Spanienresan 20120911 - 20130427

Del 4  Lagos - Torrox Costa
Från Inger's Blogg

Sista grönsaksmarknaden i Lagos för den här gången

Lördag den 12 januari 2013
För ovanlighetens skull regnade det lite i natt, men det var bara ett stilla duggregn. Jag gick ut och plockade undan ett och annat, som kanske inte ville bli blött. På morgonen sken solen igen.

Det var åter dags för den lokala grönsaksmarknaden, där det alltid är lika roligt att göra ett besök. Vi börjar känna igen flera av försäljarna nu. Ska man få de riktiga godbitarna, bör man nog vara där tidigt på morgonen. På flera håll var det ganska utplockat, när vi kom vid 10.30-tiden, men vi fick ändå det vi behövde. Även idag fanns det en låda med lite jordiga kantareller vid ett stånd.

Lika mycket folk varje lördag

Vi hade länge tänkt titta lite närmare på området nära den långa, fina sandstranden Meia Praia, där stationen och den marina anläggningen finns och idag blev det av. För att komma ner till stranden från den stora parkeringsplatsen, måste man passera järnvägsrälsen. Sommartid måste nog lokförarna se upp extra här. Idag pågick en tävling med optimistjollar. Nere vid marinan ligger som på alla liknande platser stora tjusiga anläggningar med flotta hotell och stora bostadshus, där de flesta lägenheter står tomma den här årstiden.

Gångbron över till Meia Praia

Här ligger också det gamla kalkade stationshuset

Efter lite snurrande hittade vi in till Pingo Doce, som också ligger i den här delen av staden. I den ofta kuperade terrängen kan det ibland vara svårt att hitta rätt infart till livsmedelsaffärerna. Jag skulle bara gå in för att handla ett par saker, men blev nog kvar ganska länge. Det är alltid roligt att botanisera i livsmedelsaffärer och den här var både rymlig och välsorterad. Kom därifrån med både två sorters laxfiskar och skaldjur. Gott! Nyttigt! Ingemar hade fått vänta ganska länge på mig, men blev glad, när jag hade köpt ett par nygräddade croissanter till kaffet. Kvinnors list.

När vi åkte hemåt, konstaterade vi att det är rent på gator och utefter vägar i Portugal. Dels har man renhållningsarbetare på gång lite varstans och dessutom har vi en känsla av att man inte slänger ut så mycket i naturen som i Spanien. Även i varuhusen ser man städare, som går runt och ser till att allt är prydligt. Det verkar även som om man över hela Portugal alltmer byter ut de gamla traditionella soptunnorna mot nya sopsorteringsanläggningar.

De vackra rosafärgade blommorna på mandelträden slår ut alltmer och på enstaka träd börjar de ljusgröna bladen att titta fram. Man kan bli lyrisk för mindre! Den här blomningen är något av det vackraste man kan se på våren.

En mycket blåsig dag

Söndag den 13 januari 2013
Efter midnatt kom det rejäla regnskurar. Regnandet fortsatte av och till även under dagen, men blåsten var värre. Det var kraftig blåst och vi var glada över, att vi stod i lä på campingen. Det var absolut inget väder att vistas ute i och på campingen var det helt tyst. Inte en enda människa syntes till utomhus. Undrar om det inte t.o.m. var för blåsigt för surfarna?

Vi beslöt oss för att ha en innedag, precis som de flesta andra här på campingen. Vi hade köpt storbladig persilja på grönsaksmarknaden och idag gjorde jag en stor taboulehsallad till middagen. Det var länge sedan. Gott! Dagens agenda kom mycket att handla om läsning och lyssnande på ljudböcker. Jag håller på att lyssna på Jonas Gardells första bok. Vilken duktig uppläsare han är både när det gäller artikulation och intonation! Ingemar surfade runt en del bland datorer och surfplattor.

Jag har ett digert skrivarbete, som jag sysslar med. Mitt barnbarn, som håller på med släktforskning, har gett mig ytterligare ett tiotal frågor, som huvudsakligen rör mitt liv som barn och ung, samt världsläget. Jag har aldrig tyckt om att fuska, utan ska något göras, ska det göras ordentligt och det tar tid. Det blir mycket memorerande och en hel del känslor som poppar upp. En väninna har redan för flera år sedan snyggt och prydligt gjort i ordning flera böcker om sitt liv. Jag har haft funderingar på att göra något liknande och det här blir kanske en början. Det tar tid att samla allt. Varje människa har en historia och jag tycker vi har ett visst ansvar inför kommande generationer.

PlayTV med ”Stjärnorna på slottet” fick underhålla oss på kvällen.

Kalla vindar – Nossa Senhora da Conceicao

Måndag den 14 januari 2013
Det var bara +10 grader vid 07.30-tiden, när vi åt frukost, soligt under dagen, men den nordliga vinden var iskall. Många gick påpälsade, medan andra käckt travade omkring i shorts.

Idag beslöt vi oss för att åka till Vila do Bispo för att titta på kyrkan i orten, Nossa Senhora da Conceicao. Kyrkan var en angenäm överraskning. Från golv till tak är den täckt med vackert vit/blåmålade azulejos. Det kupade trätaket är målat i milda färger. I övrigt är det barrockstilen som dominerar med snidade, förgyllda och målade figurer. Kyrkan var öppen och en äldre dam, som satt innanför dörren som vakt tog gärna emot en liten slant. Personligen tycker jag den här kyrkan är vackrare än Santo Antonio inne i Lagos.

Vi fortsatte till det regionala museet, där den välkomnande kvinnan vid disken satte igång videoinspelningarna från trakten. Prydliga tavlor informerar om traktens flora och fauna. Den här trakten med epicentrum nedanför Lagos, var hårt drabbad av ett jordskalv år 1755, som skadade eller ödelade flera orter. På museet fick vi veta att man vid den efterföljande tsunamin hade hittat romerska kvarlämningar vid Boca do Rio.

Några exempel på naturens symbios på havsbotten

Idag blev jag äntligen klar med resterande uppgifter till mitt barnbarns släktforskning. Det var som att dyka tillbaka till antiken.J Tösen blev mycket glad över att få sammandraget och det kändes bra för min del. Hade vi inte stått på en lugn camping, hade jag nog inte klarat av det, men nu var det enbart roligt.

Idag fick Ingemar äran att sköta matlagningen, medan jag gjorde färdigt släktforskningen. Det gjorde han med bravur. Så skönt att sätta sig vid dukat bord! Han stekte de marinerade kycklingfiléerna och serverade dem med stekt potatis, färdigt blomkålsmos och resterande tabouleh.

Kvällen avslutades med ett nytt avsnitt av ”Stjärnorna på slottet”. Trevligt!

Allmän röjningsdag

Tisdag den 15 januari 2013
Det är fortfarande kalla vindar och en och annan molnformation med diverse utseende och storlek börjar dyka upp på himlen. Om väderprognosen stämmer är det vackra vädret för tillfället slut i morgon och det kommer att regna en del under några dagar.

Vi har varit här på Turiscampo i Lagos under en månad och börjar känna, att det är dags att bryta upp. Vi har sett och upplevt det vi ville och är mycket nöjda med vår vistelse. Tack vare lugnet här, har jag haft möjlighet att börja skriva ner lite mer om släktens historia för kommande generationer. Redan tidigare har jag sammanfört en hel del, men mitt eget livs historia och mitt brokiga liv har jag först nu börjat sätta på pränt. Det är mycket som poppar upp och det är riktigt spännande.

I morgon tänker vi lämna campingen för att förmodligen åka vidare till Albufeira. Vi hade tänkt tvätta tidigt på morgonen, men sov länge, så tvättmaskinen började snurra först på förmiddagen. Även om torkvädret inte var det bästa, hann allt utom mattorna och en tröja torka under dagen. Vi gjorde även en rejäl städning inför avfärden.

Uppbrott från campingen i Lagos – till Gale i Albufeira

Onsdag den 16 januari 2013
Enligt väderprognosen skulle vädret bli sämre under några dagar. Visst var det mulet på morgonen, men det var uppehåll och en svag, ljummen vind smekte oss mjukt.

Bilen var packad och klar. Ingemar fyllde vatten, medan jag gick för att säga adjö till vår tyska granne, som inte återvänder till sitt hemland förrän i april. När jag i receptionen skulle betala för vår vistelse på campingen, ville den unga kvinnan inte ta emot våra campingcheckar trots ett tidigare löfte. Mycket irriterande!

Målet för dagen var Albufeira, där vi aldrig varit tidigare trots våra fem tidigare övervintringar i Spanien/Portugal. Det är det som är så skönt med husbil. Man är fri att komma och åka, som man vill och det finns alltid något nytt att upptäcka och lära.

På väg stannade vi till vid ett shoppingcentrum i Portimão. Ingemar behövde ett par nya jeans och jag var lite nyfiken på, om man hade börjat packa upp vårkläderna vid C&A. Rean pågick fortfarande, men lite av vårkollektionen fanns på plats.

Framme i Albufeira hade vi flera ställplatser att välja bland och vi stannade som hastigast till vid Pineda, innan vi fortsatte till Gale. Den sistnämnda tilltalade oss och där stannade vi. Tre andra svenska bilar fanns redan på plats. Trevligt! Här betalar man 6,50 €/ dygn och då ingår el och internet. Uppkopplingen där vi står är bra, mycket bra. Det är även en bra anordning för vatten och tömning.

Våren är på väg!

Torsdag den 17 januari 2013
Ja, visst är våren på väg! Det har varit kyliga vindar ett tag, men idag var det en angenäm värme. Växligheten har en förvånansvärd förmåga att återhämta sig. Närmast tänker jag på, att det för några dagar sedan kom en och annan rejäl regnskur och att vinden samtidigt ruskade om det mesta i sin väg.

Mandelträden har slagit ut med hela flor av ännu fler rosa och vita blommor. Många av fjolårets mandlar sitter ännu kvar på träden. En kväll, när vi var ute och promenerade i Lagos, plockade jag upp en mandel, som hade fallit ner på trottoaren. När vi kom hem, knäckte jag den och smakade. Det var en bittermandel! J Undrar just, om det är de träden, som blommar med vita blommor?

Ängsblommorna brer nu ut sig i naturen med nya sorter för nästan varje dag. Vilken färgprakt! I Spanien upplever vi det, som om allt är mer inhägnat, inrutat och uppodlat. I Portugal finner man enligt vår uppfattning fortfarande mycket av det vilda landskapet, det genuina, ursprungliga.

Den här vackra vårbuketten plockade en granne idag.

Före vår första promenad ut i samhället på förmiddagen, passade vi på att bekanta oss med några av de andra svenskarna. Det bjöds på många glada skratt.

En skojfrisk Lennart hälsade oss välkomna

Fotografen fotograferar fotografen – Inga-Lisa och Håkan

Det ser lite tungt ut!

 

 

Bina har fullt upp med att samla honung

En åldrande skönhet – korkeken

För ett par dagar sedan kom A., J. och Freddie tillbaka till Spanien efter helgdagarna i Sverige. Hoppas resan gick bra! Idag återvände också Elisabeth och Uffe från ett snörikt och kallt Sverige. Nu kan ni njuta av sol och värme. Vi ser fram emot att få träffa er alla igen!

Min väninna Titti, som jag har chattat med idag och alla er andra, som tycker att det börjar bli för mycket av snö och kyla i Sverige, kan jag trösta med att våren stannar inte här. Den fortsätter till Sverige!

Hamstring inför ovädersdagar

Fredag den 18 januari 2013
Den första känslan man får, när man anländer till en ställplats eller camping brukar stämma. Vi kände direkt trivsel, när vi anlände till Galé och den känslan har hållit i sig. Mycket beror säkert på de trevliga, tillmötesgående och glada svenskar, som står här. Ställplatsen är inte alltför stor. Den är rymlig med små grönområden och planterade växter här och var.

När vi studerade de närmaste dagarnas väderprognos, såg det inte speciellt inbjudande ut, utan verkade närmast hotfullt. Kraftiga oväder var i antågande.

Efter lite småprat med grannar, som välvilligt delade med sig av tips i en för vår del ny omgivning, begav vi oss ca 7 km till LIDL för att bunkra upp med mat och dryck.

Tre glada husbilsåkare i Galé – Lasse, Solveig (Sola) och Ingemar

Vår kvinnliga navigator, ”Astrid”, visade oss in på en väg, som ledde genom en lite lantlig bebyggelse med blommande odlingar. Jag borde ha haft kameran beredd, för rätt som det var kom vi fram till en skola, där dagens undervisning var fullföljd, åtminstone för de yngre årgångarna. Hit anlände nu föräldrar, gåendes – ofta med barnvagnar -, cyklandes eller bilandes. Mitt i allt detta sprang barn som nyutsläppta kalvar på grönbete med armar och ben sprattlande och svängande åt alla tänkbara håll. Ljudnivån steg och sjönk i alla upptänkliga tonarter och fler därtill. Inspirerad av atmosfären och för att falla in i den allmänna andan började även jag hojta och gestikulera. Ingemar fortsatte lugnt att krypköra. Då fick jag ta i på skarpen: ”Du har en hund framför bilen!” ropade jag förtvivlat. Ingemar tutade och den lille makade sig undan. Är man djurvän, så är man. :-) Om det bara hade varit en hund! Det var hundar överallt. Jag har aldrig sett så många vildhundar på samma plats! Säkert hörde en och annan hemma hos någon familj, men de flesta var halsbandslösa, kringströvande små fyrfotingar. Nåväl! Vi lyckades komma därifrån utan att skada vare sig människor eller djur.

Vid LIDL var det mycket folk, men det är ju helg. Vår vagn blev ganska full idag. Bäst att vara förberedd, om det blir dåligt väder några dagar!

Det hade varit trevligt med en lite längre utflykt i omgivningen, men himlens grå nyanser blev allt mörkare, så det får nog bli en annan dag. En annan ställplats, Parque da Palmeira, låg inte så långt bort och vi beslöt oss för att som hastigast titta in. Vi parkerade utanför och gick runt för att hälsa på några svenskar vi kände. Nu blåste det kallt, och vistelsen blev inte lång. Himlen blev allt mörkare och det började duggregna. Det var skönt att komma hem!

Glada spelemän i Palmeira – Marianne och Roland, som vi träffade första gången för sex år sedan

Stormy weather

Lördag den 19 januari 2013
Det blev lite orolig sömn i natt. Meteorologerna hade satt ut röd varning för området med kraftig nordvästlig vind, regnskurar och vågor på Atlanten, som kunde bli upp till 10 m höga. Vi hade inga stödben nedfällda och bilen gungade ganska bra emellanåt i de byiga vindarna.

Jag satte mig framme i bilen för att ha koll på läget. Är man nattvakt, så är man :-) Buskar och träd vajade som plymförsedda dansöser i vinden. Allvarligt talat, tycker jag inte om, när det gungar vare sig på land eller på vatten. Ingemar, som tillbringat mer tid på vatten än jag, sov bättre. Han drömde säkert, att han låg i en båt och gungade :-)

Atmosfären var orolig och under den påföljande dagen fortsatte de hårda kastvindarna. Har vi räknat rätt, var det en vindstyrka på 35-40 m/sek. Vädergudarna var nog lite oense. Mitt på dagen täckte de mörkgråa, tjocka molnen himlen, så det blev tämligen mörkt. En stund senare hade maktbalansen förskjutits. Molngubbarna knuffades lite åt sidan, så att den blå himlen blev synlig på ett par ställen. Solen kikade försiktigt ner på jorden, men drog sig snart tyst tillbaka för att ägna sig åt något helt annat. Den började nämligen låta sina strålar belysa mängder av luftens små vattendroppar, för att visa att den brydde sig om oss. Framför oss lyste en vacker, färggrann regnbåge ett bra tag, innan tjocka, vitkantade ovädersmoln åter rullade upp vid horisonten.

