Spanienresan 20180928 - 20190405

Del2
Från Inger's Blogg

Till flygplatsen i Faro

Onsdag den 9 januari 2019
Idag åkte vi till flygplatsen i Faro tidigt på morgonen. Vi skulle hämta min dotter Pia, som ville besöka oss här i Algarve under en vecka. Det var ett mycket välkommet besök för oss båda.

Det var tur, att vi var ute i tid, för vår vana vid flygplatser har avtagit avsevärt, sedan vi började åka husbil för många år sedan. Det blev några rundturer vid parkeringsplatserna, innan vi lyckades komma rätt och dessutom blev insläppta

Flyget kom i tid och efter en kopp kaffe åkte vi raka vägen till Real Marina Hotel och Spa i Olhão, där Pia hade bokat rum och där de hade ett åtråvärt gym Vi hade behållit vår plats på campingen i Moncarapacho, så under den kommande veckan kom vi att växla mellan att övernatta där eller stå på sandplanen nära hotellet, lite beroende på vad vi skulle göra under dagen.

Marsklandet i Olhão. där alla goda skaldjur plockas Vi behövde alla röra på oss, så vi tog en promenad längs kajen och strandparken.

 

Sent på eftermiddagen letade vi upp en av de många frestande fisk- och skaldjursrestaurangerna, där jag bjöd både Pia och Ingemar på deras försenade födelsedagsmiddagar. Underbart att få utse den nyfångade fisken direkt i en monter! Färskare kunde den inte bli! Vi valde en stor fiskfilé för tre personer, som med stor kunnighet tillagades i köket. Vi var alla överens om att fisken var utsökt god. Dessutom var den täckt med de mest smakrika musslor, man kan tänka sig. Musslorna fick jag ensam festa på och utan överdrift var det de godaste musslor jag ätit.

Varje morgon bakas det goda brödet av en närboende kvinna

Kvällen avslutades i vår husbil med lite ost, kex och vin. Vilken härlig dag! Roligt att ha dig här Pia!

En resa utmed floden Guadiana

Torsdag den 10 januari 2019
När Pia nu är här, vill vi visa så mycket vi hinner av områdena runt Algarvekusten och kanske lite mer. Igår beslöt vi, att vi idag skulle göra en resa på den gamla vägen som slingrar sig utmed floden Guadiana och följa den upp till Alcotim.

Vi gjorde ett stopp för kafferast vid konditoriet i den lilla mysiga staden Azinhal. Pia föll för de små goda konstverken av fikon och mandel, medan Ingemar och jag med njutning åt varsitt mandelflarn. Staden har rustats upp en hel del under de senaste åren och alla hus inne i centrum är nymålade. Vi tog en promenad för att se oss omkring.

Vädret var det bästa tänkbara och vi fortsatte vår resa på den slingrande vägen utmed Guadiana, där vi snart såg hur den mindre floden Odeleite förenade sig med den större floden. I den fruktbara dalgången har många bosatt sig i mer eller mindre provisoriska boenden. Ute på floden låg som vanligt ett flertal segelbåtar förankrade.

Vid den lilla serveringen utmed floden gjorde vi ännu ett uppehåll. Här har man också renoverat och även skaffat ett par platsbyggda grillar. När vi senare passerade de romerska utgrävningarna, kunde vi konstatera, att arbetet verkar ha stannat av.

Vi fortsatte fram till den vackert belägna staden Alcotim, där vi åkte upp till ställplatsen för att göra lite service. Här är det numera avgiftsbelagt att övernatta. Det var en något konstig taxa, tyckte vi, 0,60 € per kvadratmeter.

 Med tanke på att vi hade ganska lång väg tillbaka, innan mörkret föll, valde vi att åka den nya snabba vägen ner mot kusten. Allt gick väl och vi kom hem, innan det blev mörkt. Alla var nöjda med dagen.

Piedras del Rey och Praia do Barril

Fredag den 11 januari 2019
Idag ville vi gärna visa Pia en del av den oändligt långsträckta sandstranden utmed Algarvekusten och färden fick gå till Piedras del Rey. Vi har övernattat där några gånger under åren, men det var länge sedan, så vi såg fram emot ett nytt besök. Den gamla sandplanen var borta och hade ersatts av en stor, välordnad och avgiftsbelagd parkering. Hela området hade rustats upp och var en positiv överraskning.

Här plockas de omtyckta skaldjuren Man kan fortfarande välja, om man vill gå ut till stranden eller åka ut med ett litet tåg. Vi parkerade och gick till stationen. Det lilla tåget, som tuffade fram över sanddyner och träskmark förde oss ut till den vackert långsträckta stranden Barril med dess imponerande vita sand.

 Förr fanns bara en liten enkel servering, men idag har man byggt till flera hus, som bl. a innehåller serveringar. Att bada var inte att tänka på. En och annan satt i en strandstol, väl inlindade i tjocka vinterkläder. Solen lyste från en klarblå himmel, men vinden var isande kall, så efter att ha njutit av sandstranden en stund, sökte vi upp en servering, för att i lä få lite inombords, innan vi återvände till tåget.

Det räckte med den här mysiga utflykten. Vi parkerade för övernattning på sandplanen nära Pias hotell och tillbringade resten av dagen tillsammans med henne, först på terrassen vid poolen och senare i husbilen för att äta nyfångad tonfisk, som vi på morgonen hade köpt i fiskhallen.

Vilodag

Lördag den 12 januari 2019
Idag blev det närmast en vilodag och ingen längre utflykt. Vi tog en tur till närbelägna Tavira och shoppingcentrat Gran Plaza, som ligger vid infarten. Ingemar fick en lugn stund, medan Pia och jag botaniserade lite i affärerna. Flera av mina långärmade tröjor börjar bli slitna och urtvättade. Jag lyckades hitta ett par bekväma nyinkomna koftor till vettigt pris. Pia hittade ingenting, men kunde förståeligt nog konstatera att samma kedjor finns överallt.

 Däremot uppsökte vi den lilla brasilianska restaurangen för att äta lite vegetarisk mat.

Buksvinen rullade sig som vanligt i sin grop

På vägen tillbaka åkte vi in den smala vägen till vår camping, så Pia skulle få se, var vi tillbringade en hel del tid. Medan jag fixade lite i husbilen, tog Ingemar Pia med på en rundtur inom området, så hon fick beskåda alla djur, som jag ständigt talar om.

Vi åkte senare tillbaka till Hotellet i Olhão, där vi satt en stund på terrassen vid poolen, innan det var dags för lite ost, kex och ett glas vin i husbilen.

Till Algarve Shopping

Söndag den 13 januari 2019
Har vi besök från Sverige, måste vi ju också ha lite tid att besöka affärer, eller hur? Idag körde Ingemar några mil till Algarve shopping. Han föredrog att sitta kvar i bilen, medan Pia och jag skulle gå en runda.

Därinne var det fruktansvärt kallt överallt. Efter ett par affärer gav jag upp och gick tillbaka till bilen. Min kropp mådde dåligt i kylan. Det dröjde inte länge, innan även min dotter kom efter. Vi konstaterade, att förutom kylan var det inget som lockade. Det var bara reor överallt med gamla restlager.

Vi återvände till terrassen på Pias hotell, där vi satt och njöt ett bra tag.

Praia da Fuseta

Måndag den 14 januari 2019
Idag åkte vi till ännu en vacker del av Algarvekusten, nämligen Praia da Fuseta. Pia har verkligen tur med vädret under sin vistelse här i Portugal. Solen har lyst och himlen har varit blå varje dag. Min dotter, som var i Portugal för första gången, var djupt imponerad. Dessutom har de ett mycket bra gym på hotellet

Vi satte oss snart ner vid en av serveringarna för att njuta av både solen och varsin liten öl.

Castro Marim

Tisdag den 15 januari 2019
Tiden går fort, när man har trevligt och idag är det den sista dagen, som Pia är här på Algarvekusten. I morgon är det dags a tt flyga tillbaka till Stockholm igen, där arbete väntar på alla fronter.

Vi begav oss i riktning mot Castro Marim, nära den spanska gränsen. Vädret var fortfarande det bästa tänkbara. På väg körde vi om tre stora flyttlass. Det var romska familjer, som med vuxna, barn, hundar, en hel del hästar och mycket bohag, var på väg att flytta någonstans.

Framme i Castro Marim slog vi oss ner vid vårt trevliga café nära kyrkan för att dricka kaffe och äta något gott till drycken.

Sedan gick vi upp en bit för att titta på Revelim de Santo Antonio, som ligger på höjden, med sin restaurang, väderkvarn och lilla kyrka. Restaurangen var stängd. Där kan man annars sitta på terrassen, där man har bra utsikt över nejden.

Den närbelägna, vackra anläggningen Jardim Andaluz, som anlades för ett fåtal år sedan, ville vi gärna visa. Den är byggd i andalusisk stil med kolonner, fontäner och kaklade bänkar i söderläge på berget, för att man skulle kunna sitta och se ut över saltbassängerna. Saltutvinningen är den största näringen här. Det var ju inte säsong för växterna nu och tyvärr hade de klara färgerna på kakel och kolonner bleknat avsevärt.

Vi återvände till Olhão, där vi tillbringade resten av dagen på hotellterrassen tillsammans med Pia. Vi fick ett gott skratt, när hon plötsligt anlände med två stora öl, som hon satte framför oss. Hon ville ha oss sittande kvar, medan hon gick till gymmet för att träna.

På kvällen blev vi bjudna på mat i en närbelägen liten restaurang.

Tack för att du kom och hälsade på oss under en vecka! Älskar dig!

Tack för besöket Pia!

Onsdag den 16 januari 2019
Idag startade vi ganska tidigt med husbilen från Olhão till Faro, för att Pia inte skulle missa flyget till Stockholm. Allt gick bra och idag hittade vi raka vägen till parkeringen. Avgången var något försenad, men den tiden togs igen under turen. Tack för att du kom hit en vecka! Det kändes tomt, när du åkte, men jag tror, att det blev ett fint utbyte för oss alla tre.

Vi åkte tillbaka till vår plats i Moncarapacho och där kunde vi via en sajt, som Ingemar laddat ner, följa flygplanet under färden mot Sverige. På Arlanda rådde snökaos och endast en bana var öppen. Det blev väntetid vid både start och landning för flygplanen. Vi kunde se hur snöröjningsbilarna jobbade. Flygplanet fick göra tre stora rundor i Salatrakten och därefter styrde det mot Uppsala, innan det kunde gå in för landning. Det blev en lång och skakig landning, sa min dotter, men allt gick väl. Min svärson mötte upp och bilfärden hem gick också långsamt p g a snöfallet.

Sorg och glädje följs åt

Söndag den 20 januari 2019
Vi fick ett sorgligt besked idag. Igår hade Ingemars kusin, Ulla, avlidit hastigt. Dagen innan hade jag spelat Wordfeud och chattat lite med henne. Vi hade hoppats, att hon och hennes svägerska skulle ha kommit till oss i sommar. Människan spår, men Gud, rår sa alltid min mormor och visst är det sant. Vila i frid Ulla! Dagens stora glädjeämne är att mitt yngsta barnbarnbarn, Michaela, fyller 1 år. Grattis du lilla goa vän! Hoppas jag får träffa dig i sommar igen!

