Spanienresan 20161013 - 20170330

Del 1  Askersund - Evora
Från Inger's Blogg

Nu startar vi var tionde övervintringsresa söderut

Torsdag den 13 oktober 2016
Det tog ännu ett par timmar på förmiddagen innan vi kom iväg. Dessutom var det några småsaker, som jag behövde handla på ICA. Min granne kom ner för att önska trevlig resa. Jag önskade henne i min tur ett bra tillfrisknande efter sina svåra sjukdomstillstånd under de senaste månaderna.

Idag fyller min son år. Grattis Peter! Tack för alla fina träffar vi har haft under det här året! Jag önskar dig allt gott inför ditt nya år!

Vårt mål för dagen var Västervik, där vi skulle hälsa på vår vän Iris. Vi åkte mindre vägar, vilket var en njutning i den färggranna naturen. Här och var pågick älgjakt och en och annan jägare stod utmed vägen och viftade med sitt gevär.

Ibland måste man stanna till för att röra på benen. Det gjorde vi bl. a. nära Nottebäck, där vi hittade ”Dopfunten”, en älvkvarn sedan äldre tider, där man offrade pengar eller smorde gropen i hopp om att få välgång eller bli frisk från sjukdom. Vid Lars Duvas vackert anlagda parkering stannade vi för att dricka kaffe.

I Västervik mötte oss en glad Iris, som bjöd på underbart goda räksmörgåsar och som hade kaffe på gång. Iris´ lilla kattfröken Märta blev mycket god vän med mig. Undra på det! Det råkade ju trilla ner en och annan räka på golvet!

Det var många minnen och mycket annat som avhandlades under några kvällstimmar. Vi hade sagt, att det räckte med en kopp kaffe, men snart dukade Iris även fram vin och en ostbricka. Tiden går snabbt tillsammans med goda vänner och det gjorde även den här kvällen.

Några av de alster jag lämnade till Rumänienhjälpen.

Fredag den 14 oktober 2016
Mot Danmark
Vi åt frukost inne hos Iris och fick ännu en pratstund innan vi fortsatte vår resa. Det var mycket roligt att få träffa dig igen Iris! Dessutom tackar vi för allt gott du bjöd på och önskar dig en skön vinter!

Vi fortsatte resan ner genom Sverige. Vi har router i bilen och hade bra interntuppkoppling. Jag passade på att roa både föraren och mig själv med att vara DJ under de närmaste timmarna. Jag har under sommaren gjort i ordning flera spellistor i Spotify, så här bjöds det på mycket internationell, livgivande musik. Dessutom hann jag stick ett par raggsockor i riktig ull till mitt barnbarnsbarn på tre år.

Vi hade valt att åka broarna och har brobizz, vilket gör att man snabbt kommer igenom spärrarna. Öresundsbron, som förbinder Malmö och Köpenhamn passerades utan problem. Vid ett tillfälle, när vi idag åkte genom Danmark, var det långa köer i den motsatta riktningen mot Sverige. Samtliga bilar stoppades för kontroll.

Vi kom sent på eftermiddagen fram till Stora Bältbron, som utgjorde en vacker syn i den begynnande solnedgången. I slutet av bron bredde ett tjockt grått molnbälte ut sig. Det var en oväderfront med hård blåst och det blev en tydlig väderförändring.

Lördag den 15 oktober 2016
Till Heide
Alla som har bott i en husbil, vet hur det dundrar och viner, när det blåser och regnar. Jag tycker inte alls om oväder av vilket slag det än vara månde och kikade ut genom fönstret flera gånger under natten. Ett tag satt jag uppe och försökte lösa korsord. Ingemar sov gott. Jag tröstade mig med att, så länge jag kunde se att trafiken på Stora Bältbron fortsatte, var bron inte avstängd p g a blåsten och då var det inte så farligt. Helt lyckades jag inte och kan inte påstå, att jag var utsövd, när det var dags att gå upp.

På morgonen hade blåsten avtagit och det duggregnade i stället av och till. Vi fortsatte genom det danska landskapet utan några större eskapader. Lilla Bältbron passerades också.

Här och var såg vi mindre grupper av rådjur, fortfarande iförda den mörkbruna sommardräkten. Tur nog höll de sig ute på åkrarna.

På eftermiddagen åkte vi in i Tyskland, där vi i området Dithmarschen sökte oss till den för oss välkända ställplatsen i Heide. Som vanligt, när man befinner sig nära Nordsjön, var det kallt. Vi hade tänkt ta en promenad, men avstod p g a kylan och regnet. Det blev tända ljus på bordet till kvällsmaten i stället.

Söndag den 16 oktober 2016
Till Oldenburg
Vi tycker om att se oss omkring på den tyska landsbygden och hade beslutat oss för att undvika motorvägar. Idag hoppades vi på att komma till Oldenburg och i dagens etapp ingick färja över såväl Kielkanalen som den breda floden Elbe.

När vi lämnade ställplatsen i Heide, var det råkallt och det låg en mjölkliknande tjock dimma över bygden. Det gällde verkligen att ta det lugnt. Första anhalten var Hochdonn, där vägfärjan förde oss över Kielkanalen. I Hochdonn finns en fin ställplats utmed kanalen, där vi stod flera dagar i våras. Här kan man följa alla pråmar och lastfartyg från när och fjärran.

Vi fortsatte resan med navigatorn inställd på Glückstadt, där bilfärjan förde oss över Elbe till Wischhafen på den andra sidan floden. Det rådde fortfarande tjock dimma, så det gick inte att ta några kort.

Vi följde de gamla landsvägarna, som slingrar sig fram genom landskapet. Välplanerade äppelodlingar avlöste varandra. Stora hjordar betande får och svart-vit nötboskap håller landskapet öppet. Bönderna hade inte söndagsledigt, utan åtskilliga var ute och arbetade på sina ägor.

Det var roligt att färdas i för vår del helt nya områden och vägarna var betydligt mer omväxlande än de enformiga motorvägarna. De flesta solrosfälten var skördade, medan det fortfarande återstod mycket arbete i bl. a potatisåkrar och majsfält.

Ca 7,5 mil från Oldenburg tog vi lunchpaus. En lättare sallad går snabbt att göra i ordning. Nu var det soligt och värmen steg till 15-16 grader. När vi stannar för att äta lite eller ta en kaffepaus, passar vi ofta på att sträcka ut oss på sängarna en liten stund. Det är verkligen en favör att ha bostaden med.

Ännu en flod skulle passeras idag, nämligen Weser. Här behövde vi inte åka färja, utan åkte Wesertunnel. När vi var ca 4,5 mil från Oldenburg, hade det hänt en olycka i en påfart. Många bilar stod parkerade, så det gällde att åka långsamt förbi. Vad som hade hänt vet jag inte. Hann bara se att några människor, som arbetade med någon, som låg på marken. Vi kunde inte göra någonting, men jag knäppte mina händer och bad en tyst bön.

Vi anlände till Oldenburg och kom fram till den lilla ställplatsen Westfalendamm intill kanalen. Här finns inte många platser, men vi hade tur. En tyskregistrerad husbil skulle precis lämna sin plats för att åka vidare, så vi kunde bara åka in. På kvällen tog vi en promenad längs kanalen. Ställplatsen är kostnadsfri. Här finns ingen service.

Måndag den 17 oktober 2016
Lång åktur på landsbygden till Vreden
När vi tittade ut över kanalen på morgonen, låg en lång pråm alldeles intill husbilen. Det var grått ute och bara 10 grader.

Vi tänkte åka vidare och Astrid (vår navigator) var tydligen nyfiken på omgivningen, för hon tog oss med på en lång rundtur i staden. Vi korsade Küstenkanal flera gånger, innan vi kom vidare.

Vi åkte genom ett bördigt landskap med frodig växtlighet. På förmiddagen steg värmen till 14-15 grader. Tyskarna tycks älska sina Umleitung. Dessa återkommande vägomläggningar kan strula till det och det gjorde det även idag. Vid ett tillfälle fick vi ensamrätt på en lång sträcka med en smal väg, som förde genom skogspartier. Vi fortsatte mot Meppen och idag var vi  ganska trötta när vi kom fram till sportanläggningen i Vreden för att övernatta på ställplatsen för husbilar, som är belägen bakom hotellet.  Man står på gräsunderlag och vid varje plats finns el och vatten. Man betalar 8€/dag i hotellreceptionen.   Man får betala en dispositionsavgift på 10€ för nyckeln till vattenkranen.

Till Belgien/Gent – Jennie och Jacob

Tisdag den 18 oktober 2016
Det var 12 grader och helt mulet den här morgonen. Efter att ha gjort den sedvanliga servicen och lämnat tillbaka nyckeln till vattenkranen, var det dags att åka vidare. Dagens färd startade med Umleitung, men vi hamnade så småningom på rätt väg i riktning mot Holländska gränsen. Forna tiders gränskontroller är ju sedan länge helt borta på de flesta håll och man möts bara av en skylt, när man kommer in i det nya landet.

Vi var snart ute på landet igen bland boskap och bördiga åkrar. Enstaka gråhägrar stod som ståtliga statyer här och var och idag såg vi den första kohägern sedan i våras. Vi kom in på den första motorvägen E35/A12 mot Arnheoch m/Eindhoven. Trafiken var ännu tämligen lugn, även om det gick många containertransporter den här vägen. Vi for vidare på A50/E31 mot Eindhoven och senare A2  mot Maastricht Antwerpen.

Nu hade det börjat regna ordentligt. Vi är noga med att ta raster både för mat och dryck, vila och lite motion. Den här vägen var det emellertid mycket ont om rastplatser, så det fick bli vatten, nötter och russin under färden. Efter Eindhoven lämnade vi motorvägen för att åka A67/E34 mot Antwerpen och Belgien. Stora potatisodlingar passerades, där vi skumpade fram på den tämligen dåliga vägen. Jag började undra, om man inte hade fått några EU-pengar till förbättringar, när vi rullade in på en nyligen asfalterad sträcka. Runt Antwerpen märktes det, att det är alldeles för många människor i det här lilla landet, för bilköerna var mycket långa.

Vi kom emellertid fram till sportanläggningen i Gent, där det skulle finnas en ställplats för husbilar i Driebeek. Flera skyltar upplyste oss om, att det var förbjudet att parkera husbilar, men till slut hittade vi en större parkering utan förbudsskyltar. Här stod dessutom en holländsk bil parkerad.

Här i Gent skulle vi hälsa på mitt barnbarn Jennie och hennes sambo Jakob, som numera är fotbollsmålvakt i Gent. De flyttade ner hit för några månader sedan och bor i en etagelägenhet med takterrass centralt vid fredagstorget mitt i den gamla staden. Hur vi skulle komma dit, hade vi ingen aning om. Att åka husbil in i den gamla staden, var inte att tänka på. Det löste sig emellertid. Jakob var på fotbollsträning och körde sedan vägen förbi för att hämta oss. Han berättade, att de vissa dagar har fyra träningspass. Puh!

Vi visades runt i den vackra lägenheten med en annorlunda planlösning. Jennie och Jakob wokade en god vegetarisk rätt. Vi åt och pratade under flera timmar, innan det var dags för ungdomarna att skjutsa tillbaka oss till husbilen. Det var inte lätt bland alla trånga små gator. Tidigt nästa morgon skulle Jakob flyga till Ukraina för att spela fotboll. Tack Jennie och Jakob för att vi fick hälsa på er! Det värmde farmorshjärtat! Lycka till i fortsättningen!

Till Frankrike och Le Tréport

Onsdag den 19 oktober 2016
Himlen var grå, när vi vaknade på ställplatsen utanför Gent. Med fina minnen från gårdagens träff med Jennie och Jakob, tänkte vi idag lämna Belgien för att fortsätta mot Frankrike. Det var mycket tung trafik på väg, där vi via E17/A14 åkte vidare mot Lille i Frankrike. Regnet strömmade ner.

Vid gränsen mellan Belgien och Frankrike var det poliskontroller. Oss var de inte intresserade av. Vi stannade till vid LIDL för att göra en del inköp och samtidigt ta en liten matrast, innan vi fortsatte mot Lens/Lille. Nu klarnade det åter upp och blev sol.

Resten av dagen åkte vi åter på vägar genom mindre orter, där vi fortsatte mot Abbeville. Många traktorer var på väg och bönder plogade och harvade sina åkrar. Utefter vägarna syntes reklam för gåsleverpastej.

Vi stannade för natten vid ställplatsen i Le Tréport, nära engelska kanalen i nordöstra Frankrike. Här betalar man 9,70 € för en övernattning med ström och vanlig service.

Torsdag den 20 oktober 2016
Under natten och tidigt på morgonen regnade det. Termometern visade på 13 grader. Vi åt frukost och sov ännu en stund, innan vi tog en promenad. Det var grått ute och omgivningen var ganska tråkig.

Vi beslöt oss för att åka vidare en bit med sikte på Honfleur i Normandie. Himlen klarnade upp och solen tittade fram. Vi stannade till vid lunchtid för att tanka och äta lite. Medan Ingemar tankade bilen, tänkte jag börja plocka fram ett och annat ur livsmedelslådan. Det blev städning i stället. En mörkbrun vätska rann under skåp och ut på golvet. Sojaflaskan hade vält i lådan. Det var bara att börja plocka ut allt för att göra rent. Inte nog med det! I lådan hade jag två stora äggkartonger. Inte mindre än nio ägg hade gått sönder. Det måste ha hänt, när vi åkte ner från klossarna. Det blir äggröra framöver!