Under dagens oväder var det av och till både strömavbrott och bristande internetkontakt. Sent på eftermiddagen lugnade allt ner sig betydligt och människor började åter titta ut.

I Sverige har man extrem kyla på många håll och över hela Europa verkar det vara svåra oväder. När man läser rapporter, verkar stormen ha dragit fram mer eller mindre över hela Portugal med påföljd att bl.a. åtskilliga träd har blåst omkull. På flera håll har även bilar kommit i vägen för nedfallande träd.

En något lugnare dag Galé

Söndag den 20 januari 2013
Det värsta ovädret hade lugnat ner sig idag, även om det av och till kom kraftiga vindpustar. Senare på eftermiddagen kom det förväntade häftiga regnet och sköljde bort damm och skräp efter stormen.

Även på vår lilla ställplats, där ca 30 bilar står parkerade, hände en olycka p.g.a. stormen. Nedanstående bild, som fanns i bloggen för ett par dagar sedan, publicerar jag en gång till. Om man tittar till vänster på bilden, ser man i bakgrunden ett stort, mörkt träd. Tydligen var trädet murket, för vid 03.00-tiden under stormnatten föll trädet mot de två framförvarande husbilarna. Lasses och Solveigs bil klarade sig med några skrapmärken på stripesen på sidan. En engelsman står till vänster och här fastnade trädet i en slide-out, så man var tvungen att såga loss grenarna.

I bakgrunden syns det stora trädet som föll mot bilarna

Klickar man på den bifogade länken, kan man se, hur det såg ut på många håll i Portugal. http://www.dn.pt/galerias/fotos/?content_id=3003490&seccao=Portugal

För att återgå till dagens händelser, var det lugnt under den tidiga eftermiddagen. Efter att ha suttit inne länge under gårdagen kände vi, att vi behövde röra på oss och tog en promenad runt omgivningarna. När solen åter lyste, slog ängsblommorna ut och jag kunde inte låta bli att ströva runt.

   

En utflykt till Salgados

Måndag den 21 januari 2013
Det var lugnare i atmosfären idag och det var skönt att kunna sticka ut näsan igen. Den här ställplatsen i Galé ligger ute på landet, något som vi upplever som både skönt och naturnära.

Bakom ställplatsen släppte fåraherdarna ut sina får och getter på bete noga bevakade av ett antal små pigga hundar. De trevliga djuren blev flitigt fotograferade av oss husbilsåkare. Plötsligt började hela skocken springa uppför vägen mot det närbelägna kondiset/bageriet. ”Jaha!” sa Solveig, ”nu är det dags för 11.00-kaffe!”

 

Efter middagen beslöt vi oss för att åka ner till Salgados, för att på träbron vandra utefter sanddyner och laguner. Lagom när vi kom fram till parkeringsplatsen intill stranden, började det regna och människor kom skyndsamt tillbaka till sina bilar. Vi avvaktade bättre väder och drack kaffe under tiden. Efter en stund skingrades molnen och det sken upp. Vi fick en njutningsfylld promenad i solen. Mellan Salgados och Armacao de Pera ligger den vackra stranden Praia Grande de Pera.

Den vita ginsten har börjat blomma

 

 

 

Här ligger en av Algarves bästa golfbanor enligt golfentusiasterna. Det här området är en fristad för många fågelarter. En hel del flamingos hade anlänt. Enligt ett par svenskar lär det även finnas purpurhönor i det här området. Tyvärr lyckades vi inte få syn på den. För några år sedan såg vi den sällsynta fågeln vid fågelsjön i Sotogrande. Ovädersmolnen hopades åter och när vi kom tillbaka till bilen började det regna igen. Senare under kvällen kom det en rejäl skur.

Växlande väder

Tisdag den 22 januari 2013
Får sjunga som i Ted Gärdestads visa ”Sol, vind och vatten”, för det var precis vad det var idag. Ibland tittade solen fram, för att strax därefter försvinna bakom ett mörkt moln, som i sin tur läckte som ett såll. Ulliga molngubbar kom och gick under dagen och det gjorde även de nordvästliga vindpustarna.

Är det oro i atmosfären, blir det även lätt en obalans inombords och så kändes det idag. Det blev ingen längre gångtur idag, utan bara en kortare promenad upp i samhället.

Ofta är ingångarna till husen mycket vackra här i Porrtugal. Lägg märke till trumpetblomman, som slingrar sig

Blommorna i målningen på väggen har samma rosa färg som dörrfodret. Syns tyvärr inte så bra på bilden.

Vi satt en hel del vid datorerna idag. Som jag tidigare nämnt, har jag ett barnbarn, som går på gymnasiet och som har haft släktforskning på schemat. Idag ägnade jag en hel del tid åt att gå igenom hennes arbete, som hon skickat på internet. Hon hade intervjuat både sin far – min son – och mig angående vår uppväxt och våra värderingar och förväntningar på livet. Därefter har hon gjort reflektioner och lagt till sina egna värderingar. Hon har utfört ett mycket bra arbete och jag är stolt över att hon är mitt barnbarn. Tack Elin för att jag fick ta del av ditt arbete!

En och annan har frågat hur länge jag har bloggat. Kan säga, att jag har skrivit reseberättelser av olika slag under 12-13 år. Mycket har jag att tacka min väninna Iris för att jag kom igång. Dessutom blev jag mycket pepprad, när jag var med i en skrivargrupp på nätet, där vi kände varandra mer eller mindre.

En utflykt till Praia de São Rafael

Onsdag den 23 januari 2013
Idag sken solen åter och himlen var klarblå. Endast små lätta, kritvita bomullstussar till moln svävade omkring högt uppe i skyn.

Med saknad och längtan i blicken ser jag efter alla, som ger sig ut på långpromenader eller cyklar iväg på utflykter. Man ser och upplever omgivningen på ett helt annat sätt från en cykel än från en bil. Ingemar har en cykel i skuffen, men han använder den inte alltför ofta. Alltså får vi åka bil på våra utflykter och jag är glad över, att han tycker om att köra.

Från Galé till Praia de São Rafael finns många små sandstränder, som kantas av vackra klippformationer. Idag åkte vi österut från Galé ner till Praia de São Rafael, med dess finkorniga sand. Den här sagolikt vackra stranden omges av raukliknande ockrafärgade sandstensklippor.

Trappan ner till stranden

 

Här syns en varningsskylt tydligt. Ändå ligger turister i håligheterna

 Klippformationerna är mycket vackra att se på, men de är också farliga. De utsätts för en ständig erosion av vind, tidvatten och regn och förändrar löpande sitt utseende. Det finns risk för ras även här vid Praia de São Rafael. På klipporna sitter skyltar, som varnar turisterna. Ändå ser man hur människor ignorerar varningarna, och lägger sig under klipporna.

Enligt uppgift är det ca 75 stränder i Algarve, där det finns risk för ras. På dessa stränder har man satt upp varningsskyltar och de hålls även under bevakning. Sjöpolisen har tillsammans med kommuner som Albufeira investerat i kampanjer för att öka medvetenheten hos allmänheten. Österut från Albufeiras centrum ligger Praia Maria Luisa, där fem turister dödades och flera skadades i ett jordskred för 3½ år sedan.

Efter att ha njutit av naturens skönhet vid Praia de São Rafael åkte vi ner till marinan för fritidsbåtar i Albufeira. De pastellfärgade husen i det här området kan man inte missa. Ögonfröjd är en sak, men magen behöver också sitt, så vi slog oss ner vid en servering för att äta varsin sallad.

Nära hamnen står många tomma husskelett

Det började bli sen eftermiddag, när vi parkerade ovanför den gamla stadsdelen. Jag stannade kvar i bilen, medan Ingemar gick nerför den branta backen för att göra en snabbvisit. Backen var nog tämligen jobbig, för han kom tillbaka ganska andfådd.

Ingemar tog ett par foton i den gamla stadsdelen

Ett eller annat fattas alltid, så på hemväg stannade vi till vid LIDL. Molnen hade nu gaddat ihop sig och på kvällen kom det åter en regnskur.

Dags för fotvård

Torsdag den 24 januari 2013
De mörka molnen trivs visst härnere, för de nekar att lämna himlavalvet. Nåja, det regnade inte hela dagen, utan nöjde sig med en och annan skur.

Mimosans knoppar sväller för varje dag

Vi tog en promenad upp genom orten, där det var tämligen stiltje. Jag gick in och beställde tid för fotvård i den lilla skönhetssalongen. Har man polyneuropati och hammartår, gäller det att sköta om fötterna så bra som möjligt. Några timmar senare fick jag återkomma. Blev både trevligt bemött och väl omhändertagen av en ung kompetent kvinna. Att hon trivdes med sitt arbete märktes. Vi hade en del smått och gott att prata om, för hon målade även i akryl och tillverkade enkla silversmycken. Dessutom var hon massör, så vi hade en hel del gemensamt trots åldersskillnaden. Både Ingemar och jag fick en egen stund på varsitt håll.

De mörka molnen såg oroväckande ut, när jag gick till salongen. Snart regnade det, men höll uppe, när jag gick hem igen. Hade tumme med vädergudarna!

Oj! Ska allt detta användas för mina fötter?

Det var första gången jag fick ligga, när jag fick fotvård.

Naglarna målades och förseddes till slut med en liten blomma!

Vi har märkt att en ny trend är på uppgående. Den här övervintringen träffar vi på fler och fler människor, som har gjort sig av med hus eller lägenhet och nu bor året runt i husbil. Det är nog den totala friheten. Minns när vi hösten år 2007 träffade en schweizare, som hade sin husbil som permanent boende. Då kändes det lite främmande, men idag blir det mer och mer vanligt. Sedan har vi den kategorin, som övervintrar i husbil, men som i Sverige har stort hus och ibland även sommarhus och båt. Allt ska skötas och är man borta, måste man be någon se till hus och hem. Ja, ja, variationerna är många.

En tur in till Albufeira

Fredag den 25 januari 2013
Åter var det en riktig gråvädersdag. Solen har nog åkt till ett vilohem och min kropp har tydligen gått med i någon sorts protestaktion och strejkar sedan flera dagar tillbaka. Varenda liten muskelfiber skriker av smärta och det gör ont överallt, t.o.m. när jag ligger. Sådana här dagar är jag direkt asocial och tål inte ens mig själv, men jag vet att många känner igen sig. En dag var jag nästan helt smärtfri och gissa, när det var? I lördags, när det stormade som värst! SMHI har verkligen gått miste om en naturbegåvning, men vi är nog flera, som köar till jobbet Nog om detta! Det kommer bättre dagar

Vi tog det lugnt på förmiddagen. Ingemar satt vid datorn och jag halvlåg och tittade på ”Stjärnorna på slottet” på Play-TV. Tyvärr gick det inte att se sändningen från invigningen av den imponerande orgeln i Piteå, där Benny Andersson och Orsa Spelmän medverkade. Kunde bara se ett kort klipp med körinslaget.

Även om man mår dåligt, måste man ut och vid middagstid åkte vi in mot centrum i Albufeira. Jag hade önskat att först få se det stora kinesiska varuhuset Fantastic med dess tre våningar. Det var snart gjort. Vi gick runt ett tag. Köpte ingenting. En och annan kund tittade in, men vi såg ingen, som handlade, trots att man hade rea. Smaken är olika.

Det var ganska svårt att hitta en parkeringsplats i centrum, men till slut lyckades det. Vi strosade runt ett tag. Flera mindre affärer och restauranger var stängda. I Pingo Doce´s restaurang beställde vi grillad fisk. Mycket gott!

En säck apelsiner måste alltid finnas hemma

Åter en vacker dekoration i en rondell

Är det någon mer än jag, som använder mycket mer olivolja och vitlök än hemma? Vitlök är ju förresten bra för att försöka hålla förkylningar på avstånd.  Läste för en tid sedan, att det var någon, som hade åkt fast för att ha smugglat mängder av vitlök. Vill bara tala om, att det inte var jag!

Nossa Senhora da Rocha

Lördag den 26 januari 2013
Vädret var växlande under dagen. Ibland tittade solen fram och emellanåt tog de grå överhanden, dock utan att det kom några regnskurar. Det var en angenäm värme under hela dagen och när solen var framme, var det riktigt varmt.

Vi åkte västerut ner genom Armacão de Pera. Här var det inte några små fiskestugor, utan många höga och till stor del tomma hus.

När vi närmade oss havet, öppnade sig en vacker vy. På en udde bestående av höga klippor, som skjuter rakt ut i havet, ligger det lilla kapellet Nossa Senhora da Rocha.

Kaklade bänkar vid ingången till kapellet

Udden omges av två mindre sandstränder. Här lär det tidigare ha varit ett fort med både vindbrygga och vallgrav. Den här rofyllda udden med sitt lilla kapell är väl värd ett besök.

Vyer från udden

Jag kunde inte låta bli att fotografera det här trädet på udden. Det mörka grenverket var så vackert mot hav och himmel

Nära tjusiga lägenhetshotell och bakom höga plank finns de här ruffiga skjulen. Kontraster!

Ännu längre västerut ligger en annan sandstrand Carvoeiro. Vi åkte små trevliga vägar ner mot havet. Vägen snirklade sig genom små orter och ett skiftande landskap och ibland verkade vägen oändligt lång. Vi trodde, att vi skulle komma fram till ett mindre samhälle, men befann oss snart mitt i en livlig turistort, där alla parkeringsplatser var upptagna. Att via den vägen komma fram till den eftertraktade stranden visade sig vara omöjligt. Vi fortsatte gatan förbi en hel del uteserveringar och kom på en gata, som förde ut ur Carvoeiro. I utkanten fanns det lediga parkeringsplatser och innan vi fortsatte hemåt, stannade vi, så att jag kunde laga mat.

 

Mandelträden har här och var börjat fälla sina vita och rosa blomblad. Algarves snö, som någon sa. På flera ängar har en mindre sort av vallmo börjat blomma. Ett par härfåglar flög förbi bilen under vår hemfärd. Även om vi inte kom ner till Carvoeiros strand, var vi mycket nöjda med dagen.

Ett kort besök i Silves under en gråmulen dag

Söndag den 27 januari 2013
Himlen var åter gråmulen och av och till föll ett duggregn under dagen. Vi var lite sega, men det är väl tillåtet!

Det är flera år sedan vi var i Silves. Idag på eftermiddagen gjorde vi ett kort besök.

I bakgrunden den stora pampiga fästningen

Man ser inte mycket längre från förödelsen efter tornadon

Badhusets tak är inte reparerat än

Vi blev ganska överrumplade över mängden husbilar, ca 150-200, som stod på de stora ställplatserna mitt i staden. När vi kom dit, tittade solen fram och folk började plocka ut stolar och bord. Jag lagade mat och efter att ha ätit gick vi en promenad runt området. Mycket mer blev det inte. Klockan var ganska mycket och efter en kort rundtur var det dags att åka hemåt igen.

