söt vit pudel var klädd i regnkläder och den hade t.o.m. en kapuschong på huvudet. Det finns gott om utrymme på ställplatsen. Idag var det ganska många husbilar här, de flesta fransmän.

Vi befann oss i området Languedoc – Roussillon, som förutom sitt goda vin är känt för sina långa vita sandstränder. Det var inga människor, som låg och solade idag, men några hurtiga ungdomar skydde inte det smått kyliga vädret, utan badade i vågorna.

Idag har jag tillagat bacalao = klippfisk, som jag vattnat ur under ett par dagar. Bacalao är mycket populärt i Spanien och jag tyckte nog mest, att det var roligt att prova på efter ett spanskt recept. Påminner mig om, när mormor i min barndom köpte den torkade fisken till lutfisk. Trots allt tycker vi nog båda, att färsk fisk är betydligt godare.

Ingemar fortsatte att läsa sin deckare, medan jag skrev dagens bloggavsnitt, tog in kort i datorn från kameran och redigerade dem. Förutom att promenera i området var det inte mycket annat att göra en sådan här gråmulen dag. I morgon lyser säkert solen!

Perpignan - Gruissan Plage

Mot Clermont Ferrand

Söndag den 3 april 2011
Även idag var det mulet på morgonen, men +15,8 grader ute. I natt hade vi tre små myggor och en liten lyckospindel inne i husbilen. Den sistnämnda fick bo kvar. En segelbåt med flera mans besättning kom sakta åkande i kanalen. Här i Gruissan Plage ligger många fritidsbåtar i väntan på att bli sjösatta.

Igår hade vi lyckats komma in på den gamla vitmarkerade D32-vägen, som var smal och ringlade fram ute på landet. Idag hittade vi ut på den ”riktiga” gulmarkerade D32, som för upp mot Narbonne och som var betydligt lättare att åka. Här låg både vinodlingar och vingårdar på rad. Man kunde ha tillbringat en dag med att åka runt och provsmaka.

Syrenerna var utslagna och kastanjerna var på väg att slå ut. Jag hade länge längtat efter att få se de vackra blomsterrabatterna, som är så typiska för Frankrike. Här fanns de nu! Man blandar lågväxande olika blommor och färger och resultatet blir alltid lika vackert. Ute i naturen bjöd träd och buskar på en överdådig blomning. Det var bara så praktfullt!

I Frankrike är det populärt med husbilar och här är det väl utmärkt med tydliga skyltar, var det finns tömningsplatser. Ofta finns de även i små byar. När vi närmade oss Narbonne, åkte vi in på D609, N9 på vår karta, som för mot Béziers och sedan fortsatte mot Pezenas. Här åkte vi vidare på A75 i riktning mot Milou. Landskapet här är som en dekorativ tavla. Dekorativa bruna skyltar annonserar i god tid var det finns pittoreska små städer och kulturella sevärdheter. Vi mötte flera grupper med unga tävlingscyklister. Tränar de kanske för Tour de France?

Vi åkte över det Franska Centralmassivet på ca 1100 meters höjd. Omgivningen före en lång tunnel var både omväxlande och naturskön med sin färggranna vårskrud och små måleriska byar, som klädde de mjuka kullarna. Efter tunneln var det under en längre sträcka ett helt annat landskap. Det var kalt och grått. Våren hade ännu inte gjort sitt intåg. Mängder av tallar är sjuka och mer eller mindre döende av insekter, som bygger sina gråa hängande nästen på grenarna. En sorglig syn! Landskapet blev senare tack och lov åter friskt vårlikt.

Helt nära Milou för en nybyggd, modern och lång bro över den djupa dalen. Det här var första gången vi åkte över bron, som man betalar för att få fara över.

