Spanienresan 20151024 - 20160330

Del 1 Askersund - Sanlucar de Barrameda
Från Inger's Blogg

Packat och klart – mot Stockholm

Fredag den 23 oktober 2015
Nu är husbilen färdigpackad inför den sedvanliga resan mot sydligare nejder. Vi påbörjar vår nionde övervintring. Vi är ovanligt sena i år, men förhoppningsvis slipper vi undan den första snön, som kan komma på väg. Först gör vi emellertid ett besök i Stockholm för att var och en hälsa på våra respektive döttrars familjer. Det dröjer ju ett tag, innan vi ses igen.

På väg var vi bjudna på lunch hos Titti och Håkan i Västerås. Tack kära vänner för en utsökt god förplägnad!

Vi fortsatte till Stockholm, där Ingemar släppte av mig hos min dotter Pias familj, innan han fortsatte till sin dotter med familj.

Söndag den 25 oktober
Nu rullar vi söderut
På förmiddagen kom Ingemar för att hämta mig på Ekerö. Tack Pia, Tomas, Moa, Tove och Oliver för att jag fick vara tillsammans med er under ett par dagar! Det är alltid lika roligt.

Vi åkte nu söderut genom Sverige och stannade till för övernattning vid den mycket trevliga och välskötta ställplatsen Bauergården, som ligger mellan Gränna och Jönköping. Kvällen var kylig, så det blev bara en kort promenad. Jag blev imponerad över hur personligt man har ordnat allt på Bauergården. T.o.m. i tvättstugan stod det välkomnande blommor.

Måndag den 26 oktober 2015
Mot Danmark
Vädret var vackert och naturens höstfärger var imponerande vackra. I Skåne höll bönderna på att ta upp sockerbetorna.

Vi hade valt att åka broarna genom Danmark och använde oss av vår brobizz. Öresundsbron passerades och även Stora Bältbron. I Nyborg efter bron stannade vi för övernattning. Vi var visserligen bara två husbilar, men det verkade lugnt.

Tisdag den 27 oktober 2015
Vi fortsätter till Tyskland
Vädrets makter är än så länge med oss. Det var vindstilla, blå himmel och +14 grader, när vi passerade Lilla Bältbron för att via E45/7 rulla in i Tyskland mot Hamburg. P.g.a. vägarbeten och en mindre olycka tog det lång tid att ta sig fram.

Vi fortsatte E22 mot Bremen, där det också var stora trafikstockningar. Så småningom kom vi dock fram till den omtyckta ställplatsen i Greven. Vi var ganska trötta och efter en kort promenad och lite provisorisk mat somnade vi tidigt.

Onsdag den 28 oktober 2015
Genom Ruhrområdet mot Frankrike
Det var bara +4 grader, så det blev en uppfriskande morgonpromenad, innan vi startade den fortsatta resan vid 07.30-tiden.

Ruhrområdet var som vanligt ett enda gytter, trafiktätt och rörigt med långa köer. På ett par ställen håller man på att bygga ut motorvägen med flera filer.

Naturen var sagolikt vacker med sina mustiga höstfärger. Jag önskar, att vi kunde ha stannat för att fotografera, men det är alltid svårt på väg. Det fick bli några bilder genom bilrutan idag.

  

Ingemar skötte körningen mycket bra, trots att jag emellanåt med föga framgång försökte vara både rådgivare och trafikvakt. Det är nog bäst, att jag bara följer med på navigatorn, samt ägnar mig åt min stickning och virkning. När det var lugnare, lyssnade vi på en ljudbok, denna gång ”Fjärilseffekten” av Karin Alvtegen.

Vi kom fram till Luxemburg, där vi tankade diesel för 0.959 €, vilket är betydligt billigare än hemma.

Idag hade solen svårt att komma igenom, Det var mulet och i Luxemburg kom det t.o.m. några regnstänk. Luxemburg åker man snabbt igenom och snart visade en skylt, att vi var i Frankrike. Det började skymma, när vi anlände till ställplatsen Pont a Mousson, där åtskilliga husbilar redan hade parkerat. Ställplatsen är vackert belägen intill Mosel. Här trivs tydligen svanarna, för vi hann se flera par med vuxna ungar, innan mörkret föll. Det kostar 9.50 € att stå här och då inkluderas el och Wifi. Uppkopplingen var dålig, där vi stod, men trötta som vi var, blev det tidig nattning.

Torsdag den 29 oktober 2015
Vacker färd genom franska landsbygden
Idag åkte vi i riktning mot Chaumont/Dijon och turen gick på mindre vägar genom landsbygden i Frankrike. Kan tillägga att vi har valt att inte åka betalvägar och då tar det också extra tid.

Morgondimman lättade så småningom och det blev en gemytlig dag med många mysiga inslag. Det var mäktigt att på håll se Franska Centralmassivet i solnedgången.

Vi åkte fram till den kostnadsfria ställplatsen i Le Cheix, där vi övernattat ett par gånger tidigare.

Fredag den 30 oktober 2015
Franska Centralmassivet
En trolsk dimma vilade över landskapet. Det var -1 grad på morgonen och en lätt frost hade lagt sig på ängarnas grönska.

Vi rullade vidare mot Clermont-Ferrand/A75 Montpellier för att idag åka över Franska Centralmassivet, där vi i sakta mak klättrade upp till 1110m. Bortsett från en tjock dimma under ett par sträckor, var det klart väder och temperaturen växlade mellan + 1 och + 15 grader. Det blev en mycket vacker färd med mäktiga vyer över det storslagna landskapet. Skyltar visade vägen till Gorges du Tarn, som vi åkte genom för ett par år sedan. Det gäller bara att ta rätt väg dit. Det gjorde inte vi och det blev något av en skräckupplevelse. Vi råkade komma på den högra sidan om vattendraget. Se till att ni åker på den vänstra sidan från Millau!

Den vackra Millaubron

Efter bergsplatån steg värmen till +25 grader. Vi kom fram till den vackert belägna rastplatsen Paulhan, där vi tog en lång rast, dels för att äta, men framför allt för att ha en minnesstund för vår avlidne vän, Jyrki. Jag gick upp på höjden med utsikt över nejden, där jag stod länge och samlade mina tankar. Samtidigt som minnesstunden i Stockholm pågick, satte vi oss i husbilen och lyssnade i tystnad på samma musik, som spelades i Stockholm. Jyrki var en fin vän och vi saknar honom mycket.

Vi fortsatte mot Perpignon, där Ingemar köpte internet för 10€ i en Orangebutik, innan vi fortsatte till ”Mas Alert”, vinbonden, som vi ofta har övernattat hos.

 Vilodag i vingården

Lördag den 31 oktober 2015
Vi kände för en lugn vilodag här långt ute på landet. Under årens lopp har vi ganska många gånger övernattat vid den här vingården. Vi kom sent igår och hann inte träffa vinbonden. Idag på morgonen kom han åkande förbi vår bil, glatt tutande och vinkande. Vi var igenkända. Senare fick vi veta, att han hade kört sin fru till en skönhetssalong. Hon skulle göra sig vacker inför kvällens Halloweenfest.

Lite senare på förmiddagen gick vi in för att hälsa och även köpa lite vin. En hel del hann ventileras. Vinskörden hade varit god och var av bra kvalitet. Dottern, som var en nyfödd baby, när vi var här för några år sedan, hade hunnit bli 4 år och sonen hela 8 år. Mannen beklagade sig lite över tidens förändringar. När han var barn, hade han lekt med träpinnar och annat, som fanns i trädgården. Idag satt barnen bara med sina datorer och spelmaskiner.

Jag konstaterade, att det var nya etiketter på ett par vinflaskor. Vår vän skrattade och menade att modet ändras inom allt och det gäller även vinetiketterna. Det var samma vin, som tidigare, men ny design.

 

Vi tog en promenad runt ägorna och kunde konstatera, att man satt planterat unga vinplantor på flera stora ytor. Det är ett gediget arbete, eftersom varje planta omges av ett plastfodral som skydd mot gnagare. En allé av olivträd hade också planterats. Vi var lite sena i år. När skördemaskinerna gått fram bland vinrankorna, blir det alltid en del mindre klasar kvar, som man kan plocka. Nu hade tidens tand och den mer kyliga väderleken gjort, att klasarna satt halvruttna och torra på rankorna.

Det brukar bara stå 1-2 husbilar här i vanliga fall. I år stod fem bilar parkerade. Ett belgiskt par var här i våras för att hjälpa till att binda upp vinrankorna, något som måste göras varje år. Nu hade de varit här under en månad för att hjälpa till med vinskörden.

Över Pyrenéerna mot Barcelonatrakten

Söndag den 1 november 2015
Vid 08.30-tiden på morgonen var det dags för oss att ge oss av. Det var 12 grader ute och himlen var blå. En tät dimma vilade över Pyrenéerna.

Ingemar hade sett på väderkartan, att ett rejält oväder skulle dra in över Spanien nästa dag, så vi beslöt oss för att åka raka vägen över bergen till campingen i Vilanova i la Geltrü, som ligger nära Barcelona.

Det var söndag och vi mötte många cyklister, som av klädseln att döma hörde hemma i olika cykelklubbar. Det var kanske träning inför Tour de France. Vi följde D900 och i början av stigningen uppför berget kom vi förbi alla kurorter med termalbad. Här heter det faktiskt fortfarande termalbad och inte spa.

Det var Allhelgonahelg och mycket lite trafik. Högst uppe på bergsvägen kom vi till gränsen mot Spanien. Här ligger affärerna tätt och det brukar vara mycket folk och livlig kommers. Långtradarna stod parkerade i långa rader och chaufförerna spankulerade omkring och diskuterade. Även glädjeflickorna, som brukar finnas i stort antal, tycktes ha tagit ledigt.

Vi stannade till vid en Repsolmack för att fylla gasol och diesel inför den fortsatta resan. Lite mat och en tupplur blev det också, innan vi fortsatte mot Barcelonatrakten. Navigatorn, som vi har i den här bilen, är äventyrslysten och vill gärna göra lite egna utflykter, så det gäller att ha ögonen på henne.

Resan fortsattes på NII mot Barcelona. Ca 7 mil från B. åkte vi av NII och in på AP7/E15 för att åka runt staden. Barcelona är ökänt för sina gangsterfasoner och den här vägen känns betydligt tryggare. Från Vilafranca mot Vilanova i la Geltrü är vägen äntligen färdigbyggd och mycket bra. Tidigare var det lite trassligt att ta sig fram till campingen.

Vi var ganska trötta, när vi kom fram. Vi blev visade till en stor, mycket bra plats. Det var Allhelgonahelg och vi tände ljus för att ha en stilla stund med tankarna på dem, som lämnat oss. Därefter blev det bara en kortare promenad och lite kvällsmat, innan det var dags att sova.

Ovädersdag i Vilanova

Måndag den 2 november 2015
Det var skönt att stå här på campingen i Vilanova, när vädrets makter släppte loss både hård blåst och störtregn. Det kom avsevärda mängder, men här stod vi så säkert man kunde stå.

Mellan skurarna gick vi ett par promenader inom området. För en del år sedan fanns det en djurpark här på campingen, men den avvecklades för ett par år sedan. I våras höll man på med stora upprustningar av området runt poolen och restaurangen. Nu var allt färdigt och det blev verkligen lyckat. Tyvärr var det inte så bra väder att fotografera omvandlingen.

Vi tog även två turer upp till baren intill restaurangen. Om man köper kaffe eller annat drickbart, får man surfa en timme utan extra kostnad. Första gången gick det inte så bra, för min IPad ville inte alls vara med, men vid nästa besök gick det bättre.

Mot Valencia

Tisdag den 3 november 2015
Efter ett en intensiv regnnatt sken åter solen på morgonen och på himlen låg bara små lätta molntussar.

Vi åkte N340 vidare mot Tarragona. Det var mycket trafik idag och speciellt långtradare. Vid Castellon märker man, att man närmar sig Valenciaområdet, för här börjar apelsinlundarna ligga allt tätare med inslag av olivlundar. I det här området odlar man mycket kronärtskockor och de vidsträckta fälten breder ut sig på båda sidor om vägen.

Den nya sträckningen av vägen mot Benicarlo/Peniscola var färdig. Den blev mycket bra och är lättkörd. I den här trakten finns även stora odlingar av mandelträd.

Vi fortsatte A7 mot Valencia. Nu hade det åter börjat samlas mörka moln över bergen, men de lättade, när vi kom fram till dagens mål, Valencia Camper Park. Här träffade vi Bjarne och Gunilla för några år sedan. I våras träffade vi Helena och Peter, som är på en årslång resa i Europa.

Ett par svenskar, som tillbringat många övervintringar i Marocko, kom fram och hälsade. Vi fick hålla avstånd, för de var rejält förkylda. Den unga kvinnan i receptionen tog glädjestrålande emot oss. Hon kände igen oss sedan tidigare besök. Här blir man trevligt bemött och välkomnad med ett glas sangria. Man betalar 12 € utan el och då ingår Wifi.

 

Vi satte oss i serveringen för att avnjuta sangrian, innan vi tog en välbehövlig promenad. Ikväll värmde jag medhavd köttfärslimpa, som vi åt med potatis, morötter, brunsås och lingon. Tydligen var vi hungriga, för kastrullerna blev tomma.

Till Camper Park San Fulgencio

Onsdag den 4 november 2015
På morgonen idag fick vi nya grannar på Valencia Camper Park, ett par svenskar, som var ute på övervintringsresa för första gången. Spännande och trevligt, när allt är nytt! Vi utbytte några tips och idéer.

Det är många, som har tagit hand om ”strandhundar” från Spanien. Det hade även det här paret gjort för några år sedan. Mysig jycke, som jag tyvärr inte tog något kort på. Vi sa adjö till de fyra svenskarna för att på förmiddagen fortsätta vår resa.