Framåt eftermiddagen passerade vi den betalfria bron Pont de Brotonne över Seine.

Vi hamnade lite fel, så det blev en rundtur i den pittoreska staden Honfleur i Normandie. Korten blev tyvärr inte så bra, eftersom vindrutan vid det här laget var både våt och dammig.

Efter rundturen åkte vi fram till den vackert belägna husbilsplatsen i Honfleur. Här fanns ca nittio husbilar på ställplatsen. Man betalar här 11 € för en övernattning med el, men samtliga eluttag var redan upptagna.

Till klostret Le Mont St Michel

Fredag den 21 oktober 2016
Honfleur ligger alldeles i början av landstigningsdelen vid Normandies kust. Hela det området, som bär många minnen från andra världskriget, besökte vi för några år sedan. Vi bör inte glömma vår historia och området är väl värt ett besök, även om det inte är någon upplyftande upplevelse.

Idag hoppade vi emellertid över den här delen för att via D579 fortsätta mot och förbi Caen. Såväl igår som idag gick resan ibland genom lummiga skogar och av och till på riktigt kurviga vägar. Det var nog en del svampplockare ute i skogarna, för det stod ganska många personbilar parkerade utmed vägarna. Naturens höstfärger är just nu underbart vackra. Det gäller att se upp i de mindre byarna, för på många håll har man anlagt förrädiska gupp, allt för att få bilisterna att sakta ner farten.

Även om vi idag inte åkte längs landstigningsremsan, har vi sett många minnesmonument och hänvisningar till krigskyrkogårdar från andra världskriget.

På eftermiddagen, närmade vi oss gränsen mellan Normandie och Bretagne och här mötte oss den imponerande synen av ön Mont-Tombe med det ståtliga klostret Le Mont St Michel, som höjer sig högt över havet. Vi var här för många år sedan och då kunde man parkera ganska nära vägbanken, som förbinder fastlandet med ön. Nu var parkeringsplanen för husbilar ganska långt bort. Man betalar 17 € för en ställplats och då ingår gratis bussresa fram till ön.

Vi promenerade bort till hållplatsen för bussarna och åkte fram till klosteranläggningen. Ingen av oss hade lust att gå upp till klostret, men vi gick ett stycke på Pilrimsgatan, Grande Rue, som fick mig att tänka på berättelsen, om när Jesus körde ut månglarna ur templet. Den här gatan är nämligen helt kantad av serveringar och mindre butiker av diverse slag. Det var mycket folk i rörelse och helt tydligt är ön med sitt kloster en ännu större turistattraktion nu än vid vårt tidigare besök.

Vi tröttnade ganska snart på promenaden och gick tillbaka till busshållplatsen för att åka tillbaka till parkeringen. Det var mycket folk, så det blev en ganska lång väntan. Det var skönt att komma tillbaka och få göra i ordning lite kvällsmat.

Fortsatt resa söderut i Frankrike

Lördag den 22 oktober 2016
På morgonen var det bara 7 grader, när vi lämnade Le Mont St Michel, men solen lyste från en blå himmel och temperaturen steg till 15 grader under dagen.

Här är det inte bara traditionellt jordbruk och boskapsskötsel man livnär sig av, utan stora vinodlingar började även synas utefter vägarna. Skyltar med reklam för lokala produkter som  gåslever, vin, cider m.m. syntes på många håll.

Vi åkte mot och runt staden Nantes i Loiredalen för att fortsätta till  en ställplats i La Roche -sur – Yon. Det var skönt att komma fram för dagen. Den parkliknande, kostnadsfria  ställplatsen hade ett lugnt läge. Här finns en stor sopcontainer, möjlighet till tömning och vattenpåfyllning. Vi var sammanlagt nio bilar som övernattade.

Besök hos franska vänner

Söndag den 23 oktober 2016
På morgonen var det 12 grader, grått och det småregnade. I den här trakten odlas stora mängder majs. Vi följde vägen mot La Rochelle och Saintes och därefter grön skyltning mot Bordeaux, där stora vinodlingar tog överhanden. Vi passerade även Jonzac och Tugeras.

Vi tog kontakt med våra franska vänner, som bor i den här trakten och som vi har lovat att hälsa på, om vi kommer i närheten. Vi fick vägbeskrivning och begav oss ut på mindre vägar på den franska landsbygden.

Efter diverse förvecklingar kom vi för första gången fram till den lilla byn St Maurice de Laurencanne, där vi mottogs med öppna armar av Regine och Lionel. Dessa två har vi träffat under flera övervintringar i Portugal. Båda spelar och sjunger och har stått för mycket av underhållningen på en camping, där vi varit.

Vi träffade även parets två hundar och fyra små valpar samt grannens åsna. Kan man ha trevligare? Den ena hunden stortrivdes i mitt knä.

Vi visades runt i huset och bjöds på ett glas av traktens vin, medan vi samspråkade på en blandning av engelska, tyska, franska, spanska, svenska och kroppsspråk. Vill man, så kan man!

Regine bjöd på en specialrätt från Bretagne, tunna crépes bakade med fint rågmjöl och med olika fyllningar. Till dessa fick vi hemmagjord fikonsylt.

Vi gick en promenad tillsammans med Lionel, som berättade om hur byn hade avfolkats efter kommunsammanslagningen. Skola och kommunalhus har lagts ner och förfallit. Affärerna har försvunnit och numera bor endast 66 människor i byn.

Vi satt länge i den gamla bondgården, som Lionel har byggt om helt under de ca trettio år, som paret har bott här. Ladugården, som är sammanbyggd med boningshuset, är numera musikstudio.

Innan vi alla gjorde kväll, avslutade Regine med lite musik och sång. Ute var det 20 grader nu.

Mot Biarritz – fullbelagt!

Måndag den 24 oktober 2016
Vi sov mycket skönt i den lantliga ron under ett stort valnötsträd på vännernas tomt. Det regnade lite både under natten och tidigt på morgonen. Enligt Lionel regnar det i hela Frankrike. Han hade velat åka runt med oss i trakten, men vädret inbjöd inte till några utflykter, utan vi beslöt oss för att åka vidare mot Biarritz.

Vi fick en påse stora valnötter som färdkost. Det blev många kindpussar och vinkningar, innan vi åkte vidare. Hundarna protesterade högljutt mot vår avfärd. Jag kände också ett vemod över att lämna våra två- och fyrbenta vänner. Vi kommer inte att träffas under vintern, eftersom de kommer att stanna hemma för att fira jul.

Vi åkte ett tag på de smala landsbygdsvägarna för att sedan fortsätt E5/E70 mot Bayonne/Biarritz. Idag åkte vi mest motorvägar. Trots gråvädret var höstfärgerna mycket vackra. När vi kom till Biarritz, kunde vi snart konstatera att båda husbilsplatserna var fullbelagda. Det har aldrig hänt förr.

I Saint Pee Sur Nivette  skulle det finnas ännu en ställplats. Navigatorn ville att vi skulle åka närmaste vägen. Att det var rena serpentinvägar över skogshöjder talade hon inte om. Det var med viss spänning vi avverkade den ena kilometern efter den andra och jag började känna en viss upgivenhet.

Plötsligt öppnade sig landskapet och vi kom fram till en vacker sjö med sandstrand, där många människor var ute på picknick. Vi var framme vid en vackert belägen ställplats vid  Le Lac/Saint Pee Sur Nivette och här fanns fortfarande gott om plats. En övernattning  kostar  9.50€.

Gran Camping Zarautz

Tisdag den 25 oktober 2016
Vi hade tänkt stanna ännu en dag i den vackra omgivningen vid Le Lac/Saint Pee Sur Nivette, men det hade spöregnat under natten och var fortfarande mulet. Vi beslöt oss för att åka vidare mot Spanien.

Vi åkte nu genom den baskiska delen av Frankrike med dess mycket vackra områden. Här är det typiska semesterorter och många hus är byggda i tyrolerstil. Det var en ren njutning att åka den här vägen.

Temperaturen hade stigit till 20 grader, när vi passerade den spanska gränsen i riktning mot Bilbao och San Sebastian. Vi åkte fram till campingen i Zarauts, som ligger på en höjd över Biscayabukten. Här blev vi anvisade en bra plats i den lummiga grönskan. Nu hade värmen stigit till 24 grader och vi kunde sitta utanför husbilen för att äta middag, innan vi tog en promenad inom området. En hel del surfare bodde på campingen, men idag var det vindstilla så de hade en vilodag.

Ingemar ville köpa ett ACSI-kort, men det hade man inte för tillfället. Vi fick i alla fall reducerat pris och betalade 17 € i stället för 31€.

Vilodag i Zarautz

Onsdag den 26 oktober 2016
Idag stannade vi ännu en dag, även om vädret hade försämrats. Man behöver en vilodag emellanåt.

Ingemar behövde vila från körningen, så han tog en lång promenad, lyssnade på en ljudbok och ägnade en del tid åt fortsatt planering. Jag låg efter rejält med bloggen och hade mycket anteckningar att ta itu med och tog även hand om hundratals kort. Vi har haft eget internet genom Telias semestervecka, men hade inte alltid så bra uppkoppling.

Vi tog senare en gemensam promenad inom området och en bit på en väg ner mot havet. Min struliga kropp behöver röra på sig, även om det tar emot. Uppe på höjden såg vi något för första gången under alla våra tio övervintringar – en spansk skogssnigel. Hemma har vi alltför många av de små odjuren, som äter upp allt som kommer i deras väg. Idag hann jag även med både fotvård och träning med hjälp av min TENS-/EMS – apparat. Välbehövligt!

Vidare genom Pyrenéerna och längs Biscayabukten

Torsdag den 27 oktober 2016
I natt var det lite väl varmt inne i husbilen, så det blev en lite orolig sömn. Utomhus var det hela 16 grader under natten, betydligt varmare än i Sverige den här årstiden.

Det var dimmigt, när vi lämnade Zarauts för att via motorvägen bege oss över Pyrenéerna längs Biscayabukten mot Bilbao. Av någon anledning kom vi in på fel väg och fick åka motorvägen tillbaks flera mil innan vi kunde vända. Här lämnade vi nu Baskien för att komma in i Cantabrien och senare Asturien. Det är lite ont om både rastplatser och tankställen utmed den här motorvägen. I Treto Casara åkte vi ner för att tanka. Här passerar även pilgrimsleden till Santiago.

När vi senare stannade för att äta lunch, hade solen tittat fram mellan molnen och det var 20 – 22 grader varmt. Vi passerade den stora skostaden Santander och när vi närmade oss Llanes, låg åter tjock dimma över bergen. Här såg vi de första pilgrimerna på väg på Camino de Santiago.

I Llanes skulle det finnas en ställplats för husbilar och vi åkte ner till Playa de Toro. Där befanns ställplatsen vara blockerad för bilar över 2.1 m höjd, men däremot drack vi gott kaffe utanför restaurangen nere vid den lilla vackra stranden.

Vi fick en vägbeskrivning till en parkeringsplats utanför närbelägna Po. Vi åkte genom den lilla vackra staden med dess ståtliga kulturhus och hittade så småningom fram till en stor parkeringsplats, där både bussar och lastbilar parkerade. Alldeles intill denna parkering bygger man en ställplats, som i det närmaste är färdig. Koordinaterna är N 43 25 25.7   W4 46 3.6 .

Vi tog en promenad i de ganska öde kvarteren. Efter att ha druckit ett litet glas gott Riojavin i kvarterspuben gick vi hem för att äta lite kycklingrester med grönsaker och smälta dagens upplevelser.

Till Carrion de los Condes

Fredag den 28 oktober 2016
Vi sov lugnt på vår övernattningsplats. När vi vaknade var det mulet, men 15 grader varmt. Vi åkte vidare utmed Biscayabukten mot Ribadesella, som skulle vara en liten vacker stad. Tyvärr var det disigt, när vi kom dit, så det var dålig sikt. Vi såg emellertid en skymt av kyrkan, som är belägen mycket högt uppe på en bergstopp. På väg såg vi en och annan vandrare, som var på väg till Santiago de Compostela.

När vi var i Sverige under sommaren tittade vi ibland på TV cykelloppet Vuelta de Españia, som delvis gick i de här vackra trakterna. När cyklisterna åkte till Covadonga, såg vi loppet och idag åkte vi i den härligt kuperade terrängen. Vi åkte även i utkanten av nationalparken Pico de Europa.

Från Ribadesella förde en kurvig bergsväg oss vidare upp på höjderna. Det hade varit dålig sikt, men högt uppe klarnade det upp. Vi höll riktningen mot Leon/Burgos. Vi var fortfarande uppe i Pyrenéerna och det var åtskilliga långa tunnlar att passera den här dagen.

Sent på eftermiddagen anlände vi till en för oss välkänd ort, Carrion de los Condes, där vi letade oss fram till ställplatsen vid idrottsanläggningen. I staden samlas många av de vandrande pilgrimerna, som ska till Santiago de Compostela. Det gamla anrika klostret härbärgerar åtskilliga trötta vandrare och staden är full av andra enkla övernattningsmöjligheter.

Vi gick en promenad upp till stadens centrum, gick en runda genom stadens gamla kvarter, innan vi satte oss vid torget med varsin kopp café con leche.

Här kan man köpa både kåpa, stav, snäcka och kalebass inför pilgrimsvandringen.

