Spanienresan 20180928 -

Del1
Från Inger's Blogg

Fredag den 28 september 2018
Vi hade räknat med att starta vår resa flera dagar tidigare, men sedan en vecka tillbaka har det strulat otroligt mycket för min del med recept, som skulle ha skickats in till apoteket, löften, som inte hållits, avstängda telefoner, oanträffbara personer och en läkare som blev sjuk samt dessutom medicin, som inte fanns hemma. Jag har haft mycket god hjälp av apotekspersonalen och själv har jag under ett flertal dagar ringt ett otal telefonsamtal under nästan dygnets alla timmar.
Nåväl, allt detta är historia nu, och vid 17.00-tiden idag var äntligen allt klart för avfärd. Nycklar var överlämnade till närmaste grannen, som skött om vår post och våra blommor under alla år. Han har sorgligt nog nyligen blivit änkling, men tycker det är skönt att ha lite mer att göra, eftersom han i dagarna dessutom lämnar sitt sommarhus. Våra grannar en trappa upp har kommit ner flera gånger under de här dagarna och idag kunde vi andas in ljuvliga dofter från ovan. Snart kom mannen ner med nygräddade, välgjorda kanelbullar, som vi fick ta med på väg. Tack kära ni för underbart goda bullar, som passade bra till kaffet på väg!
Det märks att det är höst och att temperaturen nu är betydligt lägre än den senaste tiden. Jag kastade en blick på termometern, innan vi åkte. Den visade 10 grader. Det var uppehåll och bara enstaka moln på himlen. Lönnarna börjar skifta i vackra höstfärger och naturen förbereder sig sakta på vintervila. I skogstrakterna transporteras ju timmer numera oftast på långtradare. Förr fick älvarna ta hand om mycket av frakten av timret. I Motala såg vi något, som gladde mig mycket. Ett godståg med ca fyrtio vagnar kom körande med timmer. Det är kanske så, att jag har missat det tidigare.
Strax utanför Motala hade det skett en mindre viltolycka. Vi hann lagom åka förbi, innan bärgningsbilen stängde av vägen för förbifarande. Alla såg skönt nog välbehållna ut.

Utmed Vättern fick vi se ett otroligt vackert färgspel ut mot Visingsö. Molnsjokens olika skepnader var mycket vackert belysta av den nedgående solen. Jag skickade ett SMS till min kusin, som bor i Gränna och hon menade att det kunde vara ännu vackrare färger. De har en stor inglasad balkong mot Vättern och jag kan föreställa mig att de har mycket vackra naturscener att beskåda varje dag. På det småländska höglandet sjönk temperaturen nästan till nollstrecket. Vi fortsatte fram till fiskrökeriet i Hamneda, där vi övernattade. Det blev en dagsetapp på ca 30 mil idag, trots att vi kom iväg ganska sent.

Genom Danmark till Tyskland

Lördag den 29 september 2018
Nattsömnen blev både lång och djup. Klockan närmade sig tio på förmiddagen innan vi åkte vidare. Dagen förflöt lugnt och vi gjorde många pauser. Med hjälp av en hel del mediciner och lugn och ro, har min smärtande kropp varit betydligt snällare idag. Vi har en dunk med nypressad äppelmust med på resan. Det är Kalles Handelsträdgård i Askersund, som har börjar med musteri. Vilken bra idé! Man blir verkligen betydligt piggare, när man dricker ett glas äppelmust. Jag minns med glädje när jag bodde i mitt föräldrahem i Köping, där vi hade många gamla äppelträd, som bar mycket frukt. När jag senare bodde där med min familj, åkte vi alltid till ett musteri i Kungsör för att musta frukten. Underbart gott! Den fortsatta resan idag gick bra och vi anlände snart till Skåne för att sedan fortsätta över Öresundsbron från Malmö till Köpenhamn. Under de senaste åren använder vi oss alltid av Brobizz, som är mycket behändigt. Man behöver aldrig stanna för att betala broavgifterna, utan det är bara att köra rakt igenom betalningsstationerna. Efter Öresundsbron kommer senare Stora Bältbron och därefter Lilla Bältbron. Resan gick bra, timmarna försvann fort och milen rullade på. Vid 18.00-tiden hade vi passerat Danmark och kommit in i Tyskland, där vi i Flensburg stannade vi Scandinavian Park för övernattning. Med ett flertal pauser på väg hade vi under den här dagen åkt ca 53 mil. Nu smakade det bra med lite mat. Det gäller att göra det enkelt för sig, när vi är på väg. Coleslow fanns färdig i kylen och rucola var bara att ta fram. Jag kokade färsk broccoli och stekte currykryddade kycklingfiléer. Det gick både snabbt och smakade bra. Efter en lång dag, blev det tidigt nattande.

Rundtur i Schleswig – Holstein

Söndag den 30 september 2018
Idag var det vackert höstväder och vi gjorde en liten rundtur i vårt älskade Schleswig – Holstein med dess fridfulla jordbrukslandskap. Solrosfälten står nu tomma och vilande, som en grövre stubbåker. Endast enstaka kråkor letar efter kvarglömda solroskärnor. Mängder av olika sorters kål odlas i den här delen av landet. Det som inte går åt till människoföda, tar fåren hand om ute på ängarna. I de öppna gräsmarkerna betar såväl brokiga kor som massor av får.

Efter att ha sett oss omkring ett bra tag åkte vi ner till ställplatsen i Hochdonn utmed Kielkanalen. Tur att vi kom ganska sent under eftermiddagen, då flera husbilar hade gett sig av hemåt igen. Det fanns bara ett par lediga platser att välja bland.

I Hochdonn är alltid busskurerna vackert målade med motiv från trakten

Vi tog en liten promenad utmed kanalen och jag konstaterade, att man säkert skulle kunna leva gott på naturens gåvor ett tag. Nyponen var mogna och nässlor fanns i överflöd. Kirskål fanns det också och björnbärsbuskar växte i överflöd, men bären var tyvärr inte mogna. Tillbaka hemma i husbilen tog vi oss lite enkel kvällsmat, medan vi tittade på de förbipasserade båtarna i kanalen. Här passerar allt från smäckra segelbåtar till bastanta kolosser till lastfartyg. Tyst är det sällan, ty den lilla färjan går regelbundet mellan de båda stränderna.

Även tåget, som har sin bana högt uppe i det blå, passerar med jämna mellanrum och bidrar med sina ljudsensationer. De stora lastfartygen glider även fram nattetid och ser ut som riktiga spökskepp. Nu var det slut på det vackra höstvädret, för under natten började det regna.

Ny ställplats nära Sachsenbande

Måndag den 1 oktober 2018
Det regnade hela dagen och vi beslöt oss för att leta upp en ny ställplats utmed kanalen. Det finns en stad, som heter Burg i Schleswig – Holstein, och dit åkte vi.

Härifrån kom vi snart ner till en färja, som vi åkte, för att komma över till den andra sidan av kanalen och nära orten Sachsenbande.

 

Här finns en liten provisorisk ställplats, men plats för bara ett fåtal bilar. Det var trevligt med nya vyer och vi parkerade för natten.

Grått, regn, blåst

Tisdag den 2 oktober 2018
Det var ett riktigt höstväder idag och så här nära Nordsjön kan det blåsa rejält. Idag passerade även ett krigsfartyg på kanalen.

Jag behövde nya hörlurar och mjölken började ta slut. Vi beslöt oss för att åka in till Heide och att även äta lunch där. Vi åkte alltså färjan tillbaka till den andra stranden vid Kielkanalen och fortsatte in till Heide för att parkera på det stora torget. Halva torget var upptaget av ett par evenemang. Dels hade man en stor dinosarieutställning, som lockade många barn. Dessutom skulle det bli ett par föreställningar med motorcirkus. Jag tänkte osökt på våra vänner i Frankrike, där mannen en gång arbetade som stuntman och idag har svåra men efter en ordentlig olycka.

 

Det regnade ordentligt, när vi begav oss ner genom staden. Jag fick snart tag i nya hörlurar. Skönt att kunna lyssna på ljudböcker igen! Ett ”måste” i Heide är att äta lunch i den lilla fiskrestaurangen, där man även har en liten affär, som saluför framförallt diverse rökta fiskspecialiteter. Vi åt dagens trerättersmeny. Den smörstekta superfärska fisken fullkomligt smälte i munnen. Övernattningen gjorde vi på ställplatsen intill Vattenparadiset.

Med färja över Elbe

Onsdag den 3 oktober 2018
Det regnade hela natten, men sent på morgonen övergick det ihållande regnet till enstaka regnskurar och solglimtar lyste upp tillvaron. Den grå himlen blev ljusare och temperaturen kom upp i 15 grader. Vi kände lust att åka vidare.

Vi har ingen brådska och har beslutat att i möjligaste mån undvika de hårt trafikerade motorvägarna. Det är ganska skönt, att knalla fram på mindre vägar och samtidigt kunna se sig omkring.

 Vi lämnade Heide och åkte ner till Glückstadt för att med färja åka över den breda Elbe till Wischhafen på andra sidan floden. Det var ebb och mängder av grågäss låg och guppade i lågvattnet. Det var blåsigt och vi blev ordentligt översköljda med saltvatten. Rutorna var nyss rengjorda. Motorcyklisterna, som stod bredvid oss, fick bråttom att ta täckning.

 Från Wischhafen åkte vi söderut i riktning mot Sittensen. Vägen på andra sidan Elbe var helt ny för oss och här öppnade sig ett nytt, intressant och annorlunda landskap med betydligt frodigare växtlighet. Skogspartier med ett stort utbud av olika sorters lövträd och stora buskage fullkomligt tävlade om livsrummet. Utmed den här vägen finns ofantliga äppelodlingar, där träden fullkomligt dignade av frukt. Bönderna körde kärror, som var överfulla av nyplockade äpplen. Under hösten är det fortfarande mycket populärt med fester av olika slag i Tyskland. Man annonserar om oktoberfester, äppelfester, vildgåsfester m.m. Det är bara att välja.

Vi hade tänkt övernatta på ställplatsen för husbilar i Sittensen, men när vi kom dit, visade det sig, att vägen var avstängd p g a renoveringsarbete av bron. Vi försökte komma in från ett annat håll, men där hade ett tivoli etablerat sig, så vi blev lite villrådiga. Ett äldre par ute på promenad såg vår belägenhet och kom fram till husbilen. De tipsade oss om att åka fram till den närbelägna hembygdsgården, där man skulle kunna stå i lugn och ro på parkeringen. Den ligger inne i ett villakvarter och det var lätt att hitta.

Här var det lugnt med några höns, som knallade omkring helt nära. En och annan promenerade och rastade sina hundar. Jag torkade av bilspeglarna, för att hänga ut ett par tröjor, som jag tvättat på morgonen, när Ingemar gjorde service på bilen. Det var som att locka fram regnet, så det var bara att plocka in tvätten igen.

Vidare söderut till Eschershaussen

Torsdag den 4 oktober 2018
Det var mycket lugnt vid hembygdsgården och vi sov lugnt under hela natten. Vi gick upp tidigt för att äta frukost. Efter en stund kom en polisbil körande och parkerade alldeles intill oss. Jag fick bråttom att klä på mig lite mer. Vad poliserna gjorde där, vet jag inte. De brydde sig i varje fall inte om oss, utan åkte snart sin väg.

Strax därefter kom en skåpbil med dragkärra, som var lastad med Umleitungs-skyltar körande. Även den parkerade alldeles bredvid oss. Till saken hör, att det inte fanns några andra bilar på platsen. Kanske tog arbetarna bara en frukostrast. Vi passade på att sova en kort stund, innan vi åkte vidare vid 09.00-tiden. Det var mulet, men uppehåll när vi åkte i riktning mot Minden. Äppelodlingarna blev allt färre. Däremot fanns många julgransodlingar. Något som fick snålvattnet att rinna, var de stora sparrisodlingarna utmed vägen. Under den här dagen passerade vi även stora odlade områden med såväl spenat som fältsallad. De två sistnämnda köpte jag ett par påsar av på LIDL för ett par dagar sedan. Färskt och mycket gott! Majs och foderväxter av olika slag odlas också mycket. De stora fälten, där det växt solrosor väntar på vintervila. På många håll håller bönderna på att harva.