Jag har tre barnbarnsbarn, två små pojkar och en flicka. I juni väntar mitt näst äldsta barnbarn, Jennie, sitt första barn, som också blir en liten flicka. Jag gläds med hela familjen. De har alla en stor plats i mitt hjärta.

Ett av mina andra barnbarn, Moa, är ute på sitt livs hittills största äventyr. Moa och hennes väninna Julia startade från Stockholm torsdagen den 10:de januari och kommer att åka runt i Sydostasien under tre månader. De skickar bilder, videos och texter varje dag, så nära och kära kan följa deras äventyr. De båda tjejerna är positiva och glada och det är ett sant nöje att få följa deras resa. Lycka till önskar vi båda!

Idag anlände en svensk bil och parkerade bredvid oss. Döm vår förvåning, när vi såg, att det var Håkan och Inga-Lis med lilla Yoki. Kul att träffas igen! Senast sågs vi i San Fulgencio.

Den lilla ponnyhästen Mimmi blev lite sur på oss idag

Måndag den 21 januari 2019
Redan nästa dag vinkade vi av Håkan och Inga-Lis. De hade strul med sin solcell, som inte laddade, så de var tvungna att uppsöka en verkstad. Vi håller tummarna, för att det ska gå bra med reparationen. Vi hinner säkert stöta på varandra flera gånger.

Yoki hittade som vanligt ett par skor att stå på.

 Igår la vi ut ostkanter och på morgonen var de borta. Vi visste inte, om det var Mimmi eller områdets hund Lady, som hade ätit upp dem. När vi idag satt ute och drack kaffe, kom Mimmi på besök för att beta av gräset och samtidigt se, om hon kunde få någon godbit. Jag hämtade en ostkant och gav henne. Den släppte hon genast ner på marken och inte nog med det. Hon sparkade bort den med bakhovarna. Tror ni att det räckte med den demonstrationen? Nix! Hon gick runt bordet och försökte bita sönder Ingemars kopp! Därefter gjorde hon ett försök att gå in i husbilen!!! Hon fick ett par brödbitar och då blev det lugnt.

Present

Torsdag den 24 januari 2019
Pia hade otrolig tur med vädret när hon var här. Därefter svängde det en del och vindarna blev ganska kyliga, även om himlen var blå. Det kom t o m någon enstaka regnskur. Efter ett par blåsiga dagar blev det ett strålande vårväder med många plusgrader under dagarna. Inte kan vi klaga på vädret och vi tycker båda, att vi har det mycket bra och är lyckliga över att slippa snökaoset och halkan i Sverige.

Chantal kom med en fin present idag, en almanacka med en bild på Johnny Walker. Hon vet, att jag älskade den papegojan, som bodde här med sin mamma, men som tyvärr båda blev stulna för ett par år sedan. Johnny Walker har en stor plats i mitt hjärta och jag känner fortfarande sorg, när jag inser, att han är borta. Ingen vet vart han tog vägen. Han älskade jordnötter och ropade man på honom, kom han flygande, satte sig och åt försiktigt jordnötter ur handen. De båda papegojorna älskade musik och om det spelades och sjöngs någonstans, kom de flygande och satte sig att gunga i takt med musiken. När det var gemensam fest, kom Johnny flygande och satte sig på axeln. Dessa underbara fåglar! Hur kan någon vilja dem något ont?

Nytt besök

Lördag den 26 januari 2019
Sent på eftermiddagen anlände en svensk husbil med en man, som vi träffat på flera gånger under tidigare år, Christer. Hans fru Sally var kvar hemma, men kommer efter om några veckor. Christer hade åkt från Sverige redan vid 04.00 – tiden på morgonen. Jag höll på att laga panerade kalkonschnitzlar med curryris och de räckte även till en gäst, så Christer kunde sätta sig ner och koppla av efter en lång dag. Christer, som är radioamatör, flyttade senare upp på en höjd inom campingen för att få bättre täckning. Tack för en trevlig pratstund Christer!

 

 

Fotvård och hårklippning

Tisdag den 29 januari 2019
På förmiddagen åkte vi en tur in till Castro Marim. Mina fötter var i behov av omvårdnad och i en frisersalong i den lilla staden finns ett par unga kvinnor, som är duktiga. Medan jag ordnade med kaffe i bilen, gick Ingemar för att beställa tid i frisersalongen. Klockan 12.00 skulle jag få pedikyr och samma tid fick Ingemar en klipptid. Det är lite si och så med tiderna även här i Portugal, men vad gör det, när man är pensionär och har gott om tid! Kl.12.20 fick jag sätta fötterna i fotbad och kl. 12.45 satte Ingemar sig i frisörstolen. Vi blev båda nöjda med resultatet och efter behandlingarna smakade det bra med en ”tosta” utomhus vid vår vanliga servering.

Regn och hård blåst

Torsdag den 31 januari 2019
Ovädersmolnen började torna upp sig redan under gårdagen och ett och annat moln släppte ifrån sig någon enstaka regnskur. Idag på morgonen kändes min kropp som i leken ”förstenad”. Med andra ord var den stelare än vanligt och varje fiber smärtade, ett tecken på att sämre väder var på gång. Efter duschen lättade det något. Har man levt med fibromyalgi under 47 år, har man lärt sig turerna. Mimmi, den lilla ponnyhästen, som strövat fritt i området, är sedan några dagar instängd i samma hägn som strutsen. Vi har tagit en promenad dit varje dag för att prata med de båda djuren och ge dem lite mat. Strutsen har varit ovanligt glad och upplivad, medan Mimmi förståeligt nog har sett småsur ut. Hon tar kommandot och drar sig inte för att fösa bort strutsen, när den kommer för nära hennes mat.

 När vädret var lite bättre ett tag idag, tog vi en promenad bort till djuren. Mimmi såg oss på långt håll och tog inte blicken från oss, när hon gick fram till stängslet. Vi är ju hennes kompisar och idag fick hon bröd. Strutsen, som också har blivit riktigt social, kunde äta sitt grönfoder i lugn och ro. Allt var frid och fröjd med andra ord. Strutsen, som inte ser ut att vara fullvuxen, är riktigt charmig och även den känner igen oss vid det här laget. Undrar om den kan vara barn till de två strutsarna, som tidigare levde i ett hägn på andra sidan vägen om campingen. Det var råkallt, fuktigt och blåsigt ute, men det var skönt att få lite frisk luft och en promenad, innan vädret försämrades. Orosmolnen tornade upp sig, regnskurar och hårda vindbyar avlöste varandra. Det fick bli en innekväll.

Ingemar håller av och till på med hemsidan och lyssnar dessemellan på ljudböcker. Jag skriver av och till ner dagboksanteckningar och fortsätter med mitt evighetsarbete ”Boken om mitt liv”. Tidigare läste jag många böcker, när vi reste. Nu är det ljudböcker som gäller. Många gånger sitter jag samtidigt med nödvändiga TENS-behandlingar. Ibland målar jag en mandala, samtidigt som jag lyssnar. Jag har tidigare läst Rolf och Cilla Börjlinds tre första böcker. Nu har jag lyssnat på två av de senaste. ”Kallbrand” var mycket svårt att lägga ifrån sig.

En stormig natt

Fredag den 1 februari 2019
Så fort tiden försvinner! Nu är det redan en ny månad. Natten blev orolig och jag somnade inte förrän vid 03.30-tiden. Husbilen ruskades i den hårda blåsten och de välbehövliga regnskurarna avlöste varandra. Jag tycker inte om blåst! Under dagen fortsatte det oroliga vädret, men även enstaka solglimtar kom allt tätare, så vädret är på väg att bli bättre igen.

Omflyttningar

Lördag den 2 februari 2019
Även om det fortfarande blåser en hel del, har de värsta vindarna gett med sig. I solen är det hett, men vindarna är mycket kalla. Från Sverige kommer rapporter om stora snömängder, en ihärdig kyla på många håll och svår halka. Man läser dagligen om många olyckor på vägarna.

Ingemar tog en promenad runt campingens grannes ägor, där det odlas mängder av apelsiner och nu även har kommit upp nya växthus.

Här är något på gång, riktigt vad vet vi inte. Många av de franska husbilsägarna har packat ihop sina tillhörigheter och åkt fram till parkeringen mot Eugens hus. Tre bilar har t o m parkerat uppe vid boulebanan intill huset. Där har det aldrig tidigare stått någon husbil parkerad. På eftermiddagen spelades det boule på en väg och vi funderade, om det var en bouletävling på gång.

Lady kom på sitt dagliga besök och fick några godbitar

Den vackra. vita hästen var på rymmen idag.

Vi gick och hälsade på våra vänner Mimmi och strutsen.

Till Lagos

Onsdag den 6 februari 2019
Idag lämnade vi Moncarapacho för att åka västerut.

 Hej då du fina, goa Chantal! Vi ses snart igen!

 Det var en hel del vackra vyer på väg.

 Det var en hel del år sedan vi åkte åt det här hållet och det pågår givetvis ständiga förändringar överallt. Sådant är ju livet. När vi kom förbi ställplatsen i Lagos blev vi lite förvånade. Här var det förr bara plats för ett fåtal bilar. Idag var hela den stora planen full av husbilar.

 Vi åkte fram till Turistcampo för att övernatta. Här har vi varit ett par gånger tidigare under åren. Bl. a har vi firat en födelsedag här. Deras lunchbuffé brukar vara både riklig och god och vi blev lite besvikna, när vi kunde konstatera, att den enbart serverades under helgerna.

 Framåt solnedgången gick vi upp till baren för att njuta av en öl ute på terrassen, där utomhuspoolerna finns. Den enda som badade var en ung myskanka, och den verkade mycket nöjd med sin tillvaro, där den simmade omkring.

Till Sagres

Torsdag den 7 februari 2019
Idag åkte vi vidare ut mot ett efterlängtat Sagres, Europas sydvästligaste udde. Det var åtskilliga år sedan vi var här senast, så det var med glädje vi återsåg de vackra vyerna.

Fyren, som ligger på den yttersta udden

Den gamla ställplatsen inne i Sagres

 Ett av surfarnas paradis

Till Camperserv

Fredag den 8 februari 2019
För några dagar sedan började vattentillförseln i köket att strula. Då försvann varmvattnet. Igår försvann även kallvattnet och det blev lite för mycket. Det är lite jobbigt att gå till toaletten varje gång man ska skölja av händerna. Vi hade tänkt åka lite längre norrut efter besöket i Sagres, men nu fick vi vända tillbaka samma väg vi kommit, för att uppsöka firman Camperserv. Det gick smidigt att få hjälp. Vi fick vänta ett par timmar, medan det var lunch, men sedan gick det fort. Reparatören bytte bara en kontakt och därefter fungerade vattnet igen.