Vädret såg lovande ut för de närmste dagarna. På himlen seglade endast några lätta sommarmoln omkring.

Vi började dagens resa på A7 och fortsatte sedan på A35, N344 och A31 mot Alicante och Torrevieja. Strax utanför Alicante blev det tvärstopp i samtliga filer i båda riktningarna. Vi blev sittande ca 45 minuter i en många kilometer lång kö. Längre fram visade det sig att, det hade hänt en olycka med en långtradare.

Vi anlände så småningom till Camper Park San Fulgencio utanför Torrevieja, där det fanns gott om plats. Campingen har ett underlag av grus. Den är luftig och platserna är rymliga. Här betalar man 12€ för en övernattning och då ingår el, bra Wifi, duschar m.m. Elanslutning och vatten finns vid varje plats. En vecka kostar 70€. Man betalar 3€ för en tvättmaskin.

Kvar i Camper Park San Fulgencio

Torsdag den 5 november – tisdag den 10 november 2015
Vi stannade kvar en hel vecka i Camper Park San Fulgencio. Vad gjorde vi under en hel vecka? Ja, det kan man fråga sig.  Ska jag vara uppriktig, så var vi mest bara lata.

I lördags var veckomarknaden på gatorna nära campingen. Något jag alltid köper här är den växthusodlade dillen, som en försäljare har. En vinbonde står alltid på marknaden och det hör till att köpa en flaska fylligt rödvin direkt tappat från ett vinfat. För övrigt inhandlades en del grönsaker. Jag hade tänkt titta lite på kläder, men det var alldeles för varmt.

I söndags kom vännerna Gunborg och Åke på besök. Som vanligt varje sen eftermiddag blev vi omsvärmade av små myggor.

Vi har inte tvättat sedan vi åkte hemifrån, så måndags blev det stortvätt. Vädret har varit ypperligt hela tiden, så torkvädret kunde vi inte klaga på. I morgon åker vi vidare in till Torrevieja för att hälsa på vännen Inga, som hyr en lägenhet.

Till Torrevieja – besök hos en vän

Onsdag den 11 november 2015
Igår kväll fick jag ett mycket trevligt telefonsamtal från en man, som köpte mitt föräldrahem för många år sedan. Han hade kommit i kontakt med en kvinna, som släktforskar och som hade en del bilder till mig. Intressant! Vi kom överens om att träffas till våren, när vi kommer hem, något som vi båda ser fram emot.

Vi lämnade San Fulgencio på förmiddagen. Idag låg morgondimman tät och det mesta var vått. Vid närbelägna LIDL stannade vi till för att handla lite. Ett par hade stannat till vid en soptunna och höll på att gå igenom innehållet. Allt användbart lastades in i bilen. Ingemar hade ett par skor, som hade sett bättre dagar och som var färdiga att slängas. Mannen och kvinnan tog tacksamt emot dem.

Med navigatorn påslagen fortsatte vi in i Torrevieja, där vi skulle hälsa på Inga, vår vän från Kumla, som hyr en lägenhet där över vintern.

 

 

Kvällen var varm och för en gångs skull myggfri. Matjesill med färsk potatis, gräddfil och gräslök smakade bra ute på altanen.

 

 

 

Vi fick en mysig kväll tillsammans i skenet från den nedgående solen. Området är lugnt och vi kunde sova ute på gatan i vår husbil.

 

Mot Murcia

Torsdag den 12 november 2015
Även om det var varmt ute, var himlen ganska mulen idag. Vi åkte ner till en av de små saltsjöarna, Laguna de la Mata y la Torrevieja, där vi gick en liten vandringsled.

Det kändes välbehövligt att få komma ut i naturen och att få sträcka på benen. Min kropp, som har varit som en komprimerad smärtboll under hela nerresan, har visat sig på ett betydligt bättre humör de senaste dagarna. Det som förr var lätt och naturligt, är det inte längre, så därför är sådana här höjdpunkter mycket värdefulla. Stavarna är en välsignelse.

 Vi stannade till vid ett gömsle utmed sjön för att titta lite närmare på fåglarna. Ute i lagunen gick 22 långhalsade flamingos och letade föda i det grunda vattnet. Sex gråvita ungar följde föräldrarna.

På väg mötte vi tre vackert klädda och sminkade unga kvinnor. Det hade tagit två timmar att lägga makeup på morgonen. De var nere på semester och hade klätt upp sig och sminkat sig på skoj.

Saltbergen tornade upp sig utanför Torrevieja

Vi fortsatte dagens tur förbi San Pedro del Pinatar mot Murcia. Motorvägen in mot staden var mycket starkt trafikerad. Snart stod vi uppe på IKEA; s stora parkering. Det blev inget besök på IKEA idag. Däremot var jag intresserad av inköpscentrat. Det visade sig emellertid, att den affär, som jag letade efter, hade flyttat till det nybyggda centrat, som ligger ganska nära. Det var inte lätt att hitta rätt väg, men till slut lyckades det. Att hitta rätt parkering för en husbil, visade sig däremot vara svårt, men vad gjorde det, att vi var tvungna att backa ut och köra lite i fel riktning, när vi skulle ut!  En långtradare råkade ut för samma öde.

Jag hittade det jag sökte och ut kom vi. Uppe på IKEA; s parkeringsplan finns en ställplats, men det känns inte speciellt bra att stå där nattetid..

Vi fortsatte i stället ca 1,5 mil till utkanten av den lilla orten Alcantarilla, där vi stått vid restaurang El Pedrusco flera gånger tidigare. Restaurangen hade bytt ägare sedan i våras. Det fanns 15 olika tapas att välja på. Vi var både hungriga och törstiga, så vi delade på tre rejäla portioner mat till varsin välsmakande öl, innan det var dags att sova.

Till Playa Vera

Fredag den 13 november 2015
Fredagen den trettonde! Huga! Idag gällde det att köra försiktigt. För vår del gick det bra, men det gjorde det däremot inte för ett par andra bilar på väg. Ambulansen stod på plats och den ena bilens bakdel var ordentligt intryckt. Undrar hur det gick med nackarna!

Det var 23 grader tidigt på dagen. Morgondimman lättade inte idag, utan höll i sig under hela förmiddagen. Vi åkte mot Almeria/Vera och det ökenlika landskapet var mer eller mindre dimhöljt. Livet bjuder ibland på sina små oväntade gåvor. Där vi stannade idag för att dricka kaffe fanns massor av rosépepparträd utmed parkeringarna. Jag passade på att plocka lite för att lägga på tork.

Efter lite inköp i Mercadona, kom vi fram till Playa Vera, där vi stått parkerade flera gånger tidigare. Här var det lugnt. När Uffe och Elisabeth fick höra, att vi hade kommit, cyklade de ner till oss för en liten pratstund över en flaska vin.

Vi somnade gott. De enda som kom förbi var några fiskare. Att vi sedan vaknade emellanåt till basljuden från diskoteket, som ligger i en restaurang ett par hundra meter bort, är en annan sak.

 En sorgens dag för världen

Lördag den 14 november 2015
Kvällen den 13 november försattes världen i ett chocktillstånd efter de fruktansvärda attentaten i Paris. Vart är världen på väg? Är detta den värld, som vi vill lämna över till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn? Vi är många, som känner oss mycket nedstämda och maktlösa idag. Mina tankar går till alla skadade, anhöriga och övriga berörda. På många håll vajar flaggorna på halv stång.

Den för årstiden ovanliga värmen består. Idag låg ett lätt molntäcke över trakten.

Sent på eftermiddagen åkte vi till Elisabeth och Uffe, dit vi var bjudna på middag. Mat och dryck smakade bra.

Vår mysiga värdinna

Uffe som rymdman

Vi hade trevligt som vanligt och fick mycket information om trakten igen från det kunniga paret. Nästa gång vill jag gärna åka till konstmuseet. Tack för en trevlig kväll Elisabeth och Uffe!

Till La Herradura

Måndagen 16 november 2015
Vi stannade kvar på Vera Playa igår, för att idag åka vidare på E15/A7 i riktning mot Almeria/Malaga. Dagens mål var La Herradura, nära Nerja.

Motorvägen, som går över bergsområdet, är nu helt färdig och mycket bra. Det enda som fattas är rastplatser. Det går att stanna vid mackarna i början av sträckan, men sedan är det många mil utan möjlighet att stoppa. Något jag aldrig sett tidigare, var ljusskyltar över motorvägen, som angav, att man har alkohol- och drogtester.

Vi stannade vid en av Repsols bensinmackar, N36 52 34 0 V2 20 17 4, för att fylla på gasol och vatten. Här finns en ställplats för husbilar och full service. Det finns även tvättmaskiner för den, som vill tvätta.

Vi anlände till sportdykarnas paradis i en vik vid La Herradura.

Jag tog en promenad ner till strandrestaurangen, där en stor kattfamilj bor sedan många år. Man hade röjt och gjort snyggt i buskagen. Katterna får både mat och vatten från restaurangen. Idag räknade jag in 19 katter, om inte flera gömde sig i buskarna.

Vi gick ner till marinan, där flera flaggor på båtarna var halade på halv stång. N kopp kaffe och en bit chokladtårta smakade bra i kvällssolen

Kvar i La Herradura

Tisdag den 17 november 2015
Det var svårt att sova i natt. Tankarna snurrade, min rygg värkte och dessutom hade det kommit in en hel del irriterande myggor. Jag tog fram flugsmällaren och förde en lång kamp mot både myggor och flugor. De senaste dagarna har det även kommit in ett par tjocka, svarta spindlar, som inte bara springer, utan hoppar/flyger! Usch!

Klockan fem hörde jag motorljud. När jag tittade ut, stod en bil bakom husbilen med strålkastarna påslagna. Ganska snart åkte den ljuslöst vidare. Det var polisbilen. De brukar åka ner ibland för att se att allt är i sin ordning och det finns inget förbud för husbilar uppsatt.

Vi fick uppleva en skön och solig dag i den lilla viken och det var fortfarande angenäm badtemperatur i vattnet.

Till ställplatsen i Almayate

Onsdag den 18 november 2015
Vi fick uppleva ännu en strålande vacker morgon i den lilla viken intill La Herradura. Natten hade varit mycket lugn och vi vaknade till småfåglarnas glada kvittrande. Bakom vår bil hade ett par i en tyskregistrerad bil övernattat. Det visade sig att mannen var sportdykare. Paret har rest runt med husbil i hela världen under ca 20 år och varje år besökte de La Herradura. De har även varit i Sverige vid flera tillfällen, där de hade plockat blåbär, lingon och svamp. De tänkte nu övervintra på ett par av Kanarieöarna. Kvinnan och jag fick god kontakt och utbytte många erfarenheter. Det blev samtal om allt från naturmediciner till annorlunda konservering av svamp. Vi kanske ses till våren.

Vi lämnade idag La Herradura för att följa E15 mot Nerja/Malaga. Det är många tunnlar och viadukter utmed den vackra, numera färdigställda vägen. I den här trakten odlas mängder av avokado och odlingarna ligger tätt.

Bortom Nerja åkte vi in på N340 för att följa kustvägen fram till ställplatsen i Almayate, som ligger intill Torre del Mar. I Torre del Mar kunde man tidigare fricampa, men det är inte längre tillåtet. Det finns två campingar, men vi tycker att man känner sig instängd på de snålt tilltagna boytorna. I Torre del Mar hade vi under tidigare år tre par, som vi alltid träffade. Av olika skäl är alla i Sverige den här vintern. Inte minst saknar vi våra gamla vänner Eila och Ingemar. Hoppas hälsokontrollerna går bra, så ni kan resa söderut lite senare!

Vi kom fram till den enkla ställplatsen mitt i odlingsområdet i Alyamate. Här finns full service, men inga toaletter eller duschar. En övernattning kostar 7€. Det var inte många bilar vid det här tillfället, så det fanns gott om plats mellan palmerna.

Marknad i Torre del Mar

Torsdag den 19 november 2015
Marknaden i Torre del Mar är alltid trevlig att besöka, även om vi i år saknade våra vänner, som vi alltid brukade möta här. Tidigt på morgonen åkte vi in till staden för att få en bra parkeringsplats intill parken nära marknaden.

Vi behövde köpa färska grönsaker och frukter. Mangon och avokadon är sagolikt goda just nu. Hos ”vår grönsakshandlare” köpte vi en knippa mangold och ett mycket stort blomkålshuvud. Blomkålen är smakrik härnere. Ståndet där teer och kryddor presenteras så lukrativt lockar alltid. Vi dricker alltid rött eller grönt te på kvällen och idag köpte jag rött te med kanel och choklad. Ingemar hittade en ny plånbok och jag ett par vita bomullsbyxor, som jag alltid brukar köpa på marknad.

Vi var snart färdiga med vårt marknadsbesök och kunde åka tillbaka till ställplatsen för att njuta av solen. Ikväll frossade vi i egenhändigt gravad lax, färsk potatis och lättstuvad mangold. Mangolden har så god smak, att den nästan slår ut den färska spenaten, som man annars köper 300 gr för 1€ här.

En lång dagstur över ett bergsområde

Fredag den 20 november 2015
Idag tänkte vi lämna Medelhavet och åka vidare mot Cadizområdet, närmare bestämt till San Lucar de Barrameda, som ligger vid floden Guadalquivirs utlopp i Atlanten. Mestadels brukar vi åka kustvägen förbi Malaga och Gibraltar, men idag kände vi för att åka över bergen och därmed slippa alla turistjippon utmed Costa del Sol. När vi båda tidigare hade kusiner att träffa utmed solkusten, var det roligt att åka den sträckan. Världen och tiderna förändras på både gott och ont.

