Spanienresan 20130920 - 2040421

Del 1 Askersund - Comporta
Från Inger's Blogg

Packat och klart för avfärd – nu kör vi!

Fredag den 20 september 2013

Nu börjar naturen skifta i vackra höstfärger, morgnarna blir allt kallare och flyttfåglarna samlar sig för att dra söderut. Även vi tycker det är dags att bege sig till varmare breddgrader.

Det har varit mycket att ordna med under de sista dagarna, men idag på förmiddagen var allt klart. Goda grannar vinkade av oss, när vi startade vår resa mot Stockholm för att träffa barn, barnbarn och vänner.

Vårt första mål var husbilsfirman i Torshälla, där vi skulle göra det årliga fukttestet. Bilen blev godkänd, så vi kunde snart fortsätta till Stockholm, eller rättare sagt Sundbyberg, där mitt äldsta barnbarn Stephanie, hennes mamma och tre yngre systrar väntade på oss. Snart kommer Stephanie att föda sitt första barn, mitt första barnbarnsbarn. Oj, vad tiden går!

Victoria höll på att bli mitt bonusbarnbarn

Från Sundbyberg åkte vi till Norr Mälarstrand i Stockholm, där vi hittade en lugn övernattningsplats.

En solig dag i Stockholm

Lördag den 21 september 2013
Vi vaknade till strålande sol. Det var mycket folk i rörelse vid Norr Mälarstrand och ute på Riddarfjärden pågick båttävlingar. Bland alla motionärer tog vi en stilla promenad utmed vattnet för att hälsa på våra vänner Anita, Jyrki och Freddie.

 

Ännu ett besök hann vi med hos Ingemars dotter Elisabet och hennes familj på eftermiddagen. Stella hade klätt ut sig till en söt prinsessa.

Vår övernattningsplats för natten till söndag blev ute på Ekerö hos min dotters familj.

Till Göta Kanal i Söderköping

Söndag den 22 september 2013
Idag tillbringade vi ett flertal timmar tillsammans med min dotters familj. Barnen hade varit på keramikkurs under några dagar och jag blev verkligen fylld av beundran inför deras alster.

Moa och Tove stod för matlagningen och Moa bakade en såväl god som vacker Budapestrulle. Efter maten sorterades det ut leksaker och urvuxna kläder, som vi packade in för vidare transport till Västervik. Därifrån går allt vidare till Rumänienhjälpen. Tack för att vi fick träffa er, innan vi åker på vår övervintring söderut! Den mjuka pläden/capen, som jag fick av dig Pia kommer väl till användning.

Sent på eftermiddagen åkte vi vidare. Vi hade tänkt stanna vid ställplatsen i Norsholm, men där var det helt öde och såg inte inbjudande ut. Något udda bostäder passerades och vid djursjukhuset varnades för huggorm. Vi åkte vidare och övernattade i stället vid Göta Kanal i Söderköping.

Till Västervik

Måndag den 23 september 2013
Natten var kylig och det märks att det har blivit höst. Idag gick färden vidare till Västervik, där våra vänner sedan många år, Iris och Styrbjörn, väntade på oss. Det har blivit något av en tradition, att vi träffas, innan vi åker söderut. Enda nackdelen med det besöket är att Iris lagar mycket god mat, vilket i sin tur innebär att kläderna inte passar så bra vid avfärden. Bortsett från detta hade vi en mycket trevlig eftermiddag och kväll tillsammans. Männen försvann snart in i datarummet, medan Iris och jag fortsatte att prata i köket. Jag hann sticka färdigt ett par benvärmare, som också kommer att skickas med till Rumänien.

Montering av Alutank

Tisdag den 24 september 2013
Det var åter en kylig morgon, men nattsömnen utanför våra vänners hus hade varit god. Sent på förmiddagen vinkade Iris och Styrbjörn av oss innan vi fortsatte mot Blekinge.

Vacker infart till Karlshamn. Det känns nästan som Spaniens tunnlar.

I Karlshamn hade vi en tid att passa vid GT Petroleum. Här fick vi en Alugastank fast inmonterad, så nu kan vi tanka gasol direkt från LPG – pumpar.

En bra övernattningsplats finns nere vid piren i hamnen, där vi den här dagen var fyra husbilar, som hade stannat för natten. Det är egentligen en stor parkeringsplats, med fin utsikt över hamnen och Karlshamns Kastell.

Till Örkelljunga

Onsdag den 25 september 2013
Vi har nog gett oss av i rätt tid, för hemifrån kommer rapporter om minusgrader på morgnarna.

Idag fortsatte vi vår tripp genom Blekinge från Karlshamn mot Örkelljunga, för att hälsa på våra husbilsvänner Eewa, Björn och Alex, som bor långt uppe i skogen bortom Örkelljunga. Här passade vi på att fira Eewas födelsedag, som infaller om ett par dagar. Vi fick ett par trevliga timmar tillsammans över födelsedagstårta och annat gott kaffebröd, innan våra vänner, som också åker söderut om några dagar, fortsatte att packa.

Vi åkte tillbaka till Örkelljunga för att övernatta på Bengt i Örkelljungas ställplats.

Mot Trelleborg

Torsdag den 26 september 2013
På förmiddagen gick vi den sedvanliga turen in till husbilshallen, där vi länge beundrade Adria Coral 2014, en riktigt trevlig bil. Nu har man tack och lov tagit bort det fristående tvättfatet, som fanns på 2013 års modell.

Hos Bengt i Örkelljunga håller man på med ett stort bygge, förmodligen en ny husbilshall.

Idag skulle vi egentligen ha träffat Eva och Lasse, gamla Köpingsvänner, som numera är bosatta i Skåne, men det hade blivit ett för mycket. Vi får ses till våren i stället, om vi alla är friska.

Vi fortsatte i stället sakta mot Trelleborg. Vid en stormarknad utanför Malmö passade jag på att komplettera ett och annat till kylskåpet. Det var den största ICA – Maxi jag har sett. Tur att kylskåpet är begränsat!

Före infarten i utkanten av Trelleborg ligger en stor grusplan, som fungerar som ställplats. Här stannade vi tillsammans med åtskilliga andra husbilar. I morgon bitti ska vi vara vid färjan redan klockan 09.00 för att åka över till Travemünde på den tyska sidan.

Vi påbörjar nu vår sjunde övervintringsresa till den Iberiska halvön. En del övervintrare åker raka vägen ner. Vi tillhör dem, som vill se oss omkring och utforska nya platser i såväl Tyskland som Frankrike. Flera platser har också blivit favoriter, som vi gärna återkommer till. Mycket står öppet inför den nya resan.

Det är med sorg vi har fått veta, att två av våra husbilsvänner/bekanta har avlidit under sommaren, Vi sänder varma tankar till de kvarlevande.

Alla våra släktingar och vänner i Sverige tackar vi för många fina möten i sommar och önskar er en skön fortsättning på hösten!

På kartan ser ni vår färdväg hemifrån och till Trelleborg

Färja Trelleborg – Travemünde

Fredag den 27 september 2013
Klockan 09.00 var vi på plats vid kajen för att åka ombord på Peter Pan, som skulle föra oss över till Tyskland. Klockan 10.00 skulle färjan avgå.

När vi kom ombord, valde vi att köpa ett komfortpaket, något, som vi inte ångrade. För 435 kronor fick vi en bra daghytt med dusch, en rejäl måltid och två ”soft drinks” var. Vi fick välja mellan att äta frukostbuffé, buffé mitt på dagen eller kvällsbuffé. Vi valde att äta i lugn och ro mitt på dagen. Under dagen drack vi vid två tillfällen varsin stor cappucino som ”soft drinks”.

Överfärden var lugn och Peter Pan anlöpte Travemündes hamn på utsatt tid d.v.s. klockan 18.30. Vi körde ner till fiskehamnen, där det finns stora parkeringsplatser, som man får använda som ställplats. Skyltar för husbilar finns utsatta och från klockan 18.00 är det avgiftsfritt. Koordinaterna är N53 57 38  E10 52 43. Trots att det antagligen var någon fest på gång inne i staden, var det lugnt här. Vi tittade på fyrverkerierna, som avfyrades under kvällen och somnade sedan gott.

En omväxlande dag

Lördag den 28 september 2013
Det var drygt +8 grader, när vi vaknade och under dagen steg temperaturen till närmare +18 grader. Det var med andra ord varmt och skönt. Äntligen kunde jag ta på mina sandaler!

Vi lämnade Travemünde och beslöt oss för att mestadels via mindre vägar sakta åka söderut i Tyskland. Hösten är festernas tid i Tyskland. Det är vinfester, oktoberfester, potatisfester m.m.

Första anhalten på förmiddagen för en kopp kaffe var Mölln, där militären visade upp sina olika fordon på ett av stadens torg.

Framåt lunchtid närmade vi oss Reiheersee, där det på en äng finns en stor ställplats för husbilar. Det var bara ett dilemma. Idag var den här ställplatsen upptagen av det största bakluckeloppis jag har sett. Vi parkerade en stund för att få sträcka på benen. Några loppisfynd gjorde vi inte. Däremot köpte vi varsin bockwurst, som åts i solen. Jag vet ju, hur jag ska göra, för att slippa laga lunch.  Frukt och grönt gick också att köpa och många bar hem hela lådor. Vi köpte ett kilo blå plommon.

Nästa anhalt gjorde vi nära Lüneburg för att se det imponerande Schiffshebewerk Scharnebeck, som är en båtlyftanordning vid Elbe-Seitenkanal. Här kan man lyfta stora pråmar hela 38 meter.

Vi fortsatte färden ner genom Lüneburgerheide – området, där som tidigare ett flertal husbilar stod parkerade in på mindre skogsvägar. Nej, det var inte semesterfirare, som stannat till för att dricka kaffe! De här bilarna är alla försedda med stora hjärtan och i fönstren blinkar ofta ljusgirlanger. Framme i bilarna sitter unga flickor i väntan på kunder.

Vi fortsatte i riktning mot Soltau, där det på väg var en hel del vägomläggningar p.g.a. asfalteringsarbeten. I Bergen – Hohne i den södra delen av Lüneburgerheide, finns Natos största militära övningsområde i Tyskland. Det var mycket stort, bevakat och ordentligt omgärdat av bl.a. flera lager taggtråd. Det påminde mig om gränsen mellan forna Östtyskland och dåvarande Tjeckoslovakien för länge sedan.

 

Inte långt från Bergen –Hohne ligger Bergen – Belsen, som från början byggdes som fångläger för ryska krigsfångar under andra världskriget och som senare även blev ett mycket stort koncentrationsläger, där många tiotusentals människor dog, bl. a. Anne Frank. Många av oss har säkert läst Anne Franks dagbok. Jag minns, att jag läste den flera gånger.

Lägret är numera jämnat med marken och över massgravarna växer ljung och andra växter. Här finns minnesmonument, en minnespark och ett stort museum. Vi gick länge i museet, som innehåller mängder av dokumentation. Här finns bilder, filmer och dokument av skilda slag. Överlevande berättar överallt inför en kamera om tiden i lägret. När engelsmännen kom som befriare, dokumenterades mycket av allt det fasansfulla i lägret. I filmrummet, där bilder och filmsnuttar visades, satt vi alla tysta och allvarliga. Jag kan bara säga, att ingen går oberörd härifrån.