Utefter vägen stod en personbil parkerad och passagerarna stod och tittade ut över nejden. Det var en märklig syn. Storkar ser man ju lite här och var här söderut, men det här var något annorlunda. Ute på ett stort fält hade man kapat många palmer till några meters höjd. På varje palmstock hade storkar byggt bo och i flera fanns det t o m ungar. Tyvärr saknade bilen bromsar vid det här tillfället, så det blev ingen bild.

Vi hade tänkt tvätta redan när vi åkte mot Sagres, och hade stannat upp vid två Intermarché, där det fanns tvättmaskiner. På båda platserna var maskinerna ur funktion. När vi idag kom till Olhao, stannade vi åter vid Intermarché och idag hade vi bättre tur. Maskinerna fungerade och vi passade på att tvätta all vittvätt. Skönt!

 Därefter åkte vi fram till den stora ställplatsen utanför hotellet, där min dotter bodde, när hon besökte oss i januari. Här fanns det gott om plats och vi parkerade för övernattning.

Mer tvätt!

Lördag den 9 februari 2019
Jo, jag vet, att vi tvättade en stor maskin igår, men det var inte allt. Idag väntade 40-graderstvätten, så det blev ett nytt besök vid tvättmaskinerna hos Intermarché. Skönt att få allt rent igen!

Vi fortsatte tillbaka längs kusten och körde ner mot Fábrica. Där fanns inte en enda plats att parkera bilen på, inte ens för en enda liten stund. Vi åkte vidare mot Alagoa, där vi övernattade i lugn och ro längs gatan.

Castro Marim igen

Söndag den 10 februari 2019
Vädret har jag inte skrivit mycket om på ett tag, men det har fortsatt att vara strålande vackert med en klarblå himmel. Våra husbilsvänner Eeva och Björn med sin hund Alex hade annonserat, att de stod i Castro Marim och vi beslöt att åka dit för att träffa dem. Det var ett tag sedan.

 Innan vi åkte till Castro Marim, ville vi fylla på gasol i den fasta flaskan. Det fanns visserligen en del kvar och dessutom har vi den spanska gasolflaskan, men Ingemar tycker alltid att det känns bäst att vara fulladdad. Tydligen var gasol en bristvara idag, för tankarna var tomma vid båda bensinmackarna, som vi besökte. Nåja! Vi klarar oss som sagt

Däremot behövde vi handla lite och passade på att klara av inköpen vid LIDL i Vila Real, innan vi åkte fram till Castro Marim. Våra vänner hade lyckats få en plats på ställplatsen. Vi åkte fram till torget för att parkera.

 Vi var lite hungriga och bestämde oss för att gå till den lilla serveringen nära kyrkan, där man serverar mycket goda tostas. Våra vänner gjorde sällskap med oss på promenaden. Tyvärr hade man stängt idag.

Vi fortsatte till en annan trottoarservering, där vi beställde ett par tostas. Jag brukar inte klaga så fort, men den här lunchen hade vi kunnat vara utan. Två tjocka, ganska torra brödskivor med en liten bit skinka och ost. Allt var kallt!

Kul att träffa dig igen Eeva!

  Herrarna är inbegripna i någon djup diskussion

Till vackra Pomarao

Måndag den 11 februari 2019
Efter att ha gjort några inköp i den välsorterade affären Corvo i Castro Marim skildes vi från våra vänner för ett tag. Vi tänkte åter åka den vackra vägen norrut längs Guadiana för att komma till Pomarao. Björn och Eeva skulle handla lite i Ayamonte på den spanska sidan och fortsätta därifrån norrut. Vi hann inte långt på vår väg, innan vi gjorde en avstickare till den lilla mysiga staden Azinhal. Det var dags för förmiddagskaffe och här får man både gott kaffe och goda bakverk, om man känner för det. Deras mandelflarn är sagolikt goda. Snart var vi åter på väg och kunde njuta av allt vackert på väg. Den lilla serveringen utmed floden var tyvärr stängd för dagen. De gör som frissorna, som har vilodag på måndagarna.

Mandelträden gladde oss med sina spröda blommor

När vi kom fram till Alcotim, åkte vi upp till den gamla ställplatsen för att göra lite service. Sedan man började ta betalt per kvadratmeter, finns det inte en enda bil här. Däremot stod en hel del husbilar parkerade vid den stora planen nära infarten. Även vi stannade en stund för att äta lite lunch och vila en stund.

 Snart fortsatte vår färd norrut förbi det vackert belägna Mertola där mandelträden bjöd på sin fagraste blomning.

Ute på de savannliknande vidderna höll en herde på att driva hem sin fårhjord

På lite smala, kurviga och ibland något dåliga vägar anlände vi till Pomarao sent på eftermiddagen.

 Infarten till den lilla orten

Här vilar ett lugn och det känns nästan som om tiden har stannat. Den nedgående solen belyste naturen på ett trolskt sätt, som gjorde att en del vyer såg helt magiska ut.

 Utefter floden ligger välskötta koloniträdgårdar

I Pommerao

Tisdag den 12 februari 2019
I en på många olika sätt mycket orolig värld, känns lugnet här i Pomarao på gränsen till overkligt. Ibland känns det nästan som om tiden står stilla. Vi var kvar i Pomarao och njöt till fullo av ortens lugn.

 Under dagen anlände även Eeva, Björn och Alex, som hade åkt hit den kortare och samtidigt betydligt bättre vägen på den spanska sidan. Alex blev överlycklig över att träffa oss igen.

Sent på eftermiddagen gick vi ner till den lilla serveringen, som ligger alldeles intill den lilla hamnen utmed floden. Det var faktiskt lite aktivitet på en och annan av båtarna. Kanske några t o m bor i båtarna.

Det blev lätt matlagning ikväll. Jag värmde färdiglagad tortilla till Ingemar. Själv festade jag på goda räkor.

Kvar i Pomarao

Onsdag den 13 februari 2019
Även idag stannade vi kvar i Pomarao. Förutom att vi tog ett par kortare promenader och njöt av att bara vara, ägnade jag mig en del åt att samla material till boken om mitt liv, medan Ingemar sysslade med hemsidan. Vi lyssnar båda mycket på ljudböcker. Ingemar är just nu en hängiven beundrare av Harry Potter, medan jag med stor behållning lyssnar på Elisabet Nemerts bok Blå längtan. Alex kom sedvanligt och hälsade på och betygade oss som vanligt sin villkorslösa kärlek.

Sanlucar de Guadiana

Torsdag den 14 februari 2019
Efter att ha vinkat av våra vänner, lämnade vi Pomarao för att åka ner mot kusten igen. Den här gången åkte vi på den spanska sidan om floden för första gången.

Det var inget, som vi ångrade. Vägen var betydligt bättre än den, som på den portugisiska sidan leder till Pomarao. Det är alltid roligt att åka en ny väg och vyerna här var imponerande. Ibland kändes det, som om man bara färdades på mycket höga kullar. Det märktes, att vi befann oss högt uppe. Inte minst såg vi det på cistrosorna, som här fortfarande sov sin törnrosasömn, medan samma växter blommar alltmer längre ner mot dalarna. Förvånande nog hade ett par kvistar av mimosa slagit ut.

Tidigare har vi åkt båt över Guadiana från Alcoutim på den portugisiska sidan till Sanlucar på den spanska sidan, men idag var det första gången vi kom med husbil till Sanlucar. Ställplatsen för husbilar ligger alldeles utefter vägen. Vi stannade till en kort stund, då Ingemar passade på att tömma toa och gråvatten, innan vi åkte vidare.

 Mitt ute i terrängen möttes vi av en lustig syn. Mitt ute i en mindre sjö fanns en pytteliten ö med en palm som stolt sträckte ut sig i sitt lilla kungadöme

 Castro Marim stannade vi på torget för att gå fram till ”vår servering” för att äta en välbehövlig tosta.

Vi åkte nu tillbaka till campingen i Moncarapacho.

På campingen

Onsdag den 20 februari 2019
Det verkar som om tiden snurrar allt fortare och idag har det redan gått en vecka sedan vi kom tillbaka till Vilda Västerncampingen i Moncarapacho. Dagarna har blivit allt längre och det känns skönt med ljusare kvällar och tidigare morgnar. Vädret har varit fullt acceptabelt, även om kvällarna är kyliga.

Från norra Portugal, där vi har en vän boende, fick vi veta, att man tycker det är kallt och att man fryser, men samtidigt väntas en värmebölja under nästa vecka.

 En dag under den gångna veckan var en ovädersvarning utfärdad längs den spanska kusten och till och med här kände vi av blåsten. Även om vi ligger en bit från öppet vatten, hörs det mäktiga dånet från Atlantens vågor väl, när vinden ligger på från havet och vattnet med våldsam kraft vräker in mot land. Vi hade tänkt åka till Olhao för att handla i måndags, men redan under natten började regndropparna falla och under dagen avlöste skurarna varandra. Det har varit mycket torrt under en längre tid, så regnet var välkommet. Det blir emellertid mycket geggigt på marken, när det blir blött och man vill undvika att dra in alltför mycket gyttja i husbilen.

 Skulle vi kunna vänta med inköpen tills i morgon? Kyl och frys var så gott som tomma. Det fanns tre potatisar kvar, men både lök och de flesta andra grönsaker var slut. I frysen låg en ensam fiskfilé tillsammans med lite frusen spenat och rester av blandade grönsaker. Jag tog mig en funderare. Om jag delade fiskfién och dubbelpanerade den, skulle den räcka till två personer. Ja, så fick det bli! Fiskfilén, de tre potatisarna, lite lättstuvad spenat och resterna av de frusna grönsakerna smakade bra och räckte faktiskt åt oss. Ett par apelsiner från grannodlingen fick avrunda måltiden. Det är kul att få vara Kajsa Varg ibland

Regnet var snabbt övergående. Igår och även idag har det varit varmt och strålande sol. Hela naturen gladdes åt de värmande strålarna.

Det var mycket som stod på inköpslistan igår. När det inte finns en affär nästgårds, gäller det att fylla på allt som är slut eller nästan förbrukat. För dem, som har cyklar, är det lätt att cykla in till en närbelägen ort för att handla en del. Jag har alltid älskat att cykla, men har tyvärr fått lov sluta med det p g a en tilltagande polyneuropati och fibromyalgi. Nog om detta! Det finns mycket annat i livet, att glädja sig åt.

Vi åkte in till Olhão och fram till LIDL, där man hunnit fylla på i hyllor och matboxar efter helgen. Med gemensamma ansträngningar lyckades vi hitta det mesta, som stod uppskrivet på listan. Deras mörka matbröd, som är bestrött med vallmo- och sesamfrön, är ett måste. Konstigt nog fanns ingen kokos, som jag använder i mina indiska maträtter, men det finns lite kvar i en påse. Det kändes mycket bra, att få fylla på med färska grönsaker som nyskördad broccoli, ett fint blomkålshuvud, purjolök, spetskål, röd paprika, morötter, nyskördad potatis, ett stort salladshuvud m.m. Det är så gott att få lägga färska salladsblad på smörgåsarna.