I Portugal News kan man hitta en artikel, som handlar om hur husbilsfolk på ställplatserna i Silves har samlat in ca 1000 € till behövande i staden. Om du klickar på länken nedan, finns en lång artikel. Detta är kärlek i dess mest förfinade form. Jag rördes till tårar. Vi har mycket att lära!

http://www.theportugalnews.com/news/silves-motorhomers-raise-funds-to-help-citys-needy/27592

Vi missade en avfart, så det blev en lite annorlunda färd genom mindre orter hem. I morgon bryter vi nog upp härifrån och åker vidare mot Spanien.

Nya vyer p g a att vi missade en avfart. Före den här delen av gatan var det mycket trångt.

En ny vårblomma har slagit ut

Nu bor vi ett stenkast från polisstationen

Måndag den 28 januari 2013
I natt var det kallt och jag frös, fast jag hade täcke och två fleecefiltar på mig. Ingemar sov gott. Innetermometern visade på +17 grader och utomhus var det drygt +7 grader tidigt på morgonen. Det bådade gott inför den kommande dagen. Mycket riktigt! Molngubbarna måste ha varit utarbetade, för de var borta. Antingen hade de blåst långt iväg på semester eller också var de på stormöte, för att smida nya planer. Jag tycker, det vore bra, om de vore i upplösningstillstånd I vilket fall som helst hade himlen antagit en intensivt blå färg och mitt i det hela strålade solen, glad över att äntligen få sprida sin värme igen.

Efter tolv dagar i Galé var det dags för oss att sakta ge oss av tillbaka mot Spanien. Jag hade gärna velat stanna på fadokvällen, som är om en vecka, men planerna för den närmaste tiden ser lite annorlunda ut. Efter att ha packat ihop, tömt och fyllt vatten, samt pratat en stund med kvarvarande svenskar, gav vi oss iväg. Vi önskar alla er, som är kvar på ställplatsen i Galé, en fortsatt trevlig vistelse!

Det är märkligt, vad allt blir vackert, när solen lyser! Hela naturen log, både människor, djur och växtlighet. På en tvättlina hängde en hel rad nytvättade gosedjur och småskrattade. Apelsinförsäljare fanns det gott om på väg. En del flickor sålde apelsiner. Andra sålde sig själva.

Vårt första uppehåll var i Boliquieme, där vi fyllde på gasol. Den unge mannen, som höll på att reparera en bil, såg inte speciellt glad ut över att behöva avbryta sitt arbete. Dessvärre hann det komma ytterligare ca 8-10 husbilar, som behövde gasolpåfyllning. Det blev trängsel och var svårt att komma ut med bilarna.

Vi åkte vidare till Faro, där jag hade bett att få en egen stund i Casa. Butiken här i Faro har ett betydligt större sortiment än de i Lagos och Portimão. Det blev en njutningsfylld stund. Jag stod länge och kände på vackra mattor i alla regnbågens färger, men kom till kassan med enbart en skärbräda

Intill Casa ligger Pingo Doce, där vi gick in och lät grillmästaren i restaurangen tillaga varsin läcker fisk. Enkelt och mycket gott! Jag gick en tur in på Decathlone, som hade rea på en del varor, men kom tillbaka tomhänt.

Vi fortsatte fram till Olhão, där vi hade tänkt övernatta på den lilla ställplatsen nära hamnen. Mittemot ligger ett par stora parkeringsplatser. Där har det under en längre tid varit förbjudet för husbilar att stå. Nu blev vi verkligen förvånade. Den ena av parkeringsplanerna var helt fylld av husbilar. Vi lyckades få en av de sista platserna i utkanten. Bortsett från några enstaka engelsmän, ett par holländare och tyskar, var det uteslutande fransmän. Även på den lilla ställplatsen stod det husbilar.

Det kändes ovanligt att inte ha något internet. Ingemar satte sig i alla fall och arbetade med ett och annat. Jag var genomtrött och lade mig att sova. Har satt in en intensivmedicinering mot mina smärtor. Dels beroende på detta och dels på att vädret har ändrats, har jag mått mycket bättre de senaste två dagarna. Det känns befriande att kunna röra sig lättare ett tag igen.

Här på parkeringsplatsen kan vi nog sova i lugn och ro. Polisstationen ligger tvärs över gatan. Det verkar som om Portugal har insett, att man i kristider behöver sina övervintrare. Vi blir överallt vänligt bemötta. Där har Spanien en del att lära. Det sista är dock mina egna reflektioner.

En förflyttningsdag

Tisdag den 29 januari 2013
Natten hade varit lugn på den stora ställplatsen i Olhão. Idag var det inte ett enda moln på himlen och redan klockan 10.30 var det runt +16 grader.

Vi njöt av det solbelysta landskapet, när vi åkte vidare mot Tavira. Mängder av röda vallmoblommor vajade i den svaga vinden. En bonde var ute och plöjde sin åker åtföljd av ett flertal pigga kohägrar.

Det var hög tid att åtgärda smutstvätten. Det finns alltid flera valmöjligheter. Idag åkte vi till självtvätten i Tavira. Var ligger den, undrar kanske en och annan? När man åker över den stora bron in till Tavira, finns tvätteriet nedanför till höger på gatan, som löper utmed kajen. Det är rent och snyggt inne i den lilla lokalen och det går bra att parkera utanför. Priset är 3.50 €/maskin oavsett om det är tvättmaskin eller tumlare. Här tillbringade vi ett par timmar idag.

Den portugisiska hemtjänsten

På tillbakavägen blev det ett kortare stopp vid Gran Plaza, innan vi fortsatte ner till camping Ria Formosa för att som hastigast hälsa på ett par bekanta, som var upptagna av boulespel.

Vårt mål för dagen var Vila Real, där vi tänkte övernatta på ställplatsen utmed kajen. Hann dock med en liten sväng ner till Fábrica, bara för att konstatera att även här stod ett flertal franska husbilar.

Innan vi åkte fram till Vila Real, körde vi ner till parkeringen vid Alagoa. Här fanns ca 5-6 svenska husbilar. Efter en kort pratstund med ett svenskt par från södra Sverige, fortsatte vi till vårt mål för dagen, ställplatsen i Vila Real. Här kostar det 2.50€ att stå över natten.

Här står det alltid många bilar, men vi hittade till slut en godtagbar plats. En tysk granne, registrerad i Ludvigshafen, kom ut och började prata. Mannen, som hade varit norr om Lissabon under den svåra stormen, och jag, fick en lång och trevlig pratstund. Han talade om, att det var det värsta oväder, han hade upplevt. Stormen hade föregåtts av två dagar med intensivt regn. Mängder av träd hade fallit och han talade också om den mycket stora jordgubbsodlingen, som hade blivit totalförstörd. Backspeglar på husbilar blåst bort och en del hade fullkomligt fått färgen avskalad på bilarna.

Vi har varit bortskämda med obegränsad el och internetuppkoppling under en längre tid. Lite svårt är det att finna sig tillrätta i något nytt, men det ska nog gå. Vi kommer snart att lämna Portugal, men på TMN köpte Ingemar en dags uppkoppling till Internet. Den får vi samsas om ikväll :-)

Vi tackar Portugal för den här gången!

Onsdag den 30 januari 2013
Även om det var många bilar här på ställplatsen i Vila Real, var det lugnt under natten. Till höger om oss stod den tyske mannen med sin bil. Till vänster var en svensk bil parkerad. Gissa om vi blev förvånade, när det knackade på dörren på morgonen och vi hörde den härliga norrländska dialekten! Vi hade Inga-Lis, Håkan och lilla Yoki som grannar! Det blev en glad pratstund ute i solen, innan de gick på promenad och vi packade ihop.

 

”Tyskens” vackert målade bil

Har man haft inbrott eller är det fel handtaget på passagerarsidan?

Idag skulle vi åka till husbilsfirman Hidalgo utanför Sevilla för att reparera TV-antennen. Kylskåpet började även se ödsligt ut, så det var ett och annat, som behövde fyllas på, innan vi åkte vidare. Det blev ett besök både vid LIDL och vid Intermarché. I den sistnämnda affären hade man mycket bra pris på kalkonfilé och jag bad slaktaren skära en stor filé till schnitzlar. En del av dessa fryser jag in för att kunna ta fram senare. Personligen tycker vi, att kalkonschnitzel t.o.m. är godare än vanlig fläskschnitzel och dessutom nyttigare.

Vi åt en lätt lunch i bilen innan vi lämnade parkeringsplatsen. Ingemar, som inte tål skaldjur, åt en tortilla, medan jag njöt av några jätteräkor, som jag tidigare hade tagit fram från frysen och kokat. Vi hade vistats i Portugal under drygt 2½ månad och det var något av ett sorgearbete att lämna landet. Klockan flyttades fram en timme till spansk tid och vi begav oss mot Castro Marim och bron, som förbinder Portugal och Spanien.

Bortom marsklandet syns bron, som är förbindelselänk mellan Portugal och Spanien

En del av duvslagen i utkanten av Castro Marim

Nu åker vi över bron till Spanien igen

För några dagar sedan såg vi den första vita ginsten. Nu har den ljusgula ginsten börjat slå ut i den sköna vårvärmen, som infunnit sig efter alla ruskdagar. Solen lyste och på väg mot Sevilla, såg andra tvåbentingar ut att njuta av det vackra vädret. På varje tänkbar stolpe och hög skorsten tronade nämligen färggranna storkar från sina bosättningar. På vissa stolpar hade de t.o.m. byggt trevåningshus. Mina tankar gick till storkarna i Silves, som fick sina bon raserade av tornadon. Naturen har ju en förvånansvärd förmåga att återhämta sig, så förmodligen har de byggt nya bon.

Den här bilden skulle kunna vara med i ”På spåret”. Var är vi? Huelva!

Mercadonas stora centrallager passerades och långt framför oss vilade Sevilla i ett töcken av smog. På en sidoväg till höger om oss var många spanjorer ute och motionerade. Man gick, cyklade eller joggade. Vid 18.00-tiden var det fortfarande 23,7 grader ute och många hade tagit med sig picknick och flyttat ut i parkerna.

Det gäller att ha rätt cordinater, när man åker genom Sevilla med dess många avfarter. Jag satt och trallade på ”Världen är så stor så stor, Lasse Lasse liten” Men med ett annat ordval. Det blev ”Sevilla är så stort, så stort, Lasse, Lasse liten”. Vi konstaterade än en gång, att det är påtagligt flera reklamskyltar i Spanien än i Portugal.

Sent på eftermiddagen anlände vi till husbilsfirman Autocaravanas Hidalgo. Ingemar gick in för att prata med receptionisten. Klockan 09.00 nästa morgon skulle vi få träffa verkmästaren. Vi beslöt oss för att övernatta. Här finns vatten och tömning och även möjlighet till eluppkoppling. Ute på planen finns även en mycket bra tvättanordning för husbilar. En tvätt brukar gå på 5-6€.

Vår antenn är ett mysterium

Torsdag den 31 januari 2013
Klockan 09.00 fick vi besked från verkmästaren, att vi skulle åka några kilometer bort till en filial till Hidalgo, där man väntade på oss och vi skulle få hjälp med antennen. Med kartan i hand åkte vi vidare och parkerade utanför filialen. Mannen, som skulle hjälpa oss, undrade, om vi kunde vänta 30-40 minuter. Förmodligen åt han frukost J Eso es Españia! Under tiden provade Ingemar att sätta på TV; n en sista gång. Till saken hör, att han hade försökt få igång den många gånger under vår långa vistelse i Portugal utan att lyckas få in en enda kanal. Nu hände ett under. Det gick inte bara att få igång en kanal utan 32 stycken! J Varför? Någon som har en förklaring? Det var bara att meddela, att vi inte behövde någon hjälp.

Bilen var ganska solkig och vi ville passa på att tvätta den vid den suveräna tvättanläggningen vid Hidalgos stora anläggning. På väg tillbaka åkte vi in till ett köpcenter, där Vodafone för en månad inhandlades. Medan Ingemar sedan tvättade bilen, tog jag hand om maten. Vi hjälptes åt att putsa av bilen. Det blev stor skillnad, så länge det nu varar.

Ingemar satte sig vid datorn för att få igång Internet. Jag tog mina gångstavar och gav mig av ut i den stäppliknande terrängen, där det var tämligen sterilt. Mängder av små rosalila blommor, som växte i den sandiga marken, hade slagit ut i solen. Bortsett från en ryttare på en vit springare, mötte jag inte en enda levande varelse.

När jag kom tillbaka, hade Ingemar till bådas glädje fått igång Internet och ett och annat välkommet e-mail trillade in i lådan. Min son representerar sin och sina kollegors firma på den pågående café- och restaurangmässan i Stockholm och verkar stortrivas med det. Min kusin Ursula hade hört av sig. Hon och hennes man bor i Wien, men har även ett hus nära Nice i Frankrike. 9-10 april skulle de resa till F. och vi var varmt välkomna. Då lär vi tyvärr redan vara på god väg norrut – kanske! Jag har ingen tur med träffarna i Frankrike. I november förra året skulle min f.d. kollega Irene, som talar flytande franska och tar vara på varje möjlighet att resa, åka till Provence. Vid det tillfället var vi redan långt inne i Spanien. Vi får träffas i Örebro i. st. Irene!

Under tiden vi stod vid Hidalgo, hade även Inga-Lis och Håkan anlänt. De behövde också få en del hjälp med sin bil. Lite senare träffades vi under enkla former för lite småprat inne i vår bil. Naturligtvis var lilla Yoki med!

Det är inte bara trevliga människor man träffar under övervintringarna, utan man får också fina hundkompisar. ”Det bästa hos människan är hunden!”

Mot Sanlúcar de Barrameda

Fredag den 1 februari 2013
Det blev åter en kall natt och när jag tittade på termometern var det bara +12 grader inomhus. Dags att sätta på lite värme alltså. Vi hade övernattat på Hidalgos parkeringsplan. Inga-Lis och Håkan väntade på att få hjälp i verkstaden.

Vi åkte vidare mot IKEA för diverse mindre inköp. Vi har alltid parkerat i en backe intill IKEA, men nu höll man på med något slags reparationsarbete och vi fick snurra runt ett tag, innan vi fann en plats utefter en gata. Höjden på husbilar sätter ju ibland stopp för att åka in på vissa parkeringsplatser.

Ett litet mellanmål på IKEA

Dagens mål var Sanlúcar de Barrameda i den s.k. sherrytriangeln, som även inkluderar Puerto de Santa Maria och Jerez de la Frontera. Här har det odlats vin sedan drygt tusen år f. Kr., först av fenicierna och därefter av grekerna, romarna och morerna. Gynnsamt klimat och rätt jordmån gör att det här området har de bästa förutsättningarna för odling av de olika sherrydruvorna. I Sanlúcar de Barrameda är det den milda manzanillan som tillverkas.

Här börjar smogen lägga sig över landskapet

När vi kom ca 7-8 mil från Cadiz, låg smogen tät över landskapet. Därefter blev det helt mulet ett tag, innan solen visade sig en liten stund. Konstigt väder! När vi anlände till Sanlúcar de Barrameda för att övernatta på den stora planen utmed strandpromenaden och Guadalquivir, låg det så tät tjocka över floden, att man inte såg vattnet. Mistluren tutade med jämna mellanrum. Senare tittade solen fram en stund.