På hemväg handlade vi lite i en nyöppnad affär. Ännu en husbil anlände till övernattningsplatsen vid 22.30-tiden. Mellan kl. 24.20 – 03.00 anlände ytterligare tre ”plåtisar” med ungdomar, som ville övernatta. Lite störande för nattsömnen, men det tar vi igen i morgon.

Till vinorten Peñafiel

Lördag den 29 oktober 2016
Himlen var blå, men det var bara 10 grader på morgonen. Vi vaknade till de fridfulla klangerna från klockorna i klostret, kyrkan och kommunalhuset. Ingen risk att man försover sig!

Den här ställplatsen i Carrion de los Condes är kostnadsfri. Det finns ingen el, men man kan både fylla vatten och tömma toa och gråvatten. Även en stor sopcontainer finns på platsen.

Efter att ha gjort lite service åkte vi vidare mot Peñafiel. Den sistnämnda är en känd vinort, dit många turistbussar åker. Vi tänkte åka till den välkända firman Protos, som har en stor utställningshall för vinprovning m.m.

Vi har varit här ett par gånger tidigare under åren, men aldrig den här årstiden. Det var en unik upplevelse att få se vingårdarna i sin mest praktfulla och färgrika skrud. Det är en fröjd för ögat att se de livskraftiga, färggranna vinrankorna på stockarna i det här området.

Bilden, som är tagen genom bilrutan, ger tyvärr inte rättvisa åt vingårdens färgsymfoni.

Snett mittemot utställningshallen ligger vinlagret och hit vallfärdar spanjorer för att köpa traktens vin, som är både gott och billigt. Man får köa ett bra tag, men det är det värt.

Vi köpte också vårt vin, innan vi åkte upp till de stora parkeringsplanerna, nedanför den gamla borgen i området. Vi åt lunch och sov en stund. Här har vi övernattat tidigare, men idag beslöt vi att åka vidare en stund.

I Tordesillas åkte vi till campingen för att övernatta. Man betalar 16€/dygn och då ingår el och service, däremot inte internet. Innan vi somnade ställde vi om klockorna till vintertid, alltså kunde vi sova en timme längre på morgonen.

Till Portugal och Braganca

Söndag den 30 oktober 2016
Även idag var det soligt på morgonen, men fortfarande klockan nio var det bara 9 grader. Under dagen steg värmen till drygt 20 grader. Helt klart är det höstväder även i de här regionerna och det börjar bli dags att sakta bege sig lite söderut.

Pinjetallarna ser ut att ha varit hos samma frisör.

Vi åkte E82 mot Braganca i Portugal, en mycket bra väg, som verkligen kan rekommenderas. Under en lång sträcka var sluttningarna mot vägen helt täckta av ginstbuskar, säkert mycket vackert på våren med den gula blomningen.

Landskapet här på högplatån är mycket flackt, en typisk jordbruksbygd, delvis även med inslag av vinodlingar. Boskap såg vi inte mycket av. Naturen var mycket torrlagd. Det var säkert länge sedan det regnade här. Vattendammen på väg hade också dåligt med vatten.

Den här vägen korsas också av en av de tre pilgrimsvägarna, men idag såg vi inga vandrare. Några mil från Portugal fanns något jag tyvärr inte hann ta bra kort på. På åkrarna hade man överallt byggt unika och mycket konstnärligt utförda gärdesgårdar av sten. Har aldrig sett något liknande. Ofta hade man som ”störar” höga, platta och mycket spetsiga stenar, som man sedan med mindre stenar hade byggt riktiga konstverk mellan.

På eftermiddagen kom vi fram till Braganca i Portugal, där vi åkte upp till den kostnadsfria ställplatsen intill borgen. Här kan man parkera på flera plan och framåt kvällen blev det nästan fullbelagt.

Kylskåpet är tomt!

Måndag den 31 oktober 2016
Visst går det att trolla ihop lite mat många gånger, även om man tycker att det är slut på det mesta. Det lyckades ju Kajsa Varg med, så jag vill inte vara sämre. Har man som jag bott i Örebro under många år, tar man intryck och försöker lära sig av Kajsa Varg. Idag insåg jag emellertid att det inte gick att laga näringsriktig mat längre, om jag inte fick fylla på förråden.

Ingemar tittade på navigatorn och såg att det fanns ett Intermarché, som inte låg alltför långt bort. Vi åkte dit och där köpte jag en hel del färska grönsaker, bl.a. sallad, blomkål och nyskördad broccoli. I den manuella köttdisken fanns något efterlängtat, nämligen kalkonfilé.

Ganska många hus står och förfaller

Vi behövde nytt Internet. Hittills har vi använt Telias semestervecka, som har fungerat bra, men nu var den andra omgången slut. Medan jag satt kvar i bilen, tog Ingemar en promenad och skaffade MEO/TMN. Vi betalade 15€ för 30 GB, som gäller under 15 dagar.

Ingemar gör inbrott!

Tisdag den 1 november 2016
Idag gick vi upp till restaurangen inne i borgen för att äta lunch. Det gick att sitta utomhus, så vi tillbringade ett par timmar med att äta, prata med trevliga bordsgrannar och lyssna på fadomusik. En del av min lunch delade jag med en stilig, väluppfostrad kattherre, som snällt placerade sig på bänken bredvid mig. Inom fästningsområdet finns flera byggnader, bl.a en kyrka.

Ingemar går mycket. När han var ute vid ett tillfälle idag, tog jag mina stavar för att gå en kortare promenad i närheten. Ingemar hade inga nycklar med. Våra belgiska grannar satt ute alldeles intill vår bil, så jag låste inte bodelsdörren.

Vi kom samtidigt tillbaka. Nu blev det ett rejält problem. Vi kom inte in i bilen. Alla dörrar, även bodelsdörren var låsta! Jag hade inte låst bodelsdörren, men trots det var den låst. När jag gick ut, hade jag antagligen kommit åt handtaget, så det hade hamnat i fel läge. Det borde inte gå, men nu var det som det var.

Vi har inget garage i den här bilen, bara en liten lucka från utsidan, där man kan ställa in diverse tillbehör till bilen. Man kan även lägga in solstolarna den vägen, men det är lite bökigt, så vi brukar lägga in dem genom att lyfta Ingemars säng, där det finns packutrymme. Tur nog hade Ingemar inte låst den luckan!

Allt packades ut den vägen, tillbehör till bilen, solstolar och utebord. Sängbottnarna går att lyfta i och med att vi har packutrymme under dem. Vad gör Ingemar? Jo, han lyckades åla sig in genom luckan och upp under sängen, lyfte den och kravlade ut i husbilen! Bodelsdörren öppnades av en lyckligt leende man. Han var dagens hjälte! Heder åt en sådan man!

Vad gjorde jag under resten av dagen? Jag lagade en stor sats köttfärssås och gjorde i ordning blomkålsmos, som bara är att värma. Av grönsaksrester blev det en grönsakssoppa till kvällen.

LCHF-sockerkaka

Onsdag den 2 november 2016
Vi hade haft funderingar på att fortsätta åka idag, men här är rofyllt och skönt, så vi beslöt att stanna en dag till och bara ta det lugnt. Dessutom hade jag lite köksbestyr, som jag gärna ville klara av. Vi fick även gott om tid för att bara vila, ligga och läsa och promenera.

Jag gjorde chokladmousse, som vi kan ha som lite godis några dagar. En LCHF-sockerkaka hade jag tänkt baka länge och idag blev det av. Bra att kunna ta fram en lite bit av ibland, när man blir sugen på något gott till kaffet.

Ikväll blev det kalkonschnitzel med massor av blandad sallad till kvällsmat. Det börjar bli ganska kyligt under kvällar och nätter, så det känns att den kallare årstiden är på väg även här.

Mot Aveiro och Costa Nova

Torsdag den 3 november 2016
Även trakten runt Braganca börjar bli väl kylig nattetid, så vi kände, att det var dags att sakta börja dra sig söderut. Ingemar gjorde den sedvanliga servicen, medan jag pratade en stund med vår tyska granne.

Via E802 åkte vi sedan över det portugisiska höglandet mot dagens mål, Aveiro och Costa Nova. Det blev ganska många timmars åkande, innan vi kom fram. Vägen är bra, men det är långt och bitvis blir det ganska långtråkigt.

Dessvärre finns det inga rastplatser utmed vägen. Jobbigt, när man är kaffesugen! Efter många mil dök det upp en modern bensinmack, där vi både kunde tanka och ta en välbehövlig rast.

Därefter började landskapet bli betydligt mer intressant med stora fruktodlingar, olivlundar, vingårdar och kastanjeodlingar.

Välmående, kraftiga kastanjeträd på väg

Området runt bl. a.  Foz Coa har en mycket vacker natur. När man kommer till floden Duero, tror man nästan att man är i Moseltrakten, där vinodlingarna klättrar uppför kullarna.

Olivlundar och vinodlingar

Den här vägen har vi aldrig åkt under våra tidigare resor i Portugal, så det var en ny, mycket trevlig upplevelse, som varmt rekommenderas.

Vi åkte så småningom av E802, för att via A75 fortsätta mot Aveiro. Här gjorde vi ett stopp vid LIDL för att handla en del, innan vi fortsatte vidare mot intilliggande Costa Nova. Det var sex år sedan vi var här. Då blev vi rekommenderade, att parkera för övernattning på en mindre gata ovanför centrat. Vi var ganska trötta efter dagens resa, så vi beslöt att stanna på samma plats över natten.

Besök i fiskhallen

Fredag den 4 november 2016
Tidigt på morgonen började det regna och åskan mullrade en stund. Därefter sken solen igen och det blev en skön dag.

Efter en lugn natt med välbehövlig sömn åkte vi ner till centrat, där vi parkerade på en av de många parkeringsplatserna nära vattnet för att ta en promenad. Många utflyktsbussar stannar till i den här lilla mysiga orten med sina polkagrisrandiga hus.

De flesta gör, som vi gjorde idag, dricker förmiddagskaffe vid det trevliga konditoriet Coza Nova. Vi hade tänkt sitta utomhus, men det var bara att glömma. Där sitter alla rökare och många portugiser är kedjerökare.

Den lilla fiskhallen var öppen och där hittade jag samma utbud, som för sex år sedan, nämligen bitar av olika fiskar, mycket bra till fisksoppa. I fiskhallen sitter ett plakat ”No animales”. Härinne sprang fyra gatuhundar genom hallen!

Purjolök och morötter inhandlades och snart stod soppan på kokning i husbilen. På eftermiddagen flyttade vi ner till en av de två ställplatser utmed stranden, som tillkommit, sedan vi var här senast.

Oh, what a night!

Lördag den 5 november 2016
I natt fick Portugal sitt efterlängtade regn. Det spöregnade av och till och ibland var det nästan på gränsen att övergå till hagel. Framåt morgonen upphörde regnet, men då började det blåsa i stället och den oroliga vinden höll i sig under hela dagen.

Frissor brukar det finnas gott om, men när man behöver få tag på en, som kan få lite ordning på kalufsen, tycks det vara stört omöjligt. Vi behöver båda klippa oss.

Framåt eftermiddagen åkte vi in till Aveiro.

Vilka vackra gamla hus det fanns en gång i Alveiro!

På kanalen forslade de färggranna båtarna, moliceiros, en massa hågade turister.

Båtarna blev en besvikelse, tyckte vi båda. De var mycket vackrare för sex år sedan. Båtarna används ursprungligen för att samla in tång, som används som gödning.

Vi letade efter ett inköpscentrum. Visst fanns det en galleria mitt i centrum, men att hitta en parkeringsplats för en husbil var omöjligt. Någon frissa hittade vi inte. Vi fick vara glada över, att det gick att komma fram. Bilarna stod tätt parkerade. Som vanligt parkerar man i dubbla led ute på gatan. Det blev en rundtur i centrum, innan vi åkte tillbaka till Costa Nova. Det var ebb och ute i lågvattnet gick många för att samla in skaldjur.

Ännu några färgglada hus i Costa Nova

Vi tog en tur ner till den andra ställplatsen nära kyrkan, där det enligt uppgift ska finnas möjlighet både att tömma och fylla vatten. Något vatten hittade inte Ingemar, när han gick en runda. Däremot gick det nog att tömma, men det behöver vi inte göra än.

Den modernt byggda kyrkan i Costa Nova. Lägg märke till fisknätet, som hänger framför ingången!

Fotbollskväll

Söndag den 6 november 2016
Kyrkans vackert klingande klockspel gav oss ett angenämt uppvaknande på morgonen och det var skönt att bara ligga och lyssna en stund, innan det var dags att göra frukost.

Ljud som nattetid däremot inte var så trivsamma kom från en stor husbuss, som stod i närheten av oss. Man körde någon form av aggregat, liknande det som kylbilar brukar använda och det var verkligen störande för nattsömnen.

Från Sverige kommer löpande rapporter om kyla, halka och mycket snö, något som vi inte är avundsjuka på. Även här var de nordliga vindarna kyliga idag, men det var söndag och den kylslagna väderleken hindrade inte såväl yngre som äldre väl påpälsade portugiser från att ta sig ner till stranden för en kortare promenad. Även vi gick en tur till det skummande havet på förmiddagen.

Min kropp mår ofta mycket dåligt vid väderomslag och det har den även gjort nu under några dagar, men jag vet att det går över. Det gäller bara att vila och ta det lugnt. Skönt nog fanns det färdiglagad mat, som bara gick att värma.