 När det var riktigt tråkväder i förrgår, kallade Chantal upp alla gäster till den lilla baren i Eugens hus. Campingen bjöd på en liten drink med tilltugg. När vi kom in ljöd det vackra, men ack så svårbegripliga, franska språket från alla håll. Det var idel fransmän inne i lokalen, men snart var vi även sex vikingar, som bänkade oss Fransmännen såg något förundrade ut. Nu var det deras tur, att inte förstå språket Så kan det gå, när nordmännen intar lokalen! Idag har det förresten anlänt ytterligare två svenskar.

Torsdag den 21 februari 2019
Svenskarna skara är åter reducerad. Nu är vi bara fyra kvar, Christer, Lasse och vi två. Jag har berättat, att vi får äta så många apelsiner här på campingen, som vi bara orkar. Det är finns mängder av apelsiner i år och grannen behöver reducera sina frukter.

Christer hade varit ute och cyklat och samtidigt plockat en hel del. Vi fick en stor påse mandariner. Tack Christer!

Några bilder från dagens promenad bland djuren

Till Tavira

Fredag den 22 februari 2019
Vi tog en tur in till inköpscentrat La Plaza i Tavira idag. Jag var lite sugen på att gå i affärer. Man kan inte alltid lyckas! Min kropp var i urusel kondition och det gick sämre än vanligt att gå. Det kommer bättre tider! Vi passade i alla fall på att dricka kaffe och äta varsitt mandelflarn, innan vi åkte hem. Vi kunde också njuta av de här vackra blommorna på väg hem.

Hundbesök

Lördag den 23 februari 2019
Vi har ett par fina franska grannar, som har två små pigga och mycket sociala hundar i Yokis storlek. Det är bara ett fel. Vi är dåliga på franska och fransmännen kan inte ett enda ord på något annat språk. Vi får mestadels använda oss av kroppsspråket.

 

Hundarna har inga språksvårigheter. De kommer till oss, så fort husse eller matte går ut med dem.

 På förmiddagen knackade det på dörren. Fransmannen räckte över en bit kaka, som hans fru hade bakat. Gissa om den smakade bra till kaffet!

 Det var inte bara vi som fick kaka. Vi är fyra bilar, som står i en rad. Det är fransmännen, vi, en ensamåkande holländare och en ensamåkande fransman. De båda männen fick också varsin bit kaka. Tala om generösa och vänliga människor!

Vi matar myror och strutsar

Söndag den 24 februari 2019
Tiden går rasande fort och i morgon har vi redan varit här i Moncarapacho under elva dagar. Det är andra omgången, vi är här den här övervintringen. Dagarna blir längre och framför allt varmare. Sent i eftermiddag var det fortfarande 24 grader.

 Det märks på olika sätt i naturen, att vi går mot en allt intensivare vår. Mandelträden, som delvis började blomma för en dryg månad sedan, har på sina håll börjat tappa de spröda vita eller rosafärgade blombladen, samtidigt som det vackra ljusgröna bladverket spricker ut alltmer.

 Den vita ginsten har på flera håll blommat över och ser nästan gråaktig ut, medan den i mer skyddat läge står i sin allra fagraste blom. Mimosan är full av sprickfärdiga knoppar och i olivträden hänger hela rankor med små knoppar, som så småningom ska bli oliver. Undrar just, om olivskörden kommer att bli lika stor som fjolårets?

På marken är ”Gulklockorna” inne i sin mest intensiva blomningssäsong och bildar hela mattor av små lysande solar. Olika arter framför allt av vita, gula och blå blommor slår varje dag ut i gröngräset.

Här på campingen kan vi, som ni nog har märkt, följa allehanda djur, både stora och små. Några mycket små varelser, som har vaknat till en intensiv säsong är jordmyrorna. Vanliga stackmyror har jag följt tidigare, men aldrig jordmyror. Nu bygger de sina bon överallt i den sandiga marken. Om några små smulor ramlar ner, när vi sitter ute och äter, är de genast där och forslar bort dem. Något, som är mycket populärt, är mandarinkärnor. Inte en enda kärna får ligga kvar, utan de släpas bort till bona. Naturen är underbar. Man lär ständigt något nytt, inte minst när det gäller definitionen av intelligens.

En eller två promenader bort till strutsen ingår i dagens program. Vi har lärt oss mer och mer av hennes kommunikation, så intressant. Hon var påtagligt glad, när ponnyhästen Mimmi fick vara i samma hägn under några dagar. Mimmi protesterade emellertid på det bestämdaste mot att inte få gå fritt och beta, så hon släpptes snart ut. Strutsen såg av förståeliga skäl ledsen ut. När vi strax efteråt kom till strutsen, talade hon om, att hon också ville ut. Hon ställde sig helt enkelt och tittade bort mot hästarna och flaxade samtidigt ordentligt med sina stora vingar. En annan dag bad hon oss, att släppa ut henne. Hon bet helt hårt i ståltrådsstängslet, samtidigt som hon tittade på oss. Den kommunikationen kunde man inte missförstå! Det märktes tydligt, att hon kände igen oss och hörde på lågt håll, när vi kom. Då stod hon och väntade på oss och såg påtagligt glad ut. Vi rev av färskt, grönt gräs till henne och det var populärt. En dag, när vi kom dit, gapade hon stort flera gånger, säkert för att visa, vad hon ville. Ingemar började riva av gräs och annat grönt. Under tiden studerade jag henne. Tala om, att visa sin förtjusning! Hon kromade sig så halsen gick i vågor och gav samtidigt ljud ifrån sig. Det gör mig bara så ont, att hon inte har en kompis i hägnet. Inga djur ska behöva vara ensamma.

 Allt växer frodigt i den bördiga marken. Där vi står, behövs ingen gräsklippare. De fyra hästarna betar ständigt rent. Ibland kommer ponnyn Mimmi fram för att bli klappad och kanske få en godbit. Hon är en självsvåldig liten tjej. Får hon inte, som hon vill, när vi sitter ute och äter eller dricker kaffe, går hon helt enkelt fram och lägger huvudet på bordet. Ibland skuffar hon ner något. Man får stänga, så hon inte går in i husbilen En dag uppehöll hon sig väl nära infarten till campingen. Chantal knuffade på henne, för att hon skulle vända. Då såg hon sur ut och sparkade helt enkelt bakut! Livet på landet!

På de övre regionerna är det fåren och buksvinen, som ser till att gräset inte blir för långt.

Även campings hund Lady kommer på sina dagliga besök. Tur det finns lite hundgodis! Lite senare brukar den grårandiga katten komma, se allvarligt på oss och berätta något. Skulle tro, att han letar efter en partner

 Det bor fyra vita duvor här. De är strålande vackra, när de spänner ut sina stjärtfjädrar och spatserar omkring. En dag upptäckte vi, att de har en speciell mat, som de gillar. Det är en grön växt, som nyligen har börjat blomma och som tydligen är mycket omtyckt av duvorna. De går ständigt omkring och pickar i sig blommorna.

 Det finns en hel del olika småfåglar i omgivningen bl.a. en hel del tofslärkor. De är riktiga renhållningsarbetare. En av hästarna släppte en stor hög på marken en dag. Det dröjde inte många timmar, innan avföringen var nästan helt borta.

Tofslärkorna hade stor fest.

Koltrastarna sjunger vackert, inte minst under kvällar och på morgnar. Förr har vi sett både härfåglar och blåskator, men de har nu lyst med sin frånvaro. Den lilla kameleonten, som bor i häcken, har vi inte heller sett till. Något som glatt oss under kvällarna är också cikadorna, som spelar i skymningen.

 

Måndag den 25 februari 2019
Oj så mycket prat det blev om djur igår! Det är väl ingen, som tvivlar på, att vi är djurvänner?

Glädje och sorg följs åt, säger man och det stämmer sannerligen. I fredags var det begravning för Ingemars sista kusin. Skaran krymper ständigt, när vi kommer upp i åren. Som barn trodde man, att de då levande mer eller mindre alltid skulle finnas med på färden, men så är det inte.

 Ett par som verkligen lever fullt ut och njuter av alla äventyr är mitt barnbarn Moa och hennes kompis Julia. De båda åker som backpacker i Asien och tar verkligen vara på allt gott, som kommer i deras väg. De delar med sig av sina upplevelser till oss nära och kära och det är med glädje jag varje dag kan läsa om deras bravader. Från flera håll i Sverige får vi rapporter om att snön har smält och våren är i antågande. Flera undrar, när vi kommer hem. Det är skönt, att solen tittar fram efter en lång vinter och att vårtecknen börjar synas, men det dröjer nog, innan den riktiga våren anländer. Vi tar det lugnt

 Idag lämnade vi emellertid Moncarapacho för andra gången den här övervintringen. Vi önskade våra fransmän och även Christer och Lasse fortsatt trevlig resa. Även Lasse lämnar campingen idag. I morgon kommer Christers fru, Sally. Hälsa så gott Christer!

Nu lämnar vi Portugal för den här gången

Tisdag den 26 februari 2019
Idag startade vi tidigt på morgonen från Castro Marim. Det var dags att lämna Portugal, för att åka över till den spanska sidan och börja vända näsan hemåt igen. Lugn, vi åker inte raka vägen! Det gör vi aldrig. Än har vi många veckor kvar för nya upplevelser i Spanien, Frankrike och Tyskland.

 När vi åkt över bron, som förbinder Portugal och Spanien, åkte vi först till en bensinmack i Ayamonte för att fylla på diesel. Därefter blev det några få inköp i stadens Mercadona.

Vi fortsatte därefter E1/A49 för att en bit bort åka en mindre väg ner mot kusten förbi Cartaya och ner till El Rompido. Vägen hade hela tiden kantats av vackert blommande mimosabuskar, mängder av vita ginstbuskar, cistrosor, som lyste som små vita stjärnor i det gröna och dessemellan magnifika pinjetallar.

 Kustvägen är sagolikt vacker och följer floden Rio Piedras fram till dess utflöde i Atlanten vid El Portil. Vägen kantas även av stora lyxhotell och privata hus, allt mycket vackert.

Här finns åtskilliga platser att stanna till vid och trots att det är lågsäsong var det ganska mycket folk i rörelse. Dagen var varm och himlen var blå, så många lockades ner till de vidsträckta stränderna. Mitt under dagen var det 22,5 grader i skuggan.

Utsikt över en del av stranden i El Portil

Vi stannade till en stund i El Portil, innan vi fortsatte fram till udden i Punta Umbria, som ligger mitt emot inflödet till Huelva, metropolen för oljehantering.

Mitt yngsta barnbarnsbarn kan konsten att skratta med nappen i munnen

Fortsatt färd till La Rabida och Mazagon

Onsdag den 27 februari 2019
Vi sov ostört, bortsett från när fiskeflottan började ge sig ut i Atlanten vid 02.30-tiden. Vi har stått vid Punta Umbria flera gånger tidigare under åren och här kunde man för ca tio år sedan plocka många vackra snäckor. Urvalet har med åren blivit betydligt sämre och numera är det mest bara småsnäckor, som kommer in med tidvattnet.