När vi vid 17.00-tiden närmade oss Clermont Ferrand , var det fortfarande +26 grader ute, växlande molnighet med regnmoln, men även en sol, som försiktigt tittade fram. Vid avfart Clermont åkte vi av och in till orten Perignat les Sarlieve, där vi efter lite letande hittade en lugn ställplats vid Rue des Caves. Den ligger i ett litet villaområde och här finns utmärkt service. Det finns viss sopsortering. Tömning av gråvatten och toa är fritt. Vill man fylla på vatten, får man köpa en pollett i en mindre närliggande affär eller i bageriet. Vid infarten till den här orten växte massor av vilda gullvivor. I trädgårdarna blommade stora grupper av hyacinter, narcisser och tulpaner. De gula forsythiabuskarna var i sin fagraste blomning och doftade underbart gott. I trädgårdarna fanns även många sorters växter, som jag aldrig har sett hemma

.

Vi blev bjudna på en varierande konsert av omgivningens alla koltrastar, som tillsammans med bofinkar och andra småfåglar gjorde sitt bästa för att underhålla oss. Duvorna kuttrade på hustaken i bakgrunden. Några dekorativa yngre duvor pickade i sig mat framför husbilen. Senare kom även en fransk husbil för att övernatta.

Gruissan Plage - Clermont Ferrand

Mot norra Frankrike

Måndag den 4 april 2011
Ett stilla vårregn, som fortsatte att falla under hela natten, vaggade oss sakta till sömns. På morgonen var det uppklarnande och +10,8 grader. Trallande på ”Jag är den glade bagar´n”, åkte vi fram till ett av ortens bagerier, där jag gick in för att köpa frukostbröd. Här hade man 25-30 olika sorters bröd! Jag valde en vanlig baguette, en croissant och en mindre ganska tung baguette, som var fylld med chevréost.

Vi åkte D 2009 mot Moulins och frukost åt vi på väg. Den lilla bastanta baguetten var riktigt god, men ack så mättande! Vid 10.30-tiden tittade solen fram lite försiktigt, men därefter var det växlande molnighet med enstaka solglimtar under resten av dagen.

Frankrike liknar Örebro på ett sätt. Man älskar rondeller. Visst är rondeller bra, men ibland kan de nästan bli för många. Idag gick färden till stor del på lite lantliga vägar. Påfallande i många byar och mindre städer är att åtskilliga hus ser förfallna ut och verkar mer eller mindre övergivna. Övergiven såg också en myskanka ut, som satt på ett staket utmed vägen. Den hade nog rymt hemifrån.

Vi fortsatte N7 mot Nevers och nu var det dags att byta ut den södra delen av Frankrikekartan mot den norra. Förmodligen får vi även bereda oss på en betydligt kallare väderlek. Mindre klungor av kor betade här och var ute på ängarna. De skulle bara veta vilket frodigt gräs korna får i Spanien! Även här har boskapen hjälp med renhållningen av vita kohägrar. Maskrosor stod i sin fagraste blom och lyste i kapp med solen, medan mängder av gullvivor växte på båda sidor om vägen under hela färden. I skogspartierna tindrade utslagna vitsippor som små snöflingor.

Vi körde förbi Nevers, för att vid La Charité s Loire på N151 åka till höger Auxerre. Vingårdarna hade tidigare avlöst varandra, men nu följde en längre sträcka av ren jordbruksbygd. ”Astrid”, vår navigator, och jag samarbetar bra. Hon jobbar frenetiskt med att ledsaga oss på våra irrfärder, medan jag följer med på kartan och försöker få den att stämma med omgivningen och Astrids förslag. Vi har dubbelkoll på Ingemar, som sitter vid ratten och som i sin tur ”har kartan i huvudet”. Jag sitter även med kameran i knäet och spejar efter mer eller mindre intressanta motiv.