Vi passade på att vila och läsa en hel del under dagen. Det var även bra mottagning för internet, så våra datorer kom väl till pass. Jag väntar med spänning på ett andra barnbarnsbarn, som är lite försenad med sin ankomst.

Sophantering är något vi är alltmer noga med i Sverige. På vissa platser i Portugal har man också sedan flera år tillbaka mycket bra sopsortering, men det gäller inte överallt. Härnere vid stranden, där vi står i Costa Nova, står en stor sopcontainer. Där slänger man tydligen det mesta och allt är inte ens i förslutna påsar. Vid ett tillfälle såg jag hur en kvinna från ett av husen kom med diverse sopor, som hon slängde i containern. Bl. a. hade hon en stor hink med diverse innehåll, som hon bara hällde i sopkärlet. Det stora locket fick stå öppet. Områdets katter hade fest och mycket drogs ut mitt i gatan, där de kollade innehållet. Bilar som kom åkande, fick stanna och tuta för att komma fram.

Sent på eftermiddagen gick vi ner till konditoriet för att dricka en kopp kaffe. Där var det fullsatt, både inne i lokalen och vid utomhusserveringen. På storbildsskärmar visades en portugisisk ligamatch. Vi lyckades få plats vid ett bord hos en ensamsittande man och fick en trevlig stund med både kaffe och fotbollsmatch.

Det är Allhelgonahelg och under de här dagarna har det brunnit ljus på bordet till minne av alla bortgångna släktingar och vänner. En sådan här helg väcker alltid många minnen. Idag fick vi meddelande om, att en vän i Kumla, som var svårt sjuk, har avlidit.

Det finns minnen från min barndom, som jag speciellt kommer ihåg. Jag var bara fyra år, när min mormorsfar, som bodde tillsammans med oss, låg svårt sjuk. Jag fick gå in till hans säng för att säga adjö, samtidigt som han bad att jag skulle spela en sista gång på pianot för honom.

När jag var åtta år, hade jag en skolkamrat, som hette Sonja. Under sommaren fick hon lunginflammation och dog. Vår lärare, fröken Törnkvist, min mormor och jag var på begravningen. Det var en stor sorg för en åttaåring att mista sin vän.

Vi lämnar Costa Nova

Måndag den 7 november 2016
Idag kände vi, att vi hade tröttnat på vår ställplats och kände för att åka vidare söderut. Tidigt på morgonen var det bara 10 grader, så det börjar bli hög tid att röra på sig.

Vi åkte en gammal landsväg mot dagens mål, Figueres da Foz. Sträckan var inte lång, men det tar ändå tid, när man långsamt åker genom de många orterna. Byarna ligger så tätt utefter vägen, att man sällan vet var den ena slutar och den andra börjar.

Byggnadsstilarna var minst sagt varierande, alltifrån ruiner och enklare hus till moderna och mycket påkostade villor. Här såg man inte mycket av den stilart som var mycket vanlig för tio år sedan, vita hus med breda färgade stråk kring fönster och dörrar.

På eftermiddagen anlände vi till Figueres da Foz, som vi passerade för att åka ner till ställplatsen för husbilar vid Costa de Lavos. Här stod ett tjugogotal husbilar, men det fanns gott om plats. Det var inga svenska bilar här, bara tyska, holländska och franska. Alldeles intill ställplatsen brer en vidsträckt strand ut sig med den finaste tänkbara vita sand. Ställplatsen är kostnadsfri och här finns full service med vatten och avlopp.

Vi somnade gott till traktens småhundars gläfsande serenad. Säkert avhandlade de dagens händelser.

En lugn dag vid Costa de Lavos

Tisdag den 8 november 2016
Vid 8.30-tiden var det bara 7 grader ute, men under dagen steg temperaturen och många satt ute och solade. Ingemar gick en runda för att kolla var det finns en frisör. Några kvarter från oss hittade han en ”Estetica” och på eftermiddagen åkte vi dit. Idag hade frissan ingen tid, men hon bokade in oss båda i morgon förmiddag. Det ska bli skönt att få håret avkortat!

Det var en strålande vacker dag och blåsten hade gett med sig. Vi tog en långpromenad längs stranden och en bit upp i byn.

En bra anordning, där man kan spola av skor eller stövlar

Det är bara synd, att det är så dålig internetuppkoppling på den här platsen. Den är närmast obefintlig.

En mycket blåsig natt

Onsdag den 9 november 2016
Det blev en lite orolig natt. Inne i husbilen kändes det emellanåt som att ligga i en båt och gunga, när de häftiga vindstötarna tog i. Dessemellan regnade det rejält, säkert välkommet på många håll.

Jag satt uppe mitt i natten och löste ett par sudoku, när ett långt meddelande trillade in. En god vän berättade, att hans fru hade fått cancer. Vi hoppas att all tänkbar behandling sätts in snabbast möjligt och att den kommer att hjälpa. Sänder många varma tankar till er.

Idag fick vi höra resultatet från presidentvalet i USA. Framtiden ser inte så ljus ut, men vi ska inte ta ut något elände i förskott, utan hoppas på det bästa inför framtiden.

På morgonen hade blåst och regn lugnat ner sig igen och solen tittade fram. Jag tog med mina stavar och gick en promenad ner till havet, där jag satte mig på en bänk och njöt av det växlande sceneriet framför mig. Havsvågorna rullade in och ebb höll på att övergå i flod. Flera män från orten kom bärande på tunga flaskor med havsvatten. Förvarar man kanske fisk hemma i vattnet? Jag vet inte. Det är bara en fundering.

Det var hög aktivitet i luften idag. Tydligen hade det portugisiska flygvapnet stora övningar.

Idag fick jag se de små hundarna, som skäller så livligt. En kvinna kom ut genom en port, som vetter mot ställplatsen. Ut sprang två vuxna hundar och inte mindre än sex halvvuxna valpar, som glatt skällande rusade ut på gångbroarna ner mot stranden. De var fulla av livsglädje och upptäckarlust. Ibland är livet bara så härligt.

Gamla båtar behöver inte kasseras. De kan användas i en rondell som prydnad.

Nu är vi nästan snaggade båda två efter besöket hos frissan. Jag har nog aldrig varit så kortklippt, men med alla mina vindlingar känns det skönt. Håret växer nog ut igen!

På eftermiddagen gjorde vi ett ryck och hjälptes åt att göra rent bilen utvändigt. Det var välbehövligt och väl värt besväret.

Den här dekorationen i en restaurang tyckte jag var mycket vacker.

Välkommen till världen lilla Lewi!

Torsdag den 10 november 2016
Klockan 06.48 svensk tid föddes mitt andra barnbarnsbarn, Lewi. Det är en liten stadig krabat, 4.550 gr och 53 cm lång. Jag önskar dig all lycka till på färden genom livet lilla vän! Vi ses i vår, när vi är tillbaka i Sverige!

Ett par stolta föräldrar

Idag lämnade vi Costa de Lavos för att åka vidare söderut utmed den portugisiska Atlantkusten. Vårt mål för dagen var Peniche.

Det är konstigt att även om man inte åker många mil under en dag, så tar det tid. För det första tar vi det lugnt. Vi har inte bråttom. För det andra tar det tid att åka genom alla mindre byar och städer. För det tredje vill vi ha kaffepauser och lunch och för det fjärde är det skönt att ibland få sträcka ut sig på sängarna för att ta en liten tupplur eller meditationsstund. La vie est trés belle!

Vi undviker om möjligt motorvägar och idag följde vi den gamla landsvägen N109 mot Leira. Stora områden med sandig skogsmark, där massor av tallar och lavar har brett ut sig, passerades. På de flesta tallarna satt små pytsar, där man samlar in kåda. Här och var satt även unga flickor i väntan på kunder.

För den, som åker den här vägen, kan vi ge ett tips om att göra en avstickare åt sydost för att komma till vallfartsorten Fátima, som är väl värd ett besök.

Vi åkte vidare genom det växlande landskapet mot dagens mål, Peniche. I de här trakterna finns mycket välskötta frukt- och grönsaksodlingar. Även stora vingårdar brer ut sig i den här delen av landet. På flera håll var människor ute för att skörda och bruka jorden. Här finns kärlek till jordens gåvor.

Vi var i stort behöv av att få tvätta och hade siktat in oss på ställplatsen mitt i staden Peniche. Här fanns även Eva och Hasse, medlemmar i Husbilsklubben. Hasse har utverkat lite rabatt för Husbilsklubbens medlemmar, så fråga, om ni kommer hit.

På kvällen fick vi båda en ny FB-kontakt, en spansk bekantskap sedan flera år tillbaka. Det blev lite konstiga översättningar och flera glada skratt.

Tvätt- och städdag

Fredag den 11 november
Peniche är belägen på en halvö med branta stup ner mot havet. Det märks att det är ett paradis för surfare.

Ställplatsen i Peniche ligger nära både LIDL och stadens centrum. Hela ställplatsen är asfalterad och muromgärdad. Här har man den sedvanliga servicen, men också en bra anläggning för husbilstvätt. Det finns även en ny tvättmaskin och tumlare. En dusch finns också inom området.

Idag blev det en intensiv tvätt- och städdag. Inte mindre än tre maskiner snurrade. Tyvärr gick det inte att hänga ut tvätten på tork, utan vi var tvungna att använda tumlaren.

Det fick bli sopplunch den här tvättdagen. Jag kokade potatis- och löksoppa till Ingemar och en mer LCHF- vänlig blomkålssoppa till mig.

Under dagen anlände flera husbilar bl.a. ett par, som vi hade stått samtidigt som i Costa de Lavos. Inom området finns en stor plan för paddle tennis, så vi hade gratis underhållning.

Det hade hållit uppe hela dagen, men framåt kvällen kom en rejäl regnskur.

En sagolikt vacker dag

Lördag den 12 november 2016
Vi lämnade ställplatsen I Peniche på förmiddagen för att först handla lite vid LIDL och Intermarché. Fisk och färsk kalkonfilé låg snart i kylen. Vi dricker mycket Rooiboste, men det är svårt att hitta i Portugal. I Spanien är det mycket lättare. För ett tag sedan köpte jag en pepparmynta, som jag kan klippa lite av ibland.

Hade jag vetat, att det finns både tvättmaskiner och tumlare vid Intermarché här i Peniche, hade jag hellre tvättat där. Dels är det billigare och dessutom är maskinerna större.

Peniche ligger på en halvö och idag åkte vi runt utmed klipporna, innan vi fortsatte söderut. Klipporna på öns utsida störtar rakt ner i havet, vars vågor med full kraft väller in mot land.

Utan tvivel gillar surfarna den här halvön. Det gör även fiskarna, som utan rädsla klättrar längst ut på klippavsatserna. Det påminner oss om Sagres. Även husbilar står lite här och var.

En fricampare utmed havet

Vi fortsatte den gamla landsvägen i riktning mot Lissabon. Det ser ut att vara bra och bördig jordmån i de här trakterna och jag är imponerad över de fina grönsaksodlingarna.

Många, ofta äldre män och kvinnor, står utmed vägarna för att sälja frukt och grönt, för det mesta från egna täppor. Tyvärr är det svårt att stanna.

Vägen, som emellanåt var både smal och kurvig, ringlade sig fram upp och nerför de många kullarna. Hela tiden möttes vi av nya, intressanta vyer. Åk gärna den gamla landsvägen, om ni ska åt Lissabon!

Vi stannade på en stor parkeringsplan intill en idrottsanläggning i Santa Susana för att övernatta. Här finns både vatten och möjlighet till tömning. Ännu ett par husbilar anlände under kvällen.

Ännu en dag i Santa Susana

Söndag den 13 november 2016
Det märks att vi börjar falla in i en rogivande lunk. Kyrkklockorna väckte oss med samma sköna toner som de i Luz i Alentejo. Vi kokade vårt morgonte. Ingemar bredde sina smörgåsar, medan jag kokade min LCHF-gröt.

Det var söndag och vi gjorde oss ingen brådska. Jag passade på att ta ett fotbad och ägnade en dryg timme åt ordentlig fotvård.

Även om omgivningen inte var den vackraste, hade vi det bra här. I kyl och frys fanns mat. Efter en regnskur igår kväll torkade solen upp pölarna och vi kunde sitta ute för att äta. Underhållning fick vi i form av discomusik från andra sidan gatan. Det var ungdomar som spelade för öppet fönster och de valde riktigt njutbar musik. Kan man ha det bättre?

Ingemar tog en promenad och förevigade den lilla kyrkan.

Ute vid vägen hade en äldre man förskansat sig under ett paraply till skydd för solens strålar. Bredvid hans traktor stod stora säckar potatis, knippen med vitlök och gullök, som han sålde.

Jag gick igenom veckans lista på musik från Spotify för att välja vilka låtar jag kunde lägga in på en egen lista. Därefter tog jag fram mina hörlurar för att fortsätta att lyssna på Mark Lewengoods egen inläsning av sin bok ”Sucka mitt hjärta”. Ingemar låg och läste en vanlig bok.

Husbilar kom emellanåt för att göra service. Ett par stannade för att övernatta. Vi beslöt oss också för att stanna kvar tills i morgon.

Mot Sintra

Måndag den 14 november 2016
För många år sedan hade jag en bok, som hette ”Långsamhetens lov”. Måtte ha tagit intryck av den, för nog tar vi det lugnt. Det gick hela förmiddagen, innan vi packade ihop för att åka vidare.