Vi följde den numera utbyggda och mycket vackert belägna A45 i riktning mot Sevilla/Granada. Jag kände mig hänförd inför Moder Jords storslagna, mäktiga bergslandskap, som kraftfullt brer ut sig i omgivningarna här och var med inslag av välskötta jordegendomar. Överallt där det går att få fäste, ligger små byar och städer på de mest otillgängliga platser.

Motorvägen fortsatte mot Antequera/Cordoba. Vill man ha en rast utefter den här vägen, gäller det att ta en avtagsväg mot närmaste ort. Rastplatserna är obefintliga. Vi fortsatte på A384 mot Antequera/Jerez de la Frontera. Vid ett tillfälle råkade vi komma in i fel fil och hamnade vid Formel1-banan utanför Jerez. För några år sedan stannade vi här, när det var Formel1-träning och då Ingemar gick in och tittade. Idag tog vi både kaffe- och sovpaus här.

Vi fortsatte därefter genom jordbrukslandskapet, där man här och var höll på att skörda oliver. Även pressning av olivskörden såg vi på ett par håll. Snart anlände vi till dagens mål, ställplatsen i San Lucar de Barrameda. Vi har stått här ett antal gånger, så det var inte svårt att hitta. Ytterligare en svensk bil fanns på den stora planen. Paret i den bilen skulle åka till Malaga nästa dag, eftersom frun skulle flyga till Sverige. De var här för första gången och frågade, om vi kunde hjälpa dem att hitta rätt väg ut ur staden. När de kom hit, hade navigatorn visat dem genom stadens trånga gator. Vi tröstade dem med, att vi hade varit med om samma händelse för några år sedan och hjälpte dem att hitta rätt väg ut ur staden.

Vi var båda mycket trötta efter dagens färd och somnade så småningom gott. Det var så många minnen, som väcktes till liv under dagens resa. Vi har under alla år härnere rest runt mycket i Spanien och även besökt de flesta större städerna. Idag dök Cordoba upp på flera skyltar. Där har vi varit ett par gånger. Om du, som läser det här, inte har besökt staden, gör det. Den är fylld av härlig historia och kultur. Kommer du till Jerez en torsdag, missa inte Spanska skolans uppvisning! Det är en unik företeelse. För en del år sedan kunde man fricampa på torget nära stallarna. Hur det är idag vet jag inte.

En tur i staden i det vackra vädret

Lördag den 21 november 2015
Vi sov och slappade ganska länge idag, trötta efter gårdagens långa resa. Till helgerna kommer många spanjorer ner till kusten och så var det även idag. Det märktes även på ställplatsen, där det fanns många spanskregistrerade husbilar.

Vi tog så småningom en promenad upp till centrum, där det som vanligt under helgerna var mycket folk. Vår favorit bland tapasbarer var stängd för semester, men La Gitana hade öppet. Det var mycket folk i rörelse och inte lätt att få ett bord utomhus, men ett spanskt par delade gärna sitt bord med oss. Det visade sig, att de var från Sevilla. Jag kunde berätta, att vi hade besökt deras stad förra året, när det var ”El dia del Andalucia”. Ingemar kom så småningom ut med två glas manzanilla och ett par tapas. Det hade varit lång väntetid till min favorittapas, Tortilla de Camarones, men den kan jag äta en annan dag.

Efter lite mat i husbilen och en tupplur gick vi upp till puben vid Hotell Guadalquivir, för att över en kopp kaffe surfa en stund. Det händer så mycket i världen just nu, så man måste försöka hålla sig underrättad om det viktigaste.

Många turister i staden

Söndag den 22 november 2015
Det finns gott om plats på den stora, trevliga och kostnadsfria ställplatsen i Sanlucar de Barrameda. Som jag tidigare har nämnt, finns det både vatten och tömningsmöjligheter utmed gatan. Man kan även åka till Repsolmacken bortom sjukhuset, där det finns bra service för husbilar.

Sanlucar de Barrameda är en populär ort att besöka, även för de inhemska som bor längre upp i landet. Många spanjorer, både pensionärer och familjer kommer hit i husbilar under helgerna och det står ofta stora utflyktsbussar utmed gatan. Något som vi inte sett tidigare är hästdroskorna, som står redo för rundturer med hågade turister. Flera rappa och snabbfotade män tjänar lite extra på att vinka in bilister i eventuella luckor utmed gatorna.

Vi tog en snabb promenad på den intilliggande strandvägen, där mycket folk var i rörelse. Man går, springer, lunkar, åker vagn, rullskridskor eller bräda allt efter intresse och kondition.

En trevlig ort

Måndag den 23 – söndagen den 29 november 2015
Tiden, både timmar och dagar, går fort härnere. Vi har haft tur med vädret än så länge. Sedan vi anlände till Spanien har det varit ett enda dygn med oväder och då befann vi oss på campingen i Vilanova. Under det dygnet var det ordentliga översvämningar på flera håll bl.a. i Albufeira.

Vi har det bra härnere intill floden Guadalquivir, alldeles otroligt bra. Här råder en harmoni och ett skönt lugn. Man hör inga bråk eller störande fester. Det enda som kan väcka oss en stund nattetid är fiskebåtarna, som efter att ha varit ute på Atlanten, sakta tuffar in till fiskehamnen.

Nätterna är ganska kalla och morgnarna svala. Kvällarna är ofta lika milda som svenska sommarkvällar, när de är som bäst. Dagstid har det hittills mestadels varit runt +20 grader och det är skönt att kunna sitta ute för att äta, prata eller läsa. En del av oss passar på att sticka i solskenet. Min granne håller på med en poncho, medan jag för tillfället stickar ett par vaniga sockor.

Vi läser mycket och det är skönt att kunna göra det i lugn och ro. Utlästa böcker byts hela tiden med andra svenskar.

Ett flertal svenskar har hela tiden kommit och vissa har även åkt vidare. En del är på väg till Malaga för att flyga hem till Sverige över julhelgen.

Förutom svenskar är vi omgivna av spanjorer, holländare, ett par skottar, en italienare, engelsmän, tyskar och fransmän. Det är stimulerande med flera olika nationaliteter. Ibland kommer även en och annan spanjor för att växla några ord. En dag kom en man fram med sin lilla hund. Det visade sig, att han var från Cordoba, som vi tycker mycket om och har besökt flera gånger. Man utbyter erfarenheter, ger och tar. Kan man ha det bättre?

Vi bor alldeles intill paradgatan, som för in mot stadens centrum. I slutet av gatan ligger den nya saluhallen, där det finns ett stort utbud av färsk fisk, skaldjur, kött och grönsaker. Här finns även en mindre servering. I saluhallen gör vi de flesta av våra inköp. Man blir verkligen bortskämd med utmärkta råvaror.

Torrvaror m.m. köper vi i Mercadona, som ligger några kvarter bort. Vi åker mestadels dit med husbilen för att göra en ordentlig veckohandling. De som har lättare att bära, promenerar och bär hem lite i taget i ryggsäckar.

Ibland går vi upp till det närmaste torget i den gamla stadsdelen för att äta en tapas i en av de många uteserveringarna. Tapasbarerna här är kända för sina utsökta smårätter, som gärna intas tillsammans med ett litet glas av ortens manzanilla. Det finns ett flertal bodegor i staden, där man dels kan gå med på en visning, men också köpa med sig en flaska god manzanilla. När vi en dag satt och vilade en stund i saluhallens servering, kom ett par äldre kvinnor och frågade, om de fick sitta vid vårt bord. De var från Sevilla och de blev glada, när vi talade om, att vi var i Sevilla förra året, när det var Andalusiens dag.

Nästan som i Venedig

Här klättrar våra krukväxter i palmerna

Som bekant använder jag mina stavar, när jag går. En dag stoppade en liten äldre kvinna mig och frågade, om jag hade köpt stavarna där i staden. Jag förklarade att jag hade skaffat de i Sverige. Sverige visste hon inte var det låg. Jag förklarade på stapplande spanska att det är ett land långt uppe i norr. Hon undrade åter, om jag visste, var hon kunde köpa stavar. Jag berättade, att jag sett stavar på några marknader. Föreslog henne även att fråga i Intermarché, som ligger utmed paradgatan. Där hade hon redan varit. Roligt med positiv respons på stavgång. Det är inte första gången.

Ingångarna till husen är ofta vackert dekorerade

Nu fick jag min Tortilla de Camarones

På väg hem en annan dag blev det friterade bläckfiskdelar och oliver

När jag nu talar om att gå, vill jag passa på att berätta, att här i Spanien är det stopplikt för bilar vid övergångsställen, när en gångtrafikant närmar sig. Spanjorerna är mycket artiga och stannar alltid. Ibland visar jag att de kan köra. Vi har ju massor av tid, medan den som sitter i bilen kanske ska till arbetet, men nej, de visar att vi ska gå.

Onsdagar är det marknad i staden. Den ligger i närheten av SuperSol och sträcker sig över flera långa gator. Vi har varit här tidigare och åkte även hit i onsdags. Jag brukar tycka om marknader, men den här gillar jag inte. Den består till stor del av klädstånd. Det är trångt, massor av folk och många barnvagnar. Vi letade länge efter ett stånd. Där man kunde köpa kaffe, men till slut gav vi upp i trängseln. På andra sidan gatan fanns ett litet café, där vi slog oss ner en stund, innan vi gick tillbaka till bilen.

Doñanamuseet

Måndag den 30 november 2015
Längst nere på strandpromenaden utmed Guadalquivir finns en hel del välbesökta restauranger. På andra sidan floden finns den stora nationalparken Doñana.

Den lilla kyrkan vid strandpromenaden

Strax före restaurangerna ligger den gamla isfabriken, där Doñanamuseet numera är inrymt. Det är några år sedan vi besökte museet. Det var sig tämligen likt, bortsett från att en del av bilderna börjar blekna. Det är inte bara vi, som blir åldersstigna.

Nära museet finns ett kaklat monument med en bild av madonnan i El Rocio överst. Runt monumentet har varje brödraskap i Cadizregionen sin plats. En ren gissning är att brödraskapen samlas här för överfart med färjan till Doñana och vidare färd till närbelägna El Rocio, ”staden i sand”.

I El Rocio har varje brödraskap sitt eget hus, där man samlas inför de religiösa festerna i kyrkan, som äger rum under många helger. Det största firandet äger rum under pingsten, då tusentals människor vandrar genom Doñana bärande på madonnan. Pingst har vi inte upplevt i El Rocio, men flera andra festligheter under åren. Första året satt vi kvar under tre gudstjänster, helt imponerade av det fantastiska skådespelet. Körerna och musiken fick nästan taket att lyfta från den imponerande vackra kyrkan. Ofta spelar man samtidigt på både trummor och flöjter, även det minsta barn. Det går inte att beskrivas i detalj. Det måste upplevas. I El Rocio ser man många ridhästar och vill man köpa exklusiv ridutrustning, finns den här.

Tidigare bilder från El Rocio

Det var lyriskt vackert utmed strandpromenaden ikväll

Fordon av olika slag

Fredag den 4 december 2015
Idag konstaterade vi, att vi varit här under två veckor, ett klart tecken på att vi trivs.Vi har haft mycket strul med internetuppkoppling den senaste tiden. Vi har nu köpt in oss med varsin dator på det kommunala nätet. Det kostar 5€ för en vecka per dator. Uppkopplingen är ganska bra, men inte helt säker. Min IPad har av någon anledning sämre mottagning än Ingemars.

Bortsett från kyckling och kalkon är vi inga större köttätare. Däremot äter vi massor av färsk fisk, skaldjur, frukt och grönsaker. Ingemar tål inte skaldjur, men bläckfisk går bra och det är mycket gott. Ibland köper jag vakuumförpackade, styckade och marinerade bläckfiskarmar. Jättegott i paella eller sallad!

Jag skulle göra en korvgryta med vitkål  Jag bad Ingemar att köpa ett huvud. Visst kan man laga en korvgryta med sallad, om man har lite fantasi! :-)

Färjan, som går till Doñana

Båtklubbens lokaler

Ett par nya fordon på ställplatsen. Den stora bussen är invalidanpassad

Ikväll blev det bläckfisksallad till Ingemar och skaldjurssallad till mig

Idag startar den största långhelgen i Spanien under hösten. På söndag är det helgdag, då man firar Spaniens författningsdag ”El Dia de la Constitucion”. Dessutom är det hästkapplöpning på stranden. Från fredag till onsdag har man skärpt polisbevakning med hastighets- och nykterhetsbevakning i hela landet. Måndag är, p.g.a. att författningsdagen infaller på en söndag, kompensationsdag för bosatta i Andalucien och en del andra områden i Spanien. För många andra är det vanligt, att man använder måndag som en klämdag, så man får en lång sammanhängande ledighet. På tisdag firas ”Den obefläckade avlelsens dag”, som också är en obligatorisk helgdag. Det lär bli mycket folk på stan under de närmaste dagarna.

Från det ena till det andra varnas det för vildsvin på vägarna. De har parningstid nu och tydligen sker det många trafikolyckor med vildsvin inblandade. De väger mer än 200 kg, så det gäller att se upp.

Jag vill passa på att gratulera Jacob Rinne, målvakt i ÖSK, som har blivit uttagen till landslaget. Jacob är sambo med ett av mina barnbarn i Örebro.

Gamla vänner till ställplatsen

Lördag den 5 december 2015
Vi och många med oss har kunnat sitta ute för att äta eller dricka kaffe under många dagar. Det har mestadels varit soligt och tämligen vindstilla. Nu har varierande molntäcke sakta börjat lägga sig över himlavalvet.

Vi trodde, att den stora tillströmningen av spanska husbilar skulle ske igår, men det var idag, som ställplatsen började fyllas på ordentligt.

Vi har det fortfarande lugnt och skönt. Våra närmaste grannar, Lena och Arne, är trevliga bekantskaper, som vi pratar och skojar med och även utbyter en hel del erfarenheter med.