 

Vi fortsatte fram till Celle, där vi tänkte övernatta. Koordinater N52 37 7.9 E10 4 52.9 Det visade sig vara en stor kostnadsfri ställplats, där det redan stod åtskilliga husbilar. Våra närmaste grannar var några dromedarer. Vi stod nämligen alldeles intill en cirkus, som senare hade en kvällsföreställning. Ikväll somnade vi till cirkusmusikernas ljuva toner.

Till världsarvsstaden Goslar

Söndag den 29 september 2013
Vi befann oss i Niedersachsen och idag blev det ingen längre resa, när vi via mindre vägar rullade vidare till en av våra favoritstäder, Goslar, som finns med på UNESCO;s världsarvlista. Goslar lär ha ca 1500 korsvirkeshus. Vi har inte hunnit räkna alla!
Det är några år sedan vi var här och vi kände för ett återbesök i den mysiga, gamla staden, som ligger alldeles vid foten av bergskedjan Hartz.

I utkanten av staden finns en parkeringsplats, som används som en gratis husbilsplats. Koordinaterna är N51 54 36 E10 25 05 och det är dessutom skyltat.

Även om var soligt och drygt +19 grader under dagen, kändes blåsten kylig, när vi på eftermiddagen gick in mot den gamla stadsdelen. Mindre barn jagade höstlöven, som virvlade runt ordentligt. Vi rundade kyrkan med dess två udda torn och konstaterade, att man höll på att renovera det vackra rådhuset.

Runt torget finns många serveringar och påpälsade människor satt överallt och njöt av solens sista strålar. Även vi satte oss för att dricka en cappuchino och dela på en apfelstrudel. Det var många år sedan jag bakade apfelstrudel. Gör man den på traditionellt sätt, ska degen dras över ett bord, tills den är mycket tunn. Vid den här serveringen serverade man även ”svenska våfflor” och en svensk glassanrättning.

I Kaiserringhaus vid torget finns en stor turistattraktion, nämligen klockspelet, vars figurer gestaltar den forna gruvdriften i närbelägna Rammelsberg, där man förr bröt bl.a. silver. I Rammelsberg finns numera ett stort gruvmuseum, som även är med på världsarvslistan.

Vi har sett klockspelet tidigare, men väntade också idag på att figurerna skulle visa sig. Klockan 17.00 blev det inget klockspel och då gav vi upp. Det var kallt och vi hade inte klätt oss tillräckligt varmt. Det var skönt att komma tillbaka till husbilsvärmen.

Från Goslar till Bad Sobernheim

Måndag den 30 september 2013
Nu kände vi, att det började bli för kallt, och beslöt oss för att för tillfället överge de mindre vägarna för att via Autobahn bege oss i riktning mot Frankfurt, som ligger längre söderut.

Att åka långa sträckor på Autobahn är inte speciellt fantasieggande. Det är närmast tråkigt. Dessutom är det extra jobbigt för bilförarna, när man befinner sig runt de större städerna, där trafiken tätnar. Ingemar körde lugnt, jag stickade och tillsammans lyssnade vi på en ljudbok.

Med en och annan paus för mat, kaffe och middagsslummer anlände vi på eftermiddagen till ställplatsen ”Am Nohfels” i Bad Sobernheim, som ligger sydväst om Frankfurt. Utanför receptionen/caféet stod tre ”svenska björkar” och en svensk flagga vajade i vinden tillsammans med en tysk flagga och en EU-fana. Inne i lokalen kunde man köpa småländsk ostkaka och små gåvor/minnessaker i form av älgar.
Koordinater N49 46 44 E07 39 34

Info om ställplatsen i Bad Sobernheim

Tisdag den 1 oktober 2013
Vid ställplatsen ”Am Nohfels” kan man dels stå framför receptionen, där det finns 8 platser för husbilar. Där stod vi. Man kan även stå på en stor äng med grusade platser, som ligger till vänster, innan man kommer fram till receptionen. Där finns 31 platser.

 

En övernattning kostar 7 €. I priset ingår tömning.
Framför huset har man tillgång till fritt internet. Vill man ha el, kostar det 2 €. Ca 80 liter vatten kostar 1 €.

Två vandringsleder utgår från sommarcaféet och det finns fina cykelleder i området. Intill caféet finns en minigolfbana, inköpt i Sverige.

Idag gick vi en promenad i omgivningen och kom bl.a. till spahotellet Bollant´s im Park. När vi kom tillbaka, satte vi oss en stund vid uteserveringen, där vi fick bekanta oss med värden, herr Engelmann, som visade sig kunna en hel del svenska.

Varför handlade så mycket om Sverige på den här ställplatsen? Jo, det visade sig att värden hade varit i Sverige många gånger och hade vänner i Köping, min barndomsstad. Tala om att världen är liten!

Stor karta över färden till Bad Sobernheim

Sista dagen i Bad Sobernheim

Onsdag den 2 oktober 2013
Vi trivdes så bra, så vi blev kvar en dag till här i Bad Sobernheim. Idag åkte vi upp till centrum, dels för att se oss omkring lite och dels för att fylla på livsmedelsförrådet. Bl. a. var den goda, tyska vitkålen slut och den kan jag bara inte vara utan.

Vi hade kommit överens om att äta lunch i någon trevlig restaurang idag. En kvinna märkte, att vi såg lite villrådiga ut och visade oss genast tillrätta. Vid stadens torg hamnade vi i en gedigen tysk Gasthof, där vi snart serverades god mat. Under september – oktober dricker och äter annars många Federweissen mit Zwiebelkuchen.

När vi kom hem satte vi oss en stund utomhus för att njuta av eftermiddagens sista solstrålar. Det gjorde även våra tyska och holländska grannar. Jag blev plötsligt sugen på en god kaka. Det smittade tydligen av sig, för snart satt vi vid caféets utomhusservering, där vi drack cappuchino och delade på ett par tårtbitar, bl. a. småländsk ostkaka med en liten svensk flagga på! Den var god, mycket god! Kan bara tala om, att de har mycket gott hembakat kaffebröd vid det här caféet. Tur att vi ska åka i morgon!

Här runt caféet finns många motorsågsskulpturer, som tillverkas av en inhemsk konstnär.

Jag vill passa på att tacka för alla trevliga och vänliga kommentarer. Det är roligt att ha kontakt med er och känna, att många är med oss på färden.

Vinfest i Mussbach – Tysklands nationaldag

Torsdag den 3 oktober 2013
Idag är det ”Tag der Deutschen Einheit”, Tysklands nationaldag, som firas till minne av Väst- och Östtysklands återförening 3 oktober 1990. Det är allmän helgdag och alla människor är lediga.

Vi har fått rapport hemifrån, att pelargonior m.m. inte tål kylan längre och att temperaturen håller sig runt nollstrecket på morgnarna. Här var det +6 grader under de tidiga morgontimmarna. Jag hade stängt av värmen under natten, men vaknade av, att det var lite svalt, närmare bestämt +14 grader.

Idag åkte vi vidare ett par timmar mot Neustadt an der Weinstrasse, som ligger i Pfaltz. Förutom grönskande vingårdar bredde stora grönsaksodlingar ut sig på båda sidor om vägen. Här odlades olika kålsorter, pumpor, majs, humle, sparris och mycket annat. Ute på en åker skördades kolrabbi. På en annan åker satt åtskilliga människor på huk för att plocka ärtskidor. Här är det tydligen mycket bra växtklimat, för på stora arealer hade man satt nya grönsaksplantor, som för tillfället konstbevattnades.

När vi närmade oss Neustadt an der Weinstrasse, bredde mängder av vildväxande nyponbuskar ut sig på båda sidor om vägen. Kom att tänka på en grannfru i Sverige, som håller på att torka nypon för att göra nyponsoppa. Kommer ihåg att jag som barn plockade nypon, som mormor och jag klöv och rensade från frön, innan de lades på en plåt i vedspisens ugn för att torkas långsamt. Säkert minns flera med mig, hur fröna kliade, om man fick dem på kroppen.

I Neustadt an der Weinstrasse stannade vi vid en liten servering intill en bäck med klart vatten. Vi behövde lite ätbart och det behövde tydligen änderna också, som avvaktande vankade runt våra ben.

Vi beslöt oss för att fortsätta till en ställplats, Weingut Shäfer i den närbelägna orten Mussbach. En leende vinbonde kom och lotsade in oss i vingården, där vi parkerade mitt bland vinrankorna tillsammans med flera andra husbilar. Här satt de söta blå druvorna fortfarande kvar på rankorna. Koordinater till ställplatsen är N49 21 46 E8 10 15.

En och annan vinbonde körde fortfarande med traktordragna kärror fyllda med vindruvor, men i övrigt börjar vinskörden närma sig slutet och vinfesterna pågår överallt.

Sent på eftermiddagen beslöt vi oss för att gå in mot centrum. Vi mötte inte många gångtrafikanter, men cyklister körde om oss och enstaka bilar kom åkande. Det gällde att hålla balansen på de smala trottoarerna. I en större korsning tyckte vi det såg bäst ut att svänga till vänster. Här var flera serveringar öppna och det var lite mera liv. En pil visade in till vänster på en återvändsgata.

Här blommar pelargoniorna minsann fortfarande

Blommor i mängder utanför en privat bostad

Servering på innergård

Vi kom fram till flera större byggnader och en mycket stor öppen plan. Vilken skillnad! Vilket myller! Det var som en myrstack. Här befann sig flera tusen människor. Överallt var träbord och bänkar utplacerade. Människor stod, gick eller satt och pratade, skrattade och sjöng. Ljudnivån var hög. En del hade med sig picknickkorgar med mat och dryck. I stånd kunde man även köpa lokala maträtter. Vi gick runt en stund för att orientera oss, innan vi gick in i en av hallarna för att köpa varsitt glas Federweissen.

Sedan gällde det att hitta någonstans att sitta. På en bänk fanns ett par lediga platser och jag gick fram för att fråga, om det var ledigt och om vi fick slå oss ner. Med ett brett leende förklarade en man, att de väntade en stor busslast, men visst fick vi plats. Ja, ja, det var på skoj detta med busslasten.

Vi tillbringade ett par mycket trevliga timmar tillsammans med de fem tyskarna från orten, som satt närmast oss. Vi pratade, det skämtades och skratten rungade. Här samlas människor varje dag under de många festdagarna. Man går, cyklar, åker bil, buss och t.o.m. tåg för att komma hit. Vissa lördagar är det även musik. Nästa söndag är det festtåg och då väljs även vindrottningen. En av männen vid vårt bord var från Heidelberg, så det blev en hel del prat om drottning Silwia. Efter det här mötet blev nog våra skrattrynkor avsevärt djupare.

Vi ville gå hem, innan det blev mörkt, så vi tackade för trevligt sällskap och med löfte om att hälsa till kungen och drottning Silwia gick vi hemåt.

Till en Autohof i Freiburg

Fredag den 4 oktober 2013
Omkring midnatt var det fortfarande + 12 grader. Vi la oss tidigt för att läsa. Några husbilsgäster återvände hem från vinfesten och tyckte tydligen, att det var tillräckligt varmt för att sitta ute ännu ett par timmar. Ingemar slocknade snart och till slut somnade även jag till ljudet av klingande skratt.