Jag passade på att ta ett kort på en av de för trakten så typiska väderkvarnarna

Vid lunchtid växlade temperaturen mellan 21 och 25 grader, när vi åkte den gamla landsvägen mot Sintra. Under en lång sträcka kantades egendomar av olika slag av vackert byggda stengärdsgårdar, lite som i Småland. Det var inga raksträckor vi åkte idag minsann! Det är berg upp och berg ner, kulle upp och kulle ner i den här delen av landet.

Ingemar tyckte att jag skulle vara tyst och blunda, men det är minsann inte så lätt, när man är maximalt höjdrädd och den bitvis mycket smala vägen slingrar sig fram, utan att man kan se runt hörnen. Dessutom skulle jag hålla ögonen på navigatorn och försöka vara behjälplig. Försök göra det ni, när man blundar!

Jag försökte fotografera en del under resans gång, men det är svårt att få bra bilder genom vindrutan och man dessutom har motljus. Vid ett tillfälle kom vi högt upp i mycket fina villakvarter. Där tyckte navigatorn att vi skulle svänga. Det var bara det, att där tog vägen slut. Ett gäng byggnadsarbetare, som hade rast, vinkade glatt åt oss, när vi vände.

Till slut lyckades vi komma vidare och passerade Sintra i utkanten av staden.

För sju år sedan besökte vi Sintra och det var en mycket trevlig erfarenhet. Bl.a. gick vi en konstrunda i det fria. Nackdelen är att staden inte är så lättframkomlig, speciellt inte med husbil. Minns att vi parkerade på en stor plan, där vi blev instängda under flera timmar. Staden är klart sevärd, men idag passerade vi bara. Alldeles i utkanten av staden ligger en trädgård och ett litet underbart museum för bonsaiträd.

Vi fortsatte emellertid och hade tänkt stanna på en husbilsplats strax utanför staden. Tyvärr gick det inte att svänga in på den gatan. Förmodligen höll man på med vägarbete. Vid en närbelägen bensinmack fick vi ett tips om en parkering vid brandstationen, som ligger ett par hundra meter bort. Här gick det bra att stå och säkert är det ingen som stör oss.

Praia Grande

Tisdag den 15 november 2016
Det blev lugn sömn på parkeringen intill brandstationen i Sintras utkant. Idag hade vi planerat att åka vidare över Serra de Sintras skogiga toppar för att komma ner till Atlantkusten.

Färden på den slingrande och bitvis ganska smala vägen, som var asfalterad, gick bra. Kan bussar åka här, så kan vi! Vid en passage blev det emellertid alltför trångt, när vi mötte en personbil. För att inte backspegeln på min sida skulle skadas av muren intill, var jag tvungen att dra in den. Samtidigt backade den kvinnliga bilisten en liten bit, så att vägen blev rymligare. Slutet gott, allting gott!

Det var skiftande bebyggelse utmed vägen och i de här områdena ligger också många påkostade privatvillor och välskötta trädgårdar. Vi åkte ner mot kusten och snart öppnade sig en storslagen vy med Atlantens blå vatten. Vi satte oss vid en liten servering för att dricka en kopp kaffe, medan vi sorterade intrycken.

Nere vid Praia Grande stod både en hel del mindre bilar, ett par större husbilar och flera mindre ”plåtisar” på parkeringen. Det fanns gott om plats, så även vi parkerade där. Vi kom snart underfund med att de flesta bilarna tillhörde surfande ungdomar.

Atlanten var blå, himlen var blå och luften lätt att andas. Kan man ha det bättre? Det blev ett par ordentliga promenader även för min del. Underhållning hade vi i form av de surfande ungdomarna och de var många. De nöjer sig inte bara med motionen i vattnet, utan på stranden springer flera med sina brädor. De flesta ser så friska och sunda ut, att jag ibland önskar att man vore ung igen. Det ser så roligt ut att surfa! Först när solen hade rullar ner vid horisonten, lämnade surfarna vattnet. Koordinaterna hit är N38 48 47.6 W9 28 39.2

Cabo da Roca

Onsdag den 16 november 2016
Vi var många som sov i våra bilar här på parkeringen och vi sov ostört. Det enda jag vaknade av ibland, var när ebb övergick till flod och vågorna dånade in mot land. Vid sjutiden på morgonen ville en gnällande hund utanför bilen ha lite uppmärksamhet, men det är bättre än en galande tupp, som vi hade alldeles utanför bilen varje morgon för ett par år sedan.

Så fort gryningen kom, var surfarna igång med sin vattensport igen. Vi gjorde oss i ordning för att åka vidare till närbelägna Cabo da Roca, som är Europas västligaste utpost mot Atlanten. Det var bara att bege sig ut på Serra de Sintras slingrande bergsvägar igen, för att komma till kusten på ett annat ställe.

Turen gick bra och snart närmade vi oss Cabo Da Roca, där den majestätiska fyren stod som herre på täppan högt uppe på klippan. Vi hittade en bra parkeringsplats, nära ett par andra husbilar och satte oss för att dricka en kopp kaffe, innan vi gick ut på en promenad. Plötsligt hördes ett vrålande läte. Det var en ”akrobatflygare”, som startade rakt upp vid fyren. Han visade glatt upp sina konster för oss på marknivå och snurrade runt åtskilliga varv i luften, innan han försvann ut över Atlantens blå böljor.

Det var mycket folk, som kom och gick hela tiden. Flera turistbussar anlände och folk strömmade ut mot den sista utposten mot Amerika. Även vi knallade sakta ut. Ingemar hade sett att en svensk husbil hade anlänt och snart mötte vi ett par som pratade svenska. Världen är verkligen liten. Vilken överraskning! Det var Lennart och Britta, medlemmar i Husbilsklubben och bloggkompisar. Senast möttes vi i San Lucar de Barrameda för ett par år sedan. De har en trevlig och väldesignad blogg med vintern mycket bra information, Husbilslivet.se. Vi fick en trevlig pratstund med hopp om att ses flera gånger under. Vi önskar våra vänner en god fortsättning på resan!

Vi gick ut på udden, men höll oss innanför staketet. Det gjorde inte alla och jag såg med fasa på hur en och annan klättrade över och gick ytterst ut på klippkanten för att låta sig fotograferas. Stupet är 140 meter och jag undrade stilla hur många som har ramlar ner.

När vi kom tillbaka till husbilen anlände en hel konvoj med ca tjugo jeepar fullastade med människor. Alla försvann snabbt ut till udden för att fotografera. Snart var alla tillbaka för att fortsätta sin färd mot nästa turistmål och lugnet återställdes.

Ett par ridande poliser anlände i lugn och ro på sina vackra hästar och uppehöll sig ganska länge inom området. Skymningen började falla. Vi hade beslutat oss för att övernatta häruppe. Det är inte varje natt man sover vid Europas västligaste udde. Innan det blev helt mörkt, tog vi en promenad upp till fyren, som nu var tänd.

Till CascaisShopping

Torsdag den 17 november 2016
Det var flera andra husbilsåkare som tillsammans med oss övernattade vid Cabo da Roca, Europas västligaste udde. Natten var mycket lugn. Det var som lugnet före stormen, för på tidigt på morgonen anlände åtskilliga turistbussar, flera med japaner. När vi sakta rullade iväg, klev tre av japanskorna ut mitt framför bilen. Tur det finns bromsar! Både kvinnorna och jag gjorde djupa japanska bugningar och skrattade gott. Det gäller att ta vara på glädjeämnena i livet!

Vi åkte raka vägen till CascaisShopping. Det är inte alltid så lätt att parkera en husbil, så det blev en bra bit att gå, innan vi kom in i shoppingcentret. Ingemar gick in till MEO, medan jag tittade in i en klädaffär utan att hitta något av intresse. Däremot slog vi oss ner för att äta lite lunch, innan vi åkte vidare.

Vi hade tänkt åka till Comporta, men båda var vi ganska trötta idag och kom överens om att i stället ta in på en camping över natten och ta det lugnt. Dessutom behövde vi snart göra service. Många campingar är stängda den här tiden på året, men Parque de Campismo do Guincho hade öppet och dit åkte vi. Lite trassligt var det att komma in bland alla knotiga tallar, men snart satt vi ute i solen med varsin kopp kaffe.

Inte vår dag

Fredag den 18 november 2016
Om det var krångligt att ta sig in på en plats på den här campingen, tog det ännu längre tid och var ännu värre att ta sig ut. Mitt temperament tog sig ett ilsket uttryck och mina kommentarer om knotiga tallar, som fanns i vägen överallt ska helst inte sättas på pränt.

Vid utcheckningen påpekade Ingemar problemen, men fick bara veta, att de inte kan göra något, eftersom det är ett skyddat område. Det ligger många bungalower på campingområdet och där är det säkert trevligt att bo, men att försöka hitta en bra plats för en husbil, medför bara bekymmer. Jag har tankar på att köpa en såg! Järnaffären nästa!

Det måste finnas skåpråttor hos oss, för nu var kylen gapande tom igen. Vi åkte till LIDL, där det brukar gå bra att parkera. Det var fredag och idag var det mycket trångt. Alltså fanns det ingen parkeringsplats för en husbil, utan vi parkerade på en sidogata. Vi skulle handla ganska mycket och det var tydligen många, som hade samma tanke, för det var många kunder i affären. Så småningom var vi färdiga med inköpen och rullade iväg kundvagnen mot husbilen på de knaggliga kullerstensgatorna.

Framme vid husbilen gick jag in för att ta emot varorna, som Ingemar skickade in. Lägga in fick jag gör senare. En ung man kom fram och började prata om ett och annat. Bl. a. varnade han oss för rån i området. Han var säkert välmenande, men jag är skeptisk i vissa situationer, så jag väste mellan tänderna, att Ingemar skulle hålla reda på plånboken, vilket han också gjorde. Den unge mannen kände nog, att den där tanten ska man inte bråka med, för han försvann och Ingemar gick tillbaka med kundvagnen.

Vi har en gammal vän, Anna-Lena, som är bosatt i Cascais sedan många år. Vi har känt varandra under sexton år. Hon ville att vi skulle höra av oss. Nu befann vi oss bara ett par kilometer från hennes bostad. Medan jag plockade in varorna i respektive låda, kyl och frys, ringde Ingemar Anna-Lena. När vi var så nära, tyckte vi, att vi kanske kunde heja på varandra. Nej, det gick inte. Hon kände sig inte riktigt frisk idag och föreslog i morgon.

Nu är det bara ett faktum, att i Cascais finns ingen tillförlitlig ställplats, så vi fortsatte tillbaka några mil till ”vår brandstation” utanför Sintra. I samma hus som räddningscentralen finns ett gym och en restaurang. Det var lördag och många var på väg till gymmet, men vi fick en bra parkeringsplats. Det dröjde lite innan vi somnade, för i restaurangen var det diskotek, men så småningom blev det tyst och nattsömnen infann sig.

Till Comporta

Lördag den 19 november 2016
På lördagsförmiddagen tog vi åter kontakt men Anna-Lena, innan vi åkte några mil tillbaka till Cascais för att hälsa på henne. Det var inte svårt att hitta. Lite knepigare var det att hitta en parkeringsplats för husbilen, men till slut gick det bra på en sidogata. Vi träffade Anna-Lena, tittade runt i hennes lägenhet och satt en stund och pratade gamla och nyare minnen, innan vi bröt upp för att åka vidare.

Vårt mål för dagen var Comporta, där vi var för några år sedan. Vädret var utsökt vackert med en utetemperatur på runt 19 grader. Vi visste emellertid att sämre väder var på gång. Efter att ha ätit lite lunch i husbilen, lämnade vi Cascais för att åka den mycket vackra södra kustremsan förbi Estoril i riktning mot Lissabon. Det var tät trafik och mycket folk ute på stränderna. Surfarna hade som vanligt högsäsong.

I början av Lissabon åkte vi den långa bron Ponte 25 de Abril över floden Rio Tejo. I slutet av bron står på vänster sida en Kristusstaty på en hög piedestal. Åker man söderut är bron kostnadsfri, men norrut får man stanna vid en betalningsstation och erlägga en avgift.

Vi fortsatte mot en av Portugals största hamnar i Setubal, där vi åkte färjan över till Troia. Har man tur, kan man få se lekande delfiner här, men det har vi aldrig lyckats med. Kan nämna att nära Sebutal finns stora vinodlingar.

Vi följde nu den långa landremsan med Atlanten på ena sidan och Rio Sado på den andra. Hela den här landremsan består av pinjeklädda sanddyner. Strax efter Troia finns på vänster hand gamla romerska utgrävningar, som man kan besöka. För övrigt finns här mest stora, flotta lägenhetshotell och flera golfbanor.

Här ligger många små välskötta kolonilotter

Vi fortsatte till den för oss välbekanta orten Comporta, som vid första anblicken verkar vara sig lik. På den stora ställplatsen stod bara en tom husbil.

De äldre kvinnorna år hem efter en pratstund i parken

En äldre man på hemväg med den vanliga lådan på cykeln

Ingemar gick ut på en kort promenad runt byn och hann lagom tillbaka innan det började regna.

En regnig dag

Söndag den 20 november 2016
Vi visste, att det skulle bli en regnig dag, men trodde, att det skulle bli uppehåll mellan regnskurarna. Vi var här för några år sedan och blev mycket förtjusta i den här orten. Här häckar storkar på många tak, bl.a. på kyrktaket.