Den stora planen, som ligger utmed flodstranden och där husbilar får parkera, används i augusti för samling av alla hästar, som deltar i den årliga hästkapplöpningen på stranden. Guadalquiver är bra bred förbindelselänk mellan Atlanten och Sevilla, där stora containerfartyg med lätthet kan åka upp till staden, som trots allt ligger ganska långt inne i landet.

Sent på eftermiddagen anlände Inga-Lis och Håkan, som efter många timmar av väntan vid Hidalgo, hade fått det önskade åtgärdat på sin bil. Vi tillbringade ett par timmar i deras husbil på kvällskvisten, där BAO; s orkester underhöll oss. Mycket prat om husbilar blev det naturligtvis, men även ett och annat om musik och spelmansstämmor. Vi tackar för en trevlig kväll!

Marknadsdag i Sanlúcar de Barrameda

Lördag den 2 februari 2013
Man kan bli konfunderad av klockor ibland. I natt, när jag tittade på tiduret, som finns på inne/utetermometern framme i bilen, visade det på 01.30. Det kändes, som om klockan skulle vara mer. Jag slog på datorn och där visade klockan på 03.30. På min mobil var klockan 04.30. Ingenting stämde! Allt fick så småningom sin förklaring, som det mesta här i världen. Det var dags att byta batteri termometern. Klockan i min dator hade jag glömt att ställa om, när vi åkte in i Spanien från Portugal. Klockan i min mobil visade rätt tid.

Det var soligt idag och det blåste friska vindar. Min kropp gillar inte blåst, men man måste i alla fall ha luft och lite motion. Vi gick stråket upp mot den gamla stadsdelen. Det märktes tydligt, att det var lördag och marknadsdag. Människor kom bärande på diverse kassar. Överallt, i gränderna och vid de små torgen, var serveringarna öppna. Människor i alla åldrar satt ute och drack kaffe, läsk, öl eller manzanilla. Skrattande barn snurrade omkring, men den färgglada karusellen var tämligen tom. De små butikerna hade reor. Kvinnor drog sina män mot skyltfönstren och kvittrade högljutt om vilken färg på klänningen de ville ha.

 

I höstas passerade vi med husbil på den här trånga gatan mitt i en marknad

Apropå färger kom jag att tänka på en sak. Att använda ordet ”neger” i Sverige anses inte bra. På spanska heter färgen svart just ”negro”. Jag tror knappast, att man har för avsikt att ändra namnet på färgen.

Trevliga alster i naturmaterial finns i flera små butiker

Vi fortsatte genom de smala gränderna och kom fram till stadens saluhall. Här var det, precis som i gränderna, ett myller av folk. Härligt med dessa gamla saluhallar! Förr hade vi saluhallar även i våra mindre städer i Sverige, men många har tyvärr försvunnit. I saluhallarna här gör man sina inköp inför helgen och framför allt – man umgås.

Ingången till den gamla saluhallen

Här görs reklam för kött från de svarta tjurarna

Längst nere i saluhallen tog många en lite paus för att dricka manzanilla och äta en liten tapas.

På väg hade vi köpt något, som vi inte har sett i Portugal, nämligen mangold. Den är kraftig, smakrik och dessutom billig i Spanien. I saluhallen köpte vi någon sorts kotlettfisk. Därefter var det hög tid att börja knalla hemåt. Nu smärtade min kropp rejält, så det blev en långsam promenad. Efter en kopp café con leche i baren vid hotell Guadalquiver gick det lättare.

Våra svenska grannar skulle gå ut och äta på kvällen. Vi hade redan ätit rejält tidigare under dagen och min kropp protesterade mot mer motion, så vi följde inte med.

En kall och blåsig dag

Söndag den 3 februari 2013
Idag ökade vindstyrkan och det blåste av och till ganska kallt. Satt man i lä, som Inga-Lis gjorde ett tag, var det skönare. Människor var fortfarande vinterklädda och många spanjorskor i övre medelåldern hade tagit fram sina pälsar.

Vi tog en promenad upp i staden tidigt på eftermiddagen. Det var mycket folk i rörelse. Det är karnevalstider och vi mötte ett par föräldrar, som bar på sina utklädda, men helt utslagna telningar. Säkert hade de haft roligt!

Karnevaler väcker många sköna minnen och det är många karnevaler, som har passerat i mitt liv. En gång var vi några nordbor, som blev inbjudna till en lokal fest långt uppe i en by på Gran Canaria. Här dansades det sydamerikanskt till tidiga morgonen. Vilka härliga rytmer! Gissa, om vi hade roligt! Nåväl, detta var en parentes och långt från dagens upplevelser.

Vi fortsatte dagens promenad genom en gränd fram till Plaza Cabildo, där uteserveringarna var fyllda av glada människor. Satt man i solen, var det skönt med de värmande strålarna, men i skuggan var det kyligt och där blev man inte sittande så länge.

 

Runt det här torget är några av stadens bästa skaldjursserveringar samlade. Vi gick runt ett tag, innan vi bestämde oss för att gå in i Casa Balbino, som bland 21 utvalda serveringar ett år var utsedd som stadens bästa, när det gäller skaldjurstapas.

 

Om man lyckades hitta ett bord, gick det att sitta utomhus, även om det var skuggigt. Inne i baren var det fullt med folk, som stod och åt eller väntade på mat. Innanför disken fanns det mängder av olika tapas och det var svårt att välja. Ingemar, som inte tål skaldjur, valde en ”rysk sallad” som visade sig vara mycket god. Jag tittade för en sorts platta kakor, som flera hade på sina fat. Till slut knackade jag en ung man på axeln och frågade, vad han hade på fatet. Han log brett och svarade ”Tortilla de camarones”. Japp! Det fick det bli! Det dröjde ett tag, innan min mat var klar, men det var det värt. De platta kakorna ”Tortilla de camarones” visade sig vara både skalade och oskalade småräkor, som doppats i någon frityrsmet med smaktillsats och friterats. Det var mycket gott!

Nu hade vi fått blodad tand, när det gällde tapas, så vi fortsatte in till La Cabildo, som ligger i ett hörn av Plaza Cabildo. Här beställde vi inlagd torskrom, också det mycket gott.

 

Därefter knallade vi hemåt i den kylslagna vinden, men gjorde ett stopp vid hotell Guadalquivers bar, för att dricka en kopp värmande café con leche.

Solnedgången blev vacker

Till Jerez och Formel1-tester

Måndag den 4 februari 2013
På morgonsidan var det bara +2 grader utomhus. Inne i husbilen hade vi värmen påslagen under natten. Det tog några timmar innan solen gjorde att värmen steg, men dagen blev sedan varm och blåsten hade gett sig för tillfället.

Efter lite småprat med våra svenska grannar, åkte vi ca 5 mil till Jerez, där vi först stannade vid Carrefour för att handla lite. På parkeringen stod en bekant tyskregistrerad bil. Samma bil hade stått i Sanlúcar, där mannen hade berättat för mig, att han älskade Sverige och framför allt Öland. Carrefours butiker brukar vara stora, men den här var enormt stor. Jag behöver väl knappast tala om, att det tog ganska lång tid att lusläsa på alla för oss ”nya” livsmedel.

Ingemar manövrerade genom Jerez och körde några km utanför staden till Circuito de Velocidad, där Formel1-förarna skulle testköra bilar 5-8 februari. Ett par hundra meter från porten in till banan finns en stor parkeringsplan, där det redan ett flertal husbilar stod parkerade. Medan jag ägnade mig åt matlagning, promenerade Ingemar fram för att få lite information. Idag var det inget insläpp, däremot från klockan 09.00 i morgon bitti. Lite tjuvtränade nog gossarna redan idag, för det speciella, skriande motorljudet går inte att ta miste på.

Karta på banan lånad på internet

Världen är liten! Det får vi ständigt bevis på. Här på parkeringsplanen stod åter den tyska bilen, som vi tidigare hade träffat på i Sanlúcar. Vi fick oss alla ett gott skratt. Tyskarna ska åka till Sverige i maj, så säkert träffar vi på dem där också.

Det mörknade ute. Några pratade utanför bilen och när vi tittade ut, stod en man och lyste på registreringsskylten. Det var ett svenskt par, Gunilla och Lennart, som hade åkt hit från Fuengirola. De hade sett information där, om att det skulle gå bussar hit till Circuito de Velocidad och testkörningen.

Circuito de Velocidad utanför Jerez

Tisdag den 5 februari 2013
Vi var uppe tidigt för att äta frukost, men somnade sedan om. Kl. 09.00 vaknade vi med ett ryck. Här gick det minsann inte att sova längre, inte ens med öronproppar! Formel1-förarna hade startat testningen på Circuito de Velocidad.

Efter noga och moget övervägande, som det heter i seriösa sammanhang, beslutade vi, att Ingemar ensam skulle gå in på etablissemanget, medan jag stannade kvar vid husbilen. Tråkigt? Nej, inte alls. Jag var inte ensam om att stanna kvar. Jag var lite skeptisk till hur mycket man egentligen skulle se och höra inne vid banan och om det verkligen var värt 20€. Hörde gjorde jag tillräckligt utanför. Dessutom skulle min favorit, Alonso, inte vara med.

Som flera andra kvinnor satte jag mig i. st. ute i solen. En finlandssvensk kom och pratade. Han hade varit inne någon timme och tyckte att det räckte. Han ansåg inte att det gav så mycket. Av honom fick jag veta, att favoriten Alonso skulle vara med vid testkörningen i Barcelona senare.

Ingemar var också inne vid banan en dryg timme och kom nöjd tillbaka. Även han menade, att man inte såg så mycket och dessutom gavs det ingen information. Både finnar och engelsmän hade gått omkring med stora flaggor.

Här är beviset på att Ingemar var inne vid banan!

Ingången

Kan det vara Webber, som kommer?

Nu är Webber inne i depån

Vi åkte tillbaka till Sanlúcar de Barrameda, där vi tog en promenad utefter strandvägen. Nu blåste det ganska kallt. Många spanjorer, både kvinnliga och manliga, gammal som ung, var ute och motionerade. Man gick, joggade, cyklade eller åkte rullskridskor. Fiskebåtarna började komma in efter en lång dag ute till havs.

Ibland är floden blå och emellanåt helt brun av slam

Alla dessa vackra byggnader!

 

Och matte…..varför får inte jag springa ut och leka med alla de andra hundarna?  (Undrar Yoki)

När vi kom tillbaka till ställplatsen hade Birgitta och Anders med Alonso och Grållan anlänt. De tänkte åka till Circuito de Velocidad nästa dag. Efter ännu en liten pratstund med Inga-Lis och Håkan drog vi oss tillbaka från de kyliga vindarna för att få lite till livs inne i husbilen. Vi hade ätit färska kronärtskockor till lunch. Ikväll blev det fisksallad och lite annat smått och gott. Båda var vi nöjda med dagen.

Så här vacker var solnedgången den här kyliga kvällen

Långpromenad i Sanlúcar de Barrameda

Onsdag den 6 februari 2013
I natt vaknade jag strax före klockan 03.00 av ett ihållande dovt mullrande ljud. När jag drog bort jalusierna från framrutan, kunde jag följa en stor del av fiskeflottan, som gav sig ut mot Atlanten i mörka natten. Med alla lanternor tända tuffade båtarna sakta ut i farleden i en lång rad. Efter drygt trettio båtar gav jag upp räknandet.

Det var inte många plusgrader och blåsten var fortfarande kylig, när vi efter frukost gick ut för att ta en promenad. Anders och Birgitta hade åkt mot Jerez. Vi pratade en stund med Inga-Lis och Håkan, som också skulle åka vidare idag. Även om det var kallt, lyste solen, när vi vandrade upp mot staden. Efter lite medicinering mådde min kropp ganska bra idag och skönt nog finns det bänkar på väg. Uppe i den gamla stadsdelen var en del folk i rörelse och en och annan försäljare stod utmed de smala gatorna. Många affärer har reor nu och på det stora stråket ”Calle Ancha” var många människor ute och shoppade. Vi hittade en galleria, som vi inte hade varit inne i tidigare. Där blev det en vilopaus och en kopp kaffe.

På vägen upp mot saluhallen stod frukt- och grönsaksförsäljarna och inne i saluhallen var det full kommers, även om den var något mer dämpad jämfört med i lördags. Det är en fröjd för alla sinnen att vandra runt i dessa gedigna saluhallar. Ingemar kan synd nog inte äta skaldjur, men jag köpte en påse stora blåmusslor. Hos en annan fiskhandlare köpte vi en skiva färsk tonfisk. Middagen var räddad.

 

I höstas köpte vi en mycket god ekologisk sherryvinäger i en bodega, där man även säljer en del av traktens hantverk. Här gjorde vi ett nytt besök och fick av en kvinna en lång föreläsning på spanska om de olika sherrysorternas förträfflighet och användningsområden.  Vi gick ut därifrån med en flaska manzanilla och ett par flaskor sherryvinäger.

Nu började vi bli smått hungriga och en tapas skulle smaka bra. Plaza Cabildo låg framför oss med alla dess utsökta tapasbarer med skaldjur som specialitet. Det blev repris på lördagens tapas d.v.s. en Tortilla de camarones för mig och en rysk sallad med tonfisk för Ingemar. Här på torget blåste det inte fullt så mycket.

Vi blev sittande ganska länge i solen, där vi njöt av att bara vara. En stor grupp demonstrerande ungdomar kom gåendes på huvudgatan, där de med hjälp av trummor, stora tutor och egna röster framförde sitt budskap. På en banderoll såg jag bara något om ”allmän skola”. Resten var dolt i veck.

En tiggare, som gjort sitt bästa för att se proper ut, kom fram och ville sälja näsdukar. Några småslantar hamnade i hans hand. Näsdukarna fick han behålla. Vi höll på att få behålla hans hund, som la sig ner bredvid oss.

Vi fick en ordentlig promenad idag, även om det inte gick så fort. Vi hade varit ute drygt 3½ timme. Nu var det skönt att komma in i värmen, för det blåste fortfarande kallt ute.

Till vår spanske vän i Tribujena och El Rocio

Torsdag den 7 februari 2013
Nätterna är fortfarande kalla och kommer nog att förbli så under en längre tid framöver. Vinden hade mojnat. Under förmiddagen steg värmen till 12-13 grader och dagen blev solig. Jag hade sovit dåligt i natt och kände mig lite avslagen. Sov ifatt lite efter frukost, när Ingemar satte sig att arbeta med vår hemsida.

Nu kunde man läsa en del nyheter från testkörningarna vid Formel1 i Circuito de Velocidad. När vi träffade Anders i Sanlúcar, sa han, att det nog var bättre att vänta ett par dagar, innan man tittade på testkörningarna. Första dagen hade de bara kört ett par varv åt gången. Senare var det betydligt mer. Hamilton hade oturen att krascha en bil p.g.a. bromsfel, men klarade sig oskadd.

Vi hade funderat på att åka till Jerez på spanska ridskolans dressyruppvisning idag, men kände samtidigt, att vi för tillfället hade fått nog av stadsliv och smått längtade efter naturen. Vi bestämde oss för att åka till en av våra favoritplatser, El Rocio i Doñana. Det blev några mil extra genom Sevilla, men det var det värt.