Efter frukost gick vi en för vår del helt ny väg ner till stranden. Den var betydligt trevligare att gå, än den vanliga rutten, även om den till stor del gick genom sand. Idag hade jag lättare att gå än under promenaden igår.

 

 Det är träskmark och saltsjöar i området. På ett ställe var det varning för fåglar . I de vidsträckta sjöarna fanns mängder av flamingofåglar och svanar. På alla tillgängliga stolpar hade storkar byggt bon, så varningen var m nog befogad

Efter en kopp kaffe åkte vi vidare genom Huelva mot La Rabida. Förändringens vindar har verkligen blåst genom det här stora området, där det mesta handlar om Columbus och hans upptäcktsfärder. Både palmer och andra växter, som man planterade för en del år sedan, har vuxit och blivit höga. Allt är mycket välordnat och välskött.

 

Turistinformationen, som ligger på väg, var öppen och det var även den stora biologiska trädgården.

 Det märks, att våren är på gång och därmed alla skolutflykter. Flera bussar med skolungdomar fanns inom området. Vi åkte ner och ställde oss på den stora parkeringsplatsen mellan Foro Iberoamericano och muséet. Allt tillhör Palos de la Frontera.

 Vi åt en lätt lunch och tog en vilostund med våra ljudböcker, innan vi fortsatte några kilometer till sandstranden i Mazagon. Här stod ett flertal husbilar, men det var fortfarande gott om plats, så vi beslöt oss för att övernatta här.

Dia de Andalucia

Torsdag den 28 februari 2019
Vi stod intill en stängd restaurang på den stora parkeringen. Igår kväll hade det plötsligt blivit liv och rörelse vid den säsongsstängda restaurangen. Leveranser kom, personal anlände och började med en del aktiviteter.

 Idag på morgonen flyttade vi husbilen, så att vi inte skulle vara i vägen. Det var ”Dia de Andalucia”, Andalusiens dag. Det var varmt ute och snart var det veckoslut. Dessutom var det sportlov. Spanjorerna tar vara på alla tillfällen att fira och ha fest, så vi förstod, att det skulle komma mycket folk till stranden under dagen.

Vi hade fin utsikt och bilden är tagen, innan stranden började fyllas med folk

Mycket riktigt! Restaurangen öppnade för säsongen. Personalen började placera ut stolar och bord. Det luktade snart mat och framför allt grillade sardiner. Människor anlände löpande med sina bilar till parkeringen. Man bar kassar, kylväskor, parasoller fiskespön, badleksaker m.m. ner till sandstranden. Skärmflygare lyfte snart. Restaurangen fylldes snart med högljutt pratande människor. Inget ont i detta. Spanjorer pratar högt och skrattar mycket. Det låter som musik i mina öron.

 Temperaturen steg till 23 grader och det var mycket skönt att sitta utomhus under en stor del av dagen. Det var ganska många husbilar på parkeringen nu, men det var gott om plats. Att försöka få ett bord i restaurangen var dömt att misslyckas, så jag föredrog att laga mat hemma. Dessutom hade jag mycket ont i ryggen idag. Vi beslöt, att stanna ännu en natt.

Mot Sevilla och husbilsfirman Hidalgo

Fredag den 1 mars 2019
Det blev inte mycket sömn för min del i natt. Jag hade fruktansvärt ont i ryggen och det spelade ingen roll, om jag låg, satt eller stod. Kände mig helt uppgiven, men en ängel var tydligen med mig. Efter frukost la jag mig en stund. När jag reste mig, knakade det till i bäckenet och den felande länken la sig tillrätta. Om jag var tacksam? Ja, mycket!

Vi åkte en för oss ny väg i riktning tillbaka mot Huelva, A 494. I de här trakterna upptar jordgubbsodlingarna enorma arealer. I närheten av Moguer började vi möta en hel del mörkhyade, unga män, som med största säkerhet hade tillbringat morgonen med att plocka jordgubbar och vi kom helt nära de attraktiva bären.

 Redan på förmiddagen visade termometern på 14 grader, även om det var lite disigt ute. Vi fortsatte E1 mot Sevilla, som är ganska stökig att komma igenom. Jag hyser en stor beundran för alla bilförare. Navigatorn visade på en ny bro, men den är nog inte färdig än. Det behövs verkligen en förbifart. Den gula ginsten började lysa gul utefter vägarna.

Under färden lyssnade jag på ännu en bok av Elisabet Nemert ”Röd måne”, som är mycket intressant och fängslande med sin historia, som utspelar sig på 1600-talet. Den innehåller mycket levnadsvisdom och kunskap om läkeväxter, något som ligger mig varmt om hjärtat.

Vi blev väl mottagna av en vakt vid Hidalgo, där vi parkerade för natten tillsammans med några andra husbilar. En besvikelse var, att husbilstvätten var ur funktion. Vi hade sett fram emot att få tvätta bilen.

Till Conil

Lördag den 2 mars 2019
Vi siktade in oss på att komma till Conil idag, åkte förbi Urtrea och följde N4 i riktning mot Jerez. Det var verkligen ont om rastplatser och det blev många mil utan paus. Till slut åkte vi av vägen och ner i en mindre ort för att få en välbehövlig rast och lite att äta och dricka. Här kom vi raka vägen ut på landet med kacklande hönor och galande tuppar runt husbilen. Mysigt!

Vi kom så småningom fram till Conil med dess små vita, fyrkantiga hus, som kläder kullarna. Här har vi bott på camping La Rosaleda några gånger och har flera fina minnen. Idag stannade vi först vid Mercadona för att handla lite, innan vi åkte den slingrande vägen upp till Cabo de Roche, fyren, som ligger ovanför hamnen i Conil. Här tänkte vi övernatta. En husbil från Skottland fanns redan på plats.

Det anlände många människor med personbilar för att se på utsikten, solnedgången och kanske vandra på de välgjorda spångarna. Vi fick uppleva en underbart vacker solnedgång.

Vidare färd till Bolonia

Söndag den 3 mars 2019
Nattsömnen var god, även om jag tycker det är lite kusligt, när det är becksvart ute. Solnedgången sedd från fyren Cabo de Roche såg vi igår kväll. Idag på morgonen var det dags för en lika magnifik soluppgång. En del morgonpigga spanjorer hade också begett sig upp till fyren för att kunna se natursceneriet.

Efter frukost och en stärkande kopp kaffe var vi beredda att fortsätta resan mot Bolonia. Det var ganska disigt, när vi åkte, men blev senare bättre. Stora, böljande odlingar passerades. Mandel- och fruktträd blommade. Vi följde väg CA 2144 förbi El Palma. Surfparadisen ligger tätt utefter stränderna och surfhotell är det gott om. Överallt var det mycket folk i rörelse. När vi tog ner vägen mot fyren Trafalgar, där amiral Nelson dog i ett slag för många år sedan, blev vi förvånade. Här ligger en rustikt byggd servering, som brukar vara trevlig att besöka.

Att stanna här med en husbil, var inte att tänka på. Överallt stod försäljare med sina bord fyllda med alster, som säkert var åtråvärda både för surfare, hippies och även alla oss andra. Jag hade säkert hittat något trevligt, men det gick som sagt inte att stanna. Både parkeringen och hela vägen var fylld med bilar.

Ingemar fortsatte att lotsa bilen nerför vägen mot fyren och stranden, som även den var fylld av människor. Till slut lyckades han vända bilen utan att fastna i sanden. Vi hade tänkt oss, att kunna stanna för att ta en fikapaus och kanske sitta i solen en stund, men drog en suck av lättnad, när vi kom ut på den riktiga vägen.

 Nu fortsatte vi den ringlande vägen genom skogen, som är kantad pinjetallar och vit ginst. En välbekant vy öppnar sig framför oss, nämligen hamnen i Barbate.

Här fångas, bereds och distribueras mycket tonfisk. Snart passerade vi även Zahara de los Atunes, som bl.a. har ett mycket bra bageri och konditori, där vi brukar köpa de underbart goda mandelflarnen. Nu var det söndag och alltså stängt.

Vi fortsatte till Bolonia med dess arkeologiska muséum och utgrävningarna av den romerska staden Baelo Claudia, som vi har följt under många år. Tyvärr var det stängningsdags, så det blev inget besök. Senast vi var där, fick man åka buss till de övre delarna. Vi gjorde ett försök, att kunna parkera bilen ner mot stranden, men det fanns inte en ena lucka. Ingemar lyckades trixa ut bilen, så vi kunde åka tillbaka. Det märks verkligen överallt, att människor firar långhelg och den sista dagen på sportlovet.

Vi åkte vägen tillbaka till den lilla serveringen El Tropezon, där man senast vi var här, höll på att bygga till. Det var nog tur, för idag var det mycket folk även här. Vi lyckades få ett ledigt bord och vi var nog de enda turisterna här Det var gott, både att få en kall öl och lite lätt mat. Vi har övernattat flera gånger tidigare här och det gjorde vi även idag.

 Utsikten var det inget fel på. Här betade åtta vackra hästar och ibland kom någon ridande. Helgen firades in i det sista av glada spanska familjer, men till slut lyckades man även få in alla barn i bilarna. Skulle tro att det är skoldag i morgon.

Till Almayate

Måndag den 4 mars 2019
Nattsömnen blev mycket god och vi vaknade utvilade. Nu var det ganska folktomt här vid restaurangen. Hundarna kom och välkomnade oss. Innan vi åkte, gick vi in och drack en kopp stärkande kaffe. Vi hade gott om tid och vädret var vackert, så vi tog en liten sväng tillbaka till Zahara de los Atunes. Vi hittade snabbt sandplanen, där vi brukar parkera. Katterna fanns sedvanligt i väntan på mat.

 

Elledningarna ser inte speciellt säkra ut.

Här hittade jag något som var intressant för mig, yoga, fysioterapi, ayurvedisk massage, akupunktur, Bachs blomsterterapi m.m.

Vi promenerade runt i staden en stund och kunde konstatera, att man har rustat en hel del. Den lilla saluhallen var öppen.

 Det tog ett tag, innan vi hittade fram till bageriet, som har de goda mandelflarnen. Samma kvinna har arbetat här under alla år. Man har inte bara mycket gott matbröd och goda bakverk, utan även ekologiska teer, olivoljor, inläggningar av olika slag m.m. Jag köpte ett rooiboste och vi drack en andra kopp kaffe, innan vi gick vidare.

Snickaren med sin verkstad intill trottoaren fanns kvar och jag föll i djup och uppriktig beundran inför de vackra stolar han tillverkat från stockar. Vilka underbara energier det måste finnas i dessa stolar! Snickaren blev både stolt och glad, när jag kommenterade stolarna. Nu gav vi oss åter av, nu i riktning mot Tarifa och passerade stora, böljande vidder med betande kor och snurrande vindkraftverk. På vidsträckta områden betar också de berömda spanska tjurarna.