Efter frukost gick Ingemar en runda, för att se om allt var som förr. Han var lite besviken, när han kom tillbaka och berättade, att det inte fanns en enda stork. Jag fick mina misstankar.

Det finns inget dåligt väder, utan bara fel kläder sägs det. Visst är det så, men det är också på det viset, att man helst inte vill dra in alltför många våta klädesplagg i en husbil. Det blir fuktigt och råkallt inne och det tar lång tid att torka.

Det blev ingen promenad för min del den här dagen och inte heller någon mer tur för Ingemar. Det regnade nämligen mycket under resten av dagen.

Senare under kvällen anlände ännu ett par husbilar bl.a. en svensk.

Efter regn kommer solsken

Måndag den 21 november 2016
Den gångna natten blev stökig. Det stormade och störtregnade mest hela natten. Regnet smattrade mot taket och stormbyarna dundrade mot bilen och fick den att gunga. Jag tycker inte om oväder, så jag satt uppe en hel del och löste både korsord och sudoku. På morgonsidan vaknade även Ingemar av oväsendet, men så småningom drog ovädret vidare och det klarnade upp. Den kommande dagen blev både solig och varm. På morgonen insåg vi, att det hade kommit flera husbilar under kvällen/natten. Nu var vi sammanlagt åtta bilar.

I ett närliggande hus bor flera hundar av olika ursprung, som ibland släpps ut på innergården. Då finns det mycket att ventilera och skallen i olika tonarter ljuder vida omkring. Naturligtvis måste de övriga gårdarnas hundar vara med i samtalen, så det blir ett livligt samtal på hundars vis. Vi gick fram till det närmaste huset och blev ivrigt välkomnade av jyckarna. Nu fick de något nytt att berätta om!

En äldre kvinna iklädd den traditionella förklädsklänningen och som bor i huset mittemot, kom fram och vi växlade några ord. Vad hon sa på portugisiska har jag ingen aning om, men det gick bra med kroppsspråk och några internationella ord. Med ett enda ord fick hon hundarna att tystna och de lommade tillbaka in i huset. Hon var påtagligt stolt och vi fick oss alla ett gott skratt.

Det är inte bara människor, som går över gatorna. Även hundar och höns springer omkring utan att ta nämnvärd hänsyn till några trafikregler. Vill en tupp gå över gatan på annan plats än ett övergångsställe, så gör han det. Mestadels går det bra.

Det bor ganska många storkar på hustaken i Comporta. Igår fanns inte en enda stork hemma. De flyger ut på åkrarna för att äta emellanåt, men jag tror, att de igår kände av ovädret som var på gång och tillfälligt övergav sina bon för att söka skydd någonstans. När vi idag gick runt, såg vi att flera bon är i behov av reparation. Stormen hade härjat och mycket av byggnadsmaterialet låg på marken. Den stackars storken, som har sitt bo på en mycket hög skorsten, såg ganska förtvivlad ut. Det mesta av hans bostad hade blåst ner.

Vi tog en tur till ”fågelmannen”. Han har massor av olika fåglar. I inhägnaden finns olika arter av hönsfåglar, ankor, gäss m.m. Många av fåglarna har en hel del ungar, som pipande springer omkring. Ibland förirrar de sig och kommer utanför inhägnaden, men hittar mestadels ett hål att krypa in genom.

Idag var mannen ute för att mata sina fåglar och helt klart uppskattade han vårt intresse. Han har en hund, som är gudomligt snäll. Jag tycker det är roligt att ”prata” lite med ortsbefolkningen och så blev det även här. På min fråga om hur många fåglar han har, ryckte han på axlarna. Antalet växlar säkert från dag till dag. Flera hundra fåglar är det i varje fall.

Mannen visade stolt upp hur han kunde kalla på de enskilda tupparna med ett enda ord. Han satte sig på en stol och strax hade han två tuppar, som gosade med honom och åt ur hans hand. Det är underbart att se, hur han hanterar sina djur. Allt är genomsyrat av kärlek, det märks både på fåglarna och hunden.

Vi hade svårt att slita oss loss från fåglarna, men till slut satte vi oss en stund vid en servering, innan vi gick tillbaka till husbilen.    

En lokal restaurang

Tisdag den 22 november 2016
Vi tog en promenad runt orten och kom förbi ”fågelmannen”, där nya små ungar släppes ut. En hel del av de vuxna fåglarna smiter ut och går och pickar i gröngräset mellan bilvägarna. Tur nog är de inte så hårt trafikerade. Här är man van vid lösspringande hundar och fåglar.

 Vi hade pratat om, att äta fisk i en av de små restaurangerna och gick till Folha, där vi druckit kaffe ett par gånger. Det blev ingen fisk! Här satt nämligen många från den inhemska befolkningen med en speciell rätt framför sig på bordet. Det var dagens rätt och äkta portugisisk mat.

Det var en gryta av något slag, riktigt långkok. Klart vi skulle ha det! Det var mycket stora portioner, men supergott! Det passade t o m mig, som försöker hålla mig till LCHF-mat. Ingemar fick mina potatisar och riset lämnade jag. De feta svålarna lade jag också åt sidan. Grytan innehöll mycket kött och korv av olika slag samt massor av grönsaker, framför allt den portugisiska kålen. Önskar att jag kunde tillaga kålen lika gott!

Polisens hus i Comporta

Vädret växlar

Onsdag den 23 november 2016
Vädret är instabilt och både temperatur och väderlek har växlat mycket på sistone. Det känns som rena aprilvädret, som det kan vara i Sverige. Ena stunden är himlen klarblå och det kan vara 18 – 20 grader varmt. Efter ett tag blåser kalla vindar och det rullar upp gråsvarta moln vid horisonten. Regnet öser ner och åskan mullrar hotfullt. Snart lyser solen igen och molnen drar vidare. Det gäller att ta med paraply, när man går ut.

Portugiserna är mycket vänliga och de inhemska, speciellt den äldre befolkningen, hälsar alltid. Att säga ett ”Bom dia” på morgonen/förmiddagen hör till artigheten. Man ser varandra, oavsett om man är infödd eller ej. Man tittar inte bara förbi varandra. Här har vi en hel del att lära.

När jag som barn växte upp i Köping, var det ett ”måste” att pojkar bockade och flickor neg för de äldre. Hälsa skulle man alltid göra. Man fick lära sig att visa respekt, men det var länge sedan. Den seden har alltmer försvunnit. Nåväl, att bocka och niga är kanske ett för mycket, men att se våra medmänniskor och hälsa vänligt bidrar helt klart till ett vänligare samhälle.

Inte heller fick man säga ”du” till de äldre, utan de skulle tituleras ”tant” eller ”farbror”, vilket var lite svårt, när man kom upp i tonåren. Minns väl, när mammas kusin sa: ”Inger! Nu säger du inte ”tant May” längre, utan kallar mig för ”May”. Det tog ett tag, innan jag vande mig, men det kändes befriande.  

En tur till Alcácer do Sal

Torsdag den 24 november 2016
Matförrådet började sina och vi behövde fylla på gasol och tanka diesel. Vi åkte några mil till Alcácer do Sal. Vägen var kantad av sanddyner och väl avgränsade pinjeodlingar. Här och var bredde stora risfält ut sig. Storkar och kohägrar var ute och fick sig ett mål mat.

Framme i staden lurade navigatorn oss in i staden på en lite sightseeing. Vad gjorde det? Vi fick bl. a se tjurfäktningsarenan. Vi åkte vidare till Intermarché, där vi kunde utföra alla våra ärenden. Här köpte vi även en stor, grillad kyckling. Det är skillnad mot våra pyttesmå kycklingar hemma.

Vi tycker om att dricka te både på morgnar och kvällar, men jag tycker det är svårt att hitta goda teer. Vanligtvis dricker vi ofta Rooiboste, men det har jag inte lyckats hitta i Portugal. I Spanien kan man t o m få det smaksatt med bl. a apelsin och/eller choklad, mycket gott!

Vi åkte tillbaka till Comporta, där vi senare tog en kvällspromenad. Den nedgående solen fick himlen att se ut som en grann färgsymfoni. På himlen kom ett stråk på tio storkar, men i Comporta var de flesta hemma i sina bon. De gör som tupparna, står på ett ben och sover.

Ännu en ovädersnatt

Fredag den 25 november 2016
Den vackra, färgstarka himlen igår kväll bådade inget gott. Det blev åter en ovädersnatt. Ingemar är skönt nog inte så lättväckt, utan sov lugnt under större delen av dygnets mörka timmar. Jag är den direkta motsatsen, som måste ha tyst för att kunna sova. Alltså fick jag påta mig den frivilliga rollen som nattvakt igen.

Vi har en vän, Torsten Nielsen, som har skrivit ner sina upplevelser från barn- och ungdomsåren, då han växte upp i gränslandet mellan Danmark och Tyskland. När vi träffades i somras, fick vi ta del av hans memoarer i form av en e-bok. En del av natten ägnade jag åt att fortsätta läsa hans intressanta skildringar. Jag är fylld av beundran, hur Torsten kan minnas allt så tydligt och kunna sätta det på pränt.

När vi tittade ut på morgonen, var en stor del av husbilsplatsen översvämmad. Tur att det inte var som i Manta Rota för en del år sedan, då ställplatsen hade blivit dränkt med vatten efter rejäla oväder och sjöfåglarna hade skapat sig en ny insjö!

XVI festa da Batata Doce

Lördag den 26 november 2016
I Comporta är det marknad den andra fredagen varje månad och då kan man inte stå på ställplatsen. Lördagar kommer ett par varubilar in till centrum. Då kan man se, hur ortsbor går mot mitten av orten för att handla.

På förmiddagen gick vi också in mot ortens mitt. Frukt- och grönsakshandlaren hade slagit upp sina luckor. Bakverk i lådor såldes från en annan bil. En fiskare stod på trottoaren med några fiskar i en frigolitlåda. Fiskarna blev snart sålda.

Vi gick in i den välskötta affären, som är en kombination av konditori, bageri och pizzeria, för att dricka en kopp kaffe. Ingemar passade på att köpa ett bröd. Brödet är mycket gott, men vill man ha något med, måste man gå hit på morgonen/förmiddagen. På eftermiddagen är det slutsålt.

Vi satte oss vid ett bord och kunde i lugn och ro studera folklivet. Folk kom och gick hela tiden. De flesta handlade bröd. Det gjorde även de två små gummorna, som tidigare hade gått före oss in till centrum. När vi senare gick tillbaka hem, gick de före oss och vinkade glatt och välbekant.

Bakom oss i serveringen satt något av ett original. Han hade nog insett, att vi var turister, för han upprepade länge några ord. ”I want you, you want me ” När han inte fick någon respons, började han sjunga. Vad han sjöng, vet jag inte, men han sjöng bra.

Efter lunch tog vi en tupplur. Vi skulle på fest lite senare! I den närliggande orten Carvalhal var det XVI festa da Batata Doce, potatisfest. Vi kom lagom till festtältet i Carvalhal för att få höra manskören ” Grupo Coral e Etnográfico de Grândola sjunga. Vilka härliga mansröster!

Nästa punkt i programmet var ordentligt försenad, men så småningom fylldes lokalen med uniformsklädda ungdomar, som alla bar på instrument. Det var medlemmarna i Banda SMFOG – Soeidade Musikal Fraternidade Operária Grandolense, som anlände i en stor buss. Det var en blåsorkester med 45 – 50 medlemmar, mest ungdomar, men även en och annan äldre. Vi satt i första raden framför scenen, så jag började bäva för ljudstyrkan.

Det var mycket att bära in, allt från alla sorters blåsinstrument till slagverk av alla slag och storlekar, allt skinande blankt. Jag räknade bl.a. in sex klarinetter, fyra valthorn, sex trumpeter, fyra flöjter, både tvärflöjter och piccolaflöjter.

Det tog ca en timme innan allt var uppställt och alla orkestermedlemmar var på plats, men det var väl värt den väntan. Vilken underbar konsert med alla duktiga solister! Vi bjöds på en varierad underhållning t.o.m. sydamerikanskt.

Potatisen glömde vi nästan bort. Vi smakade på ett par små potatisbullar rullade i farinsocker, men de tyckte jag inte om. De rostade kastanjerna, som såldes utanför tältet, var däremot efterlängtade.

Efter konserten skulle det bli dans till en tremannaorkester. Det var säkert trevlig, för portugiserna tycker om att dansa och musiken är glad, men vi var trötta och åkte hemåt igen.

Det lilla ljusprydda huset är byggt av halm från risfälten

Folkdansuppvisning 1:a Advent

Söndag den 27 november 2016
I Carvalhal fortsatte festen även idag. Bl. a. skulle det bli paneldebatt om landets och regionens lantbrukssituation, men eftersom vi inte kan portugisiska, hoppade vi över den delen. Vi siktade in oss på folkdansuppvisningen.

När vi kom fram till Carvalhal på eftermiddagen, var det mycket folk. Det hade också varit något inslag om senioruniversitet och det märktes på publiken, som till stor del bestod av lite äldre medborgare. Jag kan tillfoga, att både igår och idag var vi förmodligen de enda turisterna. Demonstration med tillagning av potatisrätter var också slut.

Utanför lokalen började folkdanslagets medlemmar samlas

Vi satte oss som alla andra på framställda plaststolar för att få se framträdandet av Grupo de Danca Tipica da Queimada. Jag har själv dansat både folkdans och kultisdans, så jag njöt i fulla drag av uppvisningen. Det var ett duktigt folkdanslag som med bravur framförde olika danser. Beundransvärda var dansledaren och hans fru, som hade sina två barn gissningsvis i 6 – 8-årsåldern med i danslaget hela tiden. De två barnen var mycket duktiga och sonen sjöng t o m solo. Vilka förmågor det finns överallt!