Rutten fortsatte genom Auxerre och ut på D965 mot Chaumont. Runt Chablis kom vi åter in i ett mycket stort vindistrikt, där vinodlingarna avlöste varandra så långt vi kunde se. På sina håll var björkarna utslagna. Några uppskrämda nötskrikor flög över vägen. Trots att husen i de mindre samhällena ofta ser mer eller mindre ruffiga ut, har man för det mesta mycket vackert komponerade blomsterrabatter utmed vägar och i rondeller. Färgkompositionerna är ibland en häpnadsväckande ögonfröjd.

På ett fåtal platser i skogspartier stod pyttesmå runda stenhus med strutformade stentak. Tyvärr hann jag inte ta något kort. De påminde om husen i sagan ”Hattstugan” och även om forntida återuppbyggda hus, som vi sett vid arkeologiska utgrävningar nere på den iberiska halvön.

Sent på eftermiddagen anlände vi till ställplatsen Au port de la Maladiére i Chaumont. För en övernattning betalar man 6,8 Euro och då ingår vatten, avlopp och el. Här stod ett fåtal husbilar parkerade och hit hade Ingemar och Eila anlänt någon timme tidigare. Efter diverse husbilsgöromål och lite mat, träffades vi ett par timmar inne i vår husbil för att berätta om de senaste dagarnas äventyr och även diskutera den fortsatta färden norrut.

Innan det var dags att sova, hann jag ta in dagens bildskörd från kameran till datorn, sovra bilderna och redigera en del.

Tidigare på eftermiddagen ringde vi för att gratulera och sjunga för min dotters äldsta barn, som idag fyllde 12 år. Grattis Moa! Hoppas att du är nöjd med din födelsedag och att simträningen gick bra!

Clermont Ferrand - Chaumont

Från Chaumont till Minheim vid Mosel

Tisdag den 5 april 2011
Vid 05.15-tiden på morgonen, när jag satte mig att skriva rent gårdagens blogg, var det bara + 5,1 grader. Några timmar senare kom ortens bagare tutande. Ingemar gick ut och köpte dagens baguette och ett par croissanter. Efter frukost fortsatte vi från Chaumont in på D 674 förbi Neufchateau och Colombey lés Belles, där vi åkte in på A31 mot Nancy, Metz och Luxemburg.

Lätta moln täckte himlen mer eller mindre, men ibland tittade solen försiktigt fram. Vid 13.00-tiden hade temperaturen stigit till +19,6 grader. Även idag åkte vi genom rena landsbygden och på flera håll var vägarna ganska knaggliga och lappade. Vi har en förmåga att glömma låsa kastrullskåpet ordentligt, så ibland hinner vi inte åka många meter, innan lådan åker upp med ett skramlande. Ingemar föreslog, att vi skulle kalla vår resa för ”Kastrullresan”! *L*

F.d tullstationen mellan Frankrike och Luxemburg

Igår åkte vi genom södra Frankrike. Idag var det den norra delen av landet samt Luxemburg som skulle passeras på den fortsatta resan norrut. När vi kom in på motorväg A31 blev terrängen mjukt kuperad och därmed även mer intressant. Vi konstaterade, att vi åkt genom hela Frankrike utan att handla annat än bröd. Jag hade nog velat stanna vid Carrefour för att köpa några goda franska ostar, men det blev bara inte så den här gången.

Gamla gränsstationen mellan Luxemburg och Tyskland

I Luxemburg stannade vi till för att fylla på diesel, som är betydligt billigare här. Idag betalade vi 1.14 Euro/liter. Vi körde nu vidare på A1/E44 mot Trier i Tyskland, där Mosel ringlar sig fram i dalen mellan alla vinodlingar. Moseldalen är en ögonfröjd, som man aldrig tröttnar på. Här hade man gjort en fin insats för att hjälpa djuren att kunna ta sig fram mellan de olika naturområdena. På flera ställen hade man byggt ”eine Wildbrücke” över motorvägen. Det var en bro, som helt enkelt var en fortsättning på naturen. Här växte både träd och buskar. Omtänksamt!