Vi kom fram till Hameln. Den staden besökte vi för många år sedan och var då bl. a till råttfångarens muséum. ”Råttfångaren i Hameln” var åtminstone förr populär att spela son dockteater. Någon stadsrundtur tänkte vi inte göra den här gången, utan bara övernatta på en ställplats i staden. Det fanns plats, när vi kom fram till husbilsparkeringen, men det enda man såg var en stor häck. Det gick inte att betala med kort i automaten och vi hade inte så många Euro, att det räckte. Det var tidig eftermiddag och Ingemar kände för att åka vidare till Eschershaussen. På den stora parkeringsplatsen finns en speciell yta avsedd för husbilar, som dessutom är avgiftsfri. Tillsammans med en annan husbil stannade vi här för övernattning. Innan det var dags för lite mat, hann vi med en kortare promenad. Det behövdes efter allt stillasittande.

Till Dillenburg

Fredag den 5 oktober 2018
Det blev en lugn övernattning på parkeringsplatsen för både oss och den andra husbilen. Molnen hade skingrats. Det var sol och 13 grader på morgonen. Mitt ostyriga hår, som borde ha klippts för flera veckor sedan, såg ut som en trasselsudd. Jag försökte pigga upp det med att spruta på lite balsam, vilket hade till påföljd att jag fick en hel del blå fläckar på tröjan. Man kan inte alltid lyckas Tur nog var det en gammal tröja, som jag bara använder inne i husbilen. Värre var det, att min anteckningsbok är totalt försvunnen. Jag hade den igår kväll på bordet, när jag satt och skrev. Sedan dess är den helt borta. Vi har båda letat överallt, men den är och förblir försvunnen. En stor, blommig kornblå anteckningsbok med hårda pärmar kan inte bara försvinna spårlöst, men det finns ingen regel utan undantag

Vi lämnade Eschershausen och åkte i riktning mot Dillenburg. Det märktes, att vi befann oss nära Ruhrområdet, för trafiken tilltog jämfört med gårdagen. T o m en del tyngre trafik föredrog tydligen de mindre vägarna idag.

Vid lunchtid hade temperaturen stigit till 18 grader. Vi fortsatte de sista milen mot Dillenburg på mycket slingrande vägar, upp och ner på skogssluttningar. I Dillenburg fann vi snart den stora parkeringsplatsen, där en rejäl yta var reserverad för husbilar. Vi hade tur, som kom i tid, för det fanns bara ett par platser kvar.

Den vackra staden Dörrenbach

Lördag den 6 oktober 2018
Det var lite soldis och bara 10 grader, när vi vaknade på morgonen. Inom någon timme hade temperaturen stigit till 17 grader, men solen lyckades inte riktigt tränga genom de lätta molnen.

Idag, när de flesta långtradarna står stilla, valde vi att åka en hel del motorväg. Navigatorn ställdes in med Dörrenbach som mål. Nära Frankfurt var det kilometerlånga köer i den andra riktningen. I vår riktning flöt trafiken bra. På en rastplats träffade vi på ett par äldre svenskar, som var på väg mot Spanien i personbil. Ingemar växlade ett par ord med dem, medan jag ordnade lite inne i bilen.

Vi åkte förbi Frankfurt och vidare mot Mainz, där det av misstag blev en liten extrarundtur, innan vi kunde åka vidare

På eftermiddagen visade termometern hela 25 grader. När vi for förbi stora vin- och grönsaksodlingar, slogs jag av vilket bra odlingsklimat det är i södra Tyskland. Efter en liten inköpspaus på LIDL, åkte vi en bit på Pfältzer Weinstrasse, där stora odlingar av vi och sparris avlöste varandra. I en av orterna vi passerade var det mycket folk både på gator och inne på gårdar. Det visade sig, att ett flertal vinkällare hade öppet för provsmakning. Tro inte att bromsarna på bilen fungerade! Det är märkligt, för när vi kommer till en bensinmack, är det inget fel på bromssystemet

Vi åkte vidare till närbelägna Dörrenbach. Där har vi stannat vid ställplatsen ett par gånger tidigare. Den ligger i ett skogsparti intill fotbollsplan. Vi hade sett fram emot det här besöket. Man kan vandra på skogsstigarna, prata lite med fåren och framför allt plocka lite goda björnbär. Den gamla staden är mycket vacker med sina korsvirkeshus, men gatorna är också trånga. På den sista smala gatan före skogsvägen stod två personbilar parkerade. Att passera med en husbil, var en utmaning. Dessutom stod en kona mitt i vägen i början av skogsstigen.

 

Vi beslöt att inte utmana ödet, utan åkte efter en skicklig backning och vändning i stället till en parkering närmare infarten, där vi övernattade tillsammans med ännu en annan husbil.

Kossa på rymmen

Söndag den 7 oktober 2018
Natten var varm och på morgonen var det 16 grader. Fjäderlätta moln svävade fram på himlen. På eftermiddagen steg temperaturen till 25 grader, rena sommarvärmen.

Vi hade sovit lugnt på parkeringen i utkanten av Dörrenbach, som ligger alldeles intill den franska gränsen. Lite besvikna var vi förstås över att inte ha fått hälsa på fåren eller att ha kunnat plocka björnbär uppe i skogen, men det blir inte alltid som man vill.

Den goda äppelmusten, som vi köpte hemma i Kalles Handelsträdgård, börjar ta slut. Strax före den franska gränsen stod en äldre kvinna och sålde äpplen, potatis, grönsaker,. vin och äppelmust. Den sistnämnda är en mycket bra energikälla. Ingemar gick ut och kom tillbaka med en dunk äppelmust och en flaska rödvin. Hösten är kastanjernas tid och på väg såg vi människor, som stannat för att plocka kastanjer.Den första gången vi såg att folk plockade kastanjer, var för flera år sedan, när vi åkte på Elba. Tidigare har vi också plockat kastanjer utmed en vandringsled i Portugal. Där hamnade vi också i en borgstad, där man ordnade en speciell kastanjefest. Säkert träffar vi på någon framöver, som säljer färdigrostade kastanjer.

 Något, som är mycket vackert i Frankrike och som jag ofta beundrat är alla dessa fantastiska blomsterarrangemang i offentliga miljöer. De är mestadels yppiga och fantasifulla till såväl form som färg. Tyvärr är det svårt att med gott resultat fotografera genom bilrutan.

Vi hade, som jag tidigare nämnt, ställt in oss på att i möjligaste mån undvika hårt trafikerade motorvägar och i stället välja mindre vägar. Navigatorn missuppfattade det hela lite och lurade ibland in oss på alltför små vägar ute på landet. Det tog nog lite extra tid och var säkert emellanåt både tröttsamt och tålamodsprövande för bilföraren, men samtidigt fick vi se delar av Frankrike vi annars aldrig skulle få se Det blev långa rallyturer i skogsklädda berg och utefter stora åkrar. I Sverige ser vi oftast en hel del svamp utefter vägarna, även om inte alla går att äta. Här ser man inte en enda svamp. Jag blev ganska mätt på att se fridfullt betande kor. Nåja, ibland låg de ju även och vilade. Har man fyra magar, så behövs det nog en paus emellanåt Vid ett tillfälle hajade jag till, för ute på en åker låg en högdräktig ko, som höll på att kalva! Kor brukar väl inte föda kalvar den här tiden på året och det fanns inte en enda människa i närheten.

En ko på rymmen fick vi också se. Vi åkte förbi en inhägnad äng med fredligt betande kor. En kossa ansåg tydligen att gräset var grönare på andra sidan. Hon hade lyckats ta sig ut genom stängslet och stod alldeles intill vägkanten, där hon betade i lugn och ro Hoppas att ingen körde på henne!

Vi fortsatte resan i riktning mot Nancy – Metz, för att sedan rikta in oss på området runt Epinal, där vi sökte en ställplats för natten. Vi kom fram till Than les Vosges, där vi etablerade oss intill kanalen bland andra husbilar. Det visade sig vara ett fritidsområde med två stora lekparker, en minigolfbana och åtskilliga boulebanor. Vad vore Frankrike utan boule! Vi hann med en liten promenad, innan det blev mörkt.

 

Vi hade köpt ett par kalkonschnitzlar, när vi handlade på LIDL. Stekte dem naturella med goda kryddor och spädde skyn med soja och lite grädde. Med saffransris, några skivor tomat och fältsallad blev det en god måltid. Bilföraren var verkligen värd något gott efter dagens strapatser.

En tjurig navigator

Måndag 8 oktober 2018
Det var 11 grader, mulet och gråkallt, när vi vaknade på morgonen och en tät dimma låg över nejden. Vi åkte A31 och senare A6 i riktning mot Dijon. Navigatorn och Ingemar hade olika uppfattning om vilken väg vi borde åka. Den förstnämnda var mycket tjurig och försökte villa bort oss från motorvägen flera gånger. Till slut förstod vi orsaken. Vi var ju lite trötta på alla långsamma vägar genom skogspartier och små byar, så Ingemar hade ställt in navigatorn på snabb väg idag.

Nu förhöll det sig så att motorvägen, som under normala förhållanden skulle vara snabb, var belamrad med en hel del vägarbeten. När Ingemar ställde om navigatorn till lätt väg, accepterade navigatorn rutten. Det var som sagt flera stora vägarbeten på gång. Ibland var det bara ett körfält och andra gånger fick vi dela körbanan med mötande trafik. Allt förflöt emellertid bra och det skadar inte att sakta ner farten ibland.

 

Jag lyssnade en hel del på ljudböcker, när vi åker och har också kommit underfund med att det går bra att göra en hel del sittgympa, medan man åker. Det gäller att ta pauser med jämna mellanrum för att äta och dricka lite, vila och röra på sig. När vi körde in på en stor rastplats nära Dijon, såg vi snart att hela servicebyggnaden var nerbrunnen. Det hade kunnat sluta ännu värre med tanke på all bensin och diesel, som finns inom området.

Tidig eftermiddag lyste solen åter från en klarblå himmel och det blev 20 grader. Efter några mil mulnade det emellertid åter på och när vi kom fram till Givry, vår övernattningsplats, var det helmulet. Det fanns fortfarande några husbilsplatser kvar, när vi anlände, så det var bara att välja, köra upp på klossar för att få rätt läge på bilen, innan det var dags att laga mat. Vi har övernattat flera gånger tidigare här under de gångna åren och det är alltid lugnt.

Mot alperna och i spåren av Tour de France

Tisdag den 9 oktober 2018
När vi skulle åka vidare på morgonen, var det fortfarande mulet. Termometern visade på 14 grader. Vi valde betalvägar, när vi idag åkte A6 i riktning mot Lyon – Geneve och senare A40 mot Milano – Geneve. Idag låg dimman om möjligt ännu tjockare över trakten. Jag kände mig lite orolig, för jag har erfarenhet av hur ogenomtränglig dimman kan bli i bergen.

Minns en gång i min ungdom, när jag som volontär var nere i Österrike en hel sommar, där jag arbetade som husmor för ett arbetsläger. Vi som var ansvariga för lägret, begav oss ut på vandring för att bestiga ett berg under en helg. När vi kom upp till toppen av berget, var dimman mjölkvit. Vi lyckades ta oss fram till den lilla alpstugan, där vi vackert var tvungna att övernatta. När vi skulle ner nästa dag, blev vi vackert ledsagade av en erfaren bergsklättrare. Lite övermodiga hade vi nog varit, för på flera ställen fanns kors resta över omkomna bergsklättrare.

För att återgå till den här resan, skingrades dimman och solen kom fram, när vi kom in i alpområdet. Det visade sig, att vi mestadels antingen skulle befinna oss högt uppe i luften eller djupt inne i bergen under den här dagen. Ett flertal mycket långa tunnlar, en och annan 3,5 – 4,6 km långa, blev vår väg genom bergsmassiven. De långsträckta viadukterna högt ovan dalarna bjöd på mycket vackra vyer.

Vi bytte kläder på väg, för solen gassade och värmen steg till 24 – 25 grader. I somras följde vi Tour de France, där vi såg mycket av det här vackra landskapet. Vi kom fram till Annecy, som ligger vid en vacker sjö intill bergen. Det var strålande väder och massor av människor låg utmed stränderna och i parkerna. En hel del badade.