De kvinnliga sångarna tar plats

Efter framträdandet var det allmän dans till en enmansorkester. Dansgolvet fylldes nästan omedelbart av danssugna, mest medelålders.

Jag har fått en duktig kock!

Måndag den 28 november 2016
Ovädren verkar att ha gett sig för tillfället. Idag sken solen, himlen var blå och det var drygt 20 grader mitt under dagen.

Ingemar gick en längre promenad på morgonen. Han kom hem och berättade, att man nu håller på att plöja risfälten. Jag har funderat över, när det skulle göras.

Idag mådde min kropp inte så bra, så jag har ägnat mig åt att skriva en del. Vid lunchtid lade jag fram ett LCHF-recept till Ingemar och frågade, om han hade lust att göra amerikanska pannkakor. Det hade han! Vi gick igenom receptet och plockade fram ingredienserna. Han lyckades utmärkt bra och det blev mycket gott. Vi satte oss ute och åt pannkakorna med lingonsylt och grädde. Vi fick sällskap av den svarta kvarterskatten, som också gillade de amerikanska pannkakorna. Getingen nöjde sig med lingonsylten.   

Inköpsrunda till Alcácer

Tisdag den 29 november 2016
Det var uppehållsväder och tämligen varmt ute idag. Våra tyska grannar, som har stått bredvid oss ganska länge, tröttnade tydligen på de skällande hundarna i huset intill och flyttade till den andra sidan av planen.

Mestadels har vi varit 2 – 4 husbilar på ställplatsen, men vissa dagar även 7 – 8 bilar. Under tiden, som vi har stått här, har tre svenska bilar kommit och åkt vidare. Den sista, en göteborgare, åkte söderut igår.

Vi åkte en tur in till Alcàcer idag. Det går åt mycket grönsaker hos oss och det är färskvaror. Det blev ett besök både vid LIDL och närliggande Intermarché. De manuellt betjänade kött- och fiskdiskarna är utsökt bra vid den sistnämnda. Där höll man på att juldekorera både ute och inne.

Den grillade kycklingen kunde vi inte motstå. Den är både saftig och smakrik. Det inte vi orkar med, äter nog vår lilla kattvän upp. Jag köpte kalkondelar och spetskål, för att koka en gryta senare under veckan. Vilken fördel det är att kunna köpa kött och fisk över disk!

Medan jag handlade, fyllde Ingemar på gasol. Det var visserligen långt ifrån slut i flaskan, men det är ändå bra att passa på.

Det blev en lite tur in till centrum idag också. Ingemar gick till en kinaaffär för att köpa en ny koppling till vattenslangen. Det är lätt att de blir kvarglömda.

Vi åkte förbi ett stort lager, där man tar hand om korkbarken, som skalas av korkekarna.

Jag satt och funderade över vilka huvudsysselsättningarna är i den här landsändan. Det finns stora områden med korkekar, pinjetallar och eukalyptusträd och dessutom finns här dessa enorma risodlingar.

En riktig gråvädersdag

Onsdag den 30 november 2016
Det började åter att regna och blåsa redan under natten Under dagen bjöd vädergudarna på regn och åter regn. Samtliga husbilar stod kvar. När vi tittade på väderkartan, såg vädret lika tråkigt ut i de södra delarna av landet, så det vore nog ingen större vinst med att försöka förflytta sig. Vi har det faktiskt riktigt bra, där vi är!

Jag passade på att göra lite nytta inomhus och kokade blomkålsmos på ett helt blomkålshuvud. Av rester från grönsaker blev det en grönsakspuré till lunch. Sedan blev det ett långkok på grönsaker och kalkondelarna med märgben, som jag köpte på Intermarché. Den får stå och dra åt sig smakerna tills i morgon.

För övrigt läste Ingemar en hel del om de senaste politiska händelserna. Jag chattade en del och vi lyssnade på våra ljudböcker.

Regn, åska och blåst

Torsdag den 1 december 2016
Det blev åter en ovädersnatt och den kommande dagen blev inte mycket bättre. Himlen var mörkt grå och de kompakta, hotfulla stormmolnen rullade löpande in från Atlanten. Vid enstaka uppehåll fick man passa på att ta en välbehövlig kort promenad.

Kalkongrytan jag lagade igår blev emellertid god. Jag hade hoppats på att den skulle räcka till ännu en måltid Lite blev det i alla fall kvar till en köttsoppa.

En och annan solglimt mellan regnskurarna

Fredag den 2 december 2016
Ja, det blev faktiskt ett par solglimtar mellan de mycket intensiva regnskurarna. Det gällde att vara beredd på att gå en liten promenad under de korta uppehållen för att få lite motion och frisk luft.

Hundar, även de med halsband, springer fritt omkring, där det passar dem. De löper omkring på gator och trottoarer, ofta flera i sällskap. Det är ett under, att inte flera blir påkörda.

Alldeles intill vår plats, där vi står med husbilen, finns ett hus med en många hundar, som med vissa mellanrum släpps ut på gården. Vill man höra en riktig hundkör, ska man vara här. Hundarna skäller och ylar i alla tänkbara tonlägen och tempon, men blir genast både gladare och tystare, när man går över och pratar med dem.

Det är inte bara hundarna som springer omkring som det behagar dem. Det gör även hönsen. De smiter ofta iväg från sin hönsgård för att gå och picka på övriga grönytor i den lilla orten. Bilarna får vackert stanna, när hönsfåglarna använder sina övergångsställen.

Gräset tycks vara grönare i den lilla parken

Tuppens övergångsställe

Idag fick vi äntligen upp ljusslingan, som hänger ovanför förarsätet. Där sitter även vår lilla maskot, den vita duvan, som vår dåvarande granne Anna-Lisa målade för elva år sedan och hennes avlidne man Erik skrev lyckobringande ord till inför våra kommande resor. På en lucka sitter också sedan många år en annan maskot, en svart katt i trä, som Iris´ numera avlidne sambo Styrbjörn gav oss för många år sedan. Detta är hjärtesaker!

Fortfarande ett kraftigt lågtryck

Lördag den 3 december 2016
Vid ett kort uppehåll i nederbörden gick vi upptill centrum. Grönsaksbilen var sedvanligt på plats och vi köpte en stor påse nyskördad spenat.

Lördagskaffet drack vi det lilla konditoriet/bageriet/pizzerian, där Ingemar passade på att köpa två limpor för tio kronor. Det blev en lång kaffestund bland ortsbefolkningen, eftersom det åter började störtregna.

Till slut lyckades vi ta oss tillbaka hem, innan regnet åter öste ner. Det slog så hårt att det var på gränsen till hagel, samtidigt som åskan dånade.

Jag plockade fram en hel del ingredienser för att baka ett LCHF-bröd med vörtsmak. Receptet var avsett för småfranskor, men till saken hör, att vi inte har någon ugn i den här bilen, utan jag var tvungen att använda Omniaugnen. Vörtkryddor hade jag inte heller, utan använde mig av apelsinskal, lite kanel och kummin. En del av mandelmjölet bytte jag ut mot kokosmjöl och i den inoljade formen strödde jag kokosmjöl och sesamfrön. Vad gör man inte, när åskan går!     Resultatet blev inte så vackert, men det gick att skära i tunna skivor och blev riktigt gott.

Man kan inte alltid lyckas!  Det är inte det yttre som räknas!

Fortsatt regnväder

Söndag den 4 december 2016
Även idag var himlen mörkt gråmelerad och regnskurarna avlöste varandra. Det blir till slut urtrist att alltid vara inomhus. När det ljusnade en liten stund, gick vi upp till den lilla serveringen O Folha, där vi satte oss för att titta på en portugisisk film.

En fantasifull brevlåda

När vi var på väg ut, satt ett par män i utrymmet utanför, som är avsett för rökare. En av dem hejdade oss och frågade om vi var från England. Jag förklarade att vi var från Sverige. Mannen undrade då vilka språk vi talade. Det visade sig, att han var från Comporta, men hade arbetat i Tyskland under några år. Vi fick en riktigt trevlig pratstund på tyska. Det blev en riktig solglimt i det trista vädret. Mannen talade gott om svenska kvinnor och undrade, om jag hade en dotter. Visst hade jag en dotter, men jag förklarade att hon var gift. Det gjorde ingenting, menade han och vi fick alla ett gott skratt.

Våra vänner Eeva och Björn, som för tillfället är i Fuengirola, skickade några kort från orten, där floden svämmat över. Vi är små mot vädret makter! Det intensiva regnandet på solkusten, hade medfört många översvämningar och avstängda vägar. Här inträffade även två dödsfall.

Mitt äldsta barnbarn skickar bilder på mitt andra barnbarnsbarn emellanåt. Vilken glädjespridare!

Äntligen sol!

Måndag den 5 december 2016
Idag på morgonen vaknade vi till en blå himmel och strålande sol. Vilken lättnad efter alla oväder! Värmen steg snart till 22 grader. Stolar och bord togs ut och vi kunde både äta och dricka kaffe utomhus. Den svarta katten kom också snart och ville ha små godbitar. Efter det ihållande regnet fylldes luften av friska dofter från eukalyptusträden.

På internet läste vi att flera vägar utmed solkusten var avstängda. Vi fick ett meddelande från en god vän, som befinner sig i Sverige och som har en ganska högt belägen lägenhet i Marbella. Även hon hade blivit drabbad av översvämning. I garaget stod två decimeter vatten. Bilen hade av allt att döma klarat sig, men hon fasade för hur det såg ut i förrådet.

Värmen höll i sig under dagen och på kvällen tog vi en promenad runt orten. Det sista upplevdes lite ovant, eftersom vi alltid har promenerat under dygnets ljusa timmar. Dessutom gick vi åt motsatt håll. Kul att bryta vanor ibland. Storkarna på taken bevakade oss noga. Det blev lite av en avskedspromenad från Comporta för den här gången. Vi behövde nytt internet och tänkte åka till Grandola i morgon.

Till Grandola – S:to André

Tisdag den 6 december 2016
När vi bröt upp från ställplatsen idag på förmiddagen var det redan 20 grader. Tre husbilar stod kvar på den stora planen, bl.a. våra holländska grannar, som också stått här länge.

Efter den senaste tidens ihållande regn var de stora risodlingarna helt dränkta i vatten. Många storkar var ute i fälten för att inta dagens måltid. Flera traktorer med stora plogar var på väg, förmodligen för att plöja risfälten.

Tidigare såg naturen mycket torr och törstande ut. Efter de stora vattenmängderna som kommit från ovan, ser det ut som om någon har gått fram med ett trollspö. Allt har rest sig och en intensiv grönska spirar överallt. Utefter en sträcka växte t o m flera olika sorters svampar. På ett ställe såg det ut som flockar av någon art av champinjon. Tyvärr hann jag bara ta ett kort på en sorts svamp, som liknar våra kosvampar.

Vi ser sällan några vilda djur, men för någon dag sedan låg en påkörd räv med gråbrun päls utefter vägkanten. När vi passerade Muda byttes risodlingarna ut mot vinodlingar. Mestadels omgavs vi av eukalyptusträd och pinjetallar. I stora välvårdade områden med korkekar betade ofta får, men ibland även svarta grisar.

Vi anlände så småningom till Grandola, som kändes avsevärt mycket större i förhållande till den lilla orten Comporta, där vi stått ganska länge.

Ingemar gick till MEO för att fylla på vårt internet, innan vi åkte fram till den kostnadsfria ställplatsen, som finns mitt i staden. Här finns möjlighet både till att fylla vatten och tömma toa och gråvatten. Förutom en husbil stod några lastbilar och även ett par personbilar på platsen. Vi tyckte inte att det såg så lockande ut att stanna här över natten, utan beslöt att åka vidare västerut till Praia S:to André. När vi var här för några år sedan stod husbilar ute bland sanddynerna.

Så här såg det ut för några år sedan

Nu hade man gjort i ordning parkeringsplatsen och där stod ganska många husbilar. Vi stannade för övernattning.

Till Cabo Sardão

Onsdag den 7 december 2016
Idag åkte vi till Intermarché i S:to André. Här finns en speciell plats avsedd för husbilar, där man kan fylla vatten och tömma toa och gråvatten. Medan jag gick in för att handla, passade Ingemar på att fylla vattentanken. Lite senare smakade dagens rätt utsökt gott i den lilla restaurangen i Intermarché. Den var välbesökt och många hämtade även sin mat. En portion kostade 4.50 €.

På utsidan av byggnaden finns både tvättmaskiner och torktumlare. Egentligen hade vi tänkt tvätta, men dels stod vi ganska långt från maskinerna med husbilen och dessutom var det lång väntetid. Vi var inte i trängande behov av att tvätta, så vi avstod.

Färden gick vidare till Sines och industriområdet i utkanten av staden, där vi fyllde gasol. Jag hade inte fått allt i matväg i Intermarché, så det blev ett kort besök även i LIDL, innan vi kunde fara vidare.

Som alla vet, är det lätt att komma lite avsides ibland, när man är ute och åker. Det gjorde vi också idag och kom till slut in på en tämligen privat väg, som plötsligt tog slut. Det var bara att backa och vända på lämplig plats. Vi fick i alla fall se en hel del duvslag.