Tidigt på morgonen kom det ett par ordentliga regnskurar. Det ändrade våra resplaner. Vi hade tänkt åka upp till Dörrenbach, där vi har stått en gång tidigare och där det finns fina promenadvägar i omgivningarna. I regnvädret lockade inte den turen.

Min kusin och hennes man, som bor i Österrike, men som har hus både i Spanien i och Frankrike, har flera gånger bett att vi ska komma och hälsa på dem i Tourettes sur Loup. I våras, när vi åkte hem, missade vi varandra och kom då överens om att ta kontakt, när vi skulle åka söderut under hösten.

Till saken hör, att det här paret har många olika e-mailadresser och telefonnummer. Jag har skickat ett flertal mail och SMS och har även försökt kontakta dem via Skype, men utan resultat. I vilket fall som helst hade vi åtskilliga mil kvar, innan vi skulle komma till södra Frankrike. Vi beslöt oss för att åka till Freiburg för övernattning och ta vidare beslut där.

Det är trevligt att åka mindre vägar, om det är vackert väder, men i regnväder är nog motorvägarna att föredra. Även om solen tittade fram ibland, var det mestadels grått och regnigt under vår resa idag. När vi anlände till Freiburg, behövde vi tanka och Ingemar ställde in vår navigator på en Autohof, där man övernattar gratis i samband med tankning. Koordinater N47 59 28 E7 97 21

Här i Freiburg, som ligger i Baden-Würtemberg, var det tydligen Kürbitsfestival. En specialbeställd buss med ett folkdanslag stod nära oss. Härnere är det Dirndl för kvinnorna och Lederhosen för männen som gäller som folkdräkter. Till allas glädje dansade en av männen lite Schuhplattler, innan bussen startade. Det väckte många glada minnen.

Visst hade det varit roligt att leta upp en buss, som körde till festområdet, men samtidigt kändes det lite jobbigt. Freiburg är stort. Det var närmare +26 grader den här kvällen och vi tog i. st. en promenad. Ett par pizzor traditionellt gräddade i vedeldad ugn slank ner i våra magar, innan vi gick hem. Vi hade nog inte behövt de kolhydraterna, men gott var det.

I affär liknande Lantmännen i Sverige kan man köpa såväl Dirndl och Lederhosen som viner.

Den här vildväxande blomman är vacker. Någon som vet, vad den heter?

Johannesbrödsträdets kapslar mognar

Kürbitsfestivalen hade nog ingen större tur med vädret, för senare under kvällen började regnet smattra mot husbilstaket.

Till Givry i Frankrike

Lördag den 5 oktober 2013
Det regnade av och till under hela natten och när vi vaknade på morgonen var himlen fortfarande täckt av ett grått täcke.

Det första jag gjorde på morgonen var att ringa till Ursula, min kusin. Inget svar. Idag hade vi två val för vår fortsatta resa, antingen att åka mot Tourettes sur Loup eller till vallfartsorten Lourdes, som också stod på vår önskelista. Vi åt frukost i lugn och ro. Sedan skulle avgörandet ske. Jag tänkte för sista gången försöka få kontakt med min kusin, innan vi fortsatte vår resa. Den här gången lyckades det! En glad röst kvittrade först på franska och därefter på tyska. ”Inger! Var är ni? Kommer ni hit?” Vi blev nog båda lika glada.

I min ungdom delade Ursula och jag rum hos hennes föräldrar nere i södra Tyskland under två långa somrar. Under senare år träffades vi först i Wien, när Ingemar och jag reste i Österrike och för några år sedan i Costabella i Spanien. Nu är det dags för en träff i Frankrike.

Vädret inbjöd inte till att åka de annars så trevliga mindre vägarna, utan vi valde att åka motorväg. I regndiset såg vi hur de stora skogarna, Schwarzwald, bredde ut sig till vänster om oss. Regnandet fortsatte oavbrutet och vyerna var mestadels både grå och våta.

Förr var det ett stort äventyr att passera gränserna mellan olika länder. Åkte man tåg, kom både konduktörer och tullare för att kontrollera, att allt var i sin ordning. Passen var mycket viktiga. Åkte man i de gamla öststaterna, fick man vara glad, om de nitiska tjänstemännen nöjde sig med att köra stora speglar under bilarna och långa spett i bensintanken. Den som hade otur fick röja ur hela bilen inklusive bilsätena. Vid gränserna, speciellt mellan forna Östtyskland och f.d. Tjeckoslovakien blev man ofta förhalad p.g.a. tjänstemännens maktkamp mot varandra. Här löpte dessutom höga, dubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande minerade fält. De bevakade vakttornen stod med jämna mellanrum. Specialdresserade hundar fanns på plats och motorcykelburna soldater patrullerade regelbundet gränserna.

Idag åker vi fritt mellan länderna i dagens Europa. Allt var inte bättre förr! Idag passerade vi snart gränsen till Frankrike. På vår högra sida sträckte det Franska Centralmassivet ut sig. Vi tar det mycket lugnt under vår resa. Vi har ju inte bråttom och det är skönt att kunna ta små pauser, när vi känner för det. Sent på eftermiddagen körde vi av från motorvägen för att via mindre vägar åka till en för vår del ny ställplats, Givry. Här stod redan åtskilliga bilar, men vi lyckades hitta en lucka. Det regnade fortfarande av och till och temperaturen hade sjunkit åtskilliga grader. Koordinaterna till ställplatsen i Givry är  N46 46 50 E4 44 54.

Ställplatsen i Givry

Rent och snyggt vid serviceplatsen

Större karta över vägen till Givry

Ingen värme – till en ställplats i Laudun

Söndag den 6 oktober 2013
Redan klockan 07.00 väckte en kyrkklocka oss med sitt ihärdiga ringande. För övrigt hade natten varit mycket lugn. Regntunga skyar vilade fortfarande över området och marken var vattendränkt.

Inomhus kändes det råkallt, som det blir, när det har regnat en tid. Dessvärre gick det inte att få igång värmen. Även kylskåpet började lysa rött. Ingemar gick ut, kollade gasolutrymmet och fick igång kylskåpet och tillförseln av gasol till spisen. Värmen gick fortfarande inte igång, men nu kunde vi åtminstone laga frukost. Jag tände ljus för att få bort den värsta fukten. Det var söndag och då är alla verkstäder stängda.

Sent på förmiddagen fortsatte vi vår resa mot södra Frankrike och även idag valde vi motorväg. Motorvägar är mycket monotona, men bra om man vill komma fram lite fortare.
Ingemar tycker om att köra och jag roade mig med att sticka. Uppläsaren av en ljudbok stod för underhållningen. Efter diverse pauser, var det dags att söka efter en övernattningsplats.

Vi körde av motorvägen och åkte vidare på en smalare väg ute på landet, där vi var omgivna av oändliga vinodlingar. Ett stort tält- och husvagnsläger passerades. Förmodligen var det vingårdsarbetarna, som bodde där under säsongen. Vi kom snart fram till en mindre ort, Laudun, där det finns en ställplats bakom den kooperativa byggnaden för vinpressning. Husbilar stod här och var ute på den gräsbevuxna marken. Det var ganska spårigt och lerigt efter den senaste tidens regn.

En del av ställplatsen i Laudun

Min f.d. svärmor hade vinodlingar i den norra delen av Österrike och när jag första gången kom ner till min f.d. mans barndomshem, hade hon fortfarande kvar karet, där vindruvorna tidigare fottrampades. Vid den tiden hade man en handdriven press, liknande den, som finns här i Laudun. Allt detta är numera museiföremål och vindruvorna pressas nu maskinellt.

Äldre vinpress

Här lastas vindruvorna av

I den här kvarnen mals vindruvorna

Här sker försäljning av traktens viner

Under den här dagen hade de värsta regnmolnen skingrats och solen hade tittat fram. Klockan 19.00 var det fortfarande +22 grader, så vi skulle inte behöva någon värme under natten.

Ställplatsen i Laudun är kostnadsfri. Här finns stora soptunnor och man kan göra service.  Koordinaterna är N44 06 13 E4 39 51

En lång och arbetssam dag – till Cuges les Pins

Måndag den 7 oktober 2013
Nu var det åter vardag. Solen lyste åter från en molnfri himmel. Temperaturen steg och som mest var det +28,5 grader under eftermiddagen. Efter en liten titt på vinpressningen var det dags att åka vidare söderut.

Det var länge sedan, vi hade uppkoppling till internet. Vid ett större inköpscentra brukar det gå att få tag på Orange, som gäller i Frankrike. Vi behövde dessutom hitta en verkstad. Det var åter dags att fylla på diesel, som här kostade 1,319 €, betydligt billigare än utefter motorvägarna.

Vi var inte långt från Avignon. Ingemar ställde in vår navigator på ett inköpscenter i utkanten av Avignon. Efter en hel del letande, stod vi plötsligt framför en bom, där det var 2.2 meter högt. Nu gav vi upp. Det var viktigare, att komma till en verkstad.

Dessvärre var ”Astrid”, rösten i navigatorn, sugen på en liten sightseeing. Hon lotsade oss rakt in i Avignon. En skylt visade mot ”ett historiskt center” d.v.s. den gamla stadsdelen. Trots mina protester åkte vi åt det hållet, men lyckades undvika att köra in genom en av portarna i den gamla stadsmuren. I stället körde vi över en bred bro, som leder över Rhone. Utmed floden låg flera passagerar- och restaurangbåtar. Vilken vacker stad! Den gav mersmak. För att komma ut ur staden var vi tvungna att vända och åka tillbaka.

Stilla flyter Rhone.

Lyckades fånga lite av den gamla muromgärdade stadsdelen genom fönstret

Nu var ”Astrid” tydligen nöjd med sin utflykt och vi drog en suck av lättnad, när vi kom till en skylt, som visade mot Marseille. I utkanten av Marseille skulle det enligt adressförteckningen i handboken för Trumavärme finnas en verkstad. Nu gällde det bara att hitta dit.

”Astrid” hade fått koordinaterna, men koordinaterna visade sig vara felaktiga. Visst kom vi in i ett industriområde, men när vi trodde, att vi nästan var framme, stod vi plötsligt framför en höjdbegränsning. Vi fick i stället leta oss fram på adressen och kom snart fram till ett nytt industriområde. När vi stod framför översiktskartan, kom en ung, skäggig man med hatten på svaj fram till oss och berättade, var firman låg. Tydligen arbetade han där.

När vi kom fram, kändes det som ”Sesam öppna dig!”, för grinden öppnades och en brett leende man vinkade in oss. Snart var han igång med att undersöka gasolsystemet. Det visade sig vara en ventil, som var sönder. Snart satt en ny reservdel på plats.

Att komma genom det trafiktäta Marseille visade sig inte vara lätt. Framför allt tog det mycket tid. Den jättelika hamnen, som är Frankrikes största, låg nedanför oss. Själva befann vi oss högre upp på något, som är värre än Essingeleden i Stockholm. Här var det god portion tålamod och krypfart, som gällde. Några, som inte kröp fram, var motorcyklisterna. De kastade sig oförskräckt fram som rullande serpentiner mellan bilarna.