Det svenska paret Staffan och Inger är nya bekantskaper. Staffan skriver en mycket trevlig blogg. 

Den glade holländske grannen

Från Portugal anlände idag våra gamla vänner Eewa och Björn med sin hund Alex. Det var inga svårigheter för Alex att känna igen oss och han vet att jag alltid har kex i beredskap år honom.

Den spanska författningsdagen

Söndag den 6 december 2015
Idag skulle det vara hästkapplöpningar kl. 13.00. Vi svenskar travade iväg utefter strandpromenaden och fortsatte långt ut på sanddynerna, där folk verkade samlas.

Vi trodde att det skulle vara den typen av tävling, som man har i augusti och då man galopperar utmed en lång sträcka av stranden. Det visade sig, att det idag var barn och ungdomar, som visade upp sina hästar och som i olika grupper galopperade en kortare sträcka.

Många föräldrar och andra vuxna fanns på plats. I uppställda tält serverades gratis, valfri dryck och små tapas. Det blev en lång promenad idag, men det var tur, att det fanns många bänkar på väg hem.

Åter vardag i Spanien

Onsdag den 9 december 2015
Idag skingrades allt och alla som agnar för vinden. Många av spanjorerna, som varit här under långhelgen, hade åkt hemåt igen. Morgnarna är svala, men fram på dagen idag blev det 24 grader.

Det såg ut som den stora städdagen utomhus. Både kvinnor och män drog omkring med en rejäl städvagn. Gator och trottoarer skulle rengöras ordentligt efter den långa helgen. Man är på det hela taget mycket noggrann med att hålla rent överallt. Ofta ser man att husägare och butiksinnehavare sopar och spolar rent på sin del av trottoaren.

Björn, Eewa och Alex åkte till Fuengirola, i första hand för att vaccinera Alex. Kul att träffas! Kör försiktigt! Vi ses säkert flera gånger under övervintringen.

Lena och Arne startade resan hem mot Sverige. Hoppas det ordnade sig med den svenska gasolflaskan! Ha det gott med det nya barnbarnet!

Vi hade ett och annat, som behövde uträttas idag. Tvättpåsen hade blivit tung och den fasta gasolflaskan behövde fyllas på. Vi åkte de få milen in till Jerez och fram till en Repsolmack i centrum. Här blev vi stående ett par timmar. Tanken fylldes med autogas och tvätten snurrade snart i de stora maskinerna.

Nu finns det åtminstone byggkranar på plats. Det här byggskelettet har stått likadant under flera år. Nu kanske det händer något!

Innan vi åkte hem igen, körde Ingemar till Luz inköpscentrum, där vi åt tortilla med kyckling vid KCF. Jag hann även gå i ett par affärer, innan vi åkte hemåt igen.

Planering för fortsatt resa

Fredag den 11 december 2015
Gårdagen blev en allmän slappardag. Vädret var fortfarande mycket bra med blå himmel och sol, så det gick bra att sitta utomhus. Tydligen blev det lite för mycket för min kropp med städning, diverse affärsbesök och tvätt, för fibromyalgin levde loppan och var allt annat än behaglig.

Vi tänkte lämna Sanlucar under morgondagen, så idag var det en del att göra. Vid Repsolmacken byttes den spanska gasolflaskan, som nu var tom. Tankarna tömdes och vatten fylldes på.

Det nalkas val i Spanien och överallt finns affischer med valpropaganda för de olika partierna uppsatta.

Kylskåpet var tämligen tomt efter långhelgen. Vi åkte till Mercadona, där det inte fanns en enda parkeringsplats inom rimligt avstånd. Ingemar släppte av mig på gatan, så jag skulle kunna gå in och handla.

Tydligen var det flera än vi som hade tomma kylskåp, för det var mycket folk i affären. Dessutom handlade många julklappar, som idag paketerades i vackra guldfärgade påsar. Jag hade en lång inköpslista, men lyckades hitta allt. När jag till slut bara hade frukt och grönt kvar att handla, stod Ingemar plötsligt där. Han hade lyckats få en parkeringsplats några kvarter bort. Skönt att få hjälp med den tunga vagnen!

Vi åkte hem och lastade ur varorna och gick därefter upp till saluhallen. Jag var sugen på att köpa färsk torskrom. En ung fiskare var både glad och tillmötesgående, när jag berättade, att vi inte kan köpa färsk torskrom, där vi bor i Sverige.

Från saluhallen är det inte långt till restaurangerna vid torget, som serverar mycket goda tapas och har ett stort utbud. Ingemar beställde friterade bläckfiskdelar och jag min älskade Tortilla de camarones. Nu har jag nästan förätit mig på de läckra kakorna.

Vi har inte haft någon internetuppkoppling under ett par dagar. Lite vill man veta, vad som händer och även ha koll på vädret. Vi tog med alla våra apparater och gick till det närbelägna caféet.

Mot Portugal

Lördag den 12 december 2015
Idag bröt vi upp från Sanlucar de Barrameda för att åka mot Portugal. Vi åkte i riktning Sevilla/ Huelva, där första anhalten på väg blev vid husbilsfirman Autocaravana Montana, där Ingemar hämtade en faktura från i våras. De uträttade då ett arbete, som betalades, men man kunde vid det tillfället inte skriva ut någon faktura. Den skulle ha skickats, men det blev ”por la mañana”.

När man har övervintrat några år och som vi hela tiden åkt runt för att se oss omkring, blir det många återseenden och aha-upplevelser. När vi idag åkte genom Sevilla, kom vi nära ställplatsen i centrum, där vi stod i våras under Andalusiens dag. Många härliga minnen dök upp. När vi närmade oss Huelva funderade vi över, om vi skulle stanna på vår lugna ställplats vid Columbusmuseet, men beslöt oss för att åka raka vägen till Portugal.

Det var ganska mulet idag och senare under dagen föll några enstaka och mycket välbehövliga regnstänk.

Det kan bli lite långtråkigt, när man rullar fram långa sträckor på vägarna. Vi lyssnar ofta på ljudböcker. Just nu har vi Näckrosträdet av Elsie Johansson på gång. För att jag inte ska lägga mig i körningen, sitter jag ofta och stickar eller virkar. Två nya puffmössor och två par sockor är färdiga. Av restgarnet från sockorna blev det en liten mössa, som kanske kan passa någon som fryser.

När vi närmade oss bron, som är förbindelselänk mellan Spanien och Portugal, körde vi av vägen och ner till spanska Ayamonte. Det var ett och annat, som jag ville kompletteringshandla vid Mercadona, innan vi lämnade Spanien. Det närmade sig jul och dessutom var det lördag, vilket innebar att det inte fanns en enda parkeringsplats, i synnerhet inte för en stor husbil. Bilen parkerades vid en bensinmack och Ingemar satt kvar i bilen, medan jag gick in och handlade.

I Sverige ställer vi ju tillbaka klockan en timme, när vi övergår till vintertid. I Portugal får man ställa tillbaka klockan ytterligare en timme. Vi fortsatte nu in i Portugal och var snart framme i Castro Marim. Där pågick månadsmarknaden, så vi fick parkera uppe bland bostadshusen några timmar. Ingemar gick en sväng på marknaden, medan jag stannade kvar hemma och sov. Snart kom han tillbaka med en påse nygräddade munkar.

När marknaden var över och det mesta av skräpet var bortstädat, kunde husbilarna åter åka ner till ställplatsen. De som inte fick rum, ställde sig på torget.

I skymningen tog vi en promenad i den lilla staden. Jag fick tid hos frissan för fotvård en timme senare. Det lönade sig inte att gå hem emellan, utan vi drack en kopp café con leche vid den lilla serveringen nära kyrkan. Nio kronor för en kopp kan man inte klaga på. Fotvården blev jag också mycket nöjd med.

Till frissan

Måndag den 14 december 2015
Det är tur att Ingemar tycker om att köra! Fotvården är avklarad, men jag behövde också göra ett besök hos frissan.

Vi körde till Manta Rota, där ”min frissa” precis var färdig med en kund. Här har jag varit kund under flera år och det blev ett glatt återseende. Vi hade som vanligt mycket att ventilera, hon på tyska blandat med holländska och jag på tyska. Jag blev bjuden på gott kaffe och en nybakad mjuk kaka. Gott! Det blev inte bara klippning idag, utan även några slingor. Det är ju roligt med lite ombyte och håret växer fort.

Vi återvände till Castro Marim, där vi parkerade på torget. När det blev kväll och belysningen hade tänts, tog vi en promenad runt i de närliggande kvarteren. Idag hade jag kameran med.

     Mot Moncarapacho

Tisdag den 15 december 2015
På förmiddagen idag lämnade vi Castro Marim. I närbelägna Vila Real stannade vi ett tag vid LIDL, jag för att handla och Ingemar för att ta en promenad till TMN och köpa internet.

Ett litet tips till dig är att gå till kommunalhuset för att se på den påkostade och mycket vackra krubban, om du befinner dig i Vila Real före jul. Vi har varit där varje år, men i år hoppade vi över besöket.

Vi fortsatte i stället till Tavira och köpcentrat Gran Plaza. Jag ville gärna se lite av juldekorationerna i centrat. Vi åkte upp till övre plan, där vi gick till den lilla portugisiska serveringen för att äta. Den unga tjänstvilliga personalen hjälpte oss tillrätta med dagens rätt. Vi valde grillad fisk, som smakade utmärkt gott.

Det blev några extra kalorier, i butiken för te och kaffevaror, som lockade med sitt läckra utbud. Vi beställde vackert dekorerad cappuccino och delade ett mycket gott mandelflarn. Jag passade också på att köpa rött te med cocos och choklad.

Ute på den kommunala parkeringen höll en man ihärdigt på att länsa ett olivträd. De flesta bären hamnade i det utlagda skynket, men en hel del plockade han upp direkt från marken. Säkert blir det en god inläggning.

Vi fortsatte fram till den lantligt belägna campingen i Moncarapacho, där vi varit några gånger tidigare. Leonel kom och välkomnade oss och hjälpte oss till en bra plats i gröngräset mellan olivträden. Det visade sig, att ägaren Eugens fru och svärmor båda hade avlidit inom fyra dagar i september. Leonel och Regina hade åkt ner från Frankrike för att hjälpa till och vara ett allt i allo. Chantal, som arbetar dygnet runt på campingen, kom också och välkomnade oss.

Fortsatt färd längs Algarvekusten

Onsdag den 16 december 2015
Den här gången övernattade vi bara i Moncarapacho, för idag skulle vi fortsätta längs Algarvekusten ner till Lagos.

Ingemar, som fyller 75 år i morgon, hade en önskan om att vi skulle åka till Camping Turiscampo utanför Lagos, och äta supé på restaurangen där på hans födelsedag.

Det blev en något utdragen färd, eftersom det var pågående vägarbeten nästan hela vägen från Faro till Lagos. Det blev flera långa köer med ljussignaler, innan vi till slut kom fram och kunde etablera oss för ett par nätter.

Ingemars födelsedag

Torsdag den 17 december 2015
Det blev ingen ”skönsång” kl. 24.00 i natt. Däremot vaknade jag vid 02.00-tiden och uppvaktade Ingemar på hans 75-årsdag med min något hesa stämma. Tålmodig som han är, klagade han inte, utan tog emot gratulationen med ett leende.

Ingemar kunde i lugn och ro ägna sig åt att läsa alla gratulationshälsningar, medan jag gick upp till restaurangen för att beställa bord till kvällen. På eftermiddagen kom en ung man från personalen och knackade på dörren. Han sträckte fram en flaska rosévin med gratulationshälsning till Ingemar.

På kvällen gick vi upp till restaurangen, där alla i personalen kom fram och gratulerade. Vi fick ett litet bord alldeles intill stockvedsbrasan. Måste erkänna att det blev lite väl varmt på slutet.

Vi åt av den rikliga och välsmakande buffén och blev mer än mätta. Jag blev lite för förtjust i den franska fiskgrytan med både lax, vit fisk och scampi.

Till lördagsmarknaden i Olhão

Fredag den 18 december 2015
Efter två övernattningar vid Camping Turiscampo var det dags att återvända längs Algarverkusten.

Idag var himlen belamrad med stora molnsjok i diverse grå nyanser. På förmiddagen var det redan +18 grader. I år är det ovanligt varmt för årstiden och det märks även i naturen. Visserligen har mandelträden inte slagit ut i full blom, men många träd pryds redan av en hel del vackert rosafärgade små blommor.

Jag är fascinerad av saltängarna/marsklandet, som man på många håll passerar och jag tänker ofta på Elly Griffithis skildringar i hennes deckare.

Många storkbon var tämligen tomma, men snart upptäckte vi vad de höll på med. De var ute på grönbete, precis som korna.

Idag hade vi betydligt bättre tur med bilfärden än i förrgår. Det var inte fullt så långa köer och på vissa håll var vägen delvis färdigasfalterad. En ny sträckning på N125 förbi Faro är helt färdig.

När vi passerade ställplatsen intill idrottsplatsen i Lagos, kunde vi konstatera, att ett flertal bilar stod parkerade, men att det fortfarande fanns platser kvar.

Under morgondagen tänkte vi gå på den trevliga lördagsmarknaden i Olhão, dit bönderna kommer för att sälja sina produkter. Vi parkerade som vanligt på den stora parkeringsplatsen mittemot polisstationen. Visserligen finns en skylt, som anger att det är förbjudet att parkera husbilar och husvagnar, men polisen verkar ha överseende med detta. På andra sidan gatan finns också en mindre ställplats.

Grönsaksmarknad i Olhão

Lördag den 19 december 2015
Himlen var klarblå och temperaturen steg under dagen till 25 grader. Det behövdes inga vinterjackor, när vi knallade iväg mot de två anrika saluhallarna.