De stora åkerarealerna i det mjukt böljande landskapet var väl förberedda inför vårens och sommarens grödor. På flera fält växer redan långt, saftigt och intensivt grönt gräs. Jordfärgerna med alla dess färgnyanser fascinerar mig. Här finns allt från kalkvitt till olika grå nyanser, brunt, intensivt gult, gulorange och kopparrött. Dessa naturfärger använder man även vid byggnation av olika slag.

På väg passerade vi Trebujena, där vi för tre år sedan blev bekanta med en spanjor, Manuel Leon, som med utsökt smak håller på att iordningställa en stor egendom. Här kan man tala om att förverkliga en dröm. Manuel är vägingenjör och chef för traktens vägnät. Hans fru är rektor för skolan i samhället. Vi svängde upp mot orten, för att se hur långt han hade kommit med sitt gedigna arbete.

Ett stort lusthus fanns redan tidigare på plats och i parken finns palmer, olivträd och buskar av olika slag. Nu håller man på att bygga ett bostadshus. När vi kikade in utifrån, såg vi att Manuel med hjälp av en man höll på att mura. Vi ville inte störa, men han hade redan sett oss. ”Kom in!” Vi sköt upp den tunga porten och klev in i trädgården. Han skrattade brett emot oss. Visst var vi igenkända! ”Hej! Välkomna! Ni var här för tre år sedan! Var har ni varit? Vart är ni på väg?”

Det finns mycket grönska i den välplanerade trädgården

Kom med till lusthuset/paviljongen!

Manuel blev mycket glad över att träffa oss igen

I taket hänger mycket från den egna odlingen på tork – timjam, lagerblad, peperoni, vitlök, kalebass m.m.

Vi vinkades in i lusthuset, där vi bjöds på Manzanilla, Fanta och egna inlagda oliver. Ännu en gentleman, förmodligen en släkting, kom på besök. Vi talade om sommaren, som hade varit mycket varm, ca +40 grader, och hur skönt det är med det svala lusthuset, där man t.o.m. kan stänga fönsterluckorna. Familjen bor uppe i samhället, men när huset är färdigt, kommer man att flytta hit. Det finns en liten damm i trädgården och sist vi var här, fanns det flera vackra fåglar, som såg ut att trivas gott. När jag frågade om fåglarna, fick Manuel tårar i ögonen. De fanns inte mer. En natt hade vildhundar grävt sig ner under muren, dödat och ätit upp fåglarna.

Gårdens hund, Paco

Två pampiga lejon vaktar vid ingången. Heter man Leon, så vad passar bättre?

Männen började tala om mat och frågade, om vi hade ätit. Jag ansåg, att de skulle få fortsätta med byggnationen och sa, att vi skulle äta, när vi kom till El Rocio. Vi fick en 5-liters hink fylld med stora oliver inlagda tillsammans med vita bönor, vitlök, gröna bönor och skivade morötter. Den skulle vi bara ha. Betala? Aldrig! Kom tillbaka, när ni kommer förbi! Det blev flera ”encantado”, när vi gav oss iväg.

Jag var ganska trött i huvudet, när vi åkte iväg. Hjärnan hade gått på högvarv, eftersom männen bara talar spanska. De hade ansträngt sig att tala lättförståelig och långsam spanska och det var jag glad för. När jag började som lärare en gång i forntiden, höll man på mycket med åskådningsundervisning och det tillsammans med kroppsspråket kan man ha användning för i många lägen. Det är helt underbart med alla fina människor och djur, man kan komma i kontakt med, när man är ute med husbil!

Vi kom fram till El Rocio, staden i sand, där vi parkerade nära den grunda sjön tillsammans med några få andra husbilar. Här rådde som alltid en sällsam frid. I den här sjön trivs många sorters fåglar. Flera hägrar spatserade nära oss, t.o.m. en purpurhäger och långt ute i vattnet stod en stor mängd flamingofåglar. Hästar vandrade fritt omkring och betade i lågvattnet. Flera vildhundar sprang och letade mat i papperskorgarna. Vi tog en skön promenad i skymningen, där fåglarnas olika läten, hästar gnäggande och hundskall gav liv åt omgivningen.

Skotjuvar i El Rocio

Fredag den 8 februari 2013
När vi vaknade på morgonen, såg det nästan ut, som om det hade varit frost på marken och det var bara drygt + 4 grader. Det dröjde innan husbilsfolket i de 6-7 bilarna började röra på sig. När det var dags för förmiddagskaffe, hade temperaturen hunnit stiga till +12-13 grader. Idag syntes inte flamingofåglarna till.

Lagunen vid El Rocio

Ute i lågvattnet vandrar hästarna fritt

Vi tog en promenad runt ”staden i sand” och kunde konstatera, att det mesta var sig likt. Den stora ingången till kyrkan var blockerad p.g.a. renovering. Det är sex år sedan vi var här första gången och sedan dess har det blivit en kort visit varje år. Till helgerna brukar det alltid samlas mycket folk för fester och religiösa ceremonier. Att gå till kyrkan här en söndag är en unik upplevelse.

Så här ser människor ut, när det är religiösa fester i den lilla staden i sand. Speciella dräkter och musik på flöjt och trumma samtidigt.

Här rider man överallt. Kyrkan renoveras för tillfället.

I det vackra koret saknades madonnan idag. Där fanns bara ett standar med hennes bild.

Det var ganska folktomt, när vi kom hit igår, men framåt eftermiddagen idag anlände alltfler bilar. Butiksinnehavarna började slå upp dörrarna och enstaka restauranger hade öppet. Vi gick in i kyrkan, där det såg ganska ödsligt ut. Hela den bakre delen vid stora ingången var förtäckt. Likadant var det med orgelläktaren och sidoläktarna. Vi konstaterade snabbt, att madonnan var borta. På hennes plats framme i koret stod bara ett standar med en madonnabild. Det var sig med andra ord inte likt.

Vid en uteservering satte vi oss en stund i solen för att äta några oliver och lite friterad bläckfisk, samtidigt som vi kunde studera folklivet. Dämpad andalusisk musik strömmade här och var ur enstaka högtalare.

Här säljs lädervaror av mycket hög klass

Man kan även åka hästdroska i staden

Visst är klänningarna vackra!

När vi kom tillbaka till husbilen, såg vi direkt att Ingemars foppaskor, som hade stått utanför bilen, var borta. Mycket konstigt! Använda foppaskor kan inte vara åtråvärda. Sulorna hade börjat bli nötta, så Ingemar skulle i alla fall köpa nya, men ändå. Vad hade hänt? Jag gick bort till en franskregistrerad bil, vars innehavare visade sig vara engelsmän, och frågade, om de hade sett någon vid vår bil. Vildhundarna! En sko hade någon hängt upp på en stolpe, men den andra var totalt försvunnen. ”Den tjuvaktiga skatan” har vi hört talas om, men inte tjuvaktiga hundar.

Vi satte oss utomhus en stund för att njuta av den sena eftermiddagssolen, innan det var dags att börja med maten. Vid 18.00-tiden kom polisbilen åkande. Två vänliga poliser gick runt och upplyste oss om, att den här halvt gräsbevuxna planen var avsedd för hästar och att vi inte fick parkera husbilar där. Vi ångrade, att vi inte hade ställt oss lite avsides inne i staden, som vi gjort under tidigare år. Där har vi aldrig blivit bortkörda. Camping La Aldea ligger strax utanför staden och vi var tre bilar, som åkte dit. I ett par av bilarna var inte ägarna hemma, så de stod kvar. Fördelen med att stå inne i staden, är att man kan följa det unika djurlivet både morgon och kväll. Senare insåg vi, att vi även kunde ha ställt oss på den stora tomma planen, som finns intill turistinformationen och polisstationen i utkanten av staden.

En olycka kommer sällan ensam. Vi hade inte varit ute på internet sedan igår och när vi nu försökte komma ut på nätet, var det bara att inse, att det var slut på vår uppkoppling.

En utflyktsdag i nationalparken Doñana

Lördag den 9 februari 2013
Under natten härjade fibromyalgin i min kropp och den var brännhet på båda sidorna. Det var svårt att ligga. Efter lite medicinering gick det till slut att somna om och det kändes riktigt bra, när jag vaknade.

Även i natt var det få plusgrader, men dagen blev angenämt varm och solig. Det var med andra ord en lämplig dag för utflykt. Vi åkte ner till besökscentrat El Acebuche i Doñana. Därifrån kan man på gångbroar gå in i pinjeskogen och vandra till ett flertal laguner. På väg till centrat finns skyltar, som varnar för lodjur. Vid den stora rastplatsen vid centrat varnar man för ormar och skorpioner.

Det var nog lite för kyligt för ormar och skorpioner och lodjuren håller sig säkert undan för oss människor. En enda gång under alla år har vi sett en hjort, som betade innanför stängslet till nationalparken. De enda djur vi såg idag var en fjäril, en stork, en tofslärka och en ett flertal blåskator. Även om det var lite småkallt, fick vi en välgörande promenad.

En av lagunerna inne i Doñana

Storkar finns det gott om i de här områdena, men under vår promenad inne i Doñana såg vi bara en enda.

Flera gömslen av vass finns vid lagunerna. Senare i vår är det säkert ett livligt fågelliv.

Efter en kopp kaffe och en varm bocadillo i serveringen, åkte vi till nästa besökscenter, La Rocina. Här stannade vi inte, utan följde vägen långt in i Doñana tills vi kom till det gamla jaktslottet Palacio del Acebròn. Här kan man följa en slitsad led, som för runt en sjö genom varierande vegetation.

 

När vi kom fram till sjön, där några hägrar satt i buskarna, undrade Ingemar, om vi inte skulle vända och gå tillbaka. Han var fundersam över, om jag skulle orka gå hela sträckan. Rundturen skulle ta någon timme. Envis som jag är, ville jag fortsätta. Det gick bra! Det fanns träbänkar här och var och även räcken att hålla sig i.

På jaktslottets tak häckade en storkfamilj. Bra utsikt!

Ibland för leden genom rena träskmarken där täta buskage och träd växer i sumpmarken. Överallt hänger lianerna ner från träden. Konstigt att det inte finns krokodiler och ormar! Ett tag går man på skönt underlag i pinje- och eukalyptusskog, där det är ovanligt varierande markvegetation för att vara Doñana. Här finns det säkert svamp, när det är rätt årstid. Senare går man genom rena ormbunksskogen. Det var en skön tur och jag var tacksam över att min kropp hade klarat så mycket motion idag.

Tofslärka

Blåskatorna lät sig villigt matas

På vägen tillbaka åkte vi genom El Rocio, som verkade ganska lugnt. Vi blev förvånade, när vi såg, att flera husbilar stod kvar på planen, där vi hade stått. Tydligen hade polisen bara åkt en tur igår och de som då inte var hemma, kunde stå kvar.

Vi åkte tillbaka till campingen, där vi t.o.m. hann sitta ute en stund, innan solen gick ner och det var dags för lite mat. Vi hade haft en mycket skön dag och jag var nöjd med att äntligen ha fått lite mer motion. Att jag sedan somnade redan klockan 21.00 gjorde ingenting.

Mysteriet med den försvunna madonnan

Söndag den 10 februari 2013
Det blev lite av sovmorgon idag och efter gårdagen motionsrundor var min kropp angenämt trött. Fram på förmiddagen bröt vi upp från campingen och begav oss in i El Rocio. Idag var det söndag och vi tänkte gå in i kyrkan. Jeansen lades undan och vi klädde oss, så att vi såg någorlunda respektabla ut. Bilen parkerades på planen, där några husbilar fortfarande stod kvar. Vildhundarna befann sig på området och den största sprang fram till oss i hopp om att få något ätbart. Han såg helt oförstående ut, när Ingemar frågade honom, var han hade gjort av hans sko.

Nu drar jag! Jag vet väl inte var hans sko är!

Vi promenerade in i staden, där det även idag var förvånansvärt tyst. Här i staden har vart och ett av de ca 90 brödraskapen sina egna hus med egna kapell och stallar. Det brukar vara liv och rörelse, musik och fester. Idag var det inga processioner med speciellt högtidsklädda människor, som bar standar. Inte heller var det några musikanter, som spelade på flöjter och trummor och ingen sång. I kyrkan predikade prästen för ett mindre antal människor. Vi har besökt El Rocio flera gånger, men så här hade vi aldrig upplevt orten på en söndag.

Det var dags att lämna El Rocio för att åka vidare. Vid turistinformationen stannade vi till. Medan jag kokade kaffe, gick Ingemar in för att fråga, varför det var så annorlunda i staden mot tidigare och var madonnan var. Madonnan befann sig i närbelägna Almonte och skulle komma tillbaka 12 maj! Visst förstår vi, att hon måste vara här den helgen, för då är det pingst och det är den största helgen i El Rocio, då mängder av människor vallfärdar hit till fots, på hästryggen eller i speciella övertäckta vagnar från olika delar i Spanien. Men när försvann hon? Hon brukar alltid ”vara hemma”, när vi kommer Vi har berättelsen och firandet både på video och i bokform hemma. Får nog studera det lite närmare.

Nu lämnade vi El Rocio, åkte söderut till kusten, där vi tog av västerut och åkte kustvägen längs Costa de la Luz i riktning mot Punta Umbria. När vi passerade Mazagon, åkte vi ner till hamnen, där vi har övernattat några gånger. Här har tidigare en kopia av ett av Columbus´ pampiga fartyg stått vid kajen, men det hade man flyttat. På väg tittade vi också på ställplatserna i Moguer och San Juan, men ingen av dem lockade oss.

I området runt Huelva odlas oändliga mängder jordgubbar

I stället fortsatte vi runt Huelva ner till Punta Umbria med dess långa sandstränder. Längst ut till udden ville vi som tidigare. Här stod redan fem husbilar, dock ingen svensk. Mittemot ligger en lång landtunga. På andra sidan landtungan ser man kanalen, alla stora oljeraffinaderier och Huelvas hamn dit alla stora lastfartyg löper in.

Vi var ganska trötta, när vi kom fram. Det började mörkna ute och efter lite mat försökte vi sova. Nu började det blåsa rejält. Bilen gungade och det gnisslade. Ingemar gick ut tre gånger och flyttade om stolar m.m. i skuffen, som började låta som en liten orkester. Till slut tystnade ljuden. Ingemar somnade, men jag hade svårt att sova i den kraftiga vinden och funderade ett tag över, om vi inte skulle flytta in bilen på en gata i samhället. Det lyste i flera av de andra husbilarna. Till slut mojnade vinden och det gick att få lite nattro.

Tillbaka till Sanlúcar de Barrameda

Måndag den 11 februari 2013
När himlen ljusnade åt vi frukost, för att sedan så tidigt som möjligt kunna ta en promenad. Vi har bara använt våra vatten- och vindtäta jackor någon enstaka gång under den här övervintringen, men idag var vi tvungna att sätta på oss dem. Den hårda blåsten var kall, när vi gick runt udden vid Punta Umbria. Det gick an att gå ner mot havet, men att gå tillbaka högt uppe på den delvis gräsbevuxna udden, var långt ifrån skönt i den hårda motvinden. Håret blev fönat utan kostnad. Låren var iskalla av kylan. Det var mycket skönt att komma in i värmen i husbilen.