Efter de slingrande trafiklederna uppe på höjden kom de underjordiska tunnlarna, som bara har en höjd på 3,2 meter. De var långa, mycket långa. Det var bara att stänga av lufttillförseln under en lång stund. Till slut kunde vi andas ut. Vi hade kommit ur detta trafikkaos och kunde nu leta efter en ställplats.

Det verkar vara ganska glest mellan ställplatserna i det här området, som är tämligen bergigt. I orten Cuges les Pins skulle det finnas en ställplats. Många hus såg lite illa medfarna ut och skyltarna till ställplatsen visade upp mot ett skogsområde på en smal och knagglig väg. Det var nästan skymning, när vi kom fram. Husbilar stod parkerade på tre plan. Vi blev hänvisade en plats längst ner. Längre upp kan man göra service. Att övernatta kostar 3€. Luften är hög och det är lugnt. N43 16 52 E5 42 21

Till min kusin i Tourettes sur Loup

Tisdag den 8 oktober 2013
När vi vaknade vid ställplatsen Cuges les Pins på morgonen, var det ca +14 grader.  Här uppe kändes luften ren och det var lätt att andas.

En bit ner från ställplatsen råkade vi ta in på fel väg och den tog plötsligt slut bland alla parkerade småbilar. Uppe på en takterrass stod en leende fransman med långt, stålgrått hår uppsatt i hästsvans. Tänk vad kroppsspråk är bra! Mannen och jag påbörjade ett samtal bestående av mimik och livliga gester och snart var vi överens om, att det bara var att backa tillbaka. Säkert var vi inte de första, som åkte fel!

Idag skulle vi fortsätta österut i södra Frankrike genom Côte d´Azur för att hälsa på min kusin och hennes man, som bor en bit utanför Tourettes sur Loup ovanför Nice vid Franska Rivieran. Jag försökte flera gånger få kontakt via telefon, men utan resultat.

Vår navigator ställdes in på en ställplats i St Raphael, som ligger en bit nordost om St-Tropez. Under kafferasten på eftermiddagen gjorde jag ett sista försök att nå fram till min kusin. Nu lyckades det! Det började bli sen eftermiddag. Ville de verkligen ha besök idag eller skulle vi vänta tills i morgon? Det är klart, att ni ska komma idag, fick vi till svar, varefter vi fick en vägbeskrivning till en parkeringsplan i Tourettes sur Loup, där vi skulle mötas.

Den vackra gamla medeltida staden Tourettes sur Luop

Tur att vi blev eskorterade från den medeltida staden Tourettes sur Loup. Färden gick på kurviga vägar ner genom en dal med lummig grönska. Det var en vägomläggning på ca 4 km, som gjorde, att vägen om möjligt var ännu krokigare än i normala fall. Till slut kom vi fram till ett rustikt äldre hus, som är omgivet av en stor trädgård.

Nu hade det börjat mörkna. Snart satt vi inomhus i den vackra miljön, där vi serverades en smakfull gulasch. Både min kusin och hennes man är mycket roade av att laga mat och det märktes.

Större karta över vägen till Tourette sur Loup

Sightseeing i Tourettes sur Loup

Onsdag den 9 oktober 2013
Idag kunde vi bese hus och trädgård i dagsljus. Det är ett underbart vackert hus med sina grova stenmurar och naturnära färger. I trädgården växer det mesta, som hör till Medelhavsområdet. Här finns bl.a. palmer, pinje, äppelträd, fikonträd, apelsinträd, citronträd. Lavendel och rosmarin frodas. Olika sorters murgröna klättrar på murar och i träd.

På förmiddagen var vårt värdpar på läkarbesök och vi njöt i stillhet av omgivningen, innan det var dags för ännu en mästerligt tillagad lunch.

På eftermiddagen stannade Heinz kvar hemma för att arbeta i trädgården, medan Ursula körde in oss till Tourrettes-sur-Loup för en guidad rundvandring. Staden, som även kallas ”Violernas stad” omges av stora violfält. Det är säkert en underbar doft, när alla dessa blommar under sommarsäsongen. På våren har man även en violfestival. Violerna används bl.a. som essens i parfymer och tvålar. Här kan man även äta violglass.

Under medeltiden var orten en befäst stad. Vi parkerade uppe i den nyare delen av staden och gick sedan genom tre välvda passager under husen in till centrum i den gamla stadsdelen.

Överallt leder gamla stentrappor runt i de pittoreska gränderna. Det är ett virrvarr av smala gränder och oregelbundna trappor, som leder mellan de gamla husen, där inget är det andra likt. Här lever många konstnärer och vi vandrade ut och in i de små butikerna och gallerierna.

På hemvägen fick Ursula pusta ut, medan Ingemar satte sig vid ratten. Lite rallykörning måste han ju få ägna sig åt!

När vi återkom till det vackra hemmet, hade Heinz börjat förbereda maten. Idag blev det svensk matjesill till förrätt. Matjesill finns även i Tyskland, framför allt i de norra delarna, men den är mer salt än vår Abbasill. Vår svenska variant blev mycket omtyckt. Heinz sparade spadet och la senare in ny sill.

Vårt värdpar, som har förestått ett hotell i Paris under trettiotvå år, är mycket språkkunniga. Dessutom är Ursula född i Schwaben i södra Tyskland, medan Heinz är född i Wien. Våra samtal blev en internationell mix av engelska, tyska, franska, svenska och ett och annat ord spanska. Det den ena inte förstod, översatte den andra. Samarbete!

Till närbelägna Vence

Torsdag den 10 oktober 2013
Idag anlände ett par yngre män till trädgården för att klippa träd och buskar. Det är ordentlig växtkraft i de här områdena. Häckarna ansades och palmernas blommande kronor klipptes ner. Snart brann två ordentliga högar med avfall. När man tittar ut över nejden, ser man överallt hur rökpelarna stiger mot skyn.

Idag var Heinz tvungen att stanna hemma för att passa eldarna, medan Ursula och vi åkte in till Vence, dels för att uträtta en del ärenden och dels för att bese staden. Efter att ha vandrat fram och tillbaka mellan Orangekontoret och en tobaksaffär ett par gånger, fick vi äntligen en ny internetuppkoppling. Ursula behövde också fylla på sitt telefonkort, samt gå till banken och posten.

Därefter började vi gå mot den gamla stadsdelen. På väg upptäckte jag, att det pågick en stor utställning med en av mina favoriter, Marc Chagall. Tyvärr var det inte meningen, att jag skulle få se den. Dels hade vi begränsad parkeringstid och dels var utställningen i två plan med en video, som varade en dryg halvtimme. Klockan var 17.15 och man stängde klockan 18.00. Sorgligt, men sant!

Vilken härlig form på matbröd!

Vacker dekoration i det bågformade fönsstret

Vi gick runt i de gamla kvarteren en stund. Prisnivån var hög på de flesta ställen. Skönt nog var det inte lika många trappor, som under gårdagen. Ursula berättade, att när hennes dotter, bosatt i Düsseldorf, hade varit här med flera barn för några år sedan, hade hennes son, som då var 5-6 år försvunnit i labyrinten av gränder och torg. En kvinna hade sett den lilla parveln gå omkring och hade frågat honom, var han bodde. ”I Düsseldorf”, hade den lille svarat. Hon gick direkt till polisstationen med honom. Det hade nog varit lite långt, att gå till den tyska staden!

Den lilla hunden har sin egen nisch

Vi verkar helt nöjda med dagens tur

Till Stes Maries de la Mer i Camargue

Fredag den 11 oktober 2013
Idag åt vi frukost tidigt. Min kusin skulle in på behandling på förmiddagen och det var dags för oss att åka vidare. Vi hade tillbringat tre mycket trevliga dygn här i en suveränt vacker och avkopplande miljö. Vårt värdpar Ursula och Heinz hade skämt bort oss ordentligt under de här dagarna. Vilket välkomnande och vilken gästfrihet! Varmt tack kära vänner för att vi fick besöka er! Vi har stortrivts och hoppas, att vi snart kommer att träffas igen!

För att vi skulle hitta tillbaka upp till Tourrettes-sur-Loup, körde Heinz före oss upp till den större vägen. Idag tänkte vi åka motorvägar och bege oss västerut mot Camargue. Via Vence åkte vi ner mot Medelhavet, där vi körde förbi Nice, Antibes och Cannes, för att därefter fortsätta motorvägen i inlandet förbi Aix en Provence.

När vi kom fram till Arles, åkte vi av motorvägen för att följa N570 ner genom Camargue, där saltängarna brer ut sig på båda sidor om vägen. Långt bort kan man även se saltbergen, som reser sig likt pyramider. Stes Marie de la Mer var vårt mål för dagen.

Camargue är berömt för sina vita hästar, svarta tjurar, flamingos och lavendel. Hästar finns det gott om och det finns åtskilliga möjligheter att delta i ridläger. De vita hästarna är gråaktiga vid födseln och det tar ca fem år, innan de får den riktigt skimrande vita färgen. Lavendeln hade ju blommat ut för i år, men svarta tjurar såg vi på flera ställen på ängarna.

På väg ner till Stes Marie de la Mer passerar man den ornitologiska parken, Parc Ornithologique de Pont de Gau. För den, som vill studera flamingos på nära håll, rekommenderas ett besök i parken, där många hundra fåglar samlas i de grunda saltvattenssjöarna. Här finns även många andra fågelarter och vandringsleder för runt sjöarna. Man har även samlat in mycket information om fåglarnas liv.

 Efter ett besök i parken åkte vi vidare ner till Stes Marie de la Mer. Här finns två ställplatser, en som ligger nere vid havet och en som ligger mer centralt inne i staden. Vi har vid tidigare tillfällen stått nere i hamnen, men idag valde vi att stanna inne i staden. Det stod redan många bilar parkerade, men det fanns gott om plats på den asfalterade planen. Här finns bra husbilsservice. En övernattning kostar 10 € och på kvällen kom en vacker kvinnlig polis iförd snygg kostym och guppande hästsvans för att ta betalt. Koordinater N43 27 20.1 E4 25 38.6

Vänner, som är i München, rapporterade att den första snön har fallit. Från vår bostadsort, berättade vår granne, Lillian, att frosten hade tagit de sista blommorna. ”Allas vår katt” Glenn hade beklagat sig över, att hon inte hade släppt in honom till oss. Han hade säkert velat följa med söderut. Tack Lilian för att du tog hand om de sista blommorna!

Idag har min f.d. svärdotter Consuelo och hennes tvillingsyster Gladys födelsedag. Jag har grattat båda och hoppas att de fick en trevlig födelsedag.   

En lugn dag i Stes Marie de la Mer

Lördag den 12 oktober 2013
Vi hade beslutat att stanna kvar i Stes Marie de la Mer idag och bara ta det lugnt. Solen lyste och det var varmt ute. Vi tog en promenad in till staden och gick runt i de centrala kvarteren, där vi kunde konstatera, att det om möjligt var mer kommers än under tidigare år. Små butiker, stånd och matställen av olika slag avlöste varandra.