Mellan hallarna och kajen pågår varje lördag en grönsaksmarknad, dit många till största delen äldre småodlare kommer för att sälja sina frukter, grönsaker, fjäderfän, inlagda oliver m.m. I saluhallarna kan man dessutom köpa fisk av alla slag, kött, grönsaker m.m. De små serveringarna utanför hallarna är mestadels fullsatta.

Den lilla kvinnan, som sålde näsdukar, fick en slant. Näsdukarna får hon sälja till nästa.

Här säljs det smultronbär och piri-piri

Ett besök i fiskhallen.

Det var inte så mycket vi behövde handla idag förutom potatis, tomater och färsk tonfisk. Även vi satte oss en stund vid en servering för att dricka en kopp kaffe, innan vi knallade hemåt. Det blev ännu en lång paus på en av de många parkbänkarna intill kajen. Vädret var så underbart, att det bara inte gick att gå raka vägen tillbaka till husbilen.

Vattnet var lugnt, även om tidvattnet sakta började närma sig flod igen. En utflyktsbåt tuffade sakta iväg för att göra några timmars tur runt Rio Formosa. En segelbåt gled långsamt förbi och även ett par motorbåtar smattrade iväg. Sjöfåglarna skriade och gjorde eleganta dykningar ner mot kajkanten. Det var roligt att se, hur ungarna, som jämfört med föräldrarna fortfarande var lite klumpiga i sina rörelser, tränade ihärdigt för att bli mer skickliga.

Vi fortsatte sedan tillbaka till vår camping i Moncarapacho. Leonel kom och hjälpte oss till en bra plats ute i det gröna. Det hade anlänt ganska många bilar och fler väntades inför julhelgen. De flesta kommer från Frankrike, med enstaka inslag av belgiska, holländska och tyska bilar.

Regn och åska

Söndag den 20 december 2015
Det skulle regna under större delen av den här dagen, men först under dagstid. Regnandet började redan under de allra tidigaste morgontimmarna. Bortsett från ett par rejäla störtskurar var det ett snällt och stillsamt strilande från himlavalvet, som jag snart somnade till. Lika fort vaknade jag. Strax efter klockan 07.00 kom en explosion, som fick håret att resa sig.

Nejden lamslogs ett bra tag av ett ordentligt åskväder. Jag tyckte synd om hästarna, som betade ute i gröngräset. Regnandet avtog så småningom under middagen och alla kunde åter plocka fram stolar och bord utomhus. Senare under dagen pratade jag med en tysk, som precis hade suttit på den gemensamma campingtoaletten, när åskan slog ner. Han trodde först att toaletten hade exploderat. J

Bilen behövde städas ur ordentligt och det passade bra en dag som denna. Även om skorna ställs utanför bilen, drar man in åtskilligt med skräp. Det kändes skönt att få rent igen.

Samtidigt passade jag på att röja min säng för att kunna öppna den ordentligt och gå igenom allt i utrymmet under. Ett och annat har en förmåga att försvinna. Och vad hittade jag där? Jo, bl.a. två plastlock som vi har saknat länge. Dessutom gömde sig tre bokmärken, som tydligen lekte kurragömma bland lådor och plastsäckar. Den som söker skall finna!

Nu står vi äntligen ett tag på samma plats och då kan det vara dags att juldekorera lite. Va, säger säkert några! Har de inte julpyntat än? Jo nu, och då har det nyhetens behag. Bättre sent än aldrig!

Fotosafari

Tisdag den 22 december 2015
Även om många djur är stulna från campingen, finns en del kvar. Några nykomlingar finns det också. De två hundarna är kvar på området. Den äldre kattan tre söta halvvuxna kattungar kommer gärna och vill ha en klapp. Buksvinen finns också kvar.

Två nytillkomna ponnyhästar betar ibland utanför bilen eller kommer galopperande förbi i jakt på bättre betesmarker. De har gott om grönbete här så det behövs ingen robotgräsklippare. Några stora hästar betar i den närbelägna hagen. Ett par nytillkomna får strövar också runt och beter. Det lär finnas ett par påfåglar, som kommer ibland, men de har jag inte sett. På andra sidan vägen bor de två strutsarna fortfarande kvar. Det är med andra ord rena Noaks Ark här.

På förmiddagarna kommer handelsmannen farande med ett tutande i sin stora skåpbil. Han har det mesta.

Julafton

Torsdag den 24 december 2015
Vill önska er alla en riktigt GOD JUL!

En annorlunda julafton

Torsdag den 24 december 2015
Jag ber om ursäkt för att julhälsningen blev dålig i bloggen. Det har varit maximalt datakrångel. Min Ipad har dålig uppkopplingskapacitet, så jag måste mestadels gå upp till diligensstationen för att surfa.

Dagen före julafton kraschade hela min mailbox i Ipaden. Det fanns bara vita fält. Dagen efter slutade Outlook i min bärbara dator att fungera. Fick ett meddelande om att Outlooken var skadad. Det gick inte att göra någonting, inte skicka eller ta emot post, inte heller radera eller kopiera. Jag har suttit i dagar och försökt rädda innehållet i en del mail. Nog om detta just nu.

På julaftonskvällen var det sedvanlig fest uppe i chefens hus. Festen började kl. 19.00 Det skulle vara maximalt 32 personer, men vi blev 45. Leonel och hans fru Regine, som vi känner sedan flera år tillbaka, stod för matlagningen. Det blev en utsökt god fransk supé. Leonel hade tidigare under sitt liv en restaurang och ett stort hotell, så han har vanan inne.

 

Chef Eugen kom bara in och hälsade i början av festen

Chantal, campingens allt i allo, var leende glad som vanligt.

Till välkomstdrinken, kir, bjöds vi på tunna pizzabitar med god fyllning som tilltugg. Därefter serverades rostat bröd med mycket tjocka skivor äkta gåslever. Dryck kunde var och en välja det han/hon ville ha. Även chefens eget vin fanns att tillgå. Därefter serverades en fiskrätt, någon form av pocherad lax med skaldjurssås och ris. Senare bjöds vi på kvällens kötträtt, apelsinglaserat ankbröst med en form av potatisgratäng, otroligt gott! Ankbröstet fullkomligt smälte i munnen. Till efterrätt fick vi någon sorts bakelse med glass och grädde.

Hela tiden spelades musik, framför allt fransk dylik. Fransmännen är glada i festsammanhang och tycker om att sjunga, så stämningen var på topp. Jag, som sedan sena tonåren har umgåtts internationellt, där man ofta sjöng och spelade, stortrivdes. Ibland drogs ljudvolymen upp och flera började dansa. Discomusik med härliga rytmer och medryckande sydamerikansk musik, säger man inte nej till. Snart var även vi uppe på dansgolvet. Att Ingemar sedan hade svårt att få med mig hem, eftersom jag ville fortsätta att dansa, är en annan sak. Tänk vilken livsglädje det finns i dans och hur endorfinerna bara sprattlar av hänförelse! All kroppslig smärta var som bortblåst.

Juldagen

Fredag den 25 december 2015

Utsikt, när vi vaknar

När vi tittade ut på morgonen hade vi en av ponnyhästarna på besök. Han ville komma in i husbilen. Han blev matad med kex, som annars är avsedda för besökande hundar. När det var slut, markerade han genom att skrapa med ena framhoven, att han ville ha mer. När han inte fick flera kex, tog han en av mina skor och började leka med den. Lite för stor att ha som husdjur, tyckte vi nog. Annars är han både söt och trevlig.

Våra närmaste grannar bor vanligen uppe i Estremadura i Spanien. De har tagit hit en gammal husvagn, som de har stående här under ett olivträd året runt. Kvinnan är från England och mannen från Tyskland. De har två små jyckar, som också gärna kommer på besök.

Ett belgiskt ekipage med svensk text

Jag tycker det är roligt att prata med människor i olika åldrar och av olika nationaliteter. Igår förmiddag hade jag ett långt och intressant samtal med Elias, som är son till Chantal. Elias är en stor djurvän och vi känner honom sedan några år. Han är nu sjutton år och går på gymnasiet. I Portugal är det stor arbetslöshet och Elias är bekymrad för framtiden. Av någon anledning kom vi under vårt samtal in på religion. Han blev glad, när han hörde, att vi har samma inställning till detta med Gud. Elias ser Gud i naturen, i allt levande. Det gör även jag.

En och annan kanske undrar hur vi firar jul. Vi har minskat ner på mycket, men i fönstret lyser en julgran med små silverfärgade ledlampor. På bordet står en julkrubba. Varje morgon och kväll tänder vi ljus på bordet och vid nästan varje tillfälle lyssnar vi på vacker julmusik. Vi äter normalt, inga julbord med andra ord. En dag, när solen lyste, åt vi sill och potatis. En annan dag blev det gravad lax. En kväll åt vi Janssons frestelse. Lagom är bäst.

Annandag Jul– en fridfull dag

Lördag den 26 december 2015
Solen lyste och luften var angenämt varm. Vi tog en promenad runt ägorna och kameran fick följa med.

Vi gick upp på en höjd, där man ser bort till orten Moncarapacho. Det är en mäktig känsla att stå i stillheten och se bort utöver det lite vildvuxna landskapet. Jag upplevde en stark lyckokänsla. Hade jag haft en stol, hade det blivit en lång stund av stilla meditation.

Jag kom att tänka på en av mina favoritböcker, som jag köpte redan som tonåring, nämligen ”Konsten att njuta av livet” skriven av Lin Yutang. Originalet var en ganska tjock, häftad bok, där man var tvungen att sprätta upp sidorna. Den blev med åren ganska sönderläst och senare hittade jag en inbunden bok med samma titel, av samma författare. Konstigt nog är det den gamla boken jag tittar i.

På avstånd hördes örongodis, gamla välkända tyska sånger blandat med välklingande fransk sång av Frank Michael. Det var Leonel, som spelade i utomhusbaren, Den mjukt klingande musiken drog oss dit. Vi blev bjudna på ett glad portvin, fick en trevlig pratstund med Leonel och en kramstund med Regines och Leonels lilla hund.

Inköpsrunda

Söndag den 27 december 2015
Det var bara att konstatera, att det var dags att fylla den fasta gasolflaskan. Ett och annat behövde också fyllas på i förråden. Dessutom hade mellandagsreorna startat. Framåt kvällen skulle det bli regn, så vi beslöt oss för att starta direkt efter frukost.

Vi åkte mot närbelägna Quelfes, för att först av allt få gasolfyllning. Vi åkte runt en del i området på ett sätt, som vi inte hade gjort tidigare. Helt plötsligt var det mycket folk i rörelse. ”De ska nog till kyrkan”, trodde jag. Visst vi kom fram till kyrkan mitt i byn, men de flesta människorna var nog på väg till den närbelägna marknaden. Tänk att vi kunde åka förbi en marknad, utan att jag ville gå in och titta! Det händer inte så ofta.

Vi kom fram till huset, där man kan fylla GPL och kunde läsa, att det var stängt på söndagar och helgdagar. Nu är det så, att portugiserna mestadels är mycket vänliga och mycket snart kom den lilla kvinnan, som sköter anläggningen ut för att hjälpa oss. Hon vad glad, pigg och vinkade glatt åt oss. Snart var tanken fylld och Ingemar passade även på att fylla upp den spanska flaskan.

I dikena blommade färgglad krasse. På väg ut till den större vägen mot Olhão mötte vi en snygg, mörkhyad kvinna, som var ute och gick med stavar. Även hon vinkade glatt. Synd nog hann jag inte visa, att även jag går med stavar.

Vi åkte vidare till Intermarché, där jag hade en hel del att uträtta. Här väljer man själv sina köttbitar, när man vill ha köttfärs. Fyra slaktare arbetade innanför disken. Vilken köttdisk! En man skulle ha ett par biffar. Slaktaren slängde upp ett köttstycke, som måste ha vägt runt tjugo kilo, innan han började skära ut biffarna. Hemma är vi vana vid plastförpackningar. J Något jag ofta köper på Intermarché är kalkonschnizel. Både gott och prisvärt.

Kan tillägga, att reorna stod jag med glädje över. Kroppen strejkade och jag var alltför trött. Reorna kommer säkert att finnas kvar ett tag.

Regn hela dagen

Måndag den 28 december 2015
Idag blev det lite dåligt med promenaderna. Det regnade mest hela dagen. Ingemar passade på att gå mellan skurarna.

Fibromyalgin hade sin allra bästa blomstringsperiod den här dagen. Med några få undantag har det varit mycket besvärligt en längre tid, men idag hjälpte inga mediciner. Jag väntade med min promenad tills skymningen kom. Ville inte att någon skulle se, hur ynkligt jag gick.

Men det kommer bättre dagar!

Datastrul

Tisdag den 29 december 2015
Regnet hade upphört och idag sken solen igen. Himlen var klarblå och på eftermiddagen var det 18 grader. Jag plockade ihop vår smutsiga fintvätt, som Ingemar gick och stoppade i tvättmaskinen.

Därefter fortsatte jag att försöka rädda mesta möjliga av det som var viktigt för mig i Outlook. Nu vågade Ingemar installera om programmet och till vår glädje fungerade det. Det enda, som inte ser helt bra ut är kalendern, där jag spar alla viktiga händelser som födelsedagar, läkarbesök m.m. Därefter vågade Ingemar sig även på Ipaden. Allt gammalt är borta, men nu fungerar även den, åtminstone så här långt. Jag är verkligen tacksam för arbetet han lade ner. Så handikappad man är, när datorerna inte fungerar!

Idag var jag mycket trött efter alla intensiva smärtor och ryggen gjorde fortfarande mycket ont. Först framåt kvällen följde jag med på en sakta stavgångspromenad och tittade på de mycket välskötta bönodlingarna i närheten. Vilka kraftiga plantor! Jag är ingen större vän av bönor, men de stora bönskidorna härnere är mycket smakrika.