Vi fortsatte fram till kusten och ut till det magiskt vackra Cabo Sardão, där en fyr är belägen på en stor klipphylla.  På väg passerade vi stora odlingar, såväl växthusodlingar som frilandsodlingar. Det fuktiga havsklimatet är säkert mycket gynnsamt för växtligheten, som även för övrigt var frodig.

Vi har varit här flera gånger tidigare och har då stått nära fyren. Nu hade det skett stora förändringar häruppe. Säkert är det EU-bidrag, som används och då är det sannerligen väl använda pengar. Man har anlagt flera sandade vandringsleder. Vilket fint arbete, även om det inte är färdigt än! Bl.a. saknas informationstavlorna.

Längst till höger på bilden är ett storkbo. I det massiva stenblocket till vänster finns hålor, där det bor fladdermöss.

Förr om åren har vi flera gånger stått själva häruppe. Nu stod ett flertal husbilar av olika nationalitet parkerade vid sidan om en av lederna. Vi parkerade, vilade en stund och tog två rejäla promenader i omgivningen. Människor kom vandrande, bilar smög förbi och t o m ett gäng enduromotorcyklister kom farande.

Vilken underbar plats att övernatta på! Rekommenderas varmt!

Cabo Sardão

Torsdag den 8 december 2016
Vi stannade kvar ännu en dag vid Cabo Sardao. Även idag blev det promenader.

Här har vi den dramatiska naturen, som vi båda tycker om. Dessutom råder ett underbart lugn. Olika sjöfåglar, skrakar och storkar häckar på klippavsatserna och samsas väl. En enda gång har jag sett en orm under våra övervintringsresor och det var häruppe. Såg ingen i år!  

Till Barragem Do Roxo

Fredag den 9 december 2016
Det var 18 grader ute, när vi på förmiddagen lämnade Cabo Sardão.

Många var ute för att bruka sina ägor, en del för hand och andra med hjälp av traktorer.

Här gick det inte att mötas

På lite knaggliga vägar fortsatte vi mot dagens första damm, Monte da Rocha, där vi gick in i den lilla restaurangen för att fylla på lite vätska.

Inga synliga förändringar hade skett, utan allt var allt sig likt från tidigare år. Den äldre kvinnan befann sig som vanligt bakom disken. Ner mot buskagen strövade svarta grisar, höns, kalkoner m.m. Ingemar gick ner vid sidan av huset för att ta ett kort på de svarta grisarna, men blev genast bortkörd av mannen i huset. Det kändes inte speciellt gästvänligt. Funderingarna på att äta här senare krympte till avsevärt.

På den här sidan av vägen, som för över barragemen, får man vara försiktig. Det finns inget räcke mot stupet.

Vi beslöt att åka vidare till nästa barragem/damm. På väg låg det spillning efter djur och jag började titta efter lösgående kor och andra kreatur. Dyngan på vägen fick snart sin förklaring, när vi passerade ett par grant målade kärror med resandefolk.

På slingrande vägar med såväl s – kurvor som hårnålskurvor kom vi senare fram till den vackert belägna Barragem do Roxo.

Bilden över kanalen tog Ingemar, när han gick över bron

Den dammen är anlagd år 1968 med hjälp av EU-bidrag. Här finns några fina parkeringsplatser, där man kan övernatta, belägna intill lummiga grönområden med bänkar och lekplatser.

Till Serpa

Lördag den 10 december 2016
Vi övernattade vid parkeringsplatsen intill Barragem do Roxo. Bortsett från att ett par privatbilister, som stannade och förde ett högljutt samtal under ca 1 ½ timme mitt i natten, blev nattsömnen ostörd.

Vacker utsikt från mitt fönster på morgonen

Utsikten åt det andra hållet var också mycket vacker

Himlen var blå och termometern visade på 16 grader under förmiddagen, då vi åkte vidare mot Beja. Många var ute med sina traktorer för att plöja eller harva, nu när det hade börjat torka upp lite på ägorna. Stora hopar med kohägrar följde ivrigt i spåren från traktorerna i hopp om att hitta godbitar.

Här och var höll man även på att klippa ner fjolårets torra vinrankor och man hade även börjat binda upp resterande utlöpare.

Vi for vidare till Beja, där jag handlade lite vid LIDL. Vid en BP-mack stannade vi för att fylla den fasta gasolflaskan. För första gången under alla år blev Ingemar nekad att fylla ALU – gasflaskan. En kvinnlig personal kom ut och förklarade att man inte fick fylla flaskor. Trots att Ingemar påpekade att det inte var en vanlig flaska utan en tankflaska, som inte går att överfylla, så gav sig inte kvinnan, utan vi fick åka därifrån utan gaspåfyllning.

Vi fortsatte nu till Serpa och åkte fram till kyrkan, där vi brukar övernatta på gatan. Här fanns redan två andra husbilar.

Europas största konstgjorda sjö

Söndag den 11 december 2016
Natten var mycket tyst här på gatan utanför kyrkan i Serpa. Vi vaknade till kyrkklockornas klangfulla spel och duvornas ihärdiga kuttrande. Jag låg länge vaken och lyssnade på de underbart melodiska drillarna från en liten sångfågel.

Idag tänkte vi fortsätta till Luz, där vi varit många åtskilliga gånger under årens lopp. Först ville vi besöka dammanläggningen vid Barragem do Alqueva, Europas största konstgjorda sjö. Det var några år sedan vi var där.

Vi följde den vackra vägen förbi Moura, som kantas av gamla välansade olivlundar och även stora planteringar med korkekar. Här ligger inte tjuren Ferdinand under ekarna och sniffar på blommor, utan här betar svarta grisar mellan ekarna. Många grant färgade blåskator flög glatt framför oss.

På väg åkte vi ett stycke på en helt nybyggd väg och passerade där även en helt ny damm. När vi stannade till vid en bensinmack för att tanka, konstaterade jag, att där sålde man både öl och starksprit. Ett par män stod inne i macken och drack. Kanske inte så lämpligt för bilförare!

Det hade varit 18 grader varmt ute, men när vi närmade oss den stora konstgjorda sjön sjönk temperaturen plötsligt till 12 grader och vi kom in i en kompakt dimma. Vi gick runt ett bra tag och studerade den imponerande dammanläggningen och under den tiden lättade dimman. År 2002 började man fylla på vatten och år 2010 hade sjön fått sin maximala omfattning.

Här träffade vi och fick en lång pratstund med svenska Märit, som bor i sin husbil. Hon har slagit följe med en belgisk ensamåkande kvinna och ett belgiskt par. Så många duktiga kvinnor man träffar under sådana här resor!

Vi fortsatte till den lilla orten Luz, som man i samband med dammanläggningen var tvungen att flytta. Här finns en bra ställplats med både vatten och tömning. Ikväll var vi fyra bilar på platsen.

En vacker dag i Luz

Måndag den 12 december 2016
Alla husbilsägarna tycktes trivas och vi satt alla ute och njöt av det vackra vädret. Det är bäst att passa på, för vädret växlar mycket snabbt.

Två franska husbilar stod ett snäpp ovanför ställplatsen. Vid själva ställplatsen finns en betongplatta, där det finns möjlighet att både fylla och tömma vatten.

Bredvid oss stod ett holländskt par, som också satt utomhus med sin hund. De båda tyskorna, som åkte tillsammans, satt också ute och solade under större delen av dagen.  
Sent under eftermiddagen gjorde vi en liten vandring runt orten för att se, om det hade hänt något nytt sedan vi senast var här.

Det lilla torget med den nya kyrkan

Många krukväxter välkomnar besökarna vid vårdentralen

Här bor nog en sann blomsterälskare

Ingemar tar betydligt längre och snabbare promenader än vad jag kan göra med min struliga kropp, men jag är så tacksam så länge jag kan gå med mina stavar.

Luciafirande

Tisdag den 13 december 2016
Många har skickat både bilder och videoinspelningar från Luciafirandet i Sverige och det är jag tacksam för. Vi kunde inte se på Play-TV utan fick nöja oss med att tända ljus och se en inspelning på Your Tube. Mycket fint det också!

Himlen var fortfarande blå under större delen av dagen, men sent på eftermiddagen samlade sig mörka moln nere vid horisonten. Min väderkänsliga kropp varslade också om sämre väder.

Våra holländska grannar passade på att tvätta lite och i blåsten torkade allt snabbt. De båda tyskorna gjorde i ordning sina cyklar och gav sig ut på en tur i omgivningen. Vi tog en promenad runt i byn med dess långa längor av sammanbyggda hus.

Vidsträckt utsikt över den konstgjorda sjön Alquera

Efter dränkningen av byn, återuppbyggdes den lilla kyrkan i ursprungligt skick.

Häruppe ligger husbilsplatsen

Bönderna har stora hundbevakade förråd för sina jordbruksmaskiner och andra redskap

Den gamla tvättinrättningen

Typiska skorstenar

Här i Luz behöver man egentligen ingen klocka. Den lilla kyrkan intill sjön, delger oss varje kvart med melodiska melodier, om hur mycket klockan är. Varje kvart förlängs melodin, tills den vid heltimme spelas i sin helhet.

Kvar i Luz

Onsdag den 14 december 2016
Vi hade hoppats på att få träffa vännerna Anna och Jan, som bor i ett egenhändigt byggt hus ute i glesbygden i Alentejo. Vi har hälsat på dem ett par gånger under tidigare år, men nu drabbades tyvärr Jan av influensa, och den vill vi gärna undvika. Krya på dig, önskar vi!

Det regnade en hel del under dagen, men ibland var det även solglimtar. Vid ett längre uppehåll gick vi en promenad upp genom byn. På torget hade man nu gjort i ordning en liten julkrubba intill ett gammalt olivträd.

Vi tittade in i den lokala puben, för att få en rast  och titta lite på ett underhållningsprogram på TV. Mina ögon tårades av hänförelse, när en manlig kvartett framförde El Mundo.

Mitt lilla barnbarnsbarn växer och är nu fem veckor. Tack älskade Stephanie, för att du visar bilder på dina små fina barn!

En tur till Evora

Torsdag den 15 december 2016
Idag visade sig åter en välkommen sol på himlavalvet. Vi tog en åktur till Evora för att shoppa lite.

Det märks att även djuren uppskattade att solen har återvänt. Det finns gott om pigga, söta tofsvipor i det här området och glatt kvittrande guppade de fram i luften. Det kändes som en lovsång till solen. I en hög grantopp satt en stork och inspekterade omgivningen och utefter ett mindre vattendrag hade häckande storkar byggt bo i varje träd. Över floden Guadiana svävade molnen mycket lågt.

Det är inte bara jordbruk av diverse slag i den här nejden, utan även mycket boskapsskötsel. Stora klungor av får, getter och kor vandrade omkring i stora gräsbevuxna strövområden.

Speciella vinvägar har blivit mycket populära på många håll i Europa. Även Alentejo har sin speciella vinväg och en del av den går längs vår väg mot Evora. Utmed vägen finns gårdar med vinkällare, som håller öppet för avsmakning och försäljning. Vi har aldrig varit inne på någon av dessa här, men de är säkert bra.

Stora vinodlingar finns alltså på väg mot Evora och även många olivlundar. Jag kan stå länge och studera gamla vackra olivträdsstammar och har ofta funderat över hur gamla de kan bli. En man, som är involverad i stora odlingar av träd och medelhavsväxter nere i Elche har berättat att man där har några av de äldsta olivträden i Andalusien. Olivträden kan bli 1000 –  2000 år gamla. Tänk om vi kunde tala samma språk, så mycket dessa träd hade att förtälja oss!

Det var uppehållsväder idag och många människor var ute i vinodlingarna för att binda upp slanorna i vinrankorna. En sak har slagit mig flera gånger. För bönder gäller inte vardagar och helger. Man arbetar ute på fälten, i olivlundar och vinodlingar när vädret tillåter.

Ett mycket stort vägprojekt var på gång utefter vår väg in mot Evora. Helt klart kommer det att bli en ny väg.

När vi kom fram till staden stannade vi vid Decathlon. Ingemar hittade ett par skor och en tröja och jag fick tag på två tröjor. Jag såg även en typ av jacka, som jag sökt länge efter. Färgen var bra, men tyvärr var den slut i min storlek.

Delar av den gamla vackra stadsmuren i Evora

Vi åkte först fram till ställplatsen, där vi stod förra gången vi var i Evora, men där var det fullt med parkerade bilar och det kan vara ganska störande trafik. Vi fortsatte i stället till den stora planen, där man håller marknad. Där fanns det gott om plats och här stod också flera andra husbilar parkerade.

Min kropp mådde inte så bra idag, så jag föredrog att vila en stund, medan Ingemar gick för att titta på Capela dos Ossos, en av de mest kända sevärdheterna i Evora. Det är ett kapell, som byggdes på 1500-talet av en franciskanermunk, och väggarna är helt dekorerade med människoben. Benen kommer från gravar, som fanns inne i många kyrkor. En inskription lyder: ” Vi ben är här och väntar på dina”. Usch ja! Sådana ”sevärdheter” är inget för mig!

På kvällen började det regna och blåsa ordentligt. Vid ett tillfälle kändes det som om någon hade skjutit en regnskur mot husbilstaket. Vilket dån!

Kycklingfiléer, blomkålsris med saffran och solroskärnor, kokt broccoli och gröna bönor samt blandad sallad blev kvällens måltid. Ingemar fick även stekt potatis.

Till Del2