I Provence möts man överallt av porslin och tyger i vackra färger och mönster. Väldoftande tvålar och oljor sprider sin arom ut i de smala gränderna. Tur att vi inte är på väg hem, för då hade jag nog inte kunnat motstå frestelsen att handla ett och annat.

På väg tillbaka till ställplatsen köpte vi bl.a. ett stort krusigt salladshuvud. Att det var ekologiskt odlat, var det ingen tvekan om. När jag började ta loss några blad, som skulle användas i en sallad, satt plötsligt en liten gräshoppa på diskbänken och tittade förvånat på mig. Ja, jag är säker på att hon såg förvånad ut och det gjorde jag också. Ingemar hjälpte henne att komma ut i naturen igen.

Ställplatsen

Tänk vilka oanade möjligheter vi har till kommunikation numera, när vi reser! Har man internet är vägarna många och vi informerar varandra bl.a. via e-mail, Skype, Viber, Facebook. På korsordsspelen kan man använda sig av chatten. Om man som vi reser runt mycket, har man inte alltid internetuppkoppling, utan får nöja sig med SMS och ibland korta telefonsamtal. Ett kort SMS från vänner på väg, betyder så mycket. Jag ser vänner som ett spindelnät, en fin väv av kommunikation.

Mitt näst yngsta barnbarn tävlingssimmar hela helgen. Det är kvalsimning inför DM. En stor grattiskram till dig Moa, som idag vann 400 meter frisim!

Peter, min son, har ikväll födelsedagskalas för sina kompisar. Att ni har trevligt, tvekar jag inte om.

Till medeltidsstaden Cacassonne

Söndag den 13 oktober 2013
Vi kan inte klaga över, att det är kallt. I natt var det +17,5 grader ute och på förmiddagen 22 grader.

Ännu några av de vita hästarna

Idag var det dags att åka vidare igen. Bortsett från en liten avvikelse mot Cap d´Agde, valde vi att köra motorväg A9 förbi Montpellier och Béziers fram till Narbonne, där vi fortsatte på E80, som förbinder Medelhavet med Atlanten. Trafiken flöt lugnt och motorvägen är mycket bra.

Ingemar körde. Vi lyssnade på en ljudbok och jag tittade på omgivningarna, där majsen nu delvis var skördad. En bonde plöjde sin åker omgiven av oräkneliga kohägrar och storkar, som hade kommit till dukat bord.

På väg blev det lite stopp i trafiken ett tag p.g.a. en massa löpare

Sent på eftermiddagen anlände vi till den stora parkeringsplatsen/ställplatsen för husbilar utanför världsarvsstaden Carcassonne. Koordinater N43 12 19 E2 22 18

Vi var båda trötta, så efter maten la vi oss tidigt för att läsa och sova.

Även idag var det kvalsimning inför DM. En stor grattiskram till dig Moa, som idag även vann 800 meter frisim!

På eftermiddagen ringde jag för att gratta min son, Peter, som fyller år idag. Även han skulle sova tidigt, eftersom festen hade varat inpå småtimmarna. Jag önskar dig allt gott inför kommande år!

Till vallfartsorten Lourdes

Måndag den 14 oktober 2013
Vi vaknade utsövda och gick tidig på morgonen sakta ner mot La Cité/citadellet i Carcassonne, som finns med på UNESCO;s världsarvslista. La Cité är en helt restaurerad mycket gammal, medeltida stad, där man möts av dubbla ringmurar och många vakttorn.

Ingången till La Cité

En del av en av ringmurarna

Mitt i denna befästning ligger, som ofta i strategiska medeltida städer, ännu en befästning, nämligen slottet med egna torn, murar och en vallgrav. Vi valde att bara bese slottet utifrån.

Slottet

När vi närmade oss katedralen Basilique St-Nazaire, hördes vacker körsång. Vi gick in, satte oss på en bänk och fick i den mäktiga katedralen uppleva en underbar fyrstämmig gregoriansk sång, framförd av en manskvartett. Vilken otrolig akustik i den medeltida katedralen!

 

Även i den här staden ligger restauranger och övriga affärsrörelser tätt. Skönt nog har man lyckats hålla reklamen lite mer dämpad. Efter att ha besett den gamla staden ännu en stund, satte vi oss på ett litet torg för att dricka en kopp cappucino. Skönt nog hade vi varit ute i god tid på morgonen, för sent på förmiddagen började turistskarorna att anlända.

Vi återvände till parkeringen. Man får betala vid avfärden. Priset är baserat på tiden man stått parkerad. För vår del kostade övernattningen 6 €.

Strax före klockan 12.00 åkte vi vidare i riktning Toulouse – Biarritz på motorväg A80. Vi hade länge talat om, att vid tillfälle åka till vallfartsorten Lourdes. Vi har varit vid ett par andra vallfartsorter i Frankrike, men aldrig i Lourdes. Vid avfart 12 utanför Tarbes åkte vi av till staden för att orientera oss.

Det finns flera campingar nära centrum, men vi ville hellre leta upp en ställplats. I den närliggande orten Loubajac finns ett par, som driver en mindre hotellrörelse och som också har ställplats på baksidan av sin egendom. Platserna är grusade med mellanliggande gräsytor. Här bestämde vi oss för att stanna. Vi betalade 10 € med el. Service fanns.

Vi hade en suverän utsikt mot Pyrenéerna. Gårdens trebente hund tog vänligt emot oss. På en äng intill betade kor och inom stora områden fanns frigående höns, vaktlar, gäss och ankor. Koordinater N43 8 6.8 V0 4 40.3

Mot Biarritz

Tisdag den 15 oktober 2013
Ortens kyrkklockor, gårdens kacklande fåglar och kornas bjällror väckte oss på morgonen. Det hade regnat en del under natten. I grönskan utanför fönstret blommade fibblor och enstaka maskrosor.

Härlig ställplats ute på landet

Det var gråmulet på morgonen, när vi åkte från vår ställplats ute på landet in mot Lourdes. Man kan inte alltid lyckas och vårt besök i Lourdes blev inte så givande. Regnet började åter strila mot rutan och det visade sig vara ganska krångligt att komma till den berömda grottan, där man enligt uppgift kan åka både tåg och båt. Vi vände om och åkte tillbaka in mot staden, där vi från husbilen såg kyrkan och den stora samlingsplanen med omgivande parkanläggning för pilgrimer. Här samlas vid evenemang mängder av människor. Nu såg allt övergivet ut. Något som fick oss att dra på smilbanden var en ung präst, som kom gående iförd en stor ryggsäck och med mobilen i hand.

Vi åkte motorväg vidare mot Pau och Biarritz. Nu hade det klarnat upp och mitt på dagen var det +26 grader. I Frankrike har man ökat på arbetslösheten och rationaliserat bort personal vid betalstationerna utmed motorvägarna. Det är betydligt trevligare att mötas av en mänsklig varelse än en mekanisk röst, som talar om vad du ska göra.

I områdena vi passerade från Loubajac mot Biarritz odlas det stora mängder högväxande majs. Majsfälten är enorma och här och var mötte vi traktordragna kärror fyllda med malda majsplantor, som jag gissar ska vara till vinterfoder åt gårdens djur. För att få den så åtråvärda gåslevern, går det också åt mängder av majskorn för att mata gässen. Tillvägagångssättet ska vi nog tala tyst om. Polenta, som man gör av majsmjöl, har jag aldrig lärt mig tycka om.

I Biarritz var det nästan fullt på ställplatsen, när vi kom dit. Den är en stor parkeringsplats, där man ställer sig på snedden. Här och var kan det vara lite trångt, om man har en lång bil. På kvällen räknade jag in ca 40 bilar. El och full service finns. Enligt vad vi har hört, sköts den här ställplatsen av polisen, som kommer och tar betalt, när de har tid. Idag hade de tydligen inte tid, för ingen av oss betalade. Koordinater N43 27 57.4 W1 34 18.1

Större karta över vägen till Biaritz

Till Castro Urdiales vidr Biskayabukten

Onsdag den 16 oktober 2013
Det hade åter regnat under natten och på morgonen var himlen fortfarande dystert grå. Strax efter klockan 08.30 kom bagaren och tutade, men då hade vi redan ätit frukost.

Klockan 09.00 var vi färdiga för avfärd och körde snart motorvägen i riktning mot San Sebastian. Tjocka vita dimsjok steg upp från dalarna mellan de skogsklädda bergen. Snart klarnade det upp och vi kunde njuta den vackra, lummiga grönskan under färden.

Klockan 09.40 lämnade vi Frankrike och åkte in i den baskiska delen av Spanien. Vi möttes av ett glatt ”Hola!”. Här var betalstationerna bemannade.

Värmen steg under dagen och under eftermiddagen var det ca +32 grader. Vi fortsatte E70, som leder genom storstaden Bilbao. Efter diverse pauser på väg, var det dags att leta efter en övernattningsplats. I Castro Urdiales finns en camping, Camping de Castro, som ligger lite på höjden ovanför staden. Med tanke på eventuella möten är den sista delen av vägen smal. Ett par speglar finns uppsatta i kurvorna.

Några riktiga platser för husbilar finns inte. Vi blev rekommenderade, att ställa husbilen på en gräsplan intill vägen på området. Gräsplanen lutade och trots klossar var det mycket svårt att parkera rakt. Vi var den enda husbilen på området. Efter oss kom en dansk med husvagn. Han stod ett bra tag hos oss och diskuterade vägar i norra delen av Spanien. Han ville av allt att döma undvika backar, vilket vi förstår, men som samtidigt är svårt i de här områdena.

Campingen är byggd i tre etager, där man har många mobila hus. Det finns en liten restaurang. På en lägre nivå finns en stor pool, där ett gäng dykare vid ett tillfälle höll på att träna. Här ordnas dykarkurser och det går att hyra hela dykarutrustningar. På samma nivå som poolen finns toaletter och duschar. I ett rum kan man tömma toa och här finns även tvätthoar samt ett par 8 kilos tvättmaskiner och tumlare. Två ganska branta trappor leder ner till sanitetsutrymmena. En övernattning kostar 24 €, för dyrt tycker vi med tanke på, att det inte finns bra platser för husbilar.

Efter lite mat sov vi ganska tidigt den här kvällen. Man blir trött av att förflytta sig långa sträckor. Min kropp klarar inte av att ligga snett, så jag bäddade upp med ett par fleecefiltar under madrassen för att kunna sova bättre. Koordinater N43 23 19.7 W3 14 23.4

Vi korsar pilgrimsleden till Santiago de Compostela

Torsdag den 17 oktober 2013
Det hade varit intressant att få titta lite närmare på den här staden, men att stanna ännu en natt, när vi stod så snett, var inte att tänka på.

Vi hade funderat på, att fortsätta utefter den vackra kusten för att återse det pampiga Santiago de Compostela. När vi tittade på väderprognosen, insåg vi att det var bäst att välja ett annat alternativ. Det såg nämligen ut, som om det skulle komma mycket regn i det området under de närmaste dagarna. Vi körde E70 mot Santander och valde sedan att åka rakt söderut, där vädret verkade bli bättre.

En mycket liten del av Biskayabukten

Under sommaren i Sverige planterar många människor prydnadssäv i sina trädgårdar. I den här trakten växer prydnadssäven vilt och den finns i massor.