Nu lyser solen över oss igen

Onsdag den 30 december 2015
Tvätten från igår var inte helt torr, men i den svaga vinden och solen torkade allt bra idag.

Våra engelsk-tyska grannar hade tröttnat på det växlande vädret och beslöt sig för att åka hem till Spanien igen.

Det är många olika konstellationer bland människor man möter under en övervintringsresa. Mycket intressant tycker jag.

Kom att tänka på, att vi under julfesten satt bredvid ett lite udda par. Mannen var från Holland och den unga kvinnan från Lettland, där hon arbetade som frisör. Mannen ifråga kunde gott och väl vara pappa till kvinnan. Hon hade bara en kort ledighet och skulle snart flyga hem till Lettland igen, medan mannen skulle fortsätta att resa runt. Vad de kommunicerade på för språk är svårt att säga, för hon kunde ganska dålig engelska.

Vi gick en lång runda i ägorna. Som på många håll i Portugal slängs all gammal bråte ute i bushen. Förra året stod en hel del vagnar från en cirkus på området. I en av vagnarna fanns sorgligt nog ett par lejon. Nu var allt utom en vagn borta. Eugen har själv haft cirkus en gång.

Den gamla pumpstationen såg illa medfaren ut och hinkarna låg utslängda.

Nyårsafton

Torsdag den 31 december 2015

Gott Nytt År alla vänner!

Nyårsdagen

Fredag den 1 januari 2016
Gårdagskvällen, nyårsafton, förflöt mycket lugnt på campingen. Klockan tolv kunde man på avstånd se ett fyrverkeri. På campingen förekom varken smällare eller raketer, vilket var skönt för alla djur.

Vanligtvis brukar det vara fest i chefens hus på nyårsafton. I år hade man bestämt att i stället anordna paellalunch med musik på nyårsdagen. Mycket berodde nog på omständigheterna. Chez Eugen Rolands fru och svärmor bodde tidigare i hans hus. För bara två månader sedan dog både frun och svärmodern med bara fyra dagars mellanrum.

Idag var det alltså paellalunch för ett begränsat antal gäster, 26 personer. Lionel och hans fru Regine stod som vanligt för matlagningen. Det var meningen att festen skulle ha varit utomhus, men vädret var instabilt och regnskurarna avlöste varandra, vilket gjorde att marken blev som en lervälling. Lunchen serverades därför i stället i samma utrymme som det julaftonsfirandet hölls i, nämligen ett stort garage med tillhörande förrådsutrymme.

Regine och Chantal

Trumslagaren kramar om våra tyska bordsgrannar

Diligensens ägare och Chez Eugen i samspråk

Vi satt vid ett bord tillsammans med ett tyskt par och en belgare. Jag pratade även en hel del med ett trevligt holländskt par vid bordet intill. Paellan var utsökt god och som efterrätt fick vi den portugisiska traditionella julkakan ”Bolo rey”.

Lionel och Regine tog fram sina dragspel och sitt keyboard, medan den holländske trumslagaren intog sin plats. Snart ekade glad musik i lokalen. En kvinna, boende på campingen började sjunga hela Edit Piaffs reportrar med ett mycket proffsigt framförande.

 

Kvinnorna erbjöds att få åka diligens runt trakten. Med min struliga kropp har jag lite svårt att kliva högt. Jag avstod gärna för att i stället kunna fortsätta att lyssna på musik och sång, få en liten pratstund med chez Eugen och kela med områdets tre fina hundar. Att jag sedan inte kunde sitta still, när man började spela zumba och lambada är en annan sak. Vi behöver alla motion och det gäller att ta vara på alla livets glädjestunder.

Så här på årets första dag fylls jag av många tankar och minnen. Att livet är föränderligt, vet vi alla, men när vi blir äldre, blir vi ständigt påminda om hur obeständigt allt är.

På minussidan kan jag nämna, att vi under det gångna året har förlorat åtskilliga av våra släktingar och fina vänner, som alla lämnar ett stort tomrum efter sig. Tragiskt, men så´nt är livet!

På plussidan, som klart överväger, gläds jag över att det går bra för både barn och barnbarn med såväl yrkesliv som familjeliv. Mycket glädjande är att två av mina barnbarn har fått egna lägenheter och har flyttat ihop med sina trevliga pojkvänner.

Från Moncarapacho till Castro Marim

Lördag den 2 januari 2016
Under natten kom det några kraftiga regnskurar. På morgonen var himlen fortfarande mulen, även om det kom en och annan solglimt. Det var ovanligt varmt ute, så några vinterjackor behövdes inte.

Efter många sköna dagar tänkte vi nu lämna Moncarapacho för den här gången. Det sker inte utan saknad. Tofslärkorna trippade fram. De ljusgröna småfåglarna förflyttade sig snabbt i gräset omkring oss i hopp om att få några brödsmulor. Lady, den svarta hunden, som gärna rullar sig i leran och sedan kommer fram för att bli klappad, tittade med sorgsna ögon på oss. Jag älskar den här lite vilda naturen med dess frihet och många djur. Något, som ingen har kunnat ge någon förklaring till, är de pipande ljud eller nästan som jamandet från en kattunge, som ofta hörs i skymningen och under tidiga kvällar.

Efter att ha vinkat adjö till grannar och kramat om Lionel och Chantal, gav vi oss av. Från de omgivande odlingarna flög flera färggranna härfåglar upp. Det är ganska gott om dem i det här området. Vi åkte mot Vila Real, där vi skulle proviantera lite.

När man ibland åker genom de små samhällena, kan man råka ut för att ljussignalerna hastigt slår om till rött. Då har man kört lite för fort. Förutom vägbucklor här och var fungerar även ljussignalerna som medel för att dämpa farten.

De vanligen förekommande gula blommorna, som Ingemar har döpt till gulklockor, har sin vackraste blomstringstid nu. De lyser som små gula solar med sina gröna, klöverliknande blad. Den vita ginsten, som växer som stora buskar, har börjat slå ut. Än så länge är de vackert vita, men senare blir de nästan en plåga. Cistrosorna ståtar också med enstaka blommor.

Vi stannade till vid LIDL och Intermarché i Vila Real för att handla lite. Man hade tydligen inte hunnit fylla på förråden, för det var ganska utplockat. LIDL är husbilsvänligt och har sedan några år tillbaka stora blåmålade parkeringsplatser, speciellt avsedda för husbilar. Vid ett och annat Intermarché i Portugal, kan man på framsidan av byggnaden hitta stora tvättmaskiner och tumlare för självservice. Mycket bra initiativ.

Vi fortsatte att åka till gränsstaden Castro Marim, där vi letade upp en ställplats på torget för övernattning.

En vanlig dag i Castro Marim

Söndag den 3 januari 2016
Idag promenerade vi upp till nya fästningen ovanför Castro Marim. Här har man en fin utsikt över den lilla staden.

Enligt uppgift skulle det vara någon mindre fest på det lilla torget nedanför kyrkan. När vi gick förbi, hade man satt fram bord, som man brukar göra, när det är försäljning av diverse hantverk. Framför scenen stod stolar utsatta. Det hela skulle starta klockan 16.00. När vi kom dit en timme senare, var det hela redan över. Det fanns inte spår av vare sig stolar eller bord. Antingen gick det hela mycket snabbt eller också plockade man ihop på grund av småregnandet.

En liten tur till Ayamonte i Spanien

Måndag den 4 januari 2016
Ingemar hade av misstag tagit med för lite av en medicin. Vi åkte till vårdcentralen i Vila Real. Det tog ca tre timmar, innan han kom tillbaka med ett recept. Han fortsatte till apoteket och kom förvånad tillbaka. Hemma finns den här medicinen inte alltid hemma, utan måste beställas. Här fick han den direkt. Hör och häpna! 100 tabletter kostade ca. 15 kr. I Sverige kostar 150 tabletter av samma fabrikat ca 550 kronor.

Det gick ju dåligt att handla i lördags. Vi åkte bron, som går över floden Guadiana och som förbinder Spanien och Portugal. På andra sidan floden ligger den spanska staden Ayamonte och där finns min favoritaffär, Mercadona. Här kunde jag snabbt handla det som saknades i kyl och livsmedelsskåp. Det enda som inte fanns var färsk ingefära.

Stora gatan genom Ayamonte är kantad med rosrabatter. De röda rosorna blommade vackrare än någonsin. De hade fått mycket vatten och värme under den sista tiden. Mer skulle de nog få, för himlen var blåsvart, när vi åkte tillbaka till Castro Marim i Portugal.

Trettondagsafton

Tisdag den 5 januari 2016
Idag ringde jag till min dotter, som har födelsedag. Grattis min älskade vän! Jag hoppas, att du vet, hur värdefull du är!

Idag tog vi en promenad upp till det gamla castellet i Castro Marim. Det är 8-9 år sedan vi var där senast. Jag blev lite besviken på mig själv, för utanför porten var jag tvungen att ge upp. Mina neuropatifötter gillade inte den bitvis mycket knaggliga stenläggningen. Man kan inte få allt här i världen och tur är väl det. Jag har så mycket annat, som är bra. Tack Ingemar för ditt stöd!

På väg ner träffade vi en äldre man, som långsamt gick upp till en liten kartong, där han matade ca tio katter med rester. Vi fick en liten trevlig ”pratstund”. Vi förstod nog inte mycket av vad vi sa, men med miner och gester kommer man långt. Det är sådana små stunder, som jag kallar livskvalitet. Mannen stod i sin port och vinkade, när vi gick vidare.

Trettondagen – kommunal fest

Onsdag den 6 januari 2016
Vi hade fått reda på, att det var fest i staden idag. I turistbyrån fick vi lite närmare upplysning.

Utanför ”Julhuset” ställde man ut långbord och lade på rödrutiga dukar. Klockan 17.00 skulle en procession komma. Den kom närmare 17.30. Först kom en liten ungdomsorkester gående. Därefter kom de tre konungarna ridande på varsin åsna. Efter dessa kom flera tidsenligt klädda barn vandrande, alla bärande på korgar fyllda med frukter och grönsaker. Redan vid tidigare tillfällen har vi konstaterat, att barnen har en framträdande plats vid olika evenemang.

Därefter började festandet. Ortens befolkning och även vi bjöds fram till bordet, där man fick förse sig med ”Bolo rey” m.m. Jag är inte förtjust i vanliga fruktkakor, med kan bara säga, att det här brödet var utsökt gott, något av det godaste jag ätit på länge. Tack Castro Marims kommun, som bjöd på detta!

Till Alcoutim

Fredag den 8 januari 2016
Det har varit dåligt med sol på sistone, men det är ju vinter även härnere, även om vi slipper snön. Idag var det fortfarande mulet och termometern visade på +16 grader, så vi behöver inte frysa. Från Sverige får vi rapporter om sträng kyla och mycket snö. Det är en riktig vargavinter på vissa håll.

På torget i Castro Marim var det full aktivitet tidigt på morgonen. Det hade regnat en hel del och nu körde man ut massor av grus för att fylla ut vattenpölarna på torget inför morgondagens månadsmarknad, som hålls den andra lördagen i månaden. Vi tänkte avstå från marknaden den här gången.

Under de dagar, som vi har stått i Castro Marim har vi träffat en del svenskar, en del på väg norröver och andra på väg till grannlandet Spanien. Vi hade beslutat oss för att åka lite norrut, närmast till Alcoutim.

Eftersom naturen har fått både värme och rikligt med regn, är det ovanligt grönt. Jag har redan berättat, att den vita ginsten blommar. Idag såg vi att även den gula ginsten har börjat slå ut sina vackra blommor.

Vi åkte sakta mot Alcoutim. På väg strax före Alcaria ligger en ställplats uppe på en höjd på höger sida om vägen. Vi har aldrig övernattat på ställplatsen, men där stod några enstaka husbilar idag. När vi åker till Alcoutim, väljer vi oftast den vackra vägen, som löper utmed floden Guadiana. Det gjorde vi även idag. Snart kom vi fram till korset, där floden Odeleite rinner ut i Guadiana.

Det är fruktbart i floddalen och klimatet är milt. Här är det goda energier. Tyvärr var det för dålig sikt idag för att kunna ta bra foton. Små narcisser blommade utefter vägkanten. Klockrankor klättrade i allt tillgängligt och julstjärnor i stora buskar lyste emot oss. Här hade även eukalyptusträden börjat slå ut små vita bolliknande blommor. Vita bellis blommade i stora mattor ute i det gröna.

Om du/ni åker den här vägen, stanna då gärna till vid det lilla museet, där man bl.a. kan se en videoinspelad dramatisering av smugglingen, som var så vanlig förr i det här området.

Vi kom fram till ett regnigt Alcoutim. Det var ganska fullt på ställplatsen, men vi lyckades hitta en lucka. Ett par nyfikna hönor kom fram och tittade, när Ingemar tömde gråvattnet. I sluttningen ovanför oss fanns fortfarande hägnaden för getter och höns kvar. En tacka tittade nyfiket ner på oss. Paret i den svenska bilen framför oss berättade att tackan nyligen hade fått ett par vita killingar. De bruna killingarna var borta och paret förmodade att de blivit uppätna till jul.

När man har suttit i bilen några timmar finns ett uppdämt behov av att få röra på sig. Visst kan man gå i regn, men vi vill undvika att få in en massa våta plagg i husbilen. Till slut blev det uppehåll i regnandet och vi kunde ta en välbehövlig promenad in till staden.

En solig färd till Pomarao

Lördag den 9 januari 2016
På morgonen idag kunde vi med glädje konstatera, att solen lyste och himlen var blå. Efter frukost och vattenpåfyllning fortsatte vi färden mot Pomarao, som flera hade tipsat om.