 

Vi svängde av mot Bernkastel/Kues, där vi körde panoramavägen, som bjuder på en storslagen utsikt, där den slingrar sig fram mellan de brant stupande vinodlingarna ner mot Minheim. Med vackert läge intill Mosel ligger ställplatsen ”Reisemobilplatz Sonneninsel”.

Falco i väntan på mat

Det var uppehållsväder och vi slog oss ner en stund bredvid Ingemar och Eila, som nyligen hade anlänt. Mellan Mosel och ställplatsen går en gångväg, där man har en vacker utblick över floden och det bakomliggande skogsklädda berget. Jag tog en långsam promenad utefter floden, där det finns flera bänkar för några minuters vila. En pråm gled långsamt förbi. Tyvärr hade jag inte kameran med. I det milda kvällsljuset hade det funnits flera vackra vyer med fina förgrunder.

Vi avslutade dagen inne i våra vänners husbil, där Eila bjöd på fisksoppa med fransk baguette. Jordgubbar med grädde och persikolikör avslutade måltiden. Varmt tack Eila och Ingemar!

Chaumont - Minheim

Till Möhnesee

Onsdag den 6 april 2011
Ett mjukt regn hade fallit under natten. På morgonen var det åter sol och nästan klart. Klockan 09.30 var det + 16 grader. Ortens bagare kom tutande med sin brödbil. Äntligen riktigt tyskt surdegsbröd igen!

Vi lämnade nu Minheim och åkte in mot Bernkastel-Kues för att proviantera lite på LIDL, innan vi åkte in på motorväg 48 i riktning mot Koblenz. I Montabaur vid avfart 40 tog vi in på väg 255 mot Rennerod och Dillenburg.

Den här vägen var både smal och krokig och gick till en början genom flera mindre samhällen. Dessvärre var den hårt frekventerad av såväl tunga som långa lastfordon. Det gällde för Ingemar att hålla tungan rätt i mun. Vid 15.00-tiden var det + 27 grader. Vägarna kantades även idag av vitsippor, men även av tussilago, som lyste som små solar mot oss. Däremot har vi varken sett blåsippor eller vårlök. Tack till Inga i Kumla, som skickade en bild på nyplockade blåsippor, i hopp om att vi skulle känna oss lockade att komma hem.

Från Dillenburg motorväg 45, där vi i närheten Lüdenscheid svängde av mot Werdohl och Balwe, väg 229, som för till Kürbecke vid Möhnesee, där vi parkerade vid en av de två ställplatserna, som låg alldeles invid sjön och tydligen är en populär vattensportort sommartid. Intill sjön ligger en stor sluten campingplats, där man har sina campingvagnar stående året runt, alla med stadiga, likartade förtält. Här var det ordning och reda, men vi tyckte nog att det måste vara lite jobbigt att bo så nära varandra.

På ställplatsen fanns två tyska husbilar, vars ägare vinkade glatt åt oss. Vi satt alla ute och åt den här sköna kvällen. Klockan 17.30 var det fortfarande +26,6 grader. Vårfåglar stod för underhållningen.

Minheim - Möhnesee

Till Heide i norra Tyskland

Torsdag den 7 april 2011
Himlen var blå idag på morgonen och det var +15,7 grader. Nu var vi lite trötta på att åka lantliga vägar. Idag tänkte vi köra undan åtskilliga mil för att komma till Heide i norra Tyskland, så vi sökte oss till motorvägen, som går mot Hannover och Hamburg.

Motorvägar är sällan roliga, men ibland ”ett måste” om man vill komma en bit på väg. Vi förlorade en dryg timme p. g. a. köbildning nära Hannover. Det var mycket segt. Av allt att döma var det en långtradare, som hade blivit stående och blockerade en fil.