 

 

I Torrelavega åkte vi vidare på A67. Den för genom Pyrenéernas imponerande bergsmassiv, över höga viadukter och genom ett otal tunnlar, varav ett par är drygt 2,5 kilometer långa.

Vid en liten bar vid sidan om motorvägen åkte vi av för att äta lunch. Ingemar beställde spanska köttbullar, medan jag beslöt mig för att pröva något helt nytt, som jag inte riktigt visste, vad det var. Det såg ut som en kryddstark ragu. Visst var det ragu, men jag insåg snabbt, att det var någon form av inälvsmat. Eftersom jag var hungrig, var det bara att blunda, tugga och äta och jag lyckades få i mig halva portionen. Vad jag åt? Callos = oxkrås.

Efter att ha åkt igenom Pyrenéernas massiva bergskedja, öppnade sig stora jordbruksbygder och vidsträckta hedar med betande kor och hästar. På båda sidor om vägen växte stora ginstbuskar. Ginst brukar blomma om våren, men här hade den en sparsam höstblomning.

Det började bli dags att leta efter en plats för övernattning. Vi gjorde en liten avstickare västerut på A231, där vi kom fram till en för oss sedan tidigare känd ort, Carrion de los Condes, som ligger utefter pilgrimsvägen till Santiago de Compostela.

Bakom en idrottsanläggning ligger en mindre ställplats med vatten och tömning. Tillsammans med ett par ungdomar i en mindre husbil var vi de enda gästerna.

 

Innan det var dags att sova, tog vi en promenad fram till det gamla Benedikterklostret Convento de San Zoilo, där den som har tröttnat på att vandra, kan få en enklare inkvartering. Här har man tagit emot gäster under många hundra år. Mot en mindre avgift kan man även bese klostret. Koordinater N42 20 17 W4 36 28

Större karta över färden till Carrion de los Condes

Till den lilla vinstaden Peñafiel

Fredag den 18 oktober 2013
Det hade åter fallit lite regn under natten, men på morgonen hade regnbyarna skingrats. Utomhustemperaturen hade sjunkit till +11 grader och inne var det bara drygt +13 grader tidigt på morgonen. Under dagen kom temperaturen att stiga till 28,7 grader. Med hjälp av ett par tända ljus och en kort stund med värmen påslagen, blev det betydligt mer angenämt att äta frukost.

Vi fortsatte på A67 förbi Palencia mot Valladolid. I den här trakten brer stora vinodlingar ut sig och på flera håll var vinskörden igång. Stora välmatade blå vindruvsklasar hängde på de kraftiga vinstockarna. I flera odlingar höll vingårdsarbetare på att skörda klasarna för hand. På andra ställen sköttes skörden maskinellt.

Vi har sällan bråttom, när vi är ute och åker, utan tycker om att ta det lugnt. Det är en stor fördel med husbil att kunna stanna, när man känner för det. Är någon trött, dricker vi en kopp kaffe eller kanske t.o.m. sover en stund.

På eftermiddagen kom vi fram till vinstaden Peñafiel, där det skulle finnas en ställplats. Som vanligt var navigatorn ”Astrid” upplagd för en liten sightseeing. Att det kan vara svårframkomligt här och var, bryr hon sig inte om. Idag förde hon oss in mot den äldre stadsdelen. Där blev vi stående på en gata, tvekande om vi skulle komma fram eller bli tvungna att backa. En vänlig spanjor stannade sin bil på min sida och vevade ner rutan. ”Går det att passera? Finns det någon plats, där man kan parkera en husbil?” ”Ja, ”svarade mannen och pekade framåt. ”Men sedan, höger eller vänster?” undrade jag.  ”Följ mig!” sa mannen och åkte före oss genom gator, som snirklade sig fram. Tack vare god hjälp av den här vänlige mannen kom vi fram till en stor parkeringsplats i tre etager nedanför kastellet.

Överallt nedanför kastellet står de här fallosliknande stenbumlingarna. De har små gluggar, men ingen ingång. Någon som vet, vad detta är?

Vi stod helt ensamma, men det verkade lugnt. Mitt emot parkeringen finns en stor lekplats, där både vuxna och barn hade samlats. Vi promenerade ner till den gamla staden, där vi tillsammans med många andra kvällsflanörer satte oss vid en liten servering. Jag skulle laga mat, när vi kom tillbaka till husbilen, men vi kände oss lite småhungriga. I glasmontern inne i serveringen låg nybredda små smörgåsar. Ingemar valde en laxsmörgås, medan jag föredrog skaldjursröra på min. Allt var fräscht och smakade mycket gott.

På väg hem mötte vi ett gäng med barn på cyklar. I vild och mycket hög fart körde de nedför en lång, brant backe. Vi kom helt av oss. Det var säkert inte första gången de körde i den backen. Efteråt tänkte jag på, att vi föds nog inte med en massa rädslor, utan det är säkert våra erfarenheter, som skapar dem.

Lite senare stod de äldre ungdomarna för underhållningen. Tydligen är det mycket populärt med lätta motorcyklar i den här staden och nu var det motorcyklisterna, som tog över showen. Ljuddämpare hade de nog aldrig hört talas om och det var snabba turer på stadens smala gator som gällde, mestadels på två hjul, men ofta även bara på ett. Det ekade bra, när de smattrande for fram mellan husen. Att de trivdes, var det ingen tvekan om.

Till Camping Cáceres

Lördag den 19 oktober 2013
När väl motorcyklisterna hade slutat sina vilda rundturer i staden, blev det lugnt och vi sov ostört på den stora parkeringen nedanför det skeppsliknande slottet, som ligger på en smal, avlång ås. Vi befann oss i vinområdet ”Ribera del Duero” och vad vore mer lämpligt, än att förlägga ett vinmuseum i uppe i slottet!

Vi åkte en liten rundtur i omgivningen och kunde konstatera, att fikonen börjar mogna på träden.

Vi passade även på att besöka bodegan Protos´ stora anläggningar nedanför slottet.

Innan vinbonden får köra in sina druvor till pressning, tas ett prov.

En stor utställningslokal för de olika vinerna, pakettering, vinprovning m.m.

Här hade ett stort gäng vinprovning. Om vi smakade? Nej! Vi skulle åka ganska långt idag.

Här paketeras vinerna för vidare distribution.

Till en annan byggnad var det en strid ström av människor, som kom med bilar för att köpa vin.

De flesta köpte boxar med 20 liter av ”Husets vin”

Flaskviner fanns också att köpa i skiftande prisklasser. Vissa kostade 80-90 €/per flaska!

När vi var klara med vår lilla sightseeing, åkte vi N122 mot Vallodolid, för att därefter fortsätta mot Salamanca.

Till en början dominerades landskapet av vinodlingar, där skördemaskinerna var på gång. På många ställen hängde de stora blåa klasarna kvar. Landskapet ändrade därefter karaktär och stora åkrar bredde ut sig. Ännu senare under dagen dominerade olivodlingarna i den alltmer kuperade terrängen, där även svarta tjurar gick och betade på flera håll.

Efter flera kaffepauser och bensträckare anlände vi klockan 18.40 till camping Cáceres i staden Cáceres. Medhavd gravad lax och lite fransk ost smakade bra efter en lång dag.

Tvättdag

Söndag den 20 oktober 2013
Jag kände mig ”Prinsessan på ärten”, när vi vaknade och när man gick framåt i bilen var det som att gå i Lustiga Huset på Gröna Lund i Stockholm. Vi hade med andra ord stått på en alltför lutande plats, där det inte hjälpte med klossar. Det var snabbt åtgärdat. Vi fick byta plats.

Campingen är öppen året runt och här bor en hel del människor för jämnan. Till varje plats hör ett litet servicehus med toalett, tvättställ och dusch inomhus. Utanför finns eluttag, en tvättho och en vattenslang. Inklusive el och WIFI betalar man 22€/övernattning. Stannar man tre nätter, får man den fjärde gratis.

Vår nya plats låg nära reception, restaurang och tvättrum. Vi hade mycket, som behövde tvättas idag. Mycket fick även gå i torktumlaren, men behövde eftertorkas utomhus. Det blev även en del handtvätt, så vi hade att göra hela dagen.

På kvällen var vi ganska trötta och bestämde oss för att gå till restaurangen för att äta deras specialmeny för campinggäster. Den kostade 15€ och då fick vi förrätt, varmrätt, efterrätt, bröd och dricka. Allt var rikligt tilltaget, utsökt gott och vackert dekorerat. Vi var mycket nöjda med dagen.

Städdag

Måndag den 21 oktober 2013
Igår hade vi tvättdag. Idag var det dags för storstädning. Med förenade krafter glänste bilen snart både in- och utvändigt.

En liten långhårig, brunmaskad katthona hade tydligen beslutat sig för att vi skulle vara hennes fosterföräldrar.

Regn och blåst

Tisdag den 22 oktober 2013
Vi hade tur med både tvättdag och städdag. Idag blev det en vilodag, en regnig sådan. Nåja, det var vi beredda på efter att ha tittat på väderprognosen de sista dagarna. Vi hade hunnit med, det vi ville göra, så vi var nöjda.

Kylskåpet ser ut som ett stort gapande hål, så i morgon är det dags att åka vidare för att fylla på förrådet. Med undantag för en och annan liten solglimt och enstaka uppehåll, har det regnat och blåst hela dagen. Vi har mest slappat och läst.

Vi är mycket nöjda med vår vistelse här bortsett från att campingens WIFI har fungerat dåligt.

Till Portugal

Onsdag den 23 oktober 2013
När vi på morgonen lämnade Camping Cáceres för att åka mot Portugal, sänkte de vattendränkta molnen sig nästan ner till marknivå. Det blev dock ett och annat uppehåll i skvättandet och till en början även enstaka solglimtar. Lite för tidigt att vakna, tyckte tydligen en klunga styltlöpare, som hade funnit natthärbärge i en nytillkommen vattenpöl på en åker. Ute på ett annat gärde hade en samling kohägrar och storkar festmåltid. Det myckna regnandet hade lockat fram en massa småkryp.

Vi åkte A6/E803, som från Spanien leder rakt genom Portugal till Lissabon. I utkanten av Merida körde vi av till Décathlon, där jag passade på att köpa varsin ny välbehövlig fleecetröja.

Vid Carrefour i Badajoz blev det ännu ett uppehåll. Det var hög tid att proviantera. Det blev lite av återseendets glädje, då vi först bara gick omkring och njöt av det enorma utbudet av torkade skinkor och korvar, ostar av allehanda slag och färska grönsaker. Vi hittade allt vi behövde för de närmaste dagarna, bortsett från Crème Fraiche och grädde. Jag köpte i stället en fyrpack grekisk yoghurt. Vid grillen hade man ett specialerbjudande, nämligen en stor grillad kyckling tillsammans med en baguette och grönsakscouscous för 5,20€. Kycklingen räcker gott och väl till tre måltider åt oss. Det var bara att sätta sig till dukat bord, när vi kom tillbaka till husbilen.