Vi mötte även en del militärfordon

Det var mulet till en början, men klarnade snart upp och blev soligt. Vägen löper nära Atlanten och många surfare och kiteflygare var ute och prövade vågorna. Utefter den här vägen ligger många surfhotell. Vi fortsatte mot Tarifa och när vi var högst uppe på höjden utmed den slingrande vägen, stannade vi till för att beundra utsikten mot den afrikanska kontinenten. Idag var inte sikten den bästa.

 Färden gick vidare genom Algeciras med dess myller av olika bostäder. Man har gjort en hel del åt genomfarten och idag gick det betydligt lättare att komma igenom staden och dess omgivningar.

 En liten del av myllret av bostäder i Algeciras. Skönt att inte bo där!

Inte heller något önskeboende!

Tyvärr hade bilen inga bromsar, när stupan i Benalmadena passerades. Där råder harmoni och ett sällsamt lugn…..

Vi fortsatte nu på A7 utmed den ganska tråkiga turiststräckan vid Costa del Sol. Estepona, Marbella, Fuengirola, Benalmadena, Malaga, Rincon de la Victoria passerades. Nära Estepona var det trafikkaos med mycket långa köer på den motsatta sidan. En transport med en vinge till ett vindkraftverk hade fastnat i en rondell.

En liten kafferast utmed Medelhavet, innan vi kom fram till Almayate.

Nära Rincon de la Victoria svängde Ingemar bilen ner mot kustvägen N340, som löper genom ett antal orter. I Almayate stannade vi för att övernatta på ställplatsen ett par dagar.

 

Torre del Mar

Tisdag den 5 mars 2019 Natten till tisdag var mycket varm med en utetemperatur på 17 grader. Förutom kronisk ryggvärk spökade fibromyalgin ordentligt och förvarnade om väderförändring. Är man spågumma, så är man! Dagen bjöd på en mild temperatur, men blåst.

Onsdag den 6 mars 2019 Idag övergick blåsten till tilltagande kraftig vind, som övergick i storm. Det vara bara att lasta in stolar och bord, om vi skulle få behålla dem. Vi hade tillgång till två internetuppkopplingar, vårt eget och ställplatsens. Det blev ett totalt kaos på internet och till slut fungerade ingen uppkoppling.

Torsdag den 7 mars 2019 Idag var det torsdagsmarknad i närbelägna Torre del Mar. Vi åkte in till orten tidigt för att kunna parkera på gatan utmed parken och ha nära till marknaden. Vindarna var lugna på förmiddagen, men tilltog igen senare under dagen. Marknaden här har alltid varit trevlig och idag var den om möjligt ännu bättre. Med något enstaka undantag är det inga försäljare, som skriker för att få sina varor sålda. Väl framme vilade vi snart benen vid en liten försäljning för att dricka dagens första kopp kaffe.

Saknar detta fina utbud på grönsaker och frukt hemma i Sverige

Jag passade på att botanisera bland ekologiskt odlade teer och kryddor. De små gröna papegojorna, parakiterna, som bygger sina bon i palmerna längs stranden, underhöll oss med sitt skriande. På väg tillbaka till bilen, stannade vi vid en servering för att se till att vätskebalansen höll sig på rätt nivå, och samtidigt få ett par välsmakande tapas.

Dagens negativa upplevelse kom, är vi upptäckte, att 12-voltsuttaget, där vår router är kopplad, inte fungerade.

Torrox Costa

Fredag 8 mars 2019 12-voltsuttaget i husbilen, som är monterat efter det att bilen levererats, fungerade fortfarande inte. Ingemar sökte hjälp på flera håll, men utan resultat. Han hade även ett långt samtal med Husbilslandet, som monterat tillsatsen, men de lyckades inte heller lösa problemet. Där visste man heller inte, var säkringarna till den nyinsatta delen fanns. Nu var det helg, så vi fick avvakta tills nästa vecka. Nåja! Det går att leva utan internet ett tag. Det gjorde man ju förr.

Lördag den 9 mars 2019 Idag lämnade vi Almayate för att åka till välbekanta Torrox Costa. Här har vi fricampat flera gånger under åren bl. a. vid det för många så välbekanta ”sommarstället”, där det fanns en engelsk pub, som ibland hade underhållning. Efter att den platsen blivit avstängd för husbilar, var det den stora parkeringsplatsen vid hotellet, som gällde. Där var det många gånger svensk sång och musik. Numera är det ett par platser vid fyren, som gäller och det var första gången vi ställde oss där. Där var det gott om plats och nära till havet. Vi var ganska trötta efter alla turer med det defekta 12-voltsuttaget, så det kändes skönt att få komma till ro.

Söndag 10 mars 2019 Ingemar tog en långpromenad på den vackra strandpromenaden och jag knallade snart efter i sakta mak med mina stavar. Vi satte oss vid en av de många serveringarna och njöt av den vackra dagen. Vid den irländska puben var det musikunderhållning.

Senare under dagen knackade ett par leende svenskar på dörren. Det var Astrid och Christer från Västervik, som nyss hade anlänt efter en snabb resa från ett vintrigt Sverige. Vi satt ute och pratade tills sent på kvällen och kom överens om att gå på veckomarknaden nästa dag.

Marknadsdag med trevligt sällskap

Måndag den 11 mars 2019
Idag la vi våra bekymmer med internet åt sidan, för idag var det veckomarknad i Torrox och den brukar vara trevlig. Enda malörten i bägaren för min del var, att jag var tveksam till, hur jag skulle klara av att gå med min smärtande rygg och delvis domnade fötter och ben, men vet ni vad? Jag klarade det! Visserligen med många pauser, men det gick! Är man envis, så är man och jag hade tålmodiga medföljare.

Vi slog oss ganska snar ner vid en servering för att dricka förmiddagskaffe. Till största delen var det bara marknadsstånd på den ena sidan av huvudgatan, eftersom konstnärer och deras medhjälpare som på många andra håll i Spanien höll på att gjuta vackra avgränsande dekorationer och bänkar. För ett fåtal år sedan var man tvungen att lägga om plattor m.m. längs strandpromenaden efter en översvämning.

 

Konstnären blev mycket glad, när jag berömde hans fina arbete

Det blev mycket botaniserande bland marknadsstånden i synnerhet av oss kvinnor och vi hade verkligen trevligt.

 En längre paus blev det senare, när det närmade sig lunchdags. Bratwurst med potatissallad eller bröd smakade bra hos ”tysken”, där det alltid är fullsatt, när det är marknad.

Tack för en mycket trevlig dag tillsammans med er Astrid och Christer!

Till Cabo de Gata

Onsdag den 13 mars 2019
Vi åkte vidare idag och båda hade en önskan om att få komma ner till La Herradura, som vi besökt ett flertal gånger under åren och då stått vid den lilla, rofyllda viken, där sportdykarna håller till. Nu hade man satt stopp för det roliga. Husbilar fick inte alls åka den slingrande vägen, som för ner till viken. Det var bara att åka en annan väg tillbaka, men vi hittade i alla fall en utsökt vacker plats, där vi kunde ta kaffepaus.

På väg var vi tvungna att stanna för en stor hjord getter. Jag njöt. men bilisterna bakom tutade

Dagens tur gick därefter vidare till Cabo de Gata, där vi åkte förbi massor av växthus och agaveodlingar.

Den stora sandplanen nära fiskarstugorna och stranden var ganska fullbelagd med husbilar, men vi lyckades få en plats.

Kvällen var lugn och inbjöd till en promenad längs stranden, där ett par enstaka serveringar var öppna. Vi slog oss ner en stund med varsin liten öl bland de övriga hippieungdomarna. Allt går igen!

Vidare färd mot Vera

Torsdag den 14 mars 2019
Idag rullade vi tillbaka förbi växthus och sparrisodlingar för att för att åka vidare mot Vera.

 För fågelintresserade finns en bra fågelsjö vid Cabo de Gata

Det märktes tydligt, att det inte hade regnat på länge. Landskapet var mycket torrt. T o m de härdiga fikonkaktusarna torkar bort på många håll.

Citronträden, som kommunen planterat, såg långt ifrån ut att må bra. Bladen hade i brist på vatten korvat ihop sig och citroner var ett minne blott. Hela naturen suktade efter vatten.

 Vi övernattade på ”vår vanliga plats” en parkering nära stranden. Bettan och Uffe hade fått nys om, att vi hade kommit. De kom förbi och bjöd in oss till lunch på lördag.

Lunch hos Bettan och Uffe

Lördag den 16 mars 2019
Vi var flera husbilsåkare av diverse nationaliteter, som övernattade på parkeringen intill kommunens förråd. Här pågick nu ett intensivt arbete med att forsla ut trätrallar för att göra i ordning träspångarna ner till stranden inför den nya säsongen. Vi tog det lugnt, gick runt en del och satt en stund och solade på de utsatta bänkarna i det uttorkade grönområdet. Man bör nog vara lite försiktig med att ställa ut egna solstolar på sådana här ställen. Annars är det stor risk att samtliga blir bortkörda.

Det fattas alltid en del i kylskåpet och vi tänkte passa på att handla lite i Mercadona, innan vi åkte till våra vänner. Gissa om vi blev förvånade, när vi kom fram och upptäckte att allt var avspärrat runt affären! Man håller på med en totalrenovering och kommer att öppna först i mitten av april. Jag hade gjort i ordning en lång inköpslista.

 Vi åkte tillbaka till Consum, där vi aldrig brukar handla. Det kändes mycket ovant och det var naturligtvis svårt att hitta varorna. Det var bara det allra nödvändigaste, som blev inköpt. Resten fick vänta, tills vi hittar en Mercadona eller LIDL- butik.

Det har snyggats upp en hel del utanför våra vänners bostadsområde. Trevligt, när något blir till det bättre! Det var lite bökigt för Ingemar att vända husbilen, men med Uffes hjälp gick det till slut bra. Bettan mötte oss vid altanen och från köket kunde man förnimma frestande aromer.

Vi bjöds på kycklingfiléer med goda tillbehör, som avnjöts med ett glas vin på den soliga altanen. Vi hade tagit med en låda jordgubbar, som Bettan rensade med stort tålamod och därefter serverade med vispgrädde.

 Tack Bettan och Uffe för välsmakande lunch och en trevlig stund tillsammans med er! Tänk så fort åren går! Vi har träffats under många år nu.

Ställde oss nu på den större parkeringen vid hotellet över natten för att slippa musiken från diskoteket vid stranden. Här var det ganska många husbilar, dock inga svenska.