Tur nog fick vi in bra tyska radiostationer, som hade både mjuk underhållningsmusik, bra nyhetsprogram med väderleksutsikter, samt återkommande trafikmeddelanden. Nyutslagna björkar kantade vägen. Jag har aldrig tyckt om tunnlar, även om jag borde vara van vid det här laget. Elbetunneln ska enligt uppgift vara 3,1 km. För att det ska gå fortare, räknar jag varje 100 meter och enligt min beräkning är tunneln 3,3 km! Ingemar, som känner till min rädsla, fick sig ett gott skratt.

Vi kom så småningom fram till Heide, som ligger nära Nordsjön i Schleswig – Holstein. Intill sportanläggningen parkerade vi vid den trevliga ställplatsen, där vi stått åtskilliga gånger tidigare. Ett tiotal bilar fanns redan på plats vid den cirkelformiga ställplatsen.

Möhnesee - Heide

En blåsig dag

Fredag den 8 april 2011
Det blev en riktig innesittardag idag. Ute blåste det 23 – 24 m/s från nordväst, så husbilen gungade en hel del under dagen. Ovädret kom inte som någon överraskning, eftersom vi hade hört om den annalkande stormen på radion under gårdagen. Alla satt inne i sina husbilar och kurade. Vädret inspirerade inte till någon längre promenad. Vi har hört, att även den svenska västkusten har varit drabbad av stormen.

Ingemar satt en del vid datorn under förmiddagen, medan jag försökte ligga för att få min värkande, väderkänsliga rygg på bättre humör. Efter flera värktabletter satte jag mig vid datorn på eftermiddagen för att lägga in daganteckningar och bilder i bloggen, medan Ingemar försjönk i sin bok.

Vi försökte oss på en kvällspromenad, men det var isande kallt i blåsten, så promenaden blev inte lång.

Marknadsdag i Heide

Lördag den 9 april 2011
Det stormade även under natten, men framåt morgonen hade vinden lugnat ner sig och himlen var blå. Temperaturen steg under dagen till + 18 grader.

Heide, som är huvudstad i distriktet Dithmarschen, ha ett mycket stort torg beläget framför kyrkan. Lördagsmarknaden där är speciell. Förutom sedvanlig marknad, kommer ortens bönder in för att saluföra sina grönsaker och frukter i långa stånd. Slaktarna, fiskförsäljarna, osthandlarna, bagarna och trädgårdsmästarna anländer med sina vagnar, där allt ligger prydligt färdigt i diskarna, när de slår upp luckorna.

Ortsbefolkningen kommer traditionsenligt hit varje lördag för att handla. Var och en verkar vara trogen sin försäljare. Det fanns ett stort utbud på färska varor av diverse slag. Vi passade på att besöka både en bagare och en fiskhandlare, men priserna här är betydligt högre än i Spanien och Portugal. Ingemar hade kört upp mig till torget för att sedan kunna parkera bilen på mer lämplig plats. Jag var glad, mycket glad över att sakta kunna ta mig fram på torget. Det går bäst, när jag får gå i min egna sakta lunk. Det är bara att finna sig i och jag fick i alla fall motion. Ingemar dök tacksamt nog upp efter ett tag upp för att bära varorna. Tyvärr hade ingen av oss kameran med.

Områdena runt Dithmarschen tycker vi mycket om och vi åkte en tur ut på landet. Dagens första mål var en enkel restaurang i Wöhrden, där vi brukar äta wienerschnitzel. Klockan var drygt 14.30 och vi var hungriga. Restaurangköket skulle inte öppna förrän kl. 17.00. Vi sökte oss i. st. till en rastplats med får, hästar, höns och skränande kajor som sällskap. På ett bord vid rastplatsen dukade jag upp färska brötchen med pumpakärnor, rökt makrillfilé och en sorts stor, hemlagad fiskburgare, inköpt hos fiskhandlaren på torget. Även om det inte var wienerschnitzel, var det utsökt gott.

Vid Nord-Ostsee–Kanal saktade vi in för att titta på de stora fartygen, som strävade fram.