Genom ett landskap av pinjetallar och hela skogar av cistrosor åkte vi mot Beja/Mertola. Det är fascinerande att se hur grönskan åter spirar inom de stora brandområdena. På vissa ytor har man satt ut nya pinjeplantor.

Busskurerna på landet kan ha mycket olika utseende

Genom ett landskap av pinjetallar och hela skogar av cistrosor åkte vi mot Beja/Mertola. Det är fascinerande att se hur grönskan åter spirar inom de stora brandområdena. På vissa ytor har man satt ut nya pinjeplantor.

Vackra blåskator flög flera gånger upp framför oss. Undrar just, om de är lika förtjusta i värmeljus, som de svart-vita skatorna i Sverige? En gång var Ingemar tvungen att stanna bilen. En hel hop vackra fåglar sprang vilset på vägen. De var något mindre än orrar i storlek. Tyvärr har jag glömt fågelboken hemma.

Porlande vattendrag på väg. Gamla ruiner minner om flydda tider

När vi kom fram till Mertola, konstaterade vi, att den smala bron, som man måste åka över, höll på att totalrenoveras. Det var byggnadsställningar vid hela underredet och det kändes lite småkusligt att åka över.

Vi fortsatte i riktning mot Serpa och åkte in på en mindre asfalterad väg, som förde genom landskapet. Skönt nog hade man gjort många mötesplatser, för det gick inte att mötas på vägen.

Vi kom så småningom fram till en för oss ny ställplats, Pomarao, som ligger vid floden Guadiana alldeles på gränsen mot Spanien. Solen lyste fortfarande, så vi kunde äta en försenad lunch ute i solen. Det var länge sedan sist, så det kändes mycket bra. Här fanns bara 9-10 husbilar av olika nationaliteter. Vi hann ta en promenad i den lilla säregna orten, innan det mulnade på. Här hade vi ingen täckning för vårt internet.

Vackra blåskator flög flera gånger upp framför oss. Undrar just, om de är lika förtjusta i värmeljus, som de svart-vita skatorna i Sverige? En gång var Ingemar tvungen att stanna bilen. En hel hop vackra fåglar sprang vilset på vägen. De var något mindre än orrar i storlek. Tyvärr har jag glömt fågelboken hemma.

När vi kom fram till Mertola, konstaterade vi, att den smala bron, som man måste åka över, höll på att totalrenoveras. Det var byggnadsställningar vid hela underredet och det kändes lite småkusligt att åka över.

Vi fortsatte i riktning mot Serpa och åkte in på en mindre asfalterad väg, som förde genom landskapet. Skönt nog hade man gjort många mötesplatser, för det gick inte att mötas på vägen.

Vi kom så småningom fram till en för oss ny ställplats, Pomarao, som ligger vid floden Guadiana alldeles på gränsen mot Spanien. Solen lyste fortfarande, så vi kunde äta en försenad lunch ute i solen. Det var länge sedan sist, så det kändes mycket bra. Här fanns bara 9-10 husbilar av olika nationaliteter. Vi hann ta en promenad i den lilla säregna orten, innan det mulnade på. Här hade vi ingen täckning för vårt internet.

Mulet och småregnigt

Söndag den 10 januari 2016
Ja, just det! Solen lyste nästan hela dagen med sin frånvaro. Blåsvarta moln hopade sig på himlen, men skingrades. Ett stilla duggregn föll emellanåt. Det blev flera lässtunder idag.

Mitt i stillheten hördes plötsligt ett rejält motorbuller. Med rusande motorer dånade ca femton fyrhjulsdrivna fordon in på grusplanen. Portugiser på utflykt! Att de hade åkt genom en ordentlig lervälling i skogen kunde man inte ta miste på. De flesta av fordonen var mycket leriga. Samtidigt kom 6-7-spanska motorcyklister in på planen från ett annat håll. Det fint krattade gruset på parkeringsplanen blev på nolltid ganska sönderkört, men roligt hade de!

Mitt på den här parkeringsplanen finns tömningsmöjlighet. Går man upp några trappsteg finns det både toalett, dusch och tvättmöjligheter i gamla stenhoar. Ner mot flodbädden har de boende små fina koloniträdgårdar.

I den här orten kan det inte bo många människor. Det finns ingen affär. Däremot finns det två serveringar. Den närliggande har Wifi och är riktigt trevlig.

Ösregn

Måndag den 11 januari 2016
De grå molnen hade gaddat ihop sig och natten förblev mulen med flera duggregn, som avlöste varandra. Framåt morgonen räckte det inte med småregnandet, utan vi väcktes av ett rejält ösregn, som smattrade mot taket.

En liten del av byn

Många udda fordon kan man se. Här är det en äldre engelsman, som har bosatt sig.

Under dagen klarnade det upp och blev soligt. Vi tog flera promenader. Under en av turerna träffade vi en tysk man, som vi stannad pratade en stund med. Han hade varit i Pomarao flera gånger under årens lopp och hade en hel del att berätta.

Bördiga odlingslotter nere vid flodbädden

Idag anlände flera nya husbilar. Vårt eget internet fungerar mycket dåligt här. Min telefon har inte heller någon uppkoppling. Vi gick till serveringen för att surfa en stund. Där möttes vi av ett meddelande om att de skulle ha stängt för semester fr. o m i morgon och en vecka framöver. Man hade stängt serveringen redan idag, men de kanske alltid har stängt på måndagar. Tala om att sakna kontakt med yttervärlden!

Från Pomarao till Alcoutim

Tisdag den 12 januari 2016

Vi kände att det var dags att lämna Pomarao för att återvända söderut till Alcoutim. Egentligen hade vi räknat med att åka ytterligare norröver för att bl. a besöka ett par vänner, men det osäkra vädret har avskräckt oss lite.

På andra sidan hamnen ligger spanska Sanlucar de Guadiana

Efter att ha etablerat oss och pratat med några andra svenskar, tog vi en välbehövlig promenad ner till centrum i staden.

En båttur över Guadiana till Spanien

Onsdag den 13 januari 2016

Idag tog tuppen fel på tiden. Han började gala redan vid femtiden. Lite för tidigt, tyckte jag. Därefter började kyrkklockorna se till att folk inte försov sig. Först angav klockorna i Alcoutim tiden med exakta klockslag. Floden Guadiana skiljer här Portugal från Spanien och det är bara ett par hundra meter över till den spanska sidan. Till saken hör, att det även skiljer en timme i tid mellan Portugal och Spanien, så i Sanlucar de Guadiana på den spanska sidan lade man till ännu ett klockslag. Ingen risk att man försover sig här inte!

För en euro kan man åka med en liten båt över till den spanska sidan. Vi hade beslutat oss för att äta lunch i spanska Sanlucar de Guadiana idag, så vi tog en promenad ner till hamnen, där en liten båt låg och väntade på eventuella passagerare. Det tar inte många minuter att åka över floden.

Den lilla båten, som förde oss över till den spanska sidan av floden

Vi såg oss omkring i den lilla rena och välvårdade staden. I utkanten av staden ligger ett fint fritidsområde med gångvägar, lekplats, en restaurang och grillmöjlighet i parken. Sommartid kan man även hyra kanot m.m

Ofta visas traktens hantverk i statyer. Här binder mannen korgar.

När vi var färdiga med vår sightseeing satte vi oss ute vid en liten servering ovanför hamnen för att äta god nylagad choco frito och dricka en liten öl, innan vi med en annan liten båt återvände till den portugisiska sidan av floden.

Nu väntar en ny båt på oss

Under promenaden hem till ställplatsen och husbilen fick vi ett intressant möte med en i staden bosatt holländare, som berättade lite om trakten och dess människor. Han hade bott här under fyrtio år. Mannen var bekymrad över att det hade regnat för lite under hösten. Floder och sjöar börjar bli uttorkade, så det är risk för brist på dricksvatten.

En vandringstur i Alcoutim

Torsdag den 14 januari 2016
På morgonen stod hönsen utanför dörren och ville bli utfordrade som vanligt. Det är en mycket stilig tupp, som omger sig med sitt harem av vackra hönor. En av getterna var på väg in i bilen.

Vi tog en promenad ner badet vid floden, Praia Fluvial. Sanden här är helt vit. Med hjälp av små dammluckor kan man reglera vattenmängden i den grunda floden. Här kan man bada tills i slutet av september. Det är ett vackert anlagt område med grillar, en servering, lekpark och gymredskap.

Nere vid flodbädden stod en skarv och såg helt övergiven ut. Hade den kommit bort från föräldrarna eller var den sjuk? Vet inte. Jag satte mig på en bänk en stund, fick en halvvuxen söt katt i knäet, som spann, började tvätta sig och sedan lade sig tillrätta. Det var inte lätt att gå därifrån.

Vi fortsatte att gå runt ett stort område, där man har egna odlingar med grönsaker, apelsin- mandarin- och citronträd. Tyvärr såg de flesta odlingarna mer eller mindre bortglömda och misskötta ut. Marken var på många håll täckt av fallfrukt. Mycket oliver och mandel satt kvar på träden. En av svenskarna på ställplatsen hade sett en klunga små svarta grisar härnere, men dem lyckades vi inte hitta.

Ett litet vattenhjul i en privat odling

Nu blommar det vackert

Många vackra kakelmålningar pryder infarten till Alcoutim

En gång på 1800-talet lär det översvämmade vattnet ha nått ända upp till skylten

Det blev en promenad på ett par timmar. När vi kom tillbaka till ställplatsen, gick hönsen runt bilen och pickade. När vi satte oss utanför bilen för att äta en lätt lunch, fick vi de befjädrade små djuren som sällskap. Jag får se upp med mina rödmålade tår. De tycks vara attraktiva i mina foppaskor.

Ett par av de svenska bilarna åkte senare vidare till kopparstaden lite längre norrut. Med gott samvete lade vi oss för att läsa och ta en kort tupplur.
 

Andalusiska trädgården i Castro Marim

Fredag den 15 januari 2016
Det var lite blåsigt och kyligt idag på morgonen, men solen lyste från en klarblå himmel. Nu fanns det bara två svenska bilar kvar på ställplatsen i Alcoutim, som för övrigt hade invaderats av fransmän. Ett trevligt franskt par hade stått här länge. Mannen pratade lite engelska, tämligen ovanligt för fransmän.

Vi sa adjö för den här gången till det andra svenska paret och åkte nu snabbaste vägen ner till Castro Marim. Här hade åtskilliga husbilar intagit såväl ställplatsen som stora delar av torget.

Efter lite vila och en lätt lunch tog vi en promenad ner till och runt den vackert anlagda andalusiska trädgården. Den är med avsikt uppförd på en sluttning, där man blir påmind om stadens huvudnäring, nämligen salthantering. Här kan man blicka ut mot saltängar och saltbassänger.

Allt i trädgården handlar om vatten och dofter. Sommartid är nog luften fylld av ljuvliga aromer från rosor, lavendel, rosmarin och lagerblad. Här kan man slå sig ner på en kaklad bänk för att njuta av vällukter och porlande vatten. Idag fick vi nöja oss med att nypa lite i grönskan.

Om du, som läser det här och besöker Castro Marim, vill veta mer om traktens salthantering, rekommenderar jag varmt ett besök i utställningscentrat Casa do Sal, som ligger vid torget.

Idag var det nyöppning för livsmedelsaffären Corvo vid torget. Man har byggt till en del och allt har genomgått en totalrenovering. Nu finns det en stor cafeteria, där man även kan äta dagens rätt till ett bra pris.

Affären är ljus och rymlig. Man har satsat på bemannade specialavdelningar för bröd, konditorivaror, charkuteri och ost, kött, fisk, frukt och grönt.

Till saluhallen i Vila Real

Lördag den 16 januari 2016
Det var flera år sedan vi besökte saluhallen i närliggande Vila Real. Idag tog vi en tur in för att köpa färsk fisk. Efter att ha tittat runt på de olika fiskarnas fångster, fastnade vi för en stor rödtunga. Fiskaren såg lite konfunderad ut, när jag bad honom dela fisken i två delar. I de förra bilarna har vi alltid haft ugn, men inte i den här. Därför måste fisken få rum i stekpannan.

Här i saluhallen kan man även handla traktens hantverk

Vi slog oss ner bland några holländare utanför saluhallen för att dricka en kopp ”Café com leite”, som det heter på portugisiska, innan vi återvände till Castro Marim.

Ett träd med blommor, som ser ut som hängande dalior.

Efter dagens promenad i Castro Marim blev det ännu en kopp kaffe i den nyöppnade cafeterian. Det var mycket folk i rörelse och det är alltid intressant att studera folklivet. Priset för två små espresson är ca tio svenska kronor. Det köper vi inte kaffe för i Sverige.

Stadens ”ölgubbar” hade redan intagit ett bord, som var belamrat med tomma ölflaskor. Ansiktsfärgen djupnade och ljudnivån vid bordet steg vartefter som vätskan i de nyinköpta dryckerna rann ner genom struparna.

Senare under kvällen festade vi på den rödtungan tillsammans med ett glas portugisiskt Vinho Verde. Mycket gott!

Informationscentrat i Castro Marim

Söndag den 17 januari 2016
Vår vistelse i Portugal och därmed även i Castro Marim börjar närma sig slutet för den här övervintringen, som är vår nionde härnere på Iberiska halvön. Vädret är inte längre så behagligt och det börjar bli kallare. I morgon tänker vi åka in i det lite varmare Spanien.

Det går inte alltid, som man har tänkt sig här i livet. Vi hade planerat att få träffa Anna och Jan uppe i Alentejo, innan vi lämnade Portugal. Vi har setts flera gånger under årens lopp, men nu är det några år sedan. Jag hade tagit med både djupfryst och torkad dill, svamp och flera burkar hemkokt lingonsylt som de skulle ha fått. Vi hade kommit överens om både träffpunkt och tid, men vädrets makter ville annorlunda. Det blev oväder och började regna och blåsa rejält däruppe, så vi beslöt oss för att inställa mötet.