Det var lite krångligt att komma fram i staden och vid ett tillfälle blev vi stående ett bra tag, eftersom ett demonstrationståg med poliseskort kom vandrande. Det bestod mest av äldre och handikappade. När vi kom framtill en plats, där det skulle finnas en ställplats, lyste den med sin frånvaro. Efter att ha ändrat riktning och kört åt andra hållet utmed sjön, kom vi fram till en parkering för husbilar. Här fanns plats för tio bilar och vi lyckades få dagens sista plats. Det var nära ner till sjön. Vi tog en liten skön promenad, innan det var matdags.

En vacker färd från Annecy mot Albertville

Onsdag den 10 oktober 2018
Lätta sommarmoln svävade fram på himlen och luften var varm, när vi på morgonen lämnade Annecy för att i riktning mot Albertville åka vidare längs den vackra sjön med dess imponerande omgivningar. Den här vägen är mycket vacker med sina storslagna vyer och kan varmt rekommenderas.

 Efter att ha provianterat lite på LIDL, letade vi oss fram till motorväg A430, som var skyltad med namn som Chambéry och Grenoble. I den här delen av de franska alperna ligger ett flertal av de berömda skidorterna. Här finns såväl skogsklädda sluttningar som urberg. Höstfärgerna har redan börjat komma och något senare måste det vara ett färgsprakande skådespel med skogssluttningarna.

Värmen hade stigit till 25 grader, när vi fortsatte in på A41 mot Grenoble. Det mulnade på, samtidigt som trafiken tilltog avsevärt. Jag hade föreställt mig Grenoble som en mindre mysig skidort, men det visade sig vara en starkt trafikerad storstad. När vi hade passerat staden, bytte vi till motorväg A49 mot Marseille och Valence. Uppfarten igår till alperna var fylld av tunnlar och höga viadukter. Idag kändes det som en vanlig motorväg. När vi senare kom in på den vanliga och välkända A7, började det komma regnstänk.

Fruktodlingar och lavendelfält avlöste varandra. Regnet tilltog. När vi kom fram till den tilltänkta ställplatsen i Donzére, fanns det bara lerpölar. Så kan det också bli! Nästa försök i samma ort var en större parkeringsplats. I ett svagt utförslut stod tre husbilar. Intill hade flera brummande långtradare parkerat. Förmodligen hade man kylaggregaten igång. Dessutom var lutningen för stor för min superkänsliga rygg. Man kan inte alltid lyckas. Det regnade fortfarande och var dessutom mörkt.

Ingemar hittade ett tips på en övernattningsplats långt uppe i skogen, som genast lades in i navigatorn. Efter att ha kört en smal och slingrande skogsväg kom vi fram och där stod vi lugnt och bra bland ekar och ginstbuskar.

Till Camargue och Stes Marie de la Mer

Torsdag den 11 oktober 2018
Det regnade hela natten. På morgonen hade regnet upphört, men det var fortfarande mulet. Vi tog oss tillbaka till mer civiliserade områden från vår skogsövernattning. Det var länge sedan vi behövde sätta på värmen under nätterna och idag var det 22 grader redan på morgonen.

Vi åkte N7 och senare A7 mot Nimes. Nu började olivträden bli allt vanligare. Vi hade kommit överens om att åka ner till det vattenrika Camargueområdet, närmare bestämt till Stes Marie de la Mer, som vi besökt flera gånger under tidigare år och gärna ville återse. Som vanligt betade svarta tjurar ute på ängarna och stora vattendränkta risfält kantade vägarna.

I det här området ligger hästgårdar, stallar och ridskolor tätt och överallt erbjuds en hugade ridturer i den vackra omgivningen. Det finns gott om de berömda vita hästarna.

 På väg ner till staden, åker man förbi den Ornitologiska parken, där vi verkligen kan rekommendera ett besök.

Vid lunchtid, när vi närmade oss ställplatsen i början av staden, blev det åter sol. Efter lite mat och en vilopaus tog vi en promenad in till staden. Det var en hel del turister ute och flanerade. Många skolungdomar var också på utflykt, men för övrigt var allt lugnt. De romska kvinnorna var som vanligt på plats utanför kyrkan, där de försökte fånga hugade turister, som ville veta mer om sin framtid.

De små butikerna erbjöd mycket av traktens varor, som kryddor, olika varianter av ris och salt, traktens vin i flaskor prydda med bilder av flamingos, tjurar m.m. Jag letade efter en affisch, men hittade inte det jag sökte, så det blev inga inköp.

Ingemar gick ut för att se på havet Däremot satte vi oss vid en servering nära Medelhavet för att drick en kopp kaffe. På väg tillbaka åt vi varsin glass, som var väl värd sitt pris.

Mot Perpignan och Saleilles

Fredag den 12 oktober 2018
Natten var blåsig, men varm och morgonen var fortfarande mulen. Vi tyckte att vi hade gjort orten för den här gången och beslöt att lämna Camargue-området med dess typiska vita hästar, svarta tjurar, flamingofåglar, saltberg och risfält för att bege oss mot Perpignan och Pyrenéerna.

Symbolen för den lilla staden - tro, hopp och kärlek

Hästarna hade det något vått och lerigt

 Det finns många rondeller överallt i Frankrike och härnere pryder man dem med det som är typiskt för trakten. I en rondell stod stora flamingofåglar i form av konstverk. I en annan hade man byggt upp saltberg och framför dem en traktor med skopa Här använder man inte teskedar eller matskedar inte.

Vi fortsatte i riktning mot Montpellier, Séte och Agde, där vi hela vägen är omgivna av vatten, etanger. Mängder av flamingofåglar stod på huvudena i de låga saltvattensjöarna för att fånga något ätbart.

 På ställplatsen i Palavas del Flot stod mängder av husbilar parkerade. I Séte var det kaos i trafiken och det tog mycket lång tid att komma genom stan p g a vägarbeten. Jag älskar franska marknader och långt framme vid ett torg pågick en dylik. Det är konstigt, men ibland saknar bilen bromsar Nåja, jag måste tillstå, att det var svårt att hitta en parkeringsplats under de rådande förutsättningarna.

Vi fortsatte vår färd. Flera gånger har vi sett grupper av pensionärer, som går stavgång eller är på cykelutflykter. Stavarna är mina ständiga följeslagare, men jag måste erkänna, att jag saknar att kunna cykla, men det är mycket svårt med en tilltagande polyneuropati. Jag har så mycket annat att glädja mig åt. På väg mot Perpignan passerade vi Leucate, där det finns många rester av gamla bosättningar.

På eftermiddagen kom vi fram till vår vinbonde Mas Alert nära Saleilles, där vi övernattat under alla våra resor söderut. Här blev vi som vanligt väl mottagna.

Vinbonden själv är den enda här på gården, som kan lite engelska. Han var trött och berättade, att de hade avslutat vinskörden och vinberedningen först för en vecka sedan. Han var nöjd med årets skörd.

Grattis Peter!

Lördag den 13 oktober 2018
Idag fyller min älskade son år. Samtidigt skulle min mamma, om hon hade levt, fyllt 109 år. Grattis Peter! Hoppas du får en trevlig dag! Vi har skickat en del SMS fram- och tillbaka idag.

Det anlände fyra franska husbilar hit igår kväll, men på förmiddagen stod bara en kvar. Vi hade beslutat att ta en vilodag. Tog en promenad ner till hägnet, där gårdens två hästar och åsna bor. De är sällskapliga, men tyvärr kommer man inte åt att klappa dem. En pratstund fick vi i alla fall.

Det ser ut att bli en fin skörd av oliver Ingemar har tagit ännu ett par promenader och även lyssnat på sin ljudbok, en deckare. Jag har skrivit ifatt bloggen. Det är begränsade resurser med surf, så jag får nog söka upp Mc Donalds, för att kunna lägga ut den med bilder. Förutom de vanliga hushållssysslorna har jag lyssnat en hel del på min mycket intressanta ljudbok, ”Ett djävla solsken”, en biografi om Esther Blenda Nordström.

 Man fick hålla sig på avstånd här idag. Det är ju helg och då är fransmännen ofta ute och skjuter mindre villebråd. Så var det här idag. Såg aldrig vad som sköts, men det smällde åtskilliga gånger under dagen.

På eftermiddagen kom en kille i de yngre tonåren körande på en helt ny och färgglad vespa. Efter honom kom hans lillebror på en minifyrhjuling. Vilka leksaker! Sist kom pappan på en vanlig fyrhjuling. Tror att det var en bror till vinbonden, för de var lika.

En regnig dag

Söndag den 14 oktober 2018
Vi behövde en ordentlig vilopaus efter allt åkande de senaste dryga två veckorna och stannade kvar hos vår vinbonde nära Saleilles. Härifrån brukar man ha bra utsikt över vinodlingarna mot Pyrenéerna, men idag låg det tjocka regnmoln över nejden och det regnade kraftigt mest hela dagen. För min del blev det inte ens en promenad, däremot ett flertal behandlingar med TENS. Det är skönt att ha bra ljudböcker under sådana här dagar. På kvällarna blir det ofta ett par omgångar Sequence.

En riktig ovädersnatt – min kusins man Ulf är död

Måndag den 15 oktober 2018
Gårdagens regn gick inte att jämföra med nattens ihållande skyfall. Det blåste, åskade och regnet vräkte ihållande ner under hela natten.

 Ingemar sov mestadels ganska lugnt, men jag var nattvakt och hann spela åtskilliga Mahjong under nattens långa timmar. Vi hade ändå tur, för i ett par orter här nere i södra Frankrike hade det blivit rejäla översvämningar, som dragit med sig både bilar och människor med åtföljd att flera hade omkommit.

 På morgonen var det molnigt, men solen tittade fram. Det syntes i omgivningarna att det hade regnat kraftigt. Här och var stod vinstockarna i ordentliga vattenbad och nya vattensamlingar hade bildats.

 Jag fick ett sorgebesked via SMS på morgonen. Min kusin Monicas man Ulf är död Vi känner djupt med dig Monica, samtidigt som det känns tryggt, att du har dina barns stöd. Vi följer dig i våra tankar och tänder ett ljus för Ulf ikväll.

Vår resa fortsatte via N11 mot Pyrenéerna och Spanien. Uppe i Jonquera, där vi tog en mat- och kaffepaus kunde vi konstatera att dieseln är betydligt billigare än i Sverige. Häruppe var det en större brand för några år sedan. Vilken återhämtningskraft det finns i naturen! Grönskan lyste mot oss.

Vi körde av i Figueres, orten som är berömd för konstnären Salvador Dali, och där vi för en del år sedan besökte det fascinerande muséet. Det är väl ärt ett besök. Den här gången blev det inget museibesök, utan vi sökte upp McDonalds, för att kunna surfa en stund. Vi har visserligen eget internet, men behöver om möjligt vara lite sparsamma. Jag hade en hel del bilder, som behövde föras över och dessutom hade jag inte lagt ut inläggen till bloggen på länge.

Från Figueres åkte vi till den historiska lilla staden Peralada i Katalonien, där det finns en mindre övernattningsplats. Här har man avsatt en del parkeringsplatser enbart för husbilar. Det är kostnadsfritt och här finns både vatten och tömning.

Ännu en dag i Peralada

Tisdag den 16 oktober 2018
Det var växlande molnighet och enstaka regnskurar på morgonen. Vi åkte in till Mercadona i Figueres för att proviantera lite. Det var lite krångligt, innan vi fick tag på en parkeringsplats utefter en gata, där husbilen fick rum och det blev en bra bit att gå med tanke på att man inte får dra ut kundvagnarna från Mercadona, utan måste bära allt.

Vi handlade det allra nödvändigaste med tanke på att det är Ingemar som måste bära allt. På eftermiddagen tog vi en promenad i den gamla stadskärnan i Peralada, där mycket är välbevarat. Det var skönt att få röra på sig ett tag. Bortsett från enstaka turister var det inte mycket folk i rörelse. Vi satte oss en stund på det lilla torget för att äta en glass, innan vi återvände till husbilen.

Det var tämligen fullt på husbilsparkeringen. På kvällen kom några enstaka skurar.

Till Ebrodeltat

Onsdag den 17 oktober 2018
Bortsett från lite trafik tidigt på morgonen, när många skulle till sina arbeten, var natten lugn på parkeringen i Peralada.

Himlen visade på ett något uppsprickande molntäcke och det var 17 grader vid frukostdags.

Idag skulle vi passera Barcelona för att senare komma ner till Ebrodeltat. Vi startade en bra bit på N11. Barcelona är ökänt för sin brottslighet och vi åker alltid betalväg AP7 runt staden. På flera håll är det stora vägbyggen på gång i Katalonien, även på AP7. Trafiken i Barcelonatrakten är intensiv och avgaserna var lite irriterande. Vi mötte många husbilar på väg åt andra hållet.