Strax efter Badajoz åkte vi in i Portugal. Klockan var 16.10, men nu befann vi oss i en annan tidszon, så vi fick ställa tillbaka klockorna en timme. Vi var nu i området Alentejo, som en gång fick sitt namn av romarna, därför att det ligger bortom –alem- floden Tejo . Det syntes att det hade kommit mycket regn de senaste dagarna, för markerna var ganska vattendränkta på sina håll.

I Alentejo odlas mycket vete, men nu är det höst, vetet är skördat och av de vajande sädesfälten återstår bara våta stubbåkrar. Vi åkte utefter Alentejos vinväg, men det såg ut, som om även det mesta av vindruvorna var skördade. På ett par ställen annonserade man om kommande vinfester. Vid ett tillfälligt regnuppehåll höll man i en olivlund på att plocka de första oliverna för hand.

Vi fortsatte fram till världsarvsstaden Évora med dess pampiga ringmur. Vi har varit ett par gånger tidigare i staden med anor från medeltiden, men källan för nya upptäckter är outsinlig. Omgivningarna runt Èvora är även rik på fornlämningar. För några år sedan åkte vi runt en del, men det finns mycket kvar att ta del av. Tyvärr var det rena skyfallet, när vi kom till Èvora, så det lockade inte till några längre utflykter.

Däremot åkte vi fram till ett inköpscentrum, där Ingemar gick in för att köpa TMN-kort för internetuppkoppling. Därefter var det dags att leta efter en övernattningsplats på den stora parkeringen intill den stora akvedukten från 1500-talet.

Att ta några bilder i dagens regnväder var inte att tänka på.

Till Portagem i Marvão

Torsdag den 24 oktober 2013
Det är mycket trafik intill den stora parkeringen vid akvedukten här i Èvora. Natten hade emellertid varit lugn, så vi kände oss utsövda, när morgontrafiken in mot staden startade.

Himlen var helt molntäckt, även om det bara duggade under de tidiga morgontimmarna. Enligt väderprognosen var det mer regn att vänta, mycket regn. Termometern visade på 20,9 grader, så vi frös i varje fall inte.

Efter en kort överläggning var vi överens om att trots det dåliga vädret göra en utflykt till en mindre ort, som vi lärt oss tycka mycket om, nämligen Portagem och som ligger nedanför den storslagna, medeltida byn Marvão i bergskedjan Serra de São Mamede.

Vi fortsatte vägen mot Evoramonte och Portalegre. Det blåste och regnet tilltog alltmer. Landskapet domineras här av stenekar, korkekar och olivträd. Det känns emellanåt lite monotont och höstrusket gör inte det hela bättre. De högre delarna i landskapet vilade till stor del i en tät dimma. En lite kurvig, men bra väg ringlar upp mot Portagem. Här är naturen vackert lummig, lite vild och även mer intressant med inslag av för oss okända växter. Kastanjeträden är ett vanligt inslag. I Marvão har man varje höst en kastanjefestival.

Vi anlände till Portagem, där vi parkerade intill kyrkan och den gamla romerska bron. Här har vi övernattat i lugn och ro flera gånger tidigare. Den här gången fick vi sällskap av en engelsk husbil.

 

 

Den här orten har fått EU-bidrag för uppsnyggning och restaurering. Förra året höll man på att arbeta för fullt med förbättringarna och i år såg vi en stor skillnad. Man håller även på med utgrävningar. Härifrån kan man också gå en vandringsled.

Om det hade regnat på väg, var det ännu värre nu under de närmaste timmarna. Det var bara att avvakta. Så småningom blev det hyfsat uppehåll ett tag och vi kunde gå ut på promenad. Under den vackra, gamla bron var det full fart på vattnet.

Vi följde vandringsleden en bit, där vi blev välkomnade av både gårdarnas vakthundar, nyfikna getter och en liten katt

.

På båda sidor om bron leder en smal gångväg och vid sidan om den har man satt ut träbord och bänkar mot vattnet. Mycket trevligt att ta med picknick hit, när det är vackert väder! Vi fortsatte stigen och kom via en liten nygjord träbro tillbaka upp i byn. På allmänningen hade vi plockat några nedfallna kastanjer, som nu ligger på torkning.

På andra sidan floden nedanför parkeringen har en man en långsmal remsa med en grönsaksodling, som jag är lite avundsjuk på. Här finns det mesta och det växer frodigt. Dessutom har han både valnötsträd, kastanjeträd, fikonträd och vindruvsrankor. Mannen från orten brukar alltid komma en tur varje gång vi varit här och det gjorde han även i år. Snart gick han tillbaka hem med nyupptagen potatis och ett stort fång av kraftiga gröna blad av något slag.

Större karta över färden till Portagem

 

Oh, regniga dag!

Fredag den 25 oktober 2013
Tidigt på morgonen väckte kyrkklockorna oss, men klangen är så dov och mjuk, att den enbart är angenäm. Det hade regnat åtskilligt under natten, och vattendropparna hade ilsket piskat mot taket, ackompanjerade av de oregelbundna ljuden från nedfallande löv, ekollon och annat smått och gott från träden.

Det är morgon och klockan på den lilla kyrkan visar på 07:10. Alldeles för tidigt att stiga upp!

Vi hade tänkt åka tillbaka till Evora idag, men i de intensiva skyfallen kändes det inte angeläget att åka nerför berget. Det tyckte tydligen engelsmannen i sin husbil inte heller, för även han stannade kvar.

Jag gick en liten fotorunda, när det vid ett tillfälle var någorlunda uppehållsväder. Även en och annan från lokalbefolkningen passade på att röra på sig. Vid den romerska bron mötte jag en äldre finklädd man med käpp, som tog en lugn promenad. Vi utväxlade leenden och varsitt ”Bom Dia”. Tänk vad små händelser kan värma hjärterötterna!

Visst är den lilla kyrkan vacker!

Kartan visar på omgivningen här.

Det ska finnas stora fladdermösskolonier här i trakten, men vi har aldrig sett några.

Det blev mycket läsande idag och den intensiva spänningen i en av Helene Turstens deckare gjorde att jag ofta helt glömde bort oljudet på husbilstaket. Det gjorde tydligen Ingemar också, som låg och läste en engelsk deckare.

Sent på eftermiddagen blev det ett kortare avbrott i regnrusket och vi kunde ta en promenad. På väg plockade vi några nedfallna valnötter och kastanjer. Även engelsmannen hade passat på att röra på sig, för han kom tillbaka iförd hatt och paraply.

Vi beslöt oss för att vänta tills morgondagen med att åka vidare, då det enligt väderprognosen skulle det bli sol igen. På kvällen hjälptes vi åt att laga kycklingschnitzel och potatissallad.

Tack alla vänner och bekanta, som skickar soliga hälsningar från kusterna utmed Medelhavet och Atlanten! Vänta bara!  Vi kommer också ner till solen

Äntligen sol!

Lördag den 26 oktober 2013
Vad då regn? Har det regnat? Den klarblå himlen med enstaka små lätta moln, såg alldeles ovetandes ut, när vi blickade uppåt. I vilket fall som helst var det en sommarblå himmel idag och på vägarna torkade det snabbt upp efter de senaste dagarnas ihållande regn. Idag hamnade våra regnsånger i arkivet och vi plockade fram alla tänkbara sånger till solens ära. Osökt kom jag att tänka på Den Helige Franciskus och hans Solsång.

Under natten var det varit så kallt, att vi blev tvungna att sätta på värmen. Engelsmannen framför oss hade problem, för han hade körde sitt elverk under eftermiddagen. Tydligen räckte det inte, för vid midnatt åkte han sin väg.

Efter frukost begav vi oss via Portalegre tillbaka mot Evora. Där införskaffades ny TMN-uppkoppling. Utmed ringmuren och i parker gick privatpersoner med plastkassar och plockade oliver från träden. Dags för den första inläggningen eller kanske den första egna pressningen av lite olivolja?

Vi åkte mot Reguengos och Mourãu för att så småningom komma fram till Aldeia da Luz, där vi tänkte övernatta. Hela den här nejden har ett stort sjösystem, som uppkom i samband med att man reglerade Guadiana och anlade den stora dammen Alquewa.

Det var sen eftermiddag, när vi åkte den här sista sträckan. Solen hade börjat sänka sig ner mot horisonten för att gå till vila. Under den här korta tiden utspelade sig de vackraste naturscener jag sett på mycket länge. Solens sista strålar gav himlens lätta moln ett sagolikt rosa skimmer. De små glittrande sjöarna med hela den omgivande rofyllda naturen såg ut att vara målade i mjuka, pastellfärgade nyanser. Det var en otroligt trolsk stämning, som inte går att återskapa. Motiven växlade hela tiden med de betande fåren och korna, den vilande storkens svarta siluett mot himlen. Jag hade velat ta kort och videofilma, men tyvärr var det svårt att stanna. Vi behövde också komma fram innan det blev mörkt.

Mellan tjurfäktningsarenan och skolan har man gjort i ordning en ställplats för husbilar. Bortsett från el finns all service. Vi parkerade på en plats intill en tysk husbil. Ovanför trappan stod ett par franska bilar.

En solig dag i Luz

Söndag den 27 oktober 2013
På morgonen väcktes vi av vackra klanger från kyrkklockor. Mitt inne i orten finns en kyrka, vars klockor spelar en melodi varje kvart under dagen. Klockorna börjar med en del av melodin, som sedan utökas för varje kvart under den närmaste timmen.

 

Idag gjorde vi som det tyska paret bredvid oss. Vi satt mest utomhus och latade oss. Det var skönt, mycket skönt. Temperaturen höll sig mellan +26 – 27 grader. Idag intogs inga som helst måltider inomhus. En halvvuxen kattunge vandrade mellan de två bilarna och åt med förtjusning upp resterna av vår kyckling.

Högt uppe till vänster syns ställplatsen

Lite senare på eftermiddagen letade jag fram mina gångstavar och vi tog en skön och välbehövlig långpromenad.

Vanliga huslängor utmed bygatorna

Fina handarbeten

Den nybyggda ”gamla tvättstugan

En liten vy över byn. Lägg märke till de speciella portugisiska skorstenarna!

I den här lilla bondgården nära sjön finns både hundar, katter, hästar, kor, höns och säkert mycket mer

Försök aldrig att ”palla” frukt från sådana här träd! Det är bara prydnadsapelsiner och de är beska.

Den här orten har genomgått en mycket stor förändring. I samband med byggnationen av dammen Alqueva var man tvungen att lägga hela den gamla byn under vatten, vilket helt förståeligt var ett fruktansvärt öde för alla människor, som hade bott där i flera generationer. Byn ”flyttades” d.v.s. byggdes upp på nytt på ny mark. Hela förflyttningen finns väl dokumenterad i det lilla museet nere vid kyrkan, som ligger i utkanten av byn.

Vid ställplatsen i Luz övernattar vi sedan flera år tillbaka, när vi är i trakten.

På besök hos Anna och Jan i Éguas

Måndag den 28 oktober 2013
På morgonen var det inte lika klart ute, som igår, utan det låg en lätt slöja på himlen. Vi åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka till Póvoa, där Jan skulle möta oss för vidare färd upp till Éguas. Vägen upp till våra vänner är så dålig, att det inte går att åka husbil dit.