Tidigare år har jag plockat en del snäckor här på udden, där de vanligaste kommer in i drivor. Den här gången blev inte en enda snäcka plockad. Dels var det alldeles för kallt och dessutom hade blåsten fört med sig sand, som täckt över det mesta, som havet hade fört upp på land.

Vi åkte in till Huelva, där vi stannade vid Carrefour huvudsakligen för att köpa internet. Jag hade behövt handla, men det kändes inte bra att lämna husbilen, så Ingemar fick gå in själv. Vi letade sedan efter Mercadona, för att jag skulle kunna göra en del inköp, men vår navigator ”Astrid” förde oss på villospår, så det blev en rejäl sightseeing i stället. Vi upptäckte, att i ett kuperat område mitt inne i Huelva ligger en stor och mycket vacker parkanläggning, som det vid ett annat tillfälle skulle vara intressant att se mer på.

Vid det här laget började vi båda bli trötta och jag hade kommit underfund med att vi klarade oss utan att handla den här dagen. Vi fortsatte ut på A49 för att åka vidare mot Sevilla. Den långa bron var som vanligt hårt trafikerad. Man håller på att bygga en förbifart och den behövs sannerligen. Vi kom igenom Sevilla och fortsatte att åka ner till Sanlùcar de Barrameda, där vi tänkte övernatta. Vi var ganska trötta, när kvällen kom och mina ben värkte. Det blev tidig nattning.

Min väninna Titti fyller år idag. Jag försökte förgäves ringa utan att få kontakt. Till slut skickade jag ett SMS, som förhoppningsvis kom fram. Än en gång vill jag önska dig en riktigt fin födelsedag! Vi får fira tillsammans i sommar!

Ännu en dag i Sanlùcar de Barrameda

Tisdag den 12 februari 2013
Vi var nog lite trötta idag, så vi beslöt oss för att ta det lugnt och stanna ännu en dag, innan vi fortsatte österut i Spanien. Vi stod åter på den stora sandplanen i Sanlúcar och hade lyckats få en plats, där vi hade bra utsikt över floden och strandpromenaden. Här ser och hör man hela tiden hur fiskebåtar och stora lastbåtar färdas på floden. Floden är en förträfflig förbindelselänk mellan Sevilla och Atlanten.

Redan tidigt på morgonen motionerar såväl gammal som ung på strandpromenaden. Skridskoseglare kan man se i Sverige, men här ser man även rullskridskoåkare med segel. Säkert har man sedan länge en hälsodrive i Spanien, för dels motionerar människor i alla åldrar på många olika sätt och dessutom har man antirökkampanjer.

Det var tidvis lite blåsigt och ruggigt även idag, men lyckades man hitta en plats i lä vid bilen, gick det bra att sitta ute. 20-25 bilar stod parkerade på den stora sandplanen, ingen svensk, men däremot flera danskar. Danskarna, som stod bredvid oss, satt väl påpälsade i sina solstolar. De hade åkt en dryg månad tidigare från ett snöfattigt men kallt Danmark.

Vi tog en promenad bort till en butik för att köpa bröd. När vi kom tillbaka, såg vi, att det hade kommit en svenskregistrerad ”plåtis”. Vi satte oss ute en stund och snart stod två svenskar framför oss. Här fick vi åter ett bevis på, hur liten världen är. Mannen, Bosse Bergman, är uppvuxen i Askersund, där vi numera bor, (när vi någon gång är hemma ) Få se, om någon av våra grannar känner igen honom!

Bosse och Lena, som är på väg mot Portugal

När det började mörkna, tog vi med Ingemars IPhone och min IPad för att gå till puben vid hotell Guadalquiver. Där får man använda internet en timme utan kostnad. Vi hann göra en del uppdateringar, surfa lite och dricka två koppar kaffe var, innan vi fortsatte upp genom staden till en av tapasbarerna, där vi valde länge bland godsakerna i diskarna. Här var det god stämning. Folk kom och gick hela tiden.

Hotell Guadalquiver

 

Mot Ruinas romanas de Baelo

Onsdag den 13 februari 2013
Det var grått och småkyligt, när vi vaknade på morgonen. Det kändes lite sorgligt att lämna Sanlúcar, där vi trivs så bra, men idag tänkte vi åka vidare. Ett och annat behövde göras, innan vi lämnade orten. Bortsett från ett ensamt blomkålshuvud, ett par ostar och några burkar med diverse innehåll, såg kylskåpet ut som ett stort tomrum, när man öppnade det. Vi var med andra ord i behov av att fylla på livsmedel. Vi behövde även åka till Repsolmacken för att köpa gasol, fylla vatten och tömma.

LIDL och Mercadona ligger nära varandra i Sanlucár, men vår navigator hade tydligen fått blodad tand och ville ut på sightseeing. Livsmedelsaffärerna åkte hon (Astrid) inte förbi, men däremot en pågående marknad. Där kunde jag ju ha köpt grönsaker och frukt för de närmaste dagarna, men här fungerade inte bromsarna på bilen. J Däremot fick vi se en hel del av djurhållning och odlingar, innan vi kom fram till Repsolmacken, där inköp av gasol kunde göras och även övriga ärenden kunde uträttas.

Vi tänkte fortsätta att åka utefter kusten och rundade därför Jerez, El Puerto de Sta Maria och Chiclana, varefter vi fortsatte på E5 mot Conil de la Frontera, där vi varit ett antal gånger under åren. Här stannade vi vid Mercadona för att handla. Nu var allt under kontroll. Vi fortsatte den vackra kustvägen i riktning mot Barbate. I den här trakten är det mycket vanligt med tjocka snår av höga, taggiga kaktusar och björnbärsbuskar, som utgör gränser mot ägorna.

Den vanligt förekommande vita ginsten, har blommat under en lång tid och blomklasarna börjar nu se lite gråaktiga ut. Den spanska ginsten med sina mörkt gula blommor, lyser också upp vägrenar och backar sedan länge. Den för oss vanliga klargula ginsten slår nu ut mer och mer för varje dag. Den gula mimosan med sina avlånga blomklasar har också blommat ett bra tag och nu slår den vanliga mimosan med sina gula runda bollar ut i kaskader. Naturen vaknar överallt till liv.

Kustvägen mot Barbate leder delvis upp genom bördiga skogsområden, där det går flera vandringsleder. Här skulle det vara skönt att vandra i lugn och ro någon gång. Vi åkte sakta förbi Barbates stora fiskhamn. Fiskeflottan här fångar mycket av den goda tonfisken, som säljs på många håll.

Vädret var nu bästa tänkbara och vi njöt av den storslagna omgivningen, när vi åkte fram till Zahara de los Atunes. En stor del av den här trakten, som består av böljande betesmarker, är militära områden. Stora besättningar tjurar och på en del håll kor betar av det frodiga gräset bland vindkraftverken.

Det har blivit lite av tradition att besöka det lilla konditoriet i Zahara de los Atunes för att köpa ett av deras goda nötflarn. Vi parkerade i en gränd och gick runt i staden. Förmodligen har man fått EU-pengar för upprustning inför sommaren, för på många håll höll man på att renovera hus. Det murades, spacklades, slipades och målades. När vi kom fram till konditoriet, var det tyvärr stängt för siesta och att vänta en dryg timme, tyckte vi var lite slöseri med tiden.

I soptunnorna i gränden bodde en stor kattfamilj

Den lilla hade hittat ett gammalt täcke att sova på

Intill trottoaren var grillen igång

Här lever, bor och arbetar människor. Värre är det i utkanten av staden, där det ligger en stor kåkstad

Vårt mål för dagen var de romerska utgrävningarna längre fram utmed kusten. Nu var vi tvungna att vika av från kustvägen och följa N340 en bit för att därefter ta av ner mot kusten och Ruinas romanas de Baelo.

Över bergen svävade oroväckande moln

Vi åkte inte ända fram till utgrävningarna idag, utan stannade på väg vid en liten italiensk restaurang, där vi fick parkera över natten, samtidigt som vi passade på att äta. Här samlades traktens män för att under kvällen diskutera dagens händelser, dricka konjak och spela kort. Ljudnivån var hög och det var inte lätt att förstå något av deras dialekt. Jag växlade några ord med en tysk, som har en firma i Tarifa och bor uppe på en av höjderna sedan femton år tillbaka. Han var berlinare och hade ingen längtan tillbaka till Tyskland. Det räcker med en vecka ibland, menade han. ”Eine Kneipe” = tysk pub hade han ju här.

Så småningom tystnade sorlet, männen åkte hem och vi kunde sova. Vi stod alldeles ensamma utanför den lilla restaurangen. Runt omkring oss hade vi de böljande gröna kullarna. En bit nedanför låg havet. Bortsett från stjärnorna, som blänkte på himlen och de röda ljusen på vindkraftverken, var det kolsvart ute. Naturen hade lagt sig till vila och frånsett vildhundarnas skall var tystnaden total. Under natten hörde jag ljuden från en och annan hund, som letade sig fram till bilen. Detta är lycka!

Alla Hjärtans Dag

Torsdag den 14 februari 2013
Jag ligger efter med bloggskrivandet, så det blir en försenad, men lika välment Alla Hjärtans Dags – hälsning till er alla!

På morgonen började åter omgivningen vakna till liv. I den italienska restaurangen serveras frukost och en hel del stannade till för att inta dagens första måltid. Vi hade sovit ostört och vaknat till en sol, som strålade från en klarblå himmel. Värmen har återvänt och dagen såg ut att bli mycket vacker.

Vi åkte vägen ner till Ruinas romanas de Baelo. Här har vi varit flera gånger tidigare, men det är alltid lika intressant att se hur utgrävningarna fortskrider och det har hänt mycket sedan föregående år. Det är en stor hamnstad, som har legat förborgad här under många år. Nu är man framme vid den mer nutida bebyggelsen utmed stranden. Undrar hur man tänker göra där? Det är en dramatisk upplevelse att stå mitt i bebyggelsen på så gammal historisk mark. Mina ögon tårades mer än en gång.

Den skyddade bukten för den romerska staden

Rester av en gammal romersk akvedukt

Den gamla stadsmuren håller på att återuppbyggas

Östra porten in till staden

Här saltades fisken in

Tjurfäktningsarenan

Vi fortsatte att åka E5 mot Tarifa och Gibraltar sund. Det var mycket god sikt idag och vid Mirador el Estrecho stannade vi till för att beundra utsikten mot Afrika, innan vi fortsatte förbi Algeciras.

Den afrikanska horisonten

Vid Los Barrios åkte vi ner till den stora parkeringen utanför LIDL, där många som ska åka över till Afrika samlas. Jag gick in på LIDL, medan Ingemar gick runt och tittade på bilarna.

En sorts husbil

Vi fortsatte resan förbi Estepona för att åka ner till stranden vid San Pedro för övernattning. Vi har varit nere här tidigare och tittat, men aldrig övernattat. Här stod en mängd husbilar parkerade, även en del svenskar. Snart tittade en gammal bekant ut, Jalle. Vi var ganska trötta efter en lång vandring i den romerska staden och därefter flera timmar på väg och somnade tidigt.

Från San Pedro till Torrox Costa

Fredag den 15 februari 2013
Vi sov både gott och länge. Det blev en både solig och mycket varm dag. Vi hade inte tänkt stanna här i San Pedro, utan åka vidare österut. Tidigt på förmiddagen knackade det på dörren. Det var Jalle, som kom med en nyhet. Polisen hade gått runt till en del av husbilarna och talat om, att det nu var förbjudet att stå här nere i San Pedro. Husbilar fick inte ens stanna! Här har husbilar stått under alla år, men nu blev alla bortkörda. :-(

 

Stora planer och gator står tomma ner mot stränderna. Varför inte utnyttja dessa till ställplatser för husbilar vintertid? Jalle hade pratat med en av poliserna, som kunde en del engelska och bett honom framföra till sina överordnade, att man borde reflektera över hur mycket husbilsägarna bidrar ekonomiskt. Spanien har en ekonomisk kris och ändå kör man bort sina turister. Vilken skillnad mot Portugal! Nu hade man på varje infart satt upp skyltar, som omtalade att det förutom för privatbilister var förbjudet att stanna. I Frankrike och Portugal ordnar man ställplatser och välkomnar sina vinterturister. Spanien har mycket att lära!

Vi skulle i vilket fall som helst åka vidare och siktade in oss på Rincón de la Victoria. Vi var nu helt nära Marbella, där vi i vanliga fall brukar träffa Ingemars kusin med fru och ibland även min kusin med man. De förstnämnda var i Sverige och kommer ner först senare och de sistnämnda, som har hus i Costabella, är i Wien. Vi människor är verkligen utspridda numera. Vi passerade Marbella och Fuengirola, där vi kommer att sammanstråla med vänner vid ett senare tillfälle.

Utsikten mot havet var vacker och när vi passerade Benalmadena såg vi hur kupolen på buddistmunkarnas stupa blänkte i solen. Man har av och till lyriska namn på orter i den här trakten, som t.ex. Honungsbäcken. Vi passerade Malaga och åkte fram mot en ställplats, där vi aldrig stått tidigare, nämligen Rincón de la Victoria. Vi hade kontaktat Björn och Ewa, som vi visste befann sig här. De lyckades inte hitta en enda tom plats, men vi åkte ändå fram i hopp om att någon kanske hade åkt, när vi kom fram. Tyvärr var det helt fullt. Björn och Ewa kom fram med sin hund Alex, som blev helt vild av glädje, när han träffade oss. Underbara djur! De kan konsten att visa vänskap! Där har vi människor en del att lära.

Vi var ganska trötta vid det här laget. Efter lite hemlagad lunch beslöt vi oss att åka vidare till Torrox Costa. Senare fick vi veta, att även Siv och Leif befann sig i Rincón de la Victoria och att det skulle finnas ännu en ställplats längre västerut.

Vi drog en suck av lättnad, när vi kom fram till Torrox Costa. Efter lite mat, somnade vi gott.

En varm sommardag

Lördag den 16 februari 2013
Idag behövdes inga långärmade kläder på dagen. Klarblå himmel och varmt. Strandpromenaden var fylld av människor.

Här i Torrox har jag min favoritfrissa i Spanien. På förmiddagen gick vi dit för att höra om jag kunde få en klipptid. Jag var välkommen tillbaka klockan 12.00. Vi hann bara gå tillbaka hem för att dricka en kopp kaffe, innan det var dags att gå tillbaka.

Frissan kände mycket väl igen mig och talade om, att jag varit där flera gånger, vilket stämde. Alla spanjorskor färgar sitt hår, när de blir grå- eller vithåriga. Hon avråder mig från att färga håret och tycker mitt vita hår är så vackert. Det är ju bra mycket lättare att slippa färgning, så det får nog förbli naturvitt. Vi skrattade båda gott, när jag påminde kvinnan om, att jag att för ett par år sedan förväxlade ett par spanska ord och ville klippa av mitt huvud. Kanske inte fullt så bra! Bättre att få håret klippt!

Idag är det karneval inne i centrum. Vi hoppade över firandet och föredrog som så många andra att sitta ute i solen vid en servering för att se på folklivet och njuta av det vackra vädret. Afrikanska försäljare kom och gick som vanligt, men vi ville inte köpa vare sig klockor eller solglasögon. Två par musikanter, förmodligen öststatare, kom för att underhålla gästerna vid serveringarna och samtidigt be om pengar.