Intill Villafranca fortsatte vi N340 mot Tarragona och vidare mot Ebrodeltat och staden Deltebre. Vi har varit vid Ebrodeltat tidigare, men då på andra sidan floden. Idag åkte vi ner genom det vattenrika området med sina mycket stora risodlingar.

Här behövs det rejäla mönsterdjup på traktorernas däck, när det ska plöjas. Lite konstigt känns det, att det mitt i detta stora deltaområde ligger en stor stad som Deltebre.

Nere i staden finns en kostnadsfri ställplats på en parkering. Här finns både vatten och tömning.

Till Valencia Camper Park

Torsdag den 18 oktober 2018
Egentligen skulle jag ha velat besöka Ecomuséet i Deltebre, men himlen var grå och det väntades mindre bra väder. Vi fortsatte den vackra kustvägen N340 och jag slogs som vanligt med häpnad över de fantastiskt välordnade frukt- och grönsaksodlingarna.

Odling av mandelträd Överallt var man igång med att skörda. I den här regionen odlas något, som vi längtat efter länge, nämligen kronärtskockor. Plantorna stod i snörräta rader ute i åkrarna. På många håll var ett flertal igång med att skörda grönsaker på frilanden. Långtradarna stod redo att köra vidare med alla godsaker.

Vi fortsatte A7 mot Valencia och här började en viss stigning i bergen. De hårt lastade långtradarna hade svårt att hänga med i de långsluttande backarna. Vi hade Valencia Camper Park som mål för dagen och under de sista milen började det väntade regnet att falla. Helt nära Valencia Camper Park finns en anhalt för tåget, som går in till Valencia. Vi har åkt flera gånger härifrån för att upptäcka Valencia. Tågen är fina, det är bekvämt och man kommer direkt in till centrum.

Idag tyckte jag lite synd om de barnfamiljer, som hade varit inne i Valencia och kom hem genomblöta i det tilltagande regnet. En liten tös i 4 – 5-årsåldern, sprang lyckligt omkring enbart i sin volangprydda klänning och hoppade glatt i vattenpölarna. Skor, strumpor och trosor hade hon redan tagit av sig. Hennes föräldrar såg inte så glada ut, säkert med tanke på alla våta kläder i husbilen, en jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden. Dessa underbara barn, som har en unik förmåga att leva här och nu!

Det var redan ganska mycket vatten på campingen, men vi lyckades få en någorlunda torr plats, så torr den nu kan vara, när det regnar

Nattvakt igen – ett riktigt oväder

 Fredag den 19 oktober 2018
Hela natten vräkte regnet fullkomligt ner och åskan smällde oavbrutet explosionsartat över oss. Det enda positiva var att det inte blåste. På campingen hade vattnet inte en chans att hinna rinna undan, utan allt förvandlades till en stor sjö. Det var ett extremoväder under hela natten.

Åskan avtog under dagen, men regnandet fortsatte. De husbilar, som försökte ta sig från platsen, skulle ha behövt vattenskidor på bilarna. Tur nog började vattnet sakta sjunka, när regnet minskade senare under eftermiddagen.

Det har utfärdats varningar för flera av kustområdena, innan ovädret löses upp och drar vidare. Vi beslöt att stanna tills på söndag, då det såg betydligt bättre ut.

En vilodag

Lördag den 20 oktober 2018
Det blev en dag i lugn och ro efter ovädret. Vi tog en promenad runt i parkområdet, som tillhör campingen.

Här finns ett tiotal redskap i ett av de i Spanien så populära utegymmen. Min fibromyalgikropp tål tyvärr inte så mycket träning, men lite fick den allt stå ut med idag Jag kunde i alla fall testa maskinerna. Man får vara glad för det lilla.

 Sent på eftermiddagen gick vi ner till campingens lilla uteservering för att dricka ett litet glas sangria och prata en stund med ett par trevliga engelsmän. 

Mot kusten och San Fulgencio

Söndag den 21 oktober 2018
Idag såg vädret mer stabilt ut i för oss berörda områden och vi lämnade Valencia Camper Park för att bege oss söderut mot värmen och Alicante. Ett lätt molntäcke låg på himlen, men snart vek enstaka moln undan för att bereda väg för solglimtar och blåa fläckar. Redan tidigt på förmiddagen låg temperaturen på 22 grader.

Vi åkte A7 mot Alicante. Överallt blommade neriumbuskarna vackert utefter motorvägen. När vi kom högre upp i bergsområdet, låg det åter flera molnsjok över bergskedjorna. Något regn blev det inte och när vi passerat bergen, klarnade det upp. Himlen blev helt blå och värmen steg till 24 grader.

På väg tog vi en ordentlig lunch- och kaffepaus och passade t o m på att sova en stund. Vi fortsatte över Santa Pola. Vägen kantas av saltvattenbassänger, där avdunstat salt ligger i strängar och saltbergen tornar upp sig. Som vanligt står massor av hungriga flamingofåglar på huvudet i vattnen.

 Vi kom fram till Camper Park San Fulgencio, där vi blev anvisade en plats, där det var mycket svårt att köra in. Det var skönt att komma fram. Jag tycker inte om ”måsten”, men just nu fanns det ett ”måste”. Golven behövde få en grundlig rengöring.

Tvättdag

Måndag den 22 oktober 2018
När vi kom hit igår, var det rengöring inne i husbilen som gällde. Även om man försöker hålla efter, börjar det se mer eller mindre ingrott ut efter en tid. Dammpartiklarna samlas och försöker gömma sig utefter väggarna.

 Även tvätten samlas efter en tid och idag var det ett ”måste” att ta hand om all smutstvätt. Det finns tvättmaskiner här på campingen, men de tar god tid på sig. Det är verkligen ”por la mañana” Fintvätten tog närmare ett par timmar, så den blev nog grundligt ren. På klädstrecken torkade den i alla fall fort.

Vittvätten samlade jag ihop och Ingemar bar två stora kassar till den närbelägna bensinmacken, där man har stora och utsökt bra tvättmaskiner och tumlare. För säkerhets skull bör man kolla med personalen, att de verkligen har varmt vatten. Tvättmedel doseras automatiskt, så det behöver man inte ta med. Det kändes verkligen fräscht att få bädda rent i sängarna och sortera in rena handdukar och kläder senare under dagen.

På den här campingen finns alltid ett gäng, som bor kvar hela vintern och som återkommer år efter år. Några känner vi igen sedan tidigare. Det var rejäla oväder för några dagar sedan, när vi stod utanför Valencia. Nu har det kommit rapporter om att bl. a Malagaområdet blivit ordentligt drabbat. I Antequera omkom en brandman. Hans kropp hittades flera kilometer bort

Tämligen tråkig omgivning

Fredag den 26 oktober 2018
Vi och flera med oss är överens om att det är ganska öde och trist i det här området. Det finns inte direkt någon vacker natur att vandra i. Däremot finns det tre matvaruaffärer. LIDL och Iceland ligger alldeles i närheten av campingen och en bit längre bort ligger Mercadona. I ett holländskt center finns också en mindre mataffär. Där finns också en servering, där de bl. a serverar en allt-i-ett-bricka med en stor kopp café con leche, en muffins och en liten glasbytta med vispgrädde och lite likör i botten. För två brickor betalar man 3,10 €. För det priset får vi knappt en kopp kaffe i Sverige.

 Inom området finns ytterligare två serveringar, en pizzeria, som har utsökt goda pizzor och en s k vinbar, där man bl. a kan dricka en kopp kaffe, en öl eller ett glas vin. Mindre maträtter och även en del prisvärda små tapas finns att köpa. Det finns inga trevliga affärer i närheten att botanisera i. Däremot finns det två kinaaffärer, som har det mesta, som man inte behöver.

Veckomarknad

Lördag den 27 oktober 2018
Det var trevligt att få strosa på den återkommande lördagsmarknaden igen. Den var sig lik från i våras. Borta vid inköpscentrat var det dessutom skön musik.

Förutom grönsaker var det inget speciellt vi behövde idag. Köpte två stora knippen bladpersilja för 1€. Vi hjälptes åt att göra persiljesallad – Tabbouleh – när vi kom hem. Så gott! Mitt i natten väcktes jag av både skyfall och åska. Ingemar? Nej, han hörde ingenting.

Tillbakablick på bröllop

Söndag den 28 oktober 2018
Mitt älskade barnbarn Jennie skickade många bilder från hennes och Jacobs bröllop i juni. Otroligt vackra och glada bilder från ett bröllop, som man inte glömmer i första taget

Min väninna Lilian i Örebro råkade ut för en tråkig olycka. Hon skulle dra upp en planta på sin kolonilott, ramlade baklänges och fick en spricka i en kota Det resulterade i att hon några dagar senare opererades och fick sex skruvar i tre ryggkotor

Flera besök av gamla vänner

Måndag den 29 oktober 2018
På morgonen ringde våra vänner Björn och Eeva, som också var på väg söderut för övervintring. Efter någon timme blev det förmiddagskaffe hos oss. Det var ett tag sedan vi sågs, så det blev ett glatt återseende. Den gladaste i gänget var nog Alex, deras hund. De åkte sedan vidare för att övernatta i La Mata.

På eftermiddagen kom ett par, som bor i sitt hus i Torrevieja, Gun-borg och Åke. Vi missade varandra förra övervintringen, så det var mycket roligt att träffas igen. Det har blivit en tradition.

Klippning

Tisdag den 30 oktober 2018
Det var hög tid för mitt hår att få en klippning. Här i San Fulgencio finns en frissa, som är utomordentligt duktig. Jag har alltid varit supernöjd och blev det även den här gången.

Allhelgonahelgen

Fredag den 2 november
När vi är söderut, har vi inte någon grav att tända ljus på. Däremot brinner det alltid ett ljus på bordet inne i husbilen och jag är noga med att alltid ha en lång stilla stund till eftertanke.

Det är så många, både släktingar och vänner, som är borta från det här livet, så många att minnas.

Under drygt 2 ½ månad ökade skaran med ytterligare fyra personer. Tack för alla fina minnen ni har lämnat!

Ljudböcker

Torsdag den 8 november 2018
Tiderna och även vanorna förändras hela tiden. När vi tidigare åkte på våra övervintringsresor hade vi alltid en del vanliga böcker med på resan. Dessa byttes sedan med andra husbilsåkare, som också hade böcker. För viktens och bekvämlighetens skull var det mest pocketböcker som vandrade runt.

Numera har åtminstone jag mer och mer övergått till ljudböcker. När vi är ute och reser, använder jag mig av Storytel, bara att ladda ner, och lägga offline, när man har el, så kan man lyssna, när man vill.

 Nyss har jag lyssnat på två böcker av Jan-Phillip Sendker, som jag tyckte mycket om, ”Konsten att höra hjärtslag” och ”Hjärtats innersta röst”. Uppläsare är Anna Maria Käll, som har en mycket behaglig röst.

 Minnesord från den sista boken ”En människa som en gång har blivit övergiven, bär den förlusten med sig för alltid. En människa som aldrig blivit älskad, bär på en outsläcklig längtan efter kärlek.”

Glädje och sorg går ofta hand i hand

Fredag den 9 november 2018
Idag på förmiddagen var det begravning för min kusin Monicas man Ulf. Här brann ett ljus och jag spelade Albinonis ”Adagio”. Samma musik var det sista de spelade under begravningen. Vila i frid Ulf!

Igår läste jag i en blogg, att ett par gamla husbilsvänner, Inga-Lis och Håkan, skulle stå på samma camping som vi. Vi gick runt, men hittade inte dem. På förmiddagen ringde Håkan och senare, när vi skulle gå för att handla, mötte vi både Inga-Lis, Håkan och lilla Yoki. Vi kom överens om att komma över till dem, när vi kom hem igen.

 

Det blåste redan på morgonen, men när vi var på hemväg från affären, fick man se upp för flygande föremål. Det var halv storm. Vi tog oss hem, packade upp varorna och gick över till våra vänner, för att värma oss med en kopp kaffe. Här träffade vi ett annat mycket trevligt par, Eva och Hasse och deras söta hund, Knutte. Vi satt ute med våra kaffekoppar, men det gällde att hålla i allt i den hårda blåsten.

Campingägaren var tvungen att gå ut för att säkra vind- och insynsskydden runt campingen.