En dag med värmebölja

Söndag den 17 mars 2019

 Liknar ett torrt ökenlandskap

 Idag åkte vi vidare mot Murcia och den populära ställplatsen för husbilar utanför IKEA. Det märks att många husbilsåkare är på väg hemåt efter övervintringen i sydligare nejder. Här stod massor av husbilar parkerade i väntan på att varuhuset skulle öppna på måndagen. Det var en märklig dag på många håll. Efter att under en tid ha varit en för årstiden och landet ganska jämn temperatur, slog det idag till och blev en tillfällig värmebölja. På eftermiddagen uppmättes en temperatur på 32 grader utomhus. Inne i husbilen visade termometern 31 grader. Visst är det skönt med värme, men för min del är det i det mesta laget. På en ställplats får man inte ställa ut stolar och bord, men överallt låg människor och solade i sina stolar. Vi ställde upp både takluckor och fönster för att få genomdrag. Efter att ha druckit flera glas vatten, la vi oss med våra hörlurar för att lyssna på ljudböcker.

När klockan var 21.30 var det fortfarande 25 grader ute. Vi lät tre takluckor vara öppna för att kunna sova. Stängde dem sedan vartefter under natten när det blev svalare. Säkringen till 12-voltsuttaget för routern har faktiskt hållit några dagar, men idag gick den åter sönder.

IKEA Murcia

Måndag 18 mars 2019
Idag var det åter vardag och många stod i startgroparna för att komma in på IKEA klockan 10.00. Vi hade också ett och annat, som skulle inhandlas, men startade med en kopp kaffe i restaurangen. IKEA har stora ytor här i Murcia och jag var imponerad över hur man presenterar varorna. Att IKEA är lika populärt i Spanien som i Sverige är det ingen tvekan om. Jag satt faktiskt med tårar i ögonen, när jag tänkte på, hur IKEAs grundare startade en gång och hur allt har utvecklats.

Det var roligt att titta runt, även om det inte var så mycket, som skulle handlas. Jag behövde ett nytt underlakan till min säng i husbilen. P g a min onda rygg, kan jag inte vända mig normalt i sängen, utan får hascha runt och det är klart att det sliter på lakanet. Vi behövde också byta den lilla mattan på toaletten mot en ny halkfri dylik och det var inte svårt. Det fanns en hel del att välja bland. En ny pall hittade vi också.

 När vi kom tillbaka till husbilen bytte Ingemar säkringen till routern, men den gick sönder direkt, så det är något annat fel. Vi beslöt att åka över till det tämligen nybyggda köpcentrat Centro Comercial Nueva Condomina, där Ingemar gick till Mediamarkt för att diskutera routerns vara eller icke vara. Han fick av en försäljare tipset att sätta SIM-kortet i telefonen. Det fungerade och gick även att dela. Faran över för tillfället!

Vi åkte tillbaka till ställplatsen utanför IKEA. Nu var det mycket svårt att få en plats, men till slut lyckades det. Alldeles i närheten av parkeringen hade jag sett en byggnad, som jag trodde var en handelsträdgård. Det var – hör och häpna – en restaurang, som dessutom höll på att stänga för dagen. Så gick det med den blomman!

 Förrätterna var utsökt goda.

Intill IKEA finns ett mindre köpcentrum. Där hittade vi en italiensk restaurang, ”Via Roma”, som förutom trevlig betjäning serverade god mat.

Fars dag i Spanien – till San Fulgencio

Tisdag den 19 mars 2019
Idag var det Fars Dag och därmed helgdag i bl a Murcia- och Valenciaregionen. Bortsett från serveringar var allt stängt. Vi åkte till San Fulgencio. Det var hög tid för klippning för oss båda, så vi åkte fram till frissan för att se utifall hon hade öppet. Det hade hon förstås inte, så vi fick vänta tills nästa dag.

Vi brukar ofta stå på campingen här i San Fulgencio, men det gjorde vi inte idag. Vi behövde varken fylla vatten eller tömma något. Vi var ganska många ”gatubarn” bl.a. flera svenskar, som vi känner sedan tidigare. Vi fick höra en hel del av senaste nytt inom husbilslivet.

De senaste nätterna har jag varit tvungen att ta dubbla doser smärt- och inflammationshämmande mediciner för att kunna ligga. Jag hade fruktansvärda smärtor vare sig jag låg, satt, låg eller försökte gå. T o m armar, händer och tandrötter smärtade. Jag gjorde två tens-behandlingar på fötterna, som blev bättre. För övrigt var det bara att försöka vila och invänta bättre tider, för de kommer, det vet jag

Kallt och blåsigt

Onsdag den 20 mars 2019
Idag fick jag förklaring till varför min kropp varit så obstinat på sistone. Det var kallt och mycket blåsigt idag.

Vi begav oss till frissan tidigt på förmiddagen. Hon är duktig och är alltid fullbokad. Vi hade tur och fick båda en tid vid lunchdags på lördag. I höstas fick jag vänta en vecka.

Det blev ingen längre promenad i blåsvädret, men vi gick till den lilla serveringen på hörnet för att äta en tapas.

Till en början försökte vi trotsa vädrets makter och satt ute, men fick snart lov att ge upp och gå in. Där var vi välbevakade. Lokalpolisens personal satt vid bordet intill.

Grattis Stephanie!

Torsdag den 21 mars 2019
Idag fyllde mitt äldsta barnbarn Stephanie år. Jag hade tänkt ringa, men min telefon var stendöd, så jag fick nöja mig med att skriva en grattishälsning från oss. Otroligt så fort tiden rinner iväg! När hon föddes, var jag en vecka i Rom, en resa med flera unika upplevelser. Jag minns än idag, när jag kom tillbaka hem till Örebro och vi släktingar hade en träff för att få möta den lilla nya familjemedlemmen. Idag är hon en vuxen kvinna med tre egna små barn.

För att återgå till nutid, var natten på gatan mycket lugn. Vindarna var fortfarande kyliga. Något, som inte var lugnt, var min nacke. Den gick knappt att röra och smärtade oerhört. Min tensapparat har jag välsignat många gånger och det gjorde jag även idag. Efter ett par behandlingar, började nacken bli hanterbar. För övrigt var kroppen något bättre idag och jag är mycket envis.

På väg till La Zenia passerade vi en del av de stora saltbergen.

Här kör man salt med grävskopor. De flesta husbilarna stod kvar på gatan, även de svenska. Vi åkte in till köpcentrat La Zenia i Torrevieja, där jag passade på att gå en tur på C&A. Där brukar jag alltid hitta kläder, som passar mig, men den här säsongen tycker jag, att deras kläder är både trista i färgerna och tråkiga.

Bettan hade tipsat mig om att gå till Primark. Har fått det tipset även tidigare, men tyckt att det ser både stort och stökigt ut. Den här gången beslöt jag mig för att göra ett försök och det är inget jag ångrar. Här finns mycket fina barnkläder till vettiga priser. Jag hittade något till alla mina barnbarnsbarn, även till den lilla som kommer i juni. Jag har letat länge efter en överdel till en klänning, som jag har hemma, men här fanns den.

 Det finns gott om bänkar i La Zenia, där man kan vila en stund, något som passade mig perfekt. Vi tog även en glasspaus och en kaffepaus, så jag lyckades gå den här turen och det är jag mycket glad över.

Dags att fylla förråden

Fredag den 22 mars 2019
Idag hade de kyliga vindarna avtagit, även om det fortfarande var växlande molnighet. Min kropp hade också lugnat ner sig.

Vi är ju sakta på väg hemåt och idag var det dags att handla en del för att fylla på förråden. Det blev ett besök både på LIDL och Mercadona. Det är skönt att slippa leta efter en affär för minsta småsak som fattas.

För övrigt var det en lugn dag med lite småprat med svenska grannar. Vi flyttade bilen en bit för att inte stå i vägen för morgondagens marknadsförsäljare.

Marknad

Lördag den 23 mars 2019
Det hade småregnat av och till under natten, men på morgonen kom bara några enstaka stänk. Det var fuktigt i luften, men skulle nog bli uppehållsväder.

 Jag betalade 1€ för drygt ett kilo av dessa färggranna paprikor, så goda!

Frukt och grönt lockar alltid på den här marknaden. Vi gick dit ganska tidigt, för att kunna uträtta våra ärenden lite snabbare. Den första omgången blev klar ganska snabbt och Ingemar gick hem med ett lass. Tur nog stod inte bilen så långt bort. Vi drack en kopp gott kaffe vid en av serveringarna, innan inköpsrundan fortsatte.

Livet hänger alltid på en skör tråd och vissa händelser ger mycket eftertanke. En husbilsåkare hade redan berättat för oss om en bekant, som höll på att råka riktigt illa ut. Hans fot hade svullnat och blivit inflammerad. Gå till läkare ….nej! Benet hade svullnat alltmer och var rött. Först när det efter några dagar började sprida sig till låret, gick han med på att bli skjutsad till sjukhuset. Här blev han mycket snabbt omhändertagen och alla resurser sattes in direkt. Han hade tur, som fick en mycket bra läkare. Det hade varit nära, mycket nära! Han fick stanna en tid på sjukhuset, men är nu i det närmaste återställd.

Vi mötte senare mannen ifråga, som berättade samma sak och vi fick en chans att lyckönska honom till ett fortsatt gott liv. Vi fick senare även en pratstund med hans ödmjuka och goa fru.

Vi hann gå hem en stund från marknaden och hann t o m sträcka på benen en kort stund, innan det var dags att gå till frissan. Vi blev båda mycket nöjda med resultatet.

Till Valencia Camperpark

Söndag den 24 mars 2019
Vi lämnade disigt San Fulgencio för att åka vidare mot Valencia, en färd på ca 22 mil. Det känns som om man åker mitt i en stor sjö, när man passerar saltsjöområdet vid Torrevieja. Tyvärr var det svårt att hinna fotografera genom bilrutan, men det stod mängder av rosafärgade flamingofåglar i det låga saltvattnet.

 Resan gick bra och vi tog bara en kafferast på väg. Trafiken flöt bra, men närmare Valencia tilltog långtradartrafiken, trots att det är helgdag. Vi kom lyckligt och väl fram till Valencia Camperpark i området Betera. Vid det här laget har vi varit här ganska många gånger. Varje gång har vi inte åkt in till Valencia, men ganska ofta.

Det var hela 26 grader, när vi kom fram, så vi hann med att sitta ute en bra stund, innan solen gick ner.

På campingen

Måndag den 25 mars 2019
Idag har vi tagit det lugnt. Himlen har varit klarblå hel dagen och det var skönt att sitta utomhus. Jag har ägnat mig åt att försöka komma ifatt med bloggen, som låg på efterkälken.

Om allt går som vi tänkt åker vi tåget in till stadens centrum i morgon. Sedan blir det förmodligen taxi ut till den modernt byggda konst- och vetenskapsstaden, La ciutat de les art i les ciéncies, som vi besökte för ett par år sedan. Den här gången vill vi besöka Oceanografic, som är det största och bästa i sitt slag i Europa.