I Sverige tycks både svåra förkylningar och influensa med dess olika biverkningar härja. Krya – på – kramar till våra vänner i Västerås! Jag hoppas även att mina barnbarn och deras mamma i Stockholm snart är friska efter influensan!

Grått, blåsigt och kulet

Söndag den 17 februari 2013
Igår var det en strålande dag, som närmast liknar en högsommardag i Sverige. Idag hade det åter vänt och det kändes redan i natt, när det var lite svalare. Himlen var mer eller mindre grå hela dagen och det hade börjat blåsa.

Vi hade en lugn dag och i de andra husbilarna verkade det inte heller vara så stora aktiviteter. Jag passade på att göra rent ”sådant som inte syns” och Ingemar åtog sig dammsugningen. Lunchen intogs under djup tystnad. Vi ägnade all uppmärksamhet åt de nyskördade kronärtskockorna. Jordgubbarna för ca 10:-/liter smakade också bra.

På eftermiddagen gick vi till strandpromenaden för att dricka kaffe och surfa en stund. Idag var det ingen som satt ute. Vi satte oss också inomhus, men t.o.m. där blåste det in, när vinden ökade i styrka. Huttrande gick vi hemåt, överens om att inte gå ut mer idag. I morgon är det marknad och då hoppas jag solen lyser.

 

Marknad en mulen måndag

Måndag den 18 februari 2013
Det var ganska molnigt och bara drygt +10 grader, när vi vaknade på morgonen. Idag skulle det vara marknad en liten bit från vår parkeringsplats. Marknaden här i Torrox Costa är jämförelsevis riktigt bra. Vi tog det lugnt på morgonen och väntade tills temperaturen hade stigit.

För ett par år sedan köpte Ingemar ett par välgjorda spansktillverkade promenadskor här på marknaden. Samma försäljare fanns här idag. Både kund och försäljare blev nöjda, när ett par nya skor inköptes, denna gång med kardborreknäppning.

En påse fikon inhandlades hos ”vår fikonförsäljare”. Vi köpte även en del grönsaker och jag lyckades få de mest mogna jordgubbarna för ca 12:-/liter. Man får se upp, för det händer ibland att man har en låda mycket fina jordgubbar framme i disken och när man sedan vill köpa bär, plockar man jordgubbar från en annan låda med mindre mogna ”gubbar”. Försäljaren och jag kom emellertid överens.

De tyska kvinnorna, som säljer begagnade kläder, för att få in pengar till en hundgård för herrelösa hundar fanns på plats. Däremot lyste de spelande indianerna med sin frånvaro.

Det är lite av tradition att efter marknaden gå ner till ”tysken” för att äta bratwurst, antingen med potatissallad eller med kålsallad. Jag föredrog kålsallad, medan Ingemar njöt av en god potatissallad. Nöjda och belåtna med inköpen och maten knallade vi hemåt.

Vi hade egentligen tänkt åka till Repsolmacken i Torre del Mar för att tvätta, men kom överens om att vänta tills nästa dag. I stället tog vi en välbehövlig tupplur. Ingemar gick bort till tyska bageriet för att köpa en surdegslimpa, medan jag fortsatte att sova. Han kom tillbaka utan bröd. Bageriet var stängt för dagen, så han får äta havregrynsgröt till frukost i morgon.

Tvärs över genomfartsgatan ligger en stor och mycket välsorterad kinaaffär. Här finns allt man behöver och mycket man absolut inte behöver, men det är roligt att gå runt och titta. Vi skulle egentligen bara ha en ny gasoltändare, men kom tillbaka även med en koppling till vattenslangar och en ny liten matta att ha innanför dörren i husbilen.

Framåt kvällen tog vi en promenad till en servering för att dricka en kopp cappuchino och samtidigt surfa lite. Det är inte ofta jag äter bakelser, men idag köpte vi en bit chokladtårta, som vi delade på. Det blev alltför många kolhydrater, men de var mycket goda. Det blev inte så lång surfstund, för plötsligt började regndroppar falla på serveringens tak. Att det skulle komma regn, visste vi, men inte riktigt så tidigt. Dessvärre kom dropparna allt fortare, så vi betalade snabbt och packade ihop. Tur nog var det inte så långt att gå till husbilen.

Till dig som läser bloggen, skriv gärna en kommentar! Det är roligt att få respons och vi har alla så mycket att lära av varandra!

Oh, regniga dag!

Tisdag den 19 februari 2013
Under hela natten lät molngubbarna sina tårar med varierande styrka och intensitet smattra mot husbilstaket. Det var inget aggressivt, irriterande regn, utan mer likt ett milt sommarregn i Sverige. De små dropparna studsade lekfullt runt på taket för att sedan med ett småkluckande ljud strila ner på sidorna av bilen.

När vi tittade ut på morgonen, var himlen helt grå och regnet hade ökat i styrka. Det fanns emellertid ingen återvändo. Idag skulle det tvättas, vare sig det regnade eller inte. Det var ganska tomt på vägarna, när vi åkte mot Torre del Mar och Repsolmacken, där man kan tvätta vid Lavomatic. Jag kan verkligen rekommendera dessa tvättinrättningar, där det finns såväl 8-kilos som 14-kilos tvättmaskiner och dessutom stora tumlare. Man köper poletter vid bensinmacken. Såväl tvättmedel som mjukmedel ingår i tvätten. Det är alltid rent och fräscht och det går fort att tvätta. Ett stort bord finns, där man kan vika ihop sin tvätt. Tidigare fanns Lavomatic på flera håll i Andalucien. Nu finns tvättinrättningarna även på andra håll i Spanien. Jag lägger in ett foto på en broschyr. Dessutom kan man läsa med på www.lavomatic.es

När vi kom Lavomatic idag, var det full fart i ”tvätteriet”. Tydligen ville alla tvätta idag, när det var dåligt väder. Det var bara att vänta en stund tills en 14-kilosmaskin blev ledig. Det var god stämning och alla pratade med alla. Även en svensk man var inne och tvättade. Vill man träna sina språkkunskaper, är det bra att gå till en Lavomatic! På olika nivåer växlade vi här mellan olika språk. Att jag sedan frågade en engelsman, om han var tysk, är en helt annan historia. J

Medan tvätten snurrade i maskinen, ordnade Ingemar en del med husbilen. Jag hann dammsuga madrasserna och sängarna ordentligt innan 12-voltsdammsugaren lade av. Efter sex års trogen tjänstgöring, tyckte den tydligen att det var dags att gå i pension.

På väg hem stannade vi till vid Mercadona. Fiskdisken lockade och jag köpte något, vi aldrig provat tidigare, nämligen några små plattfiskar. Inget ska förbli oprövat!

Sent på eftermiddagen upphörde äntligen regnet, även om ”de grå” fortfarande virvlade omkring däruppe. Vi hann med en promenad på strandvägen, som idag var ganska tom, innan det var dags att gå hem och laga mat. Jag tillagade plattfiskarna i ugnen. Visst var de goda, men oj så mycket ben det var! De borde ha fått stanna i havet ett tag till för att få lite mer hull.

Efter regn kommer solsken

Onsdag den 20 februari 2013
Det fortsatt dåliga vädret uteblev och idag var det åter sol, men nästan enbart över Torrox Costa. Det gäller att leva upp till ryktet. Det sägs att Torrox Costa har Europas bästa klimat. Tro det den som vill! Över bergen och ute vid horisonten var det mörkt. Bränningarna rullade in mot stranden i den svaga blåsten.

 

På förmiddagen tog vi en längre promenad runt kustbebyggelsen. Människor vågade sig åter ut och ”Berlinerstrasse”, som strandpromenaden kallas i folkmun, befolkades åter. Efter att ha letat upp en bankomat, stannade vi vid en kinarestaurang för att äta. Personalen var trevlig och maten smakade som vanligt bra. Det ansåg även småfåglarna, som samlades runt mina fötter. Riskornen tyckte de speciellt mycket om.

Afrikaner kom löpande in och ville sälja solglasögon, klockor, smycken, CD-skivor m.m. När jag hade räknat in drygt ett tjugotal, tappade jag räkningen och intressenivån sjönk avsevärt.

Många drog en suck av lättnad, när man för en tid sedan införde rökförbud i restaurangerna. Numera sitter rökarna utomhus i de övertäckta delarna. Är man ickerökare och vill undgå röken, måste man alltså sitta inomhus. Här hamnade vi nära en kedjerökande kvinna. Även om det är 35 år sedan jag slutade röka, plågade jag många andra i min ungdom, så jag ska inte klaga. Däremot rökte jag aldrig, när jag väntade barn eller ammade. Att röken sitter kvar i kläderna, tänkte man inte på. Idag är jag superallergisk mot rök. Ja, ja, något straff ska man väl ha för sina synder!

Periodvis är vi intensiva i vårt forskande och resande, när vi är nere i Spanien/Portugal. Ibland hamnar vi i en viloperiod och gör ingenting. Just nu befinner vi oss i det sistnämnda.

Fiskarna är ett ihärdigt släkte

Vi började vandra tillbaka till husbilen. Ingemar kom på, att han behövde klippa sig och hade turen att få en klipptid. Jag satte mig vid en servering för att surfa och dricka en kopp kaffe. Den lilla burfågeln bredvid mig blev glad över att någon pratade med den. Snart fick jag sällskap av en snyggt nyklippt man, som också ville ha kaffe.

Det blev en vacker solnedgång i väster. Flera än jag plockade fram kamera.

Öven bergen låg massiva moln

Vad vi gjorde, när vi kom hem? Tog en tupplur! Ska man vara lat, så ska man!

Marknad i Torre del Mar – läkarbesök

Torsdag den 21 februari 2013-02-21
Vi har för tillfället ingen almanacka, som visar månens olika faser, men jag undrar, om det inte är fullmåne, för jag var klarvaken under flera timmar i natt.

Regnet hade för tillfället upphört. Idag var det marknad i Torre del Mar och vi hade beslutat oss för att åka dit. Först av allt styrde vi in till Repsolmacken för att byta gasoltub.

Nattetid är det totalförbud för husbilar att stå i Torre del Mar, men kl. 09.00 – 21.00 går det bra. Vi parkerade utefter ”vår gata” där vi stod mycket under förra året. Den här gatan var lite av träffplats för många, där man av och till växlade några ord. Ibland knackade någon nytillkommen på dörren. Mycket trevligt! Idag stod det inte många bilar här. Vi saknade verkligen alla vänner och bekanta.

De stora träden och buskarna i parken var rejält ansade. Undrar vad alla småfåglar gillar det. Här var det en underbar fågelsång förra året. Nåja, allt förändras, även vi.

Vi kom tack och lov tidigt till marknaden, för vid middagstid är det närmast omöjligt att komma fram. Ingemar fick tag på ett par tröjor. De reade förra årets modell, som han tycker så mycket om och som jag tycker är mycket snyggare än årets. Jag köpte ett par småsaker. Det viktigaste, Rooiboste i lösvikt, fick vi tag på. Grönsaker och frukt handlade vi som vanligt i massor och Ingemar gick till bilen som en packåsna. På väg stannade vi vid en mindre servering, dit vi ofta gick förra året för att äta en tapas vid lunchtid. Här hade man bytt ägare vid årsskiftet. Förändringens vindar blåser överallt. Jag saknade de glada pojkarna, som serverade och deras mamma, som lagade så god mat.

Är det marknad så är det!

Den här damen, som blir omkramad, var ordentligt påpälsad med stövlar, yllekjol, tjock tröja, poncho och pälsmössa

Det var inte bara p.g.a. marknaden, som vi åkte till Torre del Mar idag. Jag skulle även söka upp min libanesiske läkare, för att få en tid för mina knän. När jag kom in på mottagningen, avslutade han precis behandlingen av en patient och det var förmodligen tid för siesta. Han blev glad och kände genast igen mig. Det blev ett välkomnande med kindpussar. Jag fick genast injektioner i mina båda knän och det gav omedelbar verkan. Nu får vi se hur extraktet fördelar sig. Om 14 dagar blir det återbesök med en ny och sista behandling. Vi avslutade mitt besök med lite småprat om väder och vind. Han var mycket intresserad av väderförhållandena i Sverige och vi diskuterade halka och halkolyckor. I Sverige har ju förkylningar och influensa härjat vilt. Han kände bara till ett fåtal influensafall i Spanien. Nya kindpussar och ”vi ses om två veckor”.

Vi åkte tillbaka genom Torrox Costa och fram till ”engelsmannen” eller ”sommarstället”, som det också kallas och där många bilar stått genom åren. Vi ville se, hur det såg ut idag. Även här har förändringens vindar blåst. Skyltar har av och till kommit upp och bilar har blivit bortkörda. Engelsmannens pub är för tillfället ett minne. Inte en enda husbil stod på planen. En privatbil stod parkerad utanför serveringen och ett par människor gick ut och in. Kommer man kanske att öppna på nytt?

Vägen mot Nerja

Vi åkte nu till vår övernattningsplats, som nu var tämligen full. En stor form med ugnsbakade grönsaker, sallad och marinerade, grillade kycklingfiléer fick bli dagens måltid. Medan jag skrev lite på bloggen, arbetade Ingemar med det tekniska på densamma. Vid 20.00-tiden beslöt vi oss för att gå och surfa en liten stund. Det var det fortfarande uppehållsväder, men snålblåst och det var inte många människor ute.

 

Regn och blåst, men trevlig lunch i Torre del Mar

Fredag den 22 februari 2013
Grattis på din namnsdag min kära dotter! Hoppas ni får alla får ett skönt fredagsmys ikväll!

Regnskurarna avlöste varandra under hela natten. Det där med att Torrox Costa lär ha Europas bästa klimat är nog tvivelaktigt i år. Varma kläder och ibland även paraplyer är ett måste, men när solen tittar fram är den varm. En vän i Garrucha har läst i tidningen, att i år har Costa del Sol det kallaste, blåsigaste och sämsta vintervädret på 20 år. Omväxling förnöjer, heter det och så är det väl. Vi slipper snö, kyla och halka och har det bra, mycket bra.

Inte ens under dagen var det väder, som lockade till utomhusaktiviteter. Det regnade nästan oavbrutet. Vi såg emellertid fram emot en händelse med stor glädje. Vi var bjudna på lunch till husbilsvännerna Anita och Arne, som bor på Camping Torre del Mar, i Torre del Mar. Vi hade inte träffats på ett år, så vi gladdes åt att få träffa dem igen. Vad gjorde det, att regnet öste ner och vi fick höja rösterna för att överrösta regnet, som smattrade mot taket! Vi tillbringade några mycket trevliga timmar tillsammans. Varmt tack kära vänner för allt gott, alla goda skratt och givande samtal och för att ni förgyllde vårt liv denna regniga dag! På väg ut från Arne och Anita träffade vi även Bert och Birgit som hastigast. Roligt att se er också!

Vårt trevliga värdpar

När vi kom hem, försvann Ingemar in i böckernas förtrollande värld. Jag hade av goda skäl några behagliga samtal med nära och kära. På StayFriends väntade ett par överraskningar. En klasskamrat från småskolan hade skickat ett meddelande till anslagstavlan. Likaså hade en kvinna, som är en yngre syster till en spelkamrat från ungdomsorkestern skrivit några rader. Tänk vilka unika kommunikationsmöjligheter det numera finns på alla plan!