Veckomarknad igen

Lördag den 10 november 2018
Som vanligt blev det mest grönsaker som inhandlades. Avokadorna är underbart goda nu, så mjälla och fina. Persilja, citroner och fasta stora tomater till en ny ”Tabbouleh” var ett måste.

Vid serveringen i holländska huset underhöll en sydamerikan med såväl sydamerikansk sång och musik som mer traditionell musik. Före en välbehövlig paus avslutade han med ett solonummer från en musical, som tog andan ur oss alla. Vilka röstresurser!

Nytt hundbesök

Söndag den 11 november 2018
Våra husbilsvänner skulle åka vidare på måndag, så idag passade vi på att träffas en gång till, innan vi skildes åt. Tyvärr åkte Eva och Hasse redan vidare idag, så det var bara Inga-Lis. Håkan och deras lilla snälla Yoki, som kom på eftermiddagskaffe. Vi fick ett par trevliga timmar tillsammans i solen. Vi önskar er fortsatt trevlig resa! Säkert ses vi någonstans på väg igen.

Kvar vid Camper Park San Fulgencio

Tisdag den 13 november 2018
Vi är, som jag tidigare skrivit, ute på vår tolfte övervintringsresa och har under alla år alltid rest runt på alla upptänkliga platser i både Spanien och Portugal. Jag är djupt tacksam för alla de berikande upplevelserna.

Ibland är det emellertid skönt att få stanna upp och bara vara och så har det blivit nu ett tag. Vi är egentligen inga entusiaster av campingar, men nu har vi stått drygt tre veckor här vid Camper Park San Fulgencio och bara tagit det lugnt.

Ösregn och åska

Torsdag den 15 november 2018
Det var ett ordentligt oväder under hela natten med både skyfall och åska. Strömmen försvann också ett tag, men kom så småningom tillbaka.

Marknad igen

Lördag den 17 november 2018

Det regnade mycket även i natt, men blev tur nog uppehåll framåt morgonen. Regnuppehållet gynnade skönt nog alla ihärdiga marknadsförsäljare, som tidigt på morgonen började ställa i ordning sina marknadsstånd, även om många stod i stora vattensamlingar. Min väderkänsliga kropp strejkade, så det blev en kort tur på marknaden för min del. Vi var tidigt ute och skulle bara ha en del grönsaker.

Bl. a var ingefärsshoten slut, så ingefära och citroner behövde inhandlas. Det är också dags att grava ny lax, så en stor knippa med nyskördad dill fick följa med hem. Den finfördelade jag och förpackade i en vacuumpåse till frysen.

Utflykt till Quesada och Torrevieja

Söndag den 18 november
Skönt nog mådde min kropp bättre idag, för nu var det dags för en utflykt tillsammans med Viola och Egon. De har hyrt en mindre bil härnere och ville gärna att vi skulle följa med till en engelsk restaurang för att äta lunch.

Vi åkte till Quesada, där vi satte oss vid ett bord inne i välbesökta restaurang ”Fish and Chips”. Man har här ett stort urval av maträtter, men är man här för första gången är det inte helt fel att äta deras ”Fish and Chips” Måste erkänna, att det var den godaste ”Fish and Chips” jag ätit, så sprödbakad. Förmodligen använder de panko vid paneringen.

Man bör vara ute i god tid, för restaurangen fylls snabbt av hungriga lunchgäster. Tillfogas kan att portionerna är rikliga och maten är inte dyr. Vi fortsatte sedan med en sightseeing i bl. a Quesada, Torrevieja och La Mata. Molnsjok låg överallt på himlen, men det var uppehåll.

Ihållande regn under hela natten och dagen

Måndag den 19 november 2018
Det var som sagt uppehåll under gårdagen, men i natt och under hela dagen har det regnat utan uppehåll.

 Skönt att det finns ljudböcker vid sådana här tillfällen! Jag har, som jag berättat redan lyssnat på Jan-Phillip Sendkers båda första böcker, som utspelar sig i Burma. De innehåller en god portion levnadsvisdom, något jag tycker om. Nu har jag även lyssnat på den första boken i hans Kinaserie, ”Viskande skuggor”. Den andra boken ”Ensamhetens språk” är nyligen översatt till svenska. Det kommer även en tredje bok i den här serien, som jag ser fram emot

Vi hade tur, när vi var i Torrevieja igår. Då var det tillfälligt uppehåll. Under natten kom sedan 100 mm vatten, vilket medförde stora översvämningar i de flesta bostadsområden. Vägar blev avspärrade, kollektivtrafik inställd och skolor stängda.

Videoinspelningar från Teneriffa visar en fruktansvärd storm och översvämningar. På en inspelning kan man se, hur balkonger på tredje och fjärde våningen raseras av de framrusande vågorna. Vi är så små, hjälplösa och ynkliga mot naturens oerhörda krafter.

Utcheckning från Camper Park San Fulgencio

Onsdag den 21 november 2018
Vädret verkar ha stabiliserat sig och det kändes skönt att få checka ut från campingen för att kunna fortsätta vår resa. Vi hade samlat ganska mycket tvätt. Vid bensinmacken nära LIDL finns bra tvättmaskiner.

 När smutstvätten var tvättad och tumlad, var det dags att fylla på matförrådet. Det blev ett besök både på LIDL och närbelägna Mercadona.

 Tiden gick och det blev inte så lång resa idag, utan vi stannade vid det stora inköpscentrat La Zenia. Habaneras hoppade vi över den här gången. Vid La Zenia finns en stor parkeringsplan, som är fullt tillåten att använda som ställplats. Vi har även stått där tidigare och det är mycket lugnt.

På torsdagen gick vi in i centrat, där det på flera håll var dekorerat inför julen.

Det var Black Friday nästa dag och redan på torsdagen hade många affärer extrapriser. Jag hittade ingenting, som jag behövde och är egentligen emot den stora köphysterin. Ingemar fann det han behövde, nämligen en ny tröja och ett par jeans. Jag måste erkänna, att jag är ganska trött på det enorma utbudet av varor, som finns överallt. Däremot passade vi på att både dricka kaffe och äta en lätt tapaslunch, innan vi tog en kort tur in på Decathlon.

Vi stannade alltså två nätter på ställplatsen vid La Zenia och åkte därifrån i god tid, innan fredagens köprusch började.

Till Vera

Fredag den 23 november 2018
Vi begav oss från La Zenia mot kusten och Vera, där vi alltid brukar stå några dagar. På väg passerade vi bl. a Lorca, som för några år sedan var drabbat av jordbävning.

 Vägen gick även förbi Cuevas del Almanzora, där jag genom vindrutan lyckades fånga en bild på ett av de många husen, som delvis är inbyggda i berget.

När vi kom ner till Vera, visade det sig att ”vår plats” var helt tom. Där fanns inte en enda bil. Likadant var det vid parkeringarna utmed hotellet, där det också brukar stå många bilar. Det bådade inte gott. Hade polisen varit där och kört bort alla husbilar?

Vi åkte vidare till Bariada Palomares, där en lång rad bilar stod parkerade utmed staketet ner mot stranden. Vi fick höra, att polisen hade bötfällt flera husbilar för ett par veckor sedan. Man får numera inte stå så nära stranden. Vi chansade på att kunna stanna en natt och det gick bra.

 Himlen över havet var mulen, men när vi senare tittade in mot land, fick vi vara med om en helt underbart vacker solnedgång.

Besök hos vänner

Lördag den 24 november 2018
Havet låg stilla framför oss, när vi vaknade på lördagsmorgonen.

Jag kände mig lite skuldmedveten, där vi stod på stranden och kunde bli bötfällda. Vi åkte ner till bostadskvarteren och ställde oss nära en halvfärdig byggnad. Här åt vi frukost i lugn och ro och kunde även sova en stund till.

 Klockan 12.00 infann vi oss hos våra vänner Bettan och Uffe, dit vi var bjudna på lunch. Vi har träffats under ganska många år nu och det är alltid lika roligt att ses. Vill att ni ska veta, att ni är mycket uppskattade. Uffe blev glad över ett paket ekologiska havregryn från Sverige. Han tycker inte de spanska, processade havregrynen, är lika goda. Det blev mycket prat om DNA-test m.m. Jag fick möjlighet att kolla Bettans blommor och vackra stensamlingar.

Tack kära vänner för att vi fick träffa er även den här gången!

Efter besöket hos våra vänner beslöt vi oss för att åka vidare mot Tijola, där det skulle finnas en ställplats. Färden dit gick bra.

Man står på en betongplatta och här finns både vatten och tömning. Med tanke på sömnen var det lite oroväckande med alla hundar som skällde i en granngård, men de tystnade så småningom och vi kunde sova ostört.

Mot Guadix

Söndag den 25 november 2018
Vi reste idag vidare ca 3,5 km till Balsa de Cela i hopp om att kunna få ett skönt bad i det varma vattnet. Nu hör till saken, att vi körde lite för långt och kom fram till Lucar, där Ingemar lyckades vända bilen.

Nu kom vi fram till Balsa de Cela, men mina förhoppningar om att få sänka ner min smärtande kropp i den varma bassängen grusades snabbt. Vi var nog här fel årstid. Ingemar kände på vattnet, som inte alls var så varmt och de ganska hårda vindarna var iskalla.

 Efter lite mat i den varma husbilen åkte vi mot Baza med Guadix som mål. Sierra Nevada låg delvis inbäddat i stora molnsjok.

 Det märktes tydligt att hösten även hade kommit till de här områdena. Popplarna var i det närmaste avlövade och många träddungar skiftade i varma höstfärger. Något jag inte tänkt på tidigare är att det odlas stora mängder sparris i de här trakterna. Det som dessutom odlas enormt mycket av är oliver. Välvårdade olivlundar avlöser varandra. Redan i Frankrike konstaterade vi att olivskördarna blir mycket goda det här året och det är likadant i Spanien. Trädgrenarna fullkomligt dignar av mognande frukter. På flera håll låg stora skynken utbredda under träden och stegar var resta mot träden. Mycket folk var ute för att skörda oliver till den första kallpressade olivoljan. I flera dungar var träden redan rensade.

Snart kom vi fram till grottornas stad, Guadix. Även om jag gärna skulle vilja övernatta i en grotta, för att få uppleva jordens tystnad, blev det inget besök vid någon grotta den här gången. Annars finns det ett grotthotell och även privata människor hyr ut rum i sina grottor. Vi fortsatte ner till ställplatsen, som finns vid den stora marknadsplatsen. Här går det både att fylla och tömma vatten.

Även om det var sen eftermiddag, gick vi en promenad upp och runt stan. Det var kallt, så vädret inspirerade inte till några längre utflykter. Innan vi gick hem, gjorde vi ett lite uppehåll vid den närbelägna kvartersserveringen, där både unga, äldre och t o m småbarn samlats.

La Puebla de Cazalla

Måndag den 26 november 2018
När vi idag fortsatte vår resa på A92 i riktning mot Granada, hade de värsta molnen skingrats och Sierra Nevada reste sig mäktigt mot den klarblå himlen. Vi njöt av de vackra vyerna och befann oss snart uppe på 1380 m höjd.

<

 Det finns mängder av rondeller i de här länderna och ofta är de mycket vackert dekorerade, som den här i Loja.

Vädret blev tillfälligt något sämre och det unika bergsmassivet El Torcal låg inbäddat i dystra moln, när vi passerade. Snart avtecknade sig det bekanta berget före Antequera mot horisonten, också det helt omgivet av moln.

Vi anlände så småningom till vårt mål för dagen, ställplatsen i La Puebla de Cazalla.

Den här ställplatsen med sin intilliggande mycket vackra parkanläggning, Parque del Carbones, är till stor del finansierad med bidrag från EU. Ställplatsen är än så länge helt kostnadsfri. Man står på en betongplatta. Vatten och el finns bakom varje plats. Tömning finns på speciell plats nära infarten.

Kvar i Puebla la Cacella

Tisdag den 27 november 2018
Det var lugnt och skönt på ställplatsen med den närliggande parken. Man får stå maximalt tre dygn och vi beslöt oss för att stanna ännu en dag. Många ortsbor är ute och går eller springer i motionsslingan, som går runt den stora parken. Även vi gick en runda idag. Jag är djupt tacksam för att Ingemar pepprar mig till att försöka gå så mycket som möjligt. En kroniskt smärtande rygg, polyneuropati och fibromyalgi gör att det många gånger tar emot, men Ingemar fungerar som en hejarklack

Tydligen håller man på att bygga ut parkanläggningen ytterligare, för på ett ställe rinner ett vattenfall ner i ett mindre vattendrag och där håller man på att gräva ur strandbankarna och muddra.