Vi for sedan vidare till Schafstedt, som har för området så typiska hus med agtak. När vi besökte orten för fyra år sedan, fanns ett ”Kertzenhof”, som inrymde såväl café, som försäljning och ett skomakarmuséum. Allt var då mycket smakfullt inrett. Idag var allt bara ett stort café med diverse attiraljer i en enda stor röra, som jag upplevde det. Men smaken är olika och tiderna förändras.

Möte på väg

Det blev en rundfart idag och vi var mycket nöjda med turen, när vi återvände till ställplatsen i Heide för övernattning. Vi satt länge och tittade på ett mycket trevligt tyskt underhållningsprogram på TV. Underbar sång och musik!

En lugn dag i solen

Söndag den 10 april 2011
Det har stått många husbilar på ställplatsen här i Heide under helgen. Bortsett från en holländsk bil och vår svenskregistrerade var det bara tyskar.

Tidigt i morse var temperaturen nere i + 6 grader. Vi hade inte satt på värmen inomhus, men när temperaturen började krypa ner till + 12 grader, var det dags med lite värmetillskott. Även om temperaturen bara höll sig omkring +15-16 grader idag, var det varmt i solen intill husbilen. Vi hade en riktigt lat dag och satt mestadels ute i solen och läste. Jag har just läst ut en mycket läsvärd bok från Bra Böcker, ”Livets träd” av Diane Chanderlain.

En ortsbo kom cyklande och stannade till hos oss. Det visade sig att han och hans fru har en stuga i Småland. Mannen pratade riktigt bra svenska. De hade varit till stugan förra helgen, men då var det kallt och snön låg kvar.

Snö och kyla vill vi inte ha, när vi kommer tillbaka hem. Enligt ett flertal hälsningar, som vi har fått från olika delar i Sverige, har våren kommit på många håll, så vi törs nog sakta bege oss hemåt.

En riktig vårdag med hårklippning och strövtåg i Heide

Måndag den 11 april 2011
Temperaturen steg till ca +20 grader idag. Många barn sprang omkring som små vårfåglar i solen. En del hade tagit av sig jackorna. En och annan tonåring vågade sig på att ströva omkring i shorts. Ögon glittrade och skratt klingade. Typiska vårtecken med andra ord.

Jag hade önskat att få några egna timmar i staden. Många av oss kvinnor har behov av att ibland få strosa omkring i affärer alldeles på egen hand. Även om min kropp är strulig, behöver jag känna, att jag kan klara av att gå på egen hand. I Heide finns det gott om parkbänkar att slå sig ned på för att vila en stund, så det så! Dessutom måste jag få motion, hur jobbigt det än är.

Vi behövde båda klippa oss och beslöt oss för att gå till varsin frisör för att senare sammanstråla vid någon servering. Efter en misslyckad färgning hos en frisör i Heide förra året, letade jag idag upp en ny salong.

Även om jag mår betydligt bättre nu, har min hälsa varit dålig under de senaste månaderna. Naturligtvis sätter det sina spår även på håret. Efter att ha haft ett mycket tjockt och lättskött hår, har jag under ett par veckor tappat ungefär hälften av kalufsen. Den kvinnliga frisören tittade på mig. Hon såg att jag var deprimerad och undrade vad som hade hänt. Chockbehandling med cortison! Aha! Hon tvättade och klippte håret mycket varsamt, samt tröstade mig med att håret kommer tillbaka. Undvik hårborstar och fön! Hon pepprade mig på flera sätt och jag gick betydligt gladare därifrån.

Efter att ha tittat runt i några affärer, träffade jag på en nyklippt Ingemar. Snyggt! Vi beslöt oss för att sätta oss i solen vid en uteservering för att äta. Pepparstek till Ingemar och havsabborre för min del. Den färska fisken var utsökt god. Sol och sköna stolar gjorde underverk och vi blev sittande en bra stund, innan jag gick den sista rundan för att handla ett par småsaker.