Under vår sista dag här i Castro Marim gick vi upp till det högt och vackert belägna informationscentrat. Här har man även uppfört en vacker väderkvarn och en liten kyrka. Vi slog oss ner ute på altanen med varsin kopp ”café com leite” för att njuta av utsikten ut över saltängarna.

 

Till Sanlucar de Barrameda i Spanien

Måndag den 18 januari 2016
Det var fortfarande ganska många husbilar kvar i Castro Marim, både på ställplatsen och på torget. Vi sa adjö till de närmaste för att åka mot Spanien.

Som vanligt åkte vi vägen över Sevilla. Det ska bli skönt, när den nya motorvägen runt Sevilla blir färdig, för det är mycket trafik och ganska stökigt att komma igenom staden. Trafiken har tilltagit avsevärt under de senaste åren, så det behövs verkligen en ny förbifart.

Det blev betydligt lugnare, när vi passerat Sevilla. Det hade hänt en hel del under den dryga månad som förflutit sedan vi var i området. De vackert böljande jordbruksmarkerna i Trebujena och Lebrija lyste nu gröna av den spirande grönskan.

Vi anlände till Sanlucar de Barrameda, där det nu stod betydligt fler husbilar parkerade, än innan vi åkte mot Portugal. Här fanns även ett flertal svenskar, både gamla vänner och nya bekantskaper.  

Underbara sköna Sanlucar!

Onsdag den 20 januari 2016
Under årens lopp har vi varit ett flertal gånger i den här lilla vackra staden vid Guadalquivirs utlopp i Atlanten. Det finns alltid nya gator och nya gränder att utforska och är man uppmärksam är staden full av intressanta upplevelser, såväl större som mindre. Det är precis som i livet för övrigt. Det finns alltid något nytt att lära och ta del av.

Ingemar är duktig med att gå sina lite snabbare och längre promenader. För min del gäller det att försöka återfå muskelstyrkan i ben och rygg och även att bekämpa polyneuropatin, som hela tiden hotar att sprida sig. Det är ett digert jobb, men jag är envis och tänker inte ge upp. Jag har införskaffat ett bra hjälpmedel, som jag tänker berätta mer om senare, när jag kan utvärdera resultatet.

Vi går båda en hel del promenader. Min fibromyalgikropp vill inte alltid vara med på noterna och då måste den få vila. Annars njuter jag av att med hjälp av stavar gå både ganska långt och länge. Man ska inte sörja över det man inte kan göra, utan njuta av det man kan. Då blir livet mycket mer njutbart.

Idag gjorde vi en utflykt till inköpscentrat Las Dunas, som är tämligen nytt och bara ligger några få kilometer utanför stadskärnan i Sanlucar. Hela centrat är omgivet av grönskande palmer av olika slag, framför allt bananpalmer. Det ger ett ombonat och naturnära intryck.

 

Det är många, både större och mindre butiker, som har flyttat in. Högst upp fanns en cafeteria och en servering öppen för den, som ville ha något ätbart. Onsdagar kostar allt på matlistan 1€. Det var bara att välja. Här gjorde vi en kortare paus, innan vi fortsatte vår rundtur. Jag hittade en vacker sjal/poncho till bra pris i en mindre butik.

Värmebölja

Lördag den 23 januari 2016
Varje helg blir det extra liv och rörelse på den stora ställplatsen. Fredagseftermiddagar börjar de spanska husbilarna rulla in. Det märks, att det är generationsskifte på gång. Det är många unga par och barnfamiljer som kommer åkande i husbilar, för att fira helg och leva familjeliv under helgerna. Som vanligt finns även många äldre med. Det skrattas, pratas och diskuteras högljutt. Man går ut på restauranger för att äta och dricka i stora sällskap. Barnen kläs upp. Man skojar och leker. Inget är tyst och ”lagom”, som i Sverige. Jag kan sitta still och bara njuta av allt liv.

På lite nya vägar gick vi idag en längre promenad. I en gatukorsning stod ett stort motorcykelgäng och väntade på grönt ljus. Med en polis som föråkare, for de sedan i full fart upp genom staden. Senare under vår promenad, såg vi att hela gänget stod inne vid sherrybodegan ”La Gitana”. Tydligen skulle de gå en guidad tur. Får man köra motorcykel, när man har druckit sherry?

 

Vi slog oss ner vid en av tapasrestuarangerna vid det lilla torget i den gamla stadsdelen för att äta tapas och dricka en liten öl. Ingemar beställde sin ryska sallad, medan jag valde en räkcocktail, något som jag inte hade ätit sedan 1970-talet i Sverige. Den var god, mycket god.

Idag var det mycket varmt. När vi vid ett tillfälle tittade på en termometer, visade den +24 grader i skuggan. Det var så hett, att t o m spanjorerna svettades. Vi hade satt oss i halvskugga. Ett ungt spanskt par passade på att byta till sig vårt bord, när vi reste oss för att gå. Mannen klagade över, att det var mycket varmt. Hur ska det då inte vara på sommaren? Temperaturen har ju höjts.

I början av 1980-talet tillbringade mina barn och jag ca sex veckor hos vänner i Costabella. Visst var det varmt, men under siestan höll man sig inomhus i svalkan. När man är yngre är man nog dessutom inte så känslig för värme, som när man blir äldre.

När vi på 1980-talet ägde en bungalow i San Augustin på Gran Canaria, hände det också, att vi tillbringade en månad där mitt i sommaren. Även om det svalkade från havet, gick man gärna inomhus även här under de hetaste timmarna.

Däremot var det en sann njutning att gå ner till den stora poolen och simma framåt 07.00-tiden på morgnarna. Efter simturen var det dags att gå ner till stranden för att se hur fiskarna kom in med sina små båtar och med gemensamma krafter halade in näten med dagens fångst. Här kom spanjorerna direkt ner till båtarna för att köpa sin fisk, som oftast valdes av mannen i familjen. Sommartid hyrde ofta fastlandsspanjorer bungalows inom området. En gång minns jag att vi hade en medhavd apa klättrande i palmen utanför bungalowen.

Oj! Nu kom jag visst ifrån ämnet – Sanlucar – och det blev en ren minneskavalkad! Nog om detta!

Till IKEA i Jerez

Måndag den 25 januari 2016
Många av oss känner till, att när vi reser runt mycket och ofta byter miljöer, kan vi få konstiga drömmar. Tidigt i morse upplevde jag något udda i en kort drömsekvens. Jag drömde, att jag stod i köksdelen i husbilen. Bilen gungade mjukt ett par gånger och jag anade, att det var Moder Jord, som rörde på sig. Jag sa åt Ingemar, att vi nog borde gå ut, utifall något skulle ramla. Sedan minns jag inget mer.

Döm min förvåning, när en god vän kontaktade mig senare på morgonen och undrade, om vi hade känt av jordbävningen, som hade ägt rum i vattnet utanför den afrikanska kusten! Det hade vi inte gjort, men nog var det underligt med min korta dröm!

Vi lämnade drömvärlden och åkte ett par mil till närbelägna Jerez, för att besöka IKEA och det stora inköpscentrat där. Det var några småsaker vi behövde handla på IKEA. Bl.a. hade gravlaxsåsen tagit slut.

Att det sedan blev en rundtur i en stor blom- och dekorationsaffär är en annan sak. Vi köpte ingenting, men jag njöt i fulla drag av allt det vackra. Här fanns mycket ögonfröjd. Dessutom hade man underbara dofter i form av essenser, ljus, tvålar m.m. Det var mycket hög klass på dofterna och jag skulle gärna vilja botanisera lite mer vid ett annat tillfälle.

 

Ibland när jag på djupet upplever något, som tillfredställer något eller några av våra unika sinnen, tänker jag på 1700-talspoeten, konstnären och mystikern William Blake. Han skrev något mycket vackert, nämligen ” Att se världen i ett sandkorn och himlen i en vild blomma, det är att hålla oändligheten i sin hand.”

Inköpsdag

Onsdag den 27 januari 2016
Det är konstigt, att kylskåpet alltid ser mer eller mindre tomt ut efter några dagar! Inte äter väl vi så mycket? I vilket fall som helst var det dags för en ordentlig påfyllnad.

Det finns ett Mercadona, som ligger ganska nära ställplatsen, men där fanns ingen som helst möjlighet att parkera idag. Ingemar ställde in navigatorn på ett annat Mercadona, som ligger nära LIDL.

Den sistnämnda har alltid bra parkeringsmöjligheter för husbilar. Det är bara det att gamla stadsdelar har många krokiga, smala gator och gränder och vår navigator älskar att åka på sightseeing. Den tar det som en sport att kryssa sig fram i de mest otillgängliga kvarter och den försöker vid upprepade tillfällen även locka in oss på enkelriktade gator, naturligtvis i fel riktning.

Det var inte första gången under årens lopp, som vi åkte till de här två affärerna, men alltid kan man inte minnas färdvägen i labyrinterna. Vi kom rätt till slut och kunde parkera vid LIDL. Ingemar vaktade bilen, medan jag gick in och handlade. Den här LIDL-butiken har blivit mycket bra. Medan Ingemar packade in varorna, gick jag över gatan till Mercadona för att handla resten. Ett par av våra svenska husbilsvänner kom också för att göra inköp i de två affärerna. De hade haft samma struliga färd för att komma fram, så alla fick ett gott skratt. Tur nog hittade vi alla tillbaka till ställplatsen utan några ytterligare äventyr.

Många portingångar är mycket vackra. Här är en av dem.

Ännu ett av de vackra husen i Sanlucar

Internationella fredsdagen

Fredag den 29 januari 2016
Idag uppmärksammade skolorna den Internationella Fredsdagen. När vi gick vår promenad upp mot centrum, var avenyn fylld av skolbarn med lärare, alla klädda i vita skjortor eller tröjor. Man hade målat banderoller, som hölls upp. Det var liv, rörelse och glädje. Många föräldrar och även mor- och farföräldrar hade mött upp.

Vi fick en insikt skolornas engagemang av en vänlig pappa som stolt talade om, att även hans son var med. Tyvärr missade vi en hel del av hans redogörelse, eftersom han pratade ”spanskengelska” i samma snabba tempo, som spanjorerna talar spanska sinsemellan.

Allt är inte sol och glädje, när det gäller husbilsresenärer. Utan att gå närmare in på vem/vilka eller tillstånd vill jag bara nämna att ambulansen fick göra utryckning till ställplatsen två gånger under ett dygn på grund av allvarliga sjukdomstillstånd. I det ena fallet återgick tydligen allt till det normala ganska omgående. I det andra fallet har patienten fortfarande sviter, som jag innerligt hoppas kommer att gå över så småningom. Tänker mycket på er båda! Vi har alla fått våra tankeställare.

La Cigarrera

Lördag den 30 januari 2016
Det är intressant att ströva runt och botanisera i de trånga gränderna. Det finns många överraskningar och skiftande verksamheter innanför ofta oansenliga portar och prång, många som bara den lokala befolkningen känner till.

Ikväll klockan 21.30 skulle det vara flamenco i en bodega ”La Cigarrera”, som finns kvar från 1700-talet. Vi hade fått ett erbjudande om gratis provsmakning av deras manzanilla och beslöt oss för att ta en promenad dit under dagtid.

Som mycket annat låg bodegan långt inne i en gränd. De smala gatorna trafikeras av bilar och trottoarerna är oftast mycket smala och ojämna, om de på det hela taget finns. Vi gick runt en stund och insöp atmosfären i den urgamla anläggningen, innan vi satte oss ner bland de liggande svarta ekfaten för att smutta på den erbjudna manzanillan. Vi beslöt oss för att avstå från kvällsbesöket.

Klockan var 16.30, när vi kom fram till en av huvudgatorna och ett lite större torg. Det var mycket folk ute och på de små kaféerna och barerna var det nästan fullsatt. Spanjorer träffas och umgås ofta på serveringar. Den här tiden på dygnet äter man inte, utan dricker kaffe eller tar en drink.

När vi kom tillbaka till ställplatsen, var det överfullt med husbilar. Enligt en svensk man, som hade gått runt och räknat var det 155 bilar. Bilarna stod tätt, mycket tätt. Allt började likna en camping, just det som många av oss flyr från. Friheten började kännas begränsad.

När det är så här trångt, blir det också lätt en och annan incident. Tråkigt, mycket tråkigt! Här är ett exempel på vad som kan inträffa. En husbilsägare ansåg att någon hade ställt sin husbil för nära hans. Tydligen har den förstnämnda senare börjat banka på den andres bil. Nästa dag fick den som ”hade ställt sig för nära” inte upp luckan till sitt garage. ”Någon” hade haft lim i låset. Gissa, om det vid flera tillfällen var högljudda bråk! Skällsord och beskyllningar på olika språk for som vassa pilar genom luften! Vem, som hade gjort vad, vet jag inte, men mycket olustigt var det! Under flera timmar hjälptes flera män åt med att få låset att fungera igen.

Cirka en meter från vår bil trängde sig en fransman in med sin husbil. Den högljudde mannen kedjerökte och gav ett burdust intryck. Jag önskar, att mitt franska ordförråd hade varit bättre, för hans fru kom ett par gånger fram till mig och frågade, om jag talade franska. Hennes ögon var sorgsna och hon såg mycket olycklig ut. Att ligga och läsa eller sova en stund var omöjligt. Alldeles utanför min sängplats låg ofta fransmännens stora hund och skällde gällt. Sent på kvällen startade han även bilen för att ladda batterierna! Harmonin på området var som bortblåst!

Till Del2