Kan tillfoga att det i parken finns anläggningar för barn, en stor grillpark, kolonilotter och en kiosk. Stora rosmarinbuskar, lavendelbuskar m. m. kantar grillparken.

Till Jerez de la Frontera

Onsdag den 28 november 2018
Igår kom vi på, att det på torsdagar är dressyruppvisning vid Spanska Ridskolan i sherrystaden Jerez de la Frontera. Det är många år sedan vi var där och beslöt oss för att Jerez skulle bli vårt nästa resmål.

 För att komma till Jerez, var vi tvungna att åka vägen runt Sevilla igen. Efter att Ingemar hade gjort service på bilen vid ställplatsen, lämnade vi La Puebla de Cazalla. Ett mycket vidsträckt slättland/jordbruksbygd, som för tankarna till slätterna i Skåne, brer ut sig runt Sevilla.

Man satsar mycket på solkraft i Spanien och här är en av många solcellsparker.

 När vi senast var i Jerez, parkerade vi på ett torg i centrum, där många skolor är belägna och där det är nära att gå till Spanska Ridskolan. Det var dags för hämtning av skolbarn, när vi kom fram, så det var många föräldrar, som skulle hämta sina barn. Det var svårt att hitta en parkeringsplats, men vi beslöt att ställa oss tillfälligt i en avlägsen parkeringsficka, för att äta lite lunch och vila en stund.

Ingemar tog en promenad och hittade en större parkeringsplats nära torget. Vi åkte dit och där var det gott om platser. Här blev vi genast fångade av en s k falsk parkeringsvakt/gorilla, som la ner massor av energi på att vinka in oss. Vi lyckades slita oss loss och åkte fram till torget, där det nu fanns många parkeringsplatser, när föräldrar och barn nu hade åkt hem. Den falska ”parkeringsvakten” lämnade oss inte, utan kom springande efter, för att visa in oss i en parkeringsficka. Vi behövde ingen hjälp och det är kostnadsfritt att stå på torget!!! Han ville ha pengar för sin ”hjälp” och fick en slant, så att vi skulle bli av med honom. Det var han inte nöjd med, utan blev sur och ville ha mer- 5-6 € Det fick han inte, vilket hade till påföljd, att han sprang och trakasserade oss flera gånger under resten av dagen genom att knacka på dörrar och fönster. Vi öppnade inte!

Spanska ridskolan – Fundacion Real Escuela Andaluca del Arte Ecuestre

Torsdag den 29 november 2018
Spanska ridskolans område låg bara ett par kvarter från vår parkeringsplats på torget. Biljettförsäljningen började klockan 10.00 och Ingemar gick i god tid för att köpa biljetter. Uppvisningen började klockan 12.00 och man skulle vara där en kvart före.

När tolvslaget närmade sig, blev det alltmer ont om parkeringsplatser på torget, samtidigt som nya falska ”parkeringsvakter” iförda gula västar uppenbarade sig för att visa in ankommande bilar. Tydligen var de inte helt överens om sina revir, för ett par mannar började t o m att slåss.

Vi kom i god tid och hann gå runt i den vackra trädgården och även få se lite av träningen av hästarna utomhus.

Vi var ett par av de första, som gick in i lokalen, så jag hann ta ett par kort av arenan. Snart fylldes många bänkrader av tillresande turister och föreställningen kunde börja. Tyvärr, eller rättare sagt lyckligtvis, skulle jag vilja säga, är fotografering helt förbjuden. Det skulle störa hästarnas koncentration alltför mycket. Vakter bevakar publiken och vid minsta glimt av en mobiltelefon är de framme och säger ifrån.

Vi var här på en dressyruppvisning för åtskilliga år sedan, med ville gärna uppleva det igen. Det är en uppvisning på hög nivå som framförs med stor skicklighet, kunskap och disciplin. Man sitter andlös från början till slut. Det går inte att beskriva. Det måste ses. Hästarnas dansnummer till flamencomusik och sevillianas var helt häpnadsväckande, likaså deras hopp.

När vi kom tillbaka till husbilen hade vi varken fått förmiddagskaffe eller lunch. Rutinerna blev lite omkastade med förmiddagskaffe klockan 14.00 Dessutom var vi trötta, så vi tog en liten tupplur, innan vi gick ut för att hitta något att äta. Jag hade sett, att det fanns en kycklingrestaurang i närheten. Det passade bra, tyckte vi. Klockan var 16.15, när vi kom dit. Restaurangen visade sig vara en mycket liten servering och köket hade stängt klockan 16.00. Så är det i Spanien!

 Ingemar hade sett att det fanns ett mindre köpcenter i närheten, där det fanns ett flertal restauranger och serveringar. Jag hade mycket svårt att gå den här dagen, men vi lyckades komma dit. Endast en kaffeservering hade öppet och vi var mycket hungriga. Jag föreslog, att vi skulle köpa något färdiglagat i en mindre livsmedelsaffär för att stilla den värsta hungern innan vi kunde gå hem för att laga riktig mat. Jag tycker inte alls om fuskmat och halvfabrikat, men idag fick det duga. Vi kom ut med varsin trekant ljust bröd med pålägg och en liten burk öl, satte oss på en parkbänk, åt och delade på vätskan Kan bara säga, att det inte kändes bra, men var bättre än ingenting.

 Vår ”falske parkeringsvakt” fortsatte att antasta oss genom knackningar på dörrar och fönster, men vi öppnade inte. Han fick ingen fast anställning hos oss!

Till El Rocio

Fredag den 30 november 2018
Det låg en tät dimma över nejden och det fina duggregnet föll som en skir slöja över jorden, när vi på morgonen lämnade Jerez för att åka till El Rocio. Himlen klarnade så småningom upp och solen fick åter skicka sina värmande strålar över oss. Jag upplevde en stark lyckokänsla över att åter få vistas i de här områdena. Dessutom mådde min kropp bättre idag, än den gjort på sistone. Vi passerade stora bomullsodlingar. Här och var stack vildsparris upp i det gröna utmed vägkanterna. Här börjar också växthusen med stora jordgubbbsodlingar att ligga utmed vägen. Det byggs många nya vägar i Spanien och även på den här sträckan är flera vägbyggen på gång.

Efter inköp i LIDL och lite lunch fortsatte vi fram till El Rocio, staden i sand, där vi åkte in på området för att parkera till en avgift på 1€. Här möttes vi av de här två trevliga parkeringsvakterna, som anvisade oss en plats och som vi sedan fick en liten pratstund med. Den ene hade en gång flugit till Stockholm och därifrån kört bil till Arendel i Norge, där han vistats hela sommaren.

Vi har varit i El Rocio ett flertal gånger under åren, men återvänder gärna hit. Varje helg anländer mycket folk för att till madonnans ära delta i gudstjänsterna i den vackra kyrkan. Det var bara fredagseftermiddag och det hade inte anlänt så många människor än, när vi tog en promenad runt området, in i kyrkan och det lilla kapellet, där det var ljuständning. I den stämningsfullt vackra sjön går ofta hästar och betar i lågvattnet. Man får bara stå inom området under dagtid, så när solen började gå ner, åkte vi över vägen för att övernatta på den stora gräsplanen utanför lokalpolisen.

Åk gärna en helg till El Rocio för att uppleva den speciella staden! Den stora festen är under pingst, men då är det nog svårt att få plats. På Google, bl.a. i Svenska Magasinet, finns bra berättelser om historien bakom madonnan och kyrkan.

Ljuständning för avlidna

Lördag den 1 december 2018
När vi idag åkte in på området i El Rocio, var det andra parkeringsvakter och vi blev anvisade till en annan plats, vilket vi kunde förstå, eftersom man väntade mycket folk och många bilar.

 Här finns riktiga skomakare, där du kan beställa dina skor eller stövlar, allt i äkta läder. I klädaffärerna var det 40 – 50% rabatt på flamencoklänningar. Man kan också handla allt som tillhör olika hästsporter t o m kärror. Ser ut att vara mycket bra kvalitet på allt.

Vi gick in i kyrkan för att vara med under ett par gudstjänster, som löpande avlöser varandra med olika brödraskap som värdar. Varje gudstjänst startar med intåg av det aktuella brödraskapet. De för El Rocio speciellt kombinerade trumslagare och flöjtblåsare går främst. Standar och olika sorters gåvor, bl.a. stora blomsteruppsatser, bärs fram till altaret. Från läktaren sjungs sevillanas i stämmor av kvinnor, män och även blandad kör, mycket mäktigt.

 Även vi gick in i det lilla kapellet för att tända vaxljus för våra avlidna vänner. Därefter satte vi oss vid en servering för att få lite att äta och dricka. Ingemar åt en rejäl hamburgare, medan jag föredrog paella.

Hästar finns överallt. Man kan åka droskor, som dras av mulåsnor. Barn kan rida på fina ponnyhästar eller större hästar.

Framför kyrkan underhöll en grupp folkdansare. På en annan plats dansades sevillanas och linedance.

 Därefter gick vi promenadslingan utmed den vackra sjön och fick uppleva en storslagen solnedgång, innan vi återvände till gröngräset utanför lokalpolisen. I en sandrondell höll en ryttare på att dressera sin häst.

Första Advent – Nytt kyrkoår

Söndag den 2 december 2018
Vi startade morgonen och frukosten med att tända ljus och lyssna på Otto Olssons Adventsång.

Som vanligt hade man tydligen fester vid de olika brödraskapens hus och den sista musiken tystnade framåt sextiden på morgonen. Det var ingen störande musik, så det gick bra att sova.

Vid 08.00-tiden började man skjuta in det nya kyrkoåret med hårda knallar. Kan tänka mig, att de som nyss hade somnat, fick gnugga sig ordentligt i ögonen. Fick mig att tänka på äldre tiders kyrkstöt Något jag också reflekterat över under de här dagarna, är att idag går människor in i kyrkor i alla slags klädslar. För många år sedan var det otänkbart att gå in i en katolsk kyrka med bara armar. Man var även tvungen att ha något på huvudet.

 Även idag kom det mängder av människor till El Rocio. Idag fick vi åka upp till gatan utanför Guardia Civil för att parkera Det blev ett besök i kyrkan idag också, där vi sedvanligt fick ta de närmaste grannarna i hand, ibland även ge en kindpuss och önska välgång och lycka.

Mazagon

Måndag den 3 december 2018
Vi hade tillbringat en upplevelserik och vacker helg i El Rocio och idag var det dags att åka vidare. Nätterna är svala, men redan på förmiddagen hade temperaturen stigit till 14 grader. Vi åkte nu igenom det stora skogsområdet Doñana, som till stor del är bevuxet med stora mängder pinjetallar. Under tidigare år har vi stannat vid de olika besökscentra som finns och även gjort mindre vandringar.

 För några år sedan härjades Doñana av en stor skogsbrand och som syns på fotot har inte naturen återhämtat sig än. Tur nog lyckades man begränsa branden, så den inte nådde till närliggande hamnstaden Huelva med dess enorma områden med oljecisterner och oljehantering.

På flera håll varnar man för att det iberiska lodjuret har övergångsställe och det det även finns risk för att hjortar kan hoppa över vägen. En enda gång har vi sett en hjort, som betade innanför stängslet vid Doñana. Lodjur har vi bara sett spår efter tassar på ett ställe.

 Här och var höll man på att beskära pinjetallar. Vi stannade på ställplatsen i Mazagon, som ligger utmed havet. Där var fridfullt och havet var spegelblankt. Nära oss stod flera spanska husbilar och även ett par franska. Visst såg vi en solnedgång även här, men även om den också var vacker, kunde den inte mäta sig med solnedgångarna i El Rocio.

Tjock dimma

Tisdag den 4 december 2018
Idag lockade vädret inte till någon längre utevistelse. Dimman låg tjock som mjölk både över havet och stranden. På eftermiddagen blev det 17 grader, men p g a dimman kändes det råkallt och fukten la sig som en hinna på insidan av vindrutan.