Ingemar väntade vid en uteservering på andra sidan om det stora torget. Han insåg snabbt att jag hade gått nog för idag och hämtade bilen. Det blev ännu en övernattning vid ställplatsen i Heide, där det fortfarande stod tämligen många bilar. Solen lyste fortfarande och en hel del satt ute i sina solstolar. Jag hade köpt färskt bröd, rökta makrillfiléer och en rollmops, som smakade bra framåt kvällen. Båda var vi nöjda med dagen.

En stormig dag

Tisdag den 12 april 2011
Gårdagen var en helt underbart solig vårdag. Idag visade sig vädergudarna från en helt annan sida. Solen hade gömt sig och det hade blåst upp ordentligt. Himlen var fylld av gråa oroliga molnsjok, som snabbt förflyttade sig och såg ut att knuffas och trängas om de trånga platserna.

Vi hade haft funderingar på att åka till sälstationen ute vid kusten. Det är en mycket fin anläggning och det var fyra år sedan vi var där senast. Den önskade utflykten kunde vi glömma idag. I stället åkte vi för att proviantera lite på LIDL, innan vi fortsatte norrut.

Blåsten tilltog och övergick i storm. Idag skulle det inte gå att åka över broarna till Sverige. Vi åkte raka vägen till Harrisle, där vi sökte upp en Autohof, Scandinavian Park, för övernattning. Här stod redan flera andra husbilar, som förmodligen också hade insett att det var bäst att avvakta tills de hårda vindarna mojnade. Det kostar 2,5 Euro och då har man bevakning tills klockan 05.00 på morgonen.

Heide - Harrislee

Fortsatt färd till Sverige

Onsdag den 13 april 2011
Idag hade stormen bedarrat och övergått i kraftig blåst. Det
var dags att överge Harrisle för att fortsätta resan mot Sverige. Före avfärden
gick jag in i varuhuset för att köpa det sista tyska surdegsbrödet för den här
gången. För 2 kg surdegsbröd betalade jag 2 Euro. Det priset kan man inte klaga
på.

Vi hade valt att åka broarna hem till Sverige. Det danska
fastlandet passerades och vid 11.30-tiden körde vi över Lilla Bält till Fyn.

Ca en timme senare åkte vi över Stora Bält, där man varnade för starka kastvindar.

Efter ännu 1½ timmes färd på Själland, var det dags att för den långa
Öresundsbron mellan Köpenhamn och Malmö.

Lilla Bältbron är kostnadsfri.
Avgiften för Stora Bältbron var 415:- Öresundsbron betalade vi 720:- för att få
åka över. När vi kom hem, beställde Ingemar ett bropass, som genom
Husbilsklubben är gratis det första året. Vi fick då tillbaka 370:- av avgiften
för Öresundsbron.

I Skåne var vindarna betydligt lugnare och snart anlände vi
till Skåneporten och ”Bengt i Örkelljunga”, där vi övernattade vid
ställplatsen.

Harrislee - Örkeljunga

Åter hemma i Askersund

Torsdag den 14 april 2011
Det var växlande molnighet och mest uppehållsväder, när vi
fortsatte resan upp genom Sverige. Vi mötte våren och när vi passerade Vättern,
tittade t.o.m. solen fram emellanåt. Det var med andra ord underbart vackert.

Tussilagon blommade utefter vägrenarna och i skogsbackarna
bredde vitsipporna ut sig som ljuvliga mattor i vitt och grönt. I trädgårdarna
stod både krokus och scillor i blom. Runt Vadstena är växtförhållandena
tydligen gynnsamma för blå- och rödsippor, för här lyste de som glada
färgklickar överallt i backarna. Så vacker den svenska våren är!

Glada grannar hälsade oss välkomna hem och upplyste om, att
vi hade kommit med våren.

Örkeljunga - Askersund