För flera år sedan tog Anna och Jan, som då bodde i en husvagn uppe i Éguas, kontakt med oss. Sedan dess har vi träffats nästan varje år och numera bor de båda i ett nybyggt hus högt uppe på en kulle ca 5-6 kilometer från byn Póvoa.

Förra året skulle Jan också ha hämtat oss i Póvoa. Selma, deras bil, var tjurig och strejkade totalt, så det blev inget besök den gången. Nu har de köpt en nyare bil, Frasse, som verkar vara på bättre humör och mer villig att hämta besökare.

Jan anlände på överenskommen tid och vi startade färden på den knaggliga och ibland mycket leriga vägen upp till Anna. Vattenhålen klarade Frasse med glans. När vi kom till den stora kohagen, fungerade Ingemar som vanligt som grindpojke.

En sak har jag svårt att förstå. Varför har män så svårt att stanna en bil, när vi kvinnor vill gå ut och fotografera?  :-)  Ingemar brukar säga, att det är trafik bakom och att man inte får stanna. :-)  Jan kunde i alla fall inte skylla på, att det var trafik bakom oss, för se det var det då rakt inte. Jag såg vita blommor utefter vägen, som jag gärna ville ta kort på. De båda männen tittade med ett överseende leende på varandra och lät mig gå ur bilen. Nu var det ju så, att det inte bara var blommorna jag ville föreviga, utan även de kringströvande korna. Att jag egentligen ville videofilma, hade de båda ingen som helst förståelse för. Varför ville jag videofilma? Jo, det var en sagolikt vacker musik med alla klockor runt kornas halsar.

 

Vi kom till slut fram till huset och Anna, som stod och väntade på oss. Snart satt vi bänkade ute på den soliga terrassen och det fanns mycket att ventilera. Medan vi tittade på poolen och grunden till uthuset, som är under byggnation, lagade Anna mat. Maten var utsökt god och timmarna försvann snabbt. Det blev en mycket trevlig eftermiddag, innan Jan körde oss tillbaka till vår husbil i Póvoa.

Här kommer uthuset att stå

Värdfolket Anna och Jan

Anna och Ingemar begrundar datorproblematiken

Varmt tack Anna och Jan för allt gott och för att vi fick besöka er även i år! Glöm inte receptet med de portugisiska ingredienserna, Anna! Ha en fortsatt skön höst och lycka till med byggnationen av uthuset!

Vi åkte tillbaka till Luz för att övernatta. I morse var det bara fyra husbilar på ställplatsen. Nu i kväll var vi nio husbilar av olika storlek på plats, dock inga svenskar.

Vi har läst om stormen Simone, som på sina håll farit fram med stor kraft och på flera håll ställt till med en hel del förödelse. Vi hoppas att alla våra vänner är välbehållna och att inte alltför mycket kommit till skada!

Till Albufeira do Monte da Rocha

Tisdag den 29 oktober 2013
När vi på förmiddagen ställde in navigatorn i riktning mot Beja var vädret soligt och det blev varmt under dagen. Ingemar hade hittat en damm, Albufeira do Monte da Rocha, där det skulle finnas en ställplats.

Efter Luz bredde oändliga olivlundar ut sig. På ett ställe höll man på att såga ner stora grenar i olivträden. Gallrade man träden eller är det kanske ett nytt sätt att plocka oliver? J  På ett ställe åkte man med en stor tunna för att bespruta oliverna.

Snart tog vinodlingarna vid, som sträckte sig långt ut över markerna. När man ser ut över dessa oändliga vinodlingar överallt i södra Europa, blir man fundersam över, att man på högre nivå fruktar, att det inom en snar framtid kommer att bli brist på vin.

Bönderna var ute med sina traktorer. Det plöjdes åkrar och det harvades. Efter traktorerna trippade vita, nätta kohägrar, som pickade i sig allt ätbart.

Som överallt på landsbygden i Portugal satt ”gubbar” på ljugarbänkar och utanför caféer, samtliga iförda den obligatoriska kepsen, en del även med käppar. På många håll märks det, att det är en avfolkningsbygd. De unga söker sig till de större städerna. De äldre blir kvar.

Vägen, vi åkte på, var oftast lite knagglig. Är man som vi djurvänner, gör det ont att se överkörda djur. Idag låg det både en överkörd katt och en hund på vägen. På flera håll höll man på med vägförbättringar. Flera nygjorda överfarter, broar finns. Den nya vägen kommer senare, men när?

Markerna är oändligt vidsträckta, något som vi inte är vana vid. Kor, får och getter har stora områden att röra sig på. Oftast är de åtföljda av herdar och hundar. Stubbåkrarna efter veteskörden är rena festsalen. Finns det boskap, finns det även kohägrar, som håller rent djurens klövar. Tur att de inte är lika intresserade av att hålla rent våra fötter!

Den här mannen mötte vi på väg. Vi trodde han ville gå över vägen, men han ville ha pengar

Vi letade oss fram till dagens mål, Albufeira do Monte da Rocha, där vi hoppades kunna övernatta. Ställplatsen består av en sandplan framför den uppdämda sjön. Den här dammanläggningen togs i bruk år 1972 och den sörjer enligt uppgift för jordbrukets vattentillförsel. Här finns även en mindre restaurang, som drivs av ett äldre par.

Lite dålig bild, men ställplatsen syns längst fram

”Det stora vattenhålet” som suger ner vattnet. Den stora bilden är lånad från nätet.

När vi anlände fanns det redan tre husbilar på plats. En belgare kom fram och pratade en stund. När vi under vår kvällspromenad gick förbi restaurangen, träffade vi ett finskt par, som även pratade svenska.

Kvar i Albufeira do Monte da Rocha

Onsdag den 30 oktober 2013
Nätterna är svala, men dagarna är varma och soliga. Vi beslöt oss för att ha en ”bara-vara-dag”. Tofslärkor, som det finns gott om, gjorde oss sällskap. En satte sig högt uppe på en sandhög och gav en förträfflig gratiskonsert.

Uppe vid dammanläggningen vid det stora vattenhålet hade en husbil stannat.

Utanför restaurangen stannade en timmerbil. här kör man inte furu, utan eukalyptusstammar

Några, som också sökte vårt sällskap, var en massa flugor i olika storlekar. En del behövde man nästan förstoringsglas för att kunna se. Nog för att jag är djurvän, men flugor har jag svårt för. Det fanns på det hela taget massor av småkryp. När en stor geting med alla landningsställen utfällda kom flygande för att sätta sig på mig, fick jag nog och gick in. Ingemar kämpade ett tag till. Han fick ett uppdrag, nämligen att kryssa våra egenhändigt plockade kastanjer, som vi senare åt till lunch.

Sent på eftermiddagen gick vi in till restaurangen en stund. Inne i restaurangen var det rent, men utanför, där bl.a. grillen står, såg det mer eller mindre skräpigt ut. Man kan beställa grillad kyckling eller grillat fläskkött och enligt uppgift ska det göras någon timme innan man vill äta. Vi hade redan gjort i ordning ugnsbakade grönsaker med tysk bockwurst, som skulle in i ugnen, så någon mat i restaurangen blev det inte idag.

Ett par män kom in i restaurangen. De beställde två stora öl, Sagres, plockade fram ett par vassa knivar och tog upp sin matsäck, bestående av stora brödlimpor, torkat kött och oliver. Snart satt de och skar bastanta skivor av brödet och köttet. Till den stadiga måltiden drack de tre stora Sagres var. Om de var påverkade? Nej, inte alls. Jag bad försynt, att få ta ett kort på dem och det fick jag. När de skulle gå, ville de bjuda oss på var sitt glas vin, men vi avböjde.

Mot Sebútal och Comporta

Torsdag den 31 oktober 2013
Vi vaknade tidigt och idag kände vi, att det var dags att ge sig av från dammanläggningen Albufeira do Monte da Rocha. Kan tillfoga, att vid den här dammen och ställplatsen sitter stora förbuds- och varningsskyltar. Det är totalförbud för att bada, fiska eller ge sig ut i en båt.

Undrar vilka, som bor här? Senare visade det sig vara myror.

Morgondimman låg i tjocka solbelysta sjok över vattnet, men lättade så småningom.

Restaurangägarnas hundar och tamfåglar kom för att säga adjö.

Vi åt vår vanliga frukost i bilen, men gick sedan in i restaurangen för att dricka en kopp espresso, innan vi åkte vidare. En ung man satt utanför restaurangen och drack kaffe med ett glas konjak. Han avslutade sitt intag med en stor öl, innan han gav sig av.

Ägarinnan själv gjorde i ordning vår espresso

Vi letade oss ut till E01/IC1, som går mot Lissabon. Bitvis såg det lite färglöst, torrt och ödsligt ut, där det mesta var skördat. Hösten har även här gjort sitt inträde, även om den ser annorlunda ut än hos oss.

Storkar har en förmåga att bygga bon på allt tillgängligt. Det kan vara hustak, skorstenar, el- och teleledningar, vägskyltar m.m. På väg idag såg vi många övergivna storkbon. Nu ska man inte alltid vara så säker på, att de är övergivna, för dagtid är de ofta ute på åkrarna för att få sig ett skrovmål.

I en och annan olivlund dignade grenarna av gröna oliver. Det är högsäsong för pumpor och meloner. På åkrarna ligger massor av de delikata frukterna och utefter vägen fanns ett flertal salustånd, där meloner av olika slag låg i drivor. Vi betalade ungefär 7 kronor för en stor melon. En och annan risodling passerades. För övrigt bestod växtligheten mest av pinjeskog, eukalyptusträd, kork- och stenekar samt buskvegetation.

I morgon är det Alla Helgons Dag i Portugal. Vi stannade vid Continente i Grandula för att proviantera för de närmaste dagarna, uti fall allt kommer att vara stängt under morgondagen.

Färden gick vidare till Portugals tredje största hamnstad, Setúbal. Här blev det en snirklande färd runt till stadens alla inköpscentrum, innan vi kunde ladda vårt TMN-kort. Därefter var det dags att leta upp färjehamnen, där de gröna färjorna ligger, som för passagerare över till halvön/landtungan Tróia. Vi fick svänga runt ett par gånger, innan vi kom fram till hamnen, där en man stod och vinkade in oss.

Nu lämnar vi Sebútal

Snart var vi på väg över vattnet, ivrigt spejande efter delfiner, som emellanåt lär visa sig här. Några delfiner såg vi inte. Färden tog bara ca tjugo minuter, så snart anlände vi till Tróia, där floden Sado rinner ut i Atlanten.

Nära färjeläget finns romerska utgrävningar, men idag hoppade vi över dem. Med floden Sado på ena sidan och Atlanten på den andra fortsatte vi vägen på landtungan ner mot orten Comporta, där det skulle finnas en ställplats. Vägen kantades av massor av mimosabuskar, som växer i den fina, vita sanden. Säkert mycket vackert och väldoftande, när de blommar om några få månader.

Mitt i Comporta kom vi fram till en lugn ställplats, som består av en gräsbevuxen gräsplan. Här tömningsmöjligheter både för toa och gråvatten. Färskvatten finns också, dock ingen el.

Efter maten tog vi en kvällspromenad runt centrum i den lugna orten, där storkarna häckade överallt på taken.

Större karta över färden till Comporta

Till Del2