Idag kom en man från kommunen med en stor behållare på ryggen och började bespruta en del av växtligheten en bit ovanför strandremsan. Undrar just hur hundar reagerar på det Det har regnat en hel del tidigare under hösten, så det är bra växtkraft i det mesta. Vill man bli av med en viss växtlighet eller är det någon form av skadedjur man vill bekämpa?

Till La Rabida

Onsdag den 5 december 2018
Den tjocka dimman låg tät under hela natten och mistluren ljöd med jämna mellanrum. Även fartygen tutade regelbundet. Farleden in till Huelva trafikeras av enormt stora oljefartyg.

På morgonen klarnade det upp, himlen blev åter blå och värmen spred sig. De spanska och franska husbilarna gav sig av. Det gjorde även vi, i första hand in till Huelva för att fylla gasol. Vid infarten till Huelva står Columbus i egen hög person och blickar ut över havet.

Vi fortsatte därefter till La Rabida, där allt inom området finns till minne av Columbus. På väg passerar man den biologiska trädgården och ett tämligen nyuppfört informationscenter. Senast vi var här, höll man på med plattsättning. EU har satsat en hel del pengar på hela det här området och vi är glada över att få ta del av det imponerande resultatet.

Vi fortsatte ner till den stora parkeringen mellan den stora sydamerikansk – spanska arenan, där det sommartid hålls stora fester, och muséet. Här har vi övernattat många gånger, men det har gått några år sedan vi besökte muséet och vi tyckte nu det var dags för ett nytt besök.

 Idag är det 13 år sedan vi flyttade till Askersund.

Spanska författningsdagen – till Valverde del Camino

Torsdag den 6 december 2018
Helgdagarna duggar ganska tätt i Spanien och idag var det den spanska författningsdagen. Spanjorerna var med andra ord lediga och det var mycket folk i rörelse.

 Det var lite kallare idag på morgonen, men himlen var blå och senare under dagen blev det mycket varmt. Efter att ha övernattat i lugn och ro intill muséet, åkte vi upp till området runt klostret, La Monasterio de la Rabida, där Columbus fick goda råd inför sina resor. Häruppe får man numera betala 1€ för att parkera och det var ganska många bilar som anlände.

Den här gången gick vi inte in i klostret, men för dig som inte varit där tidigare, kan vi rekommendera ett besök. Här finns bl.a. underbart vackra, gamla freskmålningar.

Trädgården framför muséet är underbart vacker och änglatrumpeterna stod i full blom. Den praktfulla kolonnen var nu helt färdig och syns över hela nejden. Allt är välskött och det är med glädje vi vandrar runt området.

Vi lämnade därefter La Rabida för att åter fortsätta mot Huelva. I den här trakten trivs de trevliga storkarna. En del var ute på åkrarna för att inta dagens måltid, medan andra var hemma och pysslade i sina bon En och annan tog en flygtur.

 I utkanten av Huelva passerade vi en stor kåkstad, där mycket skräp och bråte var samlat runt de provisoriska byggnaderna Vi har det bra, mycket bra.

 Ingemar hade fått tips om en ställplats långt uppe i bushen, som han var lite nyfiken på. Vi åkte i riktning mot Badajoz och kom så småningom fram till Valverde del Camino. Ställplatsen, som ligger alldeles intill stadens genomfartsgata, har både vatten och tömning. Det finns bara plats för fem husbilar. När vi anlände stod redan två husbilar samt ett släp på tre platser. Vi parkerade och snart kom ett ungt par och ställde sin bil intill mot gatan.

Mot Portugal

Fredag den 7 december 2018
Nu är jag gnällig, men den här ställplatsen gillade jag inte Det är mycket genomfartstrafik och en del åkte förbi med ganska hög hastighet . Dessutom lutar platserna en del och har man dålig rygg, är det inte bra. Dels är det svårt att sova, när man ligger snett och att laga mat, när man står snett är en plåga. Ingemar lyckades sova, men jag somnade inte förrän vid 02.30-tiden. Nu har jag gnällt färdigt!

Igår var det ju helgdag och förmodligen tar många ut en klämdag, för att få en sammanhängande ledighet eftersom det är helgdag även i morgon, ”Den obefläckade avlelsens dag”. Då lär alla affärer vara stängda, så behöver man handla, måste man göra det idag.

 Vi tog det lugnt på morgonen. En äldre man hade satt sig på servicestationen, där man tömmer toakassetten. Vi väntade i det längsta och till slut gick Ingemar fram. Mannen ifråga öppnade artigt locket och visade var han skulle tömma och dessutom talade han om att en vattenkran var bättre än en andra. Vattnet rann fortare där. Det gick inte att koppla slang, utan vattnet fick hämtas med kanna.

 Det hann bli hela 18 grader, när vi åkte tillbaka till Huelva, för att fortsätta kustvägen mot Portugal. När det är helg, är det alltid många cyklister i rörelse. Något mycket bra, som vi har lagt märke till, är att flera cyklister har blinkande rödljus baktill på cyklarna. Det har de kanske haft länge, men vi har inte observerat det förrän nu.

 Neriumplantor skiljer vägbanorna åt och mot vägrenarna växer cypresser och ginstbuskar. Vi passerade stora odlingar med persimonfrukter, där man höll på att skörda. Även här såg det ut att bli bra skördar. Höga stegar var på flera håll uppresta i olivträden. På ett ställe använde man t o m en mindre lyftkran. Vi fortsatte fram mot gränsen mellan Spanien och Portugal, där vi körde ner till gränsstaden Ayamonte på den spanska sidan för att tanka och handla en del på Mercadona. Jag köpte bl. a en bit lax, som kommer att gravas.

Vi åkte därefter över den pampiga bron, som förbinder Spanien och Portugal. Här var det nyasfalterat både på den spanska och den portugisiska sidan. Det var välbehövligt. Man håller även på att reparera bron. Nu fick vi en timme tillgodo. Det var dags att ställa tillbaka klockan en timme.

När vi anlände till Castro Marim för övernattning, insåg vi att det skulle bli månadsmarknad under morgondagen. Då får husbilar inte ens stå på ställplatsen, utan får köra bortom rondellen för att ställa sig i området framför bostadshusen. En hel del bilar hade redan parkerat, men det fanns fortfarande gott om plats

Månadsmarknad i Castro Marim

.Lördag den 8 december 2018
Den här marknaden i Castro Marim har blivit större för varje år. Det var inget vi egentligen behövde, men det är roligt att gå en rundtur för att titta på folklivet. Det mest populära är nog de grillade kycklingarna, som till största delen äts på plats. De stora grillarna var tända och mängder av stolar och bord fanns redan på plats. Ett par musiker stod för underhållningen bland matgästerna. De ihärdiga försäljarna gjorde allt för att överrösta varandra. Öronproppar vore inte helt fel.

 Levande fåglar av diverse slag såldes från vagnar. Diverse produkter av kork har blivit allt vanligare de senaste åren. En del hantverk som ex. korgar av naturmaterial såldes också vid några stånd. Om man sökte snygga sängöverkast, fanns en hel del vid ett par stånd.

Vi letade oss fram till en mindre servering, där vi kunde dricka en kopp gott kaffe. Här satt vi ett bra tag och bara njöt av det brokiga folklivet. En bit ingefära och varsin nygräddad munk inhandlades på tillbakavägen.

 Marknaden drivs till stor del av romer. Hela familjerna finns på plats. Många små barn får nästan växa upp på marknader. På väg hem stötte vi ihop med marknadens skrotsamlare, som hade packat sin vagn bakom en moped, som nog hade många år på nacken, men fungerade utmärkt.

 Senare under dagen gick vi en promenad till Casa do Sal, där man alltid har sevärda utställningar. Under tidigare år har julkrubban funnits i kulturhuset, men i år hade den byggts upp i Casa do Sal.

Castro Marim

Måndag den 10 december
Innan förkylningseländet bröt ut, gick jag till frissan vid torget för att få välbehövlig fotvård. Vi hann även sitta ute i solen och dricka kaffe hos den trevliga portugisiska kvinnan, som driver en liten servering nära kyrkan. Tyvärr blev det inga längre promenader för min del, utan Ingemar fick ta sina välbehövliga steg på egen hand.

 Vi stannade kvar på ställplatsen i Castro Marim under några få dagar. Tur nog hade vi tömt och även fyllt färskvatten innan vi kom dit, för den anordningen fungerade inte alls här.

Det har under många år varit populärt att, bortsett från när det är marknad, parkera husbilar på det stora torget. Nu fanns det ett par skyltar, som omtalade att det var förbjudet att parkera husbilar där. Många parkerade ändå och så långt vi kunde se, fick ingen parkeringsböter.

Till Camping Eugene

Torsdag den 13 december 2018 
Luciadagen. Vi beslöt oss för att bryta upp från ställplatsen i Castro Marim och åka till vår Vilda Västerncamping i Moncarapacho. På väg dit blev det bara ett stopp vid LIDL i Vila Real för att bunkra livsmedel. Det gick ganska fort. Väl framme i Moncarapacho servade Ingemar bilen, medan jag intog ett välkommet sängläge.

 Vi hade en stor och bra plats med fin utsikt. Vi tycker båda om att vara naturnära.

 Nu hade jag även lyckats smitta Ingemar, så nu vi var två, som tillbringade en hel del tid med att sova. Det gick åt massor av vatten, ingefärsshot och honungsvatten. För min del även full dagsdos av smärtstillande och inflammationshämmande, eftersom min rygg var i uruselt skick. I vilket fall som helst tittade vi på ett fint Luciafirande på TV. Det räckte för vår del.

Jag upplevde något mycket positivt den här dagen. Köpings Museum hade lagt ut en gammal Luciabild från 1920-talet. Man hade inga uppgifter om bilden. Jag har en liknande bild i mina gömmor och kunde glädja dem med att berätta, att fotot var från Godtemplarnas Luciafirande i Köping och att det var min mormor, som var Lucia. Mamma var med som tärna och står till vänster om mormor.

Tiden gick och vi gjorde vårt bästa för att rehabilitera oss. Ingemar hade mest besvär med hostan, medan jag kände mig mer insnöad än vanligt Vi hade små husdjur också, som ville göra oss sällskap – myggor! De är hopplöst envisa och kommer in genom minsta skrymsle. Det pågår en ständig jakt med flugsmällaren.

Vi har båda lyssnat en hel del på ljudböcker under den här tiden. För min del har jag lyssnat på Jan-Phillip Sendkers böcker ”Konsten att höra hjärtslag”, ”Hjärtats innersta röst”, ”Viskande skuggor”, ”Ensamhetens språk”. Helt underbara böcker! ”

En människa, som en gång har blivit övergiven, bär den förlusten med sig för alltid. En människa som aldrig blivit älskad, bär på en outsläcklig längtan efter kärlek.” de orden stämmer nog in på många.

Just nu lyssnar vi båda på Mikael Bergstrands mycket läsvärda och annorlunda böcker ”Delphis vackraste händer” och ”Dimma över Darjeeling”. Snart är det dags för den tredje boken i den serien. De lockar fram många glada skratt.

Av olika orsaker har bloggen legat i träda under en längre tid. En och annan har påpekat att de saknar mina små skriverier Det måste vi åtgärda! Strax efter marknaden i Castro Marim fick jag en rejält långvarig och besvärlig förkylning. Ögon och näsa rann utan avbrott, kroppen badade i svett, huvudet kändes som om det var inbäddat i fetvadd och öronen hörde sämre än vanligt. Det sistnämnda var inte enbart av ondo. Man behöver inte höra allt speciellt inte allt elände som vi dagligen matas med. Det var mer elände som hängde ihop med förkylningen och min följeslagare polyneuropatin, som jag inte tänker gå in på närmare.

Lördag den 22 december 2018 
Idag ansåg vi, att vi skulle våga oss på en liten utflykt till en bilfirma i Faro. Vi behövde få hjälp med en blinkers på en av backspeglarna. När vi åkte till Moncarapacho, var det nämligen en skåpbil, som lyckades kommat åt spegeln, när vi möttes på en trång passage i en liten ort.

Vi blev mycket väl mottagna vid den stora bilfirman i Faro. Skadan inspekterades omgående. Vi fick vänta tills lunchpausen var över, men då fick vi omedelbar hjälp. Det gick både fort och blev billigt. Vilken trevlig personal!

 När vi skulle åka hem igen, stod en polisbil mitt i svängen under en viadukt. Det fanns ingen människa i bilen och inga blinkers var påslagna. Vi kom av oss så pass, att uppfarten till förbifarten runt Faro missades och vi kom genom stan.