Blåsigt! Dramatisk kitesegling.

Lördag den 23 februari 2013
Jag vaknade tidigt, medan Ingemar fortfarande befann sig i drömmarnas värld. Glad över mina ”nya” knän, travade jag iväg till Mercadona för att köpa färskt bröd på morgonen. Vilken lycka att kunna gå, utan att det gör ont i knän och lår!

Regnet hade upphört, men det blåste desto mer och massiva, mörka ovädersmoln drog oroväckande fram i alla riktningar på himlen. Det var inget lockande väder för utomhusaktiviteter. Under större delen av dagen försvann vi in i litteraturens fascinerande värld. Ingemar låg med en bok, som var tjock och tung som en tegelsten, nämligen Down Brown´s ”I cirkelns mitt”, medan jag ägnade mig åt en deckare.

Även om vädergudarna inte var på sitt bästa humör, måste vi gå ut en stund för att få luft och lite motion. Det fick bli en eftermiddagspromenad i snålblåsten på strandvägen. De motionerande spanjorerna lyste med sin frånvaro. Endast en och annan väl påpälsad flanör var på väg. Uteserveringarna gapade tomma. Bränningarna rullade in mot stranden och vinden slet i allt tänkbart. De tjocka ovädersmolnen tornade upp sig från alla håll, men rätt som det var sprack himlen upp, blev blå och solen tittade fram. Vi satte oss vid en uteservering för att dricka vårt sedvanliga café con leche.

Några som stortrivdes i de hårda vindarna var kiteseglarna, som oförskräckta kastade sig ut på vågorna i havet. Ett segel tappade tydligen vind och hamnade i vattnet och seglaren lyckades inte få upp det igen. Han kämpade länge utanför vågsvallen och det enda vi såg från stranden, var det guppande röda seglet och ett huvud, som ibland stack upp ur vattnet. Dessa ungdomar är otroligt skickliga och brukar klara det mesta, men det här började se alltmer dramatiskt ut.

Vi blev alltfler, som följde hans kamp. Bränningarna var så hårda, att det var omöjligt att gå ut med en båt. Man hoppades på att vågorna skulle föra honom in mot land, men han flöt allt längre bort och det gick fort. Ett par av hans kamrater hade kommit i land med sina segel och försvann springande mot den nödställde, som forslades allt närmare fyren. Vi kunde inget göra, utan vände sakta hemåt. Han klarar sig, menade Ingemar. Det var svårt att tänka på något annat under resten av kvällen och jag bad många böner.

Det stora hotellet, som under tidigare år sjöd av liv, står numera helt öde under vintern

Snö på bergen – slutet gott, allting gott

Söndag den 24 februari 2013
Vi var nog båda starkt påverkade av föregående kvälls dramatik på stranden och hade svårt att sova. Bilderna förföljde oss. Läslamporna lyste och John Blund uteblev. När klockan var 02.30 gick jag upp, bredde en smörgås och värmde mjölk. Efter den proceduren gick det bättre att sova.

Tidigt på morgonen klagade Ingemar över att det var kallt. Jag svettades, men han hade rätt. Det var bara +12 grader i sovrummet! Jag hade lyckats vrida värmereglaget åt fel håll. Ja, ja, det är inte första gången! J Ute var det bara +6 grader och när det ljusnade utomhus, såg vi att snö hade fallit på bergstopparna norr om Torrox Costa. Idag var i alla fall himlen blå och solen lyste, även om den kraftiga vinden var kall. Även idag gick människor mer eller mindre klädda i vinterkläder.

Nu slår den vackraste mimosan ut i sin fagraste blom

Kiteseglarna är i full fart igen

Vi tog en promenad, även om den inte blev speciellt lång. Långt borta lyste snön vit på bergstopparna och trots solen, var vinden isande kall. Vi satte oss vid vår vanliga servering för att dricka en kopp kaffe. Den unga, trevliga spanska servitrisen glittrade som vanligt i kapp med solen. Jag frågade henne, hur det hade gått för kiteseglaren, som var så illa ute igår. Vilket gott besked! Hans kamrater, som hade sprungit längs stranden, hade lyckats få in honom. Hur vet vi inte, men allt hade slutat lyckligt. Han mådde bra och hade t o m varit där och ätit under kvällen. Han måste ha varit rejält hungrig efter så lång tid i vågorna. Jag blev tårögd av glädje. Slutet gott, allting gott!

Palmernas plymer vajar i vinden

Ingen bra bild, men mellan husen kan man se snö på bergen

Till La Herradura

Måndag den 25 februari 2013
Vi har stått i Torrox Costa ett tag i väntan på att vädret skulle stabilisera sig och nu börjar det bli dags att röra på sig. Idag hade vinden mojnat och solen tittade leende ner på oss från en klarblå himmel. Endast några vita molntappar seglade lättjefullt omkring. Eftersom jag ska tillbaka till läkaren i Torre del Mar om en dryg vecka, håller vi oss i de här trakterna.

Ett litet paradis, som ligger österut bortom Nerja och som vi gärna återvänder till, är La Herradura och dit tänkte vi åka idag. Det var måndag, vilket betyder att det kommer många besökare till måndagsmarknaden i Torrox Costa. Även vi gick en tur för att inhandla lite nyskördade grönsaker. Avokadon är som bäst nu och i trakten runt Nerja finns överallt stora avokadoodlingar.

Efter en kopp kaffe bröt vi upp och åkte österut i riktning mot Nerja. Vid Galp bensinstation, som ligger på vänster sida, stannade vi till för att tanka. Här har man även ordnat, så att husbilar kan tömma såväl toa som gråvatten. Vill man tvätta, går det också bra, för här finns Lavomatic, som jag har skrivit om tidigare. Man kan även byta sin tomma propanflaska.

Strax intill Galp ligger LIDL, om man behöver komplettera livsmedel. Jag gick in för att köpa färskt bröd. När vi kom ut och fram till rondellen, var det stort polispådrag. Man kollade personbilar i alla riktningar. Oss var de inte intresserade av.

Vi körde vidare och tog in en liten väg till vänster strax före infarten till campingen. Här finns den berömda vattenkällan, dit många, såväl inhemska som turister, åker för att hämta källvatten. Det här vattnet är mycket välsmakande och det enda, som kan spåras vid analys är kalk. Här fick vi en trevlig pratstund med ett par svenskar, som hyr lägenhet i Nerja under vinterhalvåret. Att det bor många svenskar i det här området märks.

Här under motorvägen finns vattenkällan

Här bor också den unga familjen med sina fem barn. Mannen är musikant och underhåller på marknaden i Nerja på söndagarna

Vi fortsatte utefter den mycket vackra kustremsan genom Nerja och stannade på ett par ställen för att njuta av utsikten. Enligt uppgift i en tidning har man ett projekt på gång för att rusta upp de små fina stränderna. Här och var finns skyltar, som påminner om att området är Paraje Natural, där man försöker skydda den marina mångfalden.

Sagolikt vackert!

På väg ner till La Herradura

Vårt mål för dagen var La Herradura. Vi följde den mycket krokiga och slingrande vägen ner mot hamnen, där vi etablerade oss inför natten. En tysk husbil och fyra franska anslöt sig senare. Vi tog en välbehövlig promenad ner till hamnen för fritidsbåtar för att sätta oss och njuta av en kopp kaffe, innan solnedgången. De tre serveringarna hade inte många gäster och ”inkastarna” bevakade varandra avundsjukt i kampen om nya besökare.

När vi kom tillbaka hann vi njuta av den nedgående solens sista strålar, som belyste bergsformationerna mot väster. I öster rullade samtidigt en enormt stor laxfärgad fullmåne upp vid horisonten. Tyvärr hann jag inte ta något kort. Allt gick så fort. Den steg snabbt upp på himlen och ändrade samtidigt färg till lysande vitt.

En rogivande havsbukt

Ännu en dag i La Herradura

Tisdag den 26 februari 2013
När jag vaknade mitt i natten, smög jag mig upp och tittade ut. Vilket sceneri! Den nattsvarta himlabågen med dess tindrande stjärnor välvde sig över oss. Fullmånens bleka sken lyste upp landskapet, som antagit en spöklik skepnad. Det blev en stund av stilla kontemplation. Det finns ett språk bortom orden och det finns ögonblick, när jag uppfylls av en enorm glädje över att få vara med om detta liv. Det här var ett sådant ögonblick.

En dimbalk låg som en tunn ridå i öster, när solen förberedde sin entré på morgonen. Den skingrades dock snart och vi bjöds på en underbart vacker dag. Vi, liksom många med oss, tog tacksamt emot gåvan och njöt till fullo av dagen. Människor sökte lä i bergsskrevor, bakom murar och bland blommande mimosabuskar för att njuta av solens strålar. Vi vandrade stilla runt i omgivningen, satte oss ibland på de mjukt formade stenbänkarna för att lyssna på bränningarna, som rullade in mot stranden. Ett par gånger gick jag in, lade mig på sängen och lyssnade på valda delar av ”Alkemisten”. Den boken passar så bra att lyssna på, när man befinner sig i Spanien och jag läser den om och om igen.

Överallt har man byggt gångar, murar och stensoffor, som mjukt smälter in i omgivningen

Fiskarna står som vanligt långt ute på klipporna

Visst är den vacker, den gamla stentrappan!

Vi satt länge på den sköna stensoffan

Den här lilla bukten, som är ett av dykarnas paradis, är som en rofylld, skimrande pärla i den omgivande vackra naturen. Dykarna konstaterade, att det är ovanligt kallt i vattnet, bara ca 11-12 grader. Den här årstiden håller vattnet vanligtvis en temperatur på 14-15 grader. De som utövar dyksporten behöver ett visst ostört utrymme, så när man besöker bukten, bör man observera, att man inte får bada var som helst.

Det var bara att välja – antingen en sned skylt eller ett hav, som lutar.

Vissa tecken på himlen tydde på, att det var lugnet före stormen och både solnedgång och månens entré skyldes av dimslöjor och diffusa moln.

Åter till Torrox Costa – ovädersmoln

Onsdag den 27 februari 2013
Vi vaknade till ännu en solig dag i La Herradura, öppnade dörren och lät solen flöda in, medan vi dukade fram frukost.

Jag gick fortfarande omkring i trosor och T-shirt, när vi hörde en massa skratt och stoj. Strax därefter passerade några tonårsflickor mellan dörren och muren. ”Good morning! Buenas Dias!” Jag gick snabbt upp i sovutrymmet för att klä på mig lite mer. J Det kom nämligen många ungdomar, en hel busslast. Ett par lärare och t.o.m. rektorn kom fram till oss. De undrade vänligt, om vi kunde åka upp på den övre avsatsen några timmar. Det visade sig att man hade friluftsdag och hade bokat planen några timmar för bollspel. Vi hade inget emot detta, utan hade i alla fall tänkt åka efter frukost.

 

Under gårdagen hade vi pratat med ett par engelsmän, som bor i La Herradura. De hade berättat, att det skulle finnas en ställplats för husbilar längst bort på stranden i staden. ”Vi åker ner och tittar!” föreslog Ingemar. Klart att vi gjorde. Inget ska förbli oprövat. Vi hade visserligen åkt runt ett tidigare år, men det hade kanske hänt något positivt. Vi åkte en rundtur i staden och kunde snart konstatera, att det var förbud för husbilar och husvagnar längs hela stranden. Undrar hur spanska husbilar gör under sommaren, när man kommer ner för att bada? Det hade förmodligen blivit ett litet missförstånd, för inne vid en tvärgata längst bort vid stranden ligger en camping. Det var så trångt att vända, att Ingemar var tvungen att köra in på campingen för att komma runt.

Här fick inte husbilar eller husvagnar parkera

En av flera statyer utefter stranden

Så småningom hittade vi utfarten ur staden och körde vidare mot Nerja för att fylla ytterligare källvatten. Här träffade vi Berry och Solveig, som också hade stannat för att fylla vatten. Efter en lång pratstund med diverse diskussioner om husbilsproblem, ställplatser och utbyte av information, åkte vi vidare. Tack för en trevlig pratstund!

Vi återvände till Torrox Costa, där vi lyckades få en plats. Efter att ha surfat en stund över en kopp kaffe på vårt vanliga ställe återvände vi hemåt, glada över att vi stod någorlunda i lä. Det var nämligen mycket blåsigt och vinden var iskall. Molnen bortom bergen var blåsvarta och bådade inte gott. Vänner i Garrucha berättade, att det dåliga vädret även hade kommit dit.

El Dia de Andalucia – oväder

Torsdag den 28 februari 2013
Det började regna och blåsa mer under natten, men det var bara en början på av vad som skulle komma. Framåt morgonsidan störtregnade det och regnet övergick emellanåt i hagelskurar. Det värsta var åskan. Blixtarna avlöste varandra utan uppehåll och det mullrade och dånade oavbrutet ovanför oss. Det verkade som om eländet aldrig skulle förflytta sig. En gång slog åskan säkert ner helt nära, för det kom en så öronbedövande hård smäll, att marken vibrerade och husbilen skakade. Puh! Jag tycker INTE om åskväder!

Så småningom lättade det tack och lov. Det blev en tidig frukost, innan vi sov vidare. El Dia de Andalucia började som sagt med att, vädrets makter inledde med pompa och ståt. På förmiddagen hade ovädersmolnen skingrats, vindstyrkan avtagit och solen visade sig åter i all sin glans. Andalusien firade sin egen dag och många människor var lediga.

Vi behövde röra på oss och gick ut för att ta en längre promenad. Strandpromenaden var nu fylld av glada människor i alla åldrar. Restauranger, som hade haft vinterstängt, öppnade för säsongen. Uteserveringarna lockade med olika erbjudanden och ur högtalare strömmade glad musik. Även vi slog oss ner vid strandpromenaden för att äta en tapa och njuta av solens välgörande värme, innan vi fortsatte vår promenad.

Bäst att förankra strändernas toaletter väl i blåsten!

Ute vid fyren tog vi god tid på oss för att gå runt och se hur långt man hade kommit med utgrävningarna från romartiden.

”Ingen rädder för vargen här!” Den gamla kanonen försöker se respektingivande ut.

Här hade man fiskberedning under romartiden

Det blåser kraftigt och dyningarna börjar rulla in i högre tempo

Härute fick vi uppleva att vädret var på ett mycket ombytligt humör. Efter att ha lockat med mjuka fläktar, blåste det nu upp, vattnet piskade in mot klipporna och det blev åter iskalla, hårda vindar. Människor försvann snabbt från såväl serveringar som promenadstråk. Vid uteserveringarna fick man bråttom att plocka in dynor och duka av. Allt löst började få fötter. Det var riktigt sorgligt att se, eftersom många hade förberett sig på en festlig dag.

Palmernas plymer vajar vilt i stormen, medan mörka moln åter stockas över de snötäckta bergen

Vi gick till vår vanliga servering för att värma oss med en kopp kaffe, innan vi fortsatte tillbaka till husbilen. Vi stannade inte länge, för det blåste t o m in genom den plastinhägnade delen på serveringen. Över de snötäckta bergen hängde nya ovädersmoln.

Till Del 5

 

>