Oceanográfic i Valencia – en mycket lyckad dag

Onsdag den 27 mars 2019
Det blev ingen resa från campingen in till Valencia igår. Ingemar hade astmatisk hosta under hela natten och jag hade också svårt att sova, så vi beslöt oss för att skjuta på resan en dag. Idag vaknade vi pigga och utsövda, så efter frukost startade vi dagens äventyr redan klockan 08.40. Himlen var klarblå och inte ett enda moln syntes till. Ingemar hade köpt biljetter till pendeltåget i förrgår. Det är några hundra meter att gå till pendeltåget, som går in till centrum varje halvtimme. Resan tar ca en timme. Vi kom lagom fram till stationen, när tåget anlände och fick dessutom sitta på de speciella handikapplatserna. Jag fördrev lite av tiden med att leka tittut med ett litet barn, som stod bredvid min stol tillsammans med sin mamma och ett syskon. Vid Plaza Espãnia, klev vi av, tog hissen upp till gatuplan. En taxibil förde oss vidare till La ciutat de les arts i les ciències, som det heter på katalanska. Den består av en hel del unika byggnader för konst och vetenskap. Vi har varit här en gång tidigare för några år sedan. Idag ville vi besöka Oceanogràfic, som är det förnämsta i sitt slag i Europa.

Taxin stannade vid övergångsstället alldeles utanför Oceanogràfic. Här blev vi snart insläppta och kunde köpa biljetter, som gällde för allt, även delfinshowen. Oceanogràfic är ett välordnat område och består av ganska många olika byggnader omgivna av mycket vacker grönska. Allt är handikappanpassat, vilket jag var mycket glad över. Mjuk, rogivande musik strömmar ut ur väl gömda högtalare. Vi tog fram orienteringskartan för att informera oss mer om området, samtidigt som vi drack dagens första kopp kaffe.

 Klockan 11.45 skulle den första delfinshowen gå av stapeln och den ville vi inte missa, men innan dess hann vi i lugn och ro vandra runt i omgivningen och även i några av byggnaderna. Bilderna får tala för sig själva och är ett axplock av allt som finns att se och uppleva. Djur och natur från de stora världshaven och våtmarkerna finns rikligt representerade och alla djur verkar må mycket bra. Överallt finns mycket personal och alla vi mötte var både trevliga och tillmötesgående.

Våren är ju utflykternas tid i skolor och det var många barngrupper i skilda åldrar, som besökte Oceanogràfic idag. Vid delfinshowen var barnen verkligen aktiva. De både svarade den unga kvinnan, som introducerade programmet, vinkade och sjöng. Härliga ungar! Ibland saknar jag jobbet, fast jag varit pensionär under så många år Barn är liv!

Det var verkligen trevligt att få se delfinernas och de unga skötarnas uppvisning. Att delfiner är musikaliska är det ingen tvekan om. Underbara djur! Jag önskar att jag kunde få ge en ros till var och en av ungdomarna, som tränar delfinerna. Delfinerna kanske inte uppskattar rosor , men jag skulle gärna vilja tacka dem genom att ge dem massor av goda fiskar.

Efter showen bjöd Ingemar mig på paella i en av restaurangerna. Han bjöd mig även på inträdet till Oceanogràfic, allt som en födelsedagspresent, visserligen en dag i förväg, men vad gör det!

Vi fortsatte att undersöka området, bl. a var vi inne i de enorma akvarierna, som ryms i enorma byggnader. Tyvärr var det svårt att fotografera i den underjordiska belysningen.

Hemresan gick bra och vi kunde konstatera, att vi varit borta ca 7 ½ timme idag. Vilken underbart lyckad dag! Tack för den fina presenten Ingemar!

Deltebre vid Ebrodeltat

Torsdag den 28 mars 2019
Jag låg och lyssnade på en ljudbok ganska länge igår kväll. ”Av skuggor märkt” av Marianne Cedervall hade jag precis läst ut och just påbörjat en för mig helt ny författare, Anne-Lise Boge och hennes bok ” Anne på Grankulla”. Klockan 24.00 blev jag avbruten av Ingemar, som med kraftig stämma sjöng en födelsedagssång för mig. Ja visst ja! Det var min födelsedag! Tack för den vackra sången Ingemar!

Vi bröt upp från campingen utanför Valencia och tillbringade ganska många timmar med att rulla vidare mot Deltebre vid Ebrodeltat för nästa övernattning.

 Igår eftermiddag fick vi ett tråkigt meddelande. Ett par av våra vänner hade blivit bestulna på sina mobiler nere i Vera. De hade suttit och solat en bit från husbilen och hade av allt att döma glömt att låsa bilen. Ingenting får tydligen vara ifred i dagens läge.

Det är en konstig känsla, när man kommer upp i övermogen ålder. Ibland känner man sig ensam och tror inte att man har några vänner kvar. Rätt som det är dyker de som ännu finns kvar upp. Så var det för min del idag. Egentligen tycker jag inte, att det är något att fira, när man kommit upp i åren, samtidigt som jag känner, att det är mycket roligt, när vänner hör av sig. Jag fick många hälsningar från både släkt och vänner och jag försökte svara var och en personligt med några få ord. Tack snälla ni, som gratulerade mig på olika sätt! Det betyder mycket att kunna ha lite kontakt med släkt och vänner.

Till Peralada

Fredag den 29 mars 2019
När vi på förmiddagen lämnade Deltebre, var det 17 grader, enstaka moln på himlen och ganska disigt. Vi skulle passera Barcelona.

 P g a den stora brottsligheten åker vi aldrig igenom eller nära Barcelona. Vi åkte N 340 mot Tarragona för att sedan via en för oss ny väg, C15, passera det stora skogklädda bergsområdet i Pyrenéernas utkant. Vägen var både vacker och välskött. På långa sträckor hade man breda, målade markeringar i vägens mitt. På många håll hade man med täta avstånd knutit gula plastrosetter. Antar att det var för cancer, som rosa bandet hos oss. Något som växte frodigt på många håll var djupröda vallmo, så vackra färgklickar.

Vi befann oss i Katalonien och på något sätt påminde det mig om Franska landsbygden, både husen och omgivningarna. Stora, välskötta vinodlingar fanns det gott om.

 Vackert dekorerade rondeller finns det gott om både i Frankrike och Spanien

 Vi fortsatte så småningom på C 37 i riktning mot Girona för att komma fram till ställplatsen i Peralada, där vi övernattat tidigare. Det var ont om plats, när vi kom fram, med lyckades ställa oss bakom en annan husbil nära ett staket, som gränsade till en liten odling.

Till Frankrike

Lördag den 30 mars 2019
Vilken underbar morgon! Vi hade övernattat på den kombinerade ställplatsen/parkeringsplatsen nära den gamla stadsdelen i Peralada i Katalonien.

Tidigt på morgonen sätter jag mig framme i husbilen för att njuta av utsikten och det, som händer utanför. Bakom staketet intill bilen har tydligen ett äldre par sin lilla täppa. De båda går böjda och rensar sina små grönsaksland. Våren har kommit och träden grönskar. Även fikonträden har börjat veckla ut sina bladknippen. Det växer frodigt med hög bambu. I parets trädgård står färdigansade bambustavar, som kommer att fungera som stöttor till grönsaker och blommor senare under säsongen.

En liten gul katt med vit haklapp sitter i solen och tittar nyfiket på mig. Småfåglar av allehanda slag flyger kvittrande omkring i grönskan. Graciösa storkar svävar fram i skyn, en del med kvistar i näbbarna. Det är dags att bygga nytt eller bygga till i de stora bona, som finns på stadsmuren och i träden.

Vi åkte till Figueres för att leta upp en Mercadona. Ett och annat behövde handlas, innan vi åkte vidare. Efter lite letande, hittade vi en parkeringsplats. Inne i Mercadona var det mycket folk och människor handlade otroligt mycket idag. Dels var det helg och dessutom gick etapp 7 i loppet Katalonien runt. Det var inte lätt att ta sig fram, men tur nog skulle jag inte ha mycket.

På den franska sidan var kommersen i full gång Vi fortsatte N II mot Pyrenéerna för att vid gränsen i La Jonquera lämna Spanien och åka in i Frankrike.

 Snart åkte vi ner från bergen mot det franska låglandet På morgonen hade det varit lite disigt och molnigt, men på den franska sidan sken det åter upp. Vi fortsatte i riktning mot Perpignan för att leta upp vår vinbonde Mas Alart i Salliers.

Vingårdarna börjar grönska Här var det kraftiga vindar och vindarna var iskalla. Vi gick in för att köpa ett par flaskor vin och träffade både vinbonden själv och hans mamma.

Gårdskatten kom och hälsade

Grattis Elisabeth! Ändrade resplaner

Söndag den 31 mars 2019
Min bonusdotter har födelsedag idag. Grattis och ha en trevlig dag, säger vi!

 Snöklädda delar av Pyrenéerna i bakgrunden

I natt var det bara 8 grader. Det är ofta råkallt och blåsigt här i närheten av Pyrenéerna. På förmiddagen var det ganska mulet och temperaturen steg till 11 grader.

Hos ”vår vinbonde” har de nya skotten börjat komma på vinrankorna. Även fikonträden vecklar sakta ut sina kraftiga bladverk i väntan på varmare vindar. Mandelträden har en uppsjö av tämligen stora, ludna och gröna mandlar. Vi hade tänkt ta det lugnt hemåt med diverse uppehåll i Frankrike, bl.a. Provénce, och även i Tyskland. Jag hade hoppats på att vi skulle kunna hälsa på en väninnas dotters familj i norra Tyskland och att vi i Danmark skulle lämna ett par presenter till ett av mina barnbarn, som väntar sitt första barn, men idag blev det ändringar.

 Ingemar har haft astmatisk hosta ca en vecka. Jag har försökt få honom att ta fram uppgifter på, vad han tidigare fått för mediciner hemma och har menat, att man har mycket bra sjukvård och läkare både i Spanien och Tyskland, säkert även i Frankrike, men jag fick inget gehör. Nu skulle han åka raka vägen hem till vårdcentralen. Bäst att följa med! Det måste ju komma mat på bordet.

Ska det gå fort, är det betalmotorvägar som gäller. Till stor del åkte vi A9 norrut. Vädret växlade och framåt lunchtid var det 17 grader och strålande sol. Det var verkligen vårlikt med mängder av blommande buskar utefter vägarna. T o m popplarna, som vintertid står spöklikt kala, har klätt sig i ljusgrön vårdräkt. De stora lavendelfälten står redo att slå ut mängder av sina blå, väldoftande knoppar. För ca åtta år sedan köpte jag en liten flaska äkta lavendelolja och den har fortfarande samma underbara doft.

På eftermiddagen steg temperaturen ytterligare och kom upp i hela 23 grader. Det är full vår och både vitsippor, gullvivor och maskrosor blommar i överflöd.

 I Frankrike verkar man inte vara så noga med sopsortering och grovsopar såg vi här och var i stora högar t o m i utkanten av ett par rastplatser.

 Man brukar tala om de många filerna inne i Paris, men när jag räknade körfilerna på motorvägen mot Nimes, kom jag upp i hela sexton filer! Vi fortsatte vår hemresa och kom fram till ställplatsen i Givry, där vi fick en av de sista platserna.