Här möttes vi av mängdes av springande, vilt viftande och gestikulerande poliser och människor i gula västar. Var vi i Paris? Nej, vi var i Faro. Det visade sig, att ”Jellow Jackets movement Portugal” skulle ha en stor demonstration runt rondellen vid Algarve Forum och där befann vi oss. Det var packat med folk, bilar och TV-kameror, men vi lyckades komma därifrån. Vi blev så överraskade av det hela, att jag inte ens fick fram kameran.

Julafton

Måndag 24 december 2018
Idag blev det ännu en utflykt, nämligen till min frissa i Manta Rota. Det var hög tid för klippning. Här har jag klippt mig under alla år vi varit i Portugal. Det är en pratglad kvinna, så vi fick en trevlig pratstund, medan hon tvättade mitt hår, gav en underbart skön hårbottenmassage och formade min vildvuxna kalufs.

Det blev ingen julmat för vår del idag. Däremot åkte vi in till Gran Plaza i Tavira där vi åt en vegetarisk måltid. Vi gick en liten tur på C&A, där Ingemar köpte en snygg tröja. Jag orkade inte gå så mycket, men hittar säkert något passande en annan dag. Efter en del matinköp i Continente orkade vi inte göra mer den här dagen, utan sedan blev det hemfärd.

 

Tisdag den 25 december 2018
Idag var det julfirande på campingen. Klockan 13.00 samlades alla som ville till ett gemensamt knytkalas. Trevligt och mycket gott! Bilderna får tala.

Det var nästan bara fransmän och fransmän kan sällan något annat språk än franska. Vårt franska ordförråd är tämligen begränsat, men med god vilja och en hel del kroppsspråk gick det ganska bra med betoning på ganska. Vår närmaste granne vid bordet hade åkt flera gånger i våra nordiska länder och talade varmt för vårt vackra Stockholm.

Chefen för campingen, Eugen, är sjuk och visar sig inte mycket, men lyste upp och log igenkännande, när vi hejade på honom. Med kroppsspråk försökte jag visa honom min uppskattning för alla glada fester med sång och dans, som varit där under åren. Han log glatt, men båda han och jag har nog dansat färdigt. Tidigare var både hans fru och svärmor med på festerna. För ett par år sedan dog de två kvinnorna med tre dagars mellanrum.

På väg hem stannade vi till och tittade på de vackra vita duvorna, som bor här. Framåt kvällningen fick vi besök av den lilla ponnyhästen, som kom och klippte gräset

Annandag Jul

Onsdag den 26 december 2018 
På morgonen såg vi, att vi hade haft ännu ett besök. Det var en massa små tassavtryck på bordet och stolarna. Det finns en halvvuxen katt här på området, som brukar komma på visit. Säkert undrade den, varför vi inte vaknade och hälsade den välkommen.

För övrigt har vi haft en lat dag. Vädret har varit varmt och skönt på sistone och idag har vi suttit ute mycket.

 Ni får ursäkta, att vi inte tidigare har önskat våra följare en god jul, men nu förstår ni nog varför. Än är det några timmar kvar på julhelgen, så vi önskar er all en fortsatt God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!

På campingen

Torsdag den 27 december 2018
Vädret har varit fortsatt vackert och mitt under dagen, när solen är uppe, är det skönt att kunna sitta ute och njuta av värmen. Ägorna här på campingen är stora och inbjuder till promenader. Jag har tyvärr inte så lätt att gå, men försöker göra det bästa av situationen. Vi kan konstatera, att ”gulklockorna” börjar slå ut alltmer, vilket tyder på att våren är i antågande.

Utmed en väg har t o m en del små ljusa körsbärsblommor börjat slå ut på de nakna grenarna.

 Under dagens runda träffade vi på en del av djuren här på området.

En av de franska bordsgrannarna kom med en stor karta för att visa oss alla resor han och hans fru gjort i de nordiska länderna. Trevligt!

Den trevlige, ambulerande handelsmannen kom också på sitt dagliga besök.

Julkrubban i Vila Real

Fredag den 28 december 2018
Det har blivit tradition att åka till Vila Real för att se Algarves största julkrubba, som varje år byggs upp i kulturhuset. Så blev det även i år. Det blev en lång promenad med min strulande kropp, men det gick med hjälp av stavar och stöd från Ingemar.

Vi passade även på att sätta oss vid en uteservering, där vi åt en utsökt god grillad dorada, guldbraxen som den heter på svenska. Jag hade täkt handla en del idag, men orkade bara inte. Det får bli en annan dag.

 Däremot stannade vi till vid Intermarché, för att köpa några skivor färsk kalkonschnitzel. Det är skönt att kunna handla över disk.

Det är många olika fordon på väg

Nyårsafton

Måndag den 31 december 2018
Idag åkte vi en tur in till LIDL i Olhão för att handla en del inför helgen. Enligt tradition firar man det nya året tillsammans med andra campinggäster på nyårsdagen. I år blir det knytkalas, så vi försökte hitta ingredienser till lite gott att ha med i morgon. Det var förståeligt nog mycket folk och inte lätt att hitta det man sökte. Det är ju olika sortiment i LIDL-affärerna, beroende på efterfrågan.

 Vi är nog båda lite trötta efter våra envisa förkylningar, så det blev en välbehövlig tupplur, innan vi satte oss ute för att njuta av solen en stund. Det har blåst kalla vindar under ett par dagar, men nu är det skönt igen.

Igår fick vi nya grannar, ett trevligt, ungt tyskt par med två små barn på 1 och 4 år. Roligt! Fyraåringen blev lycklig över en stor persimon, som jag hade köpt som nyårsgåva till barnen. Det hade även kommit ett par lite äldre barn, så fyraåringen fick kompisar att sparka fotboll med.

Det kom ett och annat besök på eftermiddagen. Förutom den tyska familjen, som är pratglad, kom en annan tysk från Hannover förbi för att berätta om sina resor i Sverige och till Nordkap. Campingens hund Lady, som precis som vi börjar bli till åren, kom fram och stannade ett bra tag vid min stol för att få lite hundgodis.

 Vi har en tystgående och mycket effektiv gräsklippare här, nämligen en av ponnyhästarna, som ständigt går runt och betar. Tyskarna är inte så glada över besöket, eftersom den lilla hästen gillar barnen och gör sitt bästa för att få komma in i husbilen.

 Törs jag berätta att jag plockade bort julpyntet idag Så skönt det kändes! Bara den lilla lysande silvergranen står kvar framme i fönstret. På bordet ute brinner en lykta.

 En sådan här dag kommer många tankar och reflektioner. Som för de flesta har det varit ett år fyllt av både glädje och sorg. Under kort tid förlorade vi fyra av våra finaste vänner. Visst hör det till livet, att leden glesnar, men det känns i alla fall mycket sorgligt och saknaden är stor. Flera mångåriga traditioner bryts.

 Glädjeämnena har varit många och glädjefyllda. I början av året fyllde min dotter Pia 50 år och hade en glad och mycket trevlig fest i slutet av januari. Så roligt att få umgås och träffa både släktingar, familjens vänner och arbetskamrater!

 I januari föddes mitt fjärde barnbarnsbarn, en underbar liten Michaela, som jag har kunnat träffa flera gånger. Lycka var att igår på Instagram få se den lilla ta sina första stapplande steg.

 I juni var vi bjudna till ett oförglömligt sagobröllop. Mitt näst äldsta barnbarn Jennie och hennes Jacob gifte sig i Frustuna kyrka.

 Nästa fest hölls strax efter bröllopet. Det var dags för Moa att ta studenten och då var det fest på Ekerö igen.

 Ja, detta och mycket mer har i hög grad förgyllt vårt år. Dessutom har vi åkt till Spanien och Portugal två gånger i år. Vi brukar åka i slutet av september eller i början av oktober, men i och med Pias 50-årsfest var vi hemma över jul och nyår för första gången på mycket länge.

 Det har alltså varit ett år med delar av både sorg och glädje, där det sistnämnda har vägt över i vågskålen. Vi är med andra ord mycket nöjda med vårt år och glada över alla fina människor vi mött på olika sätt. Vi hoppas nu på ett nytt år med berikande upplevelser. Det enda jag personligen önskar, är att min kropp ska komma att fungera bättre.

För världen har det på många sätt varit ett tämligen mörkt år och min största önskan och förhoppning är att vi alla får uppleva en betydligt ljusare och fredligare värld under år 2019.

Vill önska er alla ett riktigt Gott nytt år!

  Nyårsdagen

Tisdag den 1 januari 2019
Idag blev det åter ett litet knytkalas på campingen. Var och en fick bidra med vad den kände för. Det var mestadels fransmän och idag skulle de bjudas på något typiskt svenskt. Jag rörde ihop gubbröra, som Ingemar klickade ut på brödbitar. Den svenska gubbröra gjorde succé och flera ville ha receptet.

Vi hade turen, att hamna mitt emot en fransyska, en mycket sympatisk kvinna, som kunde bra engelska. Hon hade bott i England under ett år och hennes mamma hade varit engelsklärare.

 Ägaren till campingen, Eugen, kom och satte sig bredvid mig en stund. Han fattade även mikrofonen och höll ett tal. Han är tyvärr sjuk och visar sig sällan numera. För ett par år sedan dog hans fru och svärmor, som båda bodde i huset, med tre dagars mellanrum. Vi minns med glädje alla trevliga fester och sammankomster med god mat, musik, sång och dans, som ägt rum här. Tiden förändras och vi med den.

Det blev ingen längre sammankomst den här dagen. På kvällen gjorde jag bruschetta till Ingemar, medan jag åt mina räkor.

Många djur i vår herres hage

Onsdag den 2 januari 2019
Vädret är bästa tänkbara, varmt och soligt. Temperaturen håller sig mestadels mellan 14 och 17 grader, men mitt på dagen kan den även komma upp i drygt 20 grader. Bättre kan vi inte ha det. Ingemar ta tsin dagliga långpromenad, medan jag håller mig till en kortare variant.

 De sju buksvinen såg ut att stortrivas i värmen. Där blir det snart tillskott. En av honorna ska nog föda små kultingar när som helst. Även om papegojorna och kamelerna, som tidigare fanns här, är borta, finns det ändå ganska många djur. Tre får strövar omkring. Tidigare fanns det två strutsar, men nu finns bara en mindre i en inhägnad. Sorgligt! Förutom två ponnys finns två större hästar i en hage. Dessutom finns flera kalkoner och en hel del höns. Ja, katter och hundar bor också här förstås.

Det har under åren funnits många djur inom det här området. Ägaren, Eugen, har tidigare haft en cirkus och ett par vagnar står fortfarande kvar. En vinter bodde ett par lejon här i burar. För en del år sedan kunde Eugen rida omkring på en av hästarna, men idag orkar han inte längre.

 Bilden på Mimmi är dålig p g a solen, men jag tycker hon är så söt, så hon får komma med ändå.

På eftermiddagen fick vi kärt besök. Vi satte oss ute för att äta några chips, som var kvar efter helgen. En av ponnyhästarna, Mimmi, betade i närheten. Hon kom genast fram till bordet och visade, vad hon ville. Först puttade hon omkull den lilla blomvasen. Sedan knuffade hon ner julstjärnan. När hon sedan fick dela chipsen med oss, blev hon nöjd. Lite senare kom Lady, hunden som bott här under alla år, vi varit här. Hon ville bli klappad och få ett par kex. Djur är underbara!

Grattis Pia, min älskade dotter!

Lördag den 5 januari 2019
Idag fyller min dotter Pia år. Grattis säger vi båda! Vi ses om några dagar! Ingemar och jag åkte in till närbelägna Olhão för att besöka lördagsmarknaden, dit många bönder kommer till stan för att sälja sina grönsaker och frukter.

 Det var en solig dag, så vi tog en promenad utefter kajen innan vi begav oss in i vimlet bland alla marknadsbesökare. Bilderna får tala för sig själva. Lägg märke till den äldre mannen, som noggrant väger allt på sin mycket gamla våg!

Vi gjorde även ett kort besök in i fiskhallen. Tonfisken var slut, men den köper vi nästa vecka, när Pia kommer. En hopplockad ”bondorkester” underhöll marknadsbesökarna med sång och allehanda instrument

 Vi var kaffesugna, men gav upp till slut. Det var mycket lång väntetid, så det blev kaffedrickande i husbilen i stället.

